Med anledning av motion om ökad information rörande medlare enligt lagen om medling mellan samlevande, m. m.

Lagutskottets betänkande 1975/76:32

med anledning av motion om ökad information rörande medlare enligt lagen om medling mellan samlevande, m. m.

Motionen

I motionen 1975/76:1128 av herr Åkerfeldt (c) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att öka informationen till allmänheten om den rådgivning som ges av de förordnade medlarna och att dessa erhåller vidgad information och utbildning för sin uppgift.

Motionären framhåller att den lag om medling som antogs i samband med 1973 års reform av äktenskapslagstiftningen nu varit i kraft i två år. Enligt motionären tyder mycket på att medlarnas verksamhet under denna tid inte varit särskilt omfattande. Detta torde främst bero på att allmänheten är okunnig om deras existens. Motionären anser att informationen om denna service har varit otillräcklig och att de personer som förordnats som medlare inte heller fått den information och utbildning som är nödvändig.

Motionären erinrar om att den nya medlingsformen enligt uttalanden i propositionen skulle ha karaktär av försöksverksamhet och att den skulle utvärderas, sedan den ordinarie familjerådgivningsverksamheten blivit bättre utbyggd. Enligt motionären ligger det därför nära till hands att en utvärdering, grundad på en verksamhet med uppenbara brister i fråga om information och utbildning, ger en felaktig bild av medlarnas verksamhet. Bristerna i dessa avseenden bör, fortsätter motionären, rättas till genom snara insatser och en utvärdering anstå tills insatserna fått erforderlig omfattning och verkan.

I samband med en av utskottet föreslagen studieresa i Västernorrlands län har medlare i Sundsvall och företrädare för länsstyrelsen i länet inför utskottet framfört synpunkter på motionsförslaget.

Gällande ordning

Medlingsinstitutet har funnits i vårt land sedan 1915. Att medling mellan makar ägt rum var tidigare en förutsättning för att vissa äktenskapsmål skulle kunna tas upp till prövning. Medling kunde även ske frivilligt. Behöriga att medla var bl. a. präster, föreståndare för familjerådgivningsbyrå, borgerliga medlare och de som domstol i varje särskilt fall utsett.

Familjerådgivningsbyråer drivna av offentligrättsligt subjekt tillkom i början av 1950-talet. Kommun och landsting är inte skyldiga att anordna familjerådgivning. Om sådan anordnas kan emellertid statsbidrag erhållas till verksamheten enligt kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till försöksvis

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 32

LU 1975/76:32

anordnad familjerådgivning. Vid sidan av familjerådgivningsbyråer som drivs av kommuner och landstingskommuner finns också byråer tillkomna på enskilt initiativ som har församling, kyrklig samfällighet eller enskild sammanslutning som huvudman.

Vid 1973 års reform av giftermålsbalken (prop. 1973:32, LU 1973:20) avskaffades den tidigare obligatoriska medlingen. Vidare närmades den frivilliga medlingen innehållsmässigt till familjerådgivningen i avsikt att medlingen, när familjerådgivningen var fullt utbyggd, skulle kunna ersättas av denna. Bestämmelserna om medling togs in i en särskild lag (1973:650) om medling mellan samlevande, som trädde i kraft den 1 januari 1974. Medling enligt lagen har till ändamål att utjämna motsättningar mellan man och kvinna som sammanlever eller har sammanlevt. Medlare skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till motsättningarna och, om fråga uppkommit att bryta samlevnaden, rådgöra med parterna om möjligheterna att fortsätta den. För varje kommun skall utses minst två medlare. Samma person kan utses till medlare för mer än en kommun, om det är påkallat av särskilda skäl. Medlare förordnas av länsstyrelsen för två kalenderår. Är han inte lämplig för sitt uppdrag, skall han entledigas. Medlare är skyldig att försöka medla på begäran av mannen eller kvinnan om någon av dem är bosatt i den kommun för vilken medlaren förordnats. Ersättning till medlare betalas av kommunen.

