Med anledning av motioner om förläggning av service-och underhållsarbeten på statens isbrytare och sjömätningsfartyg till Gustafsviks varv samt om lokalisering till Härnösand av ledningen för den statliga isbrytningen

TU 1975/76:25

Trafikutskottets betänkande 1975/76: 25

med anledning av motioner om förläggning av service-och underhållsarbeten på statens isbrytare och sjömätningsfartyg till Gustafsvik^ varv samt om lokalisering till Härnösand av ledningen för den statliga isbrytningen

Motionerna

I motionen 1975/76:425 av herr Sellgren m. fl. (fp, s, c, m) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en snabbutredning med syfte att förlägga underhåll och service av statens isbrytare och sjömätningsfartyg till Gustafsviks varv,

2. att riksdagen hos regeringen begär att sjöfartsverket, om beslut fattas om lokalisering till Gustafsviks varv, får i uppdrag att öka torrdockans kapacitet för att varvet skall kunna ge service även åt isbrytarna.

1 motionen 1975/76:611 av herr Nordin m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att frågan om lokalisering av isbrytarledningen till Härnösand blir föremål för skyndsam utredning.

Remissyttranden

Över motionerna har yttranden inhämtats från chefen för marinen samt sjöfartsverket. Se bilaga till detta betänkande.

Uttalande i budgetpropositionen om organisationen av sjöfartsverkets verkstadsrörelse m. m.

Föredragande departementschefen framhåller i årets budgetproposition (bil. 8, s. 141-142) i rubricerade fråga följande.

1 anslutning härtill vill jag redogöra för behandlingen av frågan om den framtida organisationen av den verkstadsrörelse m. m. som sjöfartsverket nu bedriver i Stockholm, på Skeppsholmen och vid Rosenvik på Djurgården. Frågan har tidigare bl. a. behandlats i riksdagens skrivelse 1974:105. I försvarsutskottets utlåtande (FöU 1974:15) angavs att det kunde finnas skäl att i samband med övervägandena om den framtida lokaliseringen av verksamheten bl. a. beakta möjligheterna att använda verkstäderna vid ostkustens örlogsbas på Muskö och andra befintliga resurser i syfte att nå fram till en driftekonomiskt optimal lösning inom den samlade statliga verksamheten.

En arbetsgrupp som arbetat sedan sommaren 1974 häri maj 1975 redovisat sina förslag.

Den nuvarande verksamheten vid Rosenvik omfattar central elverkstad

1 Riksdagen 1975/76. 15 sami. Nr 25

TU 1975/76:25

med tillhörande utvecklingskontor, centralt förråd samt varv och verkstad för främst lotsbåtar. Vidare ombesörjs från den centrala elverkstaden regional fyrservice för nedre norra och mellersta lotsdistrikten. På Skeppsholmen finns sjömätningsdepå med tillhörande varv och verkstad.

Sammanlagt är omkring 50 personer sysselsatta i den aktuella verksamheten.

Arbetsgruppens förslag innebär i huvudsak att

- elverkstaden med tillhörande utvecklingskontor samt centralförrådet lokaliseras till Norrköping

- den på Skeppsholmen bedrivna förrådshållningen och underhållet av sjömätningsmaterielen under en försöksperiod förläggs till ostkustens örlogsbas på Muskö, varvid anläggningen på Skeppsholmen helt kan avvecklas -

den vid Rosenvik bedrivna varvs- och verkstadsrörelsen avvecklas, varvid motsvarande funktioner placeras vid ostkustens örlogsbas på Muskö eller vid andra befintliga varv

- distriktsförrådet för mellersta lotsdistriktet och den regionala fyrservicen för nedre norra och mellersta lotsdistrikten i avvaktan på resultatet av pågående utredning om sjöfartsverkets regionala organisation m. m. övergångsvis ligger kvar vid Rosenvik.

Förslagen medför att 22 anställda vid elverkstaden och centralförrådet omlokaliseras till Norrköping. Sex anställda som nu ombesörjer den regionala fyrservicen för nedre norra och mellersta lotsdistrikten stannar övergångsvis i Stockholm. Sju anställda på Skeppsholmen och tolv anställda vid Rosenvik, som är sysselsatta med varvs- och verkstadsarbete erbjuds anställning vid ostkustens örlogsbas på Muskö, medan två anställda på Skeppsholmen som nu är sysselsatta i arbetsledande funktion resp. med kontorsgöromål beräknas kvarstå i sjöfartsverkets tjänst som kontrollanter vid örlogsbasen.

