Med anledning av motion om konsumentinflytande på standardiseringsarbetet
NU 1975/76: 13
Näringsutskottets betänkande 1975/76:13
med anledning av motion om konsumentinflytande på standardiseringsarbetet Ärendet I
motionen 1975:1676 av fru Ström m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn och ett klarläggande av hur samarbetet, ansvarsförhållandena och gränsdragningarna mellan konsumentverket, standardiseringskommissionen och de internationella standardiseringsorganen skall utformas för att inom konsumentvaruområdet säkerställa ett förstärkt konsumentinflytande i vad gäller standardiseringsarbetet.
Konsumentverket och Sveriges standardiseringskommission (SIS) har avgivit yttranden över motionen.
Motionen
Standardiseringsarbetet spelar enligt motionärerna en allt större roll i den konsumentpolitiska verksamheten i många länder. Till de konsumentpolitiska organens viktigaste uppgifter hör, anför motionärerna, att verka för att konsumenterna får produkter som fyller rimliga funktionskrav och att den information som ges på eller i anslutning till produkter och tjänster svarar mot deras prestanda. Detta kan innebära att krav på egenskaper eller funktion hos en vara måste fastställas eller att provningsbestämmelser måste utarbetas som avser säkerhet hos varan. Vidare erfordras, säger motionärerna, någon form av reproducerbara (standardiserade) provningsmetoder som underlag för redovisning av egenskaper eller funktion. Om konsumentorganen skall kunna fullgöra de angivna uppgifterna är det nödvändigt att standardiseringsverksamheten inom konsumentvaruområdet byggs ut. Motionärerna anser att det är viktigt att konsumenternas inflytande på detta område stärks, bl. a. med hänsyn till att standardiseringsarbetet - såväl nationellt som internationellt - hittills har varit starkt producentpåverkat. De anför att det från konsumentsynpunkt är naturligt att konsumentverket som ansvarig myndighet på området har huvudansvaret för fastställande av krav på egenskaper och funktioner hos produkter och tjänster samt utarbetande av nya provningsmetoder.
1 Riksdagen 1975/ 76. 17 sami. Nr 13
NU 1975/76: 13
2 Uppgifter i anslutning till motionen
Standardisering
Standardisering definieras av SIS som ett systematiskt uppordnings-, urvals- och regelbildningsarbete vars syfte är att förenkla och förbilliga, sett från företagsekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt.
I den av SIS utgivna Standardkalendern 1974 anförs i anslutning till denna definition bl. a. följande.
Standardiseringen är en länk i framställningskedjan av en produkt och har starkt samband med forskning och utveckling. Allmänt kan man säga att en standard är en överenskommelse om att göra någonting - utforma en produkt, använda en metod eller något annat - på ett visst, bestämt sätt. Det finns standard på flera nivåer - intern (företags-) standard, branschstandard, nationell standard, internationell standard. Svensk standard är sådan nationell standard som är fastställd av SIS. Den har en viss bestämd utformning, och den har tillkommit ehligt en viss bestämd procedur. Svensk standard kan ses som en frivillig överenskommelse mellan de intresserade parterna - tillverkare, förbrukare, myndigheter, institutioner eller andra intressenter. Är standardens innehåll tekniskt och ekonomiskt sunt och hållbart säkerställer detta en allmän tillämpning av den. I annat fall utnyttjas den inte. Även om standarden i sig själv alltid är frivillig kan den bli tvingande om en myndighet hänvisar till den i en föreskrift, vilket förekommer när det gäller bestämmelser avseende hälsa, säkerhet och miljö, t. ex. inom bygg- och elområdena.
Standarder kan indelas på olika sätt och i olika typer. I Standardkalendern talas om grundstandard, produktstandard och metodstandard. Grundstandard fastlägger allmänna data, begrepp och metoder och utgör grund för fortsatt standardisering av konkreta objekt. Hit hör t. ex. måttenheter och matematiska symboler, terminologi, toleranser och ritregler. Produktstandard avser material och varor. Den kan avse en varas dimensioner, ett materials hållfasthet eller någon annan egenskap eller fastlägga egenskaperna hos en viss produkt. Metodstandard avser metoder, förfaranden o. d. Ofta avser metodstandarden en provningsmetod, som är knuten till en kvalitetsstandard för en produkt.
Standardiseringsorganisationen i Sverige
SIS, som bildades år 1922, är centralorgan för standardiseringsverksamheten i Sverige. SIS är svensk medlem i den internationella standardiseringsorganisationen ISO.
SIS är en förening med stadgar fastställda av regeringen som också utser dess ordförande. Medlemmar är organisationer som är intresserade av standardiseringsverksamheten. Enligt stadgarna har SIS följande organ: fullmäktige, styrelse, teknisk nämnd, kansli under ledning av en verkställande di -
NU 1975/76:13
rektor samt fackorgan och standardkommittéer.
