Med anledning av motioner om miljövårdspolitiken, m. m.

JoU 1976/77:10

Jordbruksutskottets betänkande 1976/77:10

med anledning av motioner om miljövårdspolitiken, m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76: 238 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om sådana tilläggsdirektiv till berörda arbetande utredningar att åtgärder för ett bättre utnyttjande av våra naturresurser föreslås i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen 1975/76: 239 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om tilläggsdirektiv till utredningen angående omhändertagande av sjukhusavfall eller om tillsättande av en särskild utredning för bättre tillvaratagande och återvinning av matavfall vid våra sjukhus och vårdinrättningar.

I motionen 1975/76: 240 av herr Henmark (fp) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om utredning rörande de ekonomiska konsekvenserna av att medgivandet jämlikt 2 § renhållningslagen att ålägga fastighetsägarna skyldighet att fullgöra renhållningsskyldighet i fråga om gångbanor och annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten upphör.

1 motionen 1975/76: 243 av herr Persson i Heden (c) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om förslag till ändringar av gällande bestämmelser i naturvårdslagen rörande täkt verksamhet, innebärande att sådan verksamhet ej får påbörjas innan myndighets beslut i frågan vunnit laga kraft.

I motionen 1975/76: 370 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandena 3 och 4),

3. att riksdagen ger regeringen till känna att lagstiftningen på miljövårdsområdet skall utformas så att den ger ökade möjligheter för dem som berörs av miljöstörningar att öva inflytande,

4. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om rätt för sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc. att överklaga beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen.

I motionen 1975/76: 428 av fröken Eliasson m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder i syfte att begränsa de miljöskadande utsläppen i luft och vatten från båtmotorer i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motionen 1975/76: 430 av herrar Israelsson och Lövenborg (båda vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och

1 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

förslag i syfte att förbjuda användningen av fluorkarboner inom konsumtionsvaruindustrin samt om åtgärder för att i övrigt begränsa användningen därav.

I motionen 1975/76: 627 av herrar Jönsson i Malmö och Johansson i Malmö (båda s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att reglerna för import och hantering av hälso- och miljöfarliga varor skärps så att varans kemiska innehåll omedelbart kan avläsas.

I motionen 1975/76: 633 av herr Wirtén m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om komplettering av lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom östersjöområdet samt av lagen om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg med bestämmelser om vattenföroreningsavgift vid utsläpp av skadligt ämne från fartyg samt om bevisföring vid oljeutsläpp i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i internationella sammanhang driver kraven på snabbt införande av system med segregerade ballasttankar i oljefartyg samt på en begränsning av oljefartygens storlek,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i övrigt anförs i motionen om åtgärder till skydd för havsmiljön.

I motionen 1975/76: 818 av fru Fredrikson m. fl. (c, fp) hemställs att riksdagen hos regeringen uttalar sig för att naturvårdsverket omedelbart förbereder åtgärder för ett förbud mot freongas i enlighet med vad i motionen anförts.

I motionen 1975/76: 831 av herrar Svanström och Glimnér (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och förslag till särskilt statligt stöd till kommun för kostnaderna vid det praktiska omhändertagandet av avfall sommartid vid kuster och i skärgårdar.

I motionen 1975/76: 1629 av fru Andersson i Hjärtum och fru Fred gardh (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och förslag om en standardisering av glasemballage för en övergång till returglas i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motionen 1975/76: 1633 av herrar Andersson i Nybro och Fransson (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till bestämmelser för statsbidrag till kommunernas sanering av förorenade vattendrag.

I motionen 1975/76: 1634 av fru Anér (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att normer för högsta tillåtna luftföroreningar i tätort införs.

I motionen 1975/76: 1635 av fru Anér (fp) hemställs

JoU 1976/77:10

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om metoder för att få fram bättre ekologiskt underlag för beslut i samhället i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att studier utförs för bedömning av välfärdskomponenter i enlighet med vad som föreslås i motionen.

I motionen 1975/76: 1638 av fru Anér m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen uttalar att avfallshanteringen i Sverige snarast inriktas på återvinning,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att skyndsamt arbeta fram uppgifter rörande kostnader, teknik och tidsåtgång för övergång till modern avfallshantering byggd på återvinning,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett program för ökade forsknings- och utvecklingsinsatser för att möjliggöra en bättre avfallshantering.

I motionen 1975/76: 1639 av fru Anér m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att förslag föreläggs riksdagen under innevarande riksmöte om bullernormer som gör det möjligt att vidta åtgärder mot fordon med extremt hög bulleravgivning i enlighet med det förslag som redovisats av trafikbullerutredningen,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om snabbt införande av bullernormer.

I motionen 1975/76: 1671 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen med anledning av motionen och den av regeringen aviserade översynen av miljöskyddslagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande inriktningen av denna översyn, innebärande bl. a. att ekologiska miljöaspekter beaktas och att en objektiv beslutsprocess i miljöärendena eftersträvas med samhällsekonomisk optimering som målsättning.

I motionen 1975/76: 1699 av herr Lothigius (m) hemställs att riksdagen hos regeringen föreslår att bärkraften hos marker och vatten får utgöra ledstjärnan vid all planering och lagstiftning för naturens utnyttjande för fritidsändamål.

I motionen 1975/76: 1700 av herr Lundgren m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lag med skyldighet för flygbolag att följa fastställda flygoperativa åtgärder, vilka syftar till bullerreducering över bostadsbebyggelse.

I motionen 1975/76: 1702 av herrar Marcusson och Göransson (båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en snabbare handläggning av statsbidrag till kommunala va-investeringar.

JoU 1976/77:10

4 I motionen 1975/76: 1704 av herr Måbrink m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar att produktkontrollnämnden bör införa totalförbud mot preparat innehållande fenoxisyran 2,4,5-T, innebärande att redan registrerade preparat drages in och att inga nya registreras,

2. att produktkontrollnämnden bemyndigas införa totalförbud mot flygbesprutning med fenoxisyror i jord- och skogsbruk.

I motionen 1975/76: 1712 av herr Nilsson i Trobro (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av möjligheterna att utföra ett varaktigt erosionsskydd för hotade strandpartier på ön Ven samt på Blekinges och Skånes sydkust.

I motionen 1975/76:1732 av fru Troedsson och fru Sundberg (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär

1. tillsättande av en särskild kommitté med uppgift att följa forskningsresultaten av undersökningar om freonernas miljöpåverkan,

2. förslag att begränsa aerosolförpackningar med freon som drivgas.

I motionen 1975/76: 1733 av herr Turesson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i naturvårdslagen att ägare till mark, som ingår i planerat naturvårdsområde, skriftligen underrättas om föreliggande planer, bereds tillfälle yttra sig och delgives de slutgiltiga områdesbestämmelserna.

