Med anledning av motion om förbättrad handikappersättning åt hörselskadade
SfU 1975/76:6
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76:6
med anledning av motion om förbättrad handikappersättning åt hörselskadade Motionen 1
motionen 1975:1194 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Gernandt (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
1. att försäkringsreformen om handikappersättning när det gäller hörselskadade skall omfatta alla döva och samtliga hörselskadade som för sin dagliga livsföring måste använda hörapparat,
2. att handikappersättning skall utgå med minst 30 96 av basbeloppet.
Motionärerna åberopar innehållet i 9 kap. 2 g sista stycket och 9 kap. 5 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i nämnda författningsrums lydelse fr. o. m. den 1 juli 1975 och menar att handikappersättning kan utgå endast till sådana hörselskadade som inte kompenseras med hjälp av hörapparat. De framhåller att för ett flertal hörselskadade hörapparaten är ett hjälpmedel, som endast i begränsad omfattning kan förbättra möjligheterna att uppfatta tal. Rätt till handikappersättning bör enligt motionärernas mening tillkomma alla döva och hörselskadade som i sin dagliga livsföring är beroende av hörapparat.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. Förbundet har i sin tur inhämtat yttranden från försäkringskassorna i Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Uppsala, Västmanlands, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län samt Malmö allmänna försäkringskassa.
Gällande bestämmelser m. m.
Före den 1 juli 1975 utgick invaliditetsförmåner till försäkrade över 16 år i form av invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning. Invaliditetstillägget var avsett att i vissa fall komplettera ålders- eller förtidspension inom folkpensioneringen, medan invaliditetsersättningen utgick till vissa Försäkrade som inte åtnjöt folkpension. Såväl invaliditetstillägg som invaliditetsersättning utgick alltid till den som var blind.
Invaliditetstillägget utgjorde 30 96 av basbeloppet, medan invaliditetsersättningen uppgick till 60 eller 30 96 av basbeloppet allt efter hjälpbehovets omfattning. Ersättningen till blind utgick dock alltid med 60 96 av basbeloppet.
Vid 1974 års riksdag (prop. 1974:129; SfU 1974:32; rskr . ^74:337) genomfördes avsevärda förbättringar av folkpensionsförmånerna. I samband där 1
Riksdagen 1975/76.11 sami. Nr*
SfU 1975/76:6
med ersattes invaliditetstillägget och invaliditetsersättningen med en ny enhetlig hjälpform benämnd handikappersättning. De nya reglerna, som uppställer mildare krav för rätt till ersättning än de som tidigare gällde, innebär i korthet följande.
Handikappersättning tillkommer försäkrad, vars fysiska eller psykiska funktionsförmåga för avsevärd tid är nedsatt i sådan omfattning att han antingen i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan . eller, för att kunna förvärvsarbeta, behöver fortlöpande hjälp av annan eller eljest får vidkännas betydande merutgifter. Vid bedömning av frågan om rätt till ersättning skall den handikappades vård- och hjälpbehov vägas samman med hans merkostnader till följd av handikappet. Föreligger behov av hjälp i den dagliga livsföringen eller för utförande av förvärvsarbete samtidigt med merutgifter i annat avseende bör bedömningen grundas på det sammanlagda behovet av stöd. Handikappersättningen utgör för år räknat 60, 45 eller 30 % av basbeloppet.
Den som är blind, döv eller gravt hörselskadad har en generell rätt till handikappersättning. Denna utgör för blind försäkrad för tid innan hel ålderpension eller hel förtidspension börjar utgå 60 % av basbeloppet och för tid därefter 30 % av samma belopp. För den som är döv eller gravt hörselskadad utgör den generella handikappersättningen 30 % av basbeloppet. Om stödbehovet ger anledning till högre ersättning skall sådan utgå.
Enligt en särskild föreskrift skall som gravt hörselskadad anses den som med hörapparat saknar möjlighet eller har stora svårigheter att uppfatta tal.
Remissyttrandena
Båda remissinstanserna och samtliga försäkringskassor utom en har avstyrkt bifall till motionen.