Vissa uttalanden av lagutskottet vid 1973 års reform av giftermålsbalken

I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av propositionen 1973:32 framhöll lagutskottet att familjerådgivningen i jämförelse med medlingen erbjöd väsentliga fördelar när det gällde att förebygga förhastade skilsmässor. Familjerådgivningen försökte sålunda göra sina insatser på ett tidigare stadium än då skilsmässa var nära förestående. På familjerådgivningsbyråerna tjänstgörande personal var särskilt utbildad för sina uppgifter, och till rådgivningsbyråerna fanns knutna konsulter med speciell kompetens på olika områden, såsom psykologer, psykiatriker, gynekologer och jurister. En särskild fördel med familjerådgivningen ansåg utskottet vara att den hade möjlighet att behandla hela familjesituationen och att hjälpa makarna att själva komma fram till vad som var bäst för dem. Även om resultatet av rådgivningen blev att makarna skildes, kunde de enligt utskottet härigenom ha lyckats bli ense i frågor om t. ex. vårdnad av barn och umgänget med dessa. Utskottet erinrade om att frågor av denna art ofta var mycket svårlösta. Inte minst från denna synpunkt spelade således familjerådgivningen en betydelsefull roll.

Med hänsyn till familjerådgivningens mångsidiga karaktär ansåg utskottet att famljerådgivningen borde ersätta medlingen. Detta måste dock ses på sikt, och systemet med särskilda medlare fick enligt utskottet tills vidare behållas. När familjerådgivningen blivit fullt utbyggd torde det inte föreligga

LU 1975/76:32

något behov av att ha medlingen kvar. Utskottet pekade vidare på att man fick räkna med att det skulle komma att ta betydande tid innan systemet var så utbyggt att det kunde helt ersätta medlingen. Det var enligt utskottets mening viktigt att vid utbyggnaden av familjerådgivningsbyråerna dessa fick tillräckliga resurser för att kunna uppnå syftet med verksamheten. Utskottet ville även understryka betydelsen av en vidgad information om byråernas verksamhet. En av svårigheterna ansåg utskottet nämligen vara att få dem som är i behov av råd och stöd att besöka byråerna. Mot bakgrund härav var det också betydelsefullt att familjerådgivarna gavs resurser att även bedriva en uppsökande verksamhet.

I fråga om utbyggnaden av familjerådgivningen ansåg utskottet att det borde beaktas att den dåvarande verksamheten hade karaktären av försöksverksamhet. Utskottet erinrade om att socialutredningen, som redan enligt tidigare meddelade direktiv hade att uppmärksamma familjerådgivningen i samband med vissa av sina uppgifter, i tilläggsdirektiv den 10 december 1971 fått i uppdrag att i anslutning till utredningsuppdraget lägga fram förslag rörande familjerådgivningens framtida utformning och organisation. Vid uppdragets fullgörande skulle utredningen utvärdera och beakta de erfarenheter som gjorts vid den försöksvis anordnade familjerådgivningsverksamheten. Enligt vad utskottet erfarit hade man inom utredningen påbörjat en utvärdering av erfarenheterna av den nuvarande familjerådgivningsverksamheten. Vidare hade man diskuterat olika alternativ till framtida organisation. Enligt utskottet torde det dock dröja innan ett slutligt förslag om organisationen kunde läggas fram. Mot bakgrund härav fann utskottet den oro som på denna punkt uttryckts i en motion berättigad. Utskottet ville därför i likhet med familjelagssakkunniga understryka det angelägna i att uppbyggnaden av familjerådgivningen fortsatte i så snabb takt som möjligt. Vad utskottet anfört gavs Kungl. Majit till känna.

Socialutredningen

Som tidigare berörts har socialutredningen (S 1969:29) i uppdrag att utreda bl. a. vissa spörsmål om familjerådgivningen. Utredningen avgav år 1974 ett betänkande (SOU 1974:39) Socialvården - Mål och medel, vari utredningen framhåller att frivillig medling på sikt bör kunna erbjudas inom ramen för en utbyggd familjerådgivning. I betänkandet påpekar utredningen att huvudmannaskapet för familjerådgivningen är splittrat även om det är vanligt att landstinget är huvudman. Utredningen anser att kommunerna bör svara för verksamheten och redovisar tre olika alternativ för familjerådgivningens inlemmande i socialvårdsorganisationen.

