Med anledning av motioner om legitimation för psykologer
SoU 1975/76: 44
Socialutskottets betänkande 1975/76: 44
med anledning av motioner om legitimation för psykologer Motionerna
I motionen 1975/76:360 av fru Troedsson m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär snabba åtgärder för åstadkommande av legitimering av psykologer.
1 motionen 1975/76:679 av herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Pettersson i Örebro (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och snabba åtgärder för åstadkommande av legitimering av psykologer.
I båda motionerna framhålls bl. a. att ett kvacksalveri på det psykologiska behandlingsområdet alltmer växer fram. Det påpekas att personer utan någon psykologisk utbildning alls eller med någon snabbkurs i en speciell - ofta otillräckligt utarbetad och utprövad - psykologisk behandlingsmetod utger sig för att kunna ge människor med psykiska störningar vård och behandling. Denna utveckling motiverar enligt motionärerna att legitimation kan ges dem, som har kvalificerad utbildning för verksamhet på det psykologiska behandlingsområdet.
Här bör nämnas att det i motionen 1975/76:680 som hänvisats till socialförsäkringsutskottet - under hänvisning till motiveringen i motionen 1975/76:679 - begärs utredning och förslag som syftar till att ersättning skall kunna utgå enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för psykoterapeutisk behandling meddelad av psykolog.
Psykologernas arbetsfält och utbildning
Psykologer arbetar med att klarlägga människors upplevelser och beteenden samt lämnar information och föreslår åtgärder för att underlätta anpassningen mellan individ och miljö. Tendensen går f. n. från en övervägande diagnostisk uppgift mot ökade direkta insatser inom rådgivning och behandling. Traditionellt indelas yrket i tre specialiteter: arbetspsykologi, skolpsykologi och klinisk psykologi. Uppgifterna inom dessa arbetsområden är delvis olikartade, men arbetsmetoderna är i stort gemensamma.
Psykologerna uppdelas i två kategorier beroende på utbildning: psykologer och biträdande psykologer. Psykologer utövar psykologyrket under eget ansvar medan biträdande psykologer vanligen utför psykologiskt arbete med en psykolog som ansvarig för verksamheten. Med psykolog avses i detta avsnitt båda dessa kategorier.
A rberspsv kologer är verksamma inom rehabilitering, arbetsvärd och ar -
1 Riksdagen 1975176. 12 sand. Nr 44
SoU 1975/76: 44
betsförmedling samt vid industrier, konsultfirmor och konsultorganisationer. Därvid arbetar de med anlagsprövning, psykisk träning i grupp och individuellt, stödsamtal, personal urval, arbetskravsanalyser, undersökning av relationer mellan människor på arbetsplatser, arbetsledningsproblem, psykoteknologi, arbetsmiljöfrågor samt med informations- och utbildningsprobelm.
Skolpsykologer arbetar dels lokalt, anställda av kommunerna, dels regionalt och centralt vid länsskolnämnder och skolöverstyrelsen. Skolpsykologerna analyserar skolelevers situation med avseende på olika slag av skolsvårigheter, övriga anpassningssvårigheter samt skolmognads-, studie- och yrkesvalsproblem samt ger i anslutning härtill råd till lärare, elever och föräldrar. De arbetar även med socialpsykologiska frågor och vissa pedagogiska (inlärningspsykologiska m. m.) frågor. Även psykoterapeutiska behandlingsuppgifter utförs.
Kliniska psykologer arbetar inom hälso- och sjukvård, socialvård, nykterhetsvård, ungdomsvård, narkomanvård och kriminalvård. De tjänstgör bl. a. på sjukhus, psykiatriska kliniker, rådgivningsbyråer, vårdanstalter för alkoholmissbrukare, ungdomsvårdsskolor och kriminalvårdsanstalter. Centralt finns psykologer anställda hos t. ex. socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen. Det är vanligt att man specialiserar sig på barn- eller vuxenklinisk psykologi, men den grundläggande arbetsmetodiken är i stort densamma.
