Bet. 1975:SkU8

Skatteutskottets betänkande med anledning av motioner om avdraget för väsentligen nedsatt skatteförmåga

Typ: Betänkande
Datum: 1975-03-04
Källa: data.riksdagen.se

Skatteutskottets betänkande nr 8

SkU 1975:8

Nr 8

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1975:12 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Johansson i Skärstad (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att riksskatteverket utfärdar nya anvisningar rörande extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för diabetiker, innebärande en höjning av det extra avdraget i enlighet med vad i motionen anförts;

1975:196 av herrar Molin (fp) och Bengtsson i Göteborg (fp) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen begär förslag till sådan ändring av 33 § kommunalskattelagen att taxeringsnämnderna ges rätt att bevilja avdrag för sådana kostnader för intäkternas förvärvande, som har samband med kronisk sjukdom eller handikapp hos arbetstagaren, i enlighet med vad som anförts i motionen;

1975:233 av herr Henmark (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag till schablonavdrag för sådana kostnadskrävande sjukdomar som diabetes, allergi, reumatism, hjärt- och kärlsjukdomar där handikappersättning ej utgår;

1975:698 av herr Johansson i Vrångebäck m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att sådana anvisningar utfärdas för skattemyndigheterna att stomipatienter fr. o. m. innevarande inkomstår efter ansökan i samband med deklarationen medges rätt till schablonavdrag utan hänsyn till skattekraften;

1975:700 av herr Jonsson i Alingsås m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen ge till känna vad i motionen anförts beträffande avdragsbelopp och inkomstgränser och att avdragsrätt också bör gälla skattskyldig som har diabetikersjukt barn,

2. att regeringen i anledning av detta ger riksskatteverket i uppdrag att utfärda nya bestämmelser;

1975:1062 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning och förslag syftande till skatte -

1 Riksdagen 1975. 6 sami. Nr 8

SkU 1975:8

lättnader genom rätt till avdrag m. m. för vård och tillsyn av sjuk eller åldrig nära anhörig i enlighet med de i denna motion angivna riktlinjerna;

1975:1068 av herr Nilsson i Trobro m. fl. (m) vari hemställs att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen ändras så, att orden ”väsentligen” utgår.

Gällande bestämmelser ni. m.

Enligt gällande principer vid beskattningen medges avdrag vid inkomstberäkningen för samtliga omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande, medan däremot levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom kostnader på grund av sjukdom eller handikapp, i allmänhet inte är avdragsgilla i annan form än såsom avdrag för nedsatt skatteförmåga i ömmande fall. I speciella fall kan emellertid vissa utgifter för den handikappade ha sådant omedelbart samband med hans förvärvsarbete, att utgifterna kan hänföras till avdragsgill omkostnad, t. ex. för hjälpmedel med karaktär av arbetsredskap. Ett annat exempel är att den som på grund av hög ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad att använda bil för resor till och från arbetsplatsen får avdrag för bilkostnaderna även om avståndet är förhållandevis kort och tidsvinsten är liten. Avdrag medges i sådana fall - i den mån detta är fördelaktigare än den schablon som tillämpas i allmänhet - med den del av de faktiska bilkostnaderna som belöper på körningar till och från arbetsplatsen (RSV Dt 1974:48). Kostnader av mer allmän natur - t. ex. för batterier till hörapparat, som i och för sig kan anses som nödvändigt hjälpmedel för en hörselskadad telegrafexpeditör i hans förvärvsarbete - anses däremot som en ej avdragsgill kostnad (RÅ 1958 Fi 1270).

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen (1928:370)- KL - har den, som fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt på grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka han åtnjuter allmänt barnbidrag, eller annan jämförlig omständighet, möjlighet att erhålla extra avdrag med högst 10 000 kr. Vidare kan extra avdrag på grund av existensminimum medges den som på grund av nedsatt skatteförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet haft lägre inkomst efter avdrag för skatt än vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn. Även i existensminimifallen är avdraget maximerat till 10 000 kr., men skattskyldig med oförsörjda barn kan få tillägg med högst 2 500 kr. för varje barn (50 ij 2 mom. andra stycket KL).

