Med anledning av motioner om samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen m. m.
SoU 1975/76: 47
Socialutskottets betänkande 1975/76: 47
med anledning av motioner om samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen m. m.
Motionsyrkandena
I motionen 1975/76:311 av herr Jansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att utredningen om en helt ny lagstiftning för hälsooch sjukvården får i uppdrag att utreda frågan om samarbete mellan sjukvårdshuvudmän i enlighet med vad i motionen anförts.
I motionen 1975/76:1224 av herr Karl Bengtsson i Varberg (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om ökade möjligheter att få förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet.
I motionen 1975/76:1312 av herr Ångström m. (1. (fp, c) hemställs
a) att riksdagen med ändring av de år 1960 godkända riktlinjerna för regionsjukvårdens utbyggande m. m. beslutar att Umeåregionen även skall omfatta Västernorrlands län i dess helhet samt Jämtlands län,
b) att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till de ändringar av indelningen i riket i sjukvårdsregioner som kan föranledas av ett genomförande av den i det föregående begärda ändringen beträffande Umeåregionen.
Vissa bestämmelser m. m.
Skyldigheten att bereda sjukvård
Skyldigheten att bereda sjukvård regleras i 3 § sjukvårdslagen (1962:242). Det åligger landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun att för dem, vilka är bosatta inom landstingskommunens respektive kommunens område (sjukvårdsområde), ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom. En person anses i regel bosatt på den ort där han är kyrkobok förd.
Enahanda skyldighet som nyss sagts åvilar landstingskommun (varmed här och i det följande även avses kommun som inte tillhör landstingskommun) för dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, då behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande inte utan men kan flyttas till sjukhus där den landstingskommun, i vilken han
I Riksdagen 1975/76. 12 sami. Nr 47
SoU 1975/76: 47
är bosatt, förfogar över vårdplatser.
Enligt 3 § allmänna läkarinstruktionen (1963:241) åligger det varje läkare - vare sig han är i allmän tjänst eller enskilt utövar läkaryrket bl. a. att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd fordrar.
Enligt 24 § sjukvårdslagen beslutar - inom ramen för vad landstingets sjukvårdsstyrelse bestämt - vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare om intagning på sjukhus. Beslutanderätten beträffande intagning får överlåtas på annan vid sjukhuset anställd läkare. Stadgandet innebär att det ytterst är sjukvårdsstyrelsen som bestämmer hur sjukhuset eller klinik inom sjukhuset skall utnyttjas. Sjukvårdsstyrelsen kan påverka patientintagningen genom generella direktiv, som preciserar en kliniks uppgifter. Om intagning på sjukhus eller klinik inom sjukhus gäller vidare enligt 25 § sjukvårdslagen bl. a. att på sjukhus eller klinik får intas endast den som är i behov av vård eller observation på sjukhus, att intagning får inte äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför sjukhuset eller kliniken är avsedd, med mindre särskilt trängande omständigheter föreligger, samt att utan sjukvårdsstyrelsens medgivande får på sjukhus ej heller intas annan än den, för vilken landstingskommunen jämlikt sjukvårdslagen eller enligt avtal har att ombesörja sluten vård.
Vårdavgift för sjukhusvård
Om vårdavgift för sjukhusvård gäller enligt 27 ij sjukvårdslagen att den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård. Beträffande vårdavgift, som det enligt lagen om socialhjälp eller barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall emellertid gälla vad i dessa lagar är stadgat.
Den vårdavgift som sjukvårdshuvudmännen numera uttar för sjukhusvård på allmän sal av patient bosatt inom huvudmannens sjukvårdsområde (inomlänspatient) utgör 20 kr. per dag, för vilken avgift ersättning utgår från allmänna försäkringen. Vårdavgiften är emellertid obetydlig i förhållande till de faktiska kostnaderna för vården, vilket medför att sjukvårdshuvudmännen till huvudsaklig del finansierar sjukhusvården skattevägen.
För vård av patienter från främmande sjukvårdsområden (utomlänspatienter) debiteras dock avgifter som i allmänhet motsvarar de verkliga driftkostnaderna (ca 350-800 kr. per dag): Vanligen träder emellertid patientens hemlandsting emellan så att patienten inte behöver debiteras högre avgift än 20 kr. per dag, vilken avgift slutligen erläggs av den allmänna försäkringen. Sjukvårdshuvudmännen har träffat särskilt avtal (s. k. utomlänsavtal) om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter, för vilket avtal en redogörelse lämnas i det följande.