Enligt arbetsgruppens förslag bör omlokaliseringen genomföras under hösten 1977.

Sedan berörda myndigheter och personalorganisationer yttrat sig över förslagen har regeringen den 18 december 1975 uppdragit åt sjöfartsverket att

- i tillämpliga delar i samråd med försvarets materielverk och byggnadsstyrelsen - i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag planera den framtida organisationen av den aktuella verksamheten.

Utskottet

Tekniskt underhåll m. m. av sjömätningsflottan

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att riksdagen tidigare (FöU 1974:15, rskr 1974:105) behandlat frågan om den framtida organisationen av den av sjöfartsverket bedrivna förråds- och verkstadsrörelsen på Skeppsholmen och vid Rosenvik på Djurgården i Stockholm. Det har därvid framhållits att det kunde finnas skäl att i samband med övervägandena härom bl. a. beakta möjligheterna att använda verkstäderna vid ostkustens örlogsbas på Muskö och andra befintliga resurser i syfte att nå fram till en driftekonomiskt optimal lösning inom den samlade statliga verksamheten.

En arbetsgrupp, som arbetat sedan sommaren 1974, har i maj 1975 redovisat sina förslag.

TU 1975/76:25

3 Arbetsgruppens förslag innebär bl. a. att den på Skeppsholmen bedrivna förrådshållningen och underhållet av sjömätningsmaterielen under en försöksperiod förläggs till ostkustens örlogsbas på Muskö. Anläggningen på Skeppsholmen kan härvid helt avvecklas. Den vid Rosenvik bedrivna varvsoch verkstadsrörelsen kan likaledes avvecklas och motsvarande funktioner i stället placeras vid ostkustens örlogsbas på Muskö eller vid andra befintliga varv.

Sedan berörda myndigheter och personalorganisationer yttrat sig över förslagen har regeringen den 18 december 1975 uppdragit åt sjöfartsverket att - i tillämpliga delar i samråd med försvarets materielverk och byggnadsstyrelsen - i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag planera den framtida organisationen av den aktuella verksamheten.

Sjöfartsverket säger sig i sitt yttrande över motionerna tidigare ha undersökt möjligheterna att för sjömätningsfunktionen i stället för Muskö utnyttja andra varv, bl. a. Gustafsviks varv. Väsentliga nackdelar härmed har dock framkommit.

Isläggningen i de nordliga farvatten det här rör sig om medför sålunda uppenbar risk för att sjömätarflottan inte kan rustas och lämna varvet i tid för mätningssäsongens början. Det helt dominerande antalet enheter i verkets sjömätningsflotta utgöres av lätta plastmotorbåtar. Dessa tål enligt verket inte gång i isfarvatten även om ränna brutits, väl brukbar för de robustare handelsfartygen. I underhållet av förenämnda båtar ingår provkörningar, vilka måste ske i helt isfritt' vatten innan båtarna kan gå ut i sjömätningsverksamheten. Det är vidare enligt verket av utomordentlig vikt att sjömätningssäsongen inte avkortas genom ishinder. Mätningssäsongen på våren anses i stället böra förlängas. Detta skulle omöjliggöras om sjömätarflottan förläggs till Gustafsvik.

Det geografiska läget av varvet anses också ogynnsamt med hänsyn till dels det långa avståndet till sjöfartsverkets centralförvaltning, dels den avsides belägenheten i förhållande till flertalet aktuella mätområden.

Av bl. a. dessa skäl anges Gustafsviksvarvet inte vara ett användbart alternativ till Muskö för sjömätarflottans underhåll och vinterförvaring, varför sjöfartsverket bestämt avstyrker motionärernas förslag härvidlag.

I anslutning härtill framhåller verket slutligen att frågan om lokalisering och omfattning av sjöfartsverkets förråds-, varvs- och verkstadsrörelse varit föremål för diskussion och utredningar under flera år utan att något beslut fattats. Detta har helt naturligt skapat oro och irritation hos berörd personal. De förslag som lagts fram av den inledningsvis nämnda arbetsgruppen och det uppdrag som sjöfartsverket fått i anslutning därtill har medfört att de anställda uppfattat frågan som avgjord. Ytterligare komplikationer, som fördröjer ett slutligt ställningstagande, skulle därför innebära en ny osäkerhet och en avsevärd olägenhet för personalen.

