Med anledning av propositionen 1976/77:86 om ändringar i Internationella valutafondens stadga, m. m., jämte motion
FiU 1976/77:18
Finansutskottets betänkande 1976/77:18
med anledning av propositionen 1976/77:86 om ändringar i Internationella valutafondens stadga, m. m., jämte motion
I propositionen 1976/77:86 har regeringen (ekonomidepartementet) efter föredragning av statsrådet Bohman föreslagit riksdagen att
1. bemyndiga regeringen att godkänna de ändringar i valutafondens stadga för vilka föredraganden redogjort i propositionen,
2. bemyndiga regeringen att öka Sveriges kvot i valutafonden med 125 milj. SDR till 450 milj. SDR,
3. bemyndiga riksbanken att erlägga det insatsbelopp som behövs,
4. bemyndiga regeringen att, i enlighet med vid propositionen fogade resolutionstexter, öka Sveriges kapitalinsats i Världsbanken med 90,3 milj. dollar till 367,6 milj. dollar,
5. bemyndiga regeringen att lämna riksbanken garanti för täckning av förluster som kan uppkomma på den ökade kapitalinsatsen och som fullmäktige i riksbanken inte anser böra belasta banken, samt
6. bemyndiga riksbanken att erlägga det erforderliga kapitalet samt påtaga sig de förpliktelser som följer med teckning av 903 andelar, var och en med ett nominellt värde av 100 000 dollar, i Världsbankens grundfond.
I motionen 1976/77:1443 av herr Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar att avslå punkterna 4, 5 och 6 i hemställan i proposition 1976/77:86.
Propositionen
In ternationella valutafonden
Vid den monetära och finansiella konferensen år 1944 i Bretton Woods i USA förhandlade man fram det avtal om monetärt samarbete som alltjämt utgör grunden för valutasystemet. Avtalet bestod av stadgan för den då inrättade Internationella valutafonden (IMF). Till detta avtal är numera 129 länder anslutna.
Valutafonden skall verka för stabila och ordnade förhållanden i det internationella valuta- och betalningssystemet och därigenom främja en balanserad tillväxt i världshandeln. En huvuduppgift för IMF är att underlätta en smidig anpassning i medlemsländerna till uppkommande underskott i utrikesbetalningarna genom att tillhandahålla medellånga krediter. Varje lands lånerätt står i proportion till landets kvot i valutafonden, dvs. den egna medlemsinsatsen. Valutafondens resurser består huvudsakligen av medlemsländernas kvotinsatser. Förutom från dessa har medel till
1 Riksdagen 1976177. 5 sami. Nr IS
FiU 1976/77:18
utlåningen erhållits genom olika upplåningsarrangemang.
Sverige blev medlem i valutafonden år 1951. Vårt lands kvot är f. n. 325 milj. SDR eller ca 1 560 milj. kr., vilket utgör drygt 1 % av ländernas sammanlagda kvoter.
En viktig princip som drogs upp i stadgan för valutafonden gällde valutakonvertibiliteten. Konvertibiliteten innebar att varje centralbank vid anfordran växlade in den egna valutan från andra centralbanker. Vidare föreskrev fondstadgan att centralbankerna genom operationer direkt på valutamarknaderna skulle hålla kursvariationerna inom 1 % räknat från det för varje valuta fastställda värdet i dollar eller guld, dets. k. pari värdet. För att kunna fullgöra åtagandena har centralbankerna behövt hålla reserver i form av guld och konvertibla valutor.
År 1968 antogs de första ändringarna och tilläggen till IMF-stadgan i och med att systemet med särskilda dragningsrätter (SDR) inrättades. Systemet innebär att IMF i ett läge med likviditetsbrist i världsekonomin kan öka tillgången på betalningsmedel i transaktionerna mellan centralbankerna på ett planmässigt sätt.
