Med anledning av motion om förbud mot epoximaterial
Socialutskottets betänkande 1975/76:4
med anledning av motion om förbud mot epoximaterial Motionen
I motionen 1975:1298 av herrar Ulander(s) och Olsson i Edane(s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att förbud utfärdas mot epoximaterial när annat ofarligt ersättningsmaterial finns.
Allmänt om epoximaterial och hälsorisker
Epoxiplast har hög kemisk resistens mot fukt, väta och aggressiva ämnen. Den har vidare goda mekaniska egenskaper som hårdhet, porfrihet och i vissa fall seghet. Dessa omständigheter har gett epoxiplasten ett vidsträckt användningsområde och epoxiprodukter förekommer inom många olika branscher, såsom metall-, byggnads-, elektra-, tele-, plast- och VVS-industrier. Plasten har god elektrisk isoleringsförmåga och används för isolering av elektriska komponenter, försegling av kopplingar och elektriska kretsar samt vid kabelfogning. Den används vidare för limning av metall, gummi, polyesterplast, glas, keramik och trä samt kan användas för tandfyllning och limning inom tandtekniken. Inom byggnadsindustrin används den för flera ändamål, t. ex. läggning och fogning av golv- och väggplattor, ytbeläggning, beläggning mellan gammalt och nytt cementgolv och reparation av ojämnheter i betong. Epoxiplast kan ingå i färger och lacker för behandling av stål, aluminium och andra material på föremål som oftast utsätts för kemisk eller mekanisk påkänning. I finkornig form kan plasten användas för ytbeläggning vid 180-220' eller anbringas som ytskikt genom elektrisk pulversprutning. Epoxiplast kan även användas tillsammans med andra kemiska produkter, t. ex. blandad med tjära. Som exempel på epoxiplastens stora användningsområde kan nämnas att den använts vid konstruktion av tankar för lagring av olja i Nordsjön, vid fastsättande av värmeskölden på amerikanska rymdraketer, i aluminiumburkar för förvaring av födoämnen, öl m. m., för inkapsling av s. k. pace-maker samt för rekonstruktionen av Abu Simbel-templen i Egypten och konserveringen av träskulpturer från regalskeppet Wasa.
Epoxiplast bildas genom en förening av epoxiharts och en härdare. Blandningen av hartsen och härdaren utförs antingen av brukaren eller av leverantören. 1 sistnämnda fall ingår hartsen och härdaren från början i en och samma förpackning och härdar först vid appliceringen. I vissa epoximaterial kan ingå s. k. reaktiva lösningsmedel. Epoxiharts kan vara av lågeller högmolekylär (flytande eller fast) typ. Epoxiharts och härdare kan vara
1 Riksdagen 1975/76. 12 sami. Nr 4
SoU 1975/76:4
lösta i lösningsmedel eller vara dispergerade (uppslammade) i vatten. Till vattenbaserade utgångsmaterial, t.ex. färger, används framfor allt lågmolekylära epoxihartser.
Epoxiharts tillverkas inte inom Sverige. År 1973 uppgick den totala importen till 3 250 ton, varav 450 ton användes inom elektrisk industri, 600 ton inom mekanisk industri, 650 ton inom byggnadsindustrin, 1 450 ton inom färgindustrin och 100 ton inom annan verksamhet.
Epoxiharts, härdare och reaktiva lösningsmedel kan orsaka allergiskt kontakteksem. De lågmolekylära hartserna ger oftare allergiska reaktioner än de högmolekylära. Bland härdarna är förmågan att framkalla allergi störst hos de alifatiska aminerna. Helt uthärdad epoxiplast som tillverkats med exakt rätta proportioner mellan harts och härdare medför såvitt känt inga hälsorisker. Dock kan nytillverkad epoxiplast innehålla ohärdade rester som frigörs vid slipning, filning, sågning och borrning.
Allergin förvärvas efter en tids arbete (några veckor till månader, ibland år). Hos dem som förvärvat allergin reagerar huden varje gång den kommer i kontakt med små mängder (vanligen milliondels gram) av ämnet - även i luftburen form. Själva allergin kvarstår vanligen hela livet, men om huden i fortsättningen inte kommer i kontakt med ämnet, kan den förbli eksemfri. Det allergiska kontakteksemet yttrar sig som klåda, rodnad, millimeterstora knottror och eventuellt millimeterstora blåsor. Vid stark reaktion kan svullnad och vätskebildning uppkomma. Händerna och underarmarna är oftast drabbade. Ibland finns eksemet även i ansiktet och på de manliga könsorganen. Ämnet kan då ha överförts via händerna eller spritts genom luften.
Även andra skador än allergi kan orsakas av epoxiprodukter. Sålunda kan framför allt vissa alifatiska härdare i outspädd form ge frätskador på huden. Irritation i ögon och luftvägar kan i enstaka fall uppstå vid kontakt med vissa aminhärdare. Vid förhöjd temperatur, t. ex. vid svetsning av för rostskyddsändamål belagd metall, uppstår slemhinneirriterande gaser. Bearbetas epoxiplastprodukter, som innehåller fyllnadsmedel, exempelvis glasfiber, mekaniskt, kan irriterande damm uppkomma. Några uppgifter om elakartade tumörer hos människa efter epoxiplastanvändning har ej rapporterats. Vid inandning av ångor från lösningsmedel i epoxiprodukter kan centrala nervsystemet påverkas. Efter långvarig exposition kan lösningsmedel ge kroniska skador.