SoU 1975/76: 47
3 Gällande utomlänsavtal
Då det inte ansetts skäligt att utomlänspatienter genomgående skall erlägga de höga vårdavgifter som uppstår, om sjukvårdshuvudmännens självkostnader läggs till grund för vårdavgifterna, har huvudmännen under årens lopp träffat särskilda överenskommelser, utomlänsavtal, för vård av vissa utomlänspatienter. Gällande utomlänsavtal, 1975-1976 års utomlänsavtal, har träffats mellan Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundets sjukvårdsdelegation. Det har godkänts av samtliga landsting och av Gotlands och Malmö kommuner. I utomlänsavtalet anges särskilt att huvudmännens skyldighet att ombesörja vård regleras i sjukvårdslagen och påverkas inte av utomlänsavtalet. Utomlänsavtalet innebäratt utomlänspatient i vissa vårdsituationer inte skall behöva erlägga mer i vårdavgift än inomlänspatient på det sjukhus där vård ges, varvid en högre avgift debiteras den sjukvårdshuvudman inom vars område patienten är bosatt. I fråga om akutvård gäller utomlänsavtalet till förmån för utomlänspatient (a) som under vistelse inom vårdlandstinget drabbats av sjukdom eller skada och på grund därav blivit i behov av omedelbar vård, eller (b) som i undantagsfall, trots att sjukdomen eller skadan inte uppkommit under vistelsen inom vårdlandstinget, intagits emedan patientens tillstånd enligt intyg av intagande läkare påkallat omedelbar undersökning och/eller vård och hänvisning till hemlandstingets sjukhus därför inte kunnat ske. När det gäller förlossningsvård och abort gäller utomlänsavtal till förmån för utomlänspatient vid förtidsbörd samt vid förlossning och abort då sociala eller humanitära skäl prövas föreligga och hemlandstinget i anledning härav utfärdar betalningsförbindelse. Förtidsbörd skall enligt en kommentar till avtalsstadgandet anses föreligga, när förlossningen äger rum mer än 21 dagar före beräknad tidpunkt. Denna skall styrkas av den läkare eller barnmorska som haft kontrollen av barnaföderskan inom mödravården eller vid motsvarande kontroll hos annan läkare.
Samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen om regionsjukvård
Sedan den allt längre drivna specialiseringen inom kroppssjukvården aktualiserat frågan att koncentrera de mera avancerade specialiteterna till ett fåtal sjukhus i landet och låta dem betjäna flera sjukvårdsområden godkände riksdagen år 1969 vissa riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande m. m. (prop. 1960:159, SU 1960:189). Dessa riktlinjer innebar att riket för den högspecialiserade vården indelades i sju s. k. sjukvårdsregioner, nämligen Stockholmsregionen, Uppsalaregionen, Linköpingsregionen, Lund-Malmöregionen, Göteborgsregionen, Örebroregionen och Umeåregionen. Vid ett eller i förekommande fall flera lasarett inom varje region, regionsjukhus, skulle sjukvårdshuvudmännen samverka beträffande de s. k. regionspecialiteterna vilka är neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, viss kardiologi, plas 1*
Riksdagen 1975176.1J sunil. Sr 47
SoU 1975/76: 47
tikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi och reumatologi.
Statsmakterna ansåg inte att det förelåg skäl att genom lagstiftning reglera regionsjukvården utan denna avsågs skola komma till stånd genom frivilligt samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen. Ej heller ville statsmakterna binda huvudmännens val av samarbetsformer för ändamålet, varför full frihet härvidlag rått. Endast i fråga om rikets indelning i regioner och utbyggnaden av vissa regionspecialiteter i Uppsala-, Linköpings- och Örebroregionerna ställde statsmakterna mera bestämda krav.
De godkända riktlinjerna innebar beträffande regionindelningen bl. a. att Uppsalaregionen med akademiska sjukhuset i Uppsala som regionsjukhus skulle omfatta Uppsala län. Västmanlands län utom Köpingsområdet, Kopparbergs och Gävleborgs län. Västernorrlands län utom Ångermanland samt Jämtlands län och att Umeåregionen med Umeå lasarett som regionsjukhus skulle omfatta Ångermanland samt Västerbottens och Norrbottens län. Befolkningen i Uppsalaregionen beräknades uppgå till 1 250 000 invånare år 1970 och i Umeåregionen till 680 000 invånare år 1970. Avgränsningen av sjukvårdsregionerna byggde på beräkningar av restider till orter med regionsjukhus med en samtidig anpassning så långt möjligt till gränserna för sjukvårdsområdena.