Valutasystemet utsattes för allvarliga påfrestningar i början av 1970-talet. Till följd av underskotten i Förenta staternas utrikesbetalningar sedan mitten av 1950-talet hade dollarreserverna i vissa länder blivit så stora att dessa länder reste omfattande krav på Förenta staterna att lösa in dollar i guld. Samtidigt hade förutsättningarna för en tillräcklig ökning i framtiden av tillgången på guld för betalningar mellan centralbankerna blivit otillfredsställande på grund av osäkerheten om nyproduktionen och på grund av den tilltagande privata guldefterfrågan. För att skydda sin guldreserv upphävde Förenta staterna år 1971 sitt åtagande att vid anfordran från centralbankerna i andra länder växla in deras dollarinnehav mot guld. I detta läge ansåg sig andra länder i sin tur inte längre kunna upprätthålla parivärdena mellan sina resp. valutor och dollar.
En temporär lösning av växelkursproblemet nåddes genom den s. k. Smithsonian-överenskommelsen i december 1971, varvid nya växelkurser upprättades mellan de viktigaste valutorna. Överenskommelsen innebar bl. a. att dollarns värde skrevs ned, samtidigt som övriga valutors tillåtna fluktuationsmarginaler mot dollarn vidgades. De långsiktiga problemen rörande valutasystemets funktion lämnades emellertid ouppklarade och systemet bröt slutligen samman i mars 1973.
Det allmänt gällande systemet med fasta växelkurser avlöstes därmed av en situation där det ankom på varje land att självt besluta om lämpliga kursarrangemang. Detta har inneburit att man i flera länder under vissa perioder låtit marknadskrafterna få det avgörande inflytandet över kursbildningen. I andra länder med nära handelsförbindelser har centralbankerna inlett samarbete i syfte att begränsa kursrörelserna mellan sina resp. valutor, medan man låtit kurserna mot dollar och andra valutor flyta fritt. Ett europeiskt valutakurssystem (den s. k. ormen) tillämpas mellan Belgien,
FiU 1976/77:18
3 Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och de skandinaviska länderna. Centralbankerna i dessa länder har sålunda åtagit sig att intervenera på valutamarknaden när det blir nödvändigt för att hålla marknadskurserna inom en marginal på 2 1/4 96 från fastställda riktkurser mellan ormvalutorna.
Som helhet har betydande förskjutningar i valutakurserna ägt rum under 1970-talet. Kurserna mellan många viktiga handelsvaror påverkas numera i hög grad av mera tillfälliga valutarörelser. Dollarn är alltjämt det huvudsakliga betalningsmedlet i internationella transaktioner. Även om dess tidigare formella ställning som bas i valutasystemet har upphört utgör dollar fortfarande också den dominerande reservtillgången. Efter det amerikanska beslutet att inte längre växla in utländska dollarinnehav mot guld, har guld allmänt upphört att användas som betalningsmedel i valutasystemet.
Många bestämmelser i valutafondens stadga är följaktligen inte längre tillämpliga i det internationella valutasamarbetet. För att befästa valutafondens roll som centralt samarbetsorgan på valutaområdet och bringa den fortsatta utvecklingen under bättre kontroll har en omfattande översyn av fondstadgan och valutasystemets funktion pågått under 1970-talet.
Valutafondens styrelse har nu antagit ett förslag om en andra ändring av valutafondens stadga samt ett förslag till kvotökningar i valutafonden. Förslagen träder i kraft när tillräcklig anslutning har uppnåtts från medlemsländerna.
Den nuvarande fondstadgan föreskriver att växelkurserna mellan valutorna skall kunna ändras endast vid fundamental jämviktsrubbnirtg och efter beslut som kräver valutafondens samtycke. Detta system, det s. k. parivärdesystemet, har i praktiken varit ur funktion under större delen av 1970-talet. I den nya stadgan ges medlemsländerna uttrycklig frihet att själva avgöra i vilken mån de önskar upprätthålla fasta kurser eller tillämpa mer flexibla arrangemang.