Gällande ordning m. m.
Inledningsvis kan nämnas att betydelsefulla ändringar i arbetarskyddslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1974 (se SoU 1973:25). En kortfattad redogörelse för innebörden av ändringarna finns intagen i socialutskottets betänkande SoU 1975:4 (s. 7 och 8), vartill utskottet hänvisar.
Såväl arbetarskyddslagen (1949:1) som arbetarskyddskungörelsen
SoU1975/76:4
(1949:208) innehåller åtskilliga bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagarna mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. I 11 § arbetarskyddslagen stadgas bl. a. att till förebyggande av att arbetstagare skadas genom frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen sådana åtgärder skall vidtas att fara härför i möjligaste mån undgås. Om annan åtgärd inte kan vidtas eller skäligen påfordras till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa skall enligt 12 § personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren. Denne är skyldig att använda utrustningen och väl vårda den.
I arbetarskyddskungörelsen stadgas bl. a. att arbetsgivare skall tillse att hos honom sysselsatta arbetstagare erhåller kännedom om de särskilda risker för ohälsa som är förbundna med arbetet samt, där så erfordras, meddela de föreskrifter och förhållningsregler som arbetstagare skall iaktta för att undgå dessa risker. Vid arbete, där gift eller annan hälsofarlig vara kommer till användning eller där arbetsförhållandena eljest kan medföra förgiftningseller smittofara, skall betryggande skyddsåtgärder vara vidtagna. Gift eller annan hälsofarlig vara skall, i den mån så med hänsyn till förhållandena skäligen kan ske, ersättas med icke hälsofarlig eller mindre hälsofarlig vara. Personlig skyddsutrustning, såsom andningsskydd, skall, i den mån arbetarskyddsstyrelsen så föreskriver, vara godkänd av styrelsen. Då så är möjligt skall den tid, varunder arbetstagare används till arbete som medför särskild hälsofara, tillbörligen inskränkas genom att han sätts till annat ej hälsofarligt arbete viss tid varje arbetsdag eller vecka eller under längre perioder.
I kungörelsen (1966:521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten stadgas att till arbete som anges i en vid kungörelsen fogad förteckning får arbetstagare under 18 år (minderårig) användas endast i den mån som följer av förteckningen (1 $)• Enligt denna förteckning får minderårig användas vid bl. a. arbete vid vilket damm, rök, gas eller ånga med giftig, frätande eller på annat sätt skadlig inverkan uppkommer och sprids i farlig mängd endast om han fyllt 16 år och om yrkesinspektionen godkänt arbetssättet och ventilations- och utsugningsanordningarna samt medgivit att minderårig används till arbetet.
Uppfyller arbetsställe ej de krav som gäller enligt arbetarskyddslagen eller föreskrifter eller anvisningar som meddelats med stöd av lagen får yrkesinspektionen förelägga arbetsgivaren att avhjälpa missförhållandet eller också förbjuda honom använda viss maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iaktta villkor som angivits när förbudet meddelades. Underlåter arbetsgivaren att efterkomma föreläggande kan yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad. Arbetsgivare är skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektionen föranstalta om undersökning av ämne eller material som han använder eller framställer i sin verksamhet eller tillhandahålla prov för sådan undersökning. Innebär arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagarens liv eller hälsa kan skyddsombud under vissa förutsättningar avbryta arbetet.
SoU 1975/76:4
4 Tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utövas centralt av arbetarskyddsstyreisen, som äger meddela råd och anvisningar till ledning vid tillämpning av lagstiftningen samt av yrkesinspektionen och - när det gäller mindre arbetsplatser - av kommunala tillsyningsman. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen har under senare år tillförts betydande resursförstärkningar för att bl. a. tillgodose arbetslivets ökade krav på arbetarskyddsanvisningar respektive ge ytterligare kapacitet för tillsynen på arbetsplatserna. För innevarande budgetår har sålunda medel anvisats för 38 nya tjänster vid arbetarskyddsstyrelsen och 40 nya tjänster vid yrkesinspektionen (se SoU 1975:3), allt i syfte att bl. a. möta behovet av kontroll över kemiska varors och ämnens verkningar.
Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade i oktober 1974 anvisningar om hygieniska gränsvärden för luftföroreningar (nr 100). Anvisningarna innehåller gränsvärden för bl. a. ett antal lösningsmedel som kan ingå i epoxiprodukter. Enligt vad utskottet inhämtat har inom arbetarskyddsstyrelsen nyligen utarbetats ett förslag till anvisningar om epoxi. Förslaget, som i första hand avser användningen av epoxi på tillfälliga arbetsplatser men som i tillämpliga delar skall kunna gälla även andra arbetsplatser, är f. n. föremål för remissbehandling. Förslaget innebär bl. a. att epoxiprodukt skall få användas endast om tillfredsställande resultat enligt fackmannamässig erfarenhet inte kan uppnås med annan mindre hälsofarlig produkt. Förslaget innehåller vidare föreskrifter om märkning av epoxiprodukter och om skyddsåtgärder vid hanteringen.