Riksförsäkringsverket anför i sitt yttrande att handikappersättningen vid hörselnedsättning inte är begränsad till att gälla försäkrade med så grav hörselskada att de med hörapparat saknar möjlighet eller har stora svårigheter att uppfatta tal. De allmänna förutsättningarna för rätt till handikappersättning, som är intagna i 9 kap. 2 § första och andra styckena AFL, är avsedda att tillämpas för samtliga typer av handikapp eller kroniska sjukdomar. Detta innebär - framhåller verket - att även hörselskadade, som inte har sin hörsel nedsatt i sådan omfattning att de är berättigade till generell handikappersättning med minst 30 % av basbeloppet, kan tillerkännas handikappersättning efter prövning av det sammanlagda stödbehovet.
Liknande synpunkter har framförts av Försäkringskasseförbundet och av försäkringskassorna i Kronobergs, Hallands och Västmanlands län.
Försäkringskasseförbundet ifrågasätter för sin del om handikappersättningen bör generaliseras ytterligare. En sådan åtgärd skulle enligt förbundets mening kunna motverka syftet bakom reformen, eftersom handikapper -
SfU 1975/76:6
sättningen är avsedd att vara inte en lytesersättning utan en kompensation enligt vissa schabloner för merkostnader som uppkommer på grund av ett handikapp.
Utskottet
Enligt bestämmelser i lagen om allmän försäkring (AFL), tillämpliga fr. o. m. den 1 juli i år, utgår i vissa fall handikappersättning till den som fyllt 16 år och som före 65 års ålder fått sin fysiska eller psykiska funktionsförmåga nedsatt för avsevärd tid. Ersättning kan utgå med 30, 45 eller 60 % av basbeloppet alltefter omständigheterna i det enskilda fallet. Vissa typer av handikapp (blindhet, dövhet och grav hörselskada) berättigar alltid till handikappersättning, förutsatt att handikappet inträtt innan den försäkrade uppnått 65 års ålder. Den som är döv eller gravt hörselskadad äger sålunda utan särskild prövning rätt till handikappersättning med minst 30 % av basbeloppet. Därvid skall som gravt hörselskadad anses den som med hörapparat saknar möjlighet eller har stora svårigheter att uppfatta tal.
Motionärerna, som synes vara av den uppfattningen att handikappersättning kan utgå endast till sådana hörselskadade som inte kompenseras med hjälp av hörapparat, framhåller att för ett flertal hörselskadade hörapparaten är ett hjälpmedel, som endast i begränsad omfattning kan förbättra möjligheterna att uppfatta tal. Rätt till handikappersättning bör enligt motionärernas mening därför tillkomma alla döva och hörselskadade som i sin dagliga livsföring är beroende av hörapparat.
Som utskottet tidigare nämnt finns det i AFL en allmän bestämmelse om rätt till handikappersättning, efter individuell prövning, för försäkrade med nedsatt funktionsförmåga. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas för samtliga typer av handikapp, alltså även hörselskada. För vissa typer av svårare handikapp, däribland grav hörselskada, gäller en generell rätt till ersättning - utan särskild prövning - med vissa procent av basbeloppet. Vid den individuella prövningen av rätten till handikappersättning skall man enligt AFL beakta den handikappades sammanlagda behov av stöd. Detta innebär enligt uttalande i förarbetena till den nya lagstiftningen att man vid bedömningen av frågan om rätt till ersättning skall väga samman den handikappades vård- och hjälpbehov med hans merkostnader till följd av handikappet.
Det väsentliga syftet med de nya bestämmelserna om handikappersättning var att mildra de ofta rigorösa krav som tidigare gällande regler om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning uppställde i fråga om den försäkrades hjälpbehov och att man i ökad omfattning skulle kunna beakta de merkostnader som orsakas av handikappet. Genom differentieringen av handikappersättningen och genom att prövningen av rätten till sådan ersättning skall grundas på den handikappades sammanlagda behov av stöd har enligt
SfU 1975/76:6
utskottets mening skapats garantier för att man i den praktiska tillämpningen skall kunna tillgodose även sådana hörselskadade vilkas handikapp inte är så gravt att de har en generell rätt till handikappersättning.
På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975:1194.
Stockholm den 15 oktober 1975
På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herrar Hyltander (fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s). Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk), Andersson i Edsbro (c) och Nisser (m).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 75 9910 S Stockholm 1975