Remissyttrandena

Remissyttranden över motionen har inhämtats från socialstyrelsen, ärkebiskopen och länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen har bifogat

1 X Riksdagen 197S/76. S Mini. Nr 32

LU 1975/76:32

yttranden från nio medlare. På utskottets begäran har yttranden vidare avgivits av styrelsen för Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Socialstyrelsen anser att motionen inte bör föranleda någon åtgärd, medan ärkebiskopen och länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker motionsförslaget. Svenska kommunförbundet framhåller att ansvarsfördelning i fråga om medlingsverksamheten bör klarläggas innan ytterligare insatser sker. Landstingsförbundet hänvisar till att det i motionen upptagna spörsmålet inte är en uppgift för förbundet.

Socialstyrelsen hänvisar till vad styrelsen anförde i sitt remissyttrande över det till grund för 1973 års famlljerättsliga reform liggande betänkandet. 1 yttrandet framhöll styrelsen att familjerådgivningsverksamheten var väl lämpad för medlingsuppdrag, varvid särskilt framhölls den behandlingsmetodik som tillämpas vid familjerådgivningsbyråerna. Med hänsyn till dels verksamhetens otillräckliga omfattning-familjerådgivningsverksamhet saknades i fem landsting - dels familjerådgivningsbyråemas belägenhet i vissa tätorter, ansåg socialstyrelsen det befogat att under ett övergångsskede inrätta ett särskilt medlingsinstitut. Att ordna särskild utbildning av medlarna kunde i och för sig vara värdefullt, men vore svårt att realisera, då utbildningen måste sättas i relation till vederbörandes tidigare utbildning och erfarenhet. Ett sätt att försäkra sig om att medlarna hade viss utbildning ansåg styrelsen kunna vara att utse dem bland befattningshavare i kommunal socialvård.

Enligt de uppgifter socialstyrelsen i det nu aktuella ärendet kunnat införskaffa har efterfrågan på frivillig medling varit ganska liten under den period som gått. I Stockholm har 80 borgerliga medlare utsetts av länsstyrelsen efter förslag av kommunfullmäktige. Fram till mitten av år 1975 hade endast en av dessa medlare utfört medlingsuppdrag. Genom en artikel i tidningen Stockholm år 1974 hade man sökt sprida kunskap om medlarnas existens och deras uppdrag. Vid kontakter med allmänna advokatbyråer har upplysts att man numera sällan vet om medling skett eller ej. I och med att anledning till skilsmässan inte längre behöver uppges, saknas enligt styrelsen i flertalet fall orsak att forska efter vad sorn föregått beslut att skiljas. Det förekommer i enstaka fall, då parterna eller en av dem är osäkra eller inte vill skiljas, att man upplyser om att medlare finns. Det är dock ganska vanligt att parterna före advokatkontakt haft kontakt med familjerådgivningsbyrå.

Socialstyrelsen framhåller vidare att familjerådgivningsverksamhten har byggts ut något under den period som är aktuell, men inte alls i den utsträckning som svarar mot behovet. Detta beror delvis på att familjerådgivningsverksamhetens organisation utreds av socialutredningen och att man på de flesta håll har velat avvakta denna utrednings ställningstagande.

Socialstyrelsen delade i sitt remissvar över socialutredningens betänkande uppfattningen att familjerådgivningen fyller en viktig uppgift och därför bör bibehållas och vidareutvecklas. Styrelsen instämde också i förslaget att

LU 1975/76:32

verksamheten skulle göras till en obligatorisk författningsmässigt reglerad uppgift för primärkommunen. Däremot hade socialstyrelsen betänkligheter mot den organisatoriska delen av förslaget och förordade att familjerådgivningen skulle byggas in i övrig social verksamhet.