Åtgärder mot hälsorisker vid vissa arbeten med epoxiprodukter behandlas i av arbetarskyddsstyrelsen år 1971 utfärdade limningsanvisningar (nr 78), som bl. a. innehåller särskilda regler beträffande speciallim som epoxilim.
Vid sidan om arbetarskyddslagstiftningen gäller bestämmelserna i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Lagen syftar till att förhindra eller förebygga skador och medger en långtgående produktkontroll över varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt kan regeringen föreskriva att lagen även skall tillämpas på annan vara. Lagen innehåller grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor samt bemyndigar regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att ingripa mot olika kemiska varor, bl. a. genom föreskrift att viss vara får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av sådan vara skall gälla annat särskilt villkor. Även totalförbud mot viss vara kan meddelas.
En grundregel i lagen är att den som hanterar hälso- och miljöfarliga varor skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Härvid skall särskilt den som tillverkar eller importerar sådan vara noggrant undersöka varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- och
SoU 1975/76:4
miljöskyddssynpunkt. Uppgifter av betydelse i sistnämnda hänseende skall anges på varan. En grundsats är att redan en på goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke om risk som inte är praktiskt verifierad skall utgöra tillräckligt underlag för åtgärder. För att underlätta myndigheternas arbete har införts en omfattande rapporteringsskyldighet för producenter och importörer.
För prövning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor enligt lagen finns en särskild produktkontrollnämnd, som är självständigt beslutande men som i administrativt hänseende är anknuten till naturvårdsverket. Den löpande tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen när det gäller hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor i verksamhet varöver arbetarskyddsstyrelsen utövar tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen. I övrigt åvilar tillsynen naturvårdsverket. På regional nivå är yrkesinspektionen och länsstyrelsen tillsynsmyndigheter. Den lokala tillsynen slutligen ankommer på hälsovårdsnämnderna. Tillsynsmyndighet äger rätt att på begäran få upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen samt att meddela föreläggande eller förbud som behövs för lagstiftningens efterlevnad.
Tillämpningsföreskrifter till lagen om hälso- och miljöfarliga varor har meddelats i kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt kungörelsen indelas ämnen som kan befaras orsaka skada på människor i gifter och vådliga ämnen. Till gift hänförs dels ämne som huvudsakligen används vid framställning av läkemedel och som socialstyrelsen förklarat vara gift, dels annat ämne vars hantering är förenad med mycket stor hälsorisk. Övriga ämnen hänförs till vådliga ämnen. 1 kungörelsen ges vissa föreskrifter om yrkesmässig användning av gift. Vidare stadgas att förpackning till gift eller vådligt ämne som överlåts skall vara tydligt och otvetydigt märkt på svenska med bl. a. varans namn och uppgift om dess karaktär av gift eller hälsovådligt ämne, varningstext med upplysning om risker som är förbundna med varan samt de anvisningar i övrigt om lämplig hantering av varan som kan behövas till skydd mot skada samt uppgifter om vilket eller vilka ämnen som ger varan dess hälsofarliga egenskaper. Det åligger produktkontrollnämnden att utge vägledande förteckning över gifter och vådliga ämnen.
I detta sammanhang bör också nämnas att 1974 års riksdag godkänt vissa riktlinjer för utveckling av ett informationssystem för miljövården (se prop. 1974:46, JoU 1974:20). Syftet med systemet är att med hjälp av bl. a. ADBteknik ge myndigheter, organisationer och enskilda tillgång till för reformarbetet på miljöområdet erforderliga data. I miljövårdens informationssystem skall bl. a. ingå information om hälso- och miljöfarliga varor samt information av betydelse från arbetsmiljösynpunkt. Systemet skall utvecklas successivt under anpassning till aktuella krav. Ansvaret för utvecklingsarbetet ankommer på en särskild miljödatanämnd, som bl. a. har till uppgift att lämna förslag till det närmare innehållet i informationssystemet.
SoU 1975/76:4
6 Inom produktkontrollnämndens kansli har påbörjats arbete med att förbereda en fullständig och fortlöpande kartläggning av kemiska ämnen och beredningar med avseende på bl. a. varornas sammansättning och omsättning. Avsikten är att årliga rapporter från tillverkare och importörer skall ligga till grund för produktregistret.
Utredningar m. m.
År 1970 tillsattes en utredning (S 1970:35) för att verkställa en översyn av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny lag som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Enligt direktiven till arbetsmiljöutredningen, vilka är mycket vittgående, skall lagstiftningen allmänt sett ge ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke skall vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna skyddas effektivt i varje led av produktionen. 1 direktiven framhålls vidare att den nya lagstiftningen skall ge ett fast underlag för åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet på ett betydligt vidare område än den nuvarande lagen. Insatserna mot olycksfall och yrkessjukdomar behöver intensifieras ytterligare. Detta gäller speciellt inom vissa branscher och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör pröva möjligheterna att genom skärpt eller annan ändrad lagstiftning bidra till att undanröja eller minska yrkesriskerna. En väsentlig uppgift för utredningen är att uppmärksamma yrkesfaror - ofta av helt ny typ - som hänger samman med den tekniska och strukturella utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror nämns bl. a. förgiftningsrisker på grund av olika slags luftföroreningar. Förutsättningar måste skapas för att komma till rätta med de problem som här möter. Det framhålls att grunden förde vidgade skyddsinsatsema skall läggas i lagstiftningen.