Chefen för marinen framför liknande synpunkter i ämnet och finner inga

1* Riksdagen IV75I76. 15 sami. AV 25

TU 1975/76:25

fördelar stå att vinna med att ånyo ta upp hela denna fråga som redan ingående utretts och som nu synes kunna få en rationell lösning.

Inte heller utskottet har - mot bakgrund av vad sålunda anförts - funnit sig kunna tillstyrka att en ändring nu sker av den försöksvis planerade förläggningen av underhåll och förrådshållning för sjömätningsflottans del till Muskö. Detsamma gäller f. ö. lotsbåtar och mindre arbetsbåtar. Motionärernas yrkande avstyrks följaktligen i nu berörda del.

Underhåll av isbrytare m. m.

Underhåll och reparation av sjöfartsverkets isbrytare utläggs enligt sjöfartsverket vid varv efter vanligt anbudsförfarande. Antalet potentiella anbudsgivare är emellertid begränsat till det fåtal varv - statliga eller privata - där fartyg av statsisbrytarnas storlek kan dockas.

Sjöfartsverket anser det i och för sig vara en tillgång om Gustafsviksvarvet upprustas så att det kan uppträda som anbudsgivare. En särskild fördel vore att sådan varvsmöjlighet skapas inom eller i närheten av det område där statsisbrytarna har sin huvudsakliga verksamhet, dvs. i Bottenhavsoch Bottenviksområdet. Mot detta talar dock att det rent allmänt kan ifrågasättas om det med hänsyn till den samlade varvskapaciteten i landet finns tillräckliga motiv för den ifrågasatta utbyggnaden.

Verket säger sig vidare inte ha underlag för att bedöma det av motionärerna framförda förslaget att ombyggnad av befintlig docka eller eventuellt byggande av en ny större docka vid Gustafsviksvarvet bör bekostas av staten. En större kapitalinvestering av varvets nuvarande ägare i en dockanläggning anses dock förutsätta viss garanti för anläggningens framtida utnyttjande. Möjligheterna att erhålla kontrakt beträffande underhåll av statsisbrytare kan därvid bli avgörande. Enligt verkets mening kan emellertid en sådan garanti inte lämnas. Verket har nämligen enligt sin instruktion att arbeta efter affärsmässiga principer och skall därför lämna ut dessa arbeten till lämpligt varv efter fri prövning i enlighet med upphandlingskungörelsen. Det anförda gäller i princip även distriktsfartyg och större arbetsfartyg.

Även chefen för marinen framhåller att man med nuvarande anbudsförfarande inte kan garantera en kontinuerlig beläggning av isbrytarunderhållet till ett upprustat Gustafsvik. Vidare understryks att statens isbrytare bemannas av marinen. Huvuddelen av stampersonalen bor med sina familjer inom ostkustens örlogsbas. På grund av att kommenderingar till isbrytarna måste växla med andra kommenderingar inom marinen -till stor del förlagda till ostkusten - är det även ur denna synpunkt mindre lämpligt med Gustafsvik som förläggningsort för isbrytarna under sommarhalvåret.

Vad de båda remissmyndigheterna sålunda anfört måste enligt utskottets

TU 1975/76:25

uppfattning tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av förslaget att - under de av motionärerna angivna förutsättningarna - till Gustafsviks varv helt förlägga underhåll och reparation av de statliga isbrytarna. Med beaktande härav och då utskottet för sin del - med hänsyn tagen jämväl till den svenska varvsindustrins nuvarande läge - inte f. n. anser sig kunna tillstyrka några särskilda investeringsinsatser från sjöfartsverkets sida för att öka kapaciteten vid Gustafsviks varv avstyrks motionen jämväl i här berörda delar.

Isbiylarledningens lokalisering

Sjöfartsverket erinrar om att ansvaret för ledningen av statens isbrytningsverksamhet enligt 3 § av verkets instruktion (1969:320) åvilar verket. Inom dess centralförvaltning handlägges frågor om isbrytning på en särskild sektion inom driftavdelningen, isbrytningssektionen. Chef för denna är isbrytardirektören. På sektionen tjänstgör enligt personalförteckning totalt fyra befattningshavare.