Enligt socialstyrelsen har familjerådgivningen i dagens läge otillräckliga resurser för att svara mot behovet av rådgivning och hjälp i samlevnadsfrågor. Efterfrågan har enligt de uppgifter socialstyrelsen fått ökat kraftigt under den nu aktuella perioden. Vid vissa familjerådgivningsbyråer har man fått införa långa väntetider. Om detta beror på att den obligatoriska medlingen upphört eller har andra orsaker, går enligt socialstyrelsen inte att bedöma. Den ringa efterfrågan som kan konstateras när det gäller frivillig medling tyder dock på att familjerådgivningen bättre än medlingsinstitutet svarar mot det behov människor med samlevnadsproblem har. Socialstyrelsen anser att detta troligen till stor del hänger samman med att familjerådgivningen inte arbetar huvudsakligen med målsättning att få parterna att fortsätta samlevnaden utan mer problemofiért tefat. I fall där fortsatt samlevnad verkar destruktivt söker man åstadkomma en separation utan alltför djupgående och långvariga konflikter.

Mot denna bakgrund anser socialstyrelsen att det ter sig rimligare att satsa på en ordentlig utbyggnad av fäfniljerådgivningsverksamheten än att söka utforma ett nytt och annorlunda medlingsinstitut. Hur väl man än försöker utbilda medlarna kan dessa enligt styrelsen inte fylla samma funktion som familjerådgivningen, då medlarna arbetar ensamma och i regel vid sidan av medlingsuppdraget har annat arbete. Familjerådgivarna arbetar i kvalificerade team och har verksamheten som yrke.

Socialstyrelsen anser dock att undantag får göras för medlingsverksamhet inom kyrkan eller annat religiöst samfund. Emellertid torde sådan medlingsverksamhet ingå i den själavårdande verksamhet man ändå bedriver. Särskild upplysning om att man kan vända sig till sin själasörjare även med samlevnadsproblem torde vara obehövlig, och särskild utbildning ingår redan i prästutbildningen.

Med hänsyn härtill anser socialstyrelsen att ställningstagande rörande familjerådgivningsverksamhetens framtida utformning bör avvaktas och att motionärens förslag i dagens läge inte bör föranleda någon åtgärd.

Ärkebiskopen anser att en tanke bakom reformen av medlingsverksamheten var att parterna själva skall välja väg - fortsatt samlevnad eller separation - men att medlaren skall söka hjälpa dem att bättre bli i stånd att göra sitt val och att därefter fungera i sina relationer. Med den målsättningen, som överensstämmer med den inriktning prästernas medlingsverksamhet länge haft, kan enligt ärkebiskopen medlingen som ett komplement till familjerådgivningen bli ett viktigt instrument för samhällets människovårdande insatser. För att den nya ordningen - friare skilsmässoregleri förening med frivillig familjerådgivning och medling - skall kunna fungera så som lagstiftaren tänkt, anser ärkebiskopen det bl. a. vara av vikt

LU 1975/76:32

att till medlare utses lämpliga personer, att medlarna får adekvat utbildning för sin uppgift och att de får tillräckliga resurser för sin verksamhet. Informationen till allmänheten om medlarna är därvid av stor betydelse.

Ärkebiskopen erinrar om att den kyrkliga och ekumeniska familjerådgivningen, som från år 1975 centralt stöds av Delegationen för familjerådgivning, sedan tillkomsten av den nya ordningen nära följt utvecklingen när det gäller medlingen. Enligt informationer från Delegationen för familjerådgivning redovisar ärkebiskopen bl. a. följande:

1. Länsstyrelserna synes genomgående ha visat stor omsorg då de handhaft sin uppgift att utse medlare. De tycks allmänt ha haft kontakt inte bara med kommunerna utan även med kyrka och frikyrka. Genomgående ser man t. ex. hur det för varje kommun utsetts åtminstone någon präst i svenska kyrkan som medlare.

2. Flertalet av de medlare som länsstyrelserna utsett synes under de två år som gått ha utnyttjats av allmänheten endast i mycket liten utsträckning. Många medlare har blivit helt utan besök. Närmare statistik torde kunna insamlas via länsstyrelserna som handhar ärendena om statsbidrag till kommunerna. Präster och frikyrkopastorer har-oavsett om de av länsstyrelserna utsetts till medlare eller ej - självklart i sin egenskap av präster/pastorer fått ta emot människor som befunnit sig i samlevnadskris. Från den verksamheten bortses emellertid i denna redovisning.