I motionen 1975/76: 2023 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkande 3), med hänvisning till vad som anförts i motionen 1975/76: 1979 att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag till precisering av allemansrättens innebörd.

I motionen 1975/76: 2066 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs med hänvisning till vad som anförts i motionen 1975/76: 2064 att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas i syfte att minska riskerna i arbetslivet och i miljön till följd av användning av hälso- och miljöfarliga ämnen innebärande bl. a.

a. en mer strikt tillämpning av kraven på bevis för ett ämnes ofarlighet,

b. en fortsatt utbyggnad av tillsynen över arbetsplatser där kemiska ämnen används,

c. forskningsinsatser rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av användning av kemiska ämnen med kända skadeverkningar,

d. samordning av forskning och kontroll rörande hälso- och miljöfarliga ämnen.

I motionen 1975/76: 2144 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs under hänvisning till vad som anförts i motionen 1975/76: 2141 om sysselsättningspolitiken att riksdagen hos regeringen begär en plan för utbyggnad av rehabilitering av samtliga eftersläpande sektorer inom miljöområdet.

JoU 1976/77:10

5 Miljövårdspolitiken, m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76: 370 framhålls att närdemokratin är speciellt viktig i frågor som rör miljön. I motionen påpekas miljöskyddslagens centrala roll i den svenska miljöpolitiken. Möjligheten för dem som berörs av beslut i miljöärende enligt nämnda lag är emellertid begränsad. Definitionen av dem som anses som sakägare är enligt motionärernas mening snäv. Dessutom understryks att även sakägarnas möjlighet att föra talan i praktiken är begränsad. Enligt motionärerna bör riksdagen understryka att i motionen påpekade brister och föreslagna åtgärder för miljödemokrati bör kunna tas upp i den under hösten 1975 aviserade översynen av miljöskyddslagen.

I motionen riktas också kritik mot att rätten att överklaga beslut av produktkontrollen är begränsad till i första hand dem som beslutet angår medan allmänhetens inflytande på hithörande frågor är mycket litet. Motionärerna anser inte att denna ordning i tillfredsställande grad tillgodoser konsumenternas intressen. De beslut som fattas i dessa sammanhang är av stor betydelse för alla människor. Besvärsrätt borde helst ges åt alla enskilda konsumenter. Av praktiska skäl är en viss begränsning dock nödvändig. Besvärsrätten bör därför förbehållas ett generöst bestämt antal organisationer som företräder konsumenter i vid mening. De organisationer som därvid bör komma i fråga är t. ex. husmodersföreningar, miljöföreningar, föreningar för allergiker (och andra speciellt utsatta grupper), vetenskapliga sammanslutningar och naturvårdsföreningar.

Även om det kan vara komplicerat att utforma bestämmelser på sådant sätt att klagorätten blir en praktisk möjlighet och samtidigt inte i onödan förhalar verkställigheten av beslut är det enligt motionen angeläget att så snabbt sker. Motionärerna föreslår att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om klagorätt för organisationer över beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen.

Enligt motionen 1975/76: 1671 måste medlen i miljöpolitiken skärpas och folkets intresse rikta sig mot kortsiktiga, kapitalistiska exploateringar av miljö- och naturresurser. Ett av medlen, miljöskyddslagstiftningen, måste omarbetas och preciseras så att den styr beslutsfattarna i en objektiv beslutsprocess. Vad beträffar lagstiftningen på förevarande område ifrågasätter motionärerna om den gällande miljöskyddslagstiftningen har en sådan form att den utgör en verklig styrning för beslutsfattarna på det miljöpolitiska området. Enligt motionärernas åsikt är både miljöskyddslagen och miljöskyddskungörelsen alltför allmänt hållna och vagt formulerade för att kunna ge verklig styrning. När det gäller tillämpningen av en lag av miljöskyddslagens typ rör det sig enligt motionärerna i realiteten om fattande av politiska beslut. Sådana beslut bör fattas av

JoU 1976/77:10

politiskt ansvariga och i första hand av riksdagen. Skall så kunna ske måste styrningen läggas in främst i själva lagtexten och, i den mån detta inte är möjligt, i klara motivuttalanden i förarbetena. På denna grund kräver motionärerna en omarbetning och precisering av miljöskyddslagen. En sådan skärpt och preciserad miljöskyddslagstiftning skall enligt motionärerna ha sin grund i ett ekologiskt betraktelsesätt.

Behovet av ett ekologiskt tänkande vid tillämpningen av de miljölagar vi har betonas också i motionen 1975/76: 1635. Enligt motionen bygger den nuvarande svenska miljöpolitiken på kompromissprincipen. Den är inte hållbar i längden. Miljöpolitiken måste baseras på ekologins krav och ta konsekvenserna av det. Ett första steg är åtminstone att vid avgöranden om naturexploatering och industrilokalisering de ekologiska förutsättningarna och konsekvenserna verkligen tas fram i ljuset. Då är i alla fall miljöintressena inte utslagna i förväg.

Ytterligare en metod som enligt motionärernas mening borde övervägas är tillskapandet av ett organ som, i brist på bättre namn, kunde kallas Sveriges biologiska undersökning. Det skulle kunna fungera på i princip samma sätt som Sveriges geologiska undersökning eller riksantikvarieämbetet. Det skulle kunna gå in när miljön är hotad och när exploateringskrav ställs på ett visst område för att undersöka de ekologiska och biologiska förutsättningarna samt konsekvenserna av en genomförd exploatering. Det borde ha möjligheter att föreskriva vissa undersökningar och kanske också under vissa förutsättningar inlägga veto. Dess verksamhet skulle i viss mening vara parallell till naturvårdsverkets, men en av vinsterna skulle vara att vi fick en officiell instans som inte behöver väga och kompromissa utan renodlat kan företräda ekologin.

I motionen tas också upp frågan om värderingen av den tekniska utvecklingen. För att ett samhälle skall vara levbart, uthärdligt och hållbart för alla sina medborgare och över många generationer krävs enligt motionen 1975/76: 1635 en reell standardvärdering. Enligt motionären skulle redan en undersökning av de tre välfärdskomponenterna föda, transporter och energi antagligen ge vår diskussion om välfärdens pris och innehåll ett helt nytt ansikte. Det skulle vidare ingå i sådan studie att avväga det pris som medborgarna får betala genom social anpassning till tekniska förändringar mot det motsatta priset i oförändrad eller alternativ teknik, med helt andra sociala följder.