SIS fullmäktige består av representanter för medlemmarna samt företrädare för en rad statliga verk och myndigheter. Antalet medlemmar är 31. Ordföranden, som utses av regeringen, är samtidigt ordförande i styrelsen, vilken i övrigt utses av fullmäktige.
Tekniska nämnden är i princip ett utskott av fullmäktige, till vilket uppgiften att fastställa svensk standard är delegerad.
Fackorganen är organisatoriskt och finansiellt fristående organ med uppgift att utarbeta förslag till svensk standard inom respektive fackområden. De är anslutna till SIS med särskilda avtal. Det finns fyra fackorgan: Byggstandardiseringen (BST), Metallnormcentralen (MNC), Svenska elektriska kommissionen (SEK) och Sveriges mekanförbunds standardcentral (SMS).
Standardkommittéerna utarbetar förslag till svensk standard inom sådana områden som inte täcks av fackorganen. De har gemensam administration, som utgör en särskild avdelning inom SIS kansli.
År 1973 bildades samordningskommittén för standardisering inom konsumentvaruområdet, SIS-SAMKO. Kommittén är ett kontaktorgan mellan å ena sidan konsumentverket och å andra sidan SIS med fackorgan i frågor som berör standardisering inom konsumentvaruområdet.
Vid sidan av fackorgan och standardkommittéer finns ett antal organ vilkas arbete är nära förknippat med SIS. Dit kan bl. a. räknas försvarets standardiseringsdelegation (FSD), Korrosionsinstitutet (Kl), Tekniska nomenklaturcentralen (TNC), Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) och Varvsindustrins standardcentral (VIS). Viss standardiseringsverksamhet bedrivs också inom andra statliga och enskilda organ.
Enligt stadgarna har SIS bl. a. följande uppgifter: att utgöra centralorgan för den nationella standardiseringsverksamheten och företräda denna i det internationella standardiseringsarbetet, all utarbeta och befordra utarbetandet av förslag till standard samt såsom svensk standard fastställa och utge sådana förslag, vilka bedöms komma att bli till allmänt gagn,
all verka för att fastställd svensk standard kommer till användning inom statens och kommunernas verk och inrättningar samt inom näringslivet, all bevilja företag rätt att använda av kommissionen fastställt märke för att känneteckna produkter som uppfyller fordringarna på svensk standard, samt
all handlägga frågor rörande samordning mellan standardiseringsarbete och varudeklarationsverksamhet.
SIS finansieras genom direkta och indirekta bidrag. De direkta bidragen (kontantbidragen), som för budgetåret 1975/76 uppgår till ca 14 milj. kr., består av bidrag från näringslivet (50 %) och från staten (30 %) dels i form av särskilt anslag, dels i form av bidrag från olika statliga organ, samt av nettointäkter från försäljningen av standardpublikationer (20 %). De indi 1*
Riksdagen 1975/76. 17 sami. Nr 13
NU 1975/76: 13
rekta bidragen innebär att företag, verk, myndigheter och institutioner av olika slag kostnadsfritt och i eget intresse ställer sina experter till standa rdiseringsorganens förfogande i de tekniska kommittéerna och arbetsgrupperna. Dessa indirekta bidrag kan enligt SIS beräkning uppgå till fyrafem gånger kontantbidraget. Den sammanlagda insatsen för standardiseringen i Sverige torde uppgå till 70-90 milj. kr. årligen.
Nordiskt samarbete
INSTA (Internordisk standardisering) grundar sig på ett samarbetsavtal mellan standardiseringsorganisationer i de nordiska länderna. INSTArs uppgift är att genom systematiskt samarbete och informationsflöde mellan organisationerna sörja för utbyte av resultat och erfarenheter, för att därigenom hindra dubbelarbete och bidra till ett bättre utnyttjande av standardiseringsorganens resurser. Man eftersträvar också ett gemensamt uppträdande i de internationella organisationerna liksom en samordnad tillämpning av internationella rekommendationer och standarder.
Internationellt samarbete
Det finns två globala standardiseringsorgan, ISO och IEC. ISO är beteckningen på ett organ som på engelska heter International Organization for Standardization. IEC betyder International Electrotechnical Commission. Både ISO och IEC har generalsekretariat i Genéve. Medlemmar i ISO och IEC är nationella standardiseringsorgan, ett från varje land. SIS är svensk ”Member Body” i ISO, och SEK är svensk ”National Committee” i IEC. Till ISO, som bildades år 1946, var år 1974 organisationer från 73 länder anslutna.
Internationell standard utarbetas liksom de nationella av kommittéer. Delegater utses av de medlemsorgan som förklarat sig intresserade av kommitténs arbete. ISO har f. n. ca 150 tekniska kommittéer.