Från sektione‘n utövas den direkta operativa ledningen av isbrytningen. Arbetet härmed sker i nära kontakt med andra sektioner inom centralförvaltningen. Andra avdelningar och sektioner har också behov av nära kontakt med den expertis som isbrytningssektionen utgör. Sektionens verksamhet kan sålunda inte brytas ut utan väsentliga olägenheter för det samarbete som måste finnas mellan verkets olika delar. Sjöfartsverkets centralförvaltning inkl. nämnda sektion har hösten 1975 enligt riksdagens beslut flyttat till Norrköping. Frågan om bl. a. isbrytningssektionens placering har sålunda nyligen prövats.

Även chefen för marinen anser den enda realistiska lokaliseringen av isbrytarledningen vara till den plats där sjöfartsverket i övrigt är lokaliserat.

Utskottet delar helt de båda myndigheternas uppfattning härvidlag och avstyrker följaktligen ifrågavarande motionsyrkande.

Hemställan

Under hänvisning till vad utskottet i det föregående anfört hemställer utskottet

att riksdagen

a. avslår motionen 1975/76:425,

b. avslår motionen 1975/76:611.

Stockholm den 6 maj 1976 På trafikutskottets vägnar SVEN MELLQVIST

TU 1975/76:25

6 Närvarande', herrar Mellqvist (s), Lothigius(m), Lindahl i Lidingö(s), Persson i Heden (c), Hugosson (s), Håkansson i Rönneberga (c). Rosqvist (s). Clarkson (m), Östrand (s), Stjernström (c), Magnusson i Kristinehamn (vpk), Sellgren (fp), Johansson i Åmål (s). Torwald (c) och fru Swartz (fp).

Reservation

beträffande underhåll av isbrytare m. m. av herrar Persson i Heden (c), Håkansson i Rönneberga (c), Stjernström(c), Sellgren (fp), Torwald (c) och fru Swartz (fp) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Inte heller" och på s. 5 slutar med "berörda delar” bort ersättas med text av följande lydelse:

Inte heller lika med utskottet till Muskö. I fråga om vissa

lotsbåtar och arbetsbåtar som används i Bottenhavs- och Botten vi ksområdet vill dock utskottet hänvisa till vad som i det följande anförs under rubriken ”Underhåll av isbrytare m. m." I övrigt bör emellertid motionärernas yrkande i denna del inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Underhäll av isbrytare m. m.

Underhåll och reparation av sjöfartsverkets isbrytare utläggs enligt sjöfartsverket vid varv efter vanligt anbudsförfarande. Antalet potentiella anbudsgivare är begränsat till ett fåtal varv - statliga eller privata - där fartyg av statsisbrytarnas storlek kan dockas.

Sjöfartsverket säger i sitt remissyttrande att det i och för sig skulle vara en tillgång om Gustafsviksvarvet upprustas så att det kan uppträda som anbudsgivare. En särskild fördel vore att sådan varvsmöjlighet skapas inom eller i närheten av det område där statsisbrytarna har sin huvudsakliga verksamhet, dvs. i Bottenhavs-och Bottenviksområdet. Verket ifrågasätter emellertid om det allmänt sett kan finnas tillräckliga motiv för den utbyggnad av den statligt ägda dockan vid Gustafsvik som föreslagits i motionen 425.

Som framhålls i nämnda motion och som understrukits från bl. a. länsstyrelsens i Västernorrlands läns sida har samhället sedan en längre tid eftersträvat ett samgående mellan Lunde Varv och Verkstads AB samt Mohögs Mekaniska Verkstad i Gustafsvik. Ett sådant samgående har nu beslutats och det halvstatliga Företagskapital AB har gått in som delägare med 24 procent av aktiekapitalet. Ett omfattande investeringsprogram genomförs f. n. Det nya företaget skall driva såväl varvs- som verkstadsrörelse. Varvsverksamheten väntas utgöra ungefär 40 procent.

Från länsstyrelsens sida har framhållits att det borde vara ett starkt statligt intresse att försäkra sig om bättre docknings- och reparationskapacitet längs

TU 1975/76:25

7 Norrlandskusten. Härför talar utvecklingstendenserna inom sjöfarten, nuvarande bristande varvsresurser längs ostkusten, samhällsekonomiska samt regionalpolitiska skäl. Genom sitt ypperliga geografiska läge - mitt emellan Stockholm och Luleå - gynnsamma inseglingsförhållanden och ringa investeringsbehov borde en upprustning av Gustafsviks torrdocka därför vara en attraktiv långsiktig investering till gagn för sjöfart och sysselsättning i den hårt drabbade Ådalsregionen.

