Med anledning av motioner om utvidgad ersättningsrätt enligt lagen om allmän försäkring
SfU 1975/76:35
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76: 35
med anledning av motioner om utvidgad ersättningsrätt enligt lagen om allmän försäkring
Motionerna
I motionen 1975/76:267 av herr Karlehagen m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till att givare av transplantat skall åtnjuta samma försäkringsskydd som eljest gäller vid sjukdom och olycksfall vid utredning, operation och eftervård av givare av transplantat.
I motionen 1975/76:384 (jfr 1975/76:383) av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs, såvitt avser yrkandet 1, att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av lagen om allmän försäkring att handikappade och långvarigt sjuka kan få sjukpenning vid bortovaro från arbetet för nödvändiga återbesök och kontroller inom sjukvården.
Yrkandet 2 i motionen 1975/76:384 behandlas i socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76:38.
Gällande bestämmelser
Enligt lagen om allmän försäkring (AFL) är sjukvårdsförmånerna - frånsett de som utgår i samband med havandeskap - begränsade till att avse ersättning vid sjukdom. Enligt 2 kap. 2 § samma lag utgår sålunda ersättning för utgifter för läkarvård endast vid sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan vård. Ersättning för sjukhusvård utgår enligt 4 § samma kap. endast om vården är erforderlig på grund av sjukdom. Sjukpenning slutligen utgår enligt 3 kap. 7 § endast vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Sjukpenning utgår därvid fr. o. m. dagen efter insjuknandet. Undantag från sistnämnda bestämmelse gäller bl. a. om ny sjukperiod inträffar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut, i vilket fall sjukpenning utgår även för den dag det nya sjukdomsfallet inträffar. Bestämmelsen att ersättning utgår fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen infördes år 1966 och ersatte en tidigare gällande regel om en karenstid av tre dagar. Samtidigt borttogs 20-dagarsregeln, men denna återinfördes fr. o. m. år 1968 med anledning av att den ledde till att försäkrade med ofta återkommande behandlingar, i synnerhet dialyspatienter, inte kunde ersättas för sitt inkomstbortfall.
Bestämmelserna i AFL innebär att kompensation för inkomstbortfall ej kan utgå vid undersökningar som sker i avsikt att utröna om en person är lämplig som donator av ett kroppsorgan, t. ex. en njure. Sjukförsäkringsbestämmelserna innebär också att vid regelbundet återkommande läkarun -
1 Riksdagen 1975/76. 11 sami. Nr 35
SfU 1975/76:35
dersökningar eller behandling av sjuka personer, som visserligen kan vara fullt arbetsföra genom att de kan hålla sin sjukdom under kontroll, men som härför är i behov av täta läkarundersökningar och behandlingar, ersättning för inkomstbortfall den dag vården ges endast utgår om undersökningarna eller behandlingarna infaller med kortare intervaller än 20 dagar.
Frågans tidigare behandling
Ersättning till njurdonator m. m.
Vid 1968 års riksdag väcktes en motion om möjlighet för donator av transplantat att erhålla ersättning enligt AFL. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (2 LU 1968:9) att det enligt utskottets mening var angeläget att samhället gav en rimlig ekonomisk kompensation till personer som ställde sig till förfogande som donatorer och att frågan borde närmare utredas. Utskottet hänvisade till att riksförsäkringsverket vid remissbehandling av en inom medicinalstyrelsen verkställd utredning om bl. a. legala aspekter på transplantationer pekat på att ersättningsfrågan kunde lösas antingen genom den allmänna försäkringen eller genom att betrakta kostnaderna som sådana sjukvårdskostnader för vilka sjukvårdshuvudmännen hade att svara. Frågan kunde även lösas genom särskild lagstiftning. Riksdagen godkände utskottets utlåtande och gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Riksdagsskrivelsen överlämnades till 1961 års sjukförsäkringsutredning som redovisade denna del av sitt uppdrag i en i juni 1969 avlämnad promemoria (stencil S 1969:4). Utredningen föreslog att givare av njure i princip skulle erhålla full kompensation för inkomstbortfall och sjukvårdsutgifter såväl under förundersökningen och under sjukhusvården i samband med transplantationsingreppet som under efterföljande konvalescenstid. Dittills tillämpad praxis hos försäkringskassorna, innebärande att ersättning enligt AFL utgavs fr. o. m. ingreppet, föreslogs skola bibehållas. För de kostnader (under förundersökningstiden och efter ingreppet) som inte täcktes av den allmänna försäkringen borde enligt utredningens mening sjukhushuvudmännen svara. Frågan om deras medverkan kunde, ansåg utredningen, lösas utan författningsmässig reglering genom en rekommendation till huvudmännen. Kostnaderna för dessa förutsades bli mycket blygsamma då njurtransplantationer med levande givare var sällsynta, färre än 20 per år.