IEC, som f. n. har 41 medlemsländer anslutna genom s. k. nationalkommittéer, är formellt anslutet till ISO som dess ”Electrical Division” men är administrativt och finansiellt helt fristående. De två organisationerna har i stort sett samma struktur och arbetet går till på ungefär samma sätt. Ett nära samarbete förekommer, bl. a. för att få ökad samstämmighet i regler och arbetsmetoder. IEC är 40 år äldre än ISO, och den internationella standardiseringen på elområdet har hunnit mycket långt.
Tidigare samarbete mellan SIS och Varudeklarationsnämnden
Varudeklarationsnämnden (VDN) började sin verksamhet år 1951. VDN var organiserad som en ideell förening. Organisationen skulle verka för ökad användning av varudeklarationer av konsumentvaror. VDN bestod av tret -
NU 1975/76: 13
ton representanter för olika intressegrupper. Alla led inom näringslivet var företrädda. Konsumentintressena företräddes av representanter för de stora löntagarorganisationerna samt för husmodersföreningar, hushållslärarsammanslutningar och Hemmens forskningsinstitut, sedermera statens institut för konsumentfrågor. Kungl. Majit utsåg ordförande efter förslag från SIS.
Det ålåg VDN att stödja initiativ till varudeklarationer och att även själv ta initiativ till deklarationer. Vidare var det nämndens uppgift att genom SIS låta utarbeta den standard för provningsmetoder och nomenklatur som behövdes som underlag för varudeklarationerna. VDN skulle fastställa lämpliga normer för varudeklarationer på basis av SIS-standard eller annan av nämnden och SIS godtagen standard. VDN gav sedan företagen rätt att använda av nämnden fastställt märke (logotyp) samt utförde kontroller av att de i varudeklarationerna lämnade uppgifterna stämde med varornas innehåll och egenskaper.
När konsumentverket bildades år 1973 uppgick VDNis verksamhet i konsumentverket.
Hela varudeklarationssystemet byggde på frivilligt deltagande från tillverkarna. Varudeklarationsverksamheten innebar i princip inte någon kvalitetsgaranti. Man ställde i princip inga grundkrav. Endast i något undantagsfall i syfte att skydda hälsa och liv förekom det att man ställde minimikrav för att tillverkaren skulle få använda deklarationen (exempelvis beträffande flytvästar).
Konsumenlpolitiska organ
Konsumentverket är sedan år 1973 central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor med uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Konsumentverkets verksamhetsområde begränsas till frågor som hör samman med enskilda konsumenters köp och användning av varor och tjänster som utbjuds på den privata marknaden eller marknader som arbetar enligt likartade principer. Undantagna från konsumentverkets verksamhetsfält är sålunda statliga och kommunala organ, dock inte affärsdrivande verk o. d.
I sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 skriver verket att kunskaperna om konsumenternas situation utgör basen för konsumentverkets agerande. Prioriteringen av verksamheten sker därefter med inriktning på de resursmässigt mest eftersatta grupperna. Verkets arbete inriktas vidare på problem som berör människors liv, hälsa och säkerhet, mera betydande ekonomiska risksituationer samt frågor som hänger samman med möjligheterna att rationalisera hushållens arbete.
Verket påpekar att det genomför egna praktiska och teoretiska studier samt system- och produktprovningar. Syftet härmed är att kunna relatera konsumenternas faktiska situation till ett önskat tillstånd och få utgångs -
NU 1975/76: 13
punkter för förändringar. En utgångspunkt för detta arbete utgörs av den fortlöpande bevakning som sker genom att verket övervakar utbudet i butikerna, marknadsföringen i olika led, litteratur och tidskrifter samt har direkta kontakter med tillverknings-, import-, grossist- och detaljhandelsföretagen.
Den nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor samordnar den konsumentpolitiska verksamheten i Norden. Kommittén har initierat ett projekt som syftar till att värdera test- och standardiseringsarbetets betydelse för konsumenterna. Denna undersökning, som beräknas vara färdig i januari 1976, kommer att ge ytterligare underlag för en bedömning av standardisering som konsumentpoliliskt medel.
