Med anledning av propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag, m. m. jämte motioner

NU 1975/76:14

Näringsutskottets betänkande 1975/76:14

med anledning av propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag, m. m. jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1975/76:34 (handelsdepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att

dels antaga förslag till

1. marknadsföringslag,

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

dels godkänna vad chefen för handelsdepartementet har anfört i fråga om organisationen på det konsumentpolitiska området.

Det under 2 angivna lagförslaget tas inte upp här utan behandlas i ett senare betänkande.

Med anledning av propositionen har väckts sju motioner.

I betänkandet behandlas också tre motioner som har avlämnats under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1975. Två av dessa går ut på ändringar i den här aktuella lagstiftningen. Den tredje gäller bidrag från försäkringsbolag till forskning för produktsäkerhet. Denna motion har remissbehandlats.

Motionerna redovisas nedan (s. 2).

Propositionen

I propositionen föreslås vidgade möjligheter att inom ramen för samhällets konsumentpolitik påverka företagens produktutformning och den information som företagen lämnar om sina produkter. I första hand skall verksamheten som hittills bedrivas i obundna former och bygga på resultat som kan åstadkommas på frivillig väg. Enligt propositionen bör det dock under vissa förutsättningar vara möjligt att vidta tvingande åtgärder. I detta syfte föreslås lagstiftning.

Den föreslagna lagstiftningen innebär bl. a. att näringsidkare kan åläggas att om de varor, tjänster eller andra nyttigheter som han marknadsför lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Den innebär vidare att försäljning och uthyrning av varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom kan förbjudas. Detsamma gäller för varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.

Såväl åläggande att lämna information som förbud mot försäljning eller uthyrning skall enligt förslaget meddelas av marknadsdomstolen på talan

1 Riksdagen 1975/76. 17 sami. Nr 14

NU 1975/76:14

av konsumentombudsmannen (KO). Det förutsätts att marknadsdomstolen vid bedömningen i de enskilda fallen tar hänsyn till allmänt hållna riktlinjer som konsumentverket kan ha utfärdat men att samtidigt möjligheter skall finnas att jämka dessa med hänsyn till omständigheterna i övrigt kring den prövade marknadsföringen. Åläggande eller förbud skall normalt förenas med vite. Det föreslås att de nya bestämmelserna tillsammans med bestämmelserna i den nuvarande lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring (marknadsföringslagen) tas in i en ny, utvidgad marknadsföringslag.

I propositionen behandlas vidare gränsdragningen mellan nuvarande KO och konsumentverket. Det konstateras att denna redan i dag är oklar och att oklarheten torde bli än större som ett resultat av den lagstiftning som förordas i propositionen. I syfte att kompetenskonflikter och dubbelarbete skall undvikas föreslås att de båda myndigheterna förs samman till en organisation benämnd konsumentverket, där chefen tillika är konsumentombudsman. Det framhålls också att en sådan lösning underlättar konsumenters och företags kontakter med ansvarig konsumentpolitisk instans.

1 propositionen anges inte hur organisationen mera i detalj skall utformas. Särskilda sakkunniga skall tillkallas för att närmare överväga denna fråga. Avsikten är att den nya organisationen skall kunna underställas riksdagens prövning under våren 1976 och att den skall kunna börja fungera den 1 juli 1976.

Förslag lämnas också till ändringar i konsumentköplagen (1973:877) och lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Ändringarna föranleds huvudsakligen av den nya marknadsföringslagen. I lagen om marknadsdomstol förs in nya bestämmelserom vittnesed och om infordrande av bevismaterial. Dessutom behandlas i propositionen vissa särskilda frågor rörande reklam och annan marknadsföring m. m.

Lagförslagen återfinns på s. 3-11 i propositionen.

Motioner

De motioner som har väckts med anledning av propositionen är följande:

1975/76:54 av herr Danell m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen

1. beslutar att 3 och 10 SS i den föreslagna marknadsföringslagen får i motionen angiven lydelse (se bilaga till detta betänkande, s. 43).

2. beslutar att 7 S i den föreslagna lagen om ändring i konsumentköplagen (1973:877) får i motionen angiven lydelse (se bilaga),

3. avslår den i propositionen föreslagna sammanslagningen av konsumentverket och konsumentombudsmannaämbetet,

4. ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande allmänna reklamationsnämndens status och framtida ställning [dvs. att frågorna om permanent status och om fristående ställning för nämnden bör prövas],

5. beslutar att principerna och riktlinjerna för utformningen av svensk varudeklaration föreläggs innevarande riksmöte för beslut.

NU 1975/76:14

1975/76:64 av herr Olsson i Järvsö (c), vari hemställs

att riksdagen i samband med beslut om marknadsföringslag uttalar att vid bedömningen om en vara skall anses "uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål” även skall ingå rekvisitet att det varit fråga om ett vilseledande av konsumenten,

1975/76:65 av herr Olsson i Järvsö (c), vari hemställs att 10 § i den föreslagna marknadsföringslagen får i motionen angiven lydelse (se bilaga),

1975/76:67 av fru Frankel (fp) och herr Jonsson i Alingsås (fp), vari hemställs att riksdagen

1. uttalar att varudeklarationsarbetet bör fortsätta och begär att regeringen utfärdar närmare riktlinjer för det,

2. ger till känna vad som anförts i motionen om förbud mot produkter som är otjänliga för sitt huvudsakliga syfte,

3. beslutar att 10 $ marknadsföringslagen skall ha i motionen angiven lydelse (se bilaga),

4. beslutar att en särskild KO-funktion skall organiseras inom konsumentverket,

5. beslutar att antalet ledamöter i konsumentverkets styrelse utökas till elva,

6. begär att organisationskommittén får i uppdrag att överväga hur icke avsedda verkningar av marknadsföringslagen skall kunna undvikas.

1975/76:68 av fru Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. beslutar att det i marknadsföringslagen införs en bestämmelse enligt vilken näringsidkare åläggs att rätta vilseledande uppgifter i reklam (beriktigandereklam),

2. beslutar att skärpta regler införs för tilläggs- och kombinationserbjudanden i enlighet med konsumentombudsmannens förslag om ändring av 4 ij i förslaget till marknadsföringslag1;

3. hos regeringen anhåller om en utvärdering av den hittillsvarande lokala konsumentverksamheten och initiativ i syfte att påskynda bildandet av lokala konsumentkommittéer samt om en prövning av frågan om ett statligt stöd till kommunerna till stöd åt denna verksamhet.

1975/76:69 av herr Sjönell m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen med tillstyrkan av propositionen 1975/76:34 angående marknadsföringslag uttalar

1. att befattningarna som chef för konsumentverket och konsumentombudsman läggs på olika personer,

2. att de sakkunniga för övervägande av konsumentverkets framtida organisation skall ha ett parlamentariskt inslag,

3. att det nya konsumentverkets styrelse får en bred parlamentarisk sammansättning.

'Konsumentombudsmannens förslag (se propositionen s. 118 f.) avser 4 5 lagen om otillbörlig marknadsföring. I förslaget till marknadsföringslag finns motsvarande bestämmelse i 8

NU 1975/76:14

1975/76:70 av fru Sundberg (m) och herr Nordgren (m), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att [den i propositionen aviserade] organisationskommittén får i uppdrag att överväga hur icke avsedda effekter av marknadsföringslagen enligt vad i motionen framhålls skall kunna undvikas.

De övriga motioner som behandlas här är följande:

1975:625 av herrar Nilsson i Kristianstad (s) och Karlsson i Huskvarna (s), vari hemställs att riksdagen beslutar att i 1 § lagen om otillbörlig marknadsföring införs ett tredje stycke av följande lydelse:

Denna lag omfattar ej stiftelse, sammanslutning eller annan organisation, vilken enligt 3 $ förordningen om arvsskatt och gåvoskatt är befriad från skyldighet att utgiva arvsskatt.

1975:1597 av herrar Ahlmark (fp) och Olsson i Kil (fp), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen hemställer om förslag till ändrad lydelse av 2 5 lagen 1970 om marknadsdomstol m. m. av innebörd att, om marknadsdomstolens beslut innefattar tolkning av gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen och annan lag, talan skall kunna fullföljas till högsta domstolen mot beslutet i denna del,

1975:1613 av herr Gernandt (c), vari hemställs alt riksdagen hos regeringen anhåller om skyndsam utredning beträffande försäkringsbolagens medverkan till att en viss summa i relation till de skadebelopp som utbetalas skall användas till forskning för skadeförebyggande verksamhet.

Fråga om undantag från marknadsföringslagen för vissa stiftelser och organisationer (motionen 1975:625)

Gällande rätt

Lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring äger tillämpning på näringsidkares marknadsföring av vara eller tjänst. Om begreppet näringsidkare anfördes i specialmotivering (prop. 1970:57 s. 90) till 1 § marknadsföringslagen bl. a. följande:

Termen näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt mening och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen (prop. 1960:167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta innebär bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ som idkar näring.

I propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag hänvisas (s. 126) beträffande den närmare innebörden av begreppet näringsidkare till förarbetena till lagen om otillbörlig marknadsföring.

NU 1975/76:14

5 I den i motionen 1975:625 åberopade 3 § förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt stadgas att från skattskyldighet enligt förordningen är befriad - med vissa undantag - stiftelse eller sammanslutning som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta. Befrielse gäller enligt paragrafen också för stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar samt för akademi och sådan stiftelse eller sammanslutning som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Beslut av marknadsdomstolen

De handikappades riksförbund (DHR) tillämpade inför julen 1971 - liksom vid tidigare tillfällen - metoden att till personer utanför organisationen utan beställning sända u’ julkort åtföljda av en skrivelse med begäran om bidrag. Åtgärden föranledde en anmälan till KO, som emellertid avskrev ärendet med förklaring att den verksamhet det gällde inte kunde betraktas som kommersiell marknadsföring i marknadsföringslagens mening. På talan av Näringslivets granskningsnämnd för gåvor och understödsannonser prövades saken sedermera av marknadsdomstolen. I beslut den 17 juni 1974 (se Pris- och kartellfrågor 1974:7 s. 97) förbjöd marknadsdomstolen DHR att vidare begagna den påtalade metoden vid marknadsföring av julkort eller att vidta annan liknande handling. I skälen för sitt beslut utvecklade marknadsdomstolen först varför det kritiserade förfarandet måste anses innebära marknadsföring av en vara. Om begreppet näringsidkare anförde domstolen därefter följande:

Begreppet näringsidkare skall fattas i vidsträckt mening. Med näringsidkare förstås var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art (prop. 1970:57 s. 90). Också ideella föreningar är alltså näringsidkare om de främjar sitt syfte genom att driva näringsverksamhet. Den omständigheten att den ekonomiska verksamheten avser att främja ett välgörande syfte utgör inte hinder för att vederbörande anses som näringsidkare (SOU 1966:71 s. 91). På grund härav och då alltså fråga är om marknadsföring av vara måste DHR i förevarande sammanhang betraktas som näringsidkare.

Motivering i motionen 1^75:625

1 motionen anförs, med hänvisning till marknadsdomstolens ovan refererade beslut, äLt det inn. iordc ha vant riksdagens uppfattning att av ideella organisationer bedriven insamlingsverksamhet - även om den skulle kunna karakteriseras som näringsverksamhet - skulle falla inom marknadsföringslagens ram. Motionärerna anför vidare att kammarrätten i Stockholm i dom förklarat att insamlingsverksamhet genom utsändande av julkort ej kan anses vara ett led i av DHR bedriven rörelse utan bör bedömas såsom

NU 1975/76:14

en utpräglad insamling, vilken således icke varit skattepliktig. De betraktar det som stridande mot rättssäkerheten ”att olika administrativa domstolar i helt likartade ärenden kommer till diametralt motsatta uppfattningar”. Då syftet med marknadsföringslagen har varit att komma till rätta med otillbörlig marknadsföring som har bedrivits av personer i vinningssyfte bör, säger motionärerna, i lagen intagas en bestämmelse om att ideella organisationer icke skall omfattas av lagen. För att missbruk skall undvikas föreslås att härvid anknyts till vad som i 3 § förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt stadgas om skattebefrielse för vissa ideella stiftelser och sammanslutningar.

Tidigare riksdagsbehandling av frågor rörande insamlingsverksamhet

DHR:s insamlingsverksamhet har berörts i två betänkanden av näringsutskottet (NU 1972:21, 1974:43) med anledning av motioner vari begärdes översyn av bestämmelserna om kontrollgirokonton för insamlingsverksamhet. I betänkandet år 1974 redovisades en framställning från konsumentombudsmannen (KO) om att regeringen skulle föranstalta om en utredning om omfattningen av och formerna för insamlingsverksamhet med uppgivet välgörande eller allmännyttigt syfte. Riksdagen uttalade att den förutsatte att de frågor som KO hade tagit upp skulle bli föremål för fortsatta överväganden inom Kungl. Maj:ts kansli.

1 betänkandet år 1972 uttalade näringsutskottet följande om den kontroll som bedrivs över insamlingsverksamhetens former: ”Värdefullt är att härvid med ställande av samma krav på olika insamlingar tillses att i insamlingsverksamheten tillämpas en standard av principiellt sett samma kvalitet som numera krävs i fråga om marknadsföring etc.”

Fråga om rätt till fullföljd mot avgörande av marknadsdomstolen (motionen

1975:1597)

Gällande rätt m. m.

I 2 S lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. stadgas att talan ej får föras mot marknadsdomstolens beslut i ärende enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring - enligt förslaget i propositionen 1975/76:34 i stället marknadsföringslagen - och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

Regeln att talan inte får föras mot beslut enligt lagen om otillbörlig marknadsföring motiverades vid dess tillkomst (prop. 1970:57 s. 162) med att det är av stor betydelse att snabbt få till stånd slutliga avgöranden i frågor om tillämpning av generalklausulen. Med anledning av Sveriges advokatsamfunds invändning att en sådan ordning vore otillfredsställande från rätts -

NU 1975/76:14

säkerhetssynpunkt påpekade chefen för justitiedepartementet att det redan gällde att beslut enligt konkurrensbegränsningslagen inte fick överklagas. Marknadsrådet (nuvarande marknadsdomstolen)skall givetvis, uttalade han, ges en sammansättning som garanterar att dess rättstillämpning kommer att fylla högt ställda krav på rättssäkerhet. En rättssäkerhetsgaranti skulle också ligga i att enligt marknadsföringslagen frågor om vite som rådet hade förelagt med stöd av generalklausulen skulle prövas av allmän domstol. Vid riksdagsbehandlingen instämde tredje lagutskottet (3LU 1970:45 s. 91) i vad departementschefen anfört och erinrade också om att arbetsdomstolens avgöranden inte får föras vidare till högre instans. 1 en reservation (c, fp, m) förordades att det skulle bli möjligt att överklaga marknadsrådets beslut och begärdes att ett förslag till instansordning i marknadsföringsmål snarast möjligt skulle utarbetas och framläggas för riksdagen.