Sjukvård m. m. hos annat landsting än hemlandstinget
Motionerna
I motionen 1975/76:311 av herr Jansson m. fl. (s) tas först upp frågan om vårdansvaret för akut sjuka eller skadade personer, vilka är bosatta och vistas inom ett sjukvårdsområde men förs till närmaste sjukhus inom annat sjukvårdsområde för vård.
Motionärerna påpekar att bestämmelserna i sjukvårdslagen inte reglerar denna fråga men att den allmänna läkarinstruktionen emellertid är att tolka så att sjukhusläkare inte äger avvisa patient, som är i akut behov av vård, av den anledningen att patienten förts till sjukhuset från ett annat sjukvårdsområde och den sjukvårdshuvudman, som läkaren är anställd hos, enligt sjukvårdslagen inte har något vårdansvar för patienten.
Motionärerna påpekar dock att frågan om vårdavgift i fall av här nämnt slag regleras genom utomlänsavtalet under de förutsättningar som anges i avtalet men att det står sjukvårdshuvudmännen fritt att ställa sig utanför utomlänsavtalet och att således någon garanti till förmån för patienterna inte gäller.
Mot denna bakgrund bör enligt motionärernas mening 3 ii sjukvårdslagen kompletteras med en bestämmelse som ger sjukvårdshuvudman vårdansvar för akut sjuka och skadade personer, vilkas tillstånd inte medger transport till sjukhus inom det sjukvårdsområde till vilket personerna hör genom sin bosättning eller vistelse.
SoU 1975/76: 47
5 Motionärerna tar härefter upp frågan om samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen beträffande vård av befolkningen i gränsområden mellan olika sjukvårdsområden.
Motionärerna anför bl. a. att mellan landstingskommuner förekommer avtalsreglerat frivilligt samarbete som ger befolkningen i gränsområden rätt till såväl sluten som öppen vård i grannlandsting, då detta är praktiskt på grund av långa avstånd m. m. till inrättningar inom den egna landstingskommunen. Det påpekas att det emellertid förekommer att avtal om samarbete inte kan träffas mellan sjukvårdshuvudmännen, trots att detta är både motiverat och nödvändigt. Motionärerna framhåller att i sådana situationer det bör vara möjligt för tillsynsmyndigheten eller regeringen att förordna om att samarbete skall ske och att ett sådant förordnande bör meddelas på framställning av berörd landstingskommun.
I motionen 1975/76:1224 av herr Karl Bengtsson i Varberg (fp) erinras bl. a. om att utomlänsavtalet gäller till förmån för utomlänspatient vid förtidsbörd om förlossningen äger rum mer än 21 dagar före beräknad tidpunkt samt vid förlossning och abort då sociala eller humanitära skäl prövas föreligga och hemlandstinget i anledning härav utfärdar betalningsförbindelse.
Motionären anför bl. a. att det är otidsenligt att begränsa de gravida kvinnornas rörelsefrihet till det egna landstingsområdet under tre hela veckor före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och att det inte heller kan anses önskvärt eller lämpligt att pröva varje enskilt fall för utfärdande av betalningsförbindelse. Motionären påpekar att den enskilde är rimligtvis den som bäst kan avgöra om en resa kan och bör företas eller ej och att vad som av landstinget uppfattas som en nöjesresa kan för den enskilde vara en mycket angelägen resa. Motionären anför vidare följande.
Grunden för utomlänsavtalet synes vara att det inte har någon större betydelse för huvudmannen om vårdkostnaden betalas kontant till ett annat landsting eller i form av vård inom det egna landstinget. Detta torde, enligt min mening, gälla oavsett den enskildes skäl för att utnyttja sjukhusvård utanför det egna landstingsområdet. Den naturligaste lösningen vore alltså att ändra utomlänsavtalet på denna punkt. En annan möjlighet vore att utjämna kostnaderna via den allmänna försäkringen.
K/ss utredning
Med stöd av ett bemyndigande av regeringen i december 1975 har tillkallats sakkunniga med uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Som en grundval försitt arbete skall utredningen föra en målsättningsdiskussion som skall ha som utgångspunkt att alla som bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor. Utredningen bör bl. a. vid utformningen av sina förslag beakta behovet av samverkan mellan hälso- och sjukvården och socialvården liksom hälso- och sjukvårdens samband med den allmänna försäkringen.
