Med anledning av i propositionen 1976/77:100 framlagda finansplan och budgetförslag jämte motioner

Finansutskottets betänkande

FiU 1976/77:10

1976/77:10

med anledning av i propositionen 1976/77:100 framlagda finansplan och budgetförslag jämte motioner

I detta betänkande behandlar finansutskottet

dels propositionen 1976/77: 100, bilaga 1, Finansplanen, vari hemställs att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

dels propositionen 1976/77: 100, bilaga 2, Budgetförslaget, i vad avser hemställan under

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen och

2. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1977/78, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad i _ propositionen förordats intill ett sammanlagt belopp av 1 500 000 000 kr.,

dels följande motioner

1976/77: 52 om utvidgat prisstopp av herr Werner m. fl. (vpk),

1976/77:169 om åtgärder mot inflationen av herr Werner m. fl. (vpk),

1976/77:595 om förbättrad betalningsbalansstatistik, m. m. av herr Feldt m. fl. (s),

1976/77: 1013 om ett rapporteringssystem rörande u-ländernas skulder av herr Unckel (m),

1976/77: 1014 om den ekonomiska politiken av herr Werner m. fl. (vpk) och

1976/77: 1294 om den ekonomiska politiken av herr Palme m. fl. (s) såvitt avser hemställan under 1 och 2.

1 Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

1. EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

I propositionen 100, bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Bohman föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner

52 av herr Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer att prisstoppet utvidgas till att gälla alla dagligvaror,

169 av herr Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändiga åtgärder — vid sidan om kravet på skärpt monopollagstiftning — i kampen mot inflationen,

595 av herr Feldt m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar dels att hos regeringen och fullmäktige i riksbanken hemställa om att arbetet med en förbättring av betalningsbalansstatistiken fullföljs, dels

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att regeringen i varje finansplan ger riksdagen sin bedömning av den s. k. restpostens sammansättning och inverkan på de utrikes betalningarna,

1013 av herr Unckel (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om åtgärder från Sveriges sida syftande till att inom ramen för OECD upprätta ett rapporteringssystem avseende uländernas växande skulder inom det västerländska banksystemet,

1014 av herr Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar att avslå regeringens finansplan och godkänna i motionen anförda riktlinjer för den ekonomiska politiken,

1294 av herr Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen.

Propositionen

I finansplanen redovisas först den internationella utvecklingen. Det står nu klart, anför föredraganden, att konjunkturuppgången i de stora OECD-länderna från mitten av 1975 mattades av tidigare än vad som förutsågs. Uppbromsningen under år 1976 har blivit kraftigare och kommit att omfatta ett större antal länder än beräknat. Arbetslösheten

FiU 1976/77:10

har ånyo börjat stiga i flera stora länder. Uppbromsningen kan till en del tillskrivas en medveten omläggning av den ekonomiska politiken. Finanspolitiken skärptes i många länder mot bakgrund av en uttalad ambition att på sikt återställa balansen i de offentliga budgetarna. I åtskilliga underskottsländer har regeringarna och centralbankerna tvingats strama åt politiken för att värna om utrikesbalansen och valutaställningen. Trots avmattningen under andra halvåret ökade OECD-ländernas samlade bruttonationalprodukt (BNP) med 5 % mellan helåren 1975 och 1976. Prisstegringstakten avtog under loppet av år 1976 och blev för helåret ca 8 % mot drygt 11 % år 1975.

OECD-ländernas ekonomiska politik präglas allmänt av strävan att undvika en tilltagande inflation. Det är detta som föranlett en i förhållande till tidigare konjunkturuppgångar mer återhållsam politik även i länder med en förhållandevis gynnsam bytesbalanssituation. Man kan därför med visst fog göra gällande, heter det i finansplanen, att den registrerade konjunkturavsaktningen till en början var en önskad konsekvens av den förda politiken. Det som man under början av hösten allmänt bedömde vara en tillfällig andhämtningspaus har visat sig vara en både längre och mer vittomfattande avsaktning av konjunkturuppgången. Under år 1977 väntas dock uppgången få ny kraft i Förenta staterna och Japan. I Västeuropa blir utvecklingen avhängig av kraften i den västtyska uppgången. En fortsatt förhållandevis långsam konjunkturuppgång i Västeuropa 1977 är den mest sannolika utvecklingen.

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder 1974—1977

Årlig procentuell förändring

1977 Förenta staterna

-1,8

-1,8

6,0

4,5—5,5

Japan

-1,3

2,1

6,0

5,5—6,5

Förbundsrepubliken Tyskland

0,4

-3,2

5,5

3,5—4,5

Övriga OECD-länder

2,9

-1,6

3,6

2,5—3,5

OECD totalt

0,3

-1,4

5,1

3,5—4.5

Källor: För 1974 och 1975: OECD, december 1976 För 1976 och 1977: Ekonomidepartementet.

Utvecklingen i Sverige 1976. Sverige har försökt överbrygga en av de djupaste internationella konjunkturnedgångar som förevarit under efterkrigstiden med en stark expansion av såväl den privata som den offentliga konsumtionen. Den privata konsumtionen steg åren 1975 och 1976 med 3,1 % i genomsnitt per år och den offentliga konsumtionen med 4,2 % per år. Den höga konsumtionstillväxten tillsammans med en omfattande lagerproduktion har hållit uppe sysselsättningen och kompenserat efterfrågebortfallet från exportsidan. Industrins kapitalstock har fortsatt att växa i relativt snabb takt. Den internationella upplåningen

FiU 1976/77:10

har använts till att finansiera en snabb ökning i konsumtionen och möjliggöra en hög sysselsättning.

Det ligger i sakens natur, sägs det i finansplanen, att man måste kompensera exportnedgången i en internationell lågkonjunktur med ökad inhemsk efterfrågan, om man skall kunna upprätthålla en hög sysselsättning. Genom att Sverige hållit en högre efterfrågenivå än flertalet andra OECD-länder måste detta i sig försvaga bytesbalansen. De påfrestningar som den svenska ekonomin utsatts för har dock inte enbart berott på den allvarliga internationella konjunkturnedgången i kombination med relativt högt efterfrågetryck i Sverige utan även på en ogynnsam kostnadsutveckling som resulterat i starka prisstegringar på svenska exportvaror. Exportpriset på svenska bearbetade varor steg med 29 % 1974—1976 medan det genomsnittliga exportpriset i svenska kronor för OECD-länderna steg med endast 10 %. Det betyder en relativprisstegring på 17 % på två år, vilket resulterat i förlusten av marknadsandelar på ungefär lika många procent. Svensk industri har under 1976 förlorat marknadsandelar också på den svenska marknaden.

Denna utveckling i fråga om svensk konkurrenskraft är inte enbart en konsekvens av att Sverige hållit uppe den inhemska efterfrågan, hävdas i finansplanen. Löneavtalen 1975 tecknades inom ramen för ett förväntat löneutrymme som i hög grad bestämdes av den tidigare inflationstakten och produktivitetsstegringen. När sedan den internationella inflationstakten gick ned och den tidigare trenden i produktivitetstillväxten bröts ledde avtalen till att de avtalsmässiga löneökningarna och löneglidningarna tillsammans kom att ligga klart över den kostnadsutveckling som var förenlig med yttre balans. Mot slutet av 1975 stod det klart att den internationella inflationstakten skulle komma att dämpas och att Sveriges kostnadsläge hade blivit bekymmersamt. Under loppet av 1976 har konsekvenserna av detta kommit till uttryck bl. a. i företagskriser, fallande produktion och växande underskott i bytesbalansen. De senaste årens utveckling visar därför, heter det i finansplanen, att en hög sysselsättningsambition måste förenas med en desto starkare begränsning av kostnadsutvecklingen inom landet för att undvika allvarliga rubbningar av den yttre balansen.

Vid inledningen till 1976 knöts förhoppningarna till en konjunkturuppgång under andra hälften av 1976. Den ekonomiska utvecklingen under 1976 blev dock en besvikelse, konstateras i finansplanen. Den totala produktionsstegringen begränsades till 1 %. Den förväntade förbättringen i vår utrikesbalans uppnåddes inte. Inflationsbekämpningen har inte givit önskat resultat. Industriproduktionen har minskat. Ett positivt inslag i bilden av 1976 utgör arbetsmarknaden.

I finansplanen tas frågan upp hur stor den outnyttjade kapaciteten är i svensk industri vid utgången av år 1976. Produktivitetspotentialen spelar en viktig roll när det gäller att återställa en rimlig kostnadsnivå

FiU 1976/77:10

i förhållandet till utlandet. Enligt bedömningen i finansplanen borde vid slutet av år 1976 finnas en outnyttjad möjlighet till produktivitetsökning på omkring 6 %, som skulle kunna utlösas vid en tillräckligt stark internationell efterfrågeökning.

Den ekonomiska politikens mål och inriktning 1977. Regeringen har tillträtt i ett allvarligt ekonomiskt läge, heter det i finansplanen. Detta sammanfattas i sju punkter:

1) Sveriges underskott i bytesbalansen uppgick till ca 8,5 miljarder kr.

1976. För 1977 beräknas underskottet av konjunkturinstitutet till inemot 12 miljarder kr. Därmed skulle i slutet av 1977 det ackumulerade bytesbalansunderskottet sedan 1974 vara uppe i 31 miljarder kr.

2) Kostnadsläget mätt såsom lönekostnad per producerad enhet i svensk industri har de två senaste åren ökat väsentligt mer än i Förbundsrepubliken Tyskland räknat i svenska kronor. Detta gäller även om man betraktar hela perioden 1970—1976. En jämförelse med Förbundsrepubliken Tyskland motiveras av den svenska kronans anknytning till den s. k. valutaormen där D-marken dominerar. Den starka kostnadsökningen i Sverige har lett till att svensk industri tvingats höja sina exportpriser på bearbetade varor mer än genomsnittet för OECD-länderna 1974—1976. Detta har i kombination med det höga efterfrågetrycket i Sverige resulterat i förlust av marknadsandelar. Förlusten av marknadsandelar på bearbetade varor kan förväntas fortsätta också 1977 även om svensk industris relativpriser skulle kunna hållas oförändrade.

3) Industriinvesteringarna har på grund av lågt kapacitetsutnyttjande i befintliga anläggningar, dåliga marknadsutsikter samt ett mycket pressat vinstläge stagnerat och kan 1977 väntas falla för så vitt inte stödåtgärder sätts in.

4) Produktivitetstillväxten i industrin har avtagit väsentligt. Till en del beror det på att nödvändiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder vidtagits inne i företagen varför den registrerade produktionen per sysselsatt blivit lägre. Det är knappast realistiskt att tro att den i långtidsutredningen 1975 angivna produktivitetstillväxten på nära 6 % per år 1975—1980 kommer att kunna infrias.

5) Den svaga internationella konjunkturen i kombination med den för höga kostnadsnivån har lett till att många företag och branscher hamnat i svår kris. Det finns risk för att vi ännu ej sett den fulla effekten av detta. I vissa fall beror svårigheterna även på mer långsiktiga förändringar i de internationella konkurrensförutsättningarna eller på överkapacitetsproblem i världen, exempelvis för varven och sjöfarten.

6) Arbetslösheten är alltjämt låg. Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har dock stigit. Antalet sysselsatta som varslats om friställning ligger nu högre än i tidigare lågkonjunkturer.

7) Enligt preliminära resultat av konjunkturinstitutets barometerundersökning i december 1976 försämrades industrikonjunkturen ytterligare under fjärde kvartalet. Orderingången minskade, särskilt från exportmarknaden. Orderstockarna bedöms som alldeles otillräckliga och färdigvarulagren är för stora. Även sysselsättningsläget inom industrin fortsatte att försämras. Förväntningarna inför första kvartalet 1977 är enligt de lämnade svaren i barometerundersökningen pessimistiska.

FiU 1976/77:10

6 Förhoppningen har varit att Sverige skulle gå in i en konjunkturuppgång 1977 med stora lager och intakt arbetsstyrka i företagen. Vad som hänt är emellertid dels att det internationella konjunkturuppsvinget mattats av och skjutits framåt i tiden troligen till slutet av 1977, dels att svenskt näringsliv redan i inledningsfasen till lågkonjunkturen fick en betydande kostnadsökning. Uppgiften blir nu, säger föredraganden i finansplanen, att visa uthållighet och genom fortsatt stöd åt den inhemska efterfrågan upprätthålla sysselsättningen. En sådan politik förutsätter dock att kostnadsnivån sänks i relation till den västtyska så att Sverige återvinner sin internationella konkurrenskraft och reducerar underskotten i bytesbalansen. Ett återställande av rimliga kostnadsrelationer kräver en anpassning under flera år. Under tiden måste Sverige täcka underskotten i bytesbalansen genom internationell upplåning. Hittills har upplåningen skett av företag, banker och kommuner. Med de stora underskott i bytesbalansen som nu förutses för 1977 framstår det enligt finansplanen som naturligt för staten att själv låna utomlands. Riksbanken förutsätts inleda förhandlingar i detta syfte.

Mot bakgrund av en relativt detaljerad jämförelse mellan kostnadsutvecklingen i Västtyskland och Sverige konstateras att Sverige endast i det lägsta löneökningsalternativet i den preliminära nationalbudgeten skulle kunna undvika en fortsatt försämring av den relativa kostnadsnivån jämfört med Västtyskland.

Det är inte realistiskt att räkna med någon egentlig förbättring i Sveriges kostnadsläge gentemot Förbundsrepubliken Tyskland redan under 1977, sägs det i finansplanen. Om den internationella konjunkturutvecklingen blir relativt stark mot slutet av 1977 och under 1978 finns det emellertid en möjlighet för Sverige att tillgodogöra sig den betydande produktivitetspotential som borde finnas i svensk industri. Detta skulle tillsammans med måttfulla löneökningar skapa förutsättningar för ett återställande av en rimlig kostnadsrelation till utlandet för svensk industri.

I det sammanhanget understryker föredraganden att om vi skall lyckas med vårt mål att förstärka konkurrenskraften måste alla grupper i samhället visa återhållsamhet. Kravet gäller inte minst de sektorer som av olika anledningar är skyddade från utländsk konkurrens. Det gäller således inte endast löntagarna och deras organisationer utan i lika hög grad företagen, företagarna och kapitalägarna.

Prisstegringens storlek är av avgörande betydelse för vilken köpkraft den nominella ökningen av de disponibla inkomsterna kommer att ge upphov till. Prisstegringstakten kan väntas bli avsevärt långsammare än under de senaste åren. En avgörande förklaring härtill är att de internationella priserna, som direkt påverkar våra priser via importen, bedöms öka förhållandevis långsamt.

FiU 1976/77:10

7 I den preliminära nationalbudgeten redovisar konjunkturinstitutet tre olika alternativ för lönekostnadernas utveckling under 1977. I redovisningen av ekonomins utveckling 1977 utgår föredraganden från det lägsta lönekostnadsalternativet med hänvisning till att detta är det enda alternativ som bromsar upp försämringen i konkurrenskraften gentemot utlandet. Detta innebär en lönekostnadsökning på 8,2 % per timme. Detta alternativ ger högre export, industriproduktion och produktivitet än de alternativ där löneökningarna är snabbare. Tillväxten i den privata konsumtionen under 1977 begränsas efter korrigering för föreslagna skattehöjningar till ca 2,5 % i det lägre löneökningsalternativet.

Finanspolitiken. Den statliga finanspolitiken får under 1977 en expansiv effekt på samhällsekonomin. Den motverkar de dämpande tendenser som den svaga internationella konjunkturutvecklingen har på den svenska ekonomin och bidrar därmed till att upprätthålla produktion och sysselsättning.

Den offentliga sektorn kommer sammantaget att lämna ett väsentligt större tillskott till den totala efterfrågan under 1977 än under 1976. Efterfrågestimulansen blir även något större än under 1975.

Den offentliga sektorns finansiering har också stor betydelse för utvecklingen på kreditmarknaden. Statens, inkl. socialförsäkringssektorns, finansiella sparande är alltjämt positivt. Detta sparande sjunker emellertid markant mellan 1976 och 1977 från ca 13 miljarder kr. till ca 1 miljard kr.

Sammantaget kommer det att ske en avsevärd sänkning av den offentliga sektorns finansiella sparande mellan 1976 och 1977. Nivån blir emellertid högre än åren 1974 och 1975.

Investerings- och kreditpolitiken. Den höga outnyttjade kapaciteten i svensk industri och det pressade vinstläget har medfört en väsentlig neddragning av industrins investeringsplaner. På basis av investeringsenkäten i november skulle industriinvesteringarna enligt konjunkturinstitutet sjunka med 4 % 1977. För att återställa balansen i våra utrikesbetalningar måste emellertid en ökning av kapaciteten inom exporterande och importkonkurrerande näringar komma till stånd.

Under hösten 1976 skärpte riksbanken kreditåtstramningen. Kreditåtstramningen syftade till att öka näringslivets upplåning utomlands och begränsa konsumtionskrediterna och även i viss mån krediterna till kommunerna. Så långt möjligt har avsikten varit att inte låta kreditåtstramningen drabba utlåningen till industriella investeringsprojekt. Riksbanken har anmodat bankerna att se till att kreditåtstramningen inte drabbar de små företagen.

Om man till det förväntade bytesbalansunderskottet lägger vad som

FiU 1976/77:10

fordrats för amorteringar på tidigare upptagna långfristiga lån uppkommer ett behov av lång utländsk upplåning på 16—18 miljarder kr. under 1977. Även om staten kommer att ta på sig en väsentlig del av upplåningen måste näringslivet ändå svara för en betydande utländsk upplåning nästa år. Detta kräver enligt föredraganden en fortsatt stram kreditpolitik. Inom ramen för denna är det angeläget att i möjligaste mån prioritera den konkurrensutsatta sektorns finansieringsbehov samt att tillräckliga kreditresurser ställs till förfogande för energibesparande investeringar. De mindre och medelstora företagens kreditbehov måste i första hand tillgodoses på den svenska marknaden.

Försörjningsbalans och bytesbalans 1977. Avsaktningen i den internationella konjunkturen kommer starkt att prägla utvecklingen i vårt land under 1977. Visserligen förutses tillväxten i OECD-länderna gå snabbare under 1977 än under andra halvåret 1976, men sammantaget för helåret 1977 väntas världshandeln och totalproduktionen öka långsammare än under 1976. Den svenska exporten kommer under dessa omständigheter att öka i betydligt långsammare takt än vad som kunde förutses så sent som under hösten 1976. Bytesbalansen försämras ytterligare och väntas uppvisa ett underskott på drygt 11 miljarder kr. 1977. Exkluderas lager kommer den inhemska efterfrågan att öka med ca 3 % från 1976 till 1977. De stora lager som med hjälp av statligt stöd byggts upp kommer emellertid att verka dämpande på produktionstillväxten i år.

Tillväxten i ekonomin 1977 väntas sammantaget öka med 1,7 % mot 1 % 1976. Detta om bruttonationalprodukten mäts från användningssidan. Mätt från produktionssidan blir tillväxten något högre; ökningen 1977 har beräknats till 2,2 %.

De totala fasta investeringarna väntas öka med ca 3 1/2 % 1977 efter att ha minskat både 1975 och 1976. De viktigaste faktorerna bakom detta omslag är dels att bostadsbyggandets nedgång under de senaste åren nu bromsats upp, dels att de kommunala investeringarna väntas öka kraftigt. Även för näringslivet väntas investeringarna öka 1977. Mot bakgrund av den förlängning av stödet till maskininvesteringar och fortsatta frisläpp av investeringsfonder som förordats i det föregående, beräknas en investeringsökning på ca 4 % vara möjlig under 1977. Industriinvesteringarna har därvid bedömts kunna öka med 2 % över 1976 års nivå. Det i finansplanen beräknade utfallet för övriga efterfrågefaktorer i försörjningsbalansen framgår av tabell 2.

FiU 1976/77:10

Tabell 2. Försörjningsbalans för 1977

9 Miljarder

Procentuell volym-

kr.

förändring

1975—

1976—

1977 Tillgång

Bruttonationalprodukt

322,8

1,0

1,7

Import

82,7

5,7

6,7

Summa tillgång

405,5

1,9

2,7

Efterfrågan

Bruttoinvestering

66,2

-1,7

3,6

näringsliv

33,3

0,5

3,9

därav: industrin

15,7

1,1

2,0

statliga myndigheter och affärsverk

7,9

0,2

0,9

kommuner

12,2

0,3

8,8

bostäder

12,8

-9,0

-0,3

Lagerinvestering

5,6

( —1,1)1

(-1,4)*

Privat konsumtion

171,6

3,3

2,5

Offentlig konsumtion

84,2

2,9

3,5

Tjänstenetto

-2,9

Export

80,8

7,0

7,4

Summa efterfrågan

405,5

1,9

2,7

1 Lagerinvesteringarnas förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Konsumentpriserna väntas öka i klart långsammare takt än under de senaste åren. Under loppet av 1977 väntas ökningen uppgå till ca 6 %, om utvecklingen av lönerna sker enligt det lägsta alternativ som tidigare redovisats. Den direkta effekten av höjda internationella priser blir i år förhållandevis liten och merparten av konsumentprisstegringarna förklaras således av ökningar för olika inhemska kostnadskomponenter.

Exporten väntas i år öka med ca 7,5 % mot 1 % 1976. Frånräknas en väntad stark nedgång av fartygsexporten blir exportuppgången 1977 för övriga varor ett par procentenheter snabbare. Som tidigare berörts har avsaktningen i den internationella konjunkturutvecklingen medfört att exportförväntningarna successivt tonats ned jämfört med bedömningarna så sent som under hösten 1976. För råvarorna väntas nu en uppgång med ca 9 %. Framför allt väntas exporten av järnmalm och pappersmassa öka betydligt från den mycket låga nivån 1976. Bland färdigvarorna väntas bl. a. en fortsatt betydande ökning av pappersexporten.

Importen väntas i år stiga med en procentenhet mindre än exporten. Priserna på importvarorna väntas öka något snabbare än exportvarupriserna. Med denna utveckling av utrikeshandeln skulle handelsba -

FiU 1976/77:10

lansen fortsätta att försämras något och uppvisa ett underskott på ca 2,7 miljarder kr. 1977.

Bytesbalansen för 1977 väntas uppvisa ett underskott på drygt 11 miljarder kr. Detta innebär en försämring från 1976 på ytterligare drygt 2,5 miljarder kr.

I sin avslutning betonar föredraganden att man vid valet mellan olika ekonomisk-politiska åtgärder möter två perspektiv — ett kortsiktigt och ett långsiktigt. Dessa perspektiv går inte alltid att förena. Det som för dagen ter sig nödvändigt, kan långsiktigt framstå som mindre önskvärt. Detta gäller inte minst den situation som vi i dag befinner oss i. Målen för svensk politik — och därom torde råda bred enighet — är och förblir full sysselsättning, stabilt penningvärde, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning, regional balans och jämvikt i våra utrikes betalningar. Problemet är att finna den rätta avvägningen mellan dessa mål vid varje tidpunkt.

Den ekonomiska politiken måste i nuvarande läge bygga på uthållighet. Genom att upprätthålla tillväxten i den inhemska efterfrågan är det möjligt att bibehålla sysselsättningen och minska påfrestningarna på industrin. Syftet är liksom tidigare att söka överbrygga den svaga internationella efterfrågan i avvaktan på en mer markerad internationell konjunkturuppgång. I ett senare skede måste den inhemska efterfrågan hållas tillbaka för att ge utrymme för tillväxt genom ökad export. Sverige kommer likväl att uppvisa ett fortsatt betydande underskott i bytesbalansen även under 1977. Inför 1978 och 1979 bör det dock finnas förutsättningar för en förbättring av den yttre balansen förutsatt en relativt god internationell konjunkturuppgång. I så fall kan en stramare ekonomisk politik bli aktuell.

Föredraganden framhåller att expansionen inom den offentliga sektorn och den privata konsumtionen i längden inte kan fortgå i samma takt som under de senaste åren, för såvitt inte en betydande tillväxt av våra gemensamma resurser kan åstadkommas. För att kunna återställa balansen i de utrikes betalningarna krävs ökade industriinvesteringar, ökad industriproduktion och ökad industrisysselsättning. Underskottet i bytesbalansen kan under 1977 befaras komma att uppgå till drygt 11 miljarder kr. Det är en tvingande nödvändighet att den ekonomiska politiken inriktas på att redan under 1978 reducera underskottet. Sverige kan inte fortsätta att leva över sina tillgångar och bygga sin standard på utländska lån.

Den kostnadsutveckling som medverkat till uppkomsten av dagens ekonomiska problem måste brytas. Utgången av pågående avtalsförhandlingar får härvidlag stor betydelse. Ett gemensamt samhällsansvar åligger arbetsmarknadens parter. Föredraganden understryker att an -

FiU 1976/77:10

svaret för att dämpa kostnadsökningarna gäller inte bara löntagarna utan i lika hög grad företagen.