Remissyttranden
Konsumentverket erinrar om att verket enligt sin instruktion bl. a. skall söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa viss verksamhet efter konsumenternas behov. Denna påverkan kan ske på olika sätt, påpekar verket. Några av verkets projekt bygger på en analys av brukarkrav, följd av en förhandling med producentsidan om tillämpning av dessa krav. Verket anför att någon större bredd på denna verksamhet dock inte är möjlig om inte befintliga resurser inom näringslivet och standardiseringsorganen kan tillgodogöras, samtidigt som verkets egna, begränsade resurser utnyttjas i prioriterande och vägledande syfte. Verkets tanke är att brukarkraven utvecklas och systematiseras i form av en konsumentvarustandard. Hittillsvarande standarder som rör konsumentvaror är ofullständiga, och konsumentinflytandet på deras utformning har varit ringa eller intet. I den följande framställningen i remissyttrandet föreslår konsumentverket därför att en särskild konsumentvarustandard inrättas. Verket beskriver även de krav en sådan kommer att ställa på en ny organisation hos Sveriges standardiseringskommission (SIS). Verket erinrar även om den ovan redovisade utredningen inom nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor.
Konsumentverket anför vidare att standardisering som en metod att skapa ordning och reda förekommer på flera olika nivåer - intern företagsstandard, branschstandard, nationell standard, regional standard (dvs. nordisk och annan geografiskt begränsad internationell standardisering) samt standard som utarbetas och antas av världsomspännande standardiseringsorgan. I motionen avses endast sådan standard som utarbetas och antas av det officiella svenska standardiseringsorganet, SIS, och i de officiella internationella standardiseringsorganen. Verket anser att det helt allmänt kan konstateras, att standardiseringsarbetet hittills huvudsakligen har bestått av att fastställa standarder för varor och halvfabrikat som används i produktionsledet. Standardiseringsorganen har tillskapats för att åstadkomma en förenkling av produktionsprocesserna och en rationell produktion.
NU 1975/76: 13
7 Redan före konsumentverkets inrättande år 1973 fanns etablerade samarbetsformer mellan konsumentorgan och standardiseringsorgan. De provningsmetoder som SIS standardiserade åt VDN gällde med något undantag en varas tekniska egenskaper men inte dess funktioner. SIS arbetade sålunda efter samma mönster som gäller för varor och halvfabrikat som används i produktionsledet.
Beträffande den nya konsumentvarustandarden hävdar verket att den måste baseras på brukarkrav och att motsvarande provningsmetoder därför måste bli bruksinriktade, dvs. efterlikna vad som sker med produkter i praktiskt bruk. Standarden kommer sålunda att kunna innehålla t. ex. krav på funktion och säkerhet, storlekssystem samt indelning i användningsområden med tillhörande enhetlig terminologi. Syftet med VDN-arbetet var att sprida konsumentinformation samt att indirekt försöka påverka varuutbudet via konsumenternas val. Detta har visat sig vara ett otillräckligt påverkningsinstrument.
Standardiseringen bör därför enligt verkets mening i stället användas i syfte att påverka en varas utformning redan i produktutvecklingsfasen. Tillskapandet av en särskild konsumentvarustandard kan möjliggöra en dylik påverkan.
Konsumentverket uttalar vidare att tankarna om större konsumentinflytande på standardisering inom konsumentvaruområdet även bör föras fram till de internationella standardiseringsorganen. Detta är aktuellt eftersom dessa organ på senare tid visat ett vaknande intresse för konsumentvaruområdet. Konsumentverket skall aktivt medverka vid internationella överläggningar i dessa frågor hösten 1976. Införandet av den här beskrivna konsumentvarustandarden diskuteras f. n. på nordisk basis. Konsumentverket arbetar för att genom en gemensam nordisk uppfattning söka påverka de internationella organen att acceptera denna modell.
I fråga om samarbetet mellan konsumentverket och SIS anför verket att förslaget om en särskild konsumentvarustandard innebär att denna standardiseringsverksamhet måste behandlas i nya former inom SIS. För närvarande finns ett särskilt kontaktorgan mellan å ena sidan konsumentverket och å andra sidan SIS med fackorgan i frågor som berör standardisering inom konsument varuområdet, SIS-SAMKO. Enligt verkets uppfattning bör SIS-SAMKO omorganiseras för att kunna fylla uppgiften att fastställa konsumentvarustandard på samma sätt som SIS tekniska nämnd fastställer övrig standard. Konsumentverket förutsätter att verket får det avgörande inflytandet i SIS-SAMKO på konsumentvarustandarden beträffande såväl prioritering som innehåll. SIS-SAMKO måste för att kunna fylla dessa nya uppgifter förses med ekonomiska resurser som enkom är avsedda att utnyttjas för framtagande av konsumentvarustandard. Denna finansiering sker, säger konsumentverket, lämpligast via SIS budget som måste förstärkas för detta ändamål.
NU 1975/76: 13
8 Konsumentverket tar vidare upp frågan om vilka varor som skall räknas som konsumentvaror och sålunda komma in under konsumentvarustandardiseringen. Verket anser att det är nödvändigt att definiera begreppet konsumentvara och att det i detta sammanhang är lämpligt att skilja mellan direkta och indirekta konsumentvaror.