SoU 1975/76: 47
6 Vissa ändringar av indelningen i sjukvårdsregioner
Motionen
I motionen 1975/76:1312 av herr Ångström m. fl. (fp, c) anförs i inledningen bl. a. att då indelningen av riket i sjukvårdsregioner fastställdes i början av 1960-talet man hade som målsättning för en fungerande sjukvårdsregion ett befolkningsunderlag av minst 1 miljon invånare och att det blev endast Umeåregionen som kom att få ett avsevärt lägre befolkningstal.
Motionärerna anför bl. a. följande.
Efter hand som man fatt erfarenheter av hur regionsjukvården fungerar i Sverige har det klarlagts att befolkningsunderlaget för den nordligaste sjukvårdsregionen är för litet. Underlaget är otillräckligt för undervisning och forskning vid Umeå universitet, och regionspecialiteterna blir dyra för de deltagande landstingen.
Inom den nordligaste sjukvårdsregionen finns det ett klart uttalat önskemål om en utvidgning av regionen för att den skall erhålla ett större underlag. I första hand anses praktiskt att hela Västernorrlands landstingsområde överförs till Umeå sjukvårdsregion och att således även landskapet Medelpad överförs dit. Västernorrlands läns landsting har också uttalat sig för en sådan ändring. Jämtlands landstingsområde hör nu till Uppsalaregionen. När denna indelning fastställdes var det främsta skälet de bristfälliga tvärkommunikationer som fanns i Norrland och att Uppsala av den anledningen var den lämpligare regionen. Nu har kommunikationerna förbättrats, och i dag bör bedömningen bli att även Jämtland bör överföras till Umeå sjukvårdsregion.
En utvidgning av Umeå sjukvårdsregion har varit föremål för olika utredningar och förhandlingsomgångar. Ett hinder för ett resultat i ärendet har bl. a. varit riksdagens gamla rekommendation om regiongränser som åberopats i olika sammanhang.
K/ss utredning
Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1974 regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) för att utreda regionsjukvårdens organisation m. m. Utredningen behandlar bl. a. frågor om regionindelningen.
Utskottet
I de motioner som behandlas i detta betänkande tas bl. a. upp vissa frågor om samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen.
Enligt 3 S sjukvårdslagen (1962:242) omfattar skyldigheten för landsting att bereda sjukvård m. m. dem som är bosatta inom landstingets område (sjukvårdsområdet) samt dessutom, om behov av akut vård föreligger, dem som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där. I sistnämnda
SoU 1975/76:47
fall gäller dock skyldigheten att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande inte utan men kan flyttas till hemortssjukhus.
Avgiften för sjukhusvård på allmän sal för patient bosatt inom sjukvårdshuvudmans sjukvårdsområde (inomlänspatient) utgör f. n. 20 kr. per dag, för vilken avgift ersättning utgår från den allmänna försäkringen. Avgiften för vård av utomlänspatient motsvarar i princip sjukvårdshuvudmannens självkostnad (ca 350-800 kr. per dag). På grund av särskilda överenskommelser mellan sjukvårdshuvudmännen - s. k. utomlänsavtal - gäller emellertid att det för vård av patient inom främmande sjukvårdsområde under vissa förutsättningar inte tas ut mer än inomlänsavgift.
Det nuvarande utomlänsavtalet gäller vid akutvård till förmån dels för utomlänspatient som under vistelse inom ett främmande sjukvårdsområde drabbats av sjukdom eller skada och på grund därav blivit i behov av omedelbar vård, dels i undantagsfall för utomlänspatient vars sjukdom eller skada visserligen inte uppkommit under vistelsen inom ett främmande sjukvårdsområde men som intagits på ett främmande sjukhus därför att patientens tillstånd påkallat omedelbar undersökning och/eller vård och hänvisning till hemortssjukhus inte kunnat ske. Utomlänsavtalet gäller vidare till förmån för utomlänspatient vid bl. a. förtidsbörd, om förlossningen äger rum mer än 21 dagar före beräknad tidpunkt, samt vid förlossning och abort då sociala eller humanitära skäl föreligger och hemlandstinget i anledning härav utfärdar betalningsförbindelse.