På sikt är Sveriges förutsättningar goda. Vi har rika naturliga resurser. Initiativkraft, hög teknisk skicklighet och samarbetsanda präglar vår nation. I samförstånd och i medvetande om lägets allvar torde olika grupper inom vårt samhälle vara beredda att solidariskt medverka till att lägga en fast grund för en återställd samhällsekonomi.

Motionerna

I två av motionerna tas upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motionen 1014 av herr Werner m. fl. (vpk) anförs att den ekonomiska utvecklingen i den kapitalistiska världen under 1970-talet har uppenbarat den kapitalistiska hushållningens begränsningar och oförmåga att ge människor social och ekonomisk trygghet. Den ekonomiska tillväxten tycks långsiktigt avta. Massarbetslösheten, som man trodde vara historia i de utvecklade kapitalistiska staterna och förpassad till de fattiga utplundrade länderna, har åter blivit ett faktum också i de högindustrialiserade kapitalistländerna. Storföretagens hämningslösa jakt efter ökade vinster leder till allt hårdare hets i arbetslivet. Naturtillgångarna utnyttjas hänsynslöst mot kommande generationer.

Sverige är en del av den kapitalistiska världen. De allmänna kristendenserna och motsättningarna går igen också här. Det svenska näringslivet kontrolleras av ett fåtal storkapitalister. Svenska storföretag bedriver i förhållande till sin omfattning en betydande verksamhet utomlands. De flesta bland de största svenska företagen sysselsätter flera arbetare i andra länder än i Sverige. Samtidigt söker sig allt fler internationaliserade storbolag till Sverige.

Den skärpta monopoliseringen av den svenska ekonomin har fått följder för den ekonomiska utvecklingen på flera olika sätt. Koncentrationen till storföretag har gått hand i hand med en vikande ekonomisk tillväxttakt. BNP:s ökning, som under sextiotalets förra hälft var nära 5 % i genomsnitt per år, under dess andra hälft något under 4 % i genomsnitt har hittills under 1970-talet varit knappt 2 % i genomsnitt. Orsakssambanden bakom detta är flera, men de flesta av dessa går tillbaka till kapitalkoncentrationen och storfinansens stärkta maktställning. Denna har begränsat nyföretagandet. Den förhindrar alltmer en sådan produktionsökning som kan äventyra monopolistisk prissättning. Koncentrationen har medfört utslagning av många producerande företag och att arbetskraft överförts från produktiva delar till mindre tillväxtfrämjande delar av ekonomin.

Med den vikande tillväxten har en långsiktig ökning av arbetslösheten

FiU 1976/77:10

ägt rum. En stor del av denna arbetslöshet har sugits upp av den svällande icke-ordinarie arbetsmarknaden, av statliga beredskapsarbeten, omskolningskurser, skyddad sysselsättning, arkivarbeten. 4,7 % av arbetskraften beräknas 1976 ha varit utan arbete eller sysselsatt utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Härtill kommer det ökande antalet personer som förtidspensioneras av arbetsmarknadspolitiska skäl. Antalet förtidspensionerade under den senaste femårsperioden har varit ca 20 000 personer per år. 2 000—3 000 personer av dessa har förtidspensionerats sedan de utförsäkrats från sin arbetslöshetskassa. Dessutom tillkommer en kraftig ökning i antalet sjukskrivna och långtidssjuka, vilket får följder för arbetsmarknaden.

Företagens strävan att öka sina profiter på de arbetandes bekostnad och storföretagens försök att undgå att deras monopolistiska ställning inte äventyras av deras egna investeringar har lett till den kraftiga ökningen av svenska företags direktinvesteringar i utlandet som vi kunnat iaktta under 1970-talet. Kapitalexporten har varje år under 1970-talet hittills rört sig om miljardbelopp, 1976 noterades den hittills kraftigaste med över 3,4 miljarder kronor. Det tycks som om kapitalisterna företrädesvis lägger ”arbetsintensiv” produktion i utlandet och har kvar en mera produktionsmedelsintensiv tillverkning i landet. Detta har starkt bidragit till krisen i energihushållningen.

De skillnader som finns mellan den nya och den gamla regeringens ekonomiska politik är icke av arten utan av graden. Den mest iögonfallande och betydelsefulla olikheten ligger på det fördelningspolitiska planet. Den nya regeringen förespråkar där en politik än mer till kapitalägarnas förmån. Inte under hela efterkrigstiden har ett regeringsdokument så ensidigt och oförblommerat uttryckt en sådan arbetsköparadvokatyr om avtalsrörelsen som den nu föreliggande finansplanen. Arbetarna ställs där inför en påstådd valsituation att de antingen skall nöja sig med fem procents lönepåslag — vilket, då prisstegringarna beräknas till sex procent — är en reallöneminskning, eller också kommer de att bli ansvariga för sin egen arbetslöshet!

Knytnävsvarning mot de lönarbetande, uppskov med i valrörelsen utlovade förbättringar för barnfamiljerna och pensionärerna till 1978 — men utan prut tillmötesgående av militärledningens dyraste anslagsalternativ och fortsatta gåvor och subventioner till kapitalägarna, se där framgår högerpolitiken. Men ingen kan påstå att den är väsensskild från vad som tidigare setts från regeringshåll i det här landet. Inte ens regeringens planer på att uppta stora utlandslån är väsensskilda från den förra regeringens politik. Det nya är att staten skall uppta dessa lån, men i tidigare finansplaner har ökad utlandsupplåning rekommenderats för såväl det privata näringslivet som för kommuner.

Den nuvarande ekonomiska situationen måste mötas i konfrontation mot det kapitalistiska systemets funktionssätt och kapitalägarnas makt.

FiU 1976/77:10

13 Konjunkturpolitiska åtgärder som de förespråkas av regeringen syftar i bästa fall till hjälp för stunden, för att vi skall ha ”uthållighet” över det närmaste årets dåliga konjunkturläge. De hoppas på en ny högkonjunktur, men en sådan går lagbundet alltid över i en ny kris. Den ekonomiska politiken får därför inte bara utgå ifrån det tillfälliga konjunkturläget. Den måste grundas på medvetenheten om att den kapitalistiska hushållningen är orationell och aldrig kan befrias från konjunktursvängningar och vad dessa medför av otrygghet för de lönarbetande och andra utsatta. Samtidigt som den ekonomiska politiken måste utgå från det aktuella läget måste den ingå som ett led i att befrämja utvecklingen till ett nytt hushållningssystem, en socialistisk planhushållning.

Ett stort statligt industriprogram måste utvecklas. Till detta kan tillgångarna i AP-fonden mobiliseras. Dess medel bör icke användas för att öka kapitalets tillgångar av s. k. riskvilligt kapital. En styrning av alla större investeringar är nödvändig. Kreditväsendet bör helt nationaliseras.

Strukturproblemen i ekonomin bör bemötas med en övergång till en högre förädlingsgrad i ekonomin. Detta ger både en bättre energihushållning och per insatt energienhet högre sysselsättningsgrad. Kärnkraftutbyggnaden måste stoppas.

Den ökade utslagningen i arbetslivet måste bemötas med bestämda åtgärder för att minska hetsen i arbetslivet. Arbetstiden måste förkortas successivt så att sextimmarsdagen är verklighet 1980. Kapitalexporten måste stoppas.

I motionen 1294 av herr Palme m. fl. (s) berörs först den internationella utvecklingen. Sedan OECD-sekretariatet framlade sin prognos i december månad 1976 har man, anförs det i motionen, kunnat se klara tecken på en omsvängning i den ekonomiska politiken. Längst i denna riktning har den nytillträdande presidenten i USA gått. Han har nyligen framlagt ett betydande stimulansprogram för den amerikanska ekonomin innehållande bl. a. en lång rad olika riktade åtgärder vilka sannolikt kommer att snabbt stimulera USA:s ekonomi. Vidare har liknande åtgärder även annonserats i Förbundsrepubliken Tyskland. Dessa två länder svarar för sammanlagt inemot 60 procent av hela OECD-områdets produktion. De stora OECD-länderna har även deklarerat sin avsikt att sammankalla ett internationellt toppmöte under första delen av 1977 för att diskutera behovet av åtgärder. Man kan således redan nu på goda grunder förutsätta att den ekonomiska politiken kommer att bli mera expansiv än vad som förutsatts vid utarbetandet av OECD-prognosen.

Man kan även konstatera att utvecklingen i USA skjutit en betydande fart redan före årsskiftet. Utvecklingen kommer därför sannolikt att med

FiU 1976/77:10

en viss marginal överträffa de tal som har angivits i OECD:s beräkningar. En ökning av länderområdets tillväxttakt med ungefär 5 procent synes vara möjlig att uppnå. Därmed skulle även världshandeln komma att öka mer än vad som förutsatts i såväl regeringens finansplan som i OECD-prognosen. Vidare bör profilen för världshandelns utveckling härigenom ändras så att den i stället för att sakta av sannolikt kommer att accelerera under senare delen av 1977. För vårt eget lands vidkommande bör den ökade ekonomiska aktiviteten leda till att exporten får en ytterligare stimulans — särskilt om man tar hänsyn till att efterfrågeökningarna i vår omvärld nu kommer att innehålla såväl investeringar som ett ökat bostadsbyggande, dvs. varuområden där den svenska exporten sedan länge har en stark ställning.

Den inhemska utvecklingen under 1976. Den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik under åren 1974—1976 gjorde, sägs det i motionen, att vi kunde överbrygga den djupaste internationella konjunkturnedgången som ägt rum sedan 30-talet. De kontraktiva effekterna av oljeprisstegringen och av den kraftigt vikande exporten motverkades genom en stark expansion av den inhemska efterfrågan. Den privata konsumtionen steg dessa år med 3 å 4 procent per år och den offentliga konsumtionen med ungefär lika mycket.

Det har emellertid varit ett centralt led i den socialdemokratiska regeringens politik att samtidigt söka hålla uppe exportindustriernas och de importkonkurrerande näringarnas konkurrenskraft och produktionskapacitet. Ett betydande stöd har därför utgått till näringslivets investeringar, vilket medfört att vi — i motsats till praktiskt taget alla andra OECD-länder — lyckats hålla uppe den industriella investeringstakten under konjunkturnedgångens år. Industrin har även erhållit stöd för en omfattande lagerproduktion som bidragit till att hålla uppe sysselsättningen i främst exportnäringarna och kompenserat för efterfrågebortfallet från utlandsmarknaderna. Ett omfattande statligt stöd till arbetskraftens utbildning har även bidragit till att hålla arbetskraften kvar i industrisektorn.

Genom dessa olika åtgärder — lagerstöd, fondfrisläpp, utbildningsbidrag m. m. samt expansionen inom den offentliga sektorn — har inte endast en ökning av arbetslösheten kunnat undvikas utan sysselsättningen har stigit relativt kraftigt.

Den internationella konjunkturuppgången under 1976 medförde en relativt kraftig ökning av den svenska exporten, ehuru mindre än förutsedd. Mellan 1975 och 1976 beräknas den ha ökat med 7 % i volym och utgör därigenom en av de mest expansiva efterfrågekomponentema under detta år. I takt med denna förstärkning av utlandsefterfrågan fick den ekonomiska politiken läggas om i en mera restriktiv riktning. Ett väsentligt led i denna politik var att förstärka statsfinanserna. Un -

FiU 1976/77:10

der året nedbringades underskott och upplåningsbehov på statsbudgeten. Den ekonomiska politiken fick därför en allt mindre expansiv inverkan på samhällsekonomin under de tre första kvartalen 1976 i syfte att bereda ett ekonomiskt utrymme för den växande exporten.

I regeringens finansplan och den därtill hörande preliminära nationalbudgeten uppehåller man sig mycket vid förhållandet att den svenska exporten under 1976 och även under 1975 inte utvecklades i samma takt som våra marknader ökade. Man slår fast som ett faktum att den svenska exportindustrin kraftigt minskat sina marknadsandelar på OECD-området under dessa båda år. I en viss statistisk mening anser motionärerna det vara ovedersägligt att så har varit förhållandet. De förklaringar som presenteras i finansplanen och nationalbudgeten anses däremot onyanserade och i vissa avseenden även missledande. I regeringens dokument framhålls som egentligen enda förklaringsfaktor till detta förhållande att den svenska lönekostnadsstegringen har varit snabbare än omvärldens. Detta skulle i sin tur ha lett till att de svenska företagen skulle ha ökat sina priser snabbare än konkurrenterna och därigenom ”prissatt sig ur marknaden”.

Redan detta förhållande — att våra exportföretag skulle tagit ut högre priser än konkurrenterna — kan göras till föremål för kritiska invändningar. Kritiken framstår som än mer befogad när den härledes uteslutande till löneutvecklingen. På de allra flesta varuområden möter de svenska exportföretagen en prisnivå som fullständigt bestäms av de internationella marknaderna. Det finns helt enkelt inte marknadsmässigt utrymme för en självständig prissättning. De indexberäkningar som ligger till grund för regeringens bedömningar på dessa punkter har heller inte tagit tillbörlig hänsyn till att t. ex. kvalitetsförbättringar och förändringar i varusammansättningen kan ha gett upphov till en betydande del av de statistiskt registrerade förändringarna i exportpriserna. Även de redovisade marknadsandelsförändringarna är sannolikt påverkade av en rad olika statistiska osäkerheter. Det är mycket möjligt att Sverige har lyckats att relativt väl hålla uppe marknadsandelarna på de områden som vår svenska export är inriktad på, t. ex. trä, massa, papper, specialstål, kvalificerade verkstadsprodukter, men att just dessa varuområden haft en långsammare tillväxt än världshandeln. Sådana förskjutningar i varufördelningen kan statistiskt ge upphov till förskjutningar i marknadsandelarna. Den svenska exportens fördelning på länder kan också ha varit en faktor som gjort att vår export växt långsammare än världshandelns ökning.

Motionärerna finner det vara anmärkningsvärt med hänsyn till den stora roll det spelar i regeringens argumentation, att man inte har gjort mera ambitiösa försök att kartlägga omfattningen och orsakerna till dessa marknadsandelsförskjutningar.

Motionärernas grunduppfattning är att den svenska industrins kon -

FiU 1976/77:10

kurrenskraft sett över en längre tidsperiod visat sig vara oförändrat god i förhållande till det helt övervägande antalet länder med vilka vi konkurrerar. Visserligen är det ovedersägligt att den svenska industrins arbetskraftskostnader under de två sista åren stigit snabbare än t. ex. de västtyska. Men detta är en konsekvens av — inte en orsak till — de snabba exportprisstegringarna under tidigare år. Taget över en längre period visar de svenska arbetskraftskostnaderna per produktenhet en med de viktigare konkurrentländerna parallell utveckling.

Politik för en stark ekonomi. Den ekonomiska politikens grundläggande mål är att skapa arbete och trygghet åt alla. För att man skall kunna förverkliga detta mål krävs en stark ekonomi. Det är endast i en stark ekonomi som man långsiktigt kan hävda den fulla sysselsättningen. Det är endast den starka ekonomin som kan ge medborgarna den ekonomiska trygghet som vårt sociala ansvar kräver. Det är endast i kraft av en stark ekonomi som ett land kan hävda sitt ekonomiska oberoende och självständigt förverkliga de egna ekonomisk-politiska målen.

Inför den bild av den internationella ekonomiska utvecklingen som nu framträder är det nödvändigt att med kraft fullfölja målet att med bibehållen full sysselsättning återvinna balansen i vår utrikeshandel. Den arbetsmarknadspolitiska beredskapen måste utnyttjas för att klara de svårigheter som kan uppträda på arbetsmarknaden under vintern och våren. Aktiva näringspolitiska åtgärder måste sättas in för att möta de mera långsiktiga strukturproblemen i olika industribranscher. Samtidigt måste den ekonomiska politiken inriktas på att minska budgetunderskottet och statens lånebehov för att förbättra vår utrikesbalans och minska vårt beroende av internationell upplåning.

Den borgerliga regeringen har emellertid inte förmått att utforma en sådan politik. Åtgärderna för att möta de näraliggande arbetsmarknadsproblemen är otillräckliga. Föreliggande speciella branschproblem hanteras med tveksamhet och tidsfördröjningar. Man accepterar passivt en mycket kraftig försämring av vår utrikesbalans under 1977.

Den socialdemokratiska regeringens strävan att minska underskottet i den statliga budgeten har ersatts med en svag finanspolitik, som leder till växande underskott. Det är särskilt allvarligt att detta sker i ett läge med en uppåtgående konjunktur.

Den svaga finanspolitiken under 1977 bidrar också till den kraftiga försämringen av vår utrikeshandelsbalans. Genom regeringens politik löper vi nu risken att komma i en mer permanent underskottssituation med en därtill hörande kraftig upplåning utomlands.

Det socialdemokratiska partiet tar bestämt avstånd från en politik som leder till denna kraftiga ökning av Sveriges internationella skuldsättning. Så sent som under våren 1976 anslöt sig en bred majoritet inom riksdagen till den dåvarande regeringens förslag att den ekono -

FiU 1976/77:10

miska politiken under återstoden av sjuttiotalet skulle inriktas på att uppnå balans i vårt lands utrikeshandel fram till 1980. Trots att den ekonomiska utvecklingen inte på något avgörande sätt avvikit från den som förutsattes i 1975 års långtidsutredning har den borgerliga regeringen i sin första budget accepterat en mycket kraftig försämring av vår utrikesbalans för 1977. Detta har också kommit till uttryck i finansplanen genom att balansen i de utrikes betalningarna inte längre ingår bland de primära målen för den ekonomiska politiken.

1 stället för att själv ålägga sig en nödvändig finanspolitisk restriktivitet lägger man ansvaret för den ekonomiska utvecklingen på lönekostnaderna och alltså därigenom på löntagarna och deras organisationer. Det är enligt regeringens mening de fackliga organisationernas återhållsamhet i lönekraven som skall åstadkomma den förbättringen av vår internationella konkurrenssituation som på sikt skall kunna medföra en förstärkning av vår utrikeshandel. I själva verket är det regeringens svaga finanspolitik med dess kraftiga likviditetspåspädning som medför risker för fortsatta snabba pris- och kostnadsstegringar i vårt land. Socialdemokraterna tar därför bestämt avstånd från den borgerliga regeringens försök att inte själv ta ansvar för den ekonomiska politiken utan lägga över detta på löntagarna och deras organisationer.

De uppskattningar som görs i finansplanen av den inhemska efterfrågans tillväxt är enligt motionärernas mening inte realistiska. Regeringens antagande om inkomstutvecklingen har långt mera karaktären av ett programmatiskt uttalande, ett försök att styra löneutvecklingen, än det beräkningstekniska exempel som den socialdemokratiska regeringen använde i motsvarande situationer. Men detta styrningsförsök kan inte förändra den verklighet som skapas av efterfråge- och likviditetspåspädningen via finanspolitiken.

Den ekonomiska politiken bör enligt motionärerna under den kommande perioden kännetecknas av en i jämförelse med regeringsförslaget betydligt större restriktivitet. Huvudinriktningen av den finanspolitik man föreslår är att skapa förutsättningar för i stort samma reala utveckling av konsumtion och investeringar inom ekonomins olika sektorer som den som anges i regeringens finansplan. Samtidigt ger den stramare politiken utrymme för en snabbare produktionsökning och en bättre sysselsättningsutveckling inom industrin via en gynnsammare utveckling av utrikeshandeln. Härigenom kan underskottet i bytesbalansen bli drygt 3 miljarder kr. lägre än vad regeringens politik leder till. De förslag som framläggs om inkomstförstärkningar och besparingar i statens budget minskar budgetunderskottet med ca 5 miljarder kr.

Den ekonomiska utvecklingen under 1977. Motionärerna konstaterar att regeringen vid utarbetandet av sin prognos för utrikeshandelns utveckling inte tagit hänsyn till den omläggning av den ekonomiska poli 2

Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

tiken i mera expansiv riktning som skett eller väntas ske i flera viktiga OECD-länder under våren 1977. En viss uppjustering av prognosen för den svenska marknadstillväxten framstår därför som motiverad. Av ännu större betydelse för regeringens bedömning av exportens utveckling 1977 är emellertid den förutsättning man lagt in om att vi skall fortsätta att förlora marknadsandelar. Intill dess att säkrare underlag föreligger har motionärerna inte funnit anledning att acceptera den kraftiga nedjusteringen av den svenska exportutvecklingen som de av regeringen förutsatta marknadsandelsförlusterna skulle innebära. Det bör vara möjligt att under 1977 uppnå en tillväxt i exportvolymen som ligger på 9 å 10 procent.

Även i fråga om importen har motionärerna en annan bedömning. Importökningen såsom den beräknas i finansplanen förefaller motionärerna anmärkningsvärt snabb med hänsyn till att så mycket av den inhemska expansionen ligger på de offentliga sektorerna och på byggnadsinvesteringarna. Om en mer restriktiv finanspolitik genomförs och om hänsyn tas till den annorlunda uppfattning som man har om det svenska näringslivets konkurrenskraft, bör importprognosen nedjusteras med ca 1 1/2 procent i förhållande till regeringens bedömningar, hävdar motionärerna.

Enbart dessa två förändringar i bedömningen av den svenska utrikeshandeln leder till en relativt betydande förbättring av vår bytesbalans. Tar man dessutom även hänsyn till den i jämförelse med regeringens prognos något bättre bedömning av den internationella prisutvecklingen på olje- och råvaruområdet, som nu kan göras så bör man kunna uppnå en förbättring av utrikesbalansen i förhållande till regeringens beräkning som ligger på 3 å 4 miljarder kr.

En viktig förutsättning för att denna förbättring av utrikesbalansen skall komma till stånd är dock att den inhemska efterfrågeutvecklingen blir förhållandevis dämpad. De prognoser för volymtillväxten av konsumtion och investeringar som redovisas i finansplanen är enligt motionärernas mening inte realistiska mot bakgrund av den ekonomiska politik regeringen vill föra. Det förefaller oundvikligt att pris- och kostnadsstegringen blir större vid ett förverkligande av den av regeringen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken. Detta kan dock komma att motvägas av att den internationella prisstegringen på vissa viktiga råvaruområden blir lägre än vad regeringen förutsatt i sina kalkyler. Sammantaget leder dessa olika faktorer till slutsatsen att uppgången 1977 av såväl hushållens disponibla inkomster som den privata konsumtionen blir större än vad som anges i finansplanen.

Den åtstramning av finanspolitiken, som motionärerna föreslår, syftar till att skapa förutsättningar för att den volymmässiga tillväxten under 1977 av inhemsk efterfrågan skall bli av ungefär den storleksordning som anges i finansplanen. En real konsumtionsökning med 2—2,5 pro -

FiU 1976/77:10

cent bör accepteras mot bakgrunden av de krav på fortsatt standardökning som reses från olika grupper av befolkningen.

Sammanfattningsvis innebär budgetalternativet en ökning av efterfrågan inom landet som endast i begränsad utsträckning understiger den volymutveckling, som finansplanens försörjningsbalans för den svenska ekonomin bygger på. Ökningen är däremot väsentligt lägre än vad som skulle följa om regeringens ekonomiska politik genomfördes.

När det gäller produktion och sysselsättning menar motionärerna att deras alternativ leder till en något snabbare produktionsstegring och därmed också en något bättre sysselsättningsutveckling än den som regeringen angivit. Detta är i första hand en konsekvens av de annorlunda bedömningar som gjorts av exportens och importens utveckling. BNP bör kunna öka med 2—2,5 procent mellan 1976 och 1977. Den kraftiga minskning av industrisysselsättningen som regeringen accepterat i sin ekonomiska bedömning bör motverkas för att stå i bättre överensstämmelse med de långsiktiga målen för vår sysselsättningsstruktur. Vid ett genomförande av den föreslagna ekonomiska politiken kommer industriproduktionen att öka med 2—4 procent mer än vad regeringen angivit. Detta bör kunna begränsa den kraftiga nedgång i industrisysselsättningen som regeringen förutsatt. En politik med denna inriktning ger en bättre anpassning till en trolig konjunkturutveckling och bör skapa goda förutsättningar för en långsiktig balans i vår ekonomi.

Övriga motioner rör delfrågor inom den ekonomiska politiken.

I motionen 52 av herr Werner m. fl. (vpk) krävs att prisstoppet vidgas till att omfatta alla dagligvaror. Ett prisstopp är visserligen inte det saliggörande om inflationen skall bekämpas. Det krävs en rad andra åtgärder för att minska monopolen och profitörernas makt över prissättning och ekonomi över huvud taget. Prisstopp på samtliga dagligvaror framstår bland dessa åtgärder dock som en primär nödvändighet. Det skulle kunna dämpa de mest direkta verkningarna av inflationen för de lönarbetande. Motionärerna finner det därför nödvändigt att riksdagen omprövar tidigare beslut och nu kräver av regeringen, att denna tillämpar den allmänna prisregleringslagen så, att prisstopp införes på alla dagligvaror.