Verket lämnar i detta sammanhang följande definitioner. Med en direkt konsumentvara avses en vara som huvudsakligen köps av privatpersoner i öppna handeln och används för privat konsumtion. Med en indirekt konsumentvara avses en vara som inte huvudsakligen köps av privatpersoner i öppna handeln men som huvudsakligen används för privat konsumtion.
Exempel på direkta konsumentvaror utgör klädesplagg, vissa redskap, möbler, vissa hushållsmaskiner, bilar och fritidsbåtar. Såsom exempel på indirekta konsumentvaror kan nämnas inredningselement som rör bostaden, såsom elinstallationer, värme, sanitet och köksinredningar. Sådana indirekta konsumentvaror köps huvudsakligen av byggherrar och entreprenörer av olika slag.
Konsumentverket anser det vara naturligt att standardisering av direkta konsumentvaror handläggs i SIS-SAMKO. Verket tänker sig att redan i inledningsfasen av standardiseringsarbetet i SIS-SAMKO presentera en s. k. produktprofil avseende den aktuella produkten. En produktprofil anger och rangordnar från angelägenhetssynpunkt de egenskaper som påverkar en produkts funktion, säkerhet och användbarhet. Den blir sedan vägledande för det fortsatta standardiseringsarbetet och för det slutliga fastställandet av konsumentvarustandarden i SIS-SAMKO. Tillvägagångssättet innebär en resursbesparing för konsumentverket genom att produktprofilen inte behöver innehålla detaljerade krav eller utarbetade provningsmetoder. Arbetet härmed sker i standardiseringskommittéerna med utnyttjande av näringslivets kunskaper. Konsumentverket deltar inte i kommittéarbetet utan begränsar sin resursinsats till en granskning av färdiga standardförslag.
De indirekta konsumentvarorna ligger i första hand inom andra myndigheters verksamhetsområde. Konsumentverket anser det emellertid angeläget att i vissa fall kunna hävda konsumentintressena även beträffande dessa produkter. Därför bör konsumentverket även i framtiden ha möjlighet att delta i det standardiseringsarbete som faller utanför konsumentvarustandardiseringen och att sätta in utredningsresurser om det bedöms viktigt från konsumentpolitisk synpunkt. Konsumentverket fångar i sin dagliga kontakt med konsumenterna upp många problem som hänför sig till dylika indirekta konsumentvaror.
Beträffande konsumentvarustandardiseringen liksom beträffande all annan standardisering gäller att det är frivilligt för producenterna att följa standarden. Konsumentverket antar emellertid att producenterna kan förmås att utnyttja konsumentvarustandarden i ganska stor utsträckning, eftersom man inom verket planerar en samordning av de krav som ställs för att få använda konsumentverkets märkningssystem och de krav som ställs i
NU 1975/76: 13
den standard som antas i SIS-SAMKO. Det skall sålunda vara möjligt för producenter som använder en komplett konsumentvarustandard i förening med av konsumentverket fastställd information om varan att få använda konsumentverkets märke.
Avslutningsvis framhåller konsumentverket att den modell för samverkan mellan verket och standardiseringsorganen som här skisserats enligt dess åsikt säkerställer det i motionen önskade konsumentinflytandet i standardiseringsarbetet. Motionens krav på utredning bör därför avse en översyn av de administrativa och ekonomiska förutsättningarna för modellens förverkligande.
SIS anför att den delar motionärernas allmänna uppfattning beträffande standardiseringens roll i den konsumentpolitiska verksamheten. SIS vill dock understryka att det inte bara är allmänna funktionskrav på konsumentvarorna som är av betydelse för konsumenterna. Säkerhets-, hälso-och miljökrav spelar också en mycket stor roll. Vidare är det i de flesta fall nödvändigt att man har tillgång till standardiserade provningsmetoder med fullgod tillförlitlighet och reproducerbarhet för att objektivt kunna avgöra om en vara uppfyller fastställda krav nationellt och internationellt. Den internationella aspekten är inte minst viktig med hänsyn till förebyggande av tekniska och kommersiella handelshinder.
I fråga om olika intressenters inflytande på standardiseringsarbetet anför SIS att de nationella standardiseringsorganen i Sverige - dvs. SIS med fackorgan - i flertalet fall ursprungligen har bildats av industrins branschorganisationer. Sedan länge är dock standardiseringsarbetet i Sverige baserat på överenskommelser mellan användare, tillverkare, provningsanstalter, myndigheter och organisationer samt på att var och en som har intresse av ett förslag till standard har möjlighet att ta del av det och delge SIS sina synpunkter på det innan förslaget fastställs. De nationella standardiseringsorganen kan således enligt SIS betraktas som neutrala fora där experter företrädande marknadens olika parter har möjlighet att gemensamt bearbeta de frågor som blir aktuella i samband med en föreslagen standardisering. I medvetande härom ändrades det ursprungliga namnet Svenska industriens standardiseringskommission - därav förkortningen SIS - redan år 1931 till Sveriges standardiseringskommission. SIS påpekar också att det framgår av dess stadgar att såväl statliga myndigheter, verk och institutioner som icke statliga intresseorganisationer och branschorgan är representerade i kommissionens fullmäktige och andra styrande organ.