3. Mången medlare som utsetts av länsstyrelserna har helt saknat utbildning för sitt uppdrag. Många medlare har också - förgäves - hos länsstyrelse eller kommun efterlyst närmare information om innebörden av sitt uppdrag. På initiativ av svenska kyrkans lekmannaskola och den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen gjordes 1974-1975 ett försök att erbjuda medlarna viss utbildning i form av veckokurser. Samtliga utsedda medlare fick personlig inbjudan. Endast två kurser kunde dock genomföras, bl. a. därför att flertalet medlare måste personligen stå för kostnaderna. Många redovisade nämligen att deras kommuner förklarat sig sakna intresse eller möjlighet att bidraga ekonomiskt. Erfarenheterna från kurserna och även av övriga kontakter med medlarna ger dock klart besked om att det föreligger ett mycket stort behov av utbildning för medlarna och även att många av dem är villiga att delta i sådan utbildning om ekonomiska bidrag kan erhållas.

4. Den normala bilden tycks vara att medlarna helt saknar ekonomiska resurser för att kunna informera allmänheten om sin existens. De kan inte annonsera och de står inte i telefonkatalogen. Den uppfattningen synes inte vara ovanlig bland allmänheten att medligen numera är helt avskaffad.

Sammanfattningsvis anser ärkebiskopen att den hittillsvarande bilden av medlingsverksamheten efter den 1 januari 1974 flagrant avviker från de intentioner som kom till uttryck både från riksdag och regering i 1973 års lagstiftningsarbete. 1 avvaktan på en mera fullständigt utbyggd familjerådgivning en gång i framtiden är det därför enligt ärkebiskopen av stor betydelse för samhällets människovårdande ansvar att statsmakterna nu beslutar sig för att avdela resurser som gör det möjligt för medlarna att bättre kunna fullgöra sina viktiga uppgifter att bistå människor i samlevnadskriser.

Också länsstyrelsen i Malmöhus län delar uppfattningen, att en utbyggd fa -

LU 1975/76:32

miljerådgivning torde ha de bästa förutsättningarna att medverka vid lösande av familjekonflikter, eftersom familjerådgivningsbyråerna har personal som är skolad för kurativa uppgifter och har möjlighet att ställa rådgivande expertis till förfogande, såsom läkare och jurister. Familjerådgivningen har hittills fått endast begränsad utbyggnad, och behovet av sådan rådgivning är enligt länsstyrelsens mening säkerligen större än efterfrågan.

I avvaktan på en utbyggnad av familjerådgivningen anser länsstyrelsen det vara av stort värde att möjlighet finns för människor med samlevnadsproblem och med vilja att söka lösa dessa att kunna vända sig till en medlare för att få hjälp. Länsstyrelsen utesluter inte att det ringa intresset att vända sig till de nuvarande medlarna kan bero på bristande kännedom om att möjlighet finns att anlita en medlare.

Eftersom 1973 års lag om medling mellan samlevande bygger på frivillighet, borde enligt länsstyrelsens mening medlare kunna ha större möjligheter än tidigare att bli inkopplad för att medverka till problemlösningar i förebyggande syfte och till att motsättningarna utjämnas inför en förestående separation. Ett stort behov föreligger säkerligen i dag hos människor att få hjälp med att lösa sina samlevnadsproblem. Länsstyrelsen anser därför att det är viktigt att information ges allmänheten om medlarna och om syftet med deras verksamhet.

Länsstyrelsen anser det även vara viktigt att medlarna får fortlöpande utbildning för sin verksamhet. Dagens samlevnadsformer har fört med sig många problem, inte minst juridiska och ekonomiska. Barnfamiljerna har även stora problem därför att båda föräldrarna i så stor utsträckning numera förvärvsarbetar. I samband med skilsmässa kommer sådana problem upp som har med vårdnad och umgängesrätt att göra. Det är därför viktigt, att medlarna känner till samhällets olika hjälpmöjligheter. Medlaren får ofta tjäna som sluss till andra hjälporgan i samhället, såsom till familjerådgivare, jurist eller läkare. En allsidig fortlöpande utbildning av de förordnade medlarna anser länsstyrelsen vara av största vikt.

