Med anledning av motion om lantmäteritaxan

4 Civilutskottets betänkande 1976/77:28

med anledning av motion om lantmäteritaxan Motionen

I motionen 1976/77:552 av herr Fågelsbo (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lantmäteritaxan i avsikt att införa en arealgräns i enlighet med vad som anförts i motionen.

Gällande ordning

Enligt lantmäteritaxan (1971:1101, ändrad senast 1976:491) utgår ersättning för förättningar som sakersättning eller tidersättning, i vissa fall också som särskild ersättning. Sakersättning utgår med i bilaga till taxan angivna belopp. Kostnaden för en avstyckning är t. ex. 1 800 kr. (2 200 kr. om mätningshantlangning ingår). Till beloppet läggs ett arealtillägg om den nybildade fastigheten är större än 5 000 m2. Tillägget utgår med 100 kr. för varje påbörjat 5 000-tal m2 om fastigheten överstiger den nämnda gränsen. Vid fastighetsreglering är grundbeloppet 750 (högst 1 050) kr. Härtill kommer tillägg dels för varje berörd fastighet med 450 (högst 700) kr., dels för varje påbörjat hektar reglerad areal med 50 (högst 100) kr. Tidersättning utgår med visst belopp (92-212 kr.) per timme.

Nu gällande grunder för lantmäteritaxan fastlades av riksdagen år 1971 (prop. 1971:170,CU 1971:32, rskr 1971:322). Beslutet innebar att lantmäteriets kostnader för förrättningsverksamheten i princip skall helt täckas av avgifter som tas ut av fastighetsägarna. Vidare skulle så lång möjligt s. k. sakersättning införas, dvs. enhetliga avgifter som för varje åtgärdstyp står i relation till den genomsnittliga kostnaden och alltså inte varierar beroende på om åtgärder i det enskilda fallet blir mer eller mindre kostnadskrävande. Kostnaden beror nämligen i stor utsträckning på faktorer som den förrättningssökande varken kan påverka eller förutse. Taxan har fortlöpande anpassats till dessa principer.

Sådana anpassningar skedde senast genom ändringar i taxan den 1 juli 1976 (SFS 1976:491). Bl. a. utvidgades då sakersättningen till att omfatta även avstyckning över 5 000 m2 och fastighetsreglering där medelarean per berörd fastighet överstiger 5 000 m2.

Anledning till att arealberoende tilläggsavgifter införts är att arbetsinsatsen vid en förrättning normalt ökar med ökad areal. Oftast torde även nyttan med en förrättning stå i relation till arealen. Självfallet kan i enskilda fall kostnaderna beräknade enligt sakersättning bli orimligt höga och inte stå i överensstämmelse med de verkliga insatserna som fastighetsbildnings -

CU 1976/77:2,8

myndigheten utför. Av den anledningen har i 4 § tredje stycket taxan tillskapats en ”säkerhetsventil'' för att korrigera orimliga effekter av taxan. Om sakersättningen för avstyckning eller klyvning där medelarean för varje nybildad fastighet överstiger 5 000 m2 eller för fastighetsreglering blir orimligt hög i förhållande till vad förrättningen kan beräknas kosta staten eller kommunen får lantmäteriverket (LMV) efter anmälan från fastighetsbildningsmyndigheten besluta att tidersättning skall utgå i stället för sakersättning. Särskilda medel för att täcka det inkomstbortfall för lantmäteriet som föranleds av tillämpningen av bestämmelsen ställdes inte till förfogande. Inte heller har ett sådant inkomstbortfall kalkylerats när taxenivån fastställts.

Genom att lägga beslutsbefogenheten enligt 4 § tredje stycket centralt hos LMV har skapats förutsättningar för en enhetlig tillämpning av bestämmelserna. Efter hand som praxis utvecklats och anvisningar i frågan utarbetats torde det enligt lantmäteriverket vara en naturlig utveckling att beslutanderätten delegeras.

Inom LMV har upprättats förslag till anvisningar till fastighetsbildningsmyndigheterna för tillämpning av bestämmelserna. Samråd om den slutliga utformningen pågår med Svenska kommunförbundet och LRF. Enligt förslaget skall samtliga förrättningar som bedöms uppfylla något av följande villkor anmälas till LMV för prövning enligt 4 § tredje stycket lantmäteritaxan.