Konstruktionen av existensminimireglerna uppmärksammas efter framställning från riksdagen (rskr 1971:262) av 1972 års skatteutredning (Fi 1972:02).

Enligt riksskatteverkets anvisningar (RSV Dt 1973:11) angående extra avdrag för diabetiker medges avdrag för nedsatt skatteförmåga till följd av

SkU 1975:8

diabetes utan särskild prövning av havda kostnader med 1 000 kr., om inkomsten inte överstiger för ogift 25 000 kr. och för gift 35 000 kr. för makarna gemensamt. Om den skattskyldige visar, att han i anledning av sjukdom haft höga kostnader för resor och läkarvård, kan dessa kostnader medföra att avdraget höjs. För den som har högre inkomst bör extra avdrag medges endast om verkställd prövning ger vid handen att skatteförmågan under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt till följd av sjukdomen.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen prövat och avslagit liknande yrkanden som i de nu förevarande motionerna, senast vid 1974 års riksdag. Skatteutskottet (SkU 1974:6) vidhöll då bevillningsutskottets och skatteutskottets tidigare uttalanden att extra avdrag bör medges endast om ömmande omständigheter föreligger, dvs. om skatteförmågan är väsentligen nedsatt, och anförde bl. a. att detta avdrag - som då i regel var maximerat till högst 6 000 kr. - avsåg att täcka inkomstbortfall eller kostnader, som numera

i hög grad kompenseras med bidrag från det allmänna. Eftersom maximalt avdrag sällan medgavs vid taxeringen, förelåg enligt utskottets uppfattning inte något behov av att höja avdragsgränsen.

Beträffande diabetikerna åberopade utskottet att riksskatteverket i sina anvisningar höjt avdragsbeloppet med 200 kr. och inkomstgränserna med 5 000 kr. fr. o. m. 1973 års taxering. Utskottet fann att någon ytterligare ändring av avdragsreglerna i dessa hänseenden inte erfordrades men förutsatte att riksskatteverket inför 1975 års taxering skulle överväga om de ökade levnadskostnaderna och inkomstutvecklingen motiverade en uppjustering av avdragsbelopp och inkomstgränser. Av skäl som ovan anförts var utskottet inte heller berett tillstyrka att extra avdrag för diabetiker medgavs utan inkomstprövning eller att sådant avdrag tillerkändes skattskyldig som har barn med diabetes.

Beträffande avdrag för dem som lider av allergi, reumatism eller andra kroniska sjukdomar anförde utskottet att de handikappade och kroniskt sjuka redan har vissa förmåner vid beskattningen. Vad utskottet avsåg var att invaliditetsersättning och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring samt hemsjukvårdsbidrag är skattefria (19 § KL) och att riksskatteverket i anvisningar rörande avdrag för kostnader för resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats (RSV Dt 1973:27) uttalat, att sådana skattskyldiga som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakade att använda bil för resor till och från arbetet bör erhålla avdrag för dessa kostnader oavsett avstånd och tidsvinst. Inte heller inställningen i praxis till frågan om avdrag för nedsatt skatteförmåga kunde enligt utskottets uppfattning anses restriktiv. Eftersom skatt borde tas ut efter förmåga var det den skattskyldiges ekonomiska ställning i första hand som borde vara avgörande för om avdrag skulle medges eller ej. Den omständigheten att beskattningsmyndigheter och skattedomstolar stundom kunde tyckas iaktta återhållsamhet vid prövning av avdrag för nedsatt skatteförmåga torde enligt

SkU 1975:8

utskottet inte sällan bero på bristande utredning i fråga om storleken av de kostnader som den skattskyldige åsamkats.