Beslut av marknadsdomstolen

I motionen 1975:1597 berörs ett ärende vari marknadsdomstolen fattade beslut den 20 november 1974 (se tidskriften KO 1975:1 s. 3, Pris- och kartellfrågor 1975:1 s. 63). Vid vite av 100 000 kr. förbjöd domstolen ett förlag i Stockholm, som äger och utger tidningen Helg-Extra. att vid marknadsföring av tidningen på sätt i ärendet påtalats vilseleda köpare av tidningen om tidningens innehåll eller att företa annan liknande handling.

De faktiska förhållandena var följande. Tidningen Helg-Extra är registrerad som periodisk skrift. På löpsedeln för det nummer som utkom långfredagen 1973 förekom som ett dominerande inslag texten "Årets skandal” och omedelbart därunder texten "100000 sparare lurade". Den senare texten var inramad av en svart linje. Under de nu nämnda texterna förekom på löpsedeln också texterna "Farligaste bankrånaren fast” och "Jättebildkryss”. Löpsedelstexten "Årets skandal” avsåg en artikel i tidningen rörande rikspolisstyrelsens uttagningar av svenska representanter till europamästerskapen i bilrally för poliser. Texten ”100 000 sparare lurade” syftade på en artikel som handlade om Allmänna Sparbankens konkurs år 1929.

I motiveringen för sitt beslut förde marknadsdomstolen ett ingående resonemang om gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen (TF) och marknadsföringslagen. Domstolen konstaterade att i fråga om gränsen för TF:s tillämpningsområde den uppfattningen efter hand gjort sig gällande att tryckt skrift inte regleras uteslutande av bestämmelserna i TF. En gränsdragning mellan de båda lagarna hade också kommit till stånd genom rättsutvecklingen. Ur propositionen (1970:57) rörande marknadsföringslagen refererades bl. a. ett avsnitt vari föredragande departementschefen förordade att ingripande mot reklam i tryckt skrift begränsades till sådana framställningar som har rent kommersiella förhållanden till föremål. Domstolen fann det vara en allmänt vedertagen uppfattning att TF har en begränsad innebörd och således inte avser att reglera allt bruk av tryckta skrifter utan blott

NU 1975/76:14

sådant som hänför sig till tryckfrihetsrättens innebörd och syfte.

Gentemot uppfattningen att en löpsedel alltid skulle vara tryckfrihetsrättsligt skyddad anförde marknadsdomstolen, att enligt dess mening det förhållandet att löpsedeln skall anses som en del av tidningen inte utan vidare kunde innebära att löpsedeln förden skull alltid skall bedömas enligt TF. Domstolen anförde vidare bl. a. följande.

Enligt marknadsdomstolens mening är en tidnings löpsedel ett led i marknadsföringen av tidningen. Oaktat det på löpsedlar otvivelaktigt förekommer rubriker vars syfte är att skapa opinion och förmedla nyheter utnyttjas dock löpsedeln av tidningarna som ett reklammedel. Detta har i särskilt hög grad blivit fallet beträffande tidningar vilka saluförs endast som lösnummer. Löpsedeln fyller därvid samma funktion som exempelvis en annons. Dess syfte är att locka till köp av tidningen. För ett ingripande med stöd av marknadsföringslagen mot meddelande i tryckt skrift är det emellertid enligt de ovan redovisade departementschefsuttalandena inte tillräckligt att ett kommersiellt syfte kan konstateras. Som förutsättning för ingripande krävs dessutom att framställningen har rent kommersiella förhållanden till föremål. Uppgifter om den utbjudna varans pris, egenskaper, innehåll, försäljningsvillkor m. m. torde utgöra exempel på sådana kommersiella förhållanden. 1 enlighet härmed bör ingripande med stöd av marknadsföringslagen utan vidare kunna ske mot en löpsedel som innehåller falska uppgifter om priset på en tidning eller om förekomsten i tidningen av t. ex. ett ”jättebildkryss”. Såsom uppgifter om tidningens innehåll är enligt marknadsdomstolens mening emellertid också att betrakta löpsedelsrubriker som antyder att tidningen innehåller nyheter av visst slag. I den mån sådana rubriker utformats på ett klart vilseledande sätt bör därför hinder inte föreligga att ingripa mot dem med stöd av marknadsföringslagen.

Marknadsdomstolen fann att löpsedelstexterna i det aktuella fallet borde bedömas som otillbörliga enligt marknadsföringslagen. Det förlag som utgav Helg-Extra hade genom att använda de påtalade löpsedelsrubrikerna grovt vilselett köpare av tidningen om dennas innehåll.

Två ledamöter i domstolen var skiljaktiga. De ansåg att en löpsedelstext, även om den innehöll vilseledande uppgifter, borde åtnjuta tryckfrihetsrättsligt skydd.

Genom beslut den 8 juli 1975 (se tidskriften KO 1975:6 s. 3) har marknadsdomstolen - utan vitesföreläggande - förbjudit Åhlén & Åkerlunds Förlags AB att på närmare beskrivet sätt vid marknadsföring av tidningen Damernas Värld genom bl. a. löpsedlar vilseleda köpare av tidningen om tidningens innehåll eller att företa annan liknande handling. Tidningen hade i ett par fall genom att på löpsedlar och tidningsomslag ha en formulering om ett ”mönsterpaket” och beteckningen "Stort sy- och sticknummer” felaktigt kunnat ge presumtiva köpare föreställningen att tidningarna innehöll mönster till klädesplagg samt sy- och stickbeskrivningar. KO:s talan i ärendet omfattade även tidningsomslagen. I denna del lämnades den utan bifall av domstolens majoritet. Det kommersiella syfte som så klart kännetecknar

NU 1975/76:14

löpsedlar kunde enligt domstolens mening inte på motsvarande sätt anses föreligga beträffande tidningsomslag. Omslaget var otvivelaktigt integrerat med tidningen i övrigt på ett annat sätt än löpsedeln och kunde inte på samma sätt karakteriseras som ett marknadsförande element, ansåg domstolen. Fyra av dess ledamöter ville dock bifalla KO:s talan även i den delen. Två ledamöter ville tvärtom att KO:s talan beträffande texterna på löpsedlar och tidningarnas omslag skulle avvisas.

Beslut av högsta domstolen

Marknadsdomstolens i föregående avsnitt redovisade beslut beträffande Helg-Extra har föranlett det berörda förlaget att hos högsta domstolen ansöka om resning i ärendet. Högsta domstolen har den 6 november 1975 beviljat resning och, med undanröjande av marknadsdomstolens beslut, avvisat konsumentombudsmannens hos marknadsdomstolen förda talan. I skälen för högsta domstolens beslut behandlas fö^st principiellt den konkurrens som förekommer mellan tryckfrihetsförordningen (TF) och marknadsföringslagen: Tryckfrihetens

syfte anges i tryckfrihetsförordningen (TF) vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Av förarbetena till TF framgår, att man i första rummet velat skydda en fri nyhetsförmedling och en obeskuren politisk debatt. 1 nära samband med tryckfrihetens politiska uppgift anges stå dess betydelse ur en mera vidsträckt kulturell synpunkt såsom grundval för en allmän upplysning.

Enligt 1 kap. 3 § TF gäller, att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten inte får ske i andra fall eller i annan ordning än TF bestämmer. Stadgandet innebär emellertid inte, att frågan om ansvar för innehållet i tryckt skrift regleras uteslutande av TF. 1 fall då innehållet är brottsligt i annat hänseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser kan ansvar utkrävas enligt allmän lag.

Från nu nämnda utgångspunkt har diskuterats var gränsen går för TF:s tillämplighet när fråga är om ingripande mot otillbörlig reklam i tryckt skrift. Detta spörsmål behandlades ingående under förarbetena till lagen om otillbörlig marknadsföring (prop. 1970:57) och till 1974 års ändringar i TF, då det nuvarande stadgandet om reklam i 1 kap. 9 5 infördes (prop. 1973:123). Som ledande princip framhölls därvid, att ingripanden utanför TF:s ram mot reklamåtgärder får ske endast i fråga om framställningar av utpräglat kommersiell natur och med rent kommersiella förhållanden till föremål.

Högsta domstolen noterar att tidningen Helg-Extra är en periodisk skrift och att enligt TF till en sådan hördess löpsedlar. I fråga om förutsättningarna för rättsligt ingripande mot löpsedel anför domstolen:

En tidnings löpsedel anger eller antyder regelmässigt tidningens innehåll oiier vissa delar därav. Den har samtidigt till syfte att väcka intresse för tidningen. Att löpsedeln därmed utgör ett viktigt led i marknadsföringen av tidningen medför emellertid inte, att den utan vidare kan jämställas

NU 1975/76:14

med en sedvanlig annons eller eljest kan sägas vara av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föremål. Den år 1941 införda bestämmelsen, varigenom löpsedel uttryckligen hänfördes under reglerna för periodisk skrift i då ännu gällande 1812 års TF och som fått sin motsvarighet i nu gällande TF, grundar sig tydligen också på att löpsedeln typiskt sett är att uppfatta som ett led i den nyhets- och åsiktsförmedling som TF avser att värna. Endast i vissa särskilda fall, då löpsedeln har ett innehåll jämförligt med en annons, kan löpsedeln sägas angå rent kommersiella förhållanden. Så är ej fallet med förevarande löpsedel, som - oaktat den på ett missvisande sätt antyder tidningens innehåll - utgör ett led i tidningens nyhetsförmedling. Frågan om ingripande mot löpsedeln för att vara oriktig eller vilseledande kan därför inte prövas enligt marknadsföringslagen utan faller inom ramen för TF:s ansvarssystem.

Massmedieiitredningen

Frågan om i vad mån en tidnings löpsedel skall kunna betraktas som kommersiell annons har behandlats av massmedieutredningen dels i betänkandet (1972:49)Tryckfriheten och reklamen, dels i betänkandet (1975:49) Massmediegrundlag. I utredningens förslag till massmediegrundlag finns i 1 kap. 9 § en bestämmelse enligt vilken utan hinder av grundlagen får i lag föreskrivas dels förbud mot kommersiell annons som är oriktig eller missvisande eller som företer viss brist av annat slag, dels skyldighet att rätta kommersiell annons som är oriktig eller missvisande. Med kommersiell annons förstås enligt paragrafen ”annons eller annat jämställt meddelande, i den mån meddelandet syftar till att främja avsättning eller anskaffande av , -a och avser näringsidkares affärsverksamhet eller där tillhandahållen eller efterfrågad vara”. Vad sorn sagts om vara skall också gälla fastighet, tjänst eller annan nyttighet.

I ett avsnitt i motiveringen vilket behandlar begreppet kommersiell annons (s. 179 f.) erinrar utredningen om att den i sitt tidigare betänkande (s. 66) uttalat att en löpsedel i viss mån kan ses som ett led i marknadsföringen av tidningen själv. Detta gäller, konstaterar utredningen, också tidningens förstasida med dess rubriker och bilder, särskilt beträffande veckotidningar, där första sidan ofta har samma säljande karaktär som en löpsedel. Över huvud taget kan innehållet i en tidning på sätt och vis betraktas som ett led i marknadsföringen av tidningen. Detsamma gäller böcker, där titel och omslag också kan ha en säljande effekt. Ger man begreppet marknadsföring en så vidsträckt innebörd har man emellertid, framhåller utredningen, kommit långt in på själva grundlagsområdet.

I den grundlagsenliga rätten att sprida tryckta skrifter måste enligt utredningens mening också ligga den allmänna rätten att marknadsföra skrifterna. Den gränsdragning som i detta fall fordras har i förslaget kommit till uttryck genom att undantagets räckvidd begränsats till kommersiell annons. Endast i den mån en löpsedel eller dylikt kan anses som kommersiell annons skall ingripande mot den kunna ske. Till följd av förslaget skall

NU 1975/76:14

det alltså inte vara möjligt att enligt marknadsföringslagen generellt förbjuda uppgifter på löpsedlar som vid ett objektivt bedömande finns vara oriktiga eller vilseledande. Frågan om hur en löpsedel skall bedömas kommer att bero på om uppgifterna kan anses utgöra redaktionell text eller om de kan hänföras till annons eller annat därmed jämställt meddelande.

För att ett ingripande enligt marknadsföringslagen skall kunna ske räcker det alltså inte, betonar utredningen, att löpsedeln har ett kommersiellt syfte. Härutöver fordras att uppgifterna faller utanför det redaktionella området. I detta hänseende är det, enligt utredningen, betecknande att tidningarnas löpsedlar i allmänhet utformas av tidningens redaktionella avdelning, för vilken utgivaren är den tryckfrihetsrättsligt ansvarige, och inte av tidningens ägare eller ekonomiska ledning. I de pressetiska reglerna inskärps också att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten, något som kan anses visa att frågan om oriktiga löpsedlar och rubriker uppfattas som hörande till tidningens redaktionella verksamhet. 1 enlighet med den nu föreslagna definitionen av begreppet kommersiell annons bör ett ingripande av det slag som skett genom marknadsdomstolens beslut i fråga om löpsedeln för tidningen Helg-Extra inte vara möjligt, säger utredningen. Endast i undantagsfall torde en löpsedel kunna anses som en annons eller ett därmed jämställt meddelande. Så kan dock vara fallet om löpsedeln propagerar för en pristävling som tidningen anordnar eller för varor som tidningen säljer eller när det är fråga om direkt oriktiga uppgifter om tidningen, t. ex. pris eller sidantal.