I motionen 169 av herr Werner m. fl. (vpk) hävdas att föreställningen att lönekostnaderna skulle vara inflationens huvudsakliga drivkraft är en myt. Den nya regeringen ger, enligt motionärerna, i finansplanen ensidigt uttryck för denna mot de lönarbetande riktade vanföreställning.

Inflationens orsaker står enligt motionärerna att finna i den moderna kapitalismens allmänna utvecklingsdrag och kris. Dessa drag tvingar fram en stark kapitalackumulation. Kapitalet, främst monopolen och

FiU 1976/77:10

storföretagen, försöker klara sitt ackumulationsbehov genom att tillvälla sig en i förhållande till den egna insatsen orättmätigt stor del av den samhälleliga produktionen. De har där statens stöd. Inflationen riktar sig i första hand mot de lönarbetande. Då kapitalet inte förmår åstadkomma direkta lönesänkningar angriper man de arbetandes reallöner genom prisstegringar. Det har i år ett anmärkningsvärt entydigt stöd av regeringen.

Anti-inflationspolitikens huvuduppgift är enligt motionärerna att kringskära kapitalägarnas ekonomiska övertag och prisuppskörtningar. I motionen anges i ett tiopunktsprogram de krav som står i förgrunden:

1. Prisstopp på alla dagligvaror

2. Hyresstopp

3. Bort med momsen på mat

4. Ingrepp mot monopolistisk prissättning — skärpt monopollagstiftning 5.

Begränsning av den kommersiella reklamen

6. Slut på gåvopolitiken till företagen

7. Skärpt restriktivitet mot kapitalexporten — dämpa utrikeslånandet

8. Lågräntepolitik

9. Åtgärder mot mark- och fastighetsspekulation

10. Ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun.

I motionen 595 av herr Feldt m. fl. (s) anförs att den s. k. restposten i betalningsbalansen, vilken fångar upp skillnaderna mellan valutareservens registrerade förändringar och övriga kända poster på betalningsbalansen, har från en jämförelsevis obetydlig nivå under senare tid successivt ökat till ansenliga belopp. Under de båda åren 1975 och 1976 uppgår den till över 4 miljarder kr. Detta måste innebära att betydande penningströmmar går vid sidan av dem som statistiskt registreras med nuvarande system.

Den allvarligaste bristen i vårt nuvarande system synes sammanhänga med att valutaanmälan inte behöver lämnas i samband med betalningar från utlandet som avser varuexportlikvider. Detta förhållande har medfört att anmälningar i en förmodligen betydande utsträckning inte heller lämnas i samband med betalningar från utlandet avseende andra typer av transaktioner. En nära till hands liggande anledning till detta är att bankerna inte känner till vad en inflytande betalning avser och därför har svårt att avgöra om valutaanmälan måste ske. Det är sannolikt att de bortfall i registreringen som detta förhållande medför förklarar en betydande del av den restpost som observerats under senare år.

Det arbete som varit på gång inom ansvariga myndigheter för att förbättra främst den statistiska informationen måste fullföljas så snabbt som möjligt, inte minst för att riksdagen skall vara i stånd att bedöma den ekonomiska situationen landet befinner sig i och den finanspolitik som regeringen föreslår.

FiU 1976/77:10

21 Innan ett fullgott material föreligger är det också nödvändigt att regeringen i sin bedömning av förhållandena ger riksdagen sin uppfattning till känna hur restposten kan tänkas vara sammansatt.

I motionen 1013 av herr Unckel (m) pekas på det stora problem som de icke oljeproducerande u-ländernas växande skuldbörda utgör. En stor del av dessa skulder utgörs av lån upptagna på den privata kapitalmarknaden via västerländska banker.

Enligt motionären kan en fortsatt utveckling av detta slag leda till en situation där dels allt fler u-länders kreditvärdighet uttöms, dels västerländska banker sitter med fordringar som inte går att kräva in enligt de ursprungliga lånevillkoren.

Motionären föreslår mot denna bakgrund att Sverige inom ramen för OECD skall verka för upprättande av ett rapporteringssystem avseende u-ländernas växande skulder inom det västerländska banksystemet.

Utskottet

Den internationella utvecklingen

Den information som nu föreligger om den ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna månaderna kring årsskiftet 1976/77 bekräftar den bild av konjunkturutsikterna för år 1977 som tecknats i finansplanen. En fortsatt förhållandevis långsam konjunkturuppgång i Västeuropa är således den mest sannolika utvecklingen. Den bedömningen kan nu grundas på ett stabilare underlag än vad som förelåg i november— december.

Av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa blir vad som händer med ekonomin i USA. Där kan utvecklingen under det fjärde kvartalet 1976 i efterhand sägas rymma en något mer positiv tendens än vad tidigare bedömningar gav vid handen. Uppgången under årets sista månader var relativt kraftig mätt med de vanliga konjunkturindikatorerna. Av betydelse i sammanhanget är framför allt att kapacitetsutnyttjande och orderingång nu pekar uppåt, vilket får effekter på investeringsbenägenhet och import. Tillsammans med det av president Carter presenterade programmet för att stimulera ekonomin under 1977 och 1978 pekar detta mot att tillväxten i USA under 1977 bör kunna bli något högre än de 4,5—5,5 % som i finansplanen bedömts sannolikt.

Normalt bör man räkna med relativt lång eftersläpning från det att en konjunkturuppgång startar i USA och till dess uppgången får effekter på den ekonomiska utvecklingen i Europa. Det som nu diskuteras är emellertid inte en påbörjad uppgång utan vad som måste bedömas vara en paus i uppgången efter en relativt snabb tillväxtfas. Det bör också vägas in att sannolikheten för en mer expansiv politik i Förbundsrepubliken Tyskland ökar om uppgången i USA är säkerställd, eftersom i

FiU 1976/77:10

nuvarande läge den politiska viljan att stödja en uppgång är av avgörande betydelse.

Emellertid tyder det mesta på att man i Förbundsrepubliken Tyskland tills vidare kommer att föra en mycket stram politik som begränsar den eljest möjliga uppgången. I den västtyska regeringens ekonomiska årsrapport som lades fram den 26 januari 1977 förutses nu en tillväxt av bruttonationalprodukten om 5 % under 1977, dvs. något lägre än helårssiffran för 1976. Lönekostnadsstegringen har i rapporten beräknats till drygt 7,5 %. Att döma av ett vid månadsskiftet januari—februari träffat avtal inom metallsektorn, som anses bli normerande på den västtyska arbetsmarknaden, synes den totala lönekostnadsstegringen i Förbundsrepubliken dock komma att ligga på en något högre nivå, eller 8— 9 % exklusive löneglidning.

Den strama ekonomiska politiken i Förbundsrepubliken Tyskland innebär att en rad andra länder i Västeuropa också tvingas föra en försiktig politik med hänsyn till sina underskott i handels- och bytesbalanserna. I den senaste halvårsrapporten från EG om det ekonomiska läget (1977-01-28) räknar man nu med en tillväxt inom EG-området om endast 3 % under år 1977.

Sammanfattningsvis bör man kunna räkna med en relativt snabb tillväxt i USA, varigenom en dragkraft etableras i den internationella konjunkturuppgången. Alternativet att uppbromsningen i världskonjunkturen under andra halvåret 1976 skulle kunna slå över i en ny nedgångsfas verkar nu inte sannolikt. I Förbundsrepubliken Tyskland för man emellertid tills vidare en mycket stram politik, vilket starkt påverkar Västeuropa i övrigt. En stabil uppgång bör vara säkerställd, men den torde komma att ske långsamt.

Konjunkturer och ekonomisk politik 1976

I finansplanen diskuteras relativt utförligt frågan om den svenska industrins kostnadsläge och konkurrenskraft. Exportpriset på svenska bearbetade varor steg med 29 % 1974—1976 medan det genomsnittliga exportpriset i svenska kronor för OECD-länderna steg med endast 10 %. De svenska relativpriserna skulle sålunda ha stigit med hela 17 % på två år och orsakat förluster i marknadsandelar på ungefär lika många procent. Också på den svenska marknaden har svensk industri förlorat marknadsandelar under år 1976. I finansplanen betonas sambandet mellan förlusterna i marknadsandelar och den ogynnsamma kostnadsutvecklingen för svensk industri.

I den socialdemokratiska partimotionen 1294 rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken kritiseras finansplanens behandling av denna frågeställning. De förklaringar som anförs i finansplanen anses onyanserade och i vissa avseenden missledande. Motionärerna menar att den statistik bedömningarna vilar på rymmer en rad osäkerheter och bl. a.

FiU 1976/77:10

inte tar tillbörlig hänsyn till kvalitetsförbättringar och förändringar i varusammansättningen. De finner det anmärkningsvärt att det inte gjorts mer ambitiösa försök i finansplanen att kartlägga omfattningen av och orsakerna till dessa marknadsförskjutningar.

Enligt utskottets mening kan det självfallet inte uteslutas att själva beräkningstekniken har viss betydelse för resultatet vid detta slag av beräkningar. Den kan emellertid knappast spela mer än en marginell roll och på intet sätt rubba den allmänna bild av förlorade marknadsandelar och försämrad konkurrenskraft som redovisas i den preliminära nationalbudgeten och i finansplanen. De förberedande studier som företagits vid konjunkturinstitutet rörande marknadsutvecklingen för svenska exportvaror i enskilda länder vidimerar den bild som finansplanen ger.

Med hänsyn till den betydelse frågan om den svenska kostnadsutvecklingen har för vårt lands ekonomiska utsikter och för den ekonomiska politikens utformning har utskottet vid behandlingen av detta ärende ägnat frågan särskild uppmärksamhet.

Vid en bedömning av ett lands kostnadsläge och kostnadsutveckling måste hänsyn tas dels till lönekostnaderna, dels till produktiviteten. En sammanvägning av lönekostnaderna per arbetad timme och antalet producerade enheter per timme (produktiviteten) ger lönekostnader per producerad enhet, vilket är det mått som brukar användas vid jämförelser mellan olika länders konkurrenskraft.

Utskottet har studerat material från olika källor. De uppgifter som utskottet här redovisar har hämtats från ett material som har utarbetats inom Svenska Handelsbankens ekonomiska sekretariat. Materialet bygger på respektive länders officiella statistik och statistik från OECD. Motsvarande statistik från annat håll ger en i huvudsak likartad bild.

Tabell 3. Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin 1970— 1976

I nationella valutor (Index 1970 = 100)

(prog-

nos)

Frankrike

106,3

111,6

121,3

142,2

177,7

190,2

Förbundsrepubliken Tyskland 100

111,6

116,7

121,3

134,7

145,3

143,5

Norge

113,5

124,1

132,3

152,8

193,3

212,0

Japan

113,4

121,5

129,3

177,6

218,9

215,4

Storbritannien

108,8

117,2

123,5

154,7

198,1

230,5

Förenta staterna

102,3

104,7

107,2

116,1

134,4

138,6

Sverige

109,4

117,2

124,3

137,2

171,9

195,6

I tabell 3 redovisas kostnadsutvecklingen i respektive lands valuta. Därav framgår att den västtyska kostnadsutvecklingen var endast obetydligt långsammare än Sveriges under åren 1970—1974. Däremot var

FiU 1976/77:10

den svenska kostnadsutvecklingen väsentligt snabbare under åren 1975 och 1976. Jämför man däremot med exempelvis Storbritannien, som haft betydande underskott i bytesbalansen, har den svenska kostnadsutvecklingen under perioden 1970—1976 varit långsammare.

Kostnadsutvecklingen i nationell valuta ger dock inte en uppfattning om förändringen i Sveriges relativa konkurrensläge. För att få en bild av hur denna förändrats måste man även ta hänsyn till valutakursförändringar. I tabell 4 redovisas index för konkurrenskraftens utveckling i några viktiga konkurrentländer.

Av tabell 4 framgår att Sverige stärkte sin konkurrenskraft väsentligt gentemot Västtyskland 1970—1974 genom D-markens uppskrivning men att en avsevärd försämring skedde 1975 och 1976. Samma bild av utvecklingen får man om man vidgar jämförelsen till att omfatta flera konkurrentländer. Genom den starka nedskrivningen av det engelska pundet har Storbritannien förstärkt sin konkurrenskraft.

Sammanfattningsvis hade vi åren 1970—1973 en med omvärlden i stort sett oförändrad konkurrenssituation. Mellan 1973 och 1974 förbättrades Sveriges konkurrenskraft markant, för att mellan 1974 och 1976 avsevärt försämras.

Sverige har åtagit sig att gentemot vissa länder, däribland Förbundsrepubliken Tyskland, hålla i princip oförändrade växelkurser. Genom justering av riktkurserna inom den s. k. valutaormen har, under den period som här diskuterats, en förändring av den svenska kronans värde gentemot den tyska marken skett. Det är väsentligt att framhålla att sådana kursjusteringar inom ramen för ett valutasamarbete är exceptionella. Vid bedömningen av hur de svenska företagens konkurrenskraft

Tabell 4. Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin 1970— 1976

I svenska kronor (Index 1970 = 100)

(prog-

nos)

Frankrike

105,0

112,3

127,3

140,4

183,8

185,0

Förbundsrepubliken Tyskland

115,3

122,5

140,9

162,8

172,7

174,7

Norge

113,8

123,5

139,1

169,5

211,9

233,1

Japan

116,7

132,2

145,2

189,9

213,2

218,5

Storbritannien

109,2

112,4

106,1

129,5

146,9

146,2

Förenta staterna

100,6

95,9

92,1

104,5

108,0

116,5

Sverige

109,4

117,2

124,3

137,2

171,9

195,6

Sverige i relation till ett vägt genomsnitt för 13 konkurrent- länder1

100,0

102,6

100,0

93,0

101,5

111,4

1 De 13 länderna är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Canada, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, USA och österrike.

FiU 1976/77:10

kan komma att förändras framöver måste fasta växelkurser betraktas som en förutsättning, bl. a. med hänsyn till strävan att hålla den inhemska prisutvecklingen under kontroll. Då blir det också kostnadsutvecklingen i nationella valutor som är den relevanta basen för en jämförelse.

De i tabell 4 redovisade indexserierna sammanfattar flera underliggande faktorer. Studerar man dessa över en längre period så finner man att Sverige under 1960- och 1970-talen haft en snabbare utveckling av lönekostnaderna per arbetad timme än konkurrentländerna. Detta har dock uppvägts av att produktiviteten utvecklats ännu snabbare, relativt sett. Mellan 1974 och 1976 är det framför allt kombinationen av snabb lönekostnadsutveckling per arbetad timme och svag produktivitetsutveckling som orsakar försämringen i det svenska relativa kostnadsläget.

Utskottet anser det väsentligt att understryka att den huvudsakliga förklaringen till den svaga utvecklingen av produktiviteten står att finna i det förhållandet att de svenska företagen under den djupa internationella konjunkturnedgången 1975 inte avskedade personal utan behöll arbetskraften i företagen, delvis med hjälp av statliga stödinsatser. Den jämförelsevis goda produktivitetsutvecklingen i våra konkurrentländer under 1975 och 1976 har köpts till priset av en snabbt stigande arbetslöshet. Man kan emellertid inte utesluta att den oförmånliga produktivitetsutvecklingen i vårt land 1974—1976 även kan ha andra förklaringar.

Den ekonomiska politikens inriktning mot att behålla de anställda i företagen även under lågkonjunkturen har alltså lett till en svag utveckling av produktiviteten. Samtidigt har dock under 1975 och 1976 förutsättningar skapats för en snabb produktivitetsstegring under kommande år, eftersom produktionen kan ökas kraftigt utan att nyanställningar görs. Till detta bidrar också att industrins kapacitet fortsatt att byggas ut och att omfattande utbildning bedrivits i företagen.

För att en sådan produktivitetsstegring faktiskt skall komma till stånd fordras att efterfrågan på svenska varor ökar så att företagens produktionskapacitet till fullo kan utnyttjas. Hänsyn måste då tas till att den internationella konjunkturuppgången förväntas ske i relativt långsam takt och till att efterfrågeökningen inledningsvis kan mötas genom avveckling av de stora inneliggande lagren. Detta innebär att det dröjer förhållandevis lång tid innan de möjliga produktivitetsvinsterna kan förverkligas. Under denna period blir den svenska kostnadsutvecklingen i stort sett helt beroende av löneutvecklingen och utvecklingen av lönebikostnaderna.

I finansplanen finns belyst hur förändringar i priserna på svenska varor jämfört med utländska varor slår på den svenska exportens marknadsandelar. Utskottet har funnit det intressant att studera i vilken utsträckning förändringar i relativpriserna styrs av förändringar i det relativa kostnadsläget.

FiU 1976/77:10

26 Tabell 5. Procentuella årliga förändringar av Sveriges relativa exportpriser på bearbetade varor och relativa lönekostnader per producerad enhet 1972—1976

1972—1973

1973—1974

1974—1975

1975—1976

Relativa priser —0,7

-1,8

+ 13,0

+3,5

Relativa lönekostnader

per producerad enhet —2,5

-7,0

+ 9,1

+ 9,8

I tabell 5 görs en jämförelse mellan utvecklingen av relativa exportpriser på svenska bearbetade varor och relativa lönekostnader per producerad enhet under perioden 1972—1976. Uppgifterna om relativa priser har hämtats ur den preliminära nationalbudgeten. Siffrorna över den relativa kostnadsutvecklingen har tagits från tabell 4 i detta betänkande. Vid beräkningen av relativa priser jämförs exportpriserna på svenska bearbetade varor med världsexportpriserna på bearbetade varor. De relativa lönekostnaderna per producerad enhet framräknas genom en jämförelse med endast 13 länder (jämför not till tabell 4).

Material från andra källor avseende relativa lönekostnader per producerad enhet ger i huvudsak samma bild som den i tabell 5. Skillnaderna mellan förändringstalen för priser resp. kostnader blir dock mindre 1973—1974 och 1974—1975.

Den slutsats som kan dras av tabell 5 är att rörelseriktningen för relativprisernas förändring styrs av lönekostnadsutvecklingen men att även andra faktorer måste påverka förändringens storlek. Mellan 1972 och 1975 höjs de relativa priserna med 10,2 % medan de relativa lönekostnaderna är oförändrade (andra källor visar en ökning av de relativa kostnaderna under denna period med 4,5 %). Utvecklingen 1975—76 är av omvänt slag. Kostnadsläget försämras snabbare än vad relativpriserna ökar.

Det finns flera faktorer som kan tänkas påverka relativpriserna vid sidan av den relativa lönekostnadsutvecklingen. De påvisade skillnaderna kan t. ex. ha en rent statistisk förklaring sammanhängande med den svenska exportens varusammansättning. Vidare kan prisutvecklingen på insatsvarorna i svensk industri vara en förklaringsfaktor liksom de svenska företagens vinstutveckling jämfört med de utländska företagens. Utskottet har inte underlag för att bedöma dessa olika faktorers relativa betydelse.

Utskottet vill dock sammanfattningsvis konstatera att svensk industri vid början av år 1977 generellt sett befinner sig i ett besvärligt kostnadsläge, samtidigt som flera stora branscher har problem som är av mer långsiktig, strukturell natur. En grundförutsättning för att vi skall kunna utnyttja de möjligheter till exportframgångar, som en återupptagen snabb konjunkturförbättring ger, är att vi kan hålla kostnadsutvecklingen under kontroll. År 1977 blir i detta hänseende av avgörande betydelse.

FiU 1976/77:10

27 Den ekonomiska politikens mål och inriktning 1977

I Sverige har vi försökt överbrygga den kanske djupaste internationella konjunkturnedgången under efterkrigstiden genom att upprätthålla en hög privat konsumtion och genom att föra en expansiv inhemsk politik som hållit uppe den offentliga konsumtionen, industriinvesteringarna och industrins lagerproduktion. Politiken har varit förhållandevis framgångsrik i så måtto att vi under hela perioden hållit uppe sysselsättning och produktion. Industrins investeringar har kunnat bibehållas på den nivå som uppnåddes år 1974. Sysselsättningen har varit mycket hög, i skarp kontrast mot vad som varit fallet i de allra flesta industriländer under konjunkturnedgången.

Bakom den förda politiken — som syftat till att motverka effekterna av de internationella konjunktursvängningarna — har stått en bred majoritet i den svenska riksdagen. Man har ansett det förnuftigt och riktigt att fylla ut den bristande efterfrågan utifrån med insatser som hållit uppe efterfrågan inom landet. Folkhushållet har därigenom även under 1975 och 1976 kunnat tillföras en ökad mängd varor och tjänster, ett tillskott som annars hade gått förlorat. Människor har fått behålla sina arbeten. Industrins kapacitet har fortsatt att öka, lager har byggts upp och utbildningen inom företagen har vidgats. Också den offentliga tjänstesektorn har kunnat byggas ut genom att den totala sysselsättningen ökat.

I någon mån fanns utrymme för en expansiv politik genom det goda utgångsläge för konkurrenskraft och export som hade etablerats år 1974. Till största delen innebär emellertid expansionen att vi i förväg tagit i anspråk en framtida förväntad produktionsökning. Den privata konsumtionen har under åren 1975—1976 ökat med sammantaget drygt 6 % och den offentliga något snabbare. Samtidigt har industriproduktionen som ytterst skall betala denna expansion stått stilla. Konsumtionsökningen har skett ”på kredit” och till priset av ett stort underskott i bytesbalansen.

Problemet kan ges en principiell innebörd. Om en konsekvent utformad anticyklisk politik skall kunna föras förutsätter det att enighet kan nås om att tillämpa samma synsätt under hela konjunkturförloppet. Det betyder att vi efter en avsiktlig inhemsk expansion under nedgångsfasen måste avstå från att under den goda konjunkturen själva för konsumtionsändamål helt ta i anspråk de ökade resurser som då skapas. De måste i stället målmedvetet styras över för att betala tillbaka de utländska skulder som vi iklätt oss under den internationella avmattningen samt att räta upp bytesbalansen.

Vid utformningen av en politik av detta slag vilar ett stort ansvar inte bara på statsmakterna utan också på arbetsmarknadens parter. Om vi kostar på oss en snabb reallönestegring under tider när industriproduktionen står stilla och exporten inte ökar alls då blir också utrymmet för

FiU 1976/77:10

reallönehöjning under de därefter kommande åren — när produktion och export åter ökar — i motsvarande mån mindre.

Alternativet till en politik av det slag, som vi fört under de gångna åren och som vi nu skall försöka fullfölja, är att följa med i de konjunkturvågor som via utrikeshandeln sveper in i vårt land. Med den stora utrikeshandel vi har innebär det nödvändigtvis stora återverkningar på produktion och sysselsättning. En sådan anpassning skulle innebära ett nederlag för en förnuftig konjunkturpolitik. Stora ansträngningar måste göras för att undvika en utveckling mot en bytesbalanssituation, där vi inte själva kan välja politik. Ett oundgängligt led är då att vi under kommande år förmår vända utvecklingen tillbaka till ett balansläge.

I det uppgångsskede som nu avtecknar sig är den svenska industrins konkurrenskraft och framtidstro av avgörande betydelse. Den vändning uppåt i industrikonjunkturen som ägde rum i Sverige under första halvåret 1976 kunde avläsas i en ökad orderingång och stigande produktion. När sedan under hösten den väntade uppgången uteblev reviderade industrin gradvis ned sina planer. Resultatet av investeringsenkäten i november månad pekade inte mot någon ökning av industrins investeringar. I finansplanen har industriinvesteringarna dock bedömts komma att öka med 2 % mot bakgrund av en förlängning till utgången av år 1977 av nuvarande investeringsstimulerande åtgärder. I den konjunkturbarometer för industrin i december månad 1976 som färdigställts av konjunkturinstitutet under januari månad 1977 har företagen dragit konsekvenserna av den inträffade försämringen i fråga om orderläge och utsikter under senhösten och reviderat ned sina produktionsplaner. Huvudintrycket av enkätmaterialet är att företagen bedömer utsikterna i fråga om orderingången relativt pessimistiskt, särskilt i fråga om hemmamarknaden. Även i fråga om exporten är förväntningarna återhållsamma.

Något påtagligt omslag i företagens förväntningar kan ännu inte avläsas. Även om vi skulle få en relativt snabb konjunkturuppgång under loppet av år 1977 kan det därför inte undgås att företagens bedömningar och planer får verkningar för produktion och sysselsättning även under hösten 1977 och våren 1978. Över 17 000 personer har varslats om permittering eller uppsägning under månaderna oktober 1976—januari

1977. En särskilt kraftig ökning av antalet varsel har ägt rum under januari månad. Även om en stor andel av varslen normalt inte behöver fullföljas är den stora ökningen av antalet varsel uttryck för att företagen nu inte längre med säkerhet tror sig kunna hålla kvar personalen i tidigare planerad utsträckning, så länge uppgången i orderingången dröjer.