I stor utsträckning arbetar den kliniske psykologen i lag med andra specialister, t. ex. kurator och läkare.
Diagnostiskt arbete - personlighetsbeskrivning genom bl. a. intervjuer, observationer och tester - är ofta en huvuduppgift. Psykologens kartläggning bildar tillsammans med medicinska och sociala utredningar underlag för praktiska beslut om behandling. Även i behandlingsarbetet deltar psykologer genom planering, olika former av terapi och uppföljning.
Psykoanalys ges främst av privatpraktiserande specialister som kan vara läkare eller psykologer. Även andra terapeutiska metoder, t. ex. klientcentrerad psykoterapi och beteendeterapi, tillämpas av kliniskt utbildade psykologer.
Det finns även verksamhetsområden som inte hör hemma i något av de tre huvudområdena, såsom t. ex. beteendevetenskapliga marknadsundersökningar, undersökningar av konsumentbeteende och reklamens effekt.
Psykologuibildning ges vid universiteten och omfattar dels en grundläggande treårig utbildning, vilken leder till fil. kand.-examen (biträdande psykolog), dels en högre tvåårig utbildning efter grundexamen, vilken leder till psykologexamen.
Den grundläggande utbildningen, som är bunden och som ges på utbildningslinje 4 a vid filosofisk fakultet, omfattar studiekurser för 40 poäng i psykologi under det första året och för 20 poäng i ettvart av ämnena
SoU 1975/76: 44
sociologi och pedagogik under det andra året samt en påbyggnadskurs i psykologi med tillämpningsinriktning om 40 poäng under det tredje året. Praktiktjänstgöring ingår i påbyggnadskursen.
Förutom den till universiteten knutna utbildningen ges specialutbildning för psykologer med lägst fil. kand.-examen eller motsvarande utbildning som grund hos vissa föreningar m. fl. såsom t. ex. Ericastiftelsen, S:t Lukasstiftelsen, Svenska Psykoanalysiska Föreningen.
Den särskilda utbildningslinjen för utbildning till biträdande psykolog infördes år 1969 och den tvååriga påbyggnadsutbildningen till psykolog år 1972. Tidigare, då dessa utbildningsvägar inte fanns, utfärdade Sveriges psykologförbund för sina medlemmar bevis om behörighet att utöva psykologyrket. För behörighet såsom biträdande psykolog krävde Psykologförbundet fil. kand.-examen med betyg i psykologi, pedagogik och sociologi samt i förekommande fall statistik jämte fullgjord praktik om sex månader. För behörighet såsom psykolog krävde Psykologförbundet fil. lic.-examen i psykologi eller pedagogik jämte minst ett års yrkesverksamhet som biträdande psykolog. Psykologförbundets behörighetsbevis utgjorde inte behörighetskrav för statliga tjänster men kunde utgöra ett hjälpmedel vid bedömningen av en psykologs praktiska erfarenhet.
Psykologförbundet utfärdar fortfarande behörighetsbevis för medlemmar som har den ”gamla” utbildningen.
Antalet yrkesverksamma biträdande psykologer och psykologer beräknas till ca 3 000. Andelen inom barn- och ungdomsklinisk psykologi verksamma beräknas till ca 19 % och andelen inom vuxenklinisk psykologi verksamma till ca 17 %.
Om utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Den nuvarande lagstiftningen med grundläggande bestämmelserom utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, vilken omfattar dels lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket, dels lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, tillkom år 1960 (prop. 1960:141, 2LU 1960:44).
Beträffande uppdelningen av bestämmelserna på området på två särskilda lagar anförde föredragande departementschefen i prop. 1960:141 s. 34 bl. a. att lagstiftningen borde som dittills omfatta regler för den speciella form av behörighet, som borde tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade läkama, samt, med utgångspunkt i att envar äger frihet att utöva verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, uppta de begränsningar i denna frihet som måste anses nödvändiga för att skydda allmänheten. Föredragande departementschefen anförde att han härvid ville förorda att de båda ämnesområdena behandlades i var sin lag och tilläde att härigenom skulle markeras också formellt att det i allmänhet föreligger en väsentlig skillnad mellan de utbildade läkarnas verksamhet, å ena sidan, samt kvack -
Soll 1975/76: 44
salvarnas och andra icke auktoriserade utövares verksamhet, å andra sidan.
Lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (”kvacksalverilagen”) äger tillämpning på den som mot ersättning undersöker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna i lagen gäller dock inte den som innehar behörighet att utöva läkaryrket eller som eljest är i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställd under socialstyrelsens tillsyn.
I 1 § kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende har angivits de kategorier yrkesutövare som står under socialstyrelsens inseende. Psykolog är inte angiven bland dessa yrkesutövare.
Enligt kvacksalverilagen är behandling av vissa smittsamma sjukdomar (däribland veneriska sjukdomar), cancer och andra elakartade svulster, sockersjuka, epilepsi och sjukdomar i samband med havandeskap och förlossning förbjuden. Vidare är undersökning eller behandling av barn, som inte fyllt åtta år, samt rådgivning per korrespondens utan personlig undersökning förbjudna. Som förbjudna undersöknings- och behandlingsmetoder anges allmän bedövning, lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel, hypnos samt radiologiska metoder. Ambulerande verksamhet och verksamhet av den som inte är svensk medborgare är vidare förbjudna.
Vissa bestämmelser om yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område
Legitimation
Bestämmelser om legitimation finns för de kategorier yrkesutövare på hälso- och sjukvårdsområdet, som nämns i det följande. Legitimation meddelas för samtliga dessa kategorier av socialstyrelsen.
Bestämmelser om legitimation såsom läkare har meddelats i lagen om behörighet att utöva läkaryrket.
I lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket finns bestämmelser om legitimation såsom tandläkare.
Bestämmelser om legitimation såsom sjuksköterska finns i reglementet (1957:656) för sjuksköterskor.
Legitimation som barnmorska meddelas enligt bestämmelser i reglementet (1955:592) för barnmorskor.
Bestämmelser om legitimation såsom sjukgymnast har meddelats i kungörelsen (1937:864) om legitimation av sjukgymnaster.
Legitimation såsom glasögonoptiker meddelas enligt bestämmelser i kungörelsen (1963:456) om legitimation av glasögonoptiker.
Socialstyrelsens nämnd för utländsk medicinalpersonal handlägger frågor om kompetens och fortsatt utbildning fram till legitimation av läkare, tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor och sjukgymnaster med utländsk utbildning.
Soll 1975/76: 44
5 Personalkategorier inom den offentliga sjukvården
I sjukvårdslagen (1962:242)- vari meddelats bestämmelserom skyldighet för landsting och kommuner som inte tillhör landsting att ombesörja sjukvård samt grundläggande bestämmelser om organisationen av landstingens respektive kommuners som inte tillhör landsting sjukvårdsverksamhet - finns när det gäller olika personalkategorier för sjukvården närmare bestämmelser endast om läkare. I fråga om annan personal på sjukhus och i läkardistrikt stadgas i 23 § sjukvårdslagen att det - utöver de i lagen särskilt angivna befattningshavarna i ledningen och läkarpersonalen - ”skall för den sjukvårdande verksamheten finnas anställd den personal, som erfordras för att god vård skall kunna meddelas”. I sjukvårdskungörelsen (1972:676), vilken innehåller tillämpningsbestämmelser till sjukvårdslagen, har inte meddelats bestämmelser om skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att anställa personal av olika slag. Däremot har meddelats bestämmelser om behörighet till läkartjänster samt till tjänster som sjuksköterska, barnmorska eller sjukgymnast. I fråga om sistnämnda tjänster är sålunda i 36 jj föreskrivet att tjänst som sjuksköterska, barnmorska eller sjukgymnast får tillsättas endast med den som har legitimation samt att detsamma gäller även i fråga om vikarie på sådant tjänst, om inte socialstyrelsen medgett undantag.