I motionen 1975/76: 2141, vartill motionen 1975/76: 2144 hänvisar, anförs att en rad områden sedan länge är underförsörjda och eftersläpande. Dit hör enligt motionen bl. a. det stora, försummade fält som har att göra med social rehabilitering i vid mening — innefattande både nya grepp på ett växande antal individers socialmedicinska och ekonomiska situation och initiativ för förändring av den fysiska miljöns förutsättningar — t. ex. i de stora, illa planerade och bristfälliga förstadsområdena. Det under decennier nonchalerade arbetsmiljöområdet kräver

JoU 1976/77:10

också ett omfattande aktionsprogram — här skapas underlag för tekniska speciallösningar och ersättningsprodukter av skilda slag.

Tidigare riksdagsbehandling

Yrkanden om ändringar i miljöskyddslagstiftningen m. m. i princip motsvarande de i det föregående angivna har tidigare prövats av riksdagen utan att föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

I anslutning till yrkandet om en omarbetning av miljöskyddslagen med inriktning på ekologiska miljöaspekter kan erinras om att jordbruksutskottet tidigare givit uttryck för uppfattningen att en ekologisk grundsyn är en nödvändig utgångspunkt för hushållningen med våra naturresurser. Vid behandlingen av motsvarande motionsyrkanden (se bl. a. JoU 1972: 49, 1974: 45, 1975/76: 8) har utskottet hänvisat bl. a. till pågående arbete med den fysiska riksplaneringen. Enligt 1972 års riksdags beslut har denna planering getts en långsiktig inriktning som ligger i linje med det handlande som från ekologiska synpunkter ter sig rationellt i ett längre tidsperspektiv. I sammanhanget har utskottet även erinrat om att den ekologiska helhetssynen på hithörande frågor också återspeglas i direktiven för pågående utredning rörande kostnaderna för miljövården. I dessa direktiv sägs bl. a. att det är av stor betydelse att de frågor som rör avvägning och prioritering mellan olika åtgärder kan belysas. Detta innebär att inte bara kostnaderna utan också effekten av olika insatser behöver studeras. De sakkunniga skall i detta sammanhang kartlägga vilka metoder som finns för att mäta effekterna av olika miljövårdsåtgärder. Mot bakgrund av det anförda har riksdagen i likhet med utskottet ansett att syftet med ifrågavarande motionsyrkanden skulle komma att i väsentlig grad bli tillgodosett utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Även det i motionen 1975/76: 370 upptagna spörsmålet om miljödemokrati har som nämnts tidigare varit föremål för riksdagens behandling (se bl. a. JoU 1972: 59, 1974: 44, 1975/76: 8). I betänkandet 1972: 59 hänvisade jordbruksutskottet till de uttalanden rörande sakägarbegreppet som gjordes i samband med miljöskyddslagens tillkomst. Bl. a. framhölls att lagrådet ansett att envar som tillfogades skada eller utsattes för olägenhet genom miljöfarlig verksamhet borde betraktas som sakägare. I propositionen 1969: 28 anslöt sig departementschefen till vad lagrådet anfört om sakägarbegreppet. Utskottet framhöll med hänvisning till dessa uttalanden att sakägarkretsen enligt miljöskyddslagen i själva verket var mycket vid och att den i princip endast begränsades av kravet på orsakssamband mellan den miljöfarliga verksamheten och skadan (olägenheten) enligt de särskilda bedömningsgrunder som utbildat sig därom. Mot bakgrund av det anförda fann utskottet inte tillräckliga skäl förorda någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet.

Med anledning av en vid 1974 års riksdag väckt motion (1974: 235)

JoU 1976/77:10

om möjligheter för allmänheten till ökad medverkan och delaktighet i beslut som rör dess miljö i vid mening uttalade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1974: 44) att yrkandet inte utgjorde tillräckligt underlag för ett positivt beslut i ämnet från riksdagens sida och avstyrkte därför motionen i denna del.

I motionen 1975/76: 370 framlagt förslag att ge sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc. rätt att överklaga beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen har tidigare varit föremål för riksdagens behandling, bl. a. i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I betänkandet JoU 1973: 19 erinrades i anslutning till väckta motioner i ämnet att miljökontrollutredningen för sin del inte hade uppställt någon regel om vem som hade rätt att anföra besvär mot beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Rätten att föra talan mot dylikt beslut skulle därför enligt utredningens förslag komma att regleras enligt bestämmelserna i förvaltningslagen. Enligt 11 § denna lag fick talan mot sådant beslut av myndighet, som kan överklagas genom besvär, överklagas av den som beslutet angick, om det gått honom emot. Talerätt tillkom således i första hand endast sökande som fått avslag på sin ansökan om den åtgärd varom är fråga. En ledamot i utredningen har dock förordat en utvidgad besvärsrätt för tillvaratagande av deras intressen som utsattes eller riskerade att utsättas för hälso- och miljöfarliga varors skadeverkningar. Även departementschefen hade funnit det från vissa synpunkter otillfredsställande att klagomål genom besvär inte kunde föras från konsumenternas sida inom området för hälso- och miljöfarliga varor. För att tillgodose dessa intressen borde enligt departementschefens mening besvärsrätt ges åt de fackliga huvudorganisationerna. Bestämmelse härom gavs i 19 § lagförslaget. Det framlagda förslaget, som godkändes av riksdagen, överensstämde till sin konstruktion med en av 1972 års riksdag beslutad lagändring på livsmedelslagstiftningens område i syfte att ge konsumenterna ökat inflytande i fråga om beslut enligt livsmedelslagen. Motionsyrkanden motsvarande det nu föreliggande avstyrktes i enlighet härmed. Även senare har motioner i ämnet avslagits av riksdagen (JoU 1974: 44 och JoU 1975/76: 15).

Pågående utredningar, m. m.

Krav på ändringar i miljöskyddslagstiftningen har vid flera tillfällen framförts från skilda håll, bl. a. från riksdagen. Hösten 1974 uttalade sålunda jordbruksutskottet med anledning av en motion att starka skäl förelåg att tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen infördes beträffande flygplatser och vägar som kunde medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse. Enligt utskottets mening torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma förprövningsskyldighetens omfattning. Riks -

JoU 1976/77:10

dagen beslöt ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (mot. 1974: 326, JoU 1974: 45, rskr 1974: 405).

Även i andra avseenden har framförts önskemål om ändringar i miljöskyddslagstiftningen bl. a. från myndigheter som har prövnings- eller tillsynsuppgifter enligt miljöskyddslagen eller från andra organ. Sålunda har koncessionsnämnden och fiskeristyrelsen föreslagit införande av bestämmelser till skydd för allmänna och enskilda fiskeintressen.