Det torde inte kunna undvikas att sysselsättningsläget inom industrisektorn försämras något under våren 1977. De åtgärder om totalt ca

FiU 1976/77:10

1 500 milj. kr. som regeringen nu sätter in är därför enligt utskottets bedömning väl befogade. Åtgärderna innebär ett fullföljande av den politik som varit huvudlinjen under 1975—76 nämligen att stödja företagen i deras strävanden att hålla kvar arbetskraften inför den väntade uppgången. Statsbidraget till utbildning i företagen föreslås höjt mycket kraftigt. Industribeställningar tidigareläggs. I åtgärdsprogrammet återfinns även mer traditionella insatser i form av utökade beredskapsarbeten och vidgad arbetsmarknadsutbildning.

I fråga om industriinvesteringarna kan den i finansplanen beräknade uppgången om 2 % bli svår att uppnå. Om avtalsrörelsen drar ut på tiden måste man enligt utskottets mening räkna med en inte obetydlig nedgång. Med tanke på de ytterligare problem en sådan nedgång i industriinvesteringarna skulle skapa för svensk verkstadsindustri vill utskottet betona hur nödvändigt det är att regeringen noga följer utvecklingen. Bl. a. får bedömas i vilken mån det är erforderligt och möjligt att vidga den tidigareläggning av statliga industribeställningar som regeringen beslutat samt att ytterligare öka ramen för de kommunala industribeställningarna.

Viktigt är också att industrins kreditförsörjning sker utan hinder. Den allmänna kreditpolitiken måste enligt utskottets mening vara stram för att motverka en icke godtagbar expansion av den privata konsumtionen. De åtgärder för att i särskild ordning förse exportindustrin och den mindre och medelstora industrin med kapital, som redovisas i finansplanen, bör ytterligare underlätta kredittillförseln till industri och hantverk. Från industrins kreditförsörjningssynpunkt är det också en fördel att staten avser att tillgodose en del av sitt upplåningsbehov genom utländsk upplåning.

Utskottet tillstyrker, från sina utgångspunkter, mot bakgrund av den i det föregående gjorda bedömningen, den av regeringen aviserade förlängningen av nu gällande investeringsavdrag och investeringsbidrag att gälla även under återstoden av år 1977.

Försörjningsbalans och bytesbalans

Utskottet vill först ta upp frågan om den svenska utrikeshandeln och bytesbalansen, sett även i ett något längre perspektiv.

Tabell 6. Handelsbalans 1975—1977

Milj. kr.

1976 Finans-

planen

nya siffror

1977 Finans-

planens

prognos

Export av varor

72 012

80 770

80 236

88 660

Import av varor

74 000

82 670

83 850

91 400

Handelsbalans

-1 988

-1 900

-3 600

-2 740

FiU 1976/77:10

30 De siffror som nu föreligger för helåret 1976 visar, som framgår av tabell 6, ett inte obetydligt större underskott i handelsbalansen än som kunde förutses då finansplanen gjordes upp — 3 600 milj. kr. mot i finansplanen beräknade 1 900 milj. kr.

Den i finansplanen gjorda prognosen för handelsbalansen för år 1977 torde också i någon mån behöva revideras med hänsyn till det kraftigt försämrade utfallet i handelssiffrorna under de sista månaderna 1976. I tabellen återges dock finansplanens prognos för år 1977 utan korrigeringar.

Slutsiffrorna för utrikeshandeln för år 1976 stryker ytterligare under allvaret i den svenska bytesbalanssituationen och behovet av en konsekvent politik under kommande år för att arbeta bort underskottet i bytesbalansen. Härvid är det nödvändigt att dela upp problemet i två delproblem.

Den dramatiska oljeprisstegring som ägde rum år 1973 orsakade ett kraftigt underskott i de flesta industriländers bytesbalanser. Som redovisas i finansplanen kan Sveriges andel av OECD-ländernas totala underskott gentemot OPEC-länderna beräknas till ca 3 miljarder kr. Om obalansen mellan industristaterna och de oljeproducerande länderna kvarstår även efter år 1980, så är det enligt föredragande statsrådet rimligt att också Sverige bär sin del av underskottet. Utskottet har intet att invända mot ett sådant synsätt. Huvudlinjen bör emellertid alltjämt vara att Sverige såsom varande ett rikt land målmedvetet eftersträvar att arbeta bort även detta underskott i bytesbalansen (jfr FiU 1975/76: 20 s. 17).

Det underskott som uppkommit genom oljeprisstegringen är emellertid endast en mindre del av det för år 1977 beräknade underskottet i vår bytesbalans. Den större delen har samband med våra strävanden att brygga över den internationella lågkonjunkturen 1974—1975. Den delen av underskottet i vår bytesbalans måste hämtas in under de närmast kommande åren, så att det inte belastar oss när nästa nedgångsfas i den internationella konjunkturen skymtar. Därtill måste återbetalning påbörjas av de utländska lån som tagits upp. Enligt valutastyrelsens amorteringsprognos skall 12 100 milj. kr. betalas tillbaka under perioden 1977—1980 och 11 200 milj. kr. under perioden 1981—1985. Självfallet bör det vara möjligt att omsätta en del av lånen för senare betalning. Målet måste emellertid vara en konsekvent inriktad politik för en snabb återbetalning. Enbart räntorna på de redan upptagna lånen uppgår till ca 2,5 miljarder kr., vilket belastar den svenska bytesbalansen under kommande år. Härtill kommer räntor på och återbetalning av de lån som behöver tas upp under år 1977.

Enligt utskottet kan något annat val av politik än den som regeringen förordar i finansplanen inte göras. Efterfrågan måste hållas uppe under år 1977 för att inte mycket svåra verkningar skall uppstå för sysselsättningen. Så snart sig göra låter måste emellertid politiken läggas om i

FiU 1976/77:10

riktning mot en begränsning av den inhemska efterfrågan och en kraftfull satsning på att räta upp bytesbalansen.

Utskottet vill i detta sammanhang även något beröra frågan om den svenska upplåningen utomlands. En upplåning utomlands är ofrånkomlig så länge underskotten i bytesbalansen består. Den svenska valutareserven är inte av den storleken att den kan täcka dessa underskott.

I den allmänna debatten har frågan om staten skall stå för en del av denna upplåning spelat en förhållandevis stor roll. Enligt utskottets mening har frågan tillmätts orimligt stor betydelse. Den verkliga innebörden av att staten står för en del av upplåningen utomlands är i princip bara att den svenska staten är mycket kreditvärdig och därför kan få något bättre lånevillkor än kommuner och företag. Denna omständighet talar enligt utskottets mening för att staten svarar för en del av upplåningen.

I den politiska debatten har det framhållits som särskilt anmärkningsvärt att staten skulle låna utomlands för att täcka löpande utgifter. Utskottet kan inte finna att det föreligger någon reell skillnad mellan att staten täcker en del av sitt lånebehov utomlands och att staten i stället lägger beslag på en större andel av den inhemska kreditmarknaden, varigenom företag och kommuner i högre grad tvingas ut på den utländska lånemarknaden.

Eftersom staten har ett ansvar för bytesbalansens utveckling och genom utformningen av den ekonomiska politiken påverkar denna utveckling, är det rimligt att staten tar sin del av ansvaret när det gäller att täcka underskott i våra ekonomiska relationer till omvärlden. Utskottet tillstyrker sålunda en statlig upplåning utomlands av den storleksordning som antyds i budgetpropositionen.

Enligt finansplanen leder sammanvägningen av de enskilda komponenterna i försörjningsbalansen till en tillväxt i ekonomin under 1977 om 1,7 %. Lagerutvecklingen beräknas därvid ha en negativ inverkan på tillväxten med ca 1,5 %. Den privata konsumtionen beräknas öka med 2,5 % och exporten med ca 7,5 %. Det prisantagande som ligger till grund för uppskattningen av den privata konsumtionens ökning är 6 %. Enligt bedömningen i finansplanen skulle vidare importen under år 1977 öka med 6,5—7 %. Underskottet i handelsbalansen har kalkylerats till drygt 2 700 milj. kr. och underskottet i bytesbalansen till 11 350 milj. kr.

I den socialdemokratiska partimotionen 1294 ifrågasätts på en rad punkter realismen i den försörjningsbalans som presenterats i finansplanen. Uppskattningarna av den inhemska efterfrågans tillväxt är enligt motionärerna inte realistiska. Den efterfråge- och likviditetspåspädning som skapas via finanspolitiken med regeringens förslag leder enligt motionärerna till en avsevärt kraftigare efterfrågetillväxt. Den in -

FiU 1976/77:10

riktning av finanspolitiken som motionärerna förespråkar kännetecknas av betydligt större restriktivitet, anförs det i motionen. Denna restriktivitet syftar till att skapa förutsättningar för i stort sett samma reala utveckling av konsumtion och investeringar som den som anges i finansplanen. I motionen bedöms exporten under 1977 öka med 9—10 % i volym mot finansplanens 7,5 % medan importen skulle öka med endast 5—5,5 % mot i finansplanen beräknade 6,5—7 %. Till följd av dessa annorlunda kalkyler beräknar motionärerna underskottet i bytesbalansen komma att bli drygt 3 miljarder kronor mindre än vad de i finansplanen redovisade bedömningarna ger vid handen.

Självfallet leder en mer optimistisk bedömning av konjunkturutsikterna och därmed för exporten till ett lägre underskott i bytesbalansen. Enligt utskottets mening är det emellertid föga meningsfullt att frisera upp siffrorna för bytesbalansen utifrån en uppskattning av vad som skulle kunna inträffa under mycket gynnsamma omständigheter. Utskottet bedömer den i motionen skisserade utvecklingen långt mindre sannolik än den som tecknats i finansplanen, till vilken utskottet i allt väsentligt anslutit sig i det föregående. Enligt utskottets bedömning skulle för övrigt extra pålagor på företagen på det sätt som föreslås i motionen leda till en försvagning av de svenska företagens konkurrenskraft och därmed begränsa exportuppgången och ytterligare öka importen. En ytterligare försvagning av bytesbalansen skulle bli följden. Riksdagen bör därför avvisa motionärernas förslag att basera försörjningsbalansen och den ekonomiska politiken på de bedömningar som redovisas i motionen 1294 och i stället tillstyrka regeringens förslag.

I detta sammanhang vill utskottet ta upp till behandling de i motionen 595 framförda kraven rörande betalningsbalansstatistiken. Motionärerna begär dels att arbetet med att förbättra betalningsbalansstatistiken fullföljs, dels att regeringen i varje finansplan ger riksdagen sin bedömning av den s. k. restpostens sammansättning och inverkan på de utrikes betalningarna.

Utskottet har i sak ingen annan mening än motionärerna. Det är angeläget att vår statistik över de utrikes betalningarna kontinuerligt återspeglar de faktiska betalningsströmmarna och att förändringar som har betydelse för vår ekonomi och för bedömningen av vår valutasituation snabbt kan avläsas. Utskottet förutsätter att åtgärder fortlöpande vidtas för att ytterligare förbättra statistiken.

I motionen tas särskilt upp problemet med den s. k. restposten, som nu uppgår till ca 4 miljarder kr. Motionärerna anför själva några tänkbara skäl till att de registrerade förändringarna i betalningsbalansen avviker från de faktiska förändringarna i valutareserven.

Enligt vad utskottet har inhämtat pågår arbete i regeringskansliet för att utröna i vilken utsträckning ytterligare klarhet kan nås i fråga om registrering av de utrikes betalningarna och om den s. k. restposten. Något

FiU 1976/77:10

initiativ från riksdagens sida synes mot denna bakgrund inte erforderligt. Motionen avstyrks.

I motionen 1013 berörs en likartad problematik. Där begärs att Sverige i OECD skall ta initiativet till ett rapporteringssystem rörande u-ländernas skulder inom det västerländska banksystemet. Ett arbete av det slag motionären åsyftar sker redan i en rad internationella organ. Inte minst OECD har lagt ned stora ansträngningar på att följa de internationella kapitalströmmar som är en följd av de oljeproducerande ländernas stora överskott i handeln och de icke oljeproducerande u-ländernas liksom industriländernas stora underskott. Några särskilda svenska initiativ synes inte erforderliga, men frågan bör självfallet noga bevakas av den svenska regeringen i dess arbete i OECD. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1013.

Vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1014 om riktlinjerna för den ekonomiska politiken har en helt annan uppläggning än motsvarande socialdemokratiska motion. I vpk-motionen ryms inte någon mer detaljerad genomgång av de aktuella problemen, så som de redovisas i regeringens finansplan. I stället riktas en principiellt hållen kritik mot strukturen i den svenska ekonomin och mot de vägar regeringen anvisar för att långsiktigt lösa problemen.

Vad utskottet anfört i det föregående utgör i sig ett avvisande av de i motionen 1014 anvisade vägarna att angripa problemen. Utskottet avstyrker de i motionen angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I fråga om de två övriga partimotionerna från vänsterpartiet kommunisterna som tas upp i detta betänkande, 52 om utvidgat prisstopp och 169 om åtgärder mot inflationen, vill utskottet anföra följande.

Förslaget i motionen 52 att utvidga prisstoppet till att gälla alla dagligvaror väcktes också i samband med att riksdagen i höstas tog ställning till en förlängning av prisregleringslagen. Yrkandet avslogs då av en bred majoritet i riksdagen. Motionärerna anför inga nya argument i frågan. På de grunder som utskottet då anförde (FiU 1976/77: 4) avstyrks det nu väckta yrkandet.

I motionen 169 redovisas ett tiopunktsprogram för att begränsa inflationen. Programmet synes utgöra en sammanfattning av förslag som vänsterpartiet kommunisterna i annat sammanhang fört fram. I flera fall skulle ett förverkligande av förslagen snarare tendera att öka inflationen än minska den. Utskottet avstår från att ta ställning till varje enskilt förslag med hänsyn till deras mycket allmänna karaktär. Flertalet av punkterna i motionen torde f. ö. komma att behandlas av riksdagen i annat sammanhang. Utskottet avstyrker bifall till yrkandet i motionen.

3 Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

34 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 1014 moment 1,

b. avslår motionen 1976/77: 1294 moment 1,

c. med godkännande av vad som förordats i propositionen 1976/77: 100 bilaga 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande förbättrad betalningsbalansstatistik m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 595,

3. beträffande rapporteringssystem rörande u-ländernas skulder att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1013,

4. beträffande utvidgat prisstopp att riksdagen avslår motionen 1976/77: 52,

5. beträffande åtgärder mot inflationen att riksdagen avslår motionen 1976/77: 169.

FiU 1976/77:10

2. BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

I propositionen 100, bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Mundebo såvitt nu är i fråga föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

2. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1977/78, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad i propositionen förordats intill ett sammanlagt belopp av 1 500 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner

1014 av herr Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar att godkänna de i motionen redovisade allmänna riktlinjerna för budgetregleringen,

1294 av herr Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som förordats i motionen.

Propositionen

Samhällsekonomisk bakgrund. Mot bakgrund av det ekonomiska läge som beskrivs i finansplanen karakteriseras budgetpolitiken av åtgärder för att stärka vår internationella konkurrenskraft och av insatser för att trygga sysselsättningen, anför föredraganden. Den redan beslutade skatteomläggningen för år 1977 gör det möjligt för löntagarna att uppnå en åsyftad reallöneförbättring inom ramen för måttliga löneökningar. På budgetens utgiftssida görs stora insatser för att trygga sysselsättningen i de mest utsatta företagen och branscherna såsom NJA, varven, tekooch glasindustrierna, m. fl. För att stödja företagens investeringar förlängs reglerna angående investeringsbidrag och extra investeringsavdrag. Ett betydande fortsatt lagerstöd kommer att ges för att förhindra en påtvingad lageravveckling med de påfrestningar på arbetsmarknaden och förluster för företagen som en sådan skulle innebära.

I syfte att föra det sociala reformarbetet vidare och samtidigt skapa arbetstillfällen sker också en viss expansion av den statliga konsumtionen.

För att skapa förutsättningar för dessa insatser från samhällets sida blir det nödvändigt att företa vissa skatte- och avgiftshöjningar. Åtgärderna är också motiverade av behovet att begränsa uppgången i den privata konsumtionen och därmed hålla tillbaka importökningen och stimulera företagen till ökade exportansträngningar. Därtill kommer att

fliU 1976/77:10

finanspolitiken måste ges en tillräcklig grad av stramhet för att begränsa den offentliga sektorns upplåningsbehov.

För att uppnå jämvikt i bytesbalansen krävs inte endast att vi kan återvinna vår internationella konkurrenskraft utan även att vi styr över resurser från inhemsk konsumtion — offentlig såväl som privat — till investeringar och export. Samtidigt föreligger det en betydande automatik i den offentliga utgiftsökningen till följd av stigande kostnader och konsekvenser av tidigare fattade beslut. Av den totala utgiftsökningen i årets budgetförslag avser den helt övervägande delen utgiftsökningar av sådan karaktär.

I detta perspektiv är det enligt föredraganden nödvändigt att både stat och kommun ålägger sig stor restriktivitet med nya åtaganden. Den offentliga verksamheten kommer i framtiden inte att kunna byggas ut i samma snabba takt som karakteriserat de senaste åren.

Utgiftsprogrammet. Vid beskrivningen av utgiftsprogrammet framhåller föredraganden tre områden som prioriteras i årets budgetförslag. Regeringsdeklarationen följs upp och en stark satsning på att trygga sysselsättning och regional balans görs. Förslaget innebär också att den socialt inriktade reformpolitiken förs vidare. Dessutom kommer förstärkta åtgärder för energisparandet att vidtas nästa budgetår.

Under rubriken Sysselsättning och regional balans framhålls de snabba insatser som varit nödvändiga för att undvika hotande inskränkningar och nedläggningar av företag och industrier.

Regeringen har sålunda tidigare tvingats ingripa med betydande insatser för bl. a. varvs- och tekoindustrierna. Ett omfattande utredningsarbete pågår beträffande bl. a. dessa branscher och stålindustrin. Förslag om statliga åtgärder för att stödja den svenska varvsindustrin kommer att föreläggas riksdagen under år 1977.

I Norrbottens Järnverk AB (NJA) har betydande förluster uppkommit och företagets kapital har urholkats. Regeringen har nyligen föreslagit att ca 1 800 milj. kr. skall anvisas för ekonomisk rekonstruktion av företaget.

Även beklädnadsindustrins läge är bekymmersamt. Regeringen har nyligen lagt fram förslag om särskilda stödåtgärder för att upprätthålla sysselsättningen vid vissa teko-företag i Norrland. Regeringen aviserar ett åtgärdsprogram också för den manuella glasindustrin.

Ett starkt näringsliv är på längre sikt en förutsättning för trygghet i sysselsättningen och grunden för en fortsatt välståndsutveckling. För att den svenska industrin skall kunna hävda sig i framtiden är investeringarna av central betydelse. Regeringen avser därför föreslå riksdagen att de särskilda reglerna för investeringsbidrag förlängs att omfatta hela år 1977. Vidare ges till företagen ett fortsatt lagerstöd för att förhindra en alltför snabb lageravveckling.

FiU 1976/77:10

37 Även i övrigt innehåller budgetens utgiftssida en rad förslag som syftar till att trygga sysselsättningen i landets olika delar. Således föreslås förbättrad arbetsmarknadsservice, bl. a. för ungdomar, kraftigt ökat stöd till mindre och medelstora företag, åtgärder för att förbättra den regionala balansen samt ökat exportstöd.

Föredraganden understryker under rubriken Socialt ansvar att ett huvudtema i regeringsdeklarationen är att den socialt inriktade reformpolitiken skall föras vidare. I enlighet härmed förbättras stödet till barnfamiljer och folkpensionärer. Betydande insatser görs också för olika kulturella ändamål och på utbildningsområdet. Åtgärder vidtas för att förstärka arbetarskyddet och förbättra arbetsmiljön. Stödet till de handikappade förbättras. Ökade resurser föreslås för vård av missbrukare. Årets budgetförslag innebär också att mer än 1 % av vår bruttonationalprodukt avsätts för internationellt utvecklingssamarbete.

Regeringens energipolitik syftar till att trygga vår energiförsörjning och sysselsättning med bevarad handlingsfrihet för framtiden. Kraftfulla åtgärder kommer nu att sättas in för att spara energi.

T. o. m. innevarande budgetår har drygt 1 000 milj. kr. anvisats till energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet. Avsikten är att denna stödverksamhet skall utökas. Den utökade stödverksamheten och formerna härför avses bli behandlade i en särskild proposition till riksdagen under våren 1977.

Stödet till energibesparande åtgärder inom näringslivet föreslås bli mer än fördubblat. För nästa budgetår avsätts 170 milj. kr.

Tabell 7. Statsutgifterna budgetåret 1977/78

(Avrundade belopp)

Ändamål

Förslag till statsbudget 1977/78

milj. kr.

Förändring från stats- budget 1976/77

milj. kr. %

1. Folkpensioner m. m.

23 020

+ 2100

+ 10

2. Utbildning och forskning

17 300

+ 1840

+ 12

3. Totalförsvar

4. Kommunikationer och energiför-

11 980

+ 810

+ 7

sörjning

9 270

+ 860

+ 10

5. Stöd till barnfamiljer

7 870

+ 1460

+23

6. Statsskuldräntor

6 400

+ 1300

+ 25

7. Bostadspolitik

6 110

+ 640

+ 12

8. Skattebidrag till kommunerna

5 820

+ 520

+ 10

9. Arbetsmarknadspolitik

5 690

+ 360

+ 7

10. Rätts- och polisväsende

4 650

+ 410

+ 10

11. Internationellt bistånd

3 540

+ 430

+ 14

12. Prisstöd för livsmedel

3 250

+ 670

+ 26

13. Näringspolitik

+ 300

+ 16

14. Kultur och kyrka

-f 110

+ 22

15. Övrigt

17 390

+ 2 010

+ 12

Totala statsutgifter

125 000

+ 13 820

+ 12

FiU 1976/77:10

38 Regeringen aviserar vissa förändringar i energibeskattningen. Syftet med förslaget är bl. a. att stimulera brukarna att bättre hushålla med knappa naturresurser.

Medel tas nu upp för det sista året i den treåriga ramen för energiforskning. Sammanlagt har därmed under perioden anvisats ca 380 milj. kr. till forskning och utveckling på energiområdet.

I tabell 7 anges utgiftsförändringarna fördelade på viktigare ändamålsgrupper.

Statens inkomster. Föredraganden framhåller att skatterna i det moderna välfärdssamhället fyller flera viktiga uppgifter, vilket måste sätta sin prägel på en framtida skattereform. I fördelningspolitiskt hänseende kommer en utgångspunkt härvid att vara att principen om skatt efter bärkraft upprätthålls. Ett annat viktigt krav är att skattesystemet utformas så att stat och kommun tillförs de inkomster som krävs med hänsyn till den i demokratisk ordning beslutade ambitionsnivån för den offentliga verksamheten. Stabiliseringspolitiska hänsyn måste också spela en väsentlig roll. Skattesystemet skall således kunna utnyttjas både för att öka och för att dämpa efterfrågan beroende på vad konjunkturläget kräver. Skatterna bör också utformas så att de inte förstärker kostnadsinflationen.

Det är vidare väsentligt att skattepolitiken inte har negativa effekter på tillväxten i ekonomin och att sparandet stimuleras. Andra viktiga mål för regeringens skattepolitiska reformsträvanden är att försvåra skattefusk och skatteflykt och att i möjligaste mån förenkla skattereglerna. Skattelagarna måste också respektera den enskildes integritet. Slutligen är det självfallet också önskvärt att skattesystemet har en rimlig grad av permanens så att regler och skatteskalor inte behöver bli föremål för årliga provisoriska ingrepp.

För att bl. a. undvika att inflationen ökar det reella skattetrycket utan att beslut därom har fattats av riksdagen har regeringen uppdragit åt 1972 års skatteutredning att med förtur lägga fram förslag om hur inkomstskatteskalan skall kunna inflationsskyddas. Avsikten är att denna reform skall kunna träda i kraft redan den 1 januari 1978.

Ett inflationsskydd löser emellertid endast delvis de problem som finns inbyggda i dagens skatteskala, anför föredraganden. Det är också nödvändigt att sänka marginalskatterna i vanliga inkomstlägen. I kombination med ett inflationsskydd skulle en sådan reform ha gynnsamma effekter bl. a. genom att begränsa kostnadsinflationen och även skapa förutsättningar för ett skattesystem av mer permanent natur än nuvarande ordning.

I syfte att underlätta avtalsrörelsen har därför riksdagen på regeringens förslag reviderat den statliga inkomstskatteskalan för 1977 års inkomster. Skatteskalan har gjorts förmånligare så att låginkomsttagarna

FiU 1976/77:10

och de stora löntagargrupperna får sänkt statsskatt. Högsta skattelättnaden är 2 350 kr. För de allra högsta inkomsttagarna innebär omläggningen en viss skärpning.