1. Förrättningar där sakersättningsbeloppet kommer att överstiga 20 000 kr. och där kvoten mellan sakersättningen och den beräknade kostnaden enligt tidersättning är minst 4.

Även om sakersättningen inte överstiger 20 000 kr. skall följande typer av förrättningar anmälas:

- fastighetsreglering som innebär överföring till angränsande fastighet av mark som avsatts för samfällt behov, t. ex. vägar och diken, och som inte nyttjas för avsett ändamål

- fastighetsreglering av fastigheter eller s. k. bihang C-områden helt belägna inom gata eller annan allmän platsmark enligt fastställd detaljplan.

2. Förrättningar där skillnaden mellan sakersättning och beräknad tidersättning överstiger 200 000 kr.

3. Förrättningar där kvoten mellan sakersättning och beräknad tidersättning är mycket större än 4.

Med utgångspunkt i ovan angivna kriterier skulle LMV därefter pröva om ersättningen beräknad enligt sakersättning blir orimligt hög i förhållande till vad förrättningen kan beräknas kosta staten eller kommun. Vid prövningen skulle även beaktas möjligheterna att utnyttja alternativa förrättningsinstitut och sakägarens nytta av förrättningen.

En tillämpning av bestämmelserna i enlighet med vad som nu har angetts skulle medföra ett inkomstbortfall för lantmäteriet av storleksordningen 5 Mkr.

Det i motionen redovisade exemplet påen förrättning som skulle debiteras

CU 1976/77:28

med ca 50 000 kr. enligt sakersättning och ca 10 000 kr. enligt tidersättning skulle enligt förslaget till anvisningar vara ett sådant fall som skall anmälas till LMV av fastighetsbildningsmyndighet.

De i taxan angivna sakersättningsbeloppen (inkl. arealtilläggen) har beräknats av LMV på grundval av ett relativt stort statistiskt underlag om de faktiska kostnaderna (samtliga under ett år avslutade förrättningar har ingått i taxestudien). Spridningen mellan de förrättningar som har lägsta resp. högsta kostnad för lantmäteriet i ett visst arealintervall ökar om den hanterade arealen eller arealen per fastighet ökar. I absoluta tal blir därför skillnaden mellan lantmäteriets kostnader och avgiften för förrättningen på motsvarande sätt större.

En interpellation om lantmäteritaxan besvarades 1977-03-17.

Utskottet

Motionären föreslår en översyn av lantmäteritaxan med syfte att arealtillägg inte skall utgå över en viss övre arealgräns - förslagsvis 20 ha. Är berörda arealer större skall tidersättning debiteras.

Som ovan anförts är de i taxan angivna sakersättningsbeloppen inkl. arealtilläggen beräknade på ett sätt som bl. a. medför att skillnaden mellan lantmäteriets kostnader och taxeavgiften ökar om den hanterade arealen eller arealen per fastighet ökar. Detta skulle kunna vara ett skäl för att, som enligt motionärens förslag, debitera tidersättning vid arealer över en viss storlek. En sådan arealgräns torde emellertid få såväl positiva som negativa effekter för sakägarna i en totalbedömning. En sådan lösning skall emellertid inte rubba den grundläggande regeln om kostnadstäckning.

Som ovan refererats pågår arbete på anvisningar till fastighetsbildningsmyndigheterna. Enligt ett föreliggande förslag skall vissa förrättningar anmälas till LMV, som enligt taxan 4 § tredje stycket får besluta att för förrättning skall utgå tidersättning i stället för sakersättning. Detta torde delvis tillgodose motionärens önskemål.

Enligt även utskottets mening kräver de i motionen angivna förhållandena en fortsatt och ytterligare beredning. En sådan uppföljning bör kunna göras av LMV i nära samarbete med berörda myndigheter och intresseorganisationer, bl. a. inom jordbruksnäringen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1976/77:552 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 31 mars 1977 På civilutskottets vägnar KJELL A. MATTSSON

_

CU 1976/77:28 7

Näivarande: se under betänkandet CU 1976/77:27