I detta sammanhang kan också nämnas att riksdagen våren 1975 biföll en reservation i jordbruksutskottet i vilken hemställdes att regeringen snarast skulle tillsätta en utredning för att överväga frågan om bullernormer m. m. närmast avseende bullerstörningar såvitt gäller den yttre miljön inom områden som inte är eller kan tänkas bli tillfredsställande täckta genom pågående utredningsarbete och tillsynsverksamhet (mot. 1975: 869, JoU 1975: 7, rskr 1975: 84).

Mot bakgrund av bl. a. de förslag till ändringar i miljöskyddslagstiftningen som lagts fram tillkallade jordbruksministern efter regeringens bemyndigande den 18 mars 1976 särskilda sakkunniga för att överväga vilka förändringar av nämnda lagstiftning som behöver göras för att ytterligare förbättra samhällets möjligheter att ingripa mot och kontrollera miljöfarlig verksamhet. Bland frågor som enligt direktiven borde närmare belysas kan nämnas en utvidgning av förprövningsskyldigheten, samordningsproblem i förhållande till annan lagstiftning, påverkan av internationella överenskommelser på det yttre miljöskyddets område, behovet av ett tillfredsställande beslutsunderlag i fråga om bl. a. miljöeffekterna av den aktuella verksamheten m. m. vid tillståndsprövningen, m. m. De sakkunniga är oförhindrade att pröva också andra frågor än dem som direkt berörts i direktiven som har samband med tillämpningen av miljöskyddslagen. Förslag skall redovisas senast den 1 juli 1978.

Forskningsrådsutredningen tillsattes år 1972 för att göra en utredning rörande forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. I tilläggsdirektiv 1974 och 1975 har utredningen fått i uppdrag att vid sina överväganden även behandla bl. a. frågor om planering, prioritering och medelstilldelning avseende framtidsmotiverad grundforskning. Forskningsrådsutredningen bör i samband härmed även kunna överväga frågor rörande organisatorisk form för framtidsstudier samt frågor rörande s. k. teknikvärdering. Utredningen bör härvid särskilt belysa forskningsrådsorganisationens roll i dessa sammanhang.

Välfärdsforskningen synes höra nära samman med verksamheten för framtidsstudieområdet. Särskilda sakkunniga har enligt regeringens bemyndigande den 16 oktober 1975 tillkallats för att leda nämnda verksamhet (U 1975: 17). Mot bakgrund av att frågan om framtidsstudiernas definitiva organisation övervägs av forskningsrådsutredningen bedrivs

JoU 1976/77:10

arbetet t. v. formellt i kommittéform. I sak fungerar kommittén som en styrelse för framtidsstudieverksamheten. Verksamheten bedrivs med utbildningsdepartementet i stället för såsom tidigare med statsrådsberedningen som huvudman.

Avfallshantering

Motionerna

Yrkandet i motionen 1975/76: 238 om tilläggsdirektiv till berörda utredningar om åtgärder för ett bättre utnyttjande av våra naturresurser syftar till dels minskad användning av engångsförpackningar och en återgång i möjligaste mån till ett retursystem, dels till ett bättre tillvaratagande av skogsavfallet. Behovet att minska användningen av engångsförpackningar betonas även i motionen 1975/76: 1629, vari framhålls att den alltmera ökande produktionen av sådana förpackningar innebär såväl ökad energianvändning som ytterligare slöseri med värdefulla metaller och andra råvaror. Ett medel att komma till rätta med situationen anges i motionen vara att söka nå en standardisering av olika förpackningar — motionärerna tänker i första hand på glasemballage. Ett mindre antal standardförpackningar kunde enligt motionen utnyttjas inte enbart för dryckesvaror utan även för andra produkter.

I motionen 1975/76: 239 behandlas frågan om hur man skall på bästa sätt ta till vara matavfallet vid våra sjukhus och vårdinrättningar. Enligt vad motionären erfarit lär det förekomma att prima matavfall, lämpligt som svinfoder, inte tas till vara för dylikt ändamål. Givetvis skall återanvändningen ske på ett sådant sätt att största möjliga nytta uppkommer samt hänsyn tas till gällande bestämmelser i hälsovårdsstadgan rörande bl. a. sanitära förhållanden. Motionären är medveten om gällande bestämmelser angående förbud att använda okokt avfall från sjukhus och vårdinrättningar till svinföda och att dessa bestämmelsers efterlevnad innebär ett skydd mot bl. a. smittorisk o. d. Dessa bestämmelser skall givetvis iakttas och efterlevas. Därmed inte sagt att man för den skull inte skall tillvarata matavfallet och se till att det kommer till användning på bästa möjliga sätt. Inget matavfall bör därför exempelvis brännas upp. Genom kokning kan dylikt matavfall bli värdefullt svinfoder. Även om ett tillvaratagande för vederbörande sjukhus och vårdinrättning inte innebär någon ekonomisk vinst, får man enligt motionärens mening bortse därifrån och mer se till den samhällsekonomiska vinsten.

I motionen 1975/76: 831 erinras om den betydande nedskräpning som sker inte minst utefter våra kuster och i våra skärgårdar. Det stora antalet fritidsbåtar gör att problemet ökar. Motionärerna pekar på att samhällets intresse av att skydda naturen framgår av naturvårdslagens första och andra paragrafer, där det sägs att naturen är en nationell tillgång, som skall skyddas och vårdas, och att naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet.

JoU 1976/77:10

11 Enligt motionen torde emellertid kuster och skärgårdar i så hög grad vara nationella tillgångar att statens skyldighet väger över. För den nödvändiga renhållningen sommartid kan båtburna städpatruller bli nödvändiga. Om sådan verksamhet skall bedrivas i kommunal regi, bör enligt motionen frikostiga statsbidrag utgå. Vid organiserandet och genomförandet av kampanjer i skärgården borde i samband med bidragsgivningen föreskrifter kunna utfärdas av naturvårdsverket.

Den för varje år tilltagande båtturismen medför konkreta avfallsproblem under sommarmånaderna. Anskaffandet av ”sopmajor” o. d. vid frekventerade landstigningshamnar har i vissa fall underlättats genom statsbidrag. Driften i form av tömning och rengöring av dessa torde kunna jämföras med motsvarande omsorg utefter våra allmänna vägar. Därför borde antingen vägverket helt överta denna verksamhet eller också bör generösa statsbidrag utgå till kommunerna. Hur dessa frågor skall lösas bör bli föremål för omedelbar utredning och snara förslag till åtgärder.