Nedsättningen av den allmänna arbetsgivaravgiften från 4 % till 2 % i inre stödområdet har vidare förlängts till att gälla även år 1977.

Skatteomläggningen för år 1977 avser att vara statsfinansiellt neutral i den bemärkelsen att de totala skatternas andel av nationalinkomsterna — skattetrycket — varken skall öka eller minska. För att uppnå denna effekt har det varit nödvändigt att höja arbetsgivaravgifterna med 1,5 %.

Vissa lättnader i den s. k. faktiska sambeskattningen av egenföretagare har också beslutats liksom en utvidgning av 80/85 %-regeln. Den del av egenföretagens inkomster som är befriad från den allmänna arbetsgivaravgiften har höjts från 18 000 kr. till 30 000 kr.

Vissa skatte- och avgiftsökningar blir sålunda enligt föredraganden nödvändiga. Dessa har till syfte att begränsa uppgången i den privata konsumtionen och hålla tillbaka den offentliga sektorns upplåningsbehov. För vissa av de nu föreslagna åtgärderna föreligger dessutom starka energipolitiska, nykterhetspolitiska m. fl. motiv. Behov föreligger också av vissa ökningar av socialförsäkringsavgifterna för att täcka ökade kostnader för sjukförsäkringen samt för fortsatt utbyggnad av barnomsorgen och vuxenutbildningen.

Regeringen kommer att inom kort i en särskild proposition föreslå att skatten på annan elektrisk kraft än sådan som förbrukas vid industriell tillverkning höjs med 1 öre per kilowattimme.

Med beaktande även av att den särskilda nedsättning av energiskatt, som vissa industrier sedan länge åtnjutit, reduceras från den 1 januari 1977 beräknas statens intäkter av energiskatten öka med ca 400 milj. kr. för år räknat i förhållande till vad som nu gäller.

I den nämnda propositionen kommer förslag också att föreläggas riksdagen om höjning av den årliga fordonsskatten på personbilar och motorcyklar med 75 % per år. Den genomsnittliga fordonsskatten skulle därmed öka från ca 270 kr. till ca 470 kr. per år. Statens intäkter beräknas härigenom öka med drygt 600 milj. kr. för år räknat.

Vid samma tillfälle kommer också att föreslås att tobaksskatten höjs med belopp som motsvarar den allmänna prisutvecklingen sedan skatten senast höjdes. Detta betyder en skattehöjning om ca 60 öre för ett paket med 20 cigaretter.

Vidare kommer senare under våren regeringen att lägga fram proposition om den framtida alkoholpolitiken. Regeringen avser också att föreslå vissa ändringar i dryckesbeskattningen. En huvudprincip kommer härvid att vara att alkoholbeskattningen skall följa den allmänna prisutvecklingen. De ökade skatterna på vin, sprit och tobak kan beräknas öka statsinkomsterna med ca 1100 milj. kr. per år.

För att säkerställa att avgifterna i framtiden kommer att täcka sin lag -

FiU 1976/77:10

stadgade andel av kostnaderna avser regeringen att föreslå att socialförsäkringsavgifterna till sjukförsäkringen höjs fr. o. m. den 1 januari

1978. Omfattningen av höjningen beror bl. a. på antalet sjukdagar och låter sig därför inte nu beräknas, men föredraganden räknar t. v. med att en ökning av storleksordningen en och en halv procentenhet blir nödvändig.

För att täcka kostnaderna för den beslutade daghemsutbyggnaden blir det också nödvändigt att höja socialavgiften till barnomsorgen med 0,3 procentenheter fr. o. m. den 1 januari 1978. Inberäknat föreslagen ökning av vuxenutbildningsavgiften med 0,1 procentenhet skulle därmed de nämnda avgifterna öka med inemot två procentenheter fr. o. m. år 1978.

I nuvarande ekonomiska läge finns det anledning att fortsätta att stödja företagens investeringsverksamhet. Därför föreslås att det extra 25-procentiga investeringsavdraget för maskininvesteringar m. m., som upphör den 30 mars 1977, förlängs att gälla maskiner och andra inventarier som beställs och levereras under tiden den 1 april—30 december 1977. På motsvarande sätt bör reglerna för det 10-procentiga investeringsbidraget förlängas för samma period.

Saldoutvecklingen

Tabell 8. Totalbudgeten 1975/76—1977/78 (Milj. kr.)

1975/76

Utfall

1976/77 Nu ber. utfall

1977/78

Budgetprop.

Inkomster

93 934

101 874

109 254

Utgifter

97 658

116 269

125 002

Saldo

—3 724

—14 395

—15 748

För budgetåret 1976/77 anger den fastställda statsbudgeten ett underskott om ca 12 miljarder kr. Föredraganden räknar nu med att underskottet kommer att öka till ca 14,4 miljarder kr. Bakom denna försvagning ligger en uppräkning av statsutgifterna, som endast till en del uppvägs av ökade inkomster.

Till grund för beräkningen av statsinkomsterna för budgetåret 1977/78 har kalkylmässigt lagts det lägsta av de alternativ för lönesummans ökning, som redovisats av riksrevisionsverket. Med denna utgångspunkt blir ökningen av sådana statsinkomster som är beroende av den allmänna inkomstutvecklingen i samhället begränsad, anför föredraganden. Utgiftsprövningen i budgetarbetet har generellt sett varit restriktiv och de reformer som föreslås har koncentrerats till de prioriterade områden som tidigare har redovisats. Utgiftsökningen har därmed kunnat begränsas till ca 7,5 % i förhållande till det nu beräknade utfallet för innevarande budgetår. Med beaktande av förslagen till inkomstförstärkningar kan därmed budgetläget stabiliseras. Budgetunderskottet beräknas öka

FiU 1976/77:10

endast måttligt jämfört med innevarande budgetår. Föredraganden anser också att ett budgetunderskott av den nu förutsedda storleksordningen kan godtas för budgetåret 1977/78 bl. a. med hänsyn till att kommunernas lånebehov väntas minska mycket påtagligt, främst till följd av en kraftig ökning av inkomstöverföringarna via statsbudgeten.

Föredraganden betonar att en bedömning av statsbudgetens samhällsekonomiska effekter inte kan utgå enbart eller ens främst från budgetsaldots utveckling. Som grund för en sådan bedömning måste budgetens utgifts- och inkomstposter analyseras med hänsyn till deras skiftande inverkan på samhällsekonomin.

Statens egen efterfrågan på resurser för konsumtion och investering beräknas öka måttligt år 1977. Verkningarna härav kan beräknas vara en positiv stimulans på samhällsekonomin motsvarande ca 0,2 % av bruttonationalprodukten år 1977. Detta är ungefär samma effekt som beräknats för vartdera av åren 1975 och 1976. Statsbudgetens indirekta effekter framkommer genom nettot mellan skatter och inkomstöverföringar till andra sektorer i samhället. Dessa överföringar visar nu en stark tillväxt. Det är främst skattebidragen till kommunerna och utbetalningarna av kommunalskattemedel som ökar starkt. Sammantaget ökar dessa utgifter från ca 51,5 miljarder kr. budgetåret 1976/77 till ca 62 miljarder kr. budgetåret 1977/78. Den sammanvägda effekten av statens direkta och indirekta efterfrågan blir klart positiv och medför en ökning av den samlade efterfrågan i samhället med 2,4 % av bruttonationalprodukten år 1977.

Motionerna

I motionen 1014 av herr Werner m. fl. (vpk) anförs att den ekonomiska politiken bl. a. måste innebära att särskilt utsatta grupper ges förbättrade villkor så att deras levnadsnivå icke ytterligare försämras genom den kris den kapitalistiska hushållningen håller på att åsamka landet. Motionärerna anser det i nuvarande läge vara en riktig tanke att statsbudgeten underbalanseras, om underbalanseringen används till punktinsatser för sysselsättningen och för eftersatta grupper.

Exempel på sådana punktinsatser är rejäla förbättringar för pensionärerna. Stödet till barnfamiljerna måste kraftigt förbättras bl. a. genom höjning och indexreglering av barnbidragen. Även föräldraförsäkringen bör förbättras och barnomsorgen kraftigt byggas ut. I rådande läge anser motionärerna det också nödvändigt med kraftfulla insatser för att förhindra en ökning av arbetslösheten. Mervärdeskatten på maten bör slopas och punktskattehöjningar undvikas.

I motionen pekas på flera krav från vänsterpartiet kommunisterna vars förverkligande skulle minska statsutgifterna. Hit hör slopande av det s. k. prisregleringsanslaget till militärapparaten, vilket ger en besparing

FiU 1976/77:10

på något mer än 2 miljarder kr. Ytterligare förstärkning av statskassan erhålls om man avskaffar lagerstödet samt de särskilda investeringsavdragen och -bidragen. En beskattning av medlen i investeringsfonderna bör också övervägas. Slopande av avdragsrätten vid representation ger närmare 200 milj. kr. Ett avbrytande av kärnkraftsutbyggnaden frigör också resurser för annan användning. Slopandet av mervärdeskatt på mat kan finansieras genom en höjning av arbetsgivaravgiften med 1,5 %.

Med den inriktning av politiken som förordas i motionen skulle man enligt motionärerna få en underbalansering av budgeten men statlig upplåning utomlands kunde undvikas.

I motionen 1294 av herr Palme m. fl. (s) hävdas såvitt avser budgetförslaget att den ekonomiska politiken under den kommande perioden bör kännetecknas av en i jämförelse med regeringsförslaget betydligt större restriktivitet. Generellt sett präglas, enligt motionärerna, regeringens utgiftsprogram av en otillräcklig kontroll över utgiftsutvecklingen.

I motionen föreslås besparingar i regeringens utgiftsförslag på sammanlagt drygt 1,1 miljarder kr. Samtidigt föreslås ökade utgifter på statsbudgeten med sammanlagt ca 470 miljoner kr. Dessa ökade utgifter avser främst de tre områden där regeringens budgetförslag enligt motionärernas mening inte ens i rådande budgetläge uppfyller rimliga sociala reformambitioner. Således föreslås ökade insatser inom familj epolitiken, barnomsorgen och långtidssjukvården. Vidare föreslås ökade närings- och arbetsmarknadsinsatser.

Slutligen föreslås en rad inkomstförstärkningar på sammanlagt drygt

4,3 miljarder kr. i syfte att begränsa det stora budgetunderskott som redovisas i regeringens budgetförslag. Totalt sett innebär förslagen att underskottet i regeringens budgetförslag kan reduceras med i runt tal 5 miljarder kr.

Statsinkomsterna budgetåret 1977/78. I syfte att förstärka budgeten för nästa budgetår bör enligt motionärerna socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen höjas i enlighet med den socialdemokratiska regeringens tidigare slcatteförslag, dvs. med 1,5 procent utöver vad riksdagen på den borgerliga regeringens förslag beslutat om. Inkomstförstärkningen under budgetåret 1977/78 kan beräknas till 3 miljarder kr.

Vidare föreslås avgiftsunderlaget för socialavgiften till barnomsorgen fr. o. m. den 1 januari 1978 utvidgas till att avse även egenföretagare. Helårseffekten av detta förslag kan beräknas till 130 milj. kr. och merintäkten budgetåret 1977/78 till 65 milj. kr.

Vidare föreslås vissa ändringar av reglerna för beskattning av familjeföretag den 1 januari 1978, vilket ger en merintäkt budgetåret 1977/78 på 50 milj. kr.

FiU 1976/77:10

43 Skogsvårdsavgiften bör räknas upp från f. n. 0,09 % till 0,2 % fr. o. m. den 1 januari 1978.

Enligt motionärernas mening bör en höjning av fordonsskatten omfatta alla fordonsslag och således inte begränsas till enbart personbilar och motorcyklar. Höjningen av skatten bör dock begränsas till 40 %. Genom att skatteunderlaget utvidgas blir intäkten lika stor som i regeringens förslag.

Vad gäller inkomsttiteln Allmän arbetsgivaravgift föreslås att det avgiftsfria avgiftsunderlaget för egenavgifter sänks från 30 000 kr. till 18 000 kr. den 1 januari 1978. Härigenom ökar inkomsterna under titeln med 75 milj. kr. budgetåret 1977/78. Helårseffekten uppgår till 150 milj. kr. Vidare bör den tillfälliga sänkningen till 2 % av arbetsgivaravgiften i inre stödområdet upphöra den 1 april 1977. Härigenom ökar inkomsterna nästa budgetår med 125 milj. kr.

Vidare föreslås att den nuvarande avgiften på dryckesförpackningar höjs fr. o. m. 1 juli 1977. Härigenom ökar inkomsterna med 50 milj. kr.

I regeringens budgetförslag aviseras en höjning av energiskatten på elkraft med 50 %, dvs. 1 öre per kWt. Skattehöjningen drabbar enligt motionärerna, i likhet med regeringens övriga skatteförslag, främst hushållen, eftersom industrin undantagits från skattehöjningen. Enligt motionärernas mening bör energiskattens höjning omfatta all f. n. skattepliktig elförbrukning. De ökade statsinkomsterna budgetåret 1977/ 78 av detta förslag beräknas till 100 milj. kr.

Utöver de åtgärder som redovisats för fordonsbeskattningen bör av energipolitiska och finanspolitiska skäl också energiskatten på bensin höjas med 5 öre fr. o. m. den 1 juli 1977. Motionärerna beräknar de ökade statsinkomsterna budgetåret 1977/78 till 230 milj. kr.

En höjning av den särskilda kilometerskatten motsvarande höjningen av energiskatten på bensin bör också ske. Intäkten härav kan beräknas till 30 milj. kr. under budgetåret 1977/78.

Av statsfinansiella skäl bör enligt motionärerna avgiften för televerkets samtalsmarkering, som varit oförändrad sedan 1972, höjas från 14 till 17 öre den 1 juli 1977. I samband härmed bör avskrivningarna inom Televerkets fond avseende Teleanläggningar m. m. föras upp med 600 milj. kr. utöver regeringens förslag. Innebörden av detta förslag är en budgetförstärkning med 600 milj. kr.

Statsutgifterna budgetåret 1977/78. I motionen föreslås utgiftsminskningar i förhållande till regeringens budgetförslag om sammanlagt drygt 1,1 miljarder kr.

Under jordbrukshuvudtiteln föreslås minskningar med tillsammans 33 milj. kr. innefattande bl. a. en neddragning av anslaget Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m. med 15 milj. kr.

Arbetarskyddsfondens verksamhet föreslås fr. o. m. 1 januari 1978

FiU 1976/77:10

finansieras med en arbetsgivaravgift på 0,17 %. Därigenom kan statsbidraget till fonden räknas ned med 45 milj. kr.

Beträffande huvudtiteln Oförutsedda utgifter anförs i motionen att regeringen begär ett anslag på 4 000 milj. kr. utan att närmare precisera ändamålet. Av uppgifter som lämnats till finansutskottet framgår emellertid att 700 milj. kr. avser kostnaden för att indexreglera inkomstskatten fr. o. m. den 1 januari 1978 och att medel också avsatts för en uppräkning av den militära utgiftsramen. Då regeringen ännu inte preciserat någon skatteskala för 1978 och då motionärerna anser att justeringar av inkomstskatten i princip bör finansieras genom kompenserande inkomstförstärkningar och eftersom försvarsramen kan beräknas till ett 325 milj. kr. lägre belopp än de borgerliga partierna angett i försvarsutredningen, kan enligt motionärerna förevarande anslag räknas ned med 1 025 milj. kr. till 2 975 milj. kr.

Regeringens förslag att höja den övre gränsen för statligt bostadslån vid nybyggnad till 92 % av låneunderlaget bl. a. för enskilt ägda hyreshus bör enligt motionärerna avslås. Detta ger en besparing på 45 milj. kr.

Bland i motionen föreslagna utgiftsökningar på tillsammans 470 milj. kr. finns medel för en förbättring av föräldraförsäkringen innefattande en successiv förlängning från 7 till 12 månader samt en höjning av garantibeloppet från 25 till 35 kr ./dag. De ökade utgifterna täcks i huvudsak av en höjning av socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen med 0,2 %. Samtidigt ökar dock statsbidraget till sjukförsäkringen med 25 milj. kr.

Vidare föreslås att 65 milj. kr. avsätts för ökade insatser inom förskolan syftande till att höja kvaliteten på verksamheten.

Motionärerna anser det nödvändigt med omedelbara beslut och insatser gällande långtidssjukvården och hemsjukvården för de äldre. Därför framläggs förslag om ett utbyggnadsprogram för dessa sektorer inom sjukvården. Programmet gäller den närmaste femårsperioden och avses ge utrymme för 10 000 nya vårdplatser i långtidssjukvården, 10 000 nya platser i hemsjukvården och en inte oväsentlig ökning av personaltätheten för vårdpersonal i den befintliga långtidssjukvården. Étt belopp av 250 milj. kr. föreslås utgå till sjukvårdshuvudmännen under nästa budgetår.

Anslaget Bidrag till arbetsmarknadsutbildning föreslås uppräknat med 80 milj. kr., bl. a. till följd av en föreslagen höjning av kontantstödet till arbetslösa.

t

FiU 1976/77:10

45 Utskottet

Den samhällsekonomiska situation som utskottet beskrivit i det föregående vid sin bedömning av förslaget till finansplan ställer speciella krav på budgetpolitikens utformning. Sysselsättning och social trygghet måste upprätthållas samtidigt som åtgärder måste vidtas som stärker vårt näringslivs konkurrenskraft inom och utom landet. Detta är också vad som präglar regeringens budgetförslag.

På utgiftssidan föreslås insatser för att trygga sysselsättningen och genom stöd till de mest utsatta företagen och branscherna på lång sikt skapa konkurrenskraftiga enheter. Här kan nämnas NJA, varven, tekooch glasindustrierna m. fl. För att hålla uppe företagens investeringar på en fortsatt hög nivå föreslås reglerna angående investeringsbidrag och extra investeringsavdrag att gälla under hela 1977. Ett fortsatt lagerstöd ges för att motverka en alltför snabb lageravveckling, som negativt skulle kunna påverka sysselsättningen. Övriga insatser såsom förbättrad arbetsmarknadsservice och ett kraftigt ökat stöd till mindre och medelstora företag ger ytterligare profil åt denna huvudlinje i budgetpolitiken. Utskottet finner en sådan politik, konsekvent inriktad på att hålla uppe sysselsättningen och utveckla näringslivet, riktig och nödvändig.

Den andra huvudlinjen i regeringens budgetförslag är att den socialt inriktade reformpolitiken skall föras vidare. Stödet till barnfamiljer och folkpensionärer förbättras. Inom kulturpolitiken ökas resurserna väsentligt liksom på utbildningsområdet. Åtgärder vidtas för att stärka arbetarskyddet. Stödet till de handikappade förbättras. Ökade resurser föreslås för vård av missbrukare.

Inom ramen för ett mycket begränsat reformutrymme är det nödvändigt att koncentrera insatserna till socialt särskilt angelägna områden. Utskottet finner regeringens budgetförslag väl avvägt i detta hänseende.

På inkomstsidan uppkommer helårseffekter av riksdagsbesluten hösten 1976 om revision av den statliga inkomstskatteskalan — som bidrar till att underlätta avtalsrörelsen — samt vissa ytterligare justeringar i skattereglerna.

Vissa skattehöjningar krävs för att begränsa den privata konsumtionen och det statliga upplåningsbehovet. För att nå detta syfte måste skattehöjningarna riktas just mot konsumtionen och bör helst även främja andra angelägna politiska mål. De av regeringen aviserade höjningarna av sprit- och tobaksskatterna faller väl in i denna bild liksom en höjning av energiskatten där industrin är undantagen. Den årliga fordonsskatten på personbilar och motorcyklar har legat stilla under en längre period. Även en förhållandevis kraftig ökning bör därför kunna accepteras.

Vissa avgiftshöjningar måste accepteras även för 1978. Det gäller en höjning av socialförsäkringsavgifterna till sjukförsäkringen för att garantera att avgifterna i framtiden kommer att täcka sin lagstadgade andel av

FiU 1976/77:10

kostnaderna för sjukförsäkringen. Vidare behövs en höjning av socialavgiften till barnomsorgen för att täcka kostnaderna för den beslutade daghemsutbyggnaden. Även i fråga om vuxenutbildningsavgiften fordras en smärre justering. Samtliga dessa avgiftshöjningar är konsekvenser av tidigare fattade beslut.

Budgetsaldot för budgetåret 1977/78 beräknas i regeringens budgetförslag komma att uppgå till ca 15,7 miljarder kr., en ökning med drygt

1,3 miljarder kr. i förhållande till nu beräknat utfall för innevarande budgetår.

I motionen 1294 framläggs, mot bakgrund av en annan bedömning av det ekonomiska läget än den som återfinns i propositionen, förslag till en annorlunda utformad finanspolitik. Flera förändringar i förhållande till regeringens budgetförslag både på utgifts- och inkomstsidan föreslås. Dessa förändringar sammanfattas i tabell 9.

Som utskottet tidigare visat utgör den snabba ökningen av företagens kostnader ett dominerande problem inom den svenska ekonomin. Detta är ett problem, vars lösning är en förutsättning för en fortsatt utveckling av välståndet i vårt land. Det är en uppgift för statsmakterna att på olika sätt medverka till en lösning.

I syfte att underlätta den pågående avtalsrörelsen har riksdagen redan beslutat om en skatteomläggning för innevarande år. Härigenom kan majoriteten av löntagarna nå en åsyftad standardförbättring vid lägre löneökning än vad som annars skulle ha behövts. För att framgent förhindra att skattetrycket ökar även vid inkomstökningar som enbart motsvarar penningvärdets försämring bör en indexreglering av skatteskalorna ske fr. o. m. år 1978. Även detta medverkar till att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen.

I avvaktan på en proposition i frågan har hänsyn tagits till den budgetmässiga effekten av indexreglering av skatteskalan genom att ett visst belopp beräknats under anslaget Oförutsedda utgifter. I motionen 1294 redovisas en ”besparing” på 700 milj. kr. genom att motionärerna motsätter sig en skatteomläggning av här angivet slag. Utskottet vill för sin den anföra att oavsett vilken uppfattning man har om formen för en justering av skatteskalorna för år 1978 så kan en sådan justering ändå inte undvikas. Någon besparing av angivet slag torde därför inte uppkomma.

Utskottet vill därför starkt understryka att staten också har ett ansvar för att inte genom ytterligare pålagor på företagen förvärra kostnadsutvecklingen. I motionen 1294 föreslås en lång rad sådana pålagor i form av skatter och avgifter. Den tyngsta posten härvidlag utgörs av en föreslagen höjning av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen med 2 7o fr. o. m. andra kvartalet 1977. Fr. o. m. den 1 januari 1978 skulle avgiftshöjningen reduceras till 1,5 % i förhållande till nuvarande

FiU 1976/77:10

47 Tabell 9. I motionen 1294 föreslagna förändringar i förhållande till regeringens budgetförslag (milj. kr.)

Typ av inkomst resp. utgift

Föreslagen åtgärd

Påverkan på total- budgeten för 1977/78 i förhållande till rege- ringens budgetförslag

Inkomstökningar

varav

+4 337,5

Socialförsäkrings- avgifter m. m.

Höjning av socialför- säkringsavgiften till folkpensioneringen Övriga förändringar av- seende socialförsäkrings- avgifter och arbets- givaravgifter m. m.

+ 3 000,0

+ 326,7

Energiskatt

Höjning av energi- skatten på bensin och höjning av energiskatten på elkraft vad avser industrin

+ 330,0

A vskri vnin gsmedel: Teleanläggningar m. m.

Höjda telemarkerings- avgifter

+ 600,0

Vtgiftsminskningar vara v

Oförutsedda utgifter

Medel skall ej beräknas för indexreglering av skatteskalan. Medelsbe- hovet för det militära försvaret kan be- gränsas.

-1 125,8 -1 025,0

Utgiftsökningar vara v

Bidrag till långtids- sjukvård och hemsjuk- vård

Nytt statsbidrag för att underlätta landstingens utbyggnad av denna vård

+ 469,5 + 250,0

Bidrag till arbetsmark- nadsutbildning

■ Höjning av jämställd- hetsbidraget, utbild- ningsbidraget vid per- mitteringar och bidraget vid handikapputbild- ning samt höjning av kontantstödet

+ 80,0

Totalt

Förstärkning av total- budgeten

-f 4 993,81

1 Innebär en begränsning av budgetunderskottet med detta belopp.

nivå. Förslaget sägs syfta till en budgetförstärkning med 3 miljarder kr. och har samband med det socialdemokratiska förslaget till skatteomläggning för år 1977. I detta förutsätts dock att en avräkning görs mot det tillgängliga löneutrymmet. Om så sker minskar emellertid kontantlöneökningarna i motsvarande mån, vilket leder till lägre inbetalningar av statlig liksom kommunal inkomstskatt. Även statens inkomster av bl. a.

