Med anledning av motion om rätt till sjukpenning vid förlust av idrottsinkomst
SfU 1975/76:12
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76:12
med anledning av motion om rätt till sjukpenning vid förlust av idrottsinkomst
Motionen
I motionen 1975:76 av herrar Andersson i Örebro (fp) och Petersson i Röstånga (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av 3 kap. 2 § AFL, att idrottsinkomster av i motionen omnämnt slag ger rätt till sjukpenning.
Motionärerna framhåller att för många idrottsmän intäkter från idrotten - även icke professionell sådan - utgör en icke obetydlig del av den totala inkomsten. Detta gäller bl. a. fotbolls- och ishockeyspelare, vilka genom kontrakt är garanterade ett visst belopp per år för att spela för en klubb. I övrigt utgår till dessa spelare matchpremier som varierar med bl. a. matchresultat och matcharena samt ibland också ersättning för förlorad arbetsinkomst. Dessa ersättningar beskattas som inkomst men har enligt hittillsvarande praxis i normalfallet inte betraktats som förvärvsinkomster och därmed inte heller ansetts grunda rätt till sjukpenning.
Enligt motionärernas mening torde man med fog kunna anse att för de idrottsmän som uppbär ersättning enligt kontrakt eller liknande och denna ersättning utgör en väsentlig del av deras årsinkomst, ersättningen i fråga bör betraktas som förvärvsinkomst och därmed grunda rätt till sjukpenning.
Gällande bestämmelser m. m.
Bestämmelserna om sjukpenning vid sjukdom återfinns i 3 kap. lagen om allmän försäkring (AFL). Enligt dessa bestämmelser äger hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad rätt till sjukpenning vid sjukdom, som förorsakat förlust av arbetsförmågan med minst hälften, om hans sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst fyratusenfemhundra kronor. Samma rätt tillkommer vissa hemarbetande utan inkomst till nämnda belopp (s. k. hemmamakeförsäkring).
Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den inkomst i penningar eller vissa naturaförmåner som den försäkrade kan antagas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen på grund av anställning eller genom annat förvärvsarbete. Inkomsten, som avrundas till närmaste hundratal kronor, fastställs av försäkringskassan med ledning av olika föreliggande uppgifter om den försäkrade och efter förfrågan hos denne eller arbetsgivaren om den framtida beräknade årsinkomsten. Vid beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten bortses f. n. från inkomst överstigande sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.
1 Riksdagen 1975/76. II sami. Nr 12
SfU 1975/76:12
2 Hel sjukpenning utgör - bortsett från sjukpenning från hemmamakeförsäkringen - för dag nittio procent av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med trehundrasextiofem.
Genom beslut av 1973 års riksdag utgör sjukpenningen fr. o. m. den 1 januari 1974 skattepliktig och pensionsgrundande inkomst. Riksdagsbeslutet innebar samtidigt att sjukpenningen blev bättre anpassad till inkomstbortfallet, bl. a. genom att tidigare gällande sjukpenningklassplacering slopades och kompensationsnivån fastställdes till nittio procent av den sjukpenninggrundande inkomsten.
Som tidigare nämnts skall den sjukpenninggrundande inkomsten motsvara den inkomst i penningar eller vissa naturaförmåner som den försäkrade kan antas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete antingen på grund av omställning eller genom annat förvärvsarbete. För att ett anställningsförhållande skall anses föreligga krävs att den försäkrade kan anses som arbetstagare i förhållande till en annan person som arbetsgivare.
Någon närmare bestämning av arbetstagarbegreppets innebörd finns inte i lagstiftningen. Frågan, huruvida en person vid utförande av arbete åt annan skall anses som arbetstagare eller som icke arbetstagare (självständig företagare), måste därför avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser och den praxis som utbildat sig på området. Vid bedömning av det enskilda fallet skall sålunda hänsyn tas till de i samband med arbetsavtalet förekommande olika omständigheterna, varvid även kontrahenternas ekonomiska och sociala ställning är ägnad att belysa, hur arbetsavtalet dem emellan bör uppfattas. Inom socialförsäkringen tillämpas dock en något schabloniserad bedömningsmet od, som mera anknyter till vad som anses normalt för de olika yrkesgrupperna än till de speciella förhållandena i det enskilda fallet.
Arbetstagarbegreppet har i allmänhet samma innebörd som i semesterlagen.
För att en person skall anses som arbetstagare krävs att ett anställningsförhållande föreligger och detta i sin tur förutsätter ett tjänsteavtal. För en arbetstagare är vidare karakteristiskt att han
1. skall utföra arbetet personligen,
2. helt eller så gott som helt utför arbetet själv,
3. ställer sin arbetskraft till arbetsgivarens förfogande (dvs. har att efter hand utföra ålagda eller påkommande arbetsuppgifter),
4. är knuten till arbetsgivaren och förhindrad att samtidigt utföra liknande arbete av någon betydenhet åt annan,
5. är underkastad arbetsgivarens kontroll och ledning och har att följa dennes anvisningar i fråga om arbetets utförande, arbetsplats och arbetstider,
6. har att i arbetet använda arbetsgivarens maskiner, redskap och råvaror,
7. får särskild ersättning för direkta utlägg i arbetet,
8. har åtminstone någon garanterad lön.
SfU 1975/76: 12
3 Propositionen 1975/76:46
Regeringen har nyligen föreslagit riksdagen (prop. 1975/76:46) att anta enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster.