Utredningen bör undersöka om lagstiftningens materiella regler bör omgestaltas för att uppfylla de nyssnämnda önskemålen. I direktiven anges vissa frågor som kan förtjäna uppmärksamhet i detta sammanhang. Bl. a. framhålls att en del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar, inte kan definitivt konstateras utan att särskilda, kanske kostnadskrävande undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade och i samband härmed även ta upp frågan om de s. k. hygieniska gränsvärdena.
I utredningsuppdraget ingick också en översyn av den offentliga tillsynsorganisationen, en utbyggnad av den lokala skyddsverksamheten under särskilt beaktande av skyddsombudens ställning och handlingsmöjligheter ävensom en prövning av bestämmelserna om organiserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende. Utredningen avgav år 1972 ett delbetänkande (SOU 1972:86) Bättre arbetsmiljö, vari framlades förslag om bl. a. samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende,
SoU 1975/76:4
det lokala skyddsarbetet, förhandsprövning av arbetslokaler m. m. och det offentliga arbetarskyddets organisation.
Betänkandet bildade utgångspunkt för statsmakternas beslut år 1973 angående dels omorganisation av tillsynsmyndigheterna (se prop. 1973:1 bil. 7, SoU 1973:5), dels ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder för bättre arbetsmiljö (se prop. 1973:130, SoU 1973:25). För en fullständigare redovisning av arbetsmiljöutredningens direktiv och de av riksdagen godkända reformerna hänvisas till utskottets betänkande SoU 1975:4 s. 6-8.
Genom tilläggsdirektiv i år har arbetsmiljöutredningen fått i uppdrag att i samband med översynen av arbetarskyddslagstiftningen undersöka hur produktkontrollen enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor fungerat från arbetarskyddssynpunkt. I anslutning till en sådan utvärdering bör enligt direktiven utredningen närmare analysera frågan om samordningen mellan en ny arbetsmiljölagstiftning och lagstiftningen om hälsooch miljöfarliga varor.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1972 sakkunniga (Ju 1973:08) för utredning angående ersättning för produktskador. I direktiven anförde föredragande statsrådet att det finns åtskilliga produkter som kan anses farliga i den meningen att de med hänsyn till det tekniska utförandet eller arten av de material eller kemiska ämnen av vilka produkten består medför potentiella skaderisker som lätt förverkligas och därvid kan komma att orsaka omfattande skador på person eller egendom. När det gäller i denna mening specifikt farliga produkter, som redan i dag är talrikt förekommande på marknaden, framstår det från såväl sociala och psykologiska som samhällsekonomiska synpunkter som angeläget att bereda ett bättre ekonomiskt skydd än f. n. existerande ersättningssystem tillhandahåller. Enligt direktiven är det en förstahandsuppgift för de sakkunniga att finna lämpliga kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet för särbestämmelser om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid vara att endast sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering. I direktiven uttalas vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att den ekonomiska bördan läggs på produkternas tillverkare eller importör än på grossist- eller detaljhandelsledet.
För att undersöka behovet av forskning och utvecklingsarbete beträffande kemiska hälsorisker i arbetsmiljön tillsatte arbetarskyddsfonden år 1972 en arbetsgrupp. Resultatet av gruppens undersökningar framlades i mars 1973 i en rapport (Arbetarskyddsfonden Rapport 1973:3). Arbetsgruppen har haft som målsättning bl. a. att överblicka den pågående forskningen, kartlägga och prioritera problem samt att framlägga förslag om lämpliga konkreta åtgärder. Arbetsgruppen anser att de mest påträngande behoven av forskning finns inom bl. a. områdena gaser eller ångor, plaster och ämnen i plastindustrin, ämnen med skadlig effekt på hud samt eliminationsteknik i all -
SoU 1975/76:4
mänhet. På längre sikt anser gruppen att arbetarskyddsfonden dessutom bör har uppmärksamheten riktad mot bl. a. allergena ämnen. Som konkreta åtgärder föreslår arbetsgruppen bl. a. att en utredning initieras om förekomsten av kemiska ämnen och arbetshygieniska problem i plastindustrin. Beträffande kemiska ämnen i plastindustrin, framhåller arbetsgruppen, att det syns angeläget att fullständigt kartlägga vilka ämnen som används och vilka mellan- och biprodukter som bildas under framställningsprocessen samt vilka arbetshygieniska och yrkesmedicinska problem som finns vid framställning och användning av t. ex. epoxiplaster. Därefter, framhålls det vidare i rapporten, får närmare kartläggas behovet av toxikologiska, bl. a. allergologiska, undersökningar av dessa ämnen alternativt vissa speciella toxikologiska ämnen ersättas.