Medlemsländerna förbinder sig att främja stabila och ordnade förhållanden på valutamarknaden även i fortsättningen. Den nya fondstadgan föreskriver i detta syfte att växelkursarrangemangen och den finansiella politiken i övrigt skall vara förenliga med strävandena efter jämnare betalningsbalansförhållanden.
I den nya stadgan förutses att det kan bli aktuellt i framtiden att återgå till ett allmänt parivärdesystem under förutsättning att balansen mellan medlemsländernas ekonomiska utveckling har blivit tillfredsställande. Om ett sådant beslut fattas, skall detta emellertid inte gälla obligatoriskt utan de länder som så önskar skall kunna tillämpa andra arrangemang för sina valutor.
När det gäller de olika reservtillgångarna i valutasystemet företas omfattande ändringar, som berör guldet och de särskilda dragningsrätterna (SDR) i valutafonden. Guldet tjänstgjorde enligt den gamla fondstadgan som
FiU 1976/77:18
gemensam måttstock för valutorna. Det officiella guldpriset sattes vid fondens tillkomst till 35 dollar per uns finguld. För övriga valutor bestämdes parivärdet i guld och dollar.
I den nya fondstadgan läggs nu grunden för en slutgiltig och mer planmässig avveckling av guldets monetära roll. Detta sker främst genom att det officiella guldpriset och stadgans krav på betalning i guld vid transaktioner mellan fonden och medlemmarna slopas. I fråga om det guld som innehas av fonden har avvecklingen påbörjats genom periodiska auktioner på den privata guldmarknaden.
Betalningar mellan valutafonden och centralbankerna sker numera i ökad grad genom användning av SDR. Dessutom har SDR ersatt guld som räkneenhet i fondtransaktionerna och i flera andra internationella sammanhang. Denna utveckling förstärks i den nya fondstadgan, bl. a. genom att medlemsländerna åtar sig att aktivt verka för att SDR så småningom blir den huvudsakliga reservtillgången i valutasystemet.
Av valutafondens totala innehav av de olika medlemsvalutorna har i huvudsak endast de mer utvecklade ländernas insatser stått till förfogande för utlåning. I den nya stadgan åtar sig även övriga medlemmar att göra sina valutor användbara i fondens transaktioner. Valutafondens disponibla resurser ökar härigenom.
Den nya stadgan ger styrelsen möjlighet att inrätta ett nytt permanent organ, rådet, mellan sig och direktionen. Rådets uppgift skulle bl. a. bli att övervaka betalningsbalans- och likviditetsutvecklingen i valutasystemet.
Föredraganden förordar att Sverige godkänner de föreslagna stadgeändringarna.
Anspråken på valutafonden har ökat mycket starkt under senare år till följd av de mycket betydande underskotten i många länders betalningar, bl. a. på grund av oljeprishöjningarna. Som del i valutauppgörelsen har fondens styrelse därför beslutat om en påfyllnad med ca 1/3 av fondens resurser från f. n. 29 200 milj. SDR till 39 000 milj. SDR. Ökningen skall ske genom att medlemsländerna höjer sina kvotinsatser i fonden. För Sveriges del har en höjning från f. n. 325 milj. SDR till 450 milj. SDR föreslagits. Det sistnämnda beloppet motsvarar ca 2 160 milj. kr. Föredraganden förordar att Sverige skall medverka i insatsökningen i föreslagen omfattning.
Världsbanken
I en rapport till Världsbankens styrelse den 10 maj 1976 har bankens direktion föreslagit en ökning av bankens kapital med 7 000 milj. dollar till 34 000 milj. dollar. Vad gäller fördelningen av denna kapitalhöjning mellan bankens medlemmar hänvisar direktionen i sin rapport till det beslut som fattats i Internationella valutafonden att föreslå en ökning av fondmedlem -
FiU 1976/77:18
marnas kvoter. Direktionen framhåller den praxis som hittills har tillämpats i fråga om relationen mellan medlemsländernas insatser i valutafonden och Världsbanken. Enligt denna praxis förväntas medlemsland som ökar sin kvot i valutafonden ansöka om en höjning av sin kapitalinsats i Världsbanken som står i ungefärlig proportion till kvothöjningen.
