Med anledning av propositionen 1975/76:43 om godkännande av konventionen den 10 april 1972 om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring
Utrikesutskottets betänkande
1975/76:6
med anledning av propositionen 1975/76:43 om godkännande av konventionen den 10 april 1972 om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring
Propositionen
1 propositionen 1975/76:43 (utrikesdepartementet) föreslås att riksdagen godkänner den av Sverige den 27 februari 1975 undertecknade konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring.
Konventionen i fråga framlades för undertecknande den 10 april 1972, sedan Förenta nationernas generalförsamling i december 1971 godtagit konventionsförslaget som utarbetats vid nedrustningskonferensen i Genéve. Konventionen, som är öppen för alla stater, trädde i kraft den 26 mars 1975 i och med att den då ratificerades av de tre depositariemakterna Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien. Flittills har 56 stater tillträtt konventionen. Ytterligare 57 stater har undertecknat men ännu inte ratificerat den.
Under de förhandlingar som ledde fram till konventionsförslaget hade Sverige tillsammans med ett antal andra länder aktivt arbetat för att de bakteriologiska vapnen (B-vapen) och de kemiska stridsmedlen (C-vapen) skulle behandlas tillsammans och att efterlevnaden borde garanteras genom en kombination av nationella och internationella åtgärder. Det förra yrkandet vann inte tillräckligt gehör utom så till vida att förbud även mot toxinvapen, som utgör en mellankategori mellan bakteriologiska och kemiska vapen, intogs i konventionen. Däremot accepterades slutligen en kontrollprocedur som innefattar både nationella och internationella element.
Konventionen kompletterar det förbud mot användning av kemiska och bakteriologiska vapen, som finns i bl. a. 1925 års Genéveprotokoll rörande förbud mot användning i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel, med ett förbud mot innehav av den ena av dessa båda kategorier, nämligen de bakteriologiska vapnen. Därutöver förbjuds, som redan nämnts, innehavet av toxiner.
Från svensk sida avgavs i april 1970 en officiell förklaring att ”Sverige inte har och inte heller avser att tillverka några biologiska eller kemiska stridsmedel”, men att "forskningsarbete förekommer för att utveckla skyddsmetoder för den händelse vårt land skulle utsättas för angrepp med dylika vapen”. Konventionsbestämmelserna om lagring, förvärv och innehav får med hänsyn till att tillverkning är utesluten inga praktiska konsekvenser för Sveriges del och påkallar heller inte någon ny lagstiftning. Konventionen
1 Riksdagen 1975/76. 9 sami. Nr 6
UU 1975/76: 6
ger även utrymme för forskning beträffande skydd mot bakteriologiska stridsmedel.
Mot denna bakgrund framhåller utrikesministern i propositionen att Sverige genom en anslutning till föreliggande konvention varken frånhänder sig något vapen till rikets försvar eller försvagar sitt skydd mot en attack med bakteriologiska vapen.
Konventionen förbjuder anskaffandet av nya B- och toxinvapen men föreskriver dessutom att befintliga sådana vapen skall förstöras. Därigenom utgör konventionen den första internationella överenskommelse som innebär verklig avrustning.
Konventionen innehåller vidare ett åtagande av konventionsstaterna att fortsätta förhandlingarna i syfte att sluta motsvarande överenskommelse även för kemiska stridsmedel. Dessa förhandlingar pågår och Sverige deltar aktivt i dessa. Konventionsstaterna skall år 1980 hålla en konferens för granskning av hur konventionen tillämpas.
I propositionen framhålls också att konventionen uppvisar vissa brister. Den omfattar sålunda inte, vilket Sverige hade eftersträvat, de vida mer betydelsefulla kemiska stridsmedlen. Svensk kritik har vidare riktats mot vissa av de föreskrifter som skall säkerställa förbudets efterlevnad. Det gäller främst den artikel i konventionen (artikel VI) som anger hur en stat kan förfara, om den finner att annan konventionsstat har brutit mot konventionen. Staten kan i sådana fall anföra klagomål hos FN:s säkerhetsråd.
Säkerhetsrådet ges genom artikeln väsentliga befogenheter. Dess permenta medlemmar, vilka inte alla är eller kan förväntas bli parter i konventionen, kan genom att göra bruk av sin vetorätt förhindra en undersökning, som är riktad mot dem själva eller deras allierade.
Sverige har i förhandlingarna uttalat kritik på denna punkt och föreslagit att de vetoberättigade medlemmarna av säkerhetsrådet skulle förbinda sig att avstå från att utnyttja vetorätten.
Utskottet
Utskottet delar regeringens uppfattning att konventionen om förbud mot bakteriologiska vapen och toxinvapen är ett viktigt internationellt nedrustningsinstrument, särskilt därför att konventionen utgör den första internationella överenskommelse som förpliktar till en faktisk avrustning inom sitt område och inte stannar vid enbart begränsningsåtaganden. Konventionen torde också ha ett värde som förebild för senare överenskommelser avseende andra vapenområden eller typer av krigföring.
Utskottet stöder vidare strävandena att genom fortsatta förhandlingar uppnå en motsvarande överenskommelse rörande de kemiska stridsmedlen. Deras betydelse i krig får anses långt större än de biologiska stridsmedlens, samtidigt som kontrollproblemen beträffande de kemiska vapnen torde vara avsevärt mer komplicerade.
UU 1975/76: 6
3 Samtidigt finner utskottet att de kontrollförfaranden som föreskrivits i konventionen beträffande överenskommelsens efterlevnad långtifrån är betryggande. Främst gäller bristerna eller oklarheterna härvidlag den roll som tilldelats FN:s säkerhetsråd och de möjligheter till missbruk av vetorätten, som utformningen av artikel VI inrymmer och vars begagnande effektivt skulle kunna förhindra undersökningsförfaranden mot länder som äger vetorätt eller deras förbundna. Om en eller flera av de permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet skulle utnyttja sin vetorätt i dylika sammanhang, skulle tillämpningen av denna kontrollbestämmelse bli diskriminatorisk, dvs. olika för olika kategorier av länder.
Utskottet vill erinra om att Sverige i FN-debatten hösten 1971, då förslaget till föreliggande konvention behandlades, riktade särskild uppmärksamhet på bl. a. denna svaghet i kontrollföreskrifterna. Den svenska representanten efterlyste då bindande uttalanden från de permanenta rådsmedlemmarnas sida att antingen behandla framställningar om undersökning av avtalsbrott på samma sätt som procedurfrågor, för vilka vetorätten inte gäller, eller att som part i tvist avstå från att rösta när det gällde klagomål vilka berörde dem själva.
Utskottet förutsätter att detta önskemål hålls levande och fortsättningsvis hävdas i detta och andra förhandlingssammanhang på nedrustningsområdet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag och hemställer
1. att riksdagen, med bifall till propositionen 1975/76:43, godkänner konventionen den 10 april 1972 om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 2 december 1975
På utrikesutskottets vägnar ARNE GEIJER
Närvarande: herrar Arne Geijer i Stockholm (s), Hernelius (m), Antonsson (c), Adamsson (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Palm (s), Turesson (m). Korpås (c), Ericson i Örebro (s), Andersson i Lycksele (s), fru Frändås (s) och herr Ångström (fp).
S Stockholm 1975