Riksdagen godkände år 1960 (prop. 1960:159, SU 1960:189) principiella riktlinjer för utbyggandet av den högspecialiserade kroppssjukvården i riket. Dessa riktlinjer innebar att riket indelades i s. k. sjukvårdsregioner och att vid ett eller i vissa fall flera lasarett inom varje region, regionsjukhus, sjukvårdshuvudmännen skulle samverka beträffande de s. k. regionspecialiteterna. Statsmakterna ansåg inte att det förelåg skäl att genom lagstiftning reglera regionsjukvården utan denna avsågs skola komma till stånd genom frivilligt samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen. Statsmakterna ville inte heller binda huvudmännens val av samarbetsformer för ändamålet, varför full frihet härvidlag rått. Endast i fråga om rikets indelning i regioner och utbyggnaden av vissa specialiteter i några regioner ställde statsmakterna mera bestämda krav.
Samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen beträffande sjukvård och förlossningsvård i vissa fall
I motionen 1975/76:311 av herr Jansson m. fl. (s) framförs ett förslag som synes syfta till att 3 lj sjukvårdslagen skall kompletteras med en bestämmelse om att sjukvårdshuvudman skall bära vårdansvaret även för akut sjuk eller skadad patient, som inte bor eller vistas inom sjukvårdsom -
SoU 1975/76:47
rådet men som fors till ett för patienten närbeläget sjukhus inom området, därför att patientens tillstånd inte medger transport till sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet. Motionärerna framhåller också att det står sjukvårdshuvudmännen fritt att ställa sig utanför utomlänsavtalen, varför ersättningsfrågan vid vårdsituationer av här nämnt slag kan vara öppen. Vidare föreslås i motionen att om avtal inte kan träffas mellan sjukvårdshuvudmän om samarbete beträffande öppen och sluten vård för befolkningen i gränsområdena mellan sjukvårdsområdena, trots att ett sådant samarbete är "motiverat och nödvändigt”, tillsynsmyndigheten eller regeringen på framställning av sjukvårdshuvudman bör ha möjlighet att förordna att samarbete skall ske. Motionärerna begär att de i december 1975 tillkallade sakkunniga, som har i uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälsooch sjukvården, skall få i uppdrag att utreda de i motionen upptagna frågorna.
De ovan redovisade reglerna i utomlänsavtalet om förlossningsvård och abort tas upp i motionen 1975/76:1224 av herr Karl Bengtsson i Varberg (fp). Motionären framhåller bl. a. att det är otidsenligt att begränsa de gravida kvinnornas rörelsefrihet till det egna landstingsområdet under så lång tid som tre veckor före den beräknade tidpunkten för nedkomsten samt att det inte kan anses önskvärt eller lämpligt att pröva varje enskilt fall för utfärdande av betalningsförbindelse. Motionären begär att det skall finnas ökade möjligheter till förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet och påpekar att den naturligaste lösningen därvid vore att ändra utomlänsavtalet samt att en annan möjlighet vore att utjämna kostnaderna via den allmänna försäkringen.
Som framgår av det inledningsvis sagda bygger sjukvårdslagstiftningen på principen att huvudmännen skall ha ett långtgående ansvar för den offentliga sjukvården. Enligt utskottets mening är det av stor vikt att det finns en omfattande kommunal självstyrelse på området. Samarbetet mellan huvudmännen bör därför bygga på frivilliga överenskommelser mellan dessa. Med hänsyn härtill och då, såvitt utskottet kan bedöma, den nuvarande avgränsningen av huvudmännens vårdskyldighet inte lett till nackdelar som påkallar något riksdagens initiativ, bör motionen 1975/76:311 avslås. Vid denna bedömning beaktar utskottet innehållet i direktiven för den nyligen tillkallade utredningen om hälso- och sjukvården, för vilka lämnats en kortfattad redovisning ovan (s. 5).
Det sålunda anförda gäller i princip även motionen 1975/76:1224. Tilläggas kan beträffande denna motion att förlossningsvården tillhör en vårdsektor, där bl. a. omfattande organisatorisk planering erfordras. Det är därför förståeligt att huvudmännen ansett en viss restriktivitet vara nödvändig vid avgränsningen av de förlossningsfall, som skall omfattas av utomlänsavtalet. Utskottet avstyrker av ovan angivna skäl motionen.
SoU 1975/76:47
9 Vissa ändringar av regionindelningen
Enligt de år 1960 godkända riktlinjerna för regionsjukvårdens utbyggande m. m. omfattar Uppsalaregionen med akademiska sjukhuset i Uppsala som regionsjukhus i Uppsala län, Västmanlands län utom Köpingsområdet, Kopparbergs och Gävleborgs län, Västernorrlands län utom Ångermanland samt Jämtlands län. Umeåregionen med Umeå lasarett som regionsjukhus omfattar Ångermanland samt Västerbottens och Norrbottens län. Man beräknade år 1960 att Uppsalaregionen omkring år 1970 skulle ha ca 1 250 000 invånare och Umeåregionen ca 680 000 invånare.