För Sveriges del innebär förslaget att den nuvarande kapitalinsatsen ökas med maximalt 90,3 milj. dollar. Av höjningen skall 10 % inbetalas med 1 procentenhet i guld eller dollar och 9 procentenheter i svenska kronor. Resterande 90 % skall utgöra garantikapital. Den svenska andelen i bankens grundkapital skulle, under förutsättning att övriga medlemsländer tecknar för dem föreslagna höjningar, höjas från 1,08 till 1,13 %. Sveriges kapitalinsats i Världsbanken skulle därmed komma att uppgå till 367,6 milj. dollar, vilket motsvarar ca 1 970 milj. kr.
Bankledningen framhåller att bankens utlåningstak skulle få sänkas under de närmast kommande åren, om ingen kapitalhöjning kommer till stånd. Enligt bankens stadga får summan av utestående lån och garantier inte överstiga summan av tecknat kapital och reserver. Den enligt denna bestämmelse tillåtna övre gränsen för utestående lån skulle enligt bankledningens beräkningar komma att uppnås i början av 1980-talet, om ingen höjning av bankens grundkapital kommer till stånd dessförinnan. Detta skulle i sin tur innebära att man tämligen snart tvingades bli mera restriktiv med nya låneåtaganden.
Föredraganden förordar i enlighet med riksbanksfullmäktiges förslag att den föreslagna ökningen av Sveriges kapitalinsats i Världsbanken skall godtas. I likhet med vad som skett vid liknande ökningar tidigare föreslås vidare att regeringen bemyndigas att lämna riksbanken garanti för täckning av förluster som kan uppkomma på den ökade kapitalinsatsen och som fullmäktige i riksbanken inte anser bör belasta banken.
Motionen
I motionen 1443 anförs beträffande Internationella valutafonden att det utan avgörande ekonomisk-politiska förändringar nu inte är tänkbart att Sverige ensamt skall kunna dra sig ur det internationella valutasystemet.
I fråga om ökningen av Sveriges insatser i Världsbanken hänvisar motionärerna till motionen 338 vari krävs att Sverige skall utträda ur världsbanksgruppen. Enligt motionärerna har Världsbankens verksamhet hela tiden varit underordnad imperialismens intressen, vilket kommit till uttryck i att banken med förkärlek ger krediter till socialt, politiskt och ekonomiskt utvecklingsfientliga regimer. Sverige kan enligt motionärerna inte kontrollera värdess anslag till Världsbanken hamnar. Dessa medel kan enligt motionärernas mening användas på ett för u-ländernas folk långt bättre sätt. Mot denna bakgrund förordar motionärerna att propositionen inte skall bifallas i denna del.
FiU 1976/77:18
6 Utskottet
Förslaget till ändring av Internationella valutafondens stadga innebär, som riksbanksfullmäktige framhållit, inte att ett nytt valutasystem skapas. Ändringen kan främst ses som ett godkännande av och en anpassning till nuvarande tillstånd på valutaområdet för en interimsperiod av obestämd längd.
Stadgerevisionen betyder dock inte enbart att de nuvarande förhållandena accepteras. På vissa områden, t. ex. i fråga om växelkurssystemet och olika reservtillgångars roll, uppställs riktlinjer som kan få betydelse för den långsiktiga utvecklingen. Härigenom skapas förutsättningar för en framåtsyftande strukturförändring av det internationella valutasystemet. En sådan förändring underlättas av att flera stadgebestämmelser som numera är föråldrade föreslås bli ändrade eller upphävda.