Enligt motionen 1975/76: 1638 präglas tendensen i Sverige beträffande avfallshantering av efterblivenhet i fråga om såväl ambition som teknik. Enligt motionärernas uppfattning måste staten sätta in avsevärt större effektivitet, när det gäller avfallsforskning. De försök och studier som pågår är helt otillräckliga. Enligt motionen får vi i kalkylerna för avfallshantering aldrig utgå ifrån att en anläggning skall kunna bli självbärande. Däremot kan kostnaderna nedbringas genom t. ex. försäljning av produkter. Priset på dem måste sättas lågt och med hänsyn till de omständigheter som råder på orten. Och man måste alltid väga in den vinst det innebär att vi återvinner sådant som annars skulle gått till spillo. Det är enligt motionärernas mening nödvändigt att riksdagen både principiellt och praktiskt tar ställning i denna fråga — principiellt genom att uttala nödvändigheten av en långt gående återvinning ur avfall, praktiskt genom att ställa till förfogande medel för erforderlig målforskning, experimenterande i fråga om praktiska metoder osv.

I motionen 1975/76: 1702 påtalas den betydande ränteförlust vissa kommuner åsamkats genom att utbetalning från naturvårdsverket av slutliga statsbidrag till avloppsreningsverk dragit länge ut på tiden. Enligt motionen bör anledningen till de långa väntetiderna inom naturvårdsverket undersökas och åtgärdas så att snabbare handläggning i framtiden kan ske.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner syftande till en minskad användning av engångsförpackningar har tidigare vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen, senast föregående år i samband med behandlingen av prop. 1975: 32 om återvinning och omhändertagande av avfall jämte motioner (JoU 1975: 10).

Vid sistnämnda tillfälle konstaterades att förpackningarna i dag spe -

JoU 1976/77:10

lar en betydande roll vid hanteringen av varor i vårt samhälle. Ökningen av förpackningar hade också medfört en kraftig ökning av hushållsavfallet under senare år. I likhet med departementschefen ansåg utskottet att användningen av vissa förpackningar innebär ett slöseri med begränsade naturresurser. Utskottet har tidigare, bl. a. i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, understrukit vikten av att verksamma åtgärder vidtas för att få bukt med de svårartade och allt snabbare växande olägenheter för miljön, som begagnandet av engångsemballage, framför allt de s. k. engångsglasen, utgör. Samtidigt har utskottet framhållit att det emellertid inte torde vara vare sig möjligt eller ens önskvärt att engångsförpackningarna helt slopas. Bl. a. kan inte bestridas att användandet av moderna engångsförpackningar inneburit betydande fördelar inte minst av hygienisk art på livsmedels- och läkemedelsområdena. Utskottet fann det därför angeläget att poängtera behovet av en nyanserad bedömning av hithörande spörsmål. Några speciella åtgärder på området har utskottet emellertid inte varit berett förorda, då hela frågan varit föremål för granskning inom miljökostnadsutredningen.

Vad gäller frågan om ett bättre utnyttjande av skogsavfallet kan erinras om att riksdagen under treårsperioden 1974/75—1976/77 anvisat 2 milj. kr. per år för utveckling av maskiner och metoder för nämnda ändamål.

En motion av innehåll motsvarande motionen 1975/76: 831 behandlades av riksdagen vid riksmötet 1975 (JoU 1975: 1 p. 59). Därvid erinrade utskottet om att statsbidrag lämnats till avfallsbehandling i skärgården. Under de senaste åren hade ungefär 1,5 milj. kr. utgått för sådana ändamål. Vidare hade fritidsbåtutredningen i ett då nyligen avgivet betänkande, Båtliv — Samhället och fritidsbåtarna, framlagt förslag beträffande i motionerna berörda frågor. Förslaget var under remissbehandling. Mot bakgrund av det anförda och med hänvisning till att upplysningsverksamhet i syfte att minska nedskräpning numera ingår som ett naturligt inslag i den allmänna informationsverksamhet på miljövårdsområdet, för vilken naturvårdsverket har ansvaret, föreslog utskottet att motionen inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

I samband med riksdagens behandling av prop. 1975: 32 om återvinning och omhändertagande av avfall jämte motioner uttalade riksdagen (JoU 1975: 10) att återanvändning måste vara en vägledande princip vid omhändertagande och behandling av avfall och att sparsamhet, hushållning och återanvändning alltså torde vara grundläggande för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion.

Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen haft att ta ställning till motioner med yrkanden om ökade forsknings- och utvecklings -

JoU 1976/77:10

insatser på avfallshanteringens område. En utförlig redogörelse härför har bl. a. lämnats i förenämnda betänkande JoU 1975: 10.1 avvaktan på den vidare behandlingen av miljöforskningsutredningens betänkande Samordnad miljövårdsforskning har motionerna ej föranlett någon riksdagens åtgärd.

I sammanhanget kan erinras om att riksdagen för fortsatt stöd till avfallsbehandling och till försöksanläggningar för utprovande av nya tekniska metoder inom miljövårdsområdet under anslaget Stöd till avfallsbehandling anvisat 15 milj. kr. för innevarande budgetår.

Vissa utredningar

Utredningen om kostnaderna för miljövården har den 25 mars 1976 överlämnat betänkandet (SOU 1976: 35) Dryckesförpackningar och miljö.

I sammanfattning innebär utredningens förslag följande.

1. Den nuvarande avgiften på dryckesförpackningar föreslås höjd från 10 till 15 öre, med undantag för förpackningar för vin och sprit, där avgiften föreslås avskaffad.

2. Systembolaget föreslås införa pant på samtliga förpackningar — såväl engångs- som retur för vin och sprit. Denna pant bör ej understiga panten för 33 cl returglas.

3. En avgift om 5 öre föreslås införd på dryckesförpackningar med en fyllnadsvolym som överstiger 10 cl men ej 20 cl och som är avsedda för konsumtionsfärdiga drycker utom mjölk, småbarnsdrycker samt för vin och sprit.

4. Naturvårdsverket föreslås få till uttrycklig uppgift att i samråd med bl. a. konsumentverket aktivt följa och påverka utvecklingen inom förpackningssektorn i syfte att minska påverkan på miljön från denna. De av utredningen framförda önskvärda förändringarna, minskning av skaderisken med glas, övergång till fastsittande förslutningar och förbättrade möjligheter att återvinna förpackningar, bör särskilt beaktas. Utredningen förutsätter att naturvårdsverket får erforderliga resurser för ändamålet. Verket bör senast fyra år efter det att slutlig ställning tagits till utredningens förslag för regeringen redovisa de från miljösynpunkt relevanta förändringar som sker inom förpackningssektorn.

5. Utredningen föreslår att kommande avtal med Svenska förpackningsforskningsinstitutet utformas så att utvecklingen av från miljösynpunkt lämpliga förpackningar och förpackningssystem ges hög prioritet. Vidare bör statens naturvårdsverk vara representerat i institutets styrelse.