Inom arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning pågår flera forskningsprojekt angående kontakteksem. Med medel från arbetarskyddsfonden bedrivs flera forskningsprojekt som syftar till att eliminera hälsorisker vid arbete med plaster. Här kan nämnas följande projekt. Inom Sveriges Plastförbund har bildats en styrgrupp, byggplatsgruppen, med uppgift att penetrera epoxifrågan. I arbetsgruppen ingår representanter (läkare och tekniker) från arbetarskyddsstyrelsen. Gruppen har insamlat material om på marknaden förekommande epoximaterial inom byggsektorn. Meningen är att alla misstänkta komponenter skall allergitestas vid djurförsök och att de ämnen som ger allergier skall ringas in och bli föremål för åtgärder. Detta arbete har påbörjats. Vid karolinska sjukhuset och allmänna sjukhuset i Malmö sker allergitestning av kemiska substanser på marsvin. Projektet är en förberedelse till en förhandsgranskning av alla kemikalier innan de förs ut i arbetsmiljön.
Vid Byggnadsindustrins stiftelse för arbetarskydd och företagshälsovård (Bygghälsan) har i år slutförts en undersökning av arbetshygieniska problem vid måleriarbete. Vid undersökningen har bl. a. skadeverkningarna av ett antal färgprodukter studerats, bl. a. epoxifärg.
Som ett led i sitt anvisningsarbete höll arbetarskyddsstyrelsen den 24 april 1974 en konferens om epoxiprodukter. En sammanställning av vad som förekom vid konferensen har i år utgivits av arbetarskyddsstyrelsen (Arbetsmiljö i utveckling. Rapport 1:1975 Hälsorisker från epoxi).
Avslutningsvis kan under detta avsnitt också anmärkas att arbetarskyddsstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1976/77 begärt betydande personalförstärkningar för att bl. a. möta behovet av ökade insatser mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. Styrelsen föreslår bl. a. att en särskild sektion för produktkontrollfrågor skall inrättas och att en tjänst som läkare med specialistkompetens i yrkesdermatologi tillförs filialen i Umeå.
Remissyttranden
Yttranden över motionen har inhämtats från produktkontrollnämnden, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetarskyddsstyrelsen, SAF, Sveriges
SoU 1975/76:4
industriförbund som bifogat yttrande från Sveriges kemiska industrikontor, LO, Sveriges arbetsledareförbund och Byggnadsindustrins stiftelse för arbetarskydd och företagshälsovård (Bygghälsan).
Produktkontrollnämnden framhåller att nämnden har anledning att noga följa utvecklingen på området och ge de föreskrifter som erfordras. F. n. pågår ett omfattande arbete inom arbetarskyddsstyrelsen med anvisningar för hantering av epoxiprodukter. När resultatet av styrelsens arbete föreligger avser produktkontrollnämnden att från sina utgångspunkter ta upp frågan till behandling och därvid överväga huruvida ytterligare regler med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor då ter sig befogade.
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar framhåller att styrelsen lagrar epoxihartser och härdare för elektra- och elektronikindustrins behov samt för produktion av korrosionsskydd för fartyg, tankar och cisterner. Epoxiprodukter för dessa ändamål betraktas enligt överstyrelsen som oundgängliga från beredskaps- och försörjningssynpunkt och ersättningsmaterial bedöms f. n. ej finnas. Beträffande andra användningsområden, där epoxiprodukter från beredskapssynpunkt inte är lika angelägna, har överstyrelsen i princip ingen erinran mot förbud förutsatt att fullgott, ofarligt ersättningsmaterial finns.
Arbetarskyddsstyrelsen anför att styrelsen f. n. utarbetar utförliga anvisningar om epoximaterial, vilka beräknas föreligga vid årets slut. Styrelsen är av den uppfattningen att epoximaterial inte skall få användas där godtagbart ersättningsmaterial finns för så vitt inte epoximaterial kan framställas, som saknar skadliga egenskaper. Helt ofarliga material för mycket höga tekniska krav saknas dock ibland. Styrelsen anser emellertid att epoximaterial i många fall används där utbyte till mindre hälsofarliga produkter utan olägenhet kan ske. De anvisningar som styrelsen förbereder syftar till att åstadkomma ändring i detta hänseende. För de fall användning av epoximaterial bör tolereras avser styrelsen att genom anvisningarna få till stånd hanteringsmetoder och skyddsåtgärder som skapar tillfredsställande säkerhet. Styrelsen avser däremot inte att nu kräva ett totalförbud mot användning av materialet.
SAF framhåller att epoximaterial i många avseenden har överlägsna egenskaper och att de skadliga effekterna kan elimineras på olika sätt. SAF anser därför att det är obefogat att förbjuda användningen av materialet. SAF delar uppfattningen att epoxiprodukter inte bör användas om fullgott och ofarligt ersättningsmaterial finns men pekar samtidigt på svårigheten att bedöma om en produkt är ofarlig i alla avseenden. Enligt SAF saknas skäl att föregripa arbetarskyddsstyrelsens åtgärder på området.
Sveriges industriförbund instämmer i vad som anförs av Sveriges kemiska industrikontor.