Landstingsförbundet uttalade i remissyttrande över promemorian den uppfattningen, att ersättning borde utgå från den allmänna försäkringen för utgifter och inkomstbortfall som åsamkas njurdonator såväl under förundersökningstiden som förtiden efter transplantationsingreppet. Förbundet har därefter i cirkulär nr AC 49/1972 den 2 oktober 1972 rekommenderat landstingen att utge ersättning för rese- och vårdkostnader samt förlorad arbetsförtjänst efter vissa grunder till såväl njurdonatorer som till personer som genomgår utbildning för dialysbehandling. Förbundet har därvid särskilt understrukit att denna rekommendation inte innebär något principiellt av -
SfU 1975/76:35
steg från förbundets uppfattning att ersättning bör utgå från sjukförsäkringen utan bör ses som en temporär lösning i avvaktan på att försäkringsfrågan löses.
1 motioner vid 1973 och 1974 års riksdagar väcktes ånyo frågan om ersättning från sjukförsäkringen till njurdonator även för tiden före ingreppet.
I sina av riksdagen godkända betänkanden SfU 1973:16 och 1974:26 avstyrkte utskottet bifall till motionerna. I det senare betänkandet anförde utskottet:
Genom landstingsförbundets rekommendation kan en presumtiv njurdonator eller en person som genomgår utbildning för hemdialys erhålla minst samma ersättning för kostnader och inkomstbortfall, som skulle utgått om ersättningen utgivits från den allmänna försäkringen. En ersättning via denna skulle således inte gagna de försäkrade. Den i motionen aktualiserade ersättningsfrågan berör en relativt begränsad grupp försäkrade. Den ekonomiska belastningen på landstingen är därför blygsam. Ett visst administrativt merarbete skulle visserligen kunna besparas landstingen om ersättning i stället utgick från sjukförsäkringen. Denna besparing uppväger dock inte de nackdelar som ett åsidosättande av sjukförsäkringens nuvarande huvudprincip att ersättning endast skall utgå vid sjukdom skulle innebära.
Ersättning vid läkarkontroller
Vid såväl 1974 som 1975 års riksdagar väcktes motioner som syftade till en vidgad rätt till sjukpenning vid regelbundet återkommande läkarkontroller. Motionsyrkandena avstyrktes av socialförsäkringsutskottet (SfU 1974:26 och 1975:10) som 1974 anförde följande:
Sjukförsäkringens regler syftar till att ge skälig kompensation för inkomstbortfall. Bestämmelsen att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen har bl. a. sin grund i att de som insjuknat under senare delen av dagen oftast får vidkännas ringa eller inget inkomstbortfall och därför skulle bli överkompenserade om sjukpenning utgick även för denna dag. Denna avvägning har å andra sidan fått till följd att de som insjuknat i början av dagen får bära en del av kostnaderna för sin sjukdom själva. Att i varje enskilt fall ge rättvis kompensation för inkomstbortfall är inte möjligt utan mycket detaljerade och administrativt tungarbetade bestämmelser. Den nuvarande 20-dagarsregeln, som ansågs obehövlig när karenstiden för utgivande av sjukpenning togs bort 1966, återinfördes år 1968 enbart därför att det visat sig att försäkrade med kroniska sjukdomar, i synnerhet njursjuka som genomgick dialys varje vecka, fick ett onormalt stort inkomstbortfall som inte kunde kompenseras på grund av regeln att insjuknandedagen inte berättigade till sjukpenning. Samtidigt medförde detta, att regeln kom även andra försäkrade med upprepade sjukdomsfall på grund av olika sjukdomar inom 20 dagar till godo. Före återinförandet av bestämmelsen diskuterades vilken lagkonstruktion som kunde vara lämpligast för att ge de kroniskt njursjuka och liknande grupper kompensation för inkomstbortfall. Som alternativ till 20-dagarsregeln nämndes möjligheten att knyta rätten till sjukpenning under insjuknandedagen till sådan sjukdom, som under lång tid krävde regelbundet återkommande sjukhus- eller läkarvård eller att i lagen direkt ange vilka sjukdomar, som skulle medföra rätt till sjukpenning även för insjuknandedagen. Dessa alternativ förkastades emellertid på grund av
SfU 1975/76:35
att de ansågs kunna medföra gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter.
Enligt utskottets mening har genom 20-dagarsregeln de mest angelägna grupperna av försäkrade med kroniska sjukdomar och tätt återkommande sjukhus- eller läkarbesök erhållit ett tillfredsställande skydd mot inkomstbortfall. Utskottet anser att en rimlig avvägning skett mellan dessa gruppers berättigade intressen och angelägenheten av att inte ge övriga försäkrade en överkompensation vid sjukdomsfall. Samtidigt har man fått en administrativt lättillämplig regel.
Utskottet
Ersättning från sjukförsäkringen kan endast utgå vid sjukdom. Detta medför att kostnader som uppkommer för givare av transplantat kan ersättas av försäkringen endast i vad kostnaderna belöper på tiden under och efter ingreppet. Ersättning för de kostnader som uppkommer för tiden dessförinnan vid förundersökningar m. m. skall enligt en rekommendation från Landstingsförbundet till sjukvårdshuvudmännen utgå efter i huvudsak samma grunder som ersättningen från sjukförsäkringen.