Även försvarspolitiska synpunkter talar enligt utskottets uppfattning i samma riktning. Utskottet finnér det vara synnerligen angeläget att denna industri i Ådalen bereds så goda arbetsförhållanden som möjligt. Gustafsviksvarvet har efter anbudsprövning i vanlig ordning redan tidigare utfört ny- och ombyggnader av båtar och fartyg. Vid de strävanden som måste fortsätta i syfte att trygga sysselsättningen i denna region bör även en utbyggnad av torrdockan vid Gustafsvik och andra åtgärder i syfte att öka verksamheten i det nya företaget allvarligt övervägas i syfte att ge service till sjöfarten till och från norrländska hamnar. Detta gäller även lotsbåtar och mindre arbetsbåtar för sjöfartsverket.

dels utskottets hemställan under a bort ha följande lydelse:

a. med anledning av motionen 1975/76:425 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående underhåll av isbrytare m. m.,

TU 1975/76:25

8 Bilaga

Yttranden över motionerna 1975/76:425 och 1975/76:611 Chefen för marinen (1976-04-05)

Allmänt

För att lösa de freds- och krigsuppgifter som är ålagda marinen är det ett oundgängligen nödvändigt krav att marinens fartyg och båtar såväl i fred som under beredskapstillstånd och krig kan repliera på marinen tillhöriga eller till marinen nära anknutna varvs- och verkstadsresurser. De skeppstekniska underhållsresurser i övrigt som finns inom landet utgör självfallet en värdefull tillgång för handelsflottans skeppstekniska underhåll under beredskapstillstånd och i krig. Trots att - under speciella förhållanden - våra marina enheter kan utnyttja dessa resurser i andra hand måste den marina verksamheten och marina investeringar i olika verkstadsobjekt primärt göras i nu befintliga marina varvsresurser.

Isbrytarledningens lokalisering

I båda motionerna har förordats att isbrytarledningen förläggs till Härnösand. Vidare anförs i motionen 1975/76:425 (herr Sellgren m. fl.) att ”ledningen av isbrytarverksamheten torde kunna utövas från vilken plats som helst i riket men bör underlättas av korta avstånd till ledningsobjekten”.

Chefen för marinen delar inte dessa uppfattningar. Den enda realistiska lokaliseringen av isbrytarledningen är till den plats där sjöfartsverket i övrigt är lokaliserad. Genom statsmakternas beslut har sjöfartsverket nyligen flyttats från Stockholm till Norrköping, varför isbrytarledningen automatiskt förläggs dit. Ledningen av isbrytarverksamheten under isbrytarsäsongen samt planläggning m. m. för kommande isbrytarsäsonger är nämligen en integrerande del av sjöfartsverkets övriga verksamhet t. ex. samverkan med verkets olika avdelningar och sektioner (ekonomi-, trafik-, personalfrågor m. m.).

En förläggning av isbrytarledningen till någon annan plats än där sjöfartsverket är lokaliserad är enligt chefens för marinen uppfattning olämplig.

Tekniskt underhåll av sjömätningsflottan

Den av finansministern år 1974 tillsatta arbetsgruppen för utredning av frågan angående sjöfartsverkets centrala förråds-, varvs- och verkstadsrörelse har bl. a. föreslagit att det av sjöfartsverket på Skeppsholmen och vid Rosenvik bedrivna underhållet och förrådshållningen av sjömätningsflottan i huvudsak under en försöksperiod förläggs till ostkustens örlogsbas på Muskö.

Regeringen har sedermera fattat beslut att sjöfartsverket - i tillämpliga delar i samråd med chefen för marinen - utarbetar planer för organisationen av det tekniska underhållet av sjömätningsflottan förlagt till Muskö. Dylika planer är f. n. under utarbetande. Chefen för marinen finner därför att inga fördelar står att vinna med att ånyo taga upp hela denna fråga som förut ingående utretts och som nu synes få en rationell lösning.

TU 1975/76:25

9 Angående motionärernas förslag att i stället för Muskö utnyttja Gustavsviks varv vill chefen för marinen framhålla att Gustavsvik på grund av sitt nordliga geografiska läge i förhållande till Muskö under vårsäsongen som regel har en svårare issituation än inom ostkustens örlogsbas. Detta kan medföra en försening vid rustandet av sjömätningsflottan p. g. a. att provturer med den lätta sjömätningsflottan måste ske i isfritt vatten. En dylik försening vid påbörjandet av den militära sjömätningssäsongen - som redan i dagsläget är begränsad - kan chefen för marinen icke acceptera.