Avslutningsvis framhöll utskottet att ett system, som i forsta hand tar sikte på att hjälpa de handikappade och kroniskt sjuka med bidrag och andra direkta åtgärder, bättre och på ett mera rättvist sätt tillgodoser dessa personers i och för sig befogade anspråk på hjälp från samhällets sida än en generell rätt till avdrag vid beskattningen. Olika spörsmål rörande omvårdnaden av och bidragen till de handikappade är också föremål för överväganden inom flera utredningar.

Med hänvisning härtill och till att existensminimireglerna ingår i 1972 års skatteutrednings utredningsuppdrag avstyrkte utskottet föreliggande motioner i dessa frågor.

Senare samma år konstaterades i prop. 1974:117 att folkpensionen år 1974 kunde väntas uppgå till belopp som gjorde det nödvändigt att höja eller slopa maximigränsen för extra avdrag så att sidoinkomster på 1 500 resp.

2 000 kr. - såsom avsikten varit - skulle kunna gå fria från skatt. Departementschefen föreslog att maximibeloppet i avvaktan på 1972 års skatteutrednings förslag rörande avdragsreglerna för folkpensionärer höjdes till 10 000 kr. Eftersom enligt departementschefens uppfattning även i andra särskilda fall kunde vara motiverat med extra avdrag med högre belopp än som då var möjligt, och med hänsyn till praktiska skäl föreslogs i propositionen en enhetlig gräns på 10 000 kr. Tillägget för barn i existensminimifallen borde också räknas upp från dåvarande 2 000 till 2 500 kr.

Skatteutskottet (SkU 1974:36) hade inte något att erinra mot förslaget, vilket också godtogs av riksdagen.

I sammanhanget kan nämnas att flera frågor rörande beskattningen av folkpensionärer m. m. uppmärksammats såväl i sistnämnda betänkande som senare under 1974 års riksdag (prop. 1974:132, SkU 54). Förslag från regeringen i denna speciella fråga emotses också under våren 1975 i samband med den förestående skatteomläggningen rörande 1976 års inkomster.

Med anledning av vad utskottet anförde om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning förra året (SkU 1974:6) kan nämnas att dessa förmåner numera förstärks väsentligt genom nya regler om handikappersättning, som träder i kraft den 1 juli 1975. Handikappersättning skall kunna utgå med 30, 45 eller 60 % av basbeloppet alltefter förhållandena i det enskilda fallet, om den fysiska eller psykiska funktionsförmågan för avsevärd tid är nedsatt. Rätt till ersättning föreligger om den handikappade behöver mera tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring eller för att kunna förvärvsarbeta. Även då den handikappade av annat skäl har betydande merutgifter till följd av sitt handikapp kan handikappersättning utgå. Föreligger hjälpbehov samtidigt med merutgifter i annat avseende skall bedömningen grundas på det sammanlagda behovet av stöd.

SkU 1975:8

5 Utskottet

Extra avdrag för nedsatt skatteförmåga kan medges med högst 10 000 kr. om den skattskyldiges skatteförmåga varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige åtnjuter allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet (50 § 2 mom. andra stycket KL). I existensminimifallen - dvs. när den skattskyldiges inkomst, efter avdrag för skatt, på grund av nedsatt skatteförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han behövt till underhåll för sig och sin familj - är maximibeloppet för extra avdrag 10 000 kr. med tillägg av 2 500 kr. för varje oförsörjt barn. Diabetiker bör enligt riksskatteverkets anvisningar (RSV Dt 1973:11) erhålla extra avdrag med 1 000 kr. utan särskild prövning om inkomsten uppgår för ogift till högst 25 000 kr. och för gift till högst 35 000 kr. Om kostnaderna med anledning av sjukdomen för resor och läkarvård varit höga kan avdraget höjas. Den som haft högre inkomst kan få extra avdrag endast efter särskild utredning som visar att skatteförmågan varit väsentligen nedsatt på grund av sjukdomen.