6. Utredningen föreslår att en särskild arbetsgrupp tillsätts med uppgift att från miljö-, konsument- och samhällsekonomiska synpunkter undersöka möjligheterna att ta fram och införa ett bättre retursystem för dryckesförpackningar. Härvid bör givetvis beaktas de fördelar som kan uppnås genom att förutsättningar skapas för anslutning till systemet även av de dryckestillverkare som nu står utanför.

7. Utredningen föreslår slutligen att under naturvårdsverkets samordnande ledning landsomfattande kampanjer mot nedskräpningen anordnas. Med hänvisning bl. a. till den inkomstförstärkning som den föreslagna höjningen m. m. av förpackningsavgiften medför, förutsätter utredningen att väsentliga bidrag lämnas till olika intressenter för genomförande av sådana kampanjer.

JoU 1976/77:10

14 Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds f. n. inom jordbruksdepartementet.

Utredningen (Jo 1975: 02) om omhändertagande av sjukhusavfall skall enligt sina direktiv kartlägga mängd och sammansättning av sjukhusavfallet samt redovisa de i dag gängse metoderna för omhändertagande och behandling av avfallet. Det bör ankomma på de sakkunniga att belysa eventuella brister i nuvarande hantering samt föreslå de åtgärder som behövs för att sjukhusavfallet skall kunna omhändertas på ett från såväl hälso- som miljösynpunkt riktigt sätt. De sakkunniga bör i sitt arbete lägga stor vikt vid arbetarskyddsaspekterna.

De sakkunniga bör vara oförhindrade att pröva också andra frågor som hänger samman med de problem som här berörts. De sakkunniga bör samråda med andra utredningar som behandlar frågor med anknytning till utredningsarbetet.

De sakkunniga bör bedriva sitt arbete skyndsamt och framlägga sina förslag före 1976 års utgång.

Renhållning

Motionen

I motionen 1975/76: 240 erinras om att kommunen enligt kommunala renhållningslagen har att fullgöra den renhållningsskyldighet beträffande allmän plats inom stadsplanelagt område som föreskrivs i 3 § allmänna ordningsstadgan. Enligt 2 § renhållningslagen kan dock kommunen lägga över renhållningsansvaret på fastighetsägare såvitt gäller gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten. Motionären, som redogör för frågans tidigare behandling (bl. a. 3LU 1970: 90), anser att sedan kommunsammanslagningsreformen nu genomförts skäl synes föreligga att uppta frågan till förnyad prövning. Motionären framhåller att den tekniska utrustning som den kommunala renhållningsorganisationen numera disponerar över ger möjlighet till en rationell och likartad renhållning inom ett samhälles olika delar. I de fall kommuner erbjudit sig att mot ersättning överta renhållningsansvaret krävs enligt motionären att alla fastighetsägare inom ett kvarter är eniga härom, varav följer att en enda villaägare inom ett villakvarter kan förhindra den rationalisering av renhållningen som ett kommunalt övertagande innebär. Motionären anser att det knappast finns anledning att längre fortsätta med det rent manuella renhållningsarbete som hittills utförts.

I motionen erinras om att jordbruksutskottet med anledning av en motion till 1975 års riksdag, som behandlades under 1975/76 års riksmöte, fann vissa principiella skäl som talade för att kommunen ensam borde svara för renhållningen av gångbanor o. d.

Med hänsyn till att det kunde antagas att en inom bostadsdeparte -

JoU 1976/77:10

mentet pågående utredning rörande avgiftssystemet för kommunalt gatubyggande kunde få betydelse i sammanhanget fann utskottet motionen dock inte påkalla någon åtgärd från riksdagens sida. Det är emellertid enligt motionen angeläget att utredning sker och att den sker så snabbt som möjligt. Det kan tänkas ske genom den ovan nämnda utredningen om avgiftssystemet för kommunalt gatubyggande m. m. eller av särskilt tillsatt utredning.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om fastighetsägares skyldigheter i förevarande avseende har under senare år vid ett par tillfällen prövats av riksdagen utan att föranleda någon åtgärd, nämligen vid 1970 års vårsession i anledning av en fristående motion (1LU 1970: 30) och vid samma års höstsession i anledning av en motion i anslutning till propositionen med förslag till bl. a. kommunal renhållningslag (3LU 1970: 90). Tredje lagutskottet framhöll för sin del att den utveckling som ägt rum, bl. a. på det tekniska området där för olika ändamål differentierade renhållningsredskap kommit fram, borde föranleda att frågan om renhållningsskyldigheten beträffande gångbanorna togs upp till nytt övervägande då förhållandena efter bl. a. kommunreformens genomförande stabiliserats.

Med anledning av en likalydande motion vid 1974 års riksdag uttalade utskottet (JoU 1974: 50 s. 11) att utskottet för sin del fann det i motionen framlagda förslaget i och för sig beaktansvärt. Mot bakgrund bl. a. av tredje lagutskottets förenämnda, av riksdagen godkända, uttalande ansåg utskottet emellertid det kunna förutsättas att frågan var uppmärksammad och skulle komma att tas upp till omprövning när tiden härför ansågs mogen. Utskottet förklarade sig inte ha tillräckligt underlag för att då kunna påyrka bifall till motionen.

Vid behandlingen av förevarande fråga vid riksmötet 1975/76 ansåg utskottet att vissa principiella och praktiska skäl talade för att kommunen borde ensam svara för renhållningen av gångbanor o. d. Det kunde sålunda med visst fog göras gällande att renhållningen av allmän plats var en åtgärd som skedde inte bara i den enskilde fastighetsägarens utan också i hela samhällets intresse. Den omständigheten att renhållningsoch snöröjningsmaskiner är förhållandevis dyra i inköp och drift syntes ägnad att försvåra en effektiv och rationell gångbanerenhållning med enskilda fastighetsägare som huvudmän. Utskottet ansåg således det i motionen framlagda förslaget i och för sig beaktansvärt. Med hänsyn främst till de ekonomiska konsekvenser som förslaget skulle kunna innebära för kommunerna ville utskottet emellertid inte på grundval av det då föreliggande materialet förorda en reform i åsyftad riktning. Enligt vad utskottet erfarit hade nämligen det stora flertalet kommuner i riket utnyttjat möjligheten att ålägga fastighetsägare renhållningsskyldighet enligt 2 § renhållningslagen. Frågan om ett kommunalt återtagande av ren -

Joli 1976/77:10

hållningsansvaret var således enligt utskottets mening i hög grad en ekonomisk fråga vilken syntes ha visst samband med det kommunala avgiftssystemet över huvud taget. Utskottet erinrade i detta sammanhang om att bostadsministem den 15 maj 1975 tillsatt en utredning (B 1975: 02) om avgiftssystemet för kommunalt gatubyggande m. m. I utredningsdirektiven framhölls behovet av en översyn av byggnadslagens regler om avgifter för gatubyggande o. d. med särskild inriktning på ett rationellare avgiftssystem för stadsplanelagda områden. Enligt direktiven borde utredningsmannen pröva skälen för att inrikta avgiftssystemet på att åstadkomma en fördelning av kostnaderna efter nytta inom större sammanhängande områden samt möjligheterna att låta avgiftssystemet utvidgas till att omfatta mer än gatumark och gatubyggande. Om praktiska möjligheter förelåg borde avgiftssystemet omfatta såväl anläggningskostnader som driftkostnader.