Tekniskt underhåll av isbrytarna

Underhållet av statens isbrytare sker genom vanligt anbudsförfarande. Därest statsmakterna skulle fatta beslut om sådana vittgående kapitalinvesteringar i Gustavsviksvarvet som fordras för att göra varvet lämpligt för underhåll av bl. a. isbrytarna skulle visserligen de relativt fåtaliga platser som f. n. finns för dockning av isbrytarna utökas men samtidigt torde med nuvarande anbudsförfarande man icke kunna garantera en kontinuerlig beläggning av isbrytarunderhållet till Gustavsvik.

Statens isbrytare bemannas av marinen. Huvuddelen av stampersonalen bor med sina familjer inom ostkustens örlogsbas. På grund av att kommenderingar till isbrytarna måste växla med andra kommenderingar inom marinen - till stor del förlagda till ostkusten - är det även ur denna synpunkt mindre lämpligt med Gustavsvik som förläggningsort för isbrytarna under sommarhalvåret.

Sammanfattning

Chefen för marinen anser att inga fördelar står att vinna med ett eventuellt genomförande av motionärernas förslag. Däremot finns för marinens vidkommande en hel del nackdelar som gör att chefen för marinen icke kan tillstyrka motionärernas förslag.

Sjöfartsverket (1976-04-07)

Sjömätningsfunktionen

Såsom framhålles i motionen 1975/76:425 har en av finansministern år 1974 tillsatt arbetsgrupp för lokalisering av sjöfartsverkets centrala förråds-, varvs- och verkstadsrörelse i sitt i maj 1975 avlämnade betänkande föreslagit bl. a. att den av sjöfartsverket på Skeppsholmen bedrivna förrådshållningen och underhållet på sjömätningsmaterielen under en försöksperiod förläggs till Ostkustens Örlogsbas på Muskö samt att den vid Rosenvik bedrivna varvs- och verkstadsrörelsen avvecklas, varvid motsvarande funktioner placeras vid Ostkustens Örlogsbas på Muskö eller vid andra befintliga varv.

Genom beslut 1975-12-18 har regeringen uppdragit åt sjöfartsverket att

- i tillämpliga delar i samråd med chefen för marinen och byggnadsstyrelsen

- i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgruppens förslag utarbeta planer för den framtida organisationen av den verkstadsrörelse m. m. som f. n. bedrivs på Skeppsholmen och vid Rosenvik på Djurgården i Stockholm samt att upprätta förslag till närmare tidsplan för genomförandet av den nya organisationen.

TU 1975/76:25

10 Undersökningar och diskussioner i anledning av uppdraget har påbörjats och redovisning skall lämnas före 1976-05-01.

I anslutning till arbetsgruppens arbete har sjöfartsverket tidigare undersökt möjligheterna att i stället för Muskö utnyttja andra varv, bl. a. Gustafsviks varv. Härvid har dock flera väsentliga nackdelar framkommit av vilka sjöfartsverket här särskilt vill framhålla följande.

Isläggningen i dessa nordliga farvatten medför uppenbar risk för att sjömätarflottan icke kan rustas och lämna varvet i tid för mätningssäsongens början. Det är visserligen sant att sjöfarten på Ångermanälvens nedre del under senare år pågått i stort sett hela året. Men som framhålles i motionen har detta delvis berott på milda vintrar men också på att isbrytningen blivit bättre. Det helt dominerande antalet enheter i sjöfartsverkets sjömätningsflotta utgöres emellertid av lätta plastmotorbåtar. Dessa tål inte gång i isfarvatten även om ränna brutits av isbrytare, väl brukbar för de robustare handelsfartygen. I underhållet av dessa båtar ingår provkörningar, vilka måste ske i helt isfritt vatten innan båtarna kan gå ut i sjömätningsverksamheten. Det är av utomordentlig vikt att sjömätningssäsongen inte avkortas genom ishinder. Tvärtom är avsikten att försöka utöka mätningssäsongen på våren. Detta skulle omöjliggöras om sjömätarflottan skulle förläggas till Gustafsvik.