SIS erinrar vidare om att huvuddelen av såväl svenskt som internationellt standardiseringsarbete avser produktionsvaror och sådana varor som är både produktions- och konsumentvaror. I arbetet deltar alla marknadens parter, både användare, tillverkare och myndigheter. Det är inte ovanligt, säger SIS, att standardiseringsarbetet initieras av användare vilka är i hög grad beroende av att kunna utnyttja standardiserade produkter. Detta gäller t. ex. statliga affärsdrivande verk och kommunala organ. Det är av stor betydelse
NU 1975/76: 13
att alla deltagare i kommittéarbetet har expertmässig kännedom om den vara som standardiseringsarbetet gäller. Att företrädare för alla parter deltar i standardiseringsarbetet skall enligt SIS ses som en central del i hela det system för standardisering som gäller såväl i Sverige som i andra industriländer.
Standardiseringen av renodlade konsumentvaror har, anför SIS, ännu relativt begränsad omfattning. Inom en mängd olika områden, t. ex. för textilier, möbler, kläder, skor, leksaker, förpackning och distribution jordbruksprodukter, elapparater, bilar, hushållsredskap, pågår emellertid såväl nationellt som internationellt för närvarande ett aktivt standardiseringsarbete. Härtill kan läggas att under rubriken provning i "Register över svensk standard” finns redovisade ca 600 standardiserade provningsmetoder, varav ett mycket stort antal är av direkt intresse för konsumentvaruområdet. I standardiseringsarbetet för konsumentvaror deltar naturligen också representanter för konsumenterna - i praktiken företrädare för konsumentorgan. Dock, hävdar SIS, måste det konstateras att det i praktiken ofta kan vara svårt, inte minst av finansiella skäl, att finna kvalificerade företrädare för den enskilde konsumenten. SIS erinrar om att standardiseringsorganens arbete finansieras genom direkta bidrag (kontantbidrag) och indirekta bidrag. De förra består av anslag från näringslivet och från staten ( se ovan s. 3 f.). Enligt SIS är kontantbidragen endast en mindre del av det totala stödet. Den långt större delen är de indirekta bidrag som åstadkommes genom personell medverkan inom standardiseringsorganen.
I fråga om samarbetet med konsumentorganen erinrar SIS om den särskilda samarbetskommitté, SIS-SAMKO, som bildats av SIS och konsumentverket. De enskilda standardprojekten inom konsumentvaruområdet behandlas dels av SIS standardkommitté för konsument- och säkerhetsteknik, dels av fackorganens tekniska kommittéer. SIS framhåller vidare att standardiseringsorganen, innan konsumentverket bildades, samarbetade aktivt med statens konsumentinstitut, statens konsumentråd och Varudeklarationsnämnden (VDN). I samarbetet med VDN gällde den arbetsfördelningen att VDN utvalde de produkter och tjänster som var aktuella för varudeklaration och också i VDN-normer fastställde de funktioner och egenskaper hos produkterna som skulle egenskapsredovisas. För vcrifiering av dessa egenskaper utnyttjade man i de flesta fall provningsmetoder som utarbetats av SIS med fackorgan och sorn fastställts sorn svensk standard.
Det internationella samarbetet inom standardiseringen har enligt SIS mycket stor betydelse. En dominerande del av det svenska standardiseringsarbetet görs i direkt kontakt med motsvarande internationella verksamhet. Detta gäller även inom konsumentvaruområdet.
En av de viktigaste uppgifterna för den internationella standardiseringen är, anför SIS i detta sammanhang, att undanröja tekniska hinder för handel mellan länderna. Konsumentverket bör under utövande av sitt ansvar på samma sätt som andra statliga myndigheter och i enlighet med rekom -
NU 1975/76: 13
mendationer av bl. a. Economie Commission för Europé (ECE) utnyttja principen "hänvisning till standard", vilket innebär att man i föreskrifter och kravspecifikationer anger allmänna funktions-, hälso-, miljö- och säkerhetskrav, samtidigt som man hänvisar till detaljerade anvisningar och provningsmetoder i gällande standard. På det sättet når man, via de internationella standardiseringsorganen, internationell samstämdhet och kan undvika tekniska handelshinder. Principen medför även att en successiv anpassning till den tekniska utvecklingen kan uppnås utan att föreskrifterna behöver ändras.
