Civilutskottets betänkande med anledning av motion om ersättning för vissa lantmäterikostnader

Civilutskottets betänkande nr 10 CU 1975:10

Nr 10

Civilutskottets betänkande med anledning av motion om ersättning för vissa lantmäterikostnader

Motionen

I motionen 1975:660 av herr Rämgård m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begäran vid nybyggnad ellerombyggnadav vägskall markägare äga rätt att fä ersättning för den merkostnad som åsamkas honom för ändrad ägofigur.

Gällande ordning

Enligt 55 § väglagen (1971:948, i denna del ändrad 1972:786)(VägL)(prop. 1971:123, TU 24) är fastighetsägare berättigad att av väghållare som erhållit vågrätt få bl. a. intrångsersättning. Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972:719) (ExL) i tillämpliga delar.

I 56 § VägL anges förutsättningarna för inlösen av fastighet över vilken väg dragits fram. Sålunda är väghållaren skyldig att på begäran av fastighetsägaren lösa fastighet eller del därav om vägdragningen medför synnerligt men. Väghållaren är å sin sida berättigad att lösa ett område som lider synnerligt men om därav skulle föranledas endast ringa höjning av ersättningen och ägaren inte har ett beaktansvärt intresse att behålla området. Bestämmelserna ansluter till vad som gäller vid expropriation.

Regler om rätt att påkalla fastighetsreglering - bl. a. marks överförande från en fastighet till annan - ges i 5 kap. 3 S fastighetsbildningslagen (1970:988, i denna del ändrad 1971:1035) (PBL) (prop. 1969:128, 3LU 1970:35). Sådan rätt tillkommer fastighetsägare som berörs av regleringen. Vid expropriation och liknande tvångsförvärv - t. ex. av vägrätt - får förvärvaren begära sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas. Vidare får byggnadsnämnd begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta. Slutligen kan länsstyrelse påkalla fastighetsreglering som den finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

Kostnaderna för fastighetsreglering skall enligt 5 kap. 13 § FBL betalas av sakägarna efter fördelning med hänsyn främst till den nytta varje sakägare har därav. Vid fastighetsreglering som sker i samband med expropriation eller liknande tvångsförvärv skall förvärvaren enligt 5 kap. 14 § FBL efter vad som är skäligt åläggas att betala kostnader för fastighetsregleringen om denna medför att olägenhet av förvärvet undanröjs, minskas eller förebyggs.

1 Riksdagen 1975. 19 sand. Nr 10

CU 1975:10

2 Reglerna i FBL om förvärvarens rätt att i samband med expropriation m. m. påkalla fastighetsreglering bygger på en bestämmelse av motsvarande innehåll som år 1961 (prop. 1961:61, SU 21) infördes i lagen (1943:431) om allmänna vägar (A VL), upphävd vid ikraftträdandet avväglagen 1972-01-01. Nämnda bestämmelse gav väghållare en självständig initiativrätt i syfte att på motsvarande sätt undanröja eller minska olägenhet av tvångsförvärv.

De ersättningsgrunder i ExL vartill hänvisas i 55 § VL innebär vid förvärv av del av fastighet bl. a. följande. Intrångsersättning skall erläggas motsvarande den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriation och den exproprierade delens användning. Därjämte skall utgå ersättning för annan skada som drabbar ägaren på grund av expropriationen. Har den exproprierande åtagit sig att vidta åtgärd för att minska skada, skall hänsyn tas till det vid bestämmandet av ersättning, om åtagandet är sådant att det skäligen bör godtas av den ersättningsberättigade. Även den s. k. presumtionsregeln tillämpas i vägrättsfallen på motsvarande sätt som vid expropriation.

Utskottet

I motionen 660 (c) förordas en ersättning för intrång m. m. vid vägbygge i form av att fastighetsreglering skall kunna göras utan kostnad för sakägare då det gäller att förbättra en genom vägrättsupplåtelse försämrad ägostruktur. Enligt hemställan torde närmast åsyftas att ersättning för lantmäterikostnaden skulle utges av väghållaren.

Motionärerna utgår från ett exempel där en vägrättsupplåtelse delar en ägofigur i två delar, varav den minsta ofta inte har eller får något nyttjandevärde för markägaren. De anför vidare att väghållaren ersätter den ianspråktagna marken men inte denna olägenhet.

Fastighetsägarens rätt till ersättning enligt väglagen vid vägrättsupplåtelse bestäms enligt samma grunder som vid expropriation av del av fastighet. Huvudregeln är sålunda att intrångsersättningen skall motsvara skillnaden i fastighetens marknadsvärde före och efter ianspråktagandet. Härutöver kan utgå ersättning för annan olägenhet som åtgärden för med sig. Ersättningsreglernas syfte är att ställa fastighetsägaren i samma ekonomiska situation som före tvångsförvärvet eller vägrättsupplåtelsen. Tidigare uppdelning på löseskilling och intrångsersättning har därmed slopats. Som tidigare gäller dock att man vid intrångsberäkningen inte är strikt bunden av den gällande fastighetsindelningen utan bör utgå från vad som är en ekonomisk enhet: flera fastigheter eller även del av fastighet.

Vidare ger väglagen regler som förpliktar väghållaren att lösa fastighet eller del därav som lider synnerligt men av vägdragningen. Härtill kommer regler om rätt för väghållaren att lösa fastighet eller del därav under vissa förutsättningar.

I fastighetsbildningslagens regler om fastighetsreglering ingår nu en mot -

CU 1975:10

svårighet till tidigare bestämmelse i lagen om allmänna vägar, varigenom stadgas rätt för t. ex. väghållare att ta initiativ till fastighetsreglering som undanröjer, minskar eller förebygger olägenheter av en vägrättsupplåtelse. Kostnaderna skall därvid med hänsyn till att intrångsersättningen kan minska i skälig utsträckning falla på väghållaren.

Nu gällande lagstiftning ger enligt utskottets mening fastighetsägaren full kompensation för intrång genom vägdragning. Om det därefter skulle befinnas att en annan fastighetsindelning skulle ge fördelar för fastighetsägaren har denne möjlighet att påkalla fastighetsreglering. Eftersom markägaren redan tidigare kompenserats kan kostnaden därför inte lämpligen uppfattas som en oreglerad skadeersättning och läggas på väghållaren. Vidare får betonas att vägrättsupplåtaren har principiellt samma rättsställning som övriga, mot vilka markanspråk riktas. Någon särreglering för vägfallen är inte påkallad. Motionen avstyrks därför.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:660.

Stockholm den 8 april 1975

På civilutskottets vägnar ELVY OLSSON

Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Petersson i Nybro (s). Lindkvist (s). Henrikson (s), Jadestig (s). Adolfsson (m), Olof Johansson i Stockholm (c). Claeson (vpk), fru Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herr Håkansson i Trelleborg (s), fru Diesen (m), fru Andersson i Hjärtum (c) och herr Henmark (fp).

GOTAB 75 9261 S Slockholm 1975