Det geografiska läget av varvet är vidare ogynnsamt med hänsyn till dels det långa avståndet till sjöfartsverkets centralförvaltning, dels den avsides belägenheten i förhållande till flertalet aktuella mätområden. Ett utnyttjande av Gustafsviks varv skulle sålunda innebära ökade kostnader för resor och arbetstid för den personal vid centralförvaltningen som handlägger sjömätarfartygens underhållsfrågor samt långa, improduktiva förflyttningar för sjömätarfartygen.

Av bl. a. dessa skäl är Gustafsviksvarvet icke ett användbart alternativ till Muskö för sjömätarflottans underhåll och vinterförvaring varför sjöfartsverket bestämt vill avstyrka motionärernas förslag härvidlag.

I anslutning härtill får sjöfartsverket framhålla att frågan om lokalisering och omfattning av sjöfartsverkets förråds-, varvs- och verkstadsrörelse varit föremål för diskussion och utredningar under flera år utan att något beslut fattats, vilket helt naturligt skapat oro och irritation hos berörd personal. De förslag som lagts fram av den inledningsvis nämnda arbetsgruppen och det uppdrag som sjöfartsverket fått i anslutning därtill har medfört att de anställda uppfattat frågan som avgjord. Planeringen m. m. i enlighet med uppdraget har vidare framskridit så långt att det för genomförandet av de lagda förslagen är nödvändigt med ett slutligt beslut av regeringen före 1976-07-01. Ytterligare komplikationer, som skulle fördröja ett slutligt ställningstagande, skulle därför innebära en ny osäkerhet och en avsevärd olägenhet för personalen. Sjöfartsverket får hemställa, att även dessa synpunkter beaktas vid ärendets behandling.

Underhåll av isbrytare m. m.

Underhåll och reparation av sjöfartsverkets isbrytare utlägges vid varv efter vanligt anbudsförfarande. Antalet potentiella anbudsgivare är emellertid begränsat till det fåtal varv - statliga eller privata - där fartyg av statsisbrytarnas storlek kan dockas.

Isbrytare av Atles typ kan i Sverige f. n. endast dockas i Stockholm och på västkusten. Sjöfartsverket skulle därför i och för sig anse det vara en tillgång om Gustafsviksvarvet upprustas så att det kan uppträda som an -

TU 1975/76:25

budsgivare. En särskild fördel skulle det givetvis vara att sådan varvsmöjlighet skapas inom eller i närheten av det område där statsisbrytarna har sin huvudsakliga verksamhet, dvs. i Bottenhavs- och Bottenviksområdet. Docknings- och reparationsmöjlighet skulle även kunna skapas för det större handelsfartygstonnage, som bedöms komma att trafikera norrlandshamnarna i samband med en utvidgad vintersjöfart. Mot detta talar dock att det rent allmänt kan ifrågasättas om det med hänsyn till den samlade varvskapaciteten i landet finns tillräckliga motiv för den ifrågasatta utbyggnaden.

Motionärerna har som sin mening uttalat, att ombyggnad av befintlig docka eller ev. byggande av en ny större docka vid Gustafsviksvarvet bör bekostas av staten. Sjöfartsverket har inte underlag för att bedöma denna fråga, i vilken sysselsättningsaspekterna torde vara av väsentlig betydelse. Verket är emellertid medvetet om att en större kapitalinvestering av varvets nuvarande ägare i en dockanläggning torde förutsätta viss garanti för anläggningens framtida utnyttjande, därvid förutsättningarna att erhålla kontrakt beträffande underhåll av statsisbrytare kan vara avgörande. Enligt verkets mening kan emellertid en sådan garanti icke lämnas, då verket enligt sin instruktion har att arbeta efter affärsmässiga principer och därför skall lämna ut dessa arbeten till lämpligt varv efter fri prövning i enlighet med upphandlingskungörelsen.

Sjöfartsverket vill i sammanhanget beröra även frågor om underhåll och reparation av verkets övriga båtmateriel. Detta kan indelas i två huvudgrupper, nämligen lotsbåtaroch andra mindre arbetsbåtar samt distriktsfartyg och större arbetsfartyg.

Vad gäller lotsbåtarna och andra mindre arbetsbåtar har underhålls- och reparationsarbeten på dessa, i den mån sådana arbeten inte utförts vid lotsplatsen Rosenvik eller annat sjöfartsverkets arbetsställe, utlagts vid olika varv i regel i närheten av båtens arbetsplats.

1 viss mån gäller detsamma de större fartygen, men i vart fall vid mera omfattande reparationsarbeten har anbud infordrats från varv i olika delar av landet. Detsamma har gällt mera omfattande reparationsarbeten på statsisbrytarna.