Motivering i motionen 1975:1597

1 motionen återges massmedieutredningens uttalande i betänkandet (1972:49) Tryckfriheten och reklamen om hur tidningarnas löpsedlar skall bedömas. Vidare refereras uttalanden i förarbetena till lagen om otillbörlig marknadsföring. Motionärerna hänvisar till marknadsdomstolens beslut rörande tidningen Helg-Extras löpsedel. En ny massmediegrundlag på grundval av massmedieutredningens förslag år 1975 kan, säger motionärerna, inte väntas träda i kraft förrän tidigast 1977. I avvaktan därpå bör enligt deras mening den i motionen föreslagna ändringen i lagen om marknadsdomstol m. m. genomföras. Den omständigheten att förelagt vite skall utdömas av domstol är, tillägger motionärerna, inte tillräcklig garanti för att tryckfrihetsrättsliga principer inte åsidosätts i ärenden om förbud enligt marknadsföringslagen.

NU 1975/76:14

12 Fråga om bidrag från försäkringsbolagen till forskning för produktsäkerhet (motionen 1975:1613)

Bestämmelser rörande försäkringsbolagens premiesättning

Enligt 282 S 2 mom. lagen (1948:433) om försäkringsrörelse (momentet infört 1950:320) åligger det styrelsen och verkställande direktören för ett försäkringsbolag att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt.

I fråga om den obligatoriska trafikförsäkringen gäller enligt koncessionsvillkoren att premie inte får bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst. Omkostnadstillägget får ej beräknas högre än efter de grunder försäkringsinspektionen fastställer med ledning av vunnen erfarenhet om vad som vid tillbörlig sparsamhet kan anses vara erforderligt för försäkringsrörelse av ifrågavarande art.

Motivering i motionen 1975:1613

1 motionen erinras först om att frågor om produktsäkerhet behandlas i olika författningar och andra föreskrifter och att efterlevnaden av dessa övervakas av ett stort antal myndigheter. En obalans med avseende på tekniska kunskaper etc. råder, konstateras det, mellan å ena sidan dem som producerar och marknadsför varor, å andra sidan konsumenterna. Rådgivning åt konsumenterna och hjälp åt dessa vid tvister med säljare innebär inte att varornas kvalitet förbättras, framhåller motionären. Behovet av skadeförebyggande åtgärder är alltså inte tillfredsställande tillgodosett. En systematisk olycksfallsrapportering anges som en av förutsättningarna för en forskning på detta område. Försäkringsbolagen är enligt motionären bäst lämpade att ha hand om ansvaret för en sådan rapportering. De bör också, menar han, göras ekonomiskt intresserade i verksamheten genom att åläggas ge bidrag till produktförbättring, metod- och systemutveckling samt information. Motionären berör också möjligheten att införa ett system med "typunderkännande" av undermåliga produkter.

Remissyttranden

Remissyttranden över motionen har avgivits av försäkringsinspektionen, konsumentverket. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.

Alla remissinstanserna avstyrker motionen.

NU 1975/76:14

13 Folksam anmärker först att det inte klart framgår om motionären förutom skadeförsäkring åsyftar också olycksfalls - och sjukförsäkring.

I det senare fallet står försäkringskassorna och riksförsäkringsverket för huvudparten av de belopp som utbetalas. De registrerar också ett större antal olycksfall och sjukfall än försäkringsbolagen. En rapportering som syftar till forskning rörande skadebringande produkter måste alltså i första hand grunda sig på deras material. Men det görs också undersökningar på grundval av detta material, framhåller Folksam.

Flera remissinstanser betonar att skadeförebyggande verksamhet redan förekommer i försäkringsbolagens regi.

Försäkringsinspeklionen finner i motionen uttryck för uppfattningen att för försäkringsbolagen ett ökat skadeutfall i alltför stor utsträckning fått på enklaste sätt leda till ökade premier, och eventuellt ökad vinst, i stället för förebyggande åtgärder. Inspektionen hävdar att enligt dess erfarenheter i stället skadeförebyggande verksamhet sedan lång tid tillbaka varit ett integrerat led i försäkringsverksamhet av olika slag. Sådan verksamhet har varit inriktad på exempelvis brandskydd, inbrottsskydd, skyddsverksamhet på arbetsplatser för att minska riskerna för olycksfall i arbete, stöd åt trafiksäkerhetsorganisationer, stöd till medicinsk forskning och djursjukvård. Sammanfattningsvis säger inspektionen att skadeförebyggande verksamheter av olika slag sedan länge har varit motiverade och frivilligt praktiserade inom försäkringsbranschen inom ramen förde möjligheter som stått bolagen till buds. inspektionen har svårt att se något behov av att tillskapa nya ekonomiska motiv för försäkringsbolagen för skadeförebyggande verksamhet inom de försäkringsgrenar som de bedriver.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför att olika former av försäkring i betydande utsträckning fångar upp skador som ursprungligen beror på olämplig konstruktion eller defekter hos produkter. Brandskador på grund av olämpligt material i byggnader och inredningar, trafikskador på grund av felkonstruerade eller slarvigt tillverkade bilar och översvämningsskador på grund av defekta vattenledningar nämns som exempel på detta. För försäkringsbolagen är det, säger förbundet, en angelägen uppgift att minska skadefrekvensen genom att ge de försäkrade råd och upplysningar om skadeförebyggande åtgärder, val av lämpliga material etc. och genom att stimulera sådan forskning och utveckling som syftar till ökad produktsäkerhet. Detta är ett helt naturligt led i bolagens strävan att bemästra de alltmer ökade skadekostnaderna inom olika försäkringsgrenar.

1 själva verket har. fortsätter förbundet, försäkringsbolagen i vårt land i stor utsträckning gått före när det gäller åtgärder för att få bort undermåliga produkter och dåliga arbetsutföranden från marknaden. Ett exempel på detta är försäkringsbranschens frivilliga skadeförebyggande verksamhet när det gäller brandskador. Insatser i form av bidrag till forskning, information och utbildning samt försäkringsbolagens skyddsföreskrifter och omfattande råd -

NU 1975/76:14

givning till industrin har, säger förbundet, resulterat i att vi i vårt land har de lägsta brandförsäkringspremierna i världen. Bilförsäkringsbolagens insatser när det gäller säkrare och billigare reparationsmetoder för bilar är internationellt uppmärksammade. En ytterligare intensifiering av den skadeförebyggande verksamheten på trafikområdet planeras. Bolagen avser att genomföra en försöksverksamhet med haverikommissioner för vägtrafikolyckor. Haveriundersökningarna skall så långt det är möjligt klarlägga inträffade olyckors förlopp och orsaker.

Vissa av uttalandena i motionen framstår som mindre väl underbyggda, menar förbundet och säger att detta särskilt gäller påståendet att ett ökat skadeutfall för försäkringsbolagen i alltför stor utsträckning har fått på enklaste sätt leda till ökade premier, och eventuellt ökad vinst, i stället för förebyggande åtgärder. Eftersom en betydande satsning på forskning och skadeförebyggande verksamhet redan sker, faller enligt förbundets mening ett av de viktigaste motiven i motionen för att försäkringsbolagen lagstiftningsvägen skall åläggas att avsätta medel för sådan forskning.

Folksam betonar att mycken forskning förekommer i samband med den skadeförebyggande verksamheten. I motionen har, säger Folksam, inte nämnts något exempel på vad som skulle vara eftersatt i forskningsväg.

I fråga om sakförsäkringsområdet lämnar Folksam följande uppgifter om försäkringsbolagens insatser för att förebygga skador. Länge var brandförsäkringen den dominerande sakförsäkringen. Det tedde sig naturligt att försäkringsbolagen främjade brandskyddsarbetet. Exempel på insatser på detta område är bolagens stöd till Svenska brandförsvarsföreningen och länsbrandförsvarsförbunden. Vidare förs en statistik som står till förfogande för statens planverk, statens brandinspektion och andra myndigheter. Försäkringsbolagen anslår varje år pengar till brandforskning. På trafiksäkerhetsområdet förekommer aktiviteter motsvarande dem på brandskyddsområdet. När det gäller stöldskydd har försäkringsbolagen alltid stått för huvudparten av kostnaderna för den verksamhet som bedrivs av Svenska stöldskyddsföreningen och de till den anslutna polistekniska rådfrågningsbyråerna. I föreningens regi verkar ett särskilt provningscenter, där lås och andra anordningar testas. Förutom det gemensamma arbetet har flera försäkringsbolag gjort enskilda insatser på det skadeförebyggande området. Som exempel nämns att Folksam driver en verkstad som särskilt inriktar sig på att få fram sådan information som kan vara av betydelse såväl för trafiksäkerheten som för bilägarnas ekonomi. Man kan alltså, hävdar Folksam, våga påstå att försäkringsbolagens intresse för skadeförebyggande verksamhet är starkt.

Personskador som kommer till försäkringsbolagens kännedom är, säger konsumentverket, såvitt känt f. n. skador som vållats av personer snarare än produkter. Samma synpunkt framförs av Folksam. Det stora flertalet försäkringsfall beror, säger Folksam, inte på bristfälliga pro -

NU 1975/76:14

dukter. Vad som behövs för att förebygga skador är därför inte så mycket forskning som att man utnyttjar de kunskaper som redan finns. Så är t. ex. omkring hälften av alla skador inom sakförsäkring i dag stölder. Många av dessa skulle kunna förebyggas genom att man installerar bättre lås. I fråga om belopp är det brandskadorna som kostar mest, men många av dem har banala anledningar. Industrin förlorar varje år åtskilliga miljoner på grund av att föreskrivna försiktighetsmått inte iakttas vid svetsning. Att människor omkommer vid bränder hänger i inte så få fall samman med berusning och sängrökning, vars olämplighet det inte krävs forskning för att fastslå.

Remissinstanserna tar också upp frågan om statistik rörande skador. Konsumentverket nämner att ett projekt avseende viss försöksverksamhet med inrapportering av olycksfall har påbörjats inom Nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor i samarbete med statistiska centralbyrån. Denna verksamhet syftar till att relatera olycksfall till bestämda produkter. I detta projekt kommer personskador att fångas upp via sjukhus.

Försäkringsinspektionen säger sig inte vilja utesluta att försäkringsbolagen på annat sätt än genom ekonomiska bidrag, t. ex. med utnyttjande av sina statistiska skadeerfarenheter, får medverka i den föreslagna forskningen, om en sådan kommer till stånd. Skulle myndigheterna för det förebyggande arbetet önska ytterligare statistik eller annan information, torde försäkringsbolagen ställa sådan till förfogande, anför Folksam.

Mera utförligt behandlas detta ämne av Svenska försäkringsbolags riksförbund, som uttalar följande:

All produktforskning kräver ett erfarenhetsmaterial. Försäkringsbolagen för en omfattande statistik, som i första hand är avsedd att ge underlag för premieberäkningen. Statistiken är därför ofta alltför översiktlig för att ge svar på detaljerade tekniska frågor. Möjligheterna varierar emellertid mellan olika slag av skador. Sedan många år publiceras statistik för brand, vatten- och inbrottsskador. Denna är den i tekniskt hänseende mest utförliga men ändå otillräcklig för detaljstudium. En mer detaljerad statistik är svår att föra. Detta följer av försäkringsbolagens roll och funktion. De får många gånger skadeanmälan alltför sent för att hinna göra en besiktning innan skadade detaljer är reparerade och bortforslade. I andra fall bedöms inte besiktning nödvändig. Det primära är att avgöra om skadan ärersättningsbar. Man kan därför ifrågasätta om en rapportering via försäkringsbolagen är den allmänt sett mest lämpliga vägen. Men bolagen är självfallet beredda att i den utsträckning som är möjlig bidraga med sitt erfarenhetsmaterial för att vara den skadeförebyggande forskningen behjälplig.

Aktuella å t g ä rd e r för att åstadkomma ökad produktsäkerhet behandlas i flera yttranden. Konsumentverket påpekar att säkerhetsfrågor intar en central plats i det konsumentpolitiska arbetet. Verket har enligt sin instruktion att bl. a. övervaka marknadens utbud och utföra eller låta utföra undersökningar om olika varor och tjänster med särskild inriktning på deras säkerhet och funktion samt utarbeta normer och provningsmetoder för deras bedömning. Från de utgångspunkter verket före -

NU 1975/76:14

träder stöder verket sålunda åtgärder som undanröjer eller minskar riskerna för produktrelaterade skador på person eller egendom. Ansvaret för att sådana åtgärder vidtas bör enligt konsumentverket inte läggas på försäkringsbolagen.

Med anledning av motionärens uppslag i vad gäller ett "typunderkännande” av produkter hänvisar konsumentverket till sitt förslag till produktsäkerhetslag (vilket har inarbetats i det förslag till marknadsföringslag som framläggs i propositionen 1975/76:34). En modell enligt vilken försäljning av skadebringande produkter kan förbjudas är enligt verkets mening att föredraga framför att man låter farliga produkter komma ut på marknaden och reglerar produkternas kostnader med försäkringspremier via något slags farlighetsindex. Verket framhåller att skadeförebyggande forskning enligt dess bedömning bör ingå i näringsidkarens produktutveckling och bekostas av näringsidkaren.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller också att det är viktigt att man finner medel att få bort olämpliga produkter från marknaden eller att åstadkomma förändringar i produkternas utförande så att de blir mindre farliga. Även förbundet erinrar om förslaget till produktsäkerhetslag. Båda de nu nämnda remissinstanserna hänvisar dessutom till produktansvarskommitténs (Ju 1973:08) pågående utredning om ersättning för produktskador.

Man får, tillägger Svenska försäkringsbolags riksförbund, i sammanhanget inte heller bortse från att producenterna själva alltmer kommer till insikt om vikten av att deras produkter inte är så beskaffade att de orsakar skada. Belysande är framför allt utvecklingen när det gäller bilar och andra transportmedel, säger förbundet. Också på andra områden har produktens säkerhet blivit ett medel i konkurrensen.

Produktansvarsförsäkring ersätter skadestånd som den försäkrade kan bli skyldig att utge till den skadelidande till följd av att en levererad produkt har varit felaktig och orsakat skada på person eller egendom.