FiU 1976/77:10

mervärdeskatt påverkas. Budgetförstärkningen blir därmed i realiteten endast ca tredjedelen av vad motionärerna räknat med.

Utskottet anser å andra sidan att en ytterligare begränsning av ett redan knappt utrymme för kontantlöneökningar för år 1977 knappast är möjlig. Under sådana förhållanden leder en höjning av socialförsäkringsavgiften till ökade kostnader för företagen. Detta är enligt utskottets mening en politik som är rakt motsatt den som nu är nödvändig. I en socialdemokratisk partimotion har även föreslagits inrättandet av en s. k. strukturfond. Denna påverkar inte budgeten eftersom finansieringen sker vid sidan av denna. Fondmedlen på 750 milj. kr. föreslås dock finansieras med avgifter på företagen.

Åtgärder som ökar företagens kostnader riskerar att ytterligare försvaga det svenska näringslivets konkurrenskraft. Detta gäller både exportindustrin och företag som på hemmamarknaden konkurrerar med utländska företag. Skatte- och avgiftshöjningar utöver vad som är helt oundgängligt är därför i nuvarande läge inte förenliga med en ansvarsfull ekonomisk politik.

Särskilt viktigt är enligt utskottets mening att omsorgen om sysselsättningen även innefattar ett fullföljande av kravet på regional balans. I motionen 1294 finns flera förslag som, om de bifölls av riksdagen, skulle komma att drabba glesbygden hårt. Hit hör förslaget att nedsättningen av den allmänna arbetsgivaravgiften från 4 % till 2 % i det inre stödområdet skall upphöra. Även höjd drivmedelsskatt och höjda teleavgifter, som föreslås i motionen, skulle få negativa verkningar för glesbygden.

Förslaget om höjda teletaxor presenteras inte som en skatt men är i realiteten att betrakta som en sådan. Höjningarna är inte motiverade av förändringar i televerkets driftkostnader och skulle därför ge ett driftöverskott långt över normalt förräntningskrav. Den i motionen föreslagna budgettekniska lösningen med ökade avskrivningar leder till en undervärdering av televerkets kapital med åtföljande minskat inleveranskrav i framtiden. Eftersom en bokföringsmässig operation av detta slag knappast kan upprepas skulle under alla förhållanden ett orimligt stort driftöverskott till följd av taxehöjningen uppkomma under budgetåret 1978/79. Med hänvisning härtill och till vad utskottet anfört om behovet att värna den regionala balansen vill utskottet bestämt avvisa de här redovisade åtgärderna såsom inslag i riktlinjerna för budgetpolitiken.

Utskottet har på tidigare redovisade grunder avvisat de i motionen 1294 föreslagna skatte- och avgiftshöjningarna liksom den största föreslagna inbesparingen på utgiftssidan. Den andra större besparing som motionärerna föreslår gäller en ytterligare nedräkning av anslaget Oförutsedda utgifter, nämligen i den del som avser schablonmässigt beräknade medel för en utvidgning av försvarsramen. Ett belopp har beräknats under denna huvudtitel i avvaktan på den kommande propositio -

FiU 1976/77:10

nen om totalförsvaret. Utskottet vill betona att det rör sig om ett schablonmässigt beräknat belopp. Att avväga försvarskostnaderna ankommer på försvarsutskottet på grundval av regeringens proposition. Finansutskottet får återkomma i ärendet i den mån utgifterna skulle komma att väsentligt överstiga vad som beräknats i regeringens budgetförslag.

Det i budgetförslaget kalkylerade underskottet i statsbudgeten för 1977/78 om ca 15,7 miljarder kr. är självfallet stort. Huvuddelen av de utgiftsökningar som medverkar till underskottet är emellertid av automatisk karaktär och har i övrigt koncentrerats till några få prioriterade områden. De inkomstökningar som föreslås är i vissa fall mycket kännbara för medborgarna.

De ytterligare utgiftsökningar som blir aktuella i samband med att preciserade förslag läggs fram på bl. a. försvarets och näringspolitikens områden har i görligaste mån täckts in i det nu kalkylerade saldot. Vissa smärre justeringar kan självfallet bli aktuella i samband med den närmare utformningen. Härtill kan utgifter under budgetåret 1977/78 uppkomma som följd av de sysselsättningsåtgärder som regeringen nyligen presenterat, liksom om ytterligare åtgärder i samma syfte senare skulle visa sig vara nödvändiga. För att ytterligare budgetförsvagning skall kunna accepteras bör den sålunda vara ett led i en kedja av medvetna ekonomisk-politiska åtgärder. Någon allmän utgiftsexpansion vid riksdagens behandling av budgetförslaget kan däremot inte godtas.

Eftersom utskottet avvisar de i motionen 1294 anvisade inkomstförstärkningarna och utgiftsminskningarna — vilka f. ö. delvis är av fiktiv karaktär — och då en ytterligare budgetförsvagning inte kan accepteras kan utskottet heller inte godta utgiftsökningar i den omfattning som föreslås i motionen. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionen 1294 såvitt avser riktlinjer för budgetregleringen.

I motionen 1014 föreslås mycket långtgående utgiftsökningar och inkomstminskningar. Dessa föreslås finansieras genom en minskning av försvarsramen med drygt 2 miljarder kr., slopandet av lagerstödet och stödet till företagens investeringar samt ytterligare skattebördor på företagen. Utskottet kan som framgått redan av det tidigare anförda inte ställa sig bakom en sådan politik och avstyrker motionen 1014 såvitt avser riktlinjer för budgetregleringen.

Avslutningsvis vill utskottet behandla frågan om den s. k. finansfullmakten. Regeringen har begärt bemyndigande att även för budgetåret 1977/78, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter intill ett sammanlagt belopp av 1 500 milj. kr. Villkoren för fullmakten framgår av prop. 1975/76: 100 bil. 1 (FiU 1975/76: 20, rskr. 1975/76: 173). Regeringen redovisar regelmässigt i budgetproposition och kompletteringsproposition i vilken utsträckning fullmakten utnyttjats.

4 Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

50 Sedan budgetförslaget för budgetåret 1977/78 lades fram har regeringen genom beslut den 3 februari, med stöd av fullmakten för innevarande budgetår, beslutat om utläggning av statliga industribeställningar intill ett belopp av 200 milj. kr. samt om bidrag med högst 40 milj. kr. till kommunala industribeställningar som tidigareläggs.

I särskild proposition (1976/77: 65) har regeringen föreslagit en tillfällig höjning av bidraget till företagsutbildning i vissa fall (den s. k. 8/12-kronan). För att medge regeringen erforderligt handlingsutrymme även i fråga om vissa andra bidragsformer — t. ex. den s. k. 15-kronan, som också avser bidrag till företagsutbildning i vissa fall — bör enligt utskottets mening fullmakten utvidgas därhän, att gällande bidragssatser bör kunna tillfälligt förhöjas med högst 75 % mot f. n. högst hälften. Denna ändring i villkoren för fullmaktens utnyttjande bör gälla även i fråga om fullmakten för budgetåret 1976/77.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 1014 moment 2,

b. avslår motionen 1976/77: 1294 moment 2,

c. med godkännande av vad som förordats i propositionen 1976/77: 100 bilaga 2 moment 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande finansfullmakten att riksdagen

a. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1977/78, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i propositionen intill ett sammanlagt belopp av 1 500 000 000 kr.,

b. godkänner vad utskottet anfört beträffande ändrade villkor och ger regeringen detta till känna.

Stockholm den 15 februari 1977

På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN

Närvarande: herrar Molin (fp), Feldt (s), Kristiansson (c), af Ugglas (m), Knut Johansson i Stockholm (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s), Elmstedt (c), Gadd (s), Wachtmeister i Staffanstorp (m), Nilsson i Visby (s), Fågelsbo (c), fru Gradin (s), herrar Olsson i Sösdala (c) och Holger Bergqvist i Göteborg (fp).

FiU 1976/77:10

51 Tabellförteckning

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder 1974—

1977 3

Tabell 2 Försörjningsbalans för 1977 9

Tabell 3 Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin 1970—1976. I nationella valutor 23

Tabell 4 Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin 1970—1976. I svenska kronor 24

Tabell 5 Procentuella årliga förändringar av Sveriges relativa exportpriser på bearbetade varor och relativa lönekostnader per producerad enhet 1972—1976 26

Tabell 6 Handelsbalans 1975—1977 29

Tabell 7 Statsutgifterna budgetåret 1977/78 37

Tabell 8 Totalbudgeten 1975/76—1977/78 40

Tabell 9 I motionen 1294 föreslagna förändringar i förhållande till

regeringens budgetförslag 47

FiU 1976/77:10

52 Reservationer

vid punkten 1 EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

1) beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken av herrar Feldt (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s), Gadd (s), Nilsson i Visby (s) och fru Gradin (s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Den information” och på s. 32 slutar med ”regeringens förslag” bort ha följande lydelse:

Den information som nu föreligger om den senaste ekonomiska utvecklingen i OECD-ländema bekräftar den bild av de internationella konjunkturutsikterna som tecknats i motionen 1294.

Finansplanens bedömning av den internationella utvecklingen bygger i huvudsak på den prognos för 1977 som på senhösten 1976 avgavs av OECD-sekretariatet. Enligt denna prognos skulle — vid oförändrad ekonomisk politik — OECD-området under 1977 få en ökning av BNP på inemot 4 %.

Av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa blir vad som händer med ekonomin i USA. Där kan utvecklingen under det fjärde kvartalet 1976 i efterhand sägas rymma en något mer positiv tendens än vad tidigare bedömningar gav vid handen. Av betydelse i sammanhanget är framför allt att kapacitetsutnyttjande och orderingång nu pekar klart uppåt, vilket får effekter på investeringsbenägenhet och import. Tillsammans med det av president Carter presenterade programmet för att stimulera ekonomin pekar detta mot att tillväxttakten i USA under 1977 sannolikt blir något högre än de 4,5—5,5 % som har angivits i finansplanen.

Man har tidigare kunnat observera en relativt lång eftersläpning från det att en konjunkturuppgång startar i USA och till dess uppgången får effekter på den ekonomiska utvecklingen i Europa. Utskottet vill dock understryka att det nu inte är fråga om början av en uppgång. Omslaget i världskonjunkturen kom redan under sommaren och hösten 1975 och leddes av USA och Japan. Under första halvåret 1976 blev uppgången mera allmän och allt kraftigare. Sommaren och hösten 1976 gav dock en avsaktning i uppgången. Det som nu händer är att tillväxten efter denna period av långsammare uppgång tar ny fart.

Den djupa nedgången under 1975 sammanhängde i hög grad med den betydande lageravvecklingen under detta år. Uppgången under slutet av 1975 och första halvåret 1976 berodde bl. a. på att lagerminskningarna upphörde, vilket snabbt gav effekter på produktionen. I övrigt orsakades uppgången framför allt av en ökning i den privata konsumtionen.

FiU 1976/77:10

53 Avmattningen i konjunkturuppgången var ett resultat dels av att effekten av lagerrörelserna avtog, dels av att ökningen i den privata konsumtionen inte omedelbart åtföljdes av någon ökning av investeringarna. Detta sammanhängde med att kapacitetsutnyttjandet i näringslivet fortfarande var relativt lågt.

När uppgången nu tar ny fart så har man också redan passerat inledningsskedet av en traditionell uppgångsfas i konjunkturcykeln. Som utskottet framhållit pekar utvecklingen i USA redan på en uppgång i industriinvesteringarna. Härigenom kan man förvänta en förhållandevis snabb påverkan på den västeuropeiska ekonomin av den amerikanska uppgången. Det bör också vägas in att sannolikheten för en mer expansiv politik i Förbundsrepubliken Tyskland ökar om uppgången i USA är säkerställd, eftersom i nuvarande läge den politiska viljan att stödja en uppgång är av avgörande betydelse.

Emellertid tyder det mesta på att man i Förbundsrepubliken Tyskland tills vidare kommer att föra en mycket stram politik som begränsar den eljest möjliga uppgången. I den västtyska regeringens ekonomiska årsrapport som lades fram den 26 januari 1977 förutses nu en tillväxt av bruttonationalprodukten om 5 % under 1977, dvs. något lägre än helårssiffran för 1976. Lönekostnadsstegringen har i rapporten beräknats till drygt 7,5 %. Att döma av ett vid månadsskiftet januari-februari träffat avtal inom metallsektorn, som anses bli normerande på den västtyska arbetsmarknaden, synes den totala lönekostnadsstegringen i Förbundsrepubliken dock komma att ligga på en något högre nivå, eller 8—9 % exklusive löneglidning.

Den strama ekonomiska politiken i Förbundsrepubliken Tyskland innebär att en rad andra länder i Västeuropa också tvingas föra en försiktig politik med hänsyn till sina underskott i handels- och bytesbalanserna. Den tyska utvecklingen påverkas dock starkt, liksom den svenska, av den pågående avtalsrörelsen. Uppgången kommer förmodligen inte i gång på allvar förrän denna avslutats. Likaså lär den tyska regeringen avvakta utfallet av avtalsrörelsen innan inriktningen och omfattningen av de utlovade stimulansåtgärderna avgörs.

I Japan räknar man f. n. med en tillväxt i BNP på 6 å 7 %. Den japanska regeringen har lagt fram förslag till omfattande stimulansåtgärder. Eftersom man väntar strid i parlamentet om regeringens budgetförslag kan det dock komma att dröja framemot senvåren eller sommaren innan åtgärderna kan sättas in.

Sammantaget tyder detta på att tillväxten i BNP inom OECD-området måste bli starkare än de knappa 4 % som OECD-sekretariatet förutsagt. I motsats till vad OECD-prognosen förutskickat bör också tillväxten under andra hälften av 1977 bli snabbare än under första halvåret. Härigenom bör också världshandeln komma att utvecklas något snabbare än vad som förutses i finansplanen, med en acceleration under loppet av 1977.

FiU 1976/77:10

54 För Sveriges vidkommande innebär detta att första halvåret 1977 fortfarande kan komma att påverkas av avmattningen i den internationella uppgången under andra halvåret 1976. Under senare delen av 1977 bör den ökade ekonomiska aktiviteten utomlands dock leda till att exporten får en ytterligare stimulans. Särskilt viktigt är här att efterfrågeökningarna i vår omvärld nu kommer att innehålla såväl investeringar som bostadsbyggande, dvs. varuområden där den svenska exporten sedan länge har en stark ställning.

Den inhemska utvecklingen under 1976

I Sverige har vi under åren 1974—1976 försökt att överbrygga den kanske djupaste internationella konjunkturnedgången under efterkrigstiden genom att motverka effekterna av oljeprisstegringen och av den kraftigt vikande exporten genom en stark expansion av den inhemska efterfrågan. Den privata och den offentliga konsumtionen har upprätthållits på en hög nivå. För att hålla uppe sysselsättningen inom främst exportindustrin har statligt stöd utgått för en omfattande lagerproduktion. Ett kraftigt statligt stöd till utbildning inom företagen har också bidragit till att hålla arbetskraften kvar i företagen.

Den senare åtgärden är också ett led i politikens inriktning på att samtidigt stärka exportindustrins och de importkonkurrerande näringarnas konkurrenskraft och produktionskapacitet. I detta syfte har också ett betydande stöd utgått till näringslivets investeringar.

Den politik som den socialdemokratiska regeringen fört i syfte att motverka effekterna av de internationella konjunktursvängningarna har fått stöd av en bred majoritet i den svenska riksdagen. Genom den förda politiken har folkhushållet även under 1975 och 1976 kunnat tillföras en ökad mängd varor och tjänster, ett tillskott som annars hade gått förlorat. Människor har fått behålla sina arbeten — detta i skarp kontrast till situationen i de allra flesta industriländer, där arbetslösheten blivit mycket hög under konjunkturnedgången. Genom att industrins investeringar fortsatt att öka trots den internationella lågkonjunkturen har kapaciteten kraftigt förstärkts. Härtill bidrar också den vidgade företagsutbildningen. Lager har byggts upp. Också den offentliga tjänstesektorn har kunnat byggas ut genom att den totala sysselsättningen har ökat. Mellan början av 1974 och slutet av 1976 har antalet sysselsatta stigit med ungefär 200 000 personer.

Ser man till det preliminära utfallet av försörjningsbalansen för 1976, så som det nu redovisas i finansplanen, och jämför med prognosen i den reviderade finansplanen 1976 kan man konstatera att prognosen för såväl investeringar som konsumtion i huvudsak slagit in. I själva verket blev såväl investeringar som konsumtion något större än beräknat. Detsamma gäller lagerökningen. Detta sammanhänger till en del med att

FiU 1976/77:10

exporten utvecklades mindre kraftigt än beräknat, vilket bl. a. återspeglar världshandelns avsaktning under andra halvåret 1976. Lagren inom skogsindustrin och inom järn- och stålbranschen kunde således inte avvecklas i den takt som förutsetts. Samtidigt ökade importen väsentligt kraftigare än beräknat, bl. a. som följd av den relativt höga efterfrågenivån inom den svenska ekonomin. Till följd härav uppnåddes inte den beräknade förbättringen av handelsbalansen, som i stället kom att ge ett underskott på 3,6 miljarder kr. Övriga poster i bytesbalansen utvecklades däremot i stort sett som beräknats, vilket kom att innebära att bytesbalansen försämrades ytterligare jämfört med 1975. En väsentligt bidragande orsak härtill var de växande räntebetalningarna på av svenska företag och kommuner upptagna utlandslån.

Sammantaget kan man konstatera att BNP inte växte i avsedd omfattning. Däremot hölls sysselsättningen och näringslivets investeringar väl uppe. Den privata levnadsstandarden fortsatte att stiga och den offentliga serviceverksamheten byggdes ut i snabb takt. Den inträffade försämringen i bytesbalansen accentuerar behovet av kraftfulla åtgärder för att återställa jämvikten i våra utrikesbetalningar.

Den internationella konjunkturuppgången under 1976 medförde likväl en relativt kraftig ökning av den svenska exporten, ehuru mindre än förutsedd. Mellan 1975 och 1976 beräknas den ha ökat med 7 % i volym och utgör därigenom en av de mest expansiva efterfrågekomponenterna under detta år. I takt med denna förstärkning av utlandsefterfrågan fick den ekonomiska politiken läggas om i en mera restriktiv riktning. Ett väsentligt led i denna politik var att förstärka statsfinanserna. Linder året nedbringades underskott och upplåningsbehov på statsbudgeten. Den ekonomiska politiken fick därför en allt mindre expansiv inverkan på samhällsekonomin under de tre första kvartalen 1976 i syfte att bereda ett ekonomiskt utrymme för den växande exporten.

Den internationella konjunkturuppgången innehöll emellertid drag som inte var till direkt fördel för vår exportindustri. En betydande del av uppgången utomlands sammanhängde med en expansion av den privata konsumtionen. Efterfrågefaktorer som t. ex. maskininvesteringar och bostadsbyggande utvecklades inte lika expansivt vilket medförde att vår export inte ökade lika snabbt som om konjunkturuppsvinget hade haft dessa faktorer som väsentligt inslag.

Den svenska industrins konkurrensläge

I den socialdemokratiska partimotionen riktas stark kritik mot den tes som regeringen driver i finansplanen, att svensk industris konkurrensläge allvarligt försämrats och att detta orsakats av lönekostnadsutvecklingen. Enligt finansplanen har den starka kostnadsökningen lett till att svensk industri tvingats höja sina priser mer än världsmarknads -

FiU 1976/77:10

prisernas uppgång, vilket lett till att svensk export åren 1975 och 1976 förlorat betydande andelar av exportmarknaden för bearbetade varor inom OECD-området.

Kritiken gäller framför allt det bristfälliga underlaget för dessa slutsatser och ensidigheten i analysen av den roll lönekostnaderna spelat under senare år. I motionen krävs att regeringen redovisar ett underlag och en analys som tar hänsyn till alla inverkande faktorer.

Utskottet har tagit fram nytt material, som ger en mera nyanserad bild av lönekostnadernas betydelse för konkurrenskraften. Huvudresultatet av utskottets utredningar framgår av tabell 4.

Tabellen visar utvecklingen från 1970 av det begrepp som i allmänhet antas visa industrins konkurrenskraft, nämligen lönekostnaden per producerad enhet. (I lönekostnaden ingår då inte bara löner utan också sociala avgifter inkl. arbetsgivaravgifter.) Tabellen är räknad i svenska kronor och tar alltså hänsyn till förändringar i andra länders valutor gentemot kronan. De jämförda länderna har vägts in med hänsyn till såväl vår handel med var och en av dem som dessa länders betydelse på de tredjelandsmarknader där vi konkurrerar.

Av sifferserien framgår att den svenska industrins relativa kostnadsläge under första hälften av 1970-talet (perioden 1970—1975) varit praktiskt taget oförändrat med undantag för 1974, då våra kostnader per producerad enhet påtagligt sjönk i förhållande till konkurrentländernas.

Under 1976 skulle emellertid en ungefär lika stor försämring ha ägt rum. Därvid bör då först observeras att någon slutlig statistik för kostnads- och produktivitetsutvecklingen 1976 ännu inte föreligger. Det internationella siffermaterial som nu kan inhämtas sträcker sig fram t. o. m. andra kvartalet 1976. I detta material kan ingen påtaglig försämring av den svenska industrins kostnadsläge spåras fram till halvårsskiftet. De uppskattningar för andra halvårets utveckling som gjorts inom OECD tyder emellertid på att för 1976 som helhet den i tabellen angivna uppgången av vårt relativa kostnadsläge skulle ha ägt rum.

Vilka slutsatser angående den svenska industrins aktuella konkurrenssituation som kan dras av detta förhållande beror i hög grad på orsakerna till den relativa försämringen av kostnadsläget.

Tabell 4. Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin (svenska kronor) i Sverige i relation till ett vägt genomsnitt för 13 konkurrentländer

Index 1970 = 100

(prognos)

100,0

102,6

100,0

93,0

101,5

111,4

(Jämförda länder: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, [Canada, [Holland, Norge, Schweiz, Storbritannien, USA, österrike)

FiU 1976/77:10

57 Tabell 5 visar utvecklingen av lönekostnaderna per arbetad timme under 70-talet i Sverige och våra konkurrentländer. Jämförelsen sker i enhetlig valuta, dvs. kostnaderna har korrigerats med hänsyn till valutakursförändringarna. Fram till 1974 var det bara fyra länder, som haft en långsammare kostnadsutveckling än Sverige. Dessa länder har samtliga devalverat sina valutor gentemot den svenska kronan.

Enligt finansplanen skulle det vara kostnadsutvecklingen 1975 och 1976 som blev särskilt förödande för den svenska industrins konkurrenskraft. Men som framgår av tabellens andra kolumn, innebar utvecklingen under dessa två år inte att Sverige för 70-talet i dess helhet hamnar i någon särskilt allvarlig situation. Sverige ligger nu på sjunde plats och har sex länder före sig med en lägre kostnadsökning. Vi har alltså åtta länder efter oss med en större kostnadsökning, däribland alla de nordiska länderna, alla EFTA-länder och alla länder som ingår i den s. k. valutaormen utom Förbundsrepubliken Tyskland.

Det bör också observeras att av länderna med en lägre ökning av lönekostnaderna är det åtminstone tre, England, Italien och Frankrike, som har stora underskott i utrikeshandeln. För samtliga sex länder gäller att de har en betydande arbetslöshet. I själva verket finns det inte något OECD-land, som lyckats kombinera en så hög sysselsättning med en så pass lugn utveckling av lönekostnaderna som Sverige. Detta framgår också av en jämförelse med Norge och Österrike, de enda länder i Västeuropa som haft en sysselsättningsnivå som någorlunda kan jämföras med Sveriges.

En viktig förklaring till att utvecklingen under 1975 och 1976 medfört att den svenska industrins relativa lönekostnader per producerad enhet blivit högre än omvärldens är produktivitetsutvecklingen.

Samtidigt som produktionen i svensk industri, mätt per arbetstimme, ökat mycket ringa under 1975 och 1976 har den ökat relativt kraftigt i

Tabell 5. Lönekostnader per arbetad timme, ökning i procent (i svenska kronor) inom tillverkningsindustrin

1970—74

1970—76

1. USA

19,1

1. USA

39,6

2. Canada

33,4

2. England

69,0

3. England

48,3

3. Canada

69,5

4. Italien

62,9

4. Italien

92,8

5. Sverige

66,0

5. Tyskland

120,7

6. Frankrike

68,9

6. Frankrike

125,5

7. Norge

89,2

7. Sverige

134,6

8. Tyskland

89,7

8. Schweiz

151,4

9. österrike

93,7

9. Danmark

154,5

10. Schweiz

96,1

10. Österrike

161,2

11. Danmark

97,6

11. Norge

163,6

12. Finland

97,6

12. Holland

168,2

13. Belgien

109,3

13. Finland

170,7

14. Holland

116,4

14. Belgien

176,8

15. Japan

138,4

15. Japan

191,2

FiU 1976/77: 10

en råd av våra viktigare konkurrentländer. När lönerna fortsätter att öka men produktionen per arbetstimme stagnerar, då får man en ogynnsam utveckling av det mått på konkurrenskraften som utgörs av lönekostnad per producerad enhet. Lönekostnaderna fortsatte att öka också i andra länder, men där motverkades effekten på lönekostnaden per producerad enhet i flera fall av en snabbt stigande produktivitet.