Tillsyn
För bl. a. läkare, tandläkare, sjuksköterska, barnmorska och sjukgymnast gäller vissa föreskrifter om åligganden m. m., som meddelats i ovannämnda kungörelse om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende. Medicinalpersonal står i yrkesutövningen under socialstyrelsens inseende, och den som tillhör medicinalpersonalen är skyldig att följa de instruktioner och andra föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen meddelar (2 §). Bestämmelser finns bl. a. om påföljder för försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövningen.
Psykolog är, som angivits ovan, inte underkastad bestämmelserna i kungörelsen.
Enligt instruktionen (1965:792) för länsläkarväsendet har länsläkarorganisationen till uppgift att bl. a. ha tillsyn över personer som yrkesmässigt utövar hälso- och sjukvårdande verksamhet.
Tidigare behandling av frågan om legitimation för psykologer m. m.
Nordiska rådet antog vid sin 6:e session år 1958 i Oslo en rekommendation 11/58 till regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige angående enhetliga regler för legitimation för psykologer m. m., vari begärdes att regeringarna skulle verkställa en utredning med sikte på att koordinera reglerna i de enskilda länderna beträffande bl. a. legitimation för psykologer.
SoU 1975/76: 44
6 För Sveriges del lades utredningsarbetet på medicinalstyrelsen, som uppdrog åt en särskild delegation att verkställa utredningsarbetet. Delegationen höll kontakt med motsvarande kommittéer i de övriga nordiska länderna samt samrådde med universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, den dåvarande socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Till slutförande av sitt utredningsarbete överlämnade delegationen i juli 1967 till medicinalstyrelsen promemorian, Legitimation av psykologer m. m., med förslag till reglemente för psykologer, innehållande bl. a. bestämmelser om legitimation. Medicinalstyrelsen överlämnade i augusti samma år förslaget till reglemente med tillstyrkan till Kungl. Majit.
Yttranden inhämtades över förslaget till reglemente från femton remissinstanser, av vilka vissa i sin tur inhämtade yttranden från underordnade organ. Flertalet remissinstanser var ense med utredningsdelegationen om behovet av legitimation för psykologer.
Skolöverstyrelsen ansåg sig emellertid av principiella skäl inte kunna biträda förslaget. Legitimationsförfarandet ansågs vara ett ålderdomligt och opraktiskt sätt att kompetensförklara en viss yrkesgrupp. Skolöverstyrelsen betonade i stället vikten av att utbildningsfrågan för psykologer snarast blev löst och att utbildningen fick en sådan utformning att den ledde till behörighet för yrket. Skulle det bedömas nödvändigt att kräva speciella garantier för en kvalificerad yrkesutövning, borde särskilda behörighetsvillkor kunna uppställas för vissa tjänster eller grupper av tjänster.
Kriminalvårdsstyrelsen var också kritisk mot förslaget. Enligt dess mening borde i princip stark restriktivitet iakttas när det gäller offentlig legitimation eller auktorisation av yrkesutövare. De behov som en legitimation angivits skola tillgodose kunde enligt kriminalvårdsstyrelsens mening väl tillgodoses på annat sätt. Vad gäller de terapeutiskt verksamma psykologerna, för vilka behov av vissa behörighetsnormer främst syntes föreligga, borde detta behov kunna tillgodoses genom att dessa yrkesutövare ställdes under socialstyrelsens tillsyn. Vad gäller psykologer i allmänhet syntes den lämpligaste vägen vara att en utbildningsordning för psykologer fastställdes som tillgodosåg aktuella krav på både teoretisk och praktisk utbildning. Härigenom skulle i realiteten skapas en kompetenskontroll som tillgodosåg såväl behovet av skydd för allmänheten som arbetsgivarens intresse av att få en lätthanterlig måttstock på platssökande psykologers kvalifikationer.
Ärendet har inte avgjorts av regeringen.
Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande har år 1974 tillkallats medicinalansvarskommittén (S 1974:02) med uppdrag att utreda vissa ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården. Enligt direktiven för utredningsarbetet skall medicinalansvarskommittén bl. a. göra en allsidig översyn av reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården. Kommittén skall bl. a. överväga i vilken utsträckning personalen inom hälsooch sjukvården i fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn. Därvid bör det förhållandet att nya personalkategorier successivt kommer till inom
Soll 1975/76: 44
vårdverksamheten beaktas liksom sambandet mellan behörighets- och utbildningskrav samt ansvarsfrågan.
Utskottet
1 motionerna 1975/76:360 av fru Troedsson m. fl. (m) och 1975/76:679 av herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Pettersson i Örebro (c) begärs att legitimation för psykologer skall inforas. I motionerna framhålls bl. a. att ett kvacksalveri på det psykologiska behandlingsområdet alltmer växer fram därigenom att personer med ingen eller ringa utbildning för psykologyrket etablerar sig på området och att denna utveckling ökat allmänhetens behov av garantier beträffande kunskapsnivån hos dem som utövar yrket.
Psykologer arbetar huvudsakligen som arbetspsykologer, skolpsykologer och kliniska psykologer. I den föregående framställningen har utskottet närmare redovisat arbetsfält och utbildning för psykologer. Sedan år 1969 finns vid de filosofiska fakulteterna en särskild utbildningslinje för utbildning till biträdande psykolog och sedan år 1972 en påbyggnadsutbildning som leder till psykologexamen. Endast den som har sådan examen anses kvalificerad att utöva psykologyrket under eget ansvar. Sveriges psykologförbund har sedan slutet av 1950-talet utövat en kompetenskontroll av sina medlemmar. Förbundet har utfärdat bevis om behörighet som biträdande psykolog och som självständig psykolog. Sedan den nämnda, yrkesinriktade utbildningen inrättats avser förbundets behörighetsprövning endast personer som har äldre utbildning.
Psykologerna har tidigare främst sysslat med diagnostiska uppgifter men har efter hand kommit att alltmer engageras för rådgivning och behandling. Efterfrågan från allmänhetens sida på de tjänster som psykologerna tillhandahåller har samtidigt starkt ökat. Detta har lett till att många personer etablerat sig som fria yrkesutövare på området. Dessa har mycket olikartad utbildningsbakgrund, i en del fall uppenbarligen mycket bristfällig sådan. Även om det varit av vikt att Psykologförbundet påtagit sig uppgiften att göra viss kompetensprövning av psykologer och biträdande psykologer framstår det, bl. a. med hänsyn till förbundets bristande kontroll- och sanktionsmöjligheter, mot bakgrunden av den angivna utvecklingen som nödvändigt att frågan om offentlig legitimation av psykologer bringas till en snar lösning. Allmänheten måste få möjlighet att vända sig till psykologer, vilka genom av samhället utfärdad legitimation garanteras ha utbildning och kompetens som gör dem skickade att utöva psykologyrket. Även för andra yrkesutövare på området än de åsyftade kan det självfallet vara av värde att möjlighet till legitimation skapas.
För närvarande sker genom medicinalansvarskommittén (S 1974:02) en översyn av samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården med hänsyn till bl. a. att nya personalkategorier successivt tillkommer inom vårdverksamheten. Med beaktande av att frågan om legitimation för psy -
SoU 1975/76: 44
kologer har betydelse även för andra psykologer än sådana som är verksamma på hälso- och sjukvårdsområdet anser utskottet att legitimationsfrågan bör prövas utan att man avvaktar att medicinalansvarskommittén slutför sitt utredningsarbete.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1975/76:360 och 1975/76:679 bör ges regeringen till känna.
Utskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:360 och 1975/76:679 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om legitimation för psykologer.
Stockholm den 6 maj 1976
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m), Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Nordberg (s). Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c)*, herrar Signell (s), Karlehagen (c)* och Hagberg i Borlänge (vpk)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 51799 Slockholm 1976