SIS påpekar vidare att ett stort antal svenska föreskriftsgivande myndigheter med ansvar för hälso-, miljö- och säkerhetsfrågor inom skilda områden aktivt deltar i det nationella och internationella standardiseringsarbetet och - bl. a. genom hänvisning till standarder - påverkar och utnyttjar standardiseringsarbetets resultat.
Beträffande utarbetandet av standarder påpekar SIS att de former i vilka standardiseringen bedrivs - nationellt i Sverige och i de flesta andra länder, samt internationellt inom ISO, IEC och andra organisationer - leder till att det på nationell nivå normalt tar ca två år från det arbetet påbörjas tills en färdig standard ges ut och på internationell nivå oftast ännu längre tid. En ofta framförd kritik mot standardiseringsverksamheten är därför, säger SIS, att arbetet går för långsamt. Man påpekar att den tekniska utvecklingen kan ha hunnit förbi det stadium på vilket standarden är baserat. SIS med fackorgan är väl medvetna om denna problematik och studerar intensivt möjligheterna att genom införande av modern projektstyrning kunna fa fram standardiseringsresultat i snabbare takt än hittills. Det har också blivit en tvingande nödvändighet att följa de tidsplaner som krävs av de föreskriftsgivande myndigheterna för att metoden "hänvisning till standard” skall kunna användas i samarbetet med dessa på både nationell och internationell nivå.
När det gäller konsumentvaruområdet, där helt nya krav på snabbhet i arbetet och på innehållet i färdig standard har förts fram, är SIS beredd att tillsammans med konsumentverket diskutera praktiska lösningar för att snabbare och enklare uppnå önskade resultat.
Möjligheterna att utforma standarders tekniska innehåll i funktionstermer analyseras för närvarande inom standardiseringsorganen. Man eftersträvar mer och mer att ange egenskaper och prestanda genom s. k. "performance standards” snarare än att låsa produkterna konstruktionsmässigt i standarder - dock med undantag för precisering av sådana dimensioner sorn säkerställer mekanisk utbytbarhet och måttanpassning mellan produkter. Denna teknik synes vara väl tillämplig på konsumentvaruområdet. Svårigheten iir emellertid att överföra produktfunktioner i relevanta mätbara storheter som på ett objektivt och reproducerbart sätt kan provas och mätas.
SIS är beredd att i samarbete med konsumentverket studera denna fråga i avsikt att för konsumentvaruområdet på enklaste möjliga sätt ta fram
NU 1975/76: 13
funktionsinriktade produktstandarder och härför anpassade provningsmetoder.
Sammanfattningsvis anför SIS att det är dess uppfattning att man bäst säkerställer konsumentinflytande på nationellt och internationellt standardiseringsarbete för konsumentvaror genom en utveckling av samarbetet mellan konsumentverket och SIS i SIS-SAMKO. Det bör naturligen vara konsumentverkets uppgift att formulera de krav som motsvarar konsumenternas önskemål beträffande produkters och tjänsters funktion och säkerhet. Det bör samtidigt åligga SIS att ta fram härför erforderliga standarder. Genom ett utvecklat samarbete de båda organen emellan anser SIS att motionärernas intentioner om förstärkt konsumentinflytande på standardiseringsarbetet inom konsumentvaruområdet skall kunna förverkligas.
En större standardiseringsaktivitet på konsumentvaruområdet förutsätter emellertid, säger SIS, att ökade resurser ställs till standardiseringsorganens förfogande att utnyttjas för rena konsumentvaruprojekt och med ett aktivt deltagande av kvalificerade företrädare för den enskilde konsumenten.
Utskottet
Det ökade engagemanget i konsumentpolitiska frågor har, påpekas i motionen 1975:1676, medfört att intresset för och behovet av standardisering av konsumentvaror vuxit. Detta gäller såväl på det nationella som på det internationella planet. En viktig fråga härvidlag är hur konsumenterna skall kunna påverka standardiseringsarbetet. Motionärerna hemställer om en översyn och ett klarläggande av hur samarbetet, ansvarsförhållandena och gränsdragningarna mellan konsumentverket, Sveriges standardiseringskommission (SIS) och de internationella standardiseringsorganen skall utformas för att ett förstärkt konsumentinflytande i vad gäller standardiseringsarbetet skall säkerställas inom konsumentvaruområdet.