Ett par remissinstanser påpekar att produktansvarsförsäkring hittills inte i större utsträckning förekommer i Sverige. Volymen av sådan försäkring bedöms av försäkringsinspektionen vara en alltför smal bas för att utgöra finansieringskälla för långtgående åtgärder avseende produktförbättring, metod- och systemutveckling samt information i syfte att få bort undermåliga produkter och dåliga arbetsmetoder från marknaden. Närmast till hands ligger enligt inspektionen att ifrågavarande kostnader för ökad produktsäkerhet får belasta produkterna i produktions- eller marknadsföringsledet. Det finns, menar inspektionen, inte anledning att från det allmännas sida genom pålagor på försäkringen motverka att produktansvarsrisken i växande omfattning blir föremål för försäkring.

Konsumentverket anför att det i dagens läge inte finns särskilt starka motiv för näringsidkare att genom förbättring av vissa produkters säkerhet minska eventuell försäkringspremie.

NU 1975/76:14

17 Svenska försäkringsbolags riksförbund räknar med att produktansvaret, och därmed antalet produktansvarsförsäkringar, kommer att utvidgas i framtiden, bl. a. genom lagstiftningen på produktsäkerhetsområdet. Försäkringsbranschen är, säger förbundet, beredd att tillsammans med försäkringstagarna utarbeta system för kvalitetsstyrning när det gäller i första hand industriprodukter. Ett sådant arbete går bl. a. ut på att säkrare produkter och därmed lägre skadefrekvens skall ge producenterna lägre premiekostnader. Framför allt avses här premiekostnaden för produktansvarsförsäkring.

Behovet av produktsäkerhetsforskning är självfallet långtifrån tillgodosett genom försäkringsbolagens insatser, säger Svenska försäkringsbolags riksförbund vidare. Förbundet berör i det sammanhanget frågan hur motionärens förslag skall bedömas utifrån skälighetsprincipen. Försäkringsbolagen måste, betonar förbundet, begränsa sin satsning till områden där den har en dämpande effekt på skadekostnaderna

1 olika försäkringsgrenar. Det är inte förenligt med skälighetsprincipen att försäkringsbolagen engagerar sig i forskningsprojekt som inte mera direkt berör skadefrekvensen i rörelsen. Mera övergripande produktsäkerhetsforskning får i stället anses vara en uppgift som samhället bör svara för.

Försäkringsinspektionen slår fast att - med hänsyn till gällande speciallagstiftning för försäkringsområdet - möjligheterna att använda försäkringen som källa för finansiering av även i och för sig behövliga projekt och ändamål som inte är direkt nödvändiga för och uteslutande avser den ifrågavarande försäkringsverksamheten är mycket begränsade. Motionen är f. ö. enligt inspektionen oklar vad beträffar vilka skadebelopp - dvs. vilka försäkringsgrenar - som avses.

Tanken att låta försäkringsbolagen bidra till forskningen med summor som står i relation till utbetalade skadebelopp innebär i sista hand en ökad belastning på premierna hävdar Svenska försäkringsbolags riksförbund. Försäkringsbolagen har inte några särskilt avsatta medel för detta ändamål. Effekten av ett påslag på premierna blir att försäkringstagarna i en viss försäkringsgren, där produktsäkerhetsfrågorna inte är något problem, får lämna bidrag till forskningen beträffande skadebringande produkter som inverkar på kostnaderna i en helt annan gren. Vidare får de som är försiktiga och tecknar försäkring betala också för dem som inte bryr sig om något försäkringsskydd alls eller som uppträder som självförsäkrare (t. ex. staten, vissa kommuner och större företag).

En ytterligare nackdel är, menar förbundet, att försäkringsbolagen kanske delvis måste upphöra med sin hittillsvarande satsning på särskilda områden där insatserna inverkar på skadekostnaderna och därmed på premierna. Det vore, säger förbundet, en olycklig utveckling om det mera individuella engagemang i olika produktområden som nu förekommer skulle ersättas av en fond med mera generell inriktning. Om en bidragsgivning enligt motionärens modell skulle komma till stånd borde den i stället utformas så att endast forskning av betydelse för försäkringsbolagens skadekostnader främjades.

2 Riksdagen 1975/76. 17 sami. Nr 14

NU 1975/76:14

18 Även försäkringsinspektionen påpekar att skadekostnaderna som sådana inte skapar några avsättningsresurser i försäkringsbolagen. Och Folksam uttalar att ett tvång att göra avsättningar motsvarande en viss del av utbetalda skadebelopp bara skulle fungera som en extra skatt och framtvinga behov av motsvarande premiehöjning. Genom en dylik skatt skulle, säger Folksam, naturligtvis medel för forskningsändamål kunna framtas. Någon annan effekt skulle emellertid inte uppnås. Skatten skulle drabba försäkringstagarna i form av premiehöjning. Försäkringsbolagen skulle endast fylla uppgiften som inkasserare av skatten.

Utskottet

Inledning

Producentpåverkan har under de senaste åren varit ett av nyckelorden i den konsumentpolitiska debatten. Därmed avses samhälleliga organs strävan att i direkt kontakt med de företag som tillverkar och marknadsför produkter förmå företagen att anpassa sin verksamhet till konsumenternas intressen. Samspelet mellan myndigheter och företag på detta område bygger på att önskade resultat helst skall uppnås genom frivillig medverkan från företagens sida. Tvingande åtgärder kan i viss utsträckning föreskrivas med stöd av lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. För tillämpningen av dessa lagar svarar konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen. KO övervakar marknaden, förhandlar och träffar överenskommelser med näringsidkare och för det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Denna avgör som slutinstans ärenden om förbud enligt de generalklausuler som de båda lagarna innehåller. 1 fall som ej är av större vikt får KO utfärda förbudsföreläggande. Som sanktion vid överträdelse av förbud föreskrivs i regel vite. I övrigt svarar konsumentverket för det producentpåverkande arbetet. Verket skall främja en produktutveckling som tjänar konsumenternas behov. Det skall också - bl. a. genom att uppmuntra användningen av varudeklarationer - verka för att företagens produktinformation svarar mot konsumenternas behov.

På grundval av fyra olika förslag - från varudeklarationsutredningen, reklamutredningen, KO och konsumentverket - föreslås i propositionen en utvidgning av den lagstiftning som kan ligga till grund för producentpåverkande åtgärder. 1 förslag till en ny marknadsföringslag har, förutom de bestämmelser som ingår i den nuvarande lagen om otillbörlig marknadsföring, intagits föreskrifter om produktinformation och produktutformning. Näringsidkare skall kunna åläggas att om de produkter som han marknadsför lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Försäljning och uthyrning av varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom skall kunna förbjudas.

NU 1975/76:14

19 Detsamma gäller för varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Åläggande resp. förbud meddelas av marknadsdomstolen på talan av KO och förenas normalt med vite. Det förutsätts att marknadsdomstolen vid sin bedömning av fallen tar hänsyn till allmänt hållna riktlinjer som konsumentverket kan ha utfärdat. En grundläggande princip är, liksom hittills, att tvingande åtgärder skall vidtas bara om de resultat som kan uppnås på frivillig väg har visat sig otillräckliga.

Den nya lagstiftningen har aktualiserat en organisatorisk reform. Gränsdragningen mellan KO och konsumentverket i dagens läge betecknas som oklar, och den nya lagstiftningen bedöms öka oklarheten. Med hänvisning härtill föreslås i propositionen att de båda myndigheterna förs samman till en organisation, som benämns konsumentverket och vars chef tillika är konsumentombudsman.

De motioner som har föranletts av propositionen ger uttryck för en i det väsentliga positiv inställning till den föreslagna lagstiftningen. Ungefär halva antalet motionsyrkanden avser detaljändringar i eller tillägg till denna. De övriga yrkandena gäller huvudsakligen organisatoriska frågor - i ett par fall på basis av en delvis kritisk inställning till propositionens organisationsförslag - och varudeklarationsarbetet.

M arknadsforingslagen

Den föreslagna nya marknadsföringslagen har enligt sin inledande bestämmelse till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med ”näringsidkares marknadsföring”. Avgörande för lagens räckvidd blir sålunda hur begreppen näringsidkare och marknadsföring definieras. Dessa gränsdragningsfrågor har inte behövt få någon utförlig behandling i propositionen, eftersom denna hänvisar till annan lagstiftning, främst den nuvarande lagen om otillbörlig marknadsföring. Utgångspunkt vid valet av beteckning för den nya lagen har varit att begreppet marknadsföring har en vidsträckt innebörd och täcker de förfaranden som lagen föreslås gälla. Begreppet näringsidkare skall ha samma innebörd som gäller för lagen om otillbörlig marknadsföring och därmed också för lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Kort uttryckt omfattar det var och en - fysisk eller juridisk person - som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art.

Frågan om marknadsföringslagens tillämpningsområde aktualiseras i motionen 1975:625. Denna väcktes under den allmänna motionstiden 1975 och avser formellt lagen om otillbörlig marknadsföring. Motionärerna vill att en del rättssubjekt - stiftelser och organisationer med välgörande, försvarsfrämjande eller vetenskapsfrämjande syfte enligt viss definition - skall uttryckligen undantas från att kunna bli föremål för ingripande enligt lagen. Definitionen åstadkommer motionärerna genom att - som angivits i det föregående (s. 4) - rent tekniskt knyta an till gällande regler om befrielse

NU 1975/76:14

från skyldighet att utgiva arvsskatt. Ett sådant inskränkande tillägg som motionärerna förordar skulle i och för sig kunna fogas till den inledande bestämmelsen i den nu föreslagna marknadsföringslagen.

Motionen har föranletts av marknadsdomstolens beslut år 1974 att med stöd av marknadsföringslagen förbjuda De handikappades riksförbund (DHR)att i sin insamlingsverksamhet tillämpa vad som kan betecknas som en negativ säljmetod. Samtidigt som organisationen sålunda i detta sammanhang betraktats som näringsidkare har den, framhåller motionärerna, i ett skattemål av kammarrätten befunnits icke ha drivit skattepliktig rörelse. Motionärerna ser i detta en inkonsekvens som de med sitt förslag vill råda bot för. Den lagtekniska utformningen av förslaget avser att förebygga att den tillämnade regeln kommer andra organisationer till godo än sådana som har ett klart ideellt syfte.

Utskottet anser inte att de påtalade domstolsutslagen behöver uppfattas som tecken på bristande samstämmighet mellan den näringsrättsliga och den skatterättsliga lagstiftningen. I lagen om otillbörlig marknadsföring har, som ovan sagts, begreppet näringsidkare givits en vid innebörd. Någon avsikt att i detta sammanhang begränsa kategorin näringsidkare till sådana som normalt är skattskyldiga till följd av sin verksamhet har lagstiftaren inte haft. Utskottet finner det också uteslutet att den stora och svåröverskådliga grupp av sammanslutningar som motionärerna anger skulle generellt undantagas från en väsentlig del av det kontrollsystem som samhället har byggt upp till skydd för konsumenterna. Utskottet avstyrker sålunda motionen 1975:625.

Samtidigt har utskottet förståelse för att det kan synas främmande för en ideell organisation att få sin insamlingsverksamhet angripen med stöd av en marknadsföringslag. Det säger sig emellertid självt att marknadsföringslagen endast i speciella fall kan åberopas mot åtgärder som vidtas inom ramen för sådan verksamhet. Som instrument för en allmän kontroll över offentliga insamlingar är varken den nuvarande eller den i propositionen föreslagna marknadsföringslagen ägnad. Utskottet fäster därför vikt vid att - i enlighet med vad utskottet förra året (NU 1974:43) uttalade - frågan om en kontroll på allmänhetens vägnar över insamlingar med uppgivet välgörande eller allmännyttigt syfte blir föremål för fortsatta överväganden inom regeringskansliet. Utskottet har också erfarit att handelsdepartementet ägnar uppmärksamhet åt frågan. När det gäller den standard som skall tilllämpas i insamlingsverksamheten vill utskottet erinra om sitt tidigare uttalande (NU 1972:21) att den bör vara av principiellt sett samma kvalitet som numera krävs i fråga om marknadsföring.

Den föreslagna informationsskyldighetens omfattning är vidsträckt. Den gäller inte bara varor utan också tjänster och andra nyttigheter. Med nyttighet förstås då sådant som exempelvis fast egendom, elektrisk kraft, värdepapper, krediter samt rättigheter av olika slag. I fråga om innehållet anges begräns -

NU 1975/76:14

ningen att den information som kan krävas är sådan som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Vad formen beträffar nämns i den här aktuella 3 8 i lagförslaget en rad olika möjligheter. Näringsidkare skall med stöd av denna paragraf kunna åläggas att lämna information genom märkning eller i annan form på säljstället, t. ex. i form av köpråd och marknadsöversikter, eller i annonser o. d. som används i marknadsföringen. Han skall också kunna åläggas att lämna informationen till konsument som begär det.

I motionen 1975/76:54 tas bl. a. upp en fråga som gäller samordningen mellan marknadsföringslagen och konsumentköplagen (1973:877) med avseende på bestämmelser rörande information. Det föreskrivs i 7 8 konsumentköplagen att en vara skall anses behäftad med fel, om säljaren vid köpet eller på varans förpackning eller i annons e. d. har lämnat vilseledande - och inte sedermera tydligt rättad - uppgift ”om varans beskaffenhet eller användning” och uppgiften kan antagas ha inverkat på köpet. Felet kan enligt 5 8 medföra att köparen får göra avdrag på köpeskillingen eller t. o. m. häva köpet. Motsvarande skall, enligt det tillägg till 7 8 konsumentköplagen som föreslås i propositionen, gälla om säljaren har underlåtit att lämna sådan information ”om varans beskaffenhet eller användning” som han enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna. I 3 8 marknadsföringslagen finns däremot inte, anmärker motionärerna, den inskränkning i fråga om informationens art som de citerade orden anger. Om marknadsdomstolen ålägger en näringsidkare att lämna information av annat slag kan, menar motionärerna, brister därvidlag komma att åberopas i syfte att varan skall anses behäftad med fel, trots att det tillagda stycket i 7 8 konsumentköplagen berör endast sådan ålagd information som gäller varans beskaffenhet eller användning. Motionärerna förordar att den citerade inskränkningen införs även i 3 8 marknadsföringslagen.