I motionen 1975/76:1312 av herr Ångström m. fl. (fp, c) begärs att Umeåregionen skall utökas med återstoden av Västernorrlands län och med Jämtlands län. Vidare begärs förslag till de ändringar i regionindelningen i övrigt som kan föranledas av den förordade utökningen av Umeåregionen. Motionärerna påpekar bl. a. att befolkningsunderlaget i Umeåregionen är otillräckligt för medicinsk undervisning och forskning vid Umeå universitet och att regionspecialiteterna blir dyra för de deltagande landstingen.
År 1974 tillkallades regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) med uppdrag att utreda regionsjukvårdens organisation m. m. Utredningsuppdraget omfattar frågor om regionsjukvårdens innehåll och verksamhetsformer, om regionindelningen samt om samverkan inom och mellan sjukvårdsregionerna m. m.
Med hänsyn till utredningens uppdrag är det inte erforderligt med någon åtgärd av riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1312. Utskottet avstyrker motionen.
Utskottet hemställer
1. beträffande samarbete i fråga om sjukvård i vissa fall att riksdagen avslår motionen 1975/76:311,
2. beträffande samarbete i fråga om förlossningsvård i vissa fall att riksdagen avslår motionen 1975/76:1224,
3. beträffande vissa ändringar i regionindelningen att riksdagen avslår motionen 1975/76:1312.
Stockholm den 6 maj 1976
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
SoU 1975/76:47
10 Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m), Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Nordberg (s), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c)*, fru Lagergren (s), herrar Karlehagen (c)* och Hagberg i Borlänge (vpk)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservationer
1. beträffande samarbete i fråga om förlossningsvård i vissa fall (moment 2 i hemställan) av herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Åkerlind (m) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 8 som börjar med ”Det sålunda” och slutar med ”skäl motionen” bort ha följande lydelse:
När det gäller förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet anser utskottet att en generös inställning bör råda. Kvinnornas skäl för att förlossning inte kommit att äga rum på sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet bör godtas, om de inte är orimliga. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets mening regeringen hos sjukvårdshuvudmännen väcka fråga om slopande av 21 dagars-villkoret i utomlänsavtalet beträffande förtidsbörd utanför eget sjukvårdsområde och kravet i samma avtal på betalningsförbindelse när det gäller förlossning utanför eget sjukvårdsområde då sociala eller humanitära skäl föreligger. Om denna väg inte är framkomlig för att syftet med motionen 1975/76:1224 skall kunna tillgodoses bör fråga om att utjämna kostnaderna för förlossningsvård genom den allmänna försäkringen prövas.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975/76:1224 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under 2 bort hemställa
2. beträffande samarbete i fråga om förlossningsvård i vissa fall att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1224 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande vissa ändringar i regionindelningen (moment 3 i hemställan) av herr Romanus (fp) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 9 som börjar med "År 1974” och slutar med ”avstyrker motionen” bort ha följande lydelse:
Motionärerna påpekar vidare att inom Umeåregionen finns ett klart uttalat önskemål om en utvidgning av regionen för att den skall erhålla ett större
SoU 1975/76:47
underlag och att Västernorrlands läns landsting uttalat sig för att hela landstingsområdet får ingå i Umeåregionen. Härjämte framhålls bl. a. att kommunikationerna mellan Umeå och Jämtlands län förbättrats sedan regionindelningen gjordes i början av 1960-talet.
Det som anförs i motionen utgör enligt utskottets mening skäl för att Umeåregionen utvidgas. Utskottet förordar härvid i första hand att Umeåregionen utökas med återstoden av Västernorrlands län. Frågan om överförande av även Jämtlands län till Umeåregionen bör övervägas i samråd med Jämtlands läns landsting. Utökning av Umeåregionen innebären motsvarande minskning av Uppsalaregionen. Det kan emellertid vara lämpligt att Uppsalaregionen i stället utökas med område från annan region, vilket kan motivera ytterligare ändringar i regionindelningen. Utskottet har dock härvidlag inte något konkret förslag.
Utskottet föreslår att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag i detalj till ändringar i regionindelningen mot bakgrund av vad utskottet anfört.
dels att utskottet under 3 bort hemställa
3. beträffande vissa ändringar i regionindelningen att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1312 hos regeringen anhåller om förslag till ändringar av indelningen av riket i sjukvårdsregioner i enlighet med vad utskottet anfört.