Med hänvisning till ovan anförda synpunkter tillstyrker länsstyrelsen motionärens förslag.

Styrelsen för Svenska kommunförbundet framhåller beträffande informationen till allmänheten om den rådgivning medlarna erbjuder att förbundet i sin modell till kommunal ärendekatalog föreslår de enskilda kommunerna att i sina informationsskrifter som social service ange verksamheten ”medling” och i samband därmed medlarnas namn, adress, telefon och mottagningstider.

Kommunförbundet har nyligen skickat ut en enkät till samtliga länsstyrelser där antalet medlingsuppdrag kommunerna sökt bidrag för under åren 1974 och 1975 efterfrågas. Enkäten, som tillkommit efter samråd med länsstyrelsernas organisationsnämnd, avses ligga till grund för en bedömning av omfattningen av medlarverksamheten och därav eventuellt föranledda utbildnings- och informationsbehov.

LU 1975/76:32

8 Enligt styrelsen är emellertid ansvaret för medlarverksamheten en fråga som spelar in i bedömningen av vilken myndighet eller vilket organ som skall åta sig de uppgifter motionären anser önskvärda. Ännu har ingen klarhet erhållits i frågan om huruvida staten såsom bidragsgivare, länsstyrelsen genom att utse medlarna och kommunerna genom att arvodera dem skall dela på detta ansvar eller ej.

Enligt styrelsens uppfattning är det lämpligt att ansvarsfördelningen i detta avseende klarlägges innan ytterligare insatser, utöver vad förbundet redan åtagit sig, planeras.

Landstingsförbundet påpekar att landstingens enda beröring med medlingsinstitutet är att familjerådgivare i vissa fall kan utses till medlare. Så har emellertid skett i mycket ringa omfattning, till stor del beroende på att familjerådgivarna inte anser att direkt "medling” mellan makar eller samlevande är en uppgift för familjerådgivningen.

Landstingsförbundet hänvisar till socialutredningens betänkande och framhåller att vid ett genomförande av förslagen blir inte frågan om utbildning av medlare och information till allmänheten om möjligheten att erhålla medling en uppgift för landstingen. Förbundet vill emellertid bl. a. hänvisa till att upplysning om medlingsinstitutet finns i den av socialdepartementet utgivna socialkatalogen, som tillkommit för att ge medborgarna en samlad information om samhällets hjälpinstrument.

Utskottet

Vid 1973 års reform av giftermålsbalken avskaffades den tidigare obligatoriska medlingen men behölls den frivilliga medlingen. Bestämmelserna om medling togs in i en särskild lag om medling mellan samlevande, som trädde i kraft den 1 januari 1974. Medling enligt lagen har till ändamål att utjämna motsättningar mellan man och kvinna som sammanlever eller har sammanlevt. Medlare skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till motsättningarna och, om fråga uppkommit att bryta samlevnaden, rådgöra med parterna om möjligheterna att fortsätta den. För varje kommun skall utses minst två medlare. Medlare förordnas av länsstyrelsen för två kalenderår. Medlare är skyldig att försöka medla på begäran av mannen eller kvinnan om någon av dem är bosatt i den kommun för vilken medlaren förordnats. Ersättning till medlare betalas av kommunen.

I motionen framhålls att mycket tyder på att mediamas verksamhet under lagens giltighetstid inte varit särskilt omfattande. Detta torde främst bero på att allmänheten är okunnig om deras existens. Motionären anser att informationen om denna service har varit otillräcklig och att de personer som förordnats som medlare inte heller fått den information och utbildning som är nödvändig. Motionären begär därför att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att öka informationen till allmänheten om med -

LU 1975/76:32

lamas verksamhet och för att ge medlarna vidgad information och utbildning för sin uppgift.