I förarbetena till den berörda ursprungliga bestämmelsen i konsumentköplagen diskuterades om säljarens ansvar för lämnade uppgifter skulle avse alla uppgifter om varan eller om viss begränsning skulle göras med hänsyn till uppgifternas art (prop. 1973:138 s. 212). Föredragande statsrådet betecknade det i propositionen som ett minimikrav att köparen inte förleds att köpa en vara genom ovederhäftig information om dess egenskaper och skick och det sätt på vilket den kan brukas. Annorlunda kunde saken ligga till när det gällde uppgifter om varans pris. Oriktiga uppgifter av denna typ kunde i det enskilda fallet spela stor roll för köpebeslutet, och det var därför angeläget att konsumenten skyddades mot säljmetoder som innefattade exempelvis missvisande prisjämförelser. Ett sådant skydd kunde och borde, sade föredraganden, ges med stöd av marknadsföringslagen. Däremot kunde det anses mycket tveksamt om den som - trots vetskap om varans faktiska pris - hade genom oriktiga prisjämförelser föranletts att köpa en vara skulle kunna göra gällande anspråk på grund av fel i varan. Ett ingående resonemang utmynnade i att 7 8 konsumentköplagen inte borde omfatta miss -

NU 1975/76:14

visande uppgifter om varans pris. Motsvarande ansågs gälla om s. k. kringuppgifter, dvs. uttalanden av allmänt säljfrämjande natur såsom att en viss vara hade sålts i ett stort antal exemplar eller att den hade köpts av en känd idrotts- eller filmstjärna.

En sådan omformulering av den föreslagna 3 i? marknadsföringslagen som motionärerna förespråkar skulle fl till följd att marknadsdomstolens möjligheter att ålägga näringsidkare att lämna information skulle väsentligt inskränkas. Information om pris - t. ex. jämförpris enligt det system som nu tillämpas enligt frivillig överenskommelse - skulle inte kunna föreskrivas. Begränsningen skulle också utesluta uppgifter om andra köpevilkor och förhållanden som kan vara av stor betydelse, inte minst i fråga om nyttigheter av annat slag än varor och tjänster. Den skulle vidare sannolikt göra det omöjligt att ålägga näringsidkare att lämna allmän information i form av köpråd, marknadsöversikter etc. Att någon skulle åläggas att lämna s. k. kringuppgifter av lovprisande slag utesluts givetvis av regeln att åläggande bara får avse information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Det är självfallet att en klar begränsning har måst göras av vilka informationsbrister som enligt konsumentköplagen skall kunna i civilrättsligt sammanhang åberopas som fel hos vara, med hävande av köpet som en möjlig konsekvens. Att göra ett motsvarande inskränkande tillägg i 3 S marknadsföringslagen finns det däremot inget skäl för. Enligt lagens syfte och uttrycklig bestämmelse i den blir en uppgifts betydelse från konsumentsynpunkt avgörande för om den kan omfattas av ett informationsåläggande. Till skillnad från konsumentköplagen gäller 3 S marknadsföringslagen även andra nyttigheter än varor. Bristande information om annat än varas beskaffenhet eller användning medför inte att varan anses behäftad med fel enligt konsumentköplagen.

Sammanfattningsvis finner utskottet att det här berörda yrkandet i motionen 1975/76:54 i formellt avseende inte är välgrundat och att 3 >; marknadsföringslagen i motionärernas version skulle bli långt mindre effektiv än som har avsetts i propositionen och är önskvärt. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Bestämmelsen i 4 $ rörande produktsäkerhet m. m. innehåller, som inledningsvis har nämnts, bl. a. att saluhållande av vara som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål skall kunna förbjudas. Även här är det fråga om en möjlighet som skall stå till buds sedan andra vägar att nå det avsedda syftet har visat sig oframkomliga. I två motioner, 1975/76:64 och 1975/76:67, begärs att ett rekvisit för sådant förbud skall vara att vid marknadsföringen föreligger ett element av vilseledande av konsumenten.

Utskottet vill framhålla att vilseledande uppgifter vid marknadsföring kan förbjudas med stöd av 2 S, sorn motsvarar den centrala bestämmelsen i den nuvarande lagen om otillbörlig marknadsföring. Om 4 S förses med ett sådant tillägg som motionärerna önskar, innebär detta en dubblering

NU 1975/76:14

som gör att paragrafen kommer att sakna självständig betydelse. Följaktligen avstyrker utskottet motionärernas förslag.

I motionen 1975/76:67 föreslås att kriterierna för ett förbud av den art som behandlas här skall skärpas även i annat avseende. Otjänligheten måste vara otvetydigt belagd, säger motionärerna, och därför måste varje förbud bygga på noggranna och otvetydiga provningsresultat, helst från flera oberoende instanser. Enbart konsumenterfarenheter bör enligt motionärerna inte räcka som grund för ett förbud.

Det poängteras i specialmotiveringen till paragrafen (propositionen s. 128) att bedömningen skall grunda sig på objektivt påvisbara förhållanden. Till grund för den bör, anförs det, normalt ligga resultatet av provningsverksamhet eller sammanställningar av konsumenterfarenheter. Avsikten är inte att lågprisvaror eller utrangeringsvaror skall förbjudas så länge de förmår fylla en funktion för konsumenterna.

Enligt utskottets mening ger det här återgivna uttalandet i motiveringen tillräckligt klart uttryck åt den av motionärerna åberopade principen att otjänligheten skall vara otvetydigt belagd. Huvudregeln måste givetvis vara att tillförlitliga provningsresultat föreligger. Det kan dock enligt utskottets mening inte uteslutas att man i några fall, där provningsresultat inte kan förebringas, får utgå från vad som i propositionen kallas sammanställningar av konsumenterfarenheter. Givetvis måste då krävas att dessa konsumenterfarenheter är omfattande och väldokumenterade.

Från lagen om otillbörlig marknadsföring överförs till den nya lagen vissa bestämmelser om straffbelagda förfaranden. En av dem, 8 §, avser s. k. tillläggs- och kombinationserbjudanden. En näringsidkare som till konsument bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris kan ådömas straff om ”varorna uppenbart saknar naturligt samband” och ”förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde”. KO har i praktiken inte anmält förfaranden av här avsett slag till åtal. Däremot har han använt bestämmelsen som grundval för förhandlingar. Han har också i vissa fall med stöd av 1 i; lagen om otillbörlig marknadsföring fört förbudstalan hos marknadsdomstolen mot näringsidkare som har gjort tilläggs- och kombinationserbjudanden.

Såsom utskottet närmare redovisade förra året (NU 1974:42) och såsom nu anmäls i propositionen (s. 118 f.) har KO föreslagit att den refererade bestämmelsen skall skärpas genom att ordet ”uppenbart” i sambandsrekvisitet utgår liksom också uttrycket ”förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde” som särskilt rekvisit. I propositionen uttalar handelsministern att tillräcklig praxis inte föreligger för att avgöra om otillbörlighetsbegreppet har fått en snävare innebörd än den som enligt hans bedömning bör gälla och att han därför inte är beredd att förorda någon ändring av bestämmelserna om tilläggs- och kombinationserbjudanden.

NU 1975/76:14

24 KO:s förslag på denna punkt får stöd i motionen 1975/76:68. Motionärerna vill att den nu föreslagna marknadsföringslagen i berörd del skall utformas enligt vad KO förordat.

Utskottet delar handelsministerns uppfattning och finnér inte skäl att föreslå en sådan ändring i 8 8 sorn motionärerna begär.

Ansökan om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagens generalklausuler i fråga om otillbörlig marknadsföring, information och produktsäkerhet skall i första hand göras av KO. Om denne för visst fall beslutar att inte göra ansökan finns enligt lagförslaget en subsidiär talerätt för sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Beträffande förbud enligt paragrafen om otillbörlig marknadsföring skall liksom nu även näringsidkare som berörs av handlingen och sammanslutning av näringsidkare få föra talan. I fråga om informationsåläggande eller förbud enligt produktsäkerhetsparagrafen kommer ansökan av näringsidkare inte i fråga, sägs det helt kort i specialmotiveringen (s. 129).

Två olika förslag till utvidgning av den subsidiära talerätten framläggs i tre av motionerna. Sammanslutning av näringsidkare har - med hänsyn till branschens anseende - samma legitima intresse som konsument- eller löntagarsammanslutning av att ordentlig information ges och att skadebringande varor förbjuds, sägs det i motionen 1975/76:65. Motionären påyrkar att 10 § utformas i enlighet med denna uppfattning. Ett liknande resonemang i motionen 1975/76:67 utmynnar i förslaget att rätt att föra talan skall över hela linjen tillkomma inte bära sammanslutning av näringsidkare utan också enskild näringsidkare som berörs av handling eller underlåtenhet som det gäller. Samma förslag framförs i motionen 1975/76:54.

Bestämmelserna om informationsåläggande och om förbud mot skadliga och otjänliga varor motiveras uteslutande av konsumenternas intressen. Med hänsyn härtill finner utskottet inte skäl för en utvidgning av den subsidiära talerätten utöver vad som föreslås i propositionen. Utskottet avstyrker alltså de tre här aktuella motionsyrkandena.

KO har föreslagit att marknadsföringslagen skall kompletteras med er. bestämmelse som gör det möjligt att ålägga näringsidkare att beriktiga vilseledande uppgifter i marknadsföringen genom s. k. beriktigandereklam. Även reklamutredningen har varit inne på denna fråga. Dess slutsats har blivit att tillämpningen av en lagstiftning med denna innebörd skulle medföra betydande problem, bl. a. av praktisk art, och att dessutom en ändring i tryckfrihetsförordningen erfordras innan en sådan lagstiftning kan införas. Handelsministern förklarar i propositionen att han finner att reklamutredningens invändningar mot en beriktigandesanktion har avsevärd tyngd och därför inte kan förorda att marknadsföringslagen kompletteras med särskilda regler om beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring. Han framhåller samtidigt att de nya reglerna om produktinformation kan öppna möjligheter till undanröjande av en del av de skadeverkningar som skulle

NU 1975/76:14

ha kunnat ge anledning till beriktigandereklam.

Även detta förslag av KO tas upp i ett yrkande i motionen 1975/76:68. Motionärerna säger att de inte anser att en bestämmelse av föreslagen art strider mot tryckfrihetsförordningen.

Som framgår av den redogörelse som har lämnats i det föregående (s. 10) har massmedieutredningen i sitt förslag till massmediegrundlag tagit upp en bestämmelse om att i lag får föreskrivas skyldighet att rätta kommersiell annons som är oriktig eller missvisande. Om en sådan grundlagsbestämmelse införs, bortfaller den huvudinvändning som nu riktas mot lagstiftning om beriktigandereklam. I dagens läge finner utskottet inte anledning att föreslå några åtgärder på området. Utskottet avstyrker sålunda det här berörda motionsyrkandet.

Utskottet har därmed behandlat de motionsyrkanden som avser ändringar i eller tillägg till propositionens förslag till marknadsföringslag. 1 samband därmed har utskottet berört olika centrala punkter i lagförslaget. I övriga delar föranleder detta inte någon erinran från utskottets sida.

I två motioner, 1975/76:67 och 1975/76:70, begärs att den organisationskommitté som enligt propositionen skall tillsättas för att behandla frågan om konsumentverkets organisation (se nedan s. 28) skall fa i uppdrag att överväga "hur icke avsedda effekter av marknadsföringslagen skall kunna undvikas”. Motionärerna åsyftar vissa verkningar av anmälan eller prövning enligt marknadsföringslagen. Det har, sägs det i den förra motionen, inträffat att en produkt har slagits ut från marknaden eller förlorat marknadsandelar enbart till följd av att produkten anmälts för KO eller att någon instans som KO har anlitat har ifrågasatt dess funktionsduglighet, och detta trots att KO senare avvisat ansökan eller inte funnit grund för åtgärder. Likartade synpunkter framförs i den senare motionen. Bland frågor som bör behandlas i sammanhanget nämner motionärerna följande. Vilken behandlingstid bör eftersträvas för ett ärende som granskas av KO? Hur skall KO rekrytera sina sakkunniga? Hur skall KO:s informationsskyldighet utformas så att icke avsedda marknadsstöringar undviks? Bör inte eventuellt en möjlighet öppnas till ersättning för sådan ekonomisk skada som orsakas av felaktiga sakkunnigutlåtanden?

Det är, såvitt utskottet kan finna, i viss mån ett allmänt problem vid rättstillämpning som motionärerna tar upp. Förundersökningar, åtal, rättegångar och JO-anmälningar samt även administrativa förfaranden medför ofta särskilda problem för de berörda till följd av publiciteten i ärendet. Det är här i första hand en fråga om pressens publiceringspraxis. Även om utskottet inser att publicitet i sådana fall som motionärerna avser kan få negativa ekonomiska verkningar för de berörda företagen är utskottet inte berett att föreslå utredning enligt motionärernas förslag. Utskottet utgår från att myndigheterna utformas sin praxis så, att skador av här avsett slag i möjligaste mån förebyggs.

NU 1975/76:14

26 Lagen om marknadsdomstol

I propositionen framläggs ett förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Det föreslås bl. a. att lagen skall kompletteras med föreskrifter om ed eller försäkran av vittne vid marknadsdomstolen. Såsom påpekas i propositionen bör en jämkning av dessa bestämmelser ske, om rättegångsbalkens regler om ed och försäkran ändras i enlighet med det förslag som regeringen har framlagt för riksdagen i propositionen 1975/76:64. Då riksdagen ännu inte har tagit ställning till denna proposition behandlar utskottet inte det förstnämnda lagförslaget i detta betänkande utan återkommer till det vid ett senare tillfälle.

I detta sammanhang tar utskottet däremot upp en annan fråga som gäller samma lag. 1 motionen 1975:1597 föreslås att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till ändring i lagen, innebärande att talan mot marknadsdomstolens beslut medges i fall då domstolens beslut innefattar tolkning av gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen och annan lag. Bakgrunden till förslaget framgår av den redogörelse som utskottet har lämnat i det föregående (s. 6 f.). Vad motionärerna reagerar emot är marknadsdomstolens beslut att enligt marknadsföringslagen utfärda förbud, förenat med vite, i fråga om vilseledande löpsedel för en tidning. Motionärerna noterar att massmedieutredningen har tagit upp frågan om gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen och marknadsföringslagen, men de anser att en lagändring som skapar garanti för att tryckfrihetsrättsliga principer inte åsidosätts bör genomföras provisoriskt i avvaktan på att en ny massmediegrundlag kommer till stånd.