Det är resultatet av denna utveckling som sammanfattas i tabell 4 på s. 56.

En central frågeställning är då varför produktiviteten utvecklades så pass svagt i Sverige mellan 1974 och 1976 medan den steg i andra länder. Svaret är i huvudsak att finna i det förhållandet att de svenska företagen under den djupa internationella konjunkturnedgången 1975 inte avskedade personal utan behöll arbetskraften i företagen, delvis med hjälp av statliga stödinsatser. Den jämförelsevis goda produktivitetsutvecklingen i våra konkurrentländer under 1975 och 1976 har köpts till priset av en snabbt stigande arbetslöshet.

Den bild av svensk industris konkurrensläge som härmed framkommer är väsentligt annorlunda än den som ges i finansplanen. För att svensk industri skall ta tillbaka en väsentlig del av vad man förlorade i produktivitet 1975 och 1976 — och därmed i s. k. konkurrenskraft — behövs bara att efterfrågan och produktion ökar, att de anställda i företagen på nytt fullt ut sysselsätts i direkt produktion. I finansplanen har man i själva verket erkänt detta genom att ange att man räknar med att det i svensk industri finns en produktivitetsreserv, som motsvarar 6 % av den totala industriproduktionen. Det betyder att industrin totalt sett kan öka sin produktion med 6 % utan ökade arbetskraftskostnader.

Redan vid den av regeringen angivna exportökningen på 7—8 % för i år måste konkurrenspositionen på nytt förbättras och exportföretagens lönsamhet öka kraftigt. Det bör också observeras att den försämring av kostnadsläget, som inträffade 1975 och 1976 därför att arbetskraften stannade kvar i företagen, delvis är skenbar. Företagen har dessa år fått stöd av staten i form av framför allt utbildningsstöd och lagerstöd för att täcka de extra kostnader som uppstått på grund av produktivitetsförsämringen.

En central tes i finansplanen är att svensk industri åren 1975 och 1976 av stigande kostnader tvingats höja sina priser så att dess produkter trängts ut från den internationella marknaden. Utskottet har därför studerat i vilken utsträckning förändringar i de relativa exportpriserna styrs av förändringar i det relativa kostnadsläget.

I tabell 6 görs en jämförelse mellan utvecklingen av relativa exportpriser på svenska bearbetade varor och relativa lönekostnader per producerad enhet under perioden 1972—1976. Uppgifterna om relativa priser har hämtats ur den preliminära nationalbudgeten. Siffrorna över den relativa kostnadsutvecklingen har tagits från tabell 4 i detta betan -

FiU 1976/77:10

59 Tabell 6. Procentuella årliga förändringar av Sveriges relativa exportpriser på bearbetade varor och relativa lönekostnader per producerad enhet 1972—1976

1972—1973

1973—1974

1974—1975

1975—1976

Relativa priser Relativa lönekostnader

-0,7

-1,8

+ 13,0

+ 3,5

per producerad enhet

-2,5

-7,0

+ 9,1

+9,8

kande. Vid beräkningen av relativa priser jämförs exportpriserna på svenska bearbetade varor med världsexportpriserna på bearbetade varor. De relativa lönekostnaderna per producerad enhet framräknas genom en jämförelse med 13 länder (jämför not till tabell 4).

Av tabellen framgår att den svenska exportens relativa priser höjdes med 10 % mellan 1972 och 1975, medan de relativa kostnaderna var oförändrade. Det var först 1976 som kostnaderna steg snabbare än priserna. För hela perioden 1972—1976 gäller att våra exportpriser steg med ca 14 % i förhållande till världsmarknadspriserna, medan våra lönekostnader per producerad enhet steg med knappt 10 % i förhållande till konkurrentländernas.

Om svensk industri förlorat marknadsandelar — det är fortfarande något som inte har bevisats — så har det sammanhängt med att exportföretagen höjt sina priser både mer än sina konkurrenter och mer än kostnadsutvecklingen motiverat. Finansplanens bild av företagens tvångssituation är alltså falsk såvitt gäller lönekostnadernas roll.

Enligt utskottets uppfattning torde det över huvud taget vara svårt att hitta andra kostnadskomponenter i den svenska industriproduktionen, som skulle ha framtvingat höjda relativpriser för den svenska exporten. En för vissa branscher viktig kostnadspost, som uppenbart synes ha ökat mycket snabbt och där en högre kostnadsnivå än i våra konkurrentländer dock kan ha etablerats, är skogsråvaran för den svenska träbearbetande industrin samt cellulosa- och pappersindustrin.

Det är sålunda enligt utskottets mening långtifrån uteslutet att den av exportföretagen förda prispolitiken inneburit att den svenska exportindustrins vinstläge, trots en försvagning absolut sett, utvecklats gynnsammare än vinsterna hos motsvarande företag i våra konkurrentländer.

Utskottet vill sammanfatta sina slutsatser angående den svenska industrins aktuella kostnads- och konkurrensläge på följande sätt.

1. Lönekostnaderna har i Sverige perioden 1970—76 stigit långsammare än i flertalet av våra konkurrentländer (räknat i enhetlig valuta).

2. Försämringen av vårt relativa kostnadsläge 1975—76 berodde framför allt på att arbetskraften i vårt land stannade kvar i företagen. Men denna produktivitetsförsämring är ingen oåterkallelig förlust av konkurrenskraft. Tvärtom är det en tillgång när tiderna blir bättre att arbetskraften finns i företagen, människorna är bättre utbildade och produktionen kan öka utan ökade arbetskostnader.

FiU 1976/77:10

3. Om svenska varor blivit mindre attraktiva därför att deras priser stigit mer än priserna på andra länders varor, så är det företagens prisoch vinstpolitik som drivit fram detta. Prishöjningarna har gått före lönehöjningarna — inte tvärtom.

4. Flera viktiga industribranscher har i dag allvarliga problem. Men dessa problem är av långsiktig och strukturell natur och beror av förändringar i efterfrågan och teknologi och av redan genomförda strukturförändringar utomlands. Lösningen av dessa problem återfinns inte i en kortsiktig kostnadsanpassning utan i åtgärder som siktar till teknisk förnyelse och strukturell omvandling i socialt acceptabla former.

5. Generellt sett råder ingen kostnadskris inom svensk industri. I vissa grundläggande avseenden är industrins utgångsläge tvärtom gott inför konjunkturuppgången.

Politik för en stark ekonomi

Den ekonomiska politikens grundläggande mål är att skapa arbete och trygghet åt alla. Utskottet kan inte acceptera en ökad arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska politiken. Allas lika rätt till arbete och trygghet är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle.

För att man skall kunna förverkliga detta mål krävs en stark ekonomi. Det är endast i en stark ekonomi som man långsiktigt kan hävda den fulla sysselsättningen. Det är endast den starka ekonomin som kan ge medborgarna den ekonomiska trygghet som vårt sociala ansvar kräver. Det är endast i kraft av en stark ekonomi som ett land kan hävda sitt ekonomiska oberoende och självständigt förverkliga de egna ekonomisk-politiska målen. En rad exempel från vår omvärld visar att permanenta underskott i utrikeshandeln och långsiktigt svaga statsfinanser gör det allt svårare att förverkliga en full sysselsättning och att trygga medborgarnas inkomster och sociala välfärd.

Den internationella utvecklingen under de senaste åren har utsatt vårt lands ekonomi för stora påfrestningar. Redan oljeprisstegringarna under 1973 och 1974 medförde en fördyring av vår import på ca 8 miljarder kronor. Den internationella lågkonjunkturen under 1974 och 1975 minskade världshandeln och därmed också efterfrågan på svenska varor. Det ledde till minskad avsättning för den svenska industrin och en hårdnande internationell konkurrens.

Den socialdemokratiska regeringen förde emellertid med brett stöd i riksdagen landet genom dessa internationella krisår på ett sätt som minskade arbetslösheten och ökade sysselsättningen. Tack vare den förstärkning som vår utrikesbalans och valutareserv undergått under åren närmast före oljekrisen stod vi väl rustade inför krisen och kunde föra en kraftfull politik för att motverka dess effekter. Genom statliga stödåtgärder hölls produktionen i gång. Investeringsaktiviteten främjades, industrins kapacitet byggdes ut och arbetsmiljön förbättrades.

FiU 1976/77:10

61 Denna expansiva politik nödvändiggjorde en begränsad internationell upplåning — i allt väsentligt genom företagssektorn. Alternativet till denna expansiva politik hade varit en ökad arbetslöshet och en lägre takt i produktionen. Landet skulle stått sämre rustat inför framtiden om detta alternativ hade valts. Men den socialdemokratiska regeringen slog fast att en internationell upplåning för att överbrygga de höjda energikostnaderna och den internationella lågkonjunkturen endast kunde accepteras under en övergångsperiod. Ett bestående underskott i våra utlandsaffärer skulle öka vårt internationella beroende och på sikt hindra oss från att föra en självständig sysselsättnings- och reformpolitik. Denna bedömning fick allmänt stöd i riksdagen.

Politiken utformades under dessa år inte bara för att avvärja lågkonjunkturens hot mot sysselsättningen. Den utformades också för att på sikt återställa balansen i våra utlandsaffärer. Exportindustrin fick stöd för lagerproduktionen. Investeringarna stimulerades. Företagen fick stöd för att ordna yrkesutbildning för arbetare och tjänstemän. Kapitalmarknaden reserverades i stor utsträckning för företagens investeringar. Den internationella upplåning som vi gjorde under 1974 och 1975 hade alltså till en betydande del en motsvarighet i en lageruppbyggnad och en kapaoitetsförstärkning inom exportnäringarna.

Till en viss del fanns utrymme för en expansiv politik 1975 och 1976 genom det goda utgångsläge för konkurrenskraft och export som hade etablerats år 1974. Delvis innebär emellertid expansionen att vi i sysselsättningsstimulerande syfte tillåtit en ökning av vår inhemska resursförbrukning som gått snabbare än vår produktionsökning. Den privata konsumtionen har under åren 1975—1976 ökat med sammantaget drygt 6 % och den offentliga något snabbare. Samtidigt har industriproduktionen, som ytterst skall betala denna expansion, stått stilla. Konsumtionsökningen har alltså i viss utsträckning skett till priset av ett underskott i bytesbalansen.

Problemet kan ges en principiell innebörd. Om en konsekvent utformad anticyklisk politik skall kunna föras förutsätter det att enighet kan nås om att tillämpa samma synsätt under hela konjunkturförloppet. Det betyder att vi efter en avsiktlig inhemsk expansion under nedgångsfasen måste avstå från att under den goda konjunkturen själva för konsumtionsändamål helt ta i anspråk de ökade resurser som då skapas. De måste i stället målmedvetet styras över för att betala tillbaka de utländska skulder som vi iklätt oss under den internationella avmattningen samt att räta upp bytesbalansen.

Inför den bild av den internationella ekonomiska utvecklingen som nu framträder är det därför nödvändigt att med kraft fullfölja målet att med bibehållen full sysselsättning återvinna balansen i vår utrikeshandel.

Väsentligt är här hur den svenska ekonomin utvecklas under loppet

FiU 1976/77:10

av 1977. Som utskottet redan framhållit påverkar avmattningen i den internationella konjunkturuppgången under senare delen av 1976 den svenska ekonomin även under första halvåret 1977. Under andra hälften av 1977 bör dock den ökade internationella efterfrågan få en mera markerat positiv inverkan på utvecklingen i vårt land. Detta innebär att det ställs andra krav på politikens inriktning på mycket kort sikt än på den mera långsiktiga inriktningen. De varsel om nedläggningar och permitteringar som utfärdats under den senaste tiden bör sålunda föranleda andra åtgärder än en allmän stimulans av ekonomin under budgetåret 1977/78.

På kort sikt måste åtgärder vidtas för att hålla uppe investeringarna och för att klara de svårigheter som kan uppträda på arbetsmarknaden under vintern och våren. Vissa sådana åtgärder redovisas i budgetpropositionen. Sålunda tillstyrker utskottet från sina utgångspunkter en förlängning av nu gällande investeringsavdrag och investeringsbidrag till att gälla även under återstoden av 1977.

I socialdemokratiska partimotioner, nr 543 och 1325, har bl. a. krävts en rad arbetsmarknadspolitiska insatser som snabbt bör göras för att stödja sysselsättningen.

De åtgärder regeringen därefter tillkännagivit beträffande den kortsiktiga sysselsättningspolitiken följer i stort sett förslagen i dessa motioner och i det uttalande den socialdemokratiska riksdagsgruppen gjorde i januari. Dock ingår inte de socialdemokratiska förslagen om en särskilt intensiv satsning till förmån för sysselsättningen på byggnadsområdet i Norrbotten genom det s. k. energisparprojektet. Inte heller synes regeringen intresserad av att förstärka kapitalresurserna för Sveriges Investeringsbank med begärda 500 milj. kr. Utskottet finner passiviteten i båda dessa fall beklaglig.

När det gäller sysselsättningspolitiken 1977/78 är regeringens förslag otillräckliga, vilket klart framgår vid en jämförelse med de nämnda socialdemokratiska partimotionerna. Det ter sig från utskottets synpunkt märkligt att regeringen redovisar en så pass pessimistisk bedömning av sysselsättningsutvecklingen inom industrin — en nedgång under 1977 med 30 000 personer — och samtidigt intar en så passiv hållning. Här krävs ytterligare insatser av det slag som föreslås i motionerna.

När det gäller den mera långsiktigt inriktade politiken krävs att aktiva näringspolitiska åtgärder snarast sätts in för att möta strukturproblemen i olika industribranscher. Särskilt viktigt är att den i den socialdemokratiska partimotionen 1327 föreslagna strukturfonden snarast inrättas. Samtidigt måste den ekonomiska politiken inriktas på att minska budgetunderskottet och statens lånebehov för att förbättra vår utrikesbalans och minska vårt beroende av internationell upplåning.

Regeringen har emellertid inte förmått att utforma en sådan politik. Föreliggande speciella branschproblem hanteras med tveksamhet och

FiU 1976/77:10

tidsfördröjningar. Man accepterar passivt en mycket kraftig försämring av vår utrikesbalans under 1977. Den socialdemokratiska regeringens strävan att minska underskottet i den statliga budgeten har ersatts med en svag finanspolitik, som leder till växande underskott. Under 1976 var budgetens underskott 6 miljarder kr. men det växer under 1977 till 18 miljarder. Det är särskilt allvarligt att detta sker i ett läge med en uppåtgående konjunktur. Utskottet vill framhålla vikten av att bekämpandet av arbetslösheten sker med selektiva medel. Det är självfallet också angeläget att de åtgärder som vidtas är av sådant slag att de inte innebär bindningar för framtiden. Det är symptomatiskt för karaktären hos den borgerliga regeringens finanspolitik att man i en sådan situation i budgetpropositionen binder sig för en indexreglering av skatteskalorna fr. o. m. 1978.

Den svaga finanspolitiken under 1977 bidrar också till den kraftiga försämringen av vår utrikeshandelsbalans. Genom regeringens politik löper vi nu risken att komma i en mer permanent underskottssituation med en därtill hörande kraftig upplåning utomlands. Den temporära upplåning som den socialdemokratiska regeringen accepterade i samband med oljekrisen och åren närmast därefter utgjorde ett planerat led i en politik som syftade till att rädda sysselsättningen och långsiktigt stärka vår internationella konkurrenskraft. Den kraftiga internationella upplåning som den nuvarande regeringens finanspolitik medför för 1977 har inte sin motsvarighet i någon lageruppbyggnad eller kapacitetsförstärkning utan är i stället ett uttryck för att vi löpande förbrukar för mycket resurser i förhållande till vår produktion, dvs. den återspeglar regeringens svaga ekonomiska politik. Någon plan för återställandet av den externa balansen föreligger inte, endast ett allmänt tal om att frågan får skjutas på framtiden.

Utskottet tar bestämt avstånd från en politik som leder till denna kraftiga ökning av Sveriges internationella skuldsättning. Så sent som under våren 1976 anslöt sig en bred majoritet inom riksdagen till den dåvarande regeringens förslag att den ekonomiska politiken under återstoden av sjuttiotalet skulle inriktas på att uppnå balans i vårt lands utrikeshandel 1980. Trots detta har regeringen i sin första budget accepterat en mycket kraftig försämring av vår utrikesbalans för 1977. Detta har också kommit till uttryck i finansplanen genom att balansen i de utrikes betalningarna inte längre ingår bland de primära målen för den ekonomiska politiken. Genom sin politik har regeringen i hög grad försvårat våra möjligheter att uppnå en jämvikt i vår utrikeshandel år 1980, vilket alltfort bör vara ett mål för den ekonomiska politiken. Regeringen har därigenom också försvagat våra möjligheter att långsiktigt värna den fulla sysselsättningen och vår sociala trygghet.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att enligt valutastyrel -

FiU 1976/77:10

sens amorteringsprognos för redan upptagna utlandslån skall sammanlagt 12 100 milj. kr. betalas tillbaka under perioden 1977—1980 och 11 200 milj. kr. under perioden 1981—1985. Därtill kommer räntorna på dessa lån, som uppgår till ca 2,5 miljarder kr. per år.

Skulle den i finansplanen angivna utlandsupplåningen 1977 på 16— 18 miljarder kr. genomföras, betyder det en kraftig uppgång av belastningen på vår betalningsbalans för skuldtjänster. Även om hänsyn tas till att viss amorteringsfrihet kan nås under lånens inledande löptid, kommer den samlade bördan av amorteringar och räntor efter 1977 att vara över 7 miljarder kr. per år för att mot slutet av 1970-talet närma sig eller t. o. m. överskrida 10 miljarder kr. Detta gäller då enbart lån upptagna t. o. m. 1977. Eftersom möjligheterna förefaller små att med den av regeringen föreslagna politiken undgå en stor utlandsupplåning också 1978, torde de faktiska utgifterna för amorteringar och räntor omkring 1980 bli avsevärt större än de här angivna beloppen.

I stället för att själv ålägga sig en nödvändig finanspolitisk restriktivitet lägger man ansvaret för den ekonomiska utvecklingen på lönekostnaderna och alltså därigenom på löntagarna och deras organisationer. Det är enligt regeringens mening de fackliga organisationernas återhållsamhet i lönekraven som skall åstadkomma den förbättring av vår internationella konkurrenssituation som på sikt skall kunna medföra en förstärkning av vår utrikeshandel. I själva verket är det regeringens svaga finanspolitik med dess kraftiga likviditetspåspädning som medför risker för fortsatta Snabba pris- och kostnadsstegringar i vårt land. Utskottet tar därför bestämt avstånd från regeringens försök att inte själv ta ansvaret för den ekonomiska politiken utan lägga över detta på löntagarna och deras organisationer.

De uppskattningar som görs i finansplanen av den inhemska efterfrågans tillväxt är enligt utskottets mening inte realistiska. Regeringens antagande om inkomstutvecklingen har långt mera karaktären av ett programmatiskt uttalande, ett försök att styra löneutvecklingen, än det beräkningstekniska exempel som den socialdemokratiska regeringen använde i motsvarande situationer. Men detta styrningsförsök kan inte förändra den verklighet som skapas av efterfråge- och likviditetspåspädningen via finanspolitiken.

En realistisk bedömning leder därför till slutsatsen att både den inhemska efterfrågan och kostnadsnivån i näringslivet kommer att öka snabbare än vad som anges i finansplanen, om regeringens finanspolitik genomförs. Det betyder att utvecklingen av export och import kan bli ännu ogynnsammare och underskottet i bytesbalansen ännu större än vad regeringen nu säger sig räkna med.

Regeringen felbedömer emellertid samtidigt marknadsförutsättningarna för vår utrikeshandel. Som utvecklats i det föregående är enligt utskottets mening dessa förutsättningar väsentligt gynnsammare vad

FiU 1976/77:10

gäller både styrkan i det internationella konjunkturuppsvinget och den svenska industrins förmåga att hävda sig på de internationella marknaderna. Utskottet anser således att exportens uppgång 1977 bör kunna bli större och importökningen mindre än vad regeringen utifrån sin nedvärdering av industrins konkurrensförmåga kommit fram till. Men skall dessa marknadsförutsättningar kunna utnyttjas, krävs att den ytterligare expansion av inhemsk efterfrågan och det kostnadstryck undviks, som blir en direkt följd av den alltför svaga finanspolitiken.

Utskottet instämmer därför i den mening som uttrycks i motionen 1294, nämligen att den ekonomiska politiken under den kommande perioden bör kännetecknas av en i jämförelse med regeringsförslaget betydligt större restriktivitet. En åtstramning av finanspolitiken är nödvändig för att bytesbalansens underskott skall kunna reduceras och styrkan i den svenska ekonomin bevaras.

Huvudinriktningen av den finanspolitik som föreslås i motionen 1294 och till vilken utskottet ansluter sig är att skapa förutsättningar för i stort samma reala utveckling av konsumtion och investeringar inom ekonomins olika sektorer som den som anges i regeringens finansplan. Samtidigt ger den stramare politiken utrymme för en snabbare produktionsökning och en bättre sysselsättningsutveckling inom industrin via en gynnsammare utveckling av utrikeshandeln. Härigenom kan underskottet i bytesbalansen bli drygt 3 miljarder kr. lägre än vad regeringens politik leder till. De förslag som framläggs om inkomstförstärkningar och besparingar i statens budget minskar budgetunderskottet med ca 5 miljarder kr.

Det i motionen 1294 framlagda budgetförslaget ger även samhället de resurser som behövs om den ekonomiska utvecklingen mot förmodan skulle bli svagare än vad regeringen förutsett i sin finansplan. Genom den allmänna försvagning av statsfinanserna som regeringsförslaget innebär står man sämre rustad inför en sådan situation än vad som är fallet med den allmänna inriktning som förordas i motionen.

Genom den ekonomiska politik som förordas i den socialdemokratiska partimotionen kommer goda möjligheter att skapas för att vårt land även fortsättningsvis skall ha en stark ekonomi. Den stramare ekonomiska politiken bör göra det möjligt för oss att undvika en statlig upplåning utomlands. En sådan politik lägger grunden för en ekonomi som även på längre sikt skapar arbete och trygghet åt alla — en ekonomi som kan stå emot de påfrestningar som internationella kriser och en hårdnande utländsk konkurrens medför.

Sedan finansplanen och budgetförslaget förelädes riksdagen, har företrädare för regeringen vid olika tillfällen starkt betonat nödvändigheten av ökad återhållsamhet i den inhemska förbrukningen och i synnerhet av konsumtionen. Dessa krav på återhållsamhet har i vissa fall förenats med uttalanden, som klart ger vid handen att man inom rege 5

Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

ringen överväger ytterligare skattehöjningar — mervärdeskatten har uttryckligen nämnts — eller andra former av ingripanden mot den privata konsumtionen, såsom tvångssparande.

Utskottet, som i och för sig delar uppfattningen att läget kräver en stramare finanspolitik än enligt det framlagda budgetförslaget, anser inte att allmänna uttalanden av detta slag om kommande skattehöjningar gagnar stabiliseringspolitiken. Om det redan nu råder den uppfattningen inom regeringen, att skatterna måste höjas i en nära framtid, bör klara besked om arten, omfattningen och tidpunkten för dessa skattehöjningar omedelbart lämnas. Endast därigenom kan riksdagen få det fullständiga underlag som krävs för dess ställningstagande till budgetförslaget och den ekonomiska politiken.

Även ur andra synpunkter är det viktigt att klarhet skapas om den närmaste tidens skattepolitik. Om det varit regeringens avsikt att genom hot om höjd mervärdeskatt påverka de pågående löneförhandlingarna i en för arbetsgivarna positiv riktning, torde resultatet knappast bli det åsyftade. I alla händelser måste oklarheten beträffande regeringens skattepolitik försvåra förhandlingarna.