1 överensstämmelse med riksdagens uttalanden vid 1973 års reform anser utskottet att behovet av rådgivning och hjälp i samlevnadsfrågor kan tillgodoses bättre inom ramen för familjerådgivningen än genom det nuvarande medlingssystemet. Det var också statsmakternas avsikt vid reformen att medlingen i framtiden skulle ersättas av familjerådgivningen. Som framgår av socialstyrelsens remissyttrande över motionen har emellertid familjerådgivningen i dagens läge alltjämt otillräckliga resurser även om en viss utbyggnad skett under senare år. Enligt utskottets mening bör man därför i första hand sträva efter att få till stånd en förstärkning av familjerådgivningen i så snabb takt som möjligt. I anslutning härtill vill utskottet erinra om att familjerådgivningsverksamhetens framtida utformning och organisation f. n. är föremål för överväganden av socialutredningen. 1 ett principbetänkande år 1974 framhöll utredningen att frivillig medling på sikt bör kunna erbjudas inom ramen för en utbyggd familjerådgivning. Enligt utredningen bör familjerådgivningen vidareutvecklas och bli en lagstadgad uppgift. Beträffande huvudmannaskapet för familjerådgivningen ansåg utredningen att primärkommunerna bör svara för verksamheten.

1 avvaktan på en utbyggnad av familjerådgivningen torde enligt utskottets mening det nuvarande systemet med särskilt förordnade medlare ha en uppgift att fylla. En förutsättning för att syftet med medlingsverksamheten skall nås är självfallet att allmänheten får kännedom om verksamheten och att medlarna har erforderlig utbildning för sin uppgift. Som framgår av remissyttrandena över motionen har efterfrågan på medling varit mycket liten under den tid som förflutit sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft. I likhet med länsstyrelsen i Malmöhus län anser utskottet det inte uteslutet att detta kan bero på att informationen till allmänheten om medlarna och deras uppgifter varit bristfällig. En bidragande orsak till att medlingsorganisationen inte tagits i anspråk kan också tänkas vara att uttrycket medling har en negativ klang från den tid medlingen var obligatorisk. Även andra faktorer kan självfallet ha medverkat. Genom remissbehandlingen och de upplysningar i övrigt utskottet inhämtat har vidare framkommit att någon utbildning av medlarna i allmänhet inte förekommit.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet i och för sig dela motionärens uppfattning att informationen om medlingen och utbildningen av medlare bör förbättras. Utskottet vill emellertid peka på att vissa åtgärder i detta syfte redan vidtagits. Som framgår av Svenska kommunförbundets remissyttrande föreslår sålunda förbundet i sin modell till kommunal ärendekatalog att de enskilda kommunerna i sina informationsskrifter som social service anger verksamheten "medling” och i samband därmed medlarnas namn, adress, telefon och mottagningstider. Kommunförbundet har vidare nyligen skickat ut en enkät till samtliga länsstyrelser där antalet medlingsuppdrag kommunerna sökt bidrag för under åren 1974 och 1975 efterfrågas. Enkäten,

LU 1975/76:32

som tillkommit efter samråd med länsstyrelsernas organisationsnämnd, avses ligga till grund för en bedömning av omfattningen av medlarverksamheten och därav eventuellt föranledda utbildnings- och informationsbehov. Det bör vidare framhållas att upplysningar om medlingsinstitutet finns i den av socialdepartementet utgivna socialkatalogen, som tillkommit för att ge medborgarna en samlad information om samhällets hjälpinstrument. En ny upplaga av katalogen distribueras f. n. till landets samtliga hushåll.

Enligt utskottets mening bör resultatet av de vidtagna åtgärderna avvaktas liksom de ytterligare insatser som den pågående enkäten kan tänkas ge anledning till. Utskottet anser därför att motionen inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1128.

Stockholm den 20 maj 1976

På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c). Hammarberg (s), Lidgård (m), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp). Andersson i Södertälje (s). Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c). Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Hjalmarsson (s), fru Johansson i Hovmantorp (s) och fru Karlsson (c).