Konsumentverket och SIS, vilka har yttrat sig över motionen, har samma grundsyn som motionärerna. Konsumentverket framhåller att hittillsvarande standarder som rör konsumentvaror är ofullständiga och att konsumentinflytandet på deras utformning har varit ringa eller intet. Verket konstaterar att standardiseringsarbetet hittills huvudsakligen har bestått i att fastställa standarder för varor och halvfabrikat som används i produktionsledet. Standardiseringsorganen har tillskapats för att åstadkomma en förenkling av produktionsprocesserna och en rationell produktion. I sitt yttrande drar verket upp vissa riktlinjer för hur standardiseringsarbetet bör utformas och organiseras. Verket föreslår inrättande av en särskild konsumentvarustandard samt en viss omorganisering av SIS. Konsumentvarustandarden måste enligt verket baseras på brukarkrav och provningsmetoderna därför bli bruksinriktade. Ett syfte med standardiseringen är att försöka påverka en varas utformning redan i produktutvecklingsfasen. Verket anser att standardiseringsarbetet bör bedrivas i nära samarbete med SIS inom det år 1973
NU 1975/76: 13
upprättade kontaktorganet SIS-SAMKO. Verkets huvuduppgift i detta samarbete skall vara att i inledningsfasen av standardiseringsarbetet presentera en s. k. produktprofil förden aktuella produkten. Denna produktprofil skall ange och från angelägenhetssynpunkt rangordna de egenskaper som påverkar en produkts funktion, säkerhet och användbarhet. Arbetet med att utarbeta provningsmetoder och fastställa krav kommer därefter att ske i SIS standardiseringskommittéer, varvid näringslivets kunskaper utnyttjas. Konsumentverket skall inte delta i kommittéarbetet utan bör begränsa sin insats till att granska färdiga förslag till standard. Verket förutsätter att det inom SIS-SAMKO kommer att få avgörande inflytande över konsumentvarustandarden beträffande såväl innehåll som prioritering. SIS-SAMKO bör dock enligt verkets mening omorganiseras för att kunna fylla uppgiften att fastställa konsumentvarustandarder på samma sätt som SIS tekniska nämnd fastställer övriga standarder. Vidare understryker verket att SIS-SAMKO för att kunna fullgöra dessa uppgifter måste få förstärkta resurser. Detta kan, menar verket, lämpligen ske över SIS budget. Denna modell för samverkan mellan konsumentverket och SIS säkerställer enligt verkets mening det av motionärerna önskade konsumentinflytandet i standardiseringsarbetet. Verket anser därför att utredningskravet bör begränsas till att omfatta frågan om de administrativa och ekonomiska förutsättningarna för att förverkliga modellen.
SIS förklarar sig beredd att i samarbete med konsumentverket studera hur funktionsinriktade produktstandarder och härför anpassade provningsmetoder skall kunna tas fram på enklaste möjliga sätt. Även SIS påpekar att en utbyggd standacdiseringsverksamhet på konsumentvaruområdet förutsätter att standardiseringsorganen får ökade resurser för detta ändamål. Ett aktivt deltagande av kvalificerade företrädare för de enskilda konsumenterna är också enligt SIS en nödvändig förutsättning. SIS anser att motionärernas intentioner om förstärkt konsumentinflytande på standardiseringsarbetet inom konsumentvaruområdet skall kunna förverkligas genom ett utvecklat samarbete mellan konsumentverket och SIS. I detta samarbete bör det naturligen vara konsumentverkets uppgift att formulera de krav som motsvarar konsumenternas önskemål beträffande produkters och tjänsters funktion och säkerhet, medan det bör åligga SIS att ta fram de standarder som är erforderliga härför.
Det är uppenbarligen en konsumentpolitisk fråga av stor betydelse och med vid syftning som motionärerna har aktualiserat. Av remissyttrandena framgår att konsumentverket och SIS har inlett ett närmare samarbete på området och avser att - om möjligheter ges - ytterligare bygga ut detta. Frågan om standardiseringsarbetets betydelse för konsumenterna har uppmärksammats även på det nordiska planet inom den nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor. En undersökning i denna fråga, som kommittén har tagit initiativ till, beräknas vara färdig i januari 1976. Denna undersökning kommer att ge ytterligare underlag för en bedömning av stan -
NU 1975/76: 13
dardisering som konsumentpolitiskt medel. Utskottet delar motionärernas uppfattning att konsumenternas inflytande på standardiseringsverksamheten bör stärkas. Därför anser utskottet det angeläget att det samarbete som konsumentverket och SIS har inlett kan intensifieras.
Med hänvisning till vad som anförts konstaterar utskottet att syftet med motionen kan sägas vara tillgodosett. Utskottet finner därför inte anledning att föreslå riksdagen att göra en framställning till regeringen i enlighet med motionsyrkandet.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975:1676.
Stockholm den 25 november 1975
På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG
Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m). Börjesson i Glömminge (c). Bengtsson i Landskrona (s). Haglund (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Storfors (s). Andersson i Örebro (fp). Rask (s). Sjönell (c), Blomkvist (s). Hovhammar (m), fru Hansson (s) och fru Oskarsson (c).