I motionen 267 av herr Kasehagen m. fl. erinras om att Landstingsförbundet i sin rekommendation understrukit att denna skall ses som en temporär lösning och inte innebär något principiellt avsteg från förbundets uppfattning att ersättning till givare av transplantat i sin helhet bör bestridas av sjukförsäkringen. Motionärerna anser det angeläget att givare av transplantat inom den allmänna försäkringens ram garanteras ett tillfredsställande ekonomiskt skydd.
Utskottet har vid behandlingen av liknande motionsyrkanden 1973 och 1974 framhållit att en utvidgning av ersättningsrätten från sjukförsäkringen i enlighet med motionärernas förslag skulle innebära att man frångick sjukförsäkringens nuvarande huvudprincip att ersättning endast utgår vid sjukdom hos den försäkrade. Utskottet har också framhållit att en presumtiv givare av transplantat inte skulle gagnas av en ersättning via den allmänna försäkringen även för tiden före ingreppet eftersom han genom Landstingsförbundets rekommendattion kan erhålla minst lika hög ersättning för kostnader och inkomstbortfall som skulle kunnat utgå från sjukförsäkringen.
Så länge ersättningsrätten från sjukförsäkringen är knuten till sjukdom anser utskottet sig böra vidhålla sin tidigare ståndpunkt. Utskottet vill emellertid framhålla att det inte är uteslutet att frågan kan komma i ett annat läge genom det utredningsarbete som f. n. bedrivs inom socialstyrelsen i samråd med riksförsäkringsverket avseende bl. a. ersättning för hälsokontroller. Enligt vad utskottet inhämtat kommer detta arbete att avslutas inom kort. I avvaktan på resultatet av det nämnda utredningsarbetet bör enligt utskottets mening motionen inte föranleda någon åtgärd. Utskottet avstyrker således bifall till motionen 267.
Inkomstbortfall vid sjukdom ersätts från sjukförsäkringen fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. Om en ny sjukperiod infaller inom 20 dagar ersätts
SfU 1975/76:35
även inkomstbortfallet under den dag man insjuknar på nytt (20-dagarsregeln).
Herr Ahlmark m. fl. begär i motionen 384 en sådan ändring i lagen om allmän försäkring att handikappade och långvarigt sjuka kan få sjukpenning vid bortovaro från arbetet för nödvändiga återbesök och kontroller.
Riksdagen har såväl 1974 som 1975 på förslag av socialförsäkringsutskottet avslagit motioner med samma syfte som motionen 384 med hänvisning bl. a. till att 20-dagarsregeln tillkommit i syfte just att kompensera kroniskt sjuka som förorsakas ett onormalt stort inkomstbortfall genom täta sjukhusoch läkarbesök. Därvid har riksdagen erinrat om att man före 20-dagarsregelns införande, med åberopande av gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter, avvisat såväl en regel som knöt rätten till sjukpenning under insjuknandedagen till att avse sjukdomar vilka under lång tid krävde regelbundet återkommande sjukhus- och läkarvård som en regel vilken direkt angav de sjukdomar som skulle medföra rätt till sjukpenning även för insjuknandedagen. Riksdagen har även uttalat den meningen att 20-dagarsregeln får anses innebära en rimlig avvägning mellan behovet av ett försäkringsskydd mot ofta återkommande inkomstbortfall och angelägenheten av att inte andra försäkrade överkompenseras samtidigt som regeln är administrativt lättillämplig. Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla denna uppfattning och avstyrker därför bifall även till motionen 384, såvitt nu är i fråga.
Utskottet hemställer att riksdagen
1. beträffande ersättning till givare av transplantat avslår motionen 1975/76:267,
2. beträffande sjukpenning vid läkarkontroller avslår motionen 1975/76:384, yrkandet 1.
Stockholm den 5 maj 1976
På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s). Carlsson i Vikmanshyttan (c). Augustsson (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Hyltander (fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m). Nilsson i Kristianstad (s). Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk), Andersson i Edsbro (c) och Gösta Gustafsson i Göteborg (s).
SfU 1975/76:35
6 Reservation
av herr Hyltander(fp) som beträffande sjukpenning vid läkarkontroller anser
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Riksdagen har” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:
Ett handikapp innebär ofta täta besök i öppen vård, återkommande kontroller och besök vid specialkliniker. På grund härav är det enligt utskottets mening angeläget att man bättre än för närvarande kompenserar det inkomstbortfall och den därmed ökade belastningen på en ofta redan ansträngd ekonomi som sådana besök innebär för de handikappade och kroniskt sjuka. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionen 384 såvitt nu är i fråga.
dels att utskottet under 2 bort hemställa
att riksdagen beträffande sjukpenning vid läkarkontroller med bifall till motionen 1975/76:384, yrkandet 1, hos regeringen begär förslag till sådan ändring av lagen om allmän försäkring att handikappade och långvarigt sjuka kan få sjukpenning vid bortovaro från arbetet för nödvändiga återbesök och kontroller inom sjukvården.
GOTAB 51773 Stockholm 1976