Utskottet delarden uppfattning som kommer till uttryck i propositionen att det är ett klart svenskt intresse att reformeringen av det internationella valutasystemet förs framåt på detta sätt. Regeringen bör följaktligen bemyndigas att godkänna de föreslagna ändringarna i valutafondens stadga.
Utskottet har inget att erinra mot den föreslagna kvotökningen för Sveriges del.
Som framgår av propositionen är det praxis att medlemsland i Världsbanken som ökar sin kvot i valutafonden också ansöker om en höjning av sin kapitalinsats i Världsbanken i motsvarande mån.
I motionen 1443 yrkas avslag på propositionen i denna del. Motionärerna hänvisar i sin motivering till motionen 338 i vilken krävs att Sverige skall lämna Världsbanken. Motionen 338 har remitterats till utrikesutskottet.
Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Riksdagen harunderen följd av år behandlat motioner av samma innebörd som motionen 338. Vid samtliga tillfällen har yrkanden om Sveriges utträde ur Världsbanken avslagits. I motiveringen för avslagen har bl. a. anförts att även om Världsbanksgruppens politik i vissa avseenden med fog har kritiserats, är det uppenbart att bankgruppen har u-ländernas stöd som en viktig källa för obunden internationell kreditgivning för utvecklingsändamål. Det har också påpekats att våra möjligheter att påverka Världsbanksgruppen, så att den bättre tillgodoser de fattiga folkens behov och krav, bara kan tillvaratas om vi stannar kvar inom organisationen. Dessa synpunkter torde alltjämt ha giltighet.
Mot bakgrund av vad utskottet anfört i det föregående och med utgångspunkt i den praxis som gäller i fråga om relationen mellan kvot i valutafonden och kapitalinsats i Världsbanken tillstyrker utskottet den föreslagna ökningen av Sveriges kapitalinsats i Världsbanken. Regeringen bör, liksom vid tidigare ökningar av kapitalinsatserna, bemyndigas att lämna riksbanken garanti för täckning av förluster som ligger inom ramen för den ökade kapitalinsatsen. Motionen 1443 avstyrks.
FiU 1976/77:18
7 Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
1. att riksdagen bemyndigar regeringen att godkänna i propositionen 1976/77:86 redovisade ändringar i valutafondens stadga,
2. att riksdagen bemyndigar regeringen att öka Sveriges kvot i valutafonden med 125 milj. SDR till 450 milj. SDR,
3. att riksdagen bemyndigar riksbanken att erlägga det insatsbelopp som behövs,
4. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1976/77:1443 i denna del bemyndigar regeringen att, i enlighet med vid propositionen fogade resolutionstexter, öka Sveriges kapitalinsats i Världsbanken med 90,3 milj. dollar till 367,6 milj. dollar,
5. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1976/77:1443 i denna del bemyndigar regeringen att lämna riksbanken garanti för täckning av förluster som kan uppkomma på den ökade kapitalinsatsen och som fullmäktige i riksbanken inte anser böra belasta banken,
6. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1976/77:1443 i denna del bemyndigar riksbanken att erlägga det erforderliga kapitalet samt påtaga sig de förpliktelser som följer med teckning av 903 andelar, var och en med ett nominellt värde av 100 000 dollar, i Världsbankens grundfond.
Stockholm den 22 mars 1977
På finansutskottets vägnar KJELL-OLOF FELDT
Närvarande: herrar Feldt (s), Kristiansson (c), af Ugglas (m), Knut Johansson i Stockholm (s). Gustafsson i Stenkyrka (c). Jansson (s), Pettersson i Malmö (s), Gadd (s), Wachtmeister i Staffanstorp (m), Nilsson i Visby (s), Fågelsbo (c), fru Gradin (s), herrar Olsson i Sösdala (c), Holger Bergqvist i Göteborg (fp) och fru Winther (fp).
GOTAB 53530 Slockholm 1977