I motionerna framställs mer eller mindre långtgående yrkanden om mer generösa avdragsregler för kostnader i samband med sjukdom eller vård av anhörig. Motionärerna bakom motionerna 12 och 700 anser att avdragsbeloppet och inkomstgränserna för diabetiker bör räknas upp och att särskilda avdragsregler bör utformas för den som har barn som lider av diabetes. Liknande regler bör enligt motionärerna bakom motionen 698 utformas för stomipatienter, medan motionen 233 går ut på att schablonavdrag bör kunna erhållas vid alla kostnadskrävande sjukdomar, såsom diabetes, allergi, reumatism och hjärt- och kärlsjukdomar, under förutsättning att handikappersättning ej utgår. I motionen 196 yrkas att avdragsreglerna konstrueras om, så att sjuka eller handikappade personer som förvärvsarbetar helt eller delvis skall kunna fl avdrag såsom för omkostnad för intäkternas förvärvande för sådana kostnader som utgifter för batterier till hörapparater, hemdialys och dyrbar diet. Motionärerna bakom motionen 1062 anser att den som erhåller bidrag för vård och tillsyn av sjuk eller åldrig anhörig bör få göra avdrag för sina faktiska kostnader härför, medan motionärerna bakom motionen 1068 anser att utgifter för en dyrare livsföring i samband med sjukdom eller handikapp bör kunna beaktas genom extra avdrag, även om utgifterna inte föranlett väsentligen nedsatt skatteförmåga.

Inkomstbeskattningen bygger på förutsättningen att endast sådana utgifter som har direkt samband med den skattskyldiges förvärvsverksamhet skall hänföras till avdragsgill omkostnad, medan däremot levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter - såsom kostnader för sjukdom eller handikapp eller för vård i hemmet av sjuk eller åldrig anhörig - beaktas i mycket begränsad omfattning genom avdrag för nedsatt skatteförmåga i ömmande

SkU 1975:8

fall. Att luckra upp dessa principer skulle medföra praktiska tillämpningssvårigheter och andra svåröverblickbara konsekvenser. Bakgrunden till att utskottet vid sin behandling av denna fråga tidigare år avstyrkt liknande motionsyrkanden är också att ett system, som i första hand tar sikte på att hjälpa handikappade och kroniskt sjuka med bidrag och andra direkta åtgärder, bättre och på ett mera rättvist sätt tillgodoser dessa personers i och för sig befogade anspråk på hjälp från samhällets sida än en generell rätt till avdrag vid beskattningen.

Samtidigt har utskottet påpekat att invaliditetsersättning, invaliditetstilllägg och hemsjukvårdsbidrag är skattefria (19 § KL). Det bör nämnas att invaliditetsersättningen och invaliditetstillägget numera byggts ut genom nya regler om handikappersättning, som träder i kraft den 1 juli 1975. Genom dessa regler kan handikappersättning utgå med 30, 45 eller 60 96 av basbeloppet till varaktigt sjuka eller handikappade som behöver tidskrävande hjälp eller som har avsevärda merutgifter i andra hänseenden. Behovet av extra avdrag vid beskattningen har givetvis minskat i takt med att dessa och andra sociala förmåner byggts ut. Med hänvisning till det anförda vidhåller utskottet sin uppfattning att avdrag för kostnader av ifrågavarande slag bör medges endast i form av extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga.

Vid sin behandling av hithörande frågor förra året förutsatte utskottet att riksskatteverket inför 1973 års taxering skulle överväga om de ökade levnadskostnaderna och inkomstutvecklingen motiverade en uppjustering av de avdragsbelopp och inkomstgränser som tillämpas för diabetiker. Enligt vad utskottet inhämtat har den översyn som pågått inom riksskatteverket samtidigt inriktats på att söka kartlägga kostnaderna även för andra sjuka och handikappade än diabetiker i syfte att bygga ut de anvisningar, som gäller för diabetiker, med regler även för andra grupper. Att detta arbete inte resulterat i nya anvisningar beror delvis på att kostnaderna växlar avsevärt från fall till fall och på att man i avvaktan på att en mer allsidig bedömning blir möjlig inom verket ansett sig sakna tillräckligt underlag för en uppräkning av avdragsbeloppet för diabetiker.