Sedan motionen väcktes har rättsläget på området klarlagts genom högsta domstolens beslut i november i år att medge resning i ärendet rörande löpsedeln och undanröja marknadsdomstolens beslut såsom uppenbart stridande mot lagen. Dessutom har massmedieutredningen behandlat den aktuella gränsdragningsfrågan på ett klargörande sätt och angivit starka begränsningar för ingripanden mot löpsedlar. Riskerna för att den berörda gränsdragningsfrågan kommer att vålla problem vid rättstillämpningen torde numera ha väsentligt reducerats. Såsom ett korrektiv mot beslut av marknadsdomstolen kan också, såsom det här anförda fallet och ett annat aktuellt fall visar, resningsinstitutet stå till buds. En lagändring enligt motionärernas förslag skulle, med hänsyn till att ett mycket stort antal ingripanden från marknadsdomstolens sida gäller annonser, medföra en vittgående rätt att föra talan mot marknadsdomstolens beslut. En sådan förändring anser sig utskottet inte kunna medverka till. Därför avstyrker utskottet motionen 1975:1597.

NU 1975/76:14

27 Konsumentköplagen

Såsom har framgått av det föregående innehåller propositionen också förslag till vissa ändringar i konsumentköplagen. Enligt det tillägg till 7 $ i denna lag som föreslås kommer underlåtenhet att fullgöra informationsåläggande enligt marknadsföringslagen att i vissa fall kunna medföra även civilrättsligt ansvar för den näringsidkare som har varit försumlig.

I motionen 1975/76:54 riktas en anmärkning av formell art mot det föreslagna tillägget i 7 S konsumentköplagen. I paragrafens andra stycke anges att en vara skall anses vara behäftad med fel, om en för köpet betydelsefull uppgift har lämnats orättad av säljaren, fastän denne "insett eller uppenbarligen bort inse” att uppgiften var vilseledande. I det nya tredje stycket finns motsvarande stadgande för det fall att informationsåläggande har riktats till varans tillverkare eller annan som i tidigare säljled har tagit befattning med varan och denne inte har rättat sig efter åläggandet. Civilrättsligt ansvar för bristande information inträder då för säljaren om han har "känt till eller bort känna till" underlåtelsen att fullgöra åläggandet. Motionärerna betecknar det som anmärkningsvärt att man i denna paragraf har valt olika uttryckssätt "beträffande samma sak” och anser att detta kan ge upphov till onödiga rättsliga tvister.

Utskottet vill framhålla att de båda uttrycken förekommer i olikartade sammanhang i lagtexten. Underlätelse att fullgöra ett av marknadsdomstolen meddelat åläggande är ett faktum som man kan "känna till" eller icke. Att en uppgift är vilseledande, dvs. kan vålla missförstånd hos personer som tar del av den, är ett mindre entydigt förhållande som motiverar användning av ordet "inse”. Utskottet anser inte att motionärernas farhågor i fråga om tolkningen av de båda uttrycken är befogade. Det kan tilläggas att motionärerna när de bytt ut ”känna till” mot "inse” i tredje stycket har tvingats till en annan omformulering som inte är helt nöjaktig. Med vad här sagts avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Utskottet tillstyrker sålunda propositionens förslag i fråga om ändring i konsumentköplagen.

Organisatoriska frågor

Den huvudsakliga innebörden i propositionens förslag beträffande myndighetsorganisationen på det konsumentpolitiska området framgår av den redogörelse som utskottet har lämnat inledningsvis. Förslaget innebär en nyhet jämfört med de olika organisatoriska lösningar som har varit aktuella under remissbehandlingen. Dessa har genomgående innefattat att KO och konsumentverket skulle bibehållas som skilda myndigheter; diskussionen har gällt kompetensfördelningen mellan de båda organen. Den nu föreslagna omorganisationen, för vilken en ledande princip har varit att KO:s nuvarande kontakter med konsumenternas praktiska problem skall bevaras och helst

NU 1975/76:14

stärkas, är inte problemfri. Bl. a. måste styrelsens roll inom det nya konsumentverket definieras noga, när verkschefen som en uppgift har att självständigt och under eget ansvar föra talan inför marknadsdomstolen på konsumenternas vägnar.

För att mera i detalj utforma organisationen skall enligt propositionen tillsättas särskilda sakkunniga, för vilka utskottet i detta betänkande använder benämningen organisationskommittén. Avsikten är att riksdagen våren 1976 skall få ta ställning till en proposition rörande den nya organisationen och därmed sammanhängande budgetfrågor.

I motionen 1975/76:69 begärs att organisationskommittén skall få "ett parlamentariskt inslag". Utskottet finner att de uppgifter som tillkommer organisationskommittén för en myndighet som nybildas eller omorganiseras inte är av den arten att krav på medverkan från riksdagens sida är motiverat. Det rör sig till övervägande delen om praktiska uppgifter inom ramen för ett redan fattat principbeslut. Inte minst i det nu aktuella fallet måste dessa uppgifter fullgöras på mycket kort tid, vilket kräver att kommitténs ledamöter i sin verksamhet kan prioritera arbetet för kommitténs räkning. Utskottet avstyrker det nämnda motionsyrkandet.

I tre motioner framförs mer eller mindre avvikande uppfattningar beträffande organisationsfrågans lösning. Ett yrkande i motionen 1975/76:67 går ut på att en särskild KO-funktion skall organiseras inom konsumentverket. Starka skäl talar enligt motionärerna för att det inom verket bör finnas ett särskilt organ som benämns KO-ämbetet och som har till uppgift att biträda verkschefen i hans egenskap av KO vid talan inför marknadsdomstolen. Motionärerna fäster vikt vid att KO-ämbetet under sin hittillsvarande tillvaro har blivit känt hos allmänheten och skaffat sig en egen profil. Rättssäkerhetsskäl talar dessutom enligt motionärerna för att det inte är samma personer som för förhandlingar med näringsidkare och som sedan eventuellt för talan gentemot dessa inför marknadsdomstolen. I motionen 1975/76:69 stöds uttryckligen förslaget att de båda myndigheterna skall sammanföras organisatoriskt. Motionärerna vill emellertid att befattningarna som chef för konsumentverket och som konsumentombudsman skall ligga på skilda personer. Det är viktigt, säger de, att KO:s funktioner inte helt vävs in i verksorganisationen. I motionen 1975/76:54 yrkas avslag på den föreslagna samordningen av konsumentverket och KO-ämbetet. Påtagliga kompetenskonflikter kan, menar motionärerna, uppkomma genom att chefsfunktionen i ett utredande och opinionsbildande verk sammanförs med en myndighet som har till uppgift att fungera som konsumenternas företrädare och åklagare inför marknadsdomstolen. Så länge dessa kompetenskonflikter inte har blivit närmare utredda vill motionärerna avstå från att principiellt ta ställning i organisationsfrågan. Organisationskommittén bör, menar de, ges frihet att förutsättningslöst utarbeta förslag till framtida organisationsform.

Utskottet finner en sammanslagning av konsumentverket och KO-äm -

NU 1975/76:14

betet väl motiverad. Otvivelaktigt skulle, såsom anförs i propositionen, de gränsdragningsproblem som redan föreligger i relationen mellan de båda myndigheterna ytterligare accentueras om dessa bibehålls åtskilda efter den utbyggnad av den samlade verksamheten som nu föreslås. Ingen av de tre organisatoriska modeller som har angivits av remissinstanserna synes medföra en tillfredsställande lösning av dessa gränsdragningsproblem. För att samordningen skall förverkligas fullt ut och vad som har vunnits genom KO-ämbetet i dess nuvarande form bevaras är det enligt utskottets uppfattning önskvärt att, såsom föreslås i propositionen, befattningen som KO förenas med befattningen som chef för det utökade konsumentverket. De här berörda yrkandena i motionerna 1975/76:54 och 1975/76:69 avstyrks alltså av utskottet.

I motionen 1975/76:67 accepteras samordningen under KO:s ledning. Motionärerna förordar dock en särskild ”KO-funktion” inom verket. Det är uppenbart att en KO som tillika är chef för konsumentverket måste i långt högre grad än den nuvarande KO delegera beslutanderätt till underordnade tjänstemän. Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att de uppgifter som avser KO-verksamheten hålls samman inom en särskild enhet. Det bör ankomma på organisationskommittén att närmare utreda hur arbetsområdet för denna enhet skall avgränsas. Genom ett uttalande av denna innebörd synes riksdagen tillgodose det här berörda yrkandet i motionen 1975/76:67.

Ett par motionsyrkanden rör sammansättningen av konsumentverkets styrelse. I motionen 1975/76:69 begärs att riksdagen skall uttala att konsumentverkets styrelse efter omorganisationen bör få en bred parlamentarisk sammansättning. I motionen 1975/76:67 föreslås att antalet styrelseledamöter, som nu är nio, skall utökas till elva. En av- de nytillkommande ledamöterna bör enligt motionen företräda handelns intressen.

Utskottet utgår från att regeringen, när den våren 1976 framlägger proposition rörande konsumentverkets organisation och budget, också behandlar frågan om styrelsens sammansättning och uppgifter. Som ovan nämnts kräver denna fråga särskilda överväganden om verkschefen tillika skall ha ställning som KO. Utskottet anser inte att det i dagens läge finns anledning för riksdagen att göra något uttalande om styrelsens sammansättning och avstyrker därför de båda motionsyrkandena i ämnet.

Allmänna reklamationsnämnden, som inrättades år 1968, bedrivs som en försöksverksamhet inom konsumentverket. I motionen 1975/76:54 anförs att nämndens arbete och arbetssätt i dagens läge måste anses väl beprövat och väl accepterat. Frågan om permanent status för nämnden bör nu prövas av organisationskommittén, anser motionärerna, som också vill att härvid skall övervägas om nämnden bör få ställning som ett från andra utredningsorgan och myndigheter fristående institut.

Den föreliggande propositionen berör inte allmänna reklamationsnämn -

NU 1975/76:14

den och dess verksamhet. Organisationskommittén måste givetvis ägna uppmärksamhet åt nämndens ställning inom konsumentverket. Att i detta sammanhang aktualisera frågan om en mera permanent och organisatoriskt självständig ställning för nämnden finner utskottet inte motiverat. Frågan härom får anses falla utanför området för organisationskommitténs arbete. Ytterligare erfarenheter av hur den kommunala konsumentpolitiska verksamheten och den nya ordningen för rättegång i tvister om mindre värden påverkar allmänna reklamationsnämndens verksamhet synes böra avvaktas innan frågan om en permanent organisation för nämnden tas upp. Utskottet avstyrker alltså motionsyrkandet.

Kommunal konsumenipoliiisk verksamhet

Den kommunala konsumentpolitiska verksamhetens innehåll och organisation behandlades av riksdagen våren 1975 (prop. 1975:40, NU 1975:26). Enligt de av regeringen angivna riktlinjerna, som riksdagen enhälligt anslöt sig till, ankommer det på kommunerna att besluta om den lokala konsumentpolitiken. Kommunerna avgör själva uppbyggnadstakt och organisationsform. I den nu föreliggande propositionen berörs inte den lokala konsumentpolitiska verksamheten.

Olika önskemål rörande denna verksamhet förs fram i motionen 1975/76:68. Motionärerna anför att konsumentupplysningen om den skall nå konsumenterna och framför allt de resurssvaga konsumentgrupperna måste föras ut på det lokala planet. De hävdar att kommunerna - trots en generellt sett positiv inställning - inte har varit tillräckligt aktiva på detta område. Staten, närmare bestämt konsumentverket, måste därför ta på sig ett större ansvar för den lokala konsumentpolitiska verksamheten. Motionärerna föreslår att riksdagen skall hemställa att den hittillsvarande lokala konsumentverksamheten utvärderas, att initiativ tas i syfte att påskynda bildandet av lokala konsumentkommittéer och att frågan om ett statligt stöd till kommunerna för denna verksamhet prövas.

Ett sjuttiotal kommuner har f. n. konsumentpolitisk verksamhet. I Svenska kommunförbundets regi ordnas konferenser i konsumentpolitiska frågor för kommunala förtroendevalda och tjänstemän. Omfattningen och uppbyggnaden av den konsumentpolitiska verksamheten i kommunerna undersöks, enligt vad utskottet inhämtat, f. n. av konsumentverket. Denna undersökning beräknas bli färdig under december månad 1975.

Det framgår av vad ovan anförts att konsumentverket följer utvecklingen av den lokala konsumentpolitiska verksamheten. Frågan om en utvärdering av denna finner utskottet för tidigt väckt. Vad avser de övriga förslagen i motionen vill utskottet understryka att ansvaret för den lokala konsumentpolitiska verksamheten vilar på kommunerna. Utskottet vill vidare erinra om att riksdagens beslut om denna verksamhet även innebar att konsumentverket fick ökade resurser för att stödja kommunernas verk -

NU 1975/76:14

samhet bl. a. genom rådgivning, information och fortbildning av kommunernas tjänstemän. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Varudeklarationer

Ett viktigt led i strävandena att stärka konsumenternas ställning är utformningen av den information som lämnas om olika produkter, i första hand varudeklarationer. De nuvarande frivilliga varudeklarationerna, VDNsystemet, som tidigare Varudeklarationsnämnden utformade och nu konsumentverket ansvarar för, har i huvudsak inriktats på att ge konsumenterna saklig information i standardiserad form om varors egenskaper. VDN-märket kännetecknar varudeklarationer som är uppställda enligt VDN-normer. Tillstånd att använda märket på varudeklaration kan lämnas till den som förbinder sig att följa bestämmelserna för deklarationerna. En årsavgift utgår för tillståndet.