Gustafsviksvarvet har i anslutning härtill efter anbudsprövning i vanlig ordning utfört ny- och ombyggnader av båtar och fartyg.

Av det sagda framgår att - bortsett från eventuella underhålls- och reparationsarbeten på lotsbåtar och andra mindre arbetsbåtar med arbetsområden vid Bottenhavet - ett upprustat Gustafsviksvarv knappast kan räkna med andra arbetsuppgifter för sjöfartsverkets fartyg än efter sedvanlig anbudsprövning mera omfattande reparations- eller ombyggnadsarbeten på statsisbrytare, distriktsfartyg och andra större arbetsfartyg samt viss nyproduktion av båtar och mindre arbetsfartyg.

Isbrytarledningen

I båda de remitterade motionerna förordas att isbrytarledningen lokaliseras till Härnösand. Beträffande denna fråga vill sjöfartsverket anföra följande.

Ansvaret för ledningen av statens isbrytningsverksamhet enligt § 3 av verkets instruktion (1969:320) åvilar sjöfartsverket. För isbrytningsverksamheten äger sjöfartsverket upprätta iskontor och utse isbrytarombud. Inom sjöfartsverkets centralförvaltning handlägges frågor om isbrytning på en särskild sektion inom driftavdelningen, isbrytningssektionen. Chef för denna är isbrytardirektören. På sektionen tjänstgör enligt personalförteckning totalt

TU 1975/76:25

fyra befattningshavare.

Från isbrytningssektionen utövas den direkta operativa ledningen av isbrytningen. Inom sektionen utarbetas vidare erforderligt underlag för att uppställa målsättningen för isbrytarverksamheten, planeras och inköpes nya isbrytare, planlägges och kontrolleras isbrytarnas drift- och underhåll och bedrives ett forsknings- och utvecklingsprogram för isbrytning. Arbetet härmed sker i nära kontakt med andra sektioner inom centralförvaltningen. Andra avdelningar och sektioner har också behov av nära kontakt med den expertis som isbrytningssektionen utgör.

Iskontorens och isbrytarombudens främsta uppgift är att förmedla kontakt mellan sjöfarten, hamnmyndigheter, mäklare, rederiagenter m. fl. å ena sidan och å andra sidan befälhavarna på isbrytarna, isbrytardirektören och sjöfartsverket.

Med utgångspunkt från denna summariska beskrivning av uppgifts- och ansvarsfördelning torde framgå att det skulle medföra väsentliga olägenheter att skilja isbrytningssektionen från sjöfartsverkets centralförvaltning. Isbrytningssektionen ingår som en viktig integrerande del i verkets verksamhet som icke kan utbrytas utan väsentliga olägenheter för det samarbete som måste finnas mellan verkets olika delar. Under ur issynpunkt pressande förhållanden är en daglig och enkel kontakt mellan isbrytardirektören och verkets ledning av största betydelse. Sjöfartsverkets centralförvaltning inkl. isbrytningssektionen har hösten 1975 enligt riksdagens beslut utflyttat till Norrköping. Frågan om bl. a. isbrytningssektionen har sålunda nyligen prövats. Tanken att efter endast kort tid åter omlokalisera denna del av verksamheten ter sig enligt verkets mening icke rimlig.

Utöver vad som hittills anförts bör enligt verkets mening också beaktas att kontakterna mellan isbrytardirektören och statsisbrytarnas befälhavare respektive den assistanssökande sjöfarten i den mån denna kontakt inte förmedlas genom iskontor och isbrytarombud, sker över telex, radio eller telefon, varför lokal förläggning till ett av de områden utanför vars kuster isbrytarna opererar, inte skulle medföra några påtagliga fördelar.

Under hänvisning till det anförda vill sjöfartsverket bestämt avstyrka motionärernas förslag även i denna del.

Slutligen får sjöfartsverket än en gång framhålla de olägenheter som är förenade med att definitiva beslut icke föreligger om lokaliseringen av verkets olika aktiviteter eller att fattade beslut efter kort tid ifrågasättes. Icke minst för berörd personal är denna ovisshet en allvarlig belastning.

Sjöfartsverket får därför hemställa om sådan handläggning av ärendet, att nuvarande ovissa läge icke onödigtvis förlänges.

GOTAB 51757 Stockholm 1976