Enligt gällande bestämmelser erlägger uppdragstagaren socialförsäkringsavgifter om inte uppdragsgivaren enligt s. k. likställighetsavtal har åtagit sig avgiftsskyldighet. Det nya förslaget innebär att uppdragstagare befrias från avgiftsskyldighet och att i stället uppdragsgivare automatiskt skall vara skyldig att erlägga socialförsäkringsavgifterna. Avgiftsskyldigheten får i stort sett samma omfattning som den nu har för uppdragsgivare som har träffat ett fullständigt likställighetsavtal. Uppdragsinkomst skall enligt förslaget vid beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst alltid anses som inkomst av anställning. Härigenom får uppdragstagarna samma trygghet inom ATP som anställda.
Utskottet
Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad är berättigad till sjukpenning vid sjukdom som förorsakar förlust av arbetsförmågan med minst hälften. En förutsättning är att han har sjukpenninggrundande inkomst om minst 4 500 kr. Med sjukpenninggrundande inkomst förstås den inkomst i penningar eller vissa naturaförmåner som den försäkrade kan antas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete antingen på grund av anställning eller genom annat förvärvsarbete. På inkomst av anställning har den försäkrades arbetsgivare att erlägga social försäkringsavgift till sjukförsäkringen. Är fråga om inkomst av annat förvärvsarbete är det i allmänhet försäkringstagaren själv som skall erlägga sådan avgift.
Motionärerna anser att idrottsinkomst i vissa fall bör grunda rätt till sjukpenning. De tänker därvid bl. a. på fotbolls- och ishockeyspelare vilka genom kontrakt med en idrottsförening är garanterade en viss inkomst per år mot att de spelar matcher för föreningens räkning.
Det i motionen aktualiserade spörsmålet har närmast samband med frågan huruvida den som uppbär ersättning från idrottsförening kan anses som arbetstagare i förhållande till föreningen som arbetsgivare. Om ett arbetstagarförhållande anses föreligga är, som redan nämnts, arbetsgivaren skyldig att erlägga avgift till sjukförsäkringen för ersättningen, och den som uppbär denna kan därigenom bli berättigad till sjukpenning.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen innehåller lagstiftningen inte någon närmare bestämning av arbetstagarbegreppets innebörd. Frågan om ett arbetstagarförhållande skall anses föreligga måste därför avgöras i varje särskilt fall med ledning av allmänna rättsgrundsatser och den praxis som utbildat sig på området.
Enligt vad utskottet erfarit kommer försäkringsdomstolen inom kort att
pröva två mål avseende frågan huruvida ersättning som fotbollsspelare uppburit från idrottsförening skall föranleda placering i sjukpenningklass. Därvid kommer domstolen också att få ta ställning till om fotbollsspelarna skall anses som arbetstagare i förhållande till idrottsföreningarna som arbetsgivare. Om domstolen vid denna prövning skulle finna att ett arbetstagarförhållande föreligger, torde enligt utskottets mening yrkandet i motionen vara i huvudsak tillgodosett. I avvaktan på domstolens avgörande bör enligt utskottets mening motionen inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Avslutningsvis vill utskottet erinra om att regeringen i propositionen 1975/76:46, som kommer att behandlas av riksdagen inom kort, föreslagit enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster. Förslaget innebär att uppdragstagare befrias från avgiftsskyldighet och att uppdragsgivare automatiskt skall vara skyldig att erlägga socialförsäkringsavgifterna. Uppdragsinkomst skall enligt förslaget vid beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst alltid anses som inkomst av anställning.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975:76.
Stockholm den 11 november 1975
På socialförsäkringsutskottets vägnar ERIC CARLSSON
Nä iva ra lide: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c). Augustsson (s). Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s). Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik* (s), herrar Hyltander (fp), Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk). Andersson i Edsbro (c), fröken Engman (s) och herr Larsson i Vänersborg (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Hyltander (fp) och Olsson i Stockholm (vpk) vilka anser
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med "Som framgår” och slutar på s. 4 med "av anställning." bort ha följande lydelse: Inom åtskilliga idrotter har idrottsutövning även i Sverige kommit att ske under alltmer utpräglade professionella former. Åtskilliga idrottsmän inom framför allt ishockey, fotboll och handboll, på senare tid också basketboll, är knutna till en idrottsförening genom exklusivkontrakt. De är garanterade en minimiinkomst per år mot att de spelar ett visst antal matcher för föreningens räkning. Denna inkomst måste enligt utskottets mening
rubriceras som inkomst av förvärvsarbete och alltså grunda rätt till sjukpenning. Eftersom idrottsmannen är knuten till föreningen genom ett muntligt eller skriftligt avtal, som tillförsäkrar honom sådan inkomst till betydande belopp och som förbjuder honom att samtidigt representera fler än en idrottsförening, bör idrottsmannen enligt utskottets mening rimligen anses som arbetstagare i förhållande till idrottsföreningen som arbetsgivare. Idrottsföreningen bör till följd härav vara skyldig erlägga socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen för inkomsten i fråga.
dels att utskottet bort hemställa
att riksdagen med anledning av motionen 1975:76 hos regeringen begär förslag till sådan ändring av AFL att idrottsinkomst kan grunda rätt till sjukpenning i enlighet med vad i motionen
anförts.
GOTAB 75 10255 S Slockholm 1975