Frågan om utformningen av företagens produktinformation har behandlats av varudeklarationsutredningen och reklamutredningen. Den förra utredningen har föreslagit vissa åtgärder för att förbättra VDN-systemet samt slopande av avgifterna för tillstånd. I fråga om VDN-systemet betonar utredningen bl. a. betydelsen av att bruksanpassade deklarationer tas fram, dvs. deklarationer som redovisar varans lämpliga användningsområde på grundval av dess egenskaper. Reklamutredningen anser att reklamen på många områden bör kunna tillgodose konsumenternas behov av information. Med hänsyn härtill bör, enligt utredningens mening, åtgärder för att främja en från konsumentsynpunkt lämplig produktinformation inte inskränkas till märkning.

Handelsministern ansluter sig i propositionen till reklamutredningens uppfattning om reklamens roll. Varudeklarationerna och märkningssystemen kommer härigenom, anför han, att få en något annorlunda roll än de hittills haft. Handelsministern förklarar dock att han inte är beredd att nu ta ställning till hur avvägningen skall göras mellan å ena sidan åtgärder i syfte att främja användningen av varudeklarationer och å andra sidan åtgärder för att påverka utformningen av företagens annonser och annan reklam. Med hänsyn till den förändrade roll som varudeklarationerna på detta sätt erhåller finns det enligt propositionen inte skäl att behålla avgiftssystemet.

Det förhållandet att några riktlinjer för varudeklarationssystemets framtida utformning inte lämnas i propositionen kritiseras i motionen 1975/76:54. Motionärerna erinrar om varudeklarationsutredningens förslag och påpekar att konsumentverket i sina anslagsframställningar de två senaste åren har framhållit bristerna i det nuvarande varudeklarationssystemet. De anser att det är av vikt att arbetet med att utforma principer och riktlinjer för svensk varudeklaration påskyndas. Deras yrkande är att riksdagen skall besluta att sådana principer och riktlinjer skall föreläggas riksdagen för beslut vid innevarande riksmöte. I motionen 1975/76:67 hemställs att riksdagen skall

NU 1975/76:14

uttala att varudeklarationsarbetet bör fortsätta samt begära att regeringen utfärdar närmare riktlinjer för det. Motionärerna anser att de i propositionen föreslagna reglerna om informationsplikt och produktsäkerhet ger den nödvändiga lagliga grunden för ett varudeklarationssystem. Alla problem löses dock inte härigenom, anför motionärerna. Det nuvarande varudeklarationssystemet har utsatts för en enligt deras mening berättigad kritik i olika avseenden. Deklarationerna har varit för tekniska och för lite funktionsanpassade. Det gäller, anförs i motionen, att finna former som ger konsumenterna verklig vägledning vid val av olika produkter.

I den information som konsumenterna bör ha tillgång till vid köp av varor och tjänster spelar varudeklarationerna en viktig roll. Frågan om utformningen av varudeklarationssystemet har behandlats av näringsutskottet med anledning av motionsyrkanden 1974 och 1975 (NU 1974:6, 1975:26). I propositionen understryks att detaljerade riktlinjer om hur specifikationer rörande en produkts utformning ställer höga krav på myndigheternas utredningsresurser. Liknande synpunkter har konsumentverket fört fram i ett remissyttrande till utskottet över en motion om konsumentinflytande på standardiseringsarbetet. I yttrandet, som refereras i näringsutskottets betänkande 1975/76:13, drar verket upp vissa riktlinjer för hur varudeklarationsarbetet bör bedrivas. Verket anser att det fortsatta arbetet bör inriktas på att ta fram konsumentvarustandarder grundade på s. k. produktprofiler. En produktprofil anger och rangordnar från angelägenhetssynpunkt de egenskaper som påverkaren produkts funktion, säkerhet och användbarhet. Konsumentvarustandarder kommer att grundas främst på brukarkrav, och motsvarande provningsmetoder blir därför, menar verket, bruksinriktade. Tillskapandet av en konsumentvarustandard gör det möjligt att påverka en varas utformning redan i produktutvecklingsfasen. Konsumentverkets uppgift blir att presentera krav som konsumenterna kan ställa beträffande produkters och tjänsters funktion och säkerhet. Utarbetande av provningsmetoder skall liksom hittills ske i nära samarbete med Sveriges standardiseringskommission.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att ett varudeklarationssystem som är anpassat efter konsumenternas informationsbehov är en betydelsefull del av den konsumentpolitiska verksamheten. Utskottet delar handelsministerns uppfattning att ansvaret för produktutveckling och produktinformation i första hand måste åvila företagen själva och att det inte torde vara möjligt eller lämpligt att inom överskådlig framtid ta fram riktlinjer för alla de produktområden där konsumentsynpunkter erfordras.

Vad beträffar yrkandet i motionen 1975/76:67 vill utskottet påpeka att det av konsumentverkets yttrande framgår att verket arbetar med att förbättra varudeklarationssystemet. Utskottet förutsätter att denna verksamhet fortsätter och att regeringen fortlöpande följer utvecklingen på området. Med hänsyn til! vad som anförts finner utskottet att synpunkterna i motionen i allt väsentligt är tillgodosedda. Utskottet anser sig inte ha skäl att föreslå

NU 1975/76:14

riksdagen att göra en framställning till regeringen i denna fråga.

Med anledning av yrkandet i motionen 1975/76:54 vill utskottet erinra om att förslagen i propositionen bygger på principen att önskvärda förändringar så långt möjligt bör genomföras på grundval av frivilliga åtaganden. Denna principiella uppfattning delar utskottet. Det ligger enligt utskottets mening i linje med denna princip att riksdagen i fråga om varudeklarationssystemets fortsatta utveckling avvaktar de initiativ som kan komma att tas av de ansvariga organen. Utskottet avstyrker alltså motionen i nu nämnt hänseende.

Bidrag från försäkringsbolag till forskning för produktsäkerhet

I motionen 1975:1613 föreslås en utredning om skyldighet för försäkringsbolagen att medverka i finansiering av forskning för produktsäkerhet, dvs. en forskning i skadeförebyggande syfte. Motionen har, som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 12 f.), vid remissbehandling utförligt kommenterats av försäkringsinspektionen, konsumentverket och försäkringsbolagen. Alla remissinstanser har avstyrkt förslaget.

Ett huvudargument mot motionärens idé har därvid varit att det förordade systemet skulle medföra en fördyring av försäkringarna som skulle drabba försäkringstagarna men inte andra för vilka produktsäkerhetsforskning är lika betydelsefull. En pålaga av detta slag skulle, menar man, inte stå i god överensstämmelse med den skälighetsprincip som gäller för premiesättningen i försäkringsväsendet. Det påpekas också att en omfattande verksamhet i skadeförebyggande syfte redan förekommer i försäkringsbolagens regi. Det egentliga ansvaret för produktsäkerhetsarbetet bör, understryker man, vila på berörda myndigheter. En positiv inställning från försäkringsbolagens sida till medverkan i produktsäkerhetsarbetet i annan form än genom obligatoriska bidrag kommer till uttryck i remissyttrandena från branschen.

Utskottet finner remissorganens i allt väsentligt samstämmiga uttalanden övertygande och avstyrker motionen. I detta sammanhang vill utskottet framhålla betydelsen för det fortsatta produktsäkerhetsarbetet av den nya bestämmelsen om produktsäkerhet m. m. i marknadsföringslagen och av de insatser som konsumentverket och KO kan göra med stöd av denna bestämmelse.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande marknadsföringslagens tillämpningsområde att riksdagen

a) antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 1 $,

b) avslår motionen 1975:625,

3 Riksdagen IÖ75/76. 17 sami. Nr 14

NU 1975/76:14

2. beträffande informationsskyldighetens omfattning

att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet

1 i ifrågavarande del antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 3 S,

3. beträffande produktsäkerhet att riksdagen

a) antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 4 §,

b) avslår motionen 1975/76:64,

c) avslår motionen 1975/76:67 yrkandet 2 i den mån detta yrkande inte tillgodosetts genom vad här anförts,

4. beträffande tilläggs- och kombinationserbjudanden

att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:68 yrkandet

2 antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 8 §,

5. beträffande ansökan om förbud eller åläggande

att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet

1 i ifrågavarande del, motionen 1975/76:65 och motionen 1975/76:67 yrkandet 3 antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 10 5,

6. beträffande beriktigandereklam

att riksdagen avslår motionen 1975/76:68 yrkandet 1,

7. beträffande förslaget till marknadsföringslag i övrigt

att riksdagen antar det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan under 1-5 ovan,

8. beträffande vissa verkningar av anmälan eller prövning enligt marknadsföringslagen

att riksdagen avslår motionen 1975/76:67 yrkandet 6 och motionen 1975/76:70,

9. beträffande talan mot marknadsdomstolens beslut att riksdagen avslår motionen 1975:1597,

10. beträffande förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet

2 antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

11. beträffande parlamentariskt inslag i organisationskommittén för konsumen t ver ket

att riksdagen avslår motionen 1975/76:69 yrkandet 2,

12. beträffande myndighetsorganisationen på det konsumentpolitiska området

att riksdagen med anledning av propositionen 1975/76:34 i ifrågavarande del och motionen 1975/76:67 yrkandet 4 samt med

NU 1975/76:14

avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet 3 och motionen 1975/76:69 yrkandet 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. beträffande sammansättningen av konsumentverkets styrelse att riksdagen avslår

a) motionen 1975/76:67 yrkandet 5,

b) motionen 1975/76:69 yrkandet 3,

14. beträffande allmänna reklamationsnämndens ställning att riksdagen avslår motionen 1975/76:54 yrkandet 4,

15. beträffande kommunal konsumentpolitisk verksamhet

att riksdagen avslår motionen 1975/76:68 yrkandet 3,

16. beträffande varudeklarationer att riksdagen avslår

a) motionen 1975/76:54 yrkandet 5,

b) motionen 1975/76:67 yrkandet 1,

17. beträffande bidrag från försäkringsbolag till forskning för produktsäkerhet att

riksdagen avslår motionen 1975:1613.

Stockholm den 4 december 1975

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s). Regnéll (m), Haglund (s). Gustafsson i Byske (c) (p. 1-11), Andersson i Storfors (s), Sjönell (c) (p. 12-17), Blomkvist (s), Hovhammar (m), herr Svensson i Malmö (vpk), fru Hansson (s), herr Petersson i Ronneby (c), fru Radesjö (s), herrar Nyquist (fp), Pettersson i Helsingborg (s), fru Oskarsson (c) och herr Andersson i Falun (c).

Reservationer

1. beträffande tilläggs- och kombinationserbjudanden (utskottets hemställan under 4) av herr Svensson i Malmö (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet delar" och slutar med ”motionärerna begär” bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att KO:s förslag till skärpta regler i fråga om tilläggs- och kombinationserbjudanden bör tas ad notam. KO:s påpekande av att marknadsföringslagens norska motsvarighet går betydligt längre än den svenska när det gäller att motverka kombinerade utbud är enligt utskottets mening en viktig påminnelse om att konsumentlagstiftningen i Sverige ännu lämnar åtskilligt övrigt att önska. Utskottet föreslår en alternativ formulering av 8 § enligt motionärernas intentioner.

NU 1975/76:14

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:68 yrkandet 2 antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 8 S med ändrad lydelse i enlighet med vad som i det följande betecknas som alternativt förslag:

R eger ingens förslag

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 7 § till konsument bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde, till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även tjänst och annan nyttighet.

Alternativt förslag

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 7 S till konsument bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris dömes, om varorna saknar naturligt samband, till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även tjänst och annan nyttighet.

2. beträffande ansökan om förbud eller åläggande (utskottets hemställan under 5) av herrar Gustafsson i Byske (c). Petersson i Ronneby (c). Nyquist (fp), fru Oskarsson (c) och herr Andersson i Falun (c) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Bestämmelserna om” och slutar med ”aktuella motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i de argument som framförs i motionen 1975/76:65. Näringsidkare i en viss bransch bör otvivelaktigt äga talerätt i ett fall då KO inte vidtar åtgärder mot ett företag som anmälts ha brustit i information eller i hänsyn till krav på produktsäkerhet etc. Utskottet förordar därför att 10 S utformas i enlighet med vad som föreslås i denna motion.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:65 samt med anledning av motionen 1975/76:54 yrkandet 1 i ifrågavarande del och motionen 1975/76:67 yrkandet 3 antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 10 S med ändrad lydelse i enlighet med vad som i det följande betecknas som alternativt förslag:

NU 1975/76:14

37 A Iternativt förslag 10 $

R eger!agens förslag

Fråga om förbud eller åläggande enligt 2-4 8 upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller, beträffande förbud enligt 2 8, av näringsidkare som beröres av handlingen eller sammanslutning av näringsidkare.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 2-4 8 upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. eller, beträffande förbud enligt 2 8, av näringsidkare som beröres av handlingen.

3. beträffande ansökan om förbud eller åläggande (utskottets hemställan under 5) av herrar Regnéll (m) och Hovhammar (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Bestämmelserna om” och slutar med ”aktuella motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna att näringsidkare likaväl som konsumenter kan ha ett befogat intresse av att få föra talan i fråga om åläggande eller förbud enligt 3 resp. 4 8 marknadsföringslagen i de fall då KO inte vidtar åtgärder mot ett företag som anmälts ha brustit i information eller i hänsyn till krav på produktsäkerhet etc. Någon anledning att ge endast sammanslutning talerätt på näringsidkares vägnar finns enligt utskottets mening inte. Utskottet förordar därför att 10 8 utformas i enlighet med vad som föreslås i motionerna 1975/76:54 och 1975/76:67,

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:54 yrkandet 1 i ifrågavarande del, motionen 1975/76:65 och motionen 1975/76:67 yrkandet 3 antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 10 8 med ändrad lydelse i enlighet med vad som i det följande betecknas som alternativt förslag:

10 Fråga om förbud eller åläggande enligt 2-A 8 upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller, beträffande förbud enligt 2 f av nä -

Fråga om förbud eller åläggande enligt 2-4 8 upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare eller av näringsidkare

NU 1975/76:14

38 Regeringens förslag Alternativt förslag

ringsidkare som beröres av hand- som beröres av handlingen eller Hulingen eller sammanslutning av nä- derldtenheten.

ringsidkare.