Detta krav på klara besked är enligt utskottets uppfattning väl förenligt med principen, att den ekonomiska politiken inte får bindas genom olika utfästelser, så att den förlorar sin förmåga att anpassa sig till nya och icke förutsedda förändringar i det ekonomiska läget. I detta fall är det nämligen ingalunda frågan om den typen av anpassning. Det är uppenbart att regeringens tal om nya skattehöjningar direkt härrör ur en insikt om den grundläggande svagheten i dess eget budgetförslag: att finanspolitiken är för expansiv för att kunna förenas med en rimlig grad av stabilitet i den svenska ekonomin. Såsom framgår av utskottets analys, kan den i finansplanen angivna utvecklingen av inhemsk efterfrågan inte uppnås utan en mera återhållsam finanspolitik än den regeringen presenterat i sitt budgetförslag.

Mot denna bakgrund anser utskottet det nödvändigt att regeringen snarast redovisar sina överväganden beträffande skattepolitiken under 1977.

Den ekonomiska utvecklingen under 1977

Regeringens bedömningar av utrikeshandelns utveckling under 1977 bygger på förutsättningen om en fortsatt internationell konjunkturuppgång. Marknadstillväxten för Sveriges export av bearbetade varor (exkl. fartyg) till OECD-området väntas bli 9 % i volym. Såsom utskottet inledningsvis framhållit har emellertid regeringen vid utarbetandet av sin prognos på detta område inte tagit hänsyn till den omläggning av den ekonomiska politiken i mera expansiv riktning som skett eller väntas ske i flera viktiga OECD-länder under våren 1977. Det finns

FiU 1976/77:10

därför anledning att se ännu något mera positivt på den ekonomiska utvecklingen i vår omvärld än vad regeringen har gjort. En viss uppjustering av prognosen för den svenska marknadstillväxten framstår därför som motiverad.

Av ännu större betydelse för regeringens bedömning av exportens utveckling 1977 är emellertid den förutsättning man lagt in om att vi skall fortsätta att förlora marknadsandelar. Som tidigare framhållits är det utskottets uppfattning att det beräkningsunderlag som ligger till grund för denna bedömning kan tolkas på flera olika sätt. Det är emellertid knappast möjligt att tolka materialet så att förluster av marknadsandelar också under 1977 är något ödesbestämt som inte kan påverkas. Utskottet har därför inte funnit anledning att acceptera den kraftiga nedjustering av den svenska exportutvecklingen som de av regeringen förutsatta marknadsandelsförlusterna skulle innebära. Utskottet delar bedömningen i motionen 1294 att det bör vara möjligt att under 1977 uppnå en tillväxt i exportvolymen som ligger på 9 å 10 %.

Som utskottet visat i sin tidigare analys utgör företagens prispolitik det största hotet mot en sådan utveckling. Om vi skall få den tillväxt i exporten som måste betraktas som helt nödvändig så krävs det att de svenska företagen tillämpar en prissättning som svarar mot de marknadsmässiga förutsättningarna.

De bedömningar som presenteras i finansplan och nationalbudget över importens utveckling är osedvanligt höga mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen i övrigt. Importökningen förefaller anmärkningsvärt snabb med hänsyn till att så mycket av den inhemska expansionen ligger på de offentliga sektorerna och på byggnadsinvesteringarna. Särskilt anmärkningsvärt är att denna stora importökning inträffar trots att man räknar med vikande lagerinvesteringar under 1977. Men även här har regeringen tydligen ansett att vår svenska hemmamarknadsmdustri kommer att förlora marknadsandelar till den utifrån kommande konkurrensen. Även på denna punkt är det utskottets uppfattning att underlaget för de dragna slutsatserna är otillfredsställande. Om den mera restriktiva finanspolitik som föreslagits i motionen 1294 genomförs och om hänsyn tas till den annorlunda uppfattning som utskottet har om det svenska näringslivets konkurrenskraft, bör importprognosen nedjusteras med ca 1 1/2 % i förhållande till regeringens bedömningar.

Enbart dessa två förändringar i bedömningen av den svenska utrikeshandeln leder till en relativt betydande förbättring av vår bytesbalans. Tar man dessutom hänsyn till den, i jämförelse med regeringens prognos, något gynnsammare bedömning av den internationella prisutvecklingen på olje- och råvaruområdet som nu kan göras, så bör man kunna uppnå en förbättring av utrikesbalansen i förhållande till regeringens beräkning som ligger på 3 å 4 miljarder kronor. Detta skulle visserli -

FiU 1976/77:10

gen innebära att vi ligger kvar med ett relativt stort underskott under 1977, men det skulle dock innebära att vi brutit den trend mot ökande underskott som regeringens finansplan innebär.

En viktig förutsättning för att denna förbättring av utrikesbalansen skall komma till stånd är dock att den inhemska efterfrågeutvecklingen blir förhållandevis dämpad. De prognoser för volymtillväxten av konsumtion och investeringar som redovisas i finansplanen skulle i och för sig vara förenliga med de av utskottet gjorda bedömningarna av utrikeshandelns och bytesbalansens utveckling. Men prognoserna är enligt utskottets mening inte realistiska mot bakgrund av den ekonomiska politik regeringen vill föra. Antagandet om att den totala löneökningen inklusive löneglidning skulle stanna på 5 % är knappast förenligt med den mycket expansiva finanspolitiken och prognosen om en fortsatt hög sysselsättning. Det förefaller oundvikligt att pris- och kostnadsstegringen blir större vid ett förverkligande av den av regeringen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken. Detta kan dock komma att motverkas av att den internationella prisstegringen på vissa viktiga råvaruområden blir lägre än vad regeringen förutsatt i sina kalkyler. Sammantaget leder dessa olika faktorer till slutsatsen att, med den av regeringen föreslagna politiken, uppgången 1977 av såväl hushållens disponibla inkomster som den privata konsumtionen blir större än vad som anges i finansplanen.

Den åtstramning av finanspolitiken som föreslås i motionen 1294 syftar till att skapa förutsättningar för att den volymmässiga tillväxten under 1977 av inhemsk efterfrågan skall bli av ungefär den storleksordning som anges i finansplanen. Utskottet delar motionärernas uppfattning att en real konsumtionsökning med 2—2,5 % bör accepteras mot bakgrund av de krav på fortsatt standardökning som reses från olika grupper av befolkningen.

Liksom motionärerna har utskottet därvid räknat med en uppgång av hushållens reala disponibla inkomster i ungefär samma takt som anges i finansplanen. Detta innebär att de höjda skatter och avgifter, som motionärerna föreslår utöver vad regeringen föreslagit, enligt utskottets uppfattning inte bör föranleda någon nämnvärd revidering av finansplanens prisprognos. Den kombination av antaganden om löner, priser och produktion som görs i finansplanen måste leda till en mycket kraftig vinstökning för företagen. Även om den faktiska löneökningen skulle bli något större, bör de höjda avgifter och skatter som föreslås i huvudsak kunna rymmas inom de förbättrade vinstmarginaler, som uppstår vid en uppgång av den inhemska prisnivån med 6—7 %. De direkta effekterna av förslagen på konsumentpriserna blir även utan denna förutsättning mindre än en halv procentenhet räknat på helår.

Utskottet vill i det här sammanhanget betona vikten av att kostnadsutvecklingen även framgent kan hållas under kontroll. I en rad länder

FiU 1976/77:10

tycks politiken nu vara inriktad på att framför allt bekämpa inflationen, varför man accepterar en fortsatt hög arbetslöshet. I vårt land måste en lugn pris- och kostnadsutveckling uppnås samtidigt som den fulla sysselsättningen bevaras.

Utskottet finner det väl förenligt med dessa mål för den ekonomiska politiken att statsinkomsterna förstärks på det sätt som föreslås i den socialdemokratiska motionen. Vissa av de åtgärder som föreslås, framför allt höjningen av arbetsgivaravgifterna, har i den offentliga debatten bemötts med invändningen att de leder till högre produktionskostnader och sålunda skulle motverka det ovan angivna målet om en lugn pris- och kostnadsutveckling.

Utskottet vill för sin del anföra följande. Det torde vara ytterst få ekonomisk-politiska ingripanden som inte har en viss direkt eller indirekt effekt på kostnadsläget. När sådana ingripanden i form av skattehöjningar, räntehöjningar etc. ändå görs i syfte att motverka inflation, beror det på att uteblivna åtgärder bedöms leda till balansrubbningar och inflatoriska pris- och kostnadsstegringar. Sålunda aviserar även regeringen höjda arbetsgivaravgifter den 1 januari 1978 för att finansiera ökade utgifter inom sjukförsäkringen och familjepolitiken.

Utskottet anser att behov föreligger av ökade statsinkomster redan nu. En ökning av statens upplåning med minst 12 miljarder kr. mellan åren 1976 och 1977 kan inte genomföras utan en kraftig påspädning av likviditet och efterfrågan. Detta får inflatoriska konsekvenser för pris- och kostnadsläget som klart överträffar de begränsade direkta effekterna av skatte- och avgiftshöjningarna.

Det finns också skäl att erinra om att den socialdemokratiska regeringen hade överenskommit med LO och TCO om att en höjning av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen, som ett led i skatteomläggningen för 1977, skulle beaktas i avtalsarbetet. Skälet till att de stora löntagarorganisationerna föredrar höjda arbetsgivaravgifter som finansieringskälla vid skatteomläggningar av det nu genomförda slaget är att avgifternas fördelningspolitiska effekter kan bedömas långt säkrare och därmed lättarp passas in i lönepolitiken än om andra indirekta skatter höjs i motsvarande mån. Därför är den i motionen föreslagna metoden att förbättra statsfinanserna ett långt mera konstruktivt bidrag till pris- och kostnadsstabiliteten i vår ekonomi än de från regeringens sida antydda planerna på att senare höja mervärdeskatten.

Den offentliga konsumtionen och även kommunernas investeringar ökar enligt finansplanen kraftigt mellan 1976 och 1977. I ett mera långsiktigt perspektiv måste dessa ökningstal nedbringas för att stå i bättre överensstämmelse med kraven på en balanserad utveckling. Men även på denna punkt vill utskottet ifrågasätta om inte regeringen har gjort sig skyldig till en underskattning av utvecklingen. Den kommunala sektorns utomordentligt kraftiga likviditetsförbättring mellan 1976 och

FiU 1976/77:10

1977 pekar på att ökningstalen där kan komma att bli större än vad som förutsatts. Mot bakgrund av läget på arbetsmarknaden kan en sådan situation i så fall leda till risker för en överhettning på denna del av arbetsmarknaden med en därtill hörande ökad löneglidning. Den mera restriktiva finanspolitik som utskottet förespråkar bör få vissa effekter på den offentliga sektorns tillväxttakt. Den offentliga konsumtionen kommer i reala termer att ligga något lägre med det budgetalternativ som presenteras i motionen 1294 och som utskottet ansluter sig till.

Sammanfattningsvis innebär budgetalternativet i motionen 1294 en ökning av efterfrågan inom landet som endast i begränsad utsträckning understiger den volymutveckling, som finansplanens försörjningsbalans för den svenska ekonomin bygger på. Ökningen är däremot väsentligt lägre än vad som enligt utskottets bedömning skulle följa om regeringens ekonomiska politik genomfördes.

I utskottets bedömning av regeringens politik ingår att denna kommer att leda till en snabbare inkomstökning i samhället än vad regeringen själv anger i finansplanen. Det skulle också innebära att statsinkomsterna växer snabbare än vad regeringen förutsatt i sitt budgetförslag och att detta kan medföra ett mindre underskott i statsbudgeten. Denna utveckling av statsfinanserna är emellertid endast ett uttryck för att den inhemska efterfrågetillväxten är för snabb och att underskottet i bytesbalansen riskerar att bli ännu större än vad regeringen räknat med. Det kan sålunda inte tas till intäkt för att behovet av restriktiva åtgärder därmed blivit mindre.

När det gäller produktion och sysselsättning leder det av utskottet förespråkade alternativet till en något snabbare produktionsstegring och därmed också en något bättre sysselsättningsutveckling än den som regeringen angivit. Detta är i första hand en konsekvens av de annorlunda bedömningar som gjorts av exportens och importens utveckling. BNP bör enligt utskottets bedömningar kunna öka med 2—2,5 % mellan 1976 och 1977. Den kraftiga minskning av industrisysselsättningen som regeringen accepterat i sin ekonomiska bedömning bör enligt utskottets mening motverkas för att stå i bättre överensstämmelse med de långsiktiga målen för vår sysselsättningsstruktur. Vid ett genomförande av den i motionen 1294 föreslagna ekonomiska politiken kommer enligt utskottets bedömningar industriproduktionen att öka med 2—4 % mer än vad regeringen angivit. Detta bör kunna begränsa den kraftiga nedgång i industrisysselsättningen som regeringen förutsatt.

En politik med den inriktning som anges i motionen 1294 ger enligt utskottets mening en bättre anpassning till den troliga konjunkturutvecklingen och bör skapa goda förutsättningar för en långsiktig balans i vår ekonomi. Utskottet tillstyrker därför motionen 1294 såvitt avser de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

FiU 1976/77:10

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 1014 moment 1,

b. med anledning av regeringens förslag i propositionen 1976 77: 100 bilaga 1 och med bifall till motionen 1976/77: 1294 moment 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2) beträffande förbättrad betalningsbalansstatistik m. m. av herrar Feldt (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s), Gadd (s), Nilsson i Visby (s) och fru Gradin (s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Utskottet har” och på s. 33 slutar med ”Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse: Enligt

utskottets mening är det ytterligt angeläget att vår statistik över de utrikes betalningarna så nära som möjligt återspeglar de faktiska betalningsströmmarna och att förändringar som har betydelse för vår ekonomi och för bedömningen av vår valutasituation snabbt kan avläsas. Som redovisas i motionen finns betydande betalningsströmmar som uppenbarligen inte kommer med i statistiken. Enligt utskottets mening måste arbetet med att förbättra betalningsbalansstatistiken därför fullföljas. Denna utskottets uppfattning bör ges regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna.

I motionen tas särskilt upp problemet med den s. k. restposten. Denna fångar upp skillnaderna mellan förändringar i valutareserven och övriga kända poster i betalningsbalansen. Från att ha varit relativt obetydlig har restposten nu vuxit till över 4 miljarder kr. Det inger oro att inte ha någon kunskap om innehållet i en så stor post i vår betalningsbalansstatistdk. I avvaktan på att statistiken förbättras är det -— inte minst sett från de aspekter finansutskottet har att bevaka — angeläget att regeringen tar upp problemet i finansplanerna och ger sin syn på hur restposten kan tänkas vara sammansatt. Regeringen bör ta upp frågan redan i årets kompletteringsproposition. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förbättrad betalningsbalansstatistik m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 595 beslutar

a. att hos regeringen och fullmäktige i riksbanken hemställa om att arbetet med en förbättring av betalningsbalansstatistiken fullföljs,

FiU 1976/77:10

b. att hos regeringen anhålla att regeringen i varje finansplan ger riksdagen sin bedömning av den s. k. restpostens sammansättning och inverkan på de utrikes betalningarna,

vid punkten 2 BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

3) beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen av herrar Feldt (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s), Gadd (s), Nilsson i Visby (s) och fru Gradin (s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ”Den samhällsekonomiska” och på s. 49 slutar med ”motionen 1294 såvitt avser riktlinjer för budgetregleringen” bort ha följande lydelse:

Utskottet har redan vid sin behandling av finansplanen uttryckt sin syn på finanspolitiken. Den samhällsekonomiska situation som utskottet beskrivit i det föregående ställer speciella krav på budgetpolitikens utformning. Den erforderliga stramheten i finanspolitiken kräver att en hårdhänt prövning görs när det gäller nya åtaganden på utgiftssidan. Vidare krävs en vilja att genom inkomstförstärkningar täcka nödvändiga utgiftsökningar.

Regeringens budgetförslag fyller inte dessa krav. Utskottet delar bedömningen i motionen 1294 att regeringens utgiftsprogram generellt sett präglas av en otillräcklig kontroll över utgiftsutvecklingen.

På inkomstsidan föreslår regeringen vissa punktskattehöjningar. Dessa är dock helt otillräckliga för att ge de inkomstförstärkningar som behövs. Utskottet finner det också intressant att notera att de åtgärder som den nuvarande regeringen hittills vidtagit eller aviserat i fråga om förändringar i skattesystemet har en mycket markerad fördelningspolitisk profil.

Sålunda vidtogs förändringar som, i förhållande till den socialdemokratiska regeringens förslag till skatteomläggning 1977, gav mer till inkomsttagare i mellanskikten. Relativt sett kom låginkomsttagarna härigenom att missgynnas. Förändringen komplicerade också en redan besvärlig avtalsrörelse genom att låglöneproblemet ytterligare accentuerades. Bland de övriga skattereformer som regeringen föreslagit finns lättnader i den s. k. faktiska sambeskattningen av egenföretagare, en utvidgning av 80/85 %-regeln syftande till lättnader för egenföretagare och en höjning av den del av egenföretagares inkomster som är befriad från allmän arbetsgivaravgift från 18 000 kr. till 30 000 kr.

I budgetpropositionen aviseras en indexreglering av skatteskalorna fr. o. m. 1978. Sådana indexregleringar gynnar höginkomsttagare. Om man bortser från avgiftshöjningar som närmast kan betraktas som konsekvenser av tidigare beslut innehåller budgetförslaget i övrigt

FiU 1976/77:10

punktskattehöjningar som genomgående riktar sig direkt mot konsumenterna, medan företagen genomgående undantas.

Regeringsmedlemmar har låtit antyda att man för att strama åt finanspolitiken kan tänka sig att senare höja mervärdeskatten. Utskottet har redan tidigare påpekat att ur fördelningspolitisk synvinkel är en höjning av arbetsgivar- eller socialförsäkringsavgifterna att föredra eftersom dessas effekter kan bedömas säkrare och hänsyn därtill kan tas i löneförhandlingarna.

Utskottet finner att den allmänna bilden av den nya regeringens skattepolitik inger oro. Den riktar sig mot personer med lägre inkomster och konsumenter och gynnar personer med högre inkomster, egenföretagare och företag.

I motionen 1294 framläggs, mot bakgrund av den annorlunda bedömning som görs beträffande finanspolitikens inriktning, ett budgetalternativ av helt annan karaktär än regeringens budgetförslag. De föreslagna förändringarna i förhållande till regeringens budgetförslag sammanfattas i tabell 9.

Enligt utskottets mening svarar budgetalternativet i motionen 1294 bättre än regeringens budgetförslag mot de krav som nu måste ställas på budgetpolitiken. Genom omfattande inkomstförstärkningar och utgiftsminskningar i förhållande till budgetförslaget skapas den erforderliga stramheten i finanspolitiken. Förslagen till utgiftsökningar avser främst tre områden där regeringens budgetförslag enligt motionärernas uppfattning inte ens i rådande budgetläge uppfyller rimliga sociala reformambitioner. Således föreslås ökade insatser inom familjepolitiken, barnomsorgen och långtidssjukvården. Vidare föreslås ökade näringsoch arbetsmarknadspolitiska insatser.

Utskottet vill härefter något kommentera den diskussion som förs i budgetförslaget om budgetsaldots utveckling. Budgetministern anger (prop. 1976/77: 100 bil. 2 s. 19) att budgetunderskottet beräknas öka endast måttligt jämfört med innevarande budgetår. Utskottet finner det angeläget att i det sammanhanget betona vad budgetministern själv anger, nämligen att utfallet för 1975/76 genom tidsmässiga förskjutningar av inkomster och utgifter mellan budgetåren 1975/76 och 1976/77 kom att visa ett avsevärt lägre underskott än beräknat, vilket leder till en motsvarande försvagning under efterföljande budgetår. En jämförelse mellan 1976/77 och 1977/78 blir därför inte helt rättvisande.

I budgetpropositionen beräknas underskottet för budgetåret 1976/77 till 14,4 miljarder kr., en försvagning jämfört med den för året fastställda statsbudgeten med 2,4 miljarder kr. Bakom denna försvagning ligger enligt budgetministern en uppräkning av statsutgifterna, som endast till en del uppvägs av ökade inkomster. Utskottet vill framhålla att detta till en betydande del har sin förklaring i den nya regeringens svaga finanspolitik genom den ofullständiga finansieringen av 1977 års skatteomläggning.

FiU 1976/77:10

74 Tabell 9. I motionen 1294 föreslagna förändringar i förhållande till regeringens budgetförslag (milj. kr.)

Typ av inkomst resp. utgift

Föreslagen åtgärd

Påverkan på totalbud- geten för 1977/78 i för- hållande till regeringens budgetförslag

Inkomstökningar

+4 337,5

varav

Socialförsäkrings-

Höjning av socialför-

avgifter m.m.

säkringsavgiften till

folkpensioneringen övriga förändringar av- seende socialförsäkrings- avgifter och arbetsgi-

+ 3 000,0

varavgifter m.m.

+ 326,7

Energiskatt

Höjning av energiskatten på bensin och höjning av energiskatten på elkraft

vad avser industrin

+ 330,0

Avskri vningsmedel:

Teleanläggningar

Höjda telemarkerings-

m.m.

avgifter

+ 600,0

Utgiftsminskningar

-1125,8

varav

Oförutsedda utgifter

Medel skall ej beräknas för indexreglering av skatteskalan. Medelsbe- hovet för det militära

försvaret kan begränsas

-1 025,0

UIgiftsökningar

+ 469,5

varav

Bidrag till långtids-

Nytt statsbidrag för att

sjukvård och hem-

underlätta landstingens

sjukvård

utbyggnad av denna vård

+ 250,0

Bidrag till arbets-

Höjning av jämställd-

marknadsutbildning

hetsbidraget, utbild- ningsbidraget vid per- mitteringar och bidraget vid handikapputbildning samt höjning av kon-

tantstödet

+ 80,0

Totalt

Förstärkning av total-

budgeten

+ 4 993,8’

1 Innebär en begränsning av budgetunderskottet med detta belopp.

Utskottet vill också uppmärksamma några större utgiftsposter som belastar budgetåret 1976/77 men endast delvis eller inte alls har sin motsvarighet 1977/78. Budgetåret 1976/77 innehåller stora utgifter som sammanhänger med den konjunkturpolitik som bedrivits och bedrivs. Dessa återfinns inte i samma utsträckning i totalbudgeten för 1977/78. Vid oförändrat eller ökande underskott mellan de båda budgetåren innebär detta att effekterna av tillfälliga konjunkturstimulerande åtgärder ersätts av mera långsiktiga utgiftsbindningar. Sålunda bedöms i riksrevisionsverkets senaste budgetprognos (och utskottet förutsätter att liknande uppskattningar ligger i budgetministerns bedömning) anslaget Sysselsätt -

FiU 1976/77:10

ningsskapande åtgärder komma att uppgå till 3,2 miljarder kr. för 1976/77. I budgetförslaget för 1977/78 har anslaget tagits upp med 1,3 miljarder kr. Lagerstödet beräknas 1976/77 till 900 milj. kr. och 1977/78 till 400 milj. kr.

Det finns även andra stora utgiftsposter som belastar budgetåret 1976/ 77 men inte i samma grad 1977/78. Bl. a. anförs i budgetpropositionen att socialförsäkringsavgifterna till sjukförsäkringen inte längre täcker sin lagstadgade andel av utgifterna. Underskottet beräknas fr. o. m. 1976 uppgå till ca 1 500 milj. kr. per år, vilket belastar statsbudgeten. I budgetpropositionen aviseras en höjning av avgiften fr. o. m. den 1 januari 1978 för att den lagstadgade andelen av kostnaderna fortsättningsvis skall täckas. Detta innebär en skillnad i belastning på statsbudgeten mellan de båda budgetåren på ca 750 milj. kr.

Utskottet noterar i övrigt att riksrevisionsverket i sin senaste prognos uppskattar budgetunderskottet till 13,8 miljarder kr., dvs. 600 milj. kr. lägre än bedömningen i budgetpropositionen.

En närmare analys av budgetunderskotten för 1976/77 resp. 1977/78 visar enligt utskottets mening att försvagningen av budgeten är väsentligt kraftigare än vad regeringen vill ge sken av. Speciellt allvarligt är att budgetunderskottet ökar trots att utgifterna för konjunkturstimulerande åtgärder minskar med mellan 2 och 3 miljarder kr. och att detta sker i en period då en åtstramning av finanspolitiken är nödvändig.

Utskottet tillstyrker motionen 1294 såvitt avser riktlinjer för budgetregleringen.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 1014 moment 2,

b. med anledning av regeringens förslag i propositionen 1976/ 77: 100 bilaga 2 moment 1 och med bifall till motionen 1976/ 77: 1294 moment 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1976/77:10

76 Innehåll

Inledning 1

Finansplanen 2

Propositionen 2

Motionerna 11

Utskottet 21

Den internationella utvecklingen 21

Konjunkturer och ekonomisk politik 1976 22

Den ekonomiska politikens mål och inriktning 1977 27

Försörjningsbalans och bytesbalans 29

Hemställan 34

Budgetförslaget 35

Propositionen 35

Motionerna 41

Utskottet 45

Hemställan 50

Tabellförteckning 51

Reservationer 52

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770095