Sveriges kemiska industrikontor (Kemikontoret) framhåller att det sedan länge varit känt att vissa epoxibaserade produkter kan orsaka allergiska eksem. Problemet med epoxiprodukter inom byggnadsbranschen torde enligt
SoU 1975/76:4
10 Kemikontoret kunna sägas vara ett särfall av flera anledningar. Den främsta är att byggnadsplatserna inte utgör några fasta arbetsplatser, vilket gör att de hygieniska anordningarna, exempelvis då det gäller tvättmöjligheter och ventilation, inte är av samma tillgänglighet och standard som inom t. ex. verkstadsindustrin. På fasta arbetsplatser är det också lättare att arrangera arbetet, instruera, övervaka osv. Till detta kommer att de mängder av epoximaterial som hanteras och de ytor som behandlas på byggnadsplatserna ofta är betydligt större än på de fasta arbetsplatserna. Det krävs därför, framhåller Kemikontoret, en mycket god information om skyddsåtgärder vid denna typ av arbete med epoximaterial. Mot bakgrund av det intensiva arbete som f. n. pågår i syfte att öka säkerheten i samband med arbete med epoxiprodukter såväl på myndighetsnivå som inom industrin finner Kemikontoret det inte påkallat att förbud utfärdas mot epoximaterial.
LO konstaterar inledningsvis att det inte råder något tvivel om att epoximaterial är ett av de mest allergiframkallande ämnen som tillförts arbetslivet under de senaste årtiondena. Flera LO-förbund vittnar också om att den ökande användningen av epoximaterial medfört en mycket kraftig ökning av inträffade allergifall. Enligt LO har det kunnat konstateras att epoximaterial föreskrivs och används inom en hel mängd områden där tidigare beprövade och ofarliga material utan kvalitetsförsämring kommit till användning. Byggnadsarbetareförbundets skyddsombudsmän ute i lokalavdelningarna har vid flera tillfällen kunnat medverka till att epoximaterial ersatts med annat ofarligt material. Med hänsyn till de hälsorisker som är förknippade med hantering av epoxiprodukter och nästan obefintliga möjligheter för skydd mot epoxiallergi finns det - enligt LO:s mening - utomordentligt starka skäl som talar för en kraftig begränsning av epoximaterialanvändning inom hela LO-området. Beroende på materialets goda tekniska kvaliteter anser flera LO-förbund att ett totalförbud mot epoximaterial i dagens läge knappast är möjligt. Däremot tillstyrker LO ett begränsat förbud att använda epoximaterial när annat ofarligare ersättningsmaterial finns tillgängligt. I de fall ofarligare material ej kan ersätta epoximaterial så måste enligt LO hanteringen kringgärdas med rigorösa säkerhetsföreskrifter. Därför anser LO att det är nödvändigt att arbetarskyddsstyrelsens anvisningsarbete beträffande epoxiprodukter påskyndas. Ett komplement till anvisningarna utgörs av att produktkontrollnämnden utfärdar bestämmelser för märkning av epoxibaserade produkter. Om dessa skyddsanvisningarej skulle ha avsedd effekt ser LO som en möjlig åtgärd att införa generellt förbud med möjlighet för yrkesinspektionen att lämna dispens för användning av epoximaterial. Vid dylikt dispensförfarande skall föreskrifter lämnas angående arbetets utförande och materialets hantering etc. En sådan lagstiftning bedömer LO f. n. ej vara en önskvärd förstahandsåtgärd för att lösa och begränsa de hälsorisker som epoxiprodukterna medför. Orsaken till detta är främst att det i dag finns risk för att en lagstiftning medför övergång till andra produkter som döljer liknande och andra hälsorisker, som f. n. är relativt okända.
SoU 1975/76:4
11 Sveriges arbetstedareförbund anser att det bör ankomma på vederbörande myndigheter att besluta om förbud mot eller begränsning av användningen av epoxiprodukter och avstyrker därför motionsyrkandet.
Bygghälsan ansluter sig till syftet med motionen och anser att det av motionärerna föreslagna förbudet är särskilt angeläget när det gäller sådana arbetsplatser där förebyggande skydd, såsom inkapslingar och dragskåp, svårligen kan åstadkommas, t. ex. när epoximaterial sprids över stora ytor.
Utskottet
1 detta betänkande behandlar utskottet motionen 1975:1298 av herrar Ulander (s) och Olsson i Edane (s) om förbud mot epoximaterial i viss utsträckning. Epoxi är en plastprodukt med hög kemisk resistens mot fukt, väta och aggressiva ämnen och med goda mekaniska egenskaper såsom hårdhet, porfinhet och i vissa fall seghet. Epoxiplast har ett vidsträckt användningsområde och epoxiprodukter förekommer inom många olika branscher. Plasten används bl. a. för isolering av elektriska komponenter, kabelfogning, limning, läggning och fogning av golv och väggplattor, ytbeläggning och reparation av ojämnheter i betong. Epoxiplast ingår i vissa färger och lacker.
Epoxiplast bildas genom en förening av epoxiharts och en härdare. Blandningen av hartsen och härdaren utförs antingen av brukaren eller av leverantören. I sistnämnda fall ingår hartsen och härdaren från början i en och samma förpackning och härdar först vid appliceringen. I vissa epoximaterial kan ingå s. k. reaktiva lösningsmedel. Epoxiharts kan vara av låg- eller högmolekylär (flytande eller fast) typ. Epoxiharts och härdare kan vara lösta i lösningsmedel eller vara dispergerade (uppslammade) i vatten.