4. beträffande beriktigandereklam (utskottets hemställan under 6) av herr Svensson i Malmö (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Sorn framgår” och slutar med ”berörda motionsyrkandet” bort ha följande lydelse: Utskottet anser i likhet med motionärerna att det inte har anförts övertygande skäl mot ett förverkligande av KO:s förslag att marknadsföringslagen skall kompletteras med bestämmelser om beriktigandereklam. Riksdagen bör därför enligt utskottets mening begära att regeringen snarast lägger fram förslag i ämnet.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:68 yrkandet 1 hos regeringen begär att förslag till lagbestämmelse om beriktigandereklam enligt vad utskottet anfört snarast föreläggs riksdagen,

5. beträffande vissa verkningar av anmälan eller prövning enligt marknadsföringslagen (utskottets hemställan under 8) av herrar Regnéll (m) och Hovhammar (m) som anser

dels att det stycke i, utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Det är” och slutar med ”mån förebyggs” bort ha följande lydelse:

Motionärerna fäster enligt utskottets mening uppmärksamheten på ett väsentligt problem. Ett företag som har blivit föremål för en anmälan till KO kan, även om anmälan senare visar sig vara obefogad, komma att utsättas för en betydande ekonomisk skada. Det är angeläget att det i möjligaste mån förebyggs att de konsumentpolitiska organens insatser till konsumenternas förmån får icke avsedda verkningar för berörda företag. Utskottet anser därför att riksdagen, som motionärerna föreslår, bör begära hos regeringen att ämnet görs till föremål för utredning.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:67 yrkandet 6 och motionen 1975/76:70 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande talan mot marknadsdomstolens beslut (utskottets hemställan under 9) av herr Nyquist (fp) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "Sedan motionen” och slutar med ”motionen 1975:1597” bort ha följande lydelse:

NU 1975/76:14

39 Högsta domstolen har i november i år medgivit resning i ärendet rörande löpsedeln och undanröjt marknadsdomstolens beslut såsom uppenbart stridande mot lagen. Enligt utskottets mening är det inte tillfredsställande att det extraordinära resningsinstitutet skall behöva tillgripas som korrektiv mot beslut av marknadsdomstolen. Det fall som har föranlett motionen visar, oavsett den slutliga utgången, att en möjlighet att föra talan mot marknadsdomstolens beslut i ärenden där det är fråga om gränsdragning mellan tryckfrihetsförordningen och annan lag är starkt motiverad. Utskottet tillstyrker därför motionärernas förslag att riksdagen skall hemställa hos regeringen om förslag till sådan ändrad lydelse av 2 § 'agen om marknadsdomstol m. m. att det i ärenden om förbud enligt marknadsföringslagen öppnas möjlighet att när tryckfrihetsrättsliga principer berörs fullfölja ärendet till högsta domstolen.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. att riksdagen med bifall till motionen 1975:1597 hos regeringen hemställer om förslag till ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. i enlighet med vad utskottet anfört,

7. beträffande myndighetsorganisationen på del konsumentpolitiska områdei (utskottets hemställan under 12) av herrar Sjönell, Petersson i Ronneby, fru Oskarsson och herr Andersson i Falun (alla c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 28 med ”Utskottet finner” och slutar på s. 29 med ”motionen 1975/76:67” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner en sammanslagning av konsumentverket och KO-ämbetet väl motiverad. Otvivelaktigt skulle, såsom anförs i propositionen, de gränsdragningsproblem som redan föreligger i relationen mellan de båda myndigheterna ytterligare accentueras om dessa bibehålls åtskilda efter den utbyggnad av den samlade verksamheten som nu föreslås. Utskottet anser det emellertid av både principiella och praktiska skäl olämpligt att konsumentverkets chef skall fungera som KO. De båda befattningarna bör läggas på olika personer, så att fördelarna med det nuvarande KO-ämbetet, vilket har vunnit allmän uppskattning, kommer att bibehållas i den nya organisationen. Utskottet tillstyrker sålunda det här berörda yrkandet i motionen 1975/76:69.

dels att utskottet under 12 bort hemställa

12. att riksdagen med anledning av propositionen 1975/76:34 i ifrågavarande del, med bifall till motionen 1975/76:69 yrkandet 1 samt med avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet 3 och motionen 1975/76:67 yrkandet 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

NU 1975/76:14

8. beträffande myndighetsorganisationen på det konsumentpolitiska området (utskottets hemställan under 12) av herrar Regnéll (m) och Hovhammar (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 28 med ”Utskottet finner” och slutar på s. 29 med ”motionen 1975/76:67” bort ha följande lydelse:

Det organisationsförslag som - utformat endast i sina huvuddrag - framläggs i propositionen innebär en fullständig nyhet i förhållande till de organisatoriska modeller som har diskuterats på utredningsstadiet och remissstadiet. Det hade enligt utskottets mening varit önskvärt att det nya organisationsförslaget hade presenterats i en promemoria och blivit remissbehandlat innan det förelädes riksdagen för beslut. De betydelsefulla principiella och praktiska problem som måste uppkomma om verkschefsfunktionen i konsumentverket förenas med befattningen som KO hade då blivit belysta. Som det nu är saknar riksdagen erforderligt underlag för ett slutligt ställningstagande i organisationsfrågan. Det är uppenbart att en KO som tillika är verkschef måste i stor utsträckning delegera fullgörandet av KOuppgifterna till underordnade tjänstemän. Detta kan medföra en reell försvagning av KO-ämbetet. Att en och samma person ytterst svarar för konsumentverkets direktivgivning och åklagarfunktionen inför marknadsdomstolen kan medföra problem från rättssäkerhetssynpunkt. Mot bakgrund av vad här sagts finner utskottet att den tillämnade organisationskommitténs överväganden om myndighetsorganisationen på det konsumentpolitiska området bör vara förutsättningslösa. I enlighet med det berörda yrkandet i motionen 1975/76:54 avstyrker utskottet sålunda i dagens läge propositionens organisationsförslag.

dels att utskottet under 12 bort hemställa

12. att riksdagen med anledning av propositionen 1975/76:34 i ifrågavarande del, med bifall till motionen 1975/76:54 yrkandet 3 samt med avslag på motionen 1975/76:67 yrkandet 4 och motionen 1975/76:69 yrkandet 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande sammansättningen av konsumentverkets styrelse (utskottets hemställan under 13) av herrar Sjönell, Petersson i Ronneby, fru Oskarsson och herr Andersson i Falun (alla c) som anser

rfe/satt det stycke i utskottets yttrande pås. 29 som börjar med ”Utskottet utgår” och slutar med "i ämnet” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets uppfattning ett naturligt krav att styrelsen för konsumentverket har en bred parlamentarisk sammansättning. Den nuvarande styrelsen fyller inte detta krav. När verket omorganiseras bör en ändring komma till stånd. Utskottet tillstyrker alltså yrkandet i motionen

NU 1975/76:14

1975/76:69 att riksdagen nu skall göra ett uttalande i denna sak. Något ställningstagande vid detta tillfälle i fråga om antalet ledamöter i styrelsen - såsom föreslås i motionen 1975/76:67 - synes däremot inte befogat.

dels att utskottet under 13 bort hemställa

13. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:69 yrkandet 3 och med avslag på motionen 1975/76:67 yrkandet 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande sammansättningen av konsumentverkets styrelse (utskottets hemställan under 13) av herr Nyquist (fp) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Utskottet utgår” och slutar med ”i ämnet” bort ha följande lydelse:

Enligt riksdagens beslut år 1972 om konsumentverkets organisation fastställdes antalet styrelseledamöter till nio i stället för sju, som regeringen hade föreslagit. Detta var ett steg i rätt riktning. Antalet ledamöter i styrelsen är emellertid alltjämt för litet för att erforderligt utrymme skall ges för de olika intressen som bör vara representerade där. Utskottet delar den i motionen 1975/76:67 framförda uppfattningen att antalet ledamöter i konsumentverkets styrelse bör utökas till elva och att i samband därmed en representant för handelns intressen bör beredas plats i styrelsen. Något uttalande nu om styrelsens sammansättning i övrigt synes inte erforderligt.

dels att utskottet under 13 bort hemställa

13. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:67 yrkandet 5 och med avslag på motionen 1975/76:69 yrkandet 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande kommunal konsumentpolitisk verksamhet (utskottets hemställan under 15) av herr Svensson i Malmö (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 30 med "Det framgår” och slutar på s. 31 med "avstyrker motionsyrkandef ’ bort ha följande lydelse:

Det är uppenbart att den konsumentupplysning som hittills har lämnats inte har nått ut som den borde. Främst är det de resurssvaga grupperna som har haft svårt att tillägna sig informationen. En väl fungerande konsumentpolitisk verksamhet på lokal nivå är en förutsättning för att konsumentinformationen skall få en bred spridning. Utskottet delar motionärernas uppfattning att ytterligare åtgärder måste vidtas för att stödja kommunerna på detta område. Konsumentverkets undersökning av kommunernas konsumentpolitiska verksamhet bör kompletteras med en utvärdering av denna verksamhets reella innehåll. Vidare bör initiativ tas för att påverka kommunerna att inrätta konsumentnämnder. De ökade resurser som - genom riksdagens beslut våren 1975 - har ställts till förfogande för

NU 1975/76:14

den lokala konsumentpolitiska verksamheten räcker inte till för att tillgodose de krav som uppbyggnaden av denna verksamhet ställer. Frågan om statsbidrag för ändamålet bör bli föremål för en samlad bedömning inom ramen för överväganden rörande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Med hänvisning till det ovan anförda tillstyrker utskottet motionsyrkandet.

dels att utskottet under 15 bort hemställa

15. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:68 yrkandet 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. beträffande varudeklarationer (utskottets hemställan under 16) av herrar Regnéll (m) och Hovhammar (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 32 med ”Utskottet vill” och slutar på s. 33 med ”nämnt hänseende” bort ha följande lydelse:

Varudeklarationer anpassade efter konsumenternas informationsbehov är ett viktigt inslag i den konsumentpolitiska verksamheten. De riktlinjer som konsumentverket drar upp för det fortsatta arbetet med att utforma varudeklarationer ställer sig utskottet dock tveksamt till. Det hittillsvarande systemet, som bygger på innehållsdeklaration av varor, har visserligen kritiserats från flera synpunkter. Det har bl. a. bedömts som alltför tekniskt och svårförståeligt för konsumenterna. Enligt utskottets mening har verket dock inte lagt fram några bärande skäl för att helt överge detta och gå över till ett system med bruksinriktade varudeklarationer. Med hänsyn bl. a. till handelsministerns uttalande att företagen själva i första hand bör ansvara för produktutveckling och produktinformation är det enligt utskottets mening nödvändigt att klara riktlinjer utfärdas för hur varudeklarationer bör utformas. Riksdagen bör vid innevarande riksmöte få ta ställning till förslag om principerna för varudeklarationssystemets utformning. Utskottet föreslår att riksdagen genom ett uttalande till regeringen ansluter sig till vad utskottet här anfört. Därigenom tillgodoses de nu berörda yrkandena i motionerna 1975/76:54 och 1975/76:67.

dels att utskottet under 16 bort hemställa

16. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:54 yrkandet 5 och med anledning av motionen 1975/76:67 yrkandet 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

beträffande talan mot marknadsdomstolens beslut (utskottets hemställan under 9) av herr Svensson i Malmö (vpk):

1 fråga om möjligheterna till talan mot marknadsdomstolens beslut stöder vänsterpartiet kommunisterna utskottsmajoritetens linje, innebärande att sådan talan inte bör tillåtas.

NU 1975/76:14

43 Samtidigt vill vi deklarera att gällande möjligheter till korrigering av att marknadsdomstolen upptar mål som faller inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssystem icke synes helt tillfredsställande. Om marknadsdomstolen felaktigt upptar mål som rätteligen skall handläggas enligt tryckfrihetsförordningen, är det onödigt omständligt att vägen att få detta korrigerat är genom resningsansökan eller överklagande i sak. Det lämpligaste är att det införs möjlighet att bestrida domstolens behörighet på samma sätt som anges för allmän domstol t. ex. i 10 kap. 17 $ rättegångsbalken.

NU 1975/76:14

44 Bilaga

1 motioner påyrkade ändringar i propositionens lagförslag

3 $ förslaget till marknadsföringslag (informationsskyldighetens omfattning)

R ege ringens förslag

Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information. som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information. Åläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Åläggande enligt

Förslag i motionen 1975/76:54

s

•>

Underlåter näringsidkare vid marknadsföring att lämna sådan information om varas, tjänsts eller annan nyttighets beskaffenhet eller användning, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information. Åläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar, begär det.

10 § förslaget till marknadsföringslag (ansökan om förbud eller åläggande j

A

R egeringens förslag

10Fråga om förbud eller åläggande enligt 2-4 i; upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller, beträffande förbud enligt 2 §, av näringsidkare som beröres av handlingen eller sammanslutning av näringsidkare.

B

Förslag i motionen 1975/76:65

10 5; Fråga om förbud eller åläggande enligt 2-4 S upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare eller, beträffande förbud enligt 2 S, av näringsidkare som beröres av handlingen.

C

Förslag i motionerna 1975/76:54 och 1975/76:67

10 5; Fråga om förbud eller åläggande enligt 2-4 5 upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller av näringsidkare som beröres av handlingen eller sammanslutning av näringsidkare.

1 Skillnaderna mellan förslaget A och förslaget B anges med kursiv stil. Med halvfet stil anges i förslaget A de ord som inte förekommer i förslaget C.

NU 1975/76:14

7 § förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

R egeringens förslag

Förslag i motionen 1975:54

U

Har säljaren rättat uppgiften.

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgift som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäftad med fel, om säljaren åberopat uppgiften eller, fastän han insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiften var vilseledande, underlåtit att tydligt rätta den.

Har säljaren underlåtit att lämna sådan information om varans beskaffenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:000) har ålagts att lämna, skall varan anses behäftad med fel, om underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller, om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, och säljaren har känt till eller bort känna till underlåtelsen att fullgöra åläggandet.

Har säljaren underlåtit att lämna sådan information om varans beskaffenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:000) har ålagts att lämna, skall varan anses behäftad med fel, om underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller, om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, och säljaren insett eller uppenbarligen bort inse att den andre underlåtit att fullgöra åläggandet.