Utskottet ansåg att det i motionen åsyftade problemet hade ett nära samband med de frågor som enligt det anförda var föremål för utredning. Det kunde enligt utskottets mening antagas att utredningens arbete kommer att få betydelse för de förhållanden som påtalas i motionen. På grund härav fann utskottet motionen ej påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

Riksdagen delade utskottets uppfattning.

Hälso- och miljöfarliga varor

Motionerna

I motionen 1975/76: 2064 framhålls att det inte längre är möjligt att utgå från att kemiska ämnen kan accepteras, såvida man inte kan visa att de uppenbarligen inte leder till skador. Man måste i stället betrakta alla kemiska ämnen som potentiella hälsorisker och utgå från att de har skadeverkningar. Ett sådant synsätt leder fram till krav på omfattande omprövning av ämnen som redan används och till stor återhållsamhet när det gäller att tillåta nya substanser. Den innebär också att man måste ta mycket mera allvarligt på varningar från forskare om rena misstankar och på de anställdas egna bedömningar av effekterna av kemikalier som de arbetar med. Man kan om man så vill kalla detta omvänd bevisbörda.

De politiska medlen att styra den ekonomiska och tekniska utvecklingen finns. Staten har att sätta upp ramar, inom vilka företagen får verka. Dessa ramar kan bl. a. bestå av regler om att människor inte får utsättas för hälsorisker i sitt arbete. Om en sådan bestämmelse slår ojämnt på olika typer av produktion, är det uppenbarligen ett tecken på att produktionen är felplanerad från början. Hur den då skall förändras är en sak som måste avgöras under trycket av opinionen från dem som inte vill ha sin hälsa förstörd men också från dem som vill leva på sitt

JoU 1976/77:10

arbete. Skall man få dessa krav att mötas, måste de anställda och deras organisationer själva få vara med och framlägga sina synpunkter.

Genom lagen om hälso- och miljöfarliga varor finns numera en god formell möjlighet att skydda människor från gifter, även på arbetsplatserna. Enligt motionärerna återstår dock ännu mycket att göra innan detta skydd är fullgott. Forskningen på området kan effektiviseras. Det brister här inte minst i samordning. Resultat från olika vetenskapsgrenar har inte sammanförts så som önskvärt vore. Det är svårt för såväl övervakande myndigheter som företag att hålla sig informerade om de senaste vetenskapliga rönen inom området. Det saknas i stor utsträckning tillräckliga forsknings- och laboratorieresurser för att kontrollera ämnen och produkter.

Kraven på ofarlighet bör enligt motionen kunna formuleras så att de påverkar företagen till att i sitt eget intresse avstå från sådan produktion som medför personalfaror. Den tekniska utvecklingen måste stimuleras till att inbegripa kraven på ofarlighet i alla innovationer. Samhället måste avväga sanktionerna mot de giftiga ämnena på sådant sätt att det inte lönar sig att använda dem.

Behovet av skärpta regler till skydd för människorna mot skador på arbetsplatserna genom användning av hälsovådliga ämnen i produktionsprocessen betonas också i motionen 1975/76: 627. Med hänvisning bl. a. till förhållandena inom den grafiska branschen anför motionärerna att det erfordras en snabb översyn av bestämmelserna beräffande deklaration och hantering av hälso- och miljöfarliga varor, och då speciellt kemikalier, för att råda bot på nuvarande förhållanden.

Mot bakgrund av de farhågor som ännu råder om fenoxisyrornas skadlighet är det enligt motionen 1975/76: 1704 svårt att förstå det riksdagsbeslut år 1975, enligt vilket den särskilda lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften upphävdes och kontrollen av spridningen av sådana medel i stället skulle ske helt med tilllämpning av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Beslutet innebär enligt motionen att skogsbolagen numera får använda sig av flygbesprutning med 2,4,5-T. Produktkontrollnämndens tillstånd kom omedelbart efter riksdagsbeslutet, och tillsynsmyndigheten på det lokala planet, dvs. hälsovårdsnämnderna, hade inte hunnit få tillräckliga anvisningar för att kunna skydda kommuninnevånarna. Flera exempel finns där hälsovårdsnämnden trots en viss beredskap inte haft möjlighet att kontrollera att flygföretag/skogsbolag följde de anvisningar som fastställts av produktkontrollnämnden. De hälsovårdsnämnder som känt sitt ansvar har genom analyser (till SVA) kunnat bevisa att spridning skett upp till 200 meter utanför det anmälda området, trots att det vid spridningstillfället rått svag vind. Exempel finns också på att besprutningsplan startat och landat på annan plats än vad som angivits i ansökan,

2 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

vilket inneburit att hälsovårdsnämnden inte kunnat kontrollera t. ex. besprutningsvätskan. I flera fall har regler om varningsskyltar och annons i lokalpressen nonchalerats av dem som utfört besprutning. I motionen anges vidare bl. a. att experter anlitade av produktkontrollnämnden hävdar att fenoxisyrorna beträffande både genetiska och cancerogena effekter är otillfredsställande undersökta. Man påpekar också att en intensifierad forskning rörande dioxinets (TODD) effekter i miljön är av hög prioritet.