Epoxiharts tillverkas inte inom Sverige. År 1973 uppgick den totala importen till 3 250 ton, varav 450 ton användes inom elektrisk industri, 600 ton inom mekanisk industri, 650 ton inom byggnadsindustrin, 1 450 ton inom färgindustrin och 100 ton inom annan verksamhet.
Epoxiharts, härdare och reaktiva lösningsmedel kan orsaka allergiska kontakteksem. De lågmolekylära hartserna ger oftare allergiska reaktioner än de högmolekylära. Helt uthärdad epoxiplast som tillverkats med exakt rätta proportioner mellan harts och härdare medför såvitt känt inga hälsorisker. Däremot kan nytillverkad epoxiplast innehålla ohärdade rester som frigörs vid slipning, filning, sågning och borrning.
Allergin förvärvas efter en tids arbete. Hos dem som förvärvat allergin reagerar huden varje gång den kommer i kontakt med ämnet. Reaktion uppstår redan av utomordentligt små mängder av ämnet. Själva allergin kvarstår vanligen hela livet, men om huden i fortsättningen inte kommer i kontakt med ämnet, kan den förbli eksemfri. Det allergiska kontakteksemet yttrar sig som klåda, rodnad, millimeterstora knottror och eventuellt mil -
SoU 1975/76:4
limeterstora blåsor. Vid stark reaktion kan svullnad och vätskebildning uppkomma. Händerna och underarmarna är oftast drabbade. Ibland finns eksemet även i ansiktet och på de manliga könsorganen.
Även andra skador än allergi kan orsakas av epoxiprodukter. Sålunda kan framför allt vissa härdare i outspädd form ge frätskador på huden och i enstaka fall orsaka irritation i ögon och luftvägar. Vid förhöjd temperatur, t. ex. vid svetsning av för rostskyddsändamål belagd metall, uppstår slemhinneirriterande gaser. Om epoxiplastprodukter, som innehåller fyllnadsmedel, exempelvis glasfiber, bearbetas mekaniskt, kan irriterande damm uppkomma. Några uppgifter om elakartade tumörer hos människa efter epoxiplastanvändning har ej rapporterats.
I motionen framhålls att epoxiprodukter fått en alltmer ökad användning. Övergången till nya produkter har enligt motionärerna skett av effektivitetsskäl och utan hänsynstagande till eventuella skaderisker. Motionärerna anser att de fördelar som epoxiprodukter har jämförda med traditionella material aldrig kan rättfärdiga de hälsorisker som är förknippade med användningen av epoxiprodukter. Yrkandet går ut på att förbud skall utfärdas mot användningen av epoxiprodukter om annat ofarligt ersättningsmaterial finns.
Vid prövningen av motionsyrkandet måste till en början beaktas innehållet i lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Lagen syftar till att förhindra eller förebygga skador och medger en långtgående produktkontroll över varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skador på människor och i miljön. Lagen innehåller grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor och ger möjlighet till ingrepp mot olika kemiska varor. En grundregel är att den som hanterar sådan vara skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att minska eller motverka skador på människor och i miljön. Den som tillverkar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall noggrant undersöka varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Uppgifter av betydelse i sistnämnda hänseende skall anges på varan. Redan en på goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke om risk utgör tillräckligt underlag för åtgärder, även om risken inte är praktiskt verifierad. För att underlätta myndigheternas arbete har införts en omfattande rapporteringsskyldighet för producenter och importörer.
Lagen tar inte särskilt sikte på de risker för arbetstagares hälsa som är förenade med den yrkesmässiga hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor. De allmänna restriktioner som utfärdas med stöd av lagen skall betraktas som minimikrav som under alla omständigheter skall uppfyllas i arbetslivet. För att tillgodose arbetarskyddets krav kan arbetarskyddsmyndigheterna med stöd av arbetarskyddslagen och annan arbetarskyddslagstiftning meddela andra eller strängare föreskrifter.
I arbetarskyddslagstiftningen finns bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagarna mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. Riskerna i samband
SoU 1975/76:4
med arbeten med epoxilim har särskilt uppmärksammats i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om skyddsåtgärder vid limningsarbeten.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från produktkontrollnämnden, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetarskyddsstyrelsen, SAF, Sveriges industriförbund som bifogat yttrande från Sveriges kemiska industrikontor, LO, Sveriges arbetsledareförbund och Bygghälsan.
Arbetarskyddsstyrelsen, LO och Bygghälsan delar motionärernas uppfattning att epoximaterial inte bör få användas i de fall ofarligt ersättningsmaterial finns. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar framhåller att epoxiprodukter för vissa ändamål betraktas som oundgängliga från beredskapssynpunkt och att ersättningsmaterial för dessa produkter saknas. I fråga om andra epoxiprodukter, som inte är lika angelägna från beredskapssynpunkt, har överstyrelsen ingen erinran mot ett förbud, förutsatt att fullgott ofarligt ersättningsmaterial finns. Sveriges kemiska industrikontor, i vars yttrande Sveriges industriförbund instämmer, framhåller att det krävs god information om skyddsåtgärder vid arbeten med epoximaterial men att något förbud inte är påkallat mot bakgrund av det arbete som f. n. pågår inom myndigheter och industrier i syfte att öka säkerheten.