Det är givetvis önskvärt att riksskatteverket med nya anvisningar söker åstadkomma en mer enhetlig praxis beträffande extra avdrag för dem som drabbats av sjukdom och handikapp av olika slag, något som enligt vad utskottet inhämtat också uppmärksammas inom verket. Även om riksskatteverket givetvis skall bedöma dessa frågor självständigt, vill utskottet uttala förhoppningen att verket - trots de svårigheter som föreligger - så snart som möjligt kan komma fram till mer generella hållpunkter för taxeringsmyndigheterna inte endast beträffande dem som fått sin skatteförmåga nedsatt genom egen sjukdom utan också i sådana fall där barns och andra anhörigas sjukdom medfört avsevärda kostnader för den skattskyldige.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna.

SkU 1975:8

7 Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1975:12

2. motionen 1975:196

3. motionen 1975:233

4. motionen 1975:698

5. motionen 1975:700

6. motionen 1975:1062

7. motionen 1975:1068.

Stockholm den 4 mars 1975

På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg* (s). Andersson i Knäred (c), Kristenson (s), Johansson i Jönköping* (s), Josefson (c), Carlstein (s), Wikner (s), Nilsson i Trobro* (m). Westberg i Hofors (s), Olsson i Järvsö (c), fru Normark (s), herrar Hallenius (c), Boström (s), fru Troedsson (m) och herr Carlström (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Nilsson i Trobro (m) och fru Troedsson (m) vilka ansett

dels att utskottets yttrande fr. o. m. det avsnitt som på s. 5 börjar med ”Inkomstbeskattningen bygger” bort ha följande lydelse:

En allvarlig brist i gällande skattesystem är att erforderlig hänsyn ej tas till den nedsatta skatteförmåga som många människor har, antingen på grund av eget handikapp eller genom vård- eller försörjningsansvar gentemot barn, make eller anhöriga med nedsatt skatteförmåga. De bestämmelser som återfinns i 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen anger som motivering för extra skatteavdrag att skatteförmågan skall vara väsentligen nedsatt. Det är ostridigt att många människor med handikapp har sin skatteförmåga nedsatt. Genom att avdrag inte medges härför kommer dessa

i realiteten att drabbas av en extra hög progressiv beskattning. Det kan enligt utskottets mening inte vara rimligt att progressiviteten i beskattningen ökar på grund av utgifter för en dyrare livsföring som hänger samman med sjukdom eller handikapp hos den skattskyldige eller hos barn eller andra anhöriga för vilka han har vård- eller försörjningsansvar. Eftersom principen om möjlighet till extra skatteavdrag redan är knäsatt i 50 § kommunalskattelagen tillstyrker utskottet yrkandet i motionen 1068 om att ordet ”vä -

SkU 1975:8

sentligen” utgår. Även yrkandet i motionen 1062 synes därigenom bli i stort sett tillgodosett.

Beträffande övriga motioner vill utskottet anföra följande.

Vid sin för diabetiker.

Det är den skattskyldige.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 12, 196, 233, 698 och 700.

dels att utskottet under punkterna 6 och 7 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:1068 och med anledning av motionen 1975:1062 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

50 §

2 mom. För fysisk kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skatterättens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 10 000 kronor. Har skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits.

Om skattskyldigs motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, vars detta stycke.

Vad härefter beskattningsbar inkomst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning vid 1976 års taxering samt eftertaxering för år 1976 eller tidigare år.

GOTAB 75 8474 S Stockholm 1975