De uppgifter som lämnas i remissyttrandena och vad som i övrigt är känt om användningen av epoxiplast visar enligt utskottets mening klart att åtskilliga hälsorisker är förknippade med hanteringen av produkterna. Detta gäller i särskilt hög grad vid hantering inom byggnadsindustrin. Av remissyttrandena framgår vidare att epoxiprodukter i många fall används även om produkterna utan olägenhet kan bytas ut mot mindre hälsofarligt material. Samtidigt bör det emellertid beaktas att det f. n. saknas lämplig ersättning för vissa epoxiprodukter som är av betydelse från bl. a. beredskapssynpunkter. I likhet med motionärerna och flera remissinstanser anser utskottet att starka skäl talar för att åtgärder snarast måste vidtas i syfte att kraftigt begränsa användningen av epoxiprodukter och att införa betryggande skyddsföreskrifter för de fall produkterna inte kan undvaras. Enligt utskottets mening är sådana åtgärder väl ägnade inte blott att direkt motverka hälsoriskerna vid hanteringen av hälsofarliga varor utan även att på sikt förebygga skadeverkningar, nämligen genom att forskningen stimuleras till framtagandet av ofarligt ersättningsmaterial.
Liksom hittills bör de risker för arbetstagarnas hälsa som är förenade med användningen av hälsofarliga varor främst mötas genom insatser på arbetarskyddets område. Inom arbetarskyddsstyrelsen utarbetas f. n. anvisningar om epoximaterial. Som framgår av styrelsens remissyttrande syftar anvisningsarbetet till att användningen av epoxiprodukter skall begränsas till områden där lämpligt ersättningsmaterial saknas. För de fall användning av epoximaterial bör tillåtas avser styrelsen att genom anvisningarna få till stånd hanteringsmetoder och skyddsåtgärder som skapar tillfredsställande säkerhet. Enligt vad utskottet inhämtat har inom arbetarskyddsstyrelsen nyligen utarbetats ett förslag till anvisningar om epoxi som i allt väsentligt
SoU 1975/76:4
överensstämmer med vad som anförts i styrelsens remissyttrande. Förslaget är f. n. föremål för remissbehandling. Motionärernas önskemål kommer således att i allt väsentligt tillgodoses genom arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. 1 anslutning till det sagda vill utskottet understryka vikten av att det pågående anvisningsarbetet fullföljs så snabbt som möjligt. Angeläget är också enligt utskottets mening att tillsynsorganen noga övervakar efterlevnaden av anvisningarna så att erforderliga åtgärder snabbt kan sättas in i de fall anvisningarna inte följs. 1 ett vidare perspektiv kan det finnas skäl att närmare överväga behovet av att komplettera arbetarskyddsåtgärderna med föreskrifter inom ramen för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Med hänsyn till innehållet i produktkontrollnämndens yttrande anser sig utskottet kunna utgå från att nämnden tar upp frågan till prövning sedan arbetarskyddsstyrelsens anvisningar utfärdats och att nämnden även eljest ägnar uppmärksamhet åt området.
På grund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen inte är erforderlig.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975:1298.
Stockholm den 17 oktober 1975
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m), Dahlberg (s), Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c), fru Lagergren (s), herrar Karlehagen (c) och Hagberg i Borlänge (vpk).
Reservation
av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 13 med ”De uppgifter” och slutar på s. 14 med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:
De uppgifter som lämnas i remissyttrandena och vad som i övrigt är känt om användningen av epoxiplast visar enligt utskottets mening klart att hanteringen av epoxiprodukter kan ge upphov till allvarliga allergiproblem, som kan göra det nödvändigt för de drabbade arbetstagarna att byta yrke. Även åtskilliga andra hälsorisker är förknippade med användningen av epoxiprodukter. Utskottet vill också framhålla att man på grundval av epoxiplasternas kemiska uppbyggnad kan misstänka att plasterna är cancerframkallande. Såvitt bekant har inga undersökningar gjorts för att ta reda
SoU 1975/76:4
på om så är fallet. Vid en bedömning av motionsspörsmålet måste också uppmärksammas att - som närmare framgår av remissyttrandena - epoxiprodukter i många fall används även om produkterna utan olägenhet kan bytas ut mot mindre hälsofarligt material. Samtidigt bör det emellertid också beaktas att det f. n. saknas lämplig ersättning för vissa epoxiprodukter som är av betydelse från bl. a. beredskapssynpunkt.
Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att långtgående åtgärder måste vidtas för att skydda arbetstagarna. Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att användningen av epoxi i arbetslivet generellt bör förbjudas med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Från förbudet bör dispens kunna meddelas endast från fall till fall när synnerliga skäl föreligger, allt under förutsättning att ofarligt ersättningsmaterial saknas. För de fall dispens från förbudet meddelas bör enligt utskottets mening stränga arbetarskyddsföreskrifter för hanteringen meddelas.
Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna. Utskottets ställningstagande innebär att motionärernas önskemål blir tillgodosett.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
att riksdagen med anledning av motionen 1975:1298 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
GOTAB 75 9836 S Stockholm 1975