I motionerna 1975/76: 430, 1975/76: 818 och 1975/76: 1738 framförda förslag om utredningar och övriga åtgärder syftar till förbud mot eller minskad användning av freongas som drivmedel i olika slag av sprayer. Bakgrunden till motionerna är vissa forskningsrön enligt vilka freongaser kan ha nedbrytande effekter på det ozonskikt som finns i de övre luftlagren och som bl. a. utgör ett skydd mot det ultravioletta ljus som orsakar hudcancer.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om den omvända bevisbördan behandlades av riksdagen vid riksmötet 1975/76 med anledning av ett motionsyrkande, motsvarande det nu föreliggande. Jordbruksutskottet (JoU 1975/76: 15) erinrade därvid om att det åvilar regeringen och produktkontrollnämnden att på grundval av de riktlinjer som fastlagts i lagen om hälso- och miljöfarliga varor och i förarbetena till denna bl. a. svara för den närmare utformningen av den bevisprövning rörande ett ämnes ofarlighet som avsågs i då förevarande motion. Utskottet fann inte motionen ge utskottet anledning att föreslå någon ändring i gällande ordning härvidlag. Däremot ville utskottet självfallet instämma med motionärerna i önskemålet att den i lagen föreskrivna s. k. omvända bevisbördan inte bara blir en vacker devis utan att bestämmelserna härom verkligen tilllämpas på ett sätt som motsvarar lagstiftningens syfte. Med hänsyn till den stora vikt som måste tillmätas strävandena att så långt möjligt förebygga att nu ifrågavarande varor orsakar skadeverkningar på människor och i miljön, inte minst på arbetsmiljöns område, utgick utskottet emellertid från att regeringen och berörda myndigheter ägnar hithörande frågor den största uppmärksamhet och bl. a. tillser att arbetet med att utvidga det effektiva verkningsområdet för lagstiftningen bedrivs i så snabb takt som möjligt. Utskottet ansåg att den snabba utvecklingen på förevarande område kräver ett oavlåtligt framflyttande av positionerna från de produktkontrollerande samhällsorganens sida. Utskottet ville i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på att lagstiftningen, även om den i första hand omfattar varor som kan betecknas som kemiska, också skall kunna tillämpas på andra varor.

JoU 1976/77:10

19 Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen fann utskottet inte erforderlig.

I sammanhanget erinrade utskottet vidare bl. a. om att bestämmelserna om hälso- och miljöfarliga varor enligt numera ofta tillämpade lagstiftningstekniska principer är uppdelade på en ramförfattning, innehållande huvudsakligen grundläggande föreskrifter, och en tillämpningsförfattning med mera detaljerade regler. Eftersom dessa senare bestämmelser meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, kan de på ett smidigt sätt anpassas till omständigheterna i det särskilda fallet och till de vid varje tid rådande förhållandena och ger dessutom möjlighet till snabba ingripanden. Nödvändigheten av att i förevarande fall ha en flexibel lagstiftning motiverades av bl. a. utskottet på följande sätt. Bedömningen av riskerna med kemiska varor är beroende på många, varierande förhållanden. Så t. ex. kan en befarad skadeverkan behöva mötas med olika åtgärder för skilda produkter. Dessutom måste intensiteten i ingripandet i det enskilda fallet bli beroende på en avvägning mellan å ena sidan risken med varan och å andra sidan behovet av varan. Vidare kräver utvecklingen på det vetenskapliga området en fortlöpande omprövning av gällande regler och beslut. En mera preciserad reglering kan därför inte komma i fråga.

Riksdagen har innevarande år (prop. 1975/76: 100 p. H 1, JoU 1975/76: 33 p. 58, rskr 1975/76: 255) anvisat medel för förstärkningar av resurserna för kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor. Medel har därvid beräknats, motsvarande kostnaderna för av naturvårdsverket föreslagna förstärkningar för upprättande av ett produktregister som skall läggas upp i nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen och övriga berörda myndigheter. Vidare räknades medel för ytterligare två handläggare och ett biträde vid produktkontrollbvrån. En forskningsoch undersökningsavdelning skulle inrättas för samordning av naturvårdsverkets forsknings- och undersökningsverksamhet.

I anslutning till en motion om ökade resurser till undersökningar och bedömningar rörande hälso- och miljöfarliga ämnen i arbetslivet och i den yttre miljön anförde utskottet bl. a. följande.

Utskottet vill för egen del framhålla angelägenheten av en effektiv kontroll av hälso- och miljöfarliga ämnen. Utskottet vill dock erinra om att hithörande frågor redan blivit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Sålunda har t. ex. frågan om en utbyggnad av forskningsverksamheten rörande hälso- och miljöfarliga ämnen tidigare behandlats av utskottet (bl. a. JoU 1975: 1 och 1975/76: 15). I sitt av riksdagen godkända betänkande 1975/76: 15 (s. 9 ff.) avstyrkte utskottet då behandlade motioner angående ifrågavarande spörsmål med hänvisning till det omfattande utredningsarbete inom miljöforskningsutredningen, arbetsmiljöutredningen m. fl. utredningar som riksdagen skulle få tillfälle att återkomma till inom en förhållandevis nära framtid. Samtidigt framhöll utskottet det angelägna i att nuvarande tillfälliga lösning av laboratoriefrågan på förevarande område ersätts med en mera per -

JolJ 1976/77:10

manent lösning, anpassad till utvecklingens krav. Utskottet förutsatte att regeringen med uppmärksamhet följde frågan och så snart sig göra lät framlade erforderliga förslag i ämnet. Utskottet vill med anledning av nu förevarande motionsyrkanden också framhålla att de ovan redovisade förslagen angående ett produktregister samt en ny forskningsoch undersökningsavdelning vid naturvårdsverket synes ägnade att i viss utsträckning tillgodose motionens syften. Vad särskilt beträffar arbetsmiljön vill utskottet nämna att arbetsmiljöutredningen framlagt sitt slutbetänkande med förslag till arbetsmiljölag (SOU 1976: 1), vilket f. n. remissbehandlas i arbetsmarknadsdepartementet. Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet f. n. inte böra förorda någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1637.

I propositionen 1975: 99 med förslag till lag om upphävande av lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften uttalade departementschefen att frågan om behovet av att i fortsättningen ha en särskild lagstiftning om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften enligt hans uppfattning måste bedömas mot bakgrund av den nya lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. När lagen om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften tillkom år 1972 var frågan om kontroll av kemiska varor föremål för utredning. På grundval av förslag från miljökontrollutredningen infördes den 1 juli 1973 en väsentligt vidgad och skärpt produktkontroll över varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller i miljön.

Departementschefen framhöll att lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor innebar en mycket långt gående kontroll av användningen av kemiska bekämpningsmedel. Sålunda krävdes produktkontrollnämndens tillstånd i form av registrering för att medlen skulle få användas. Frågan om sättet för spridning av medlen var en av de frågor nämnden har att ta ställning till vid tillståndsprövningen. Nämnden kunde således när den registrerar ett bekämpningsmedel t. ex. föreskriva att medlet endast får spridas på visst sätt och på de villkor som behövs till skydd för allmänheten. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen i likhet med utredningen om spridning av kemiska medel och det övervägande antalet remissinstanser att det inte var motiverat att reglera frågan om spridning av bekämpningsmedel från luften i en särskild lag. Han anslöt sig därför till förslaget att lagen om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften upphävs. Kontrollen av spridning av sådana medel skulle därmed komma att ske helt med tillämpning av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

Departementschefen underströk att förslaget inte innebar något ställningstagande i sak till frågan huruvida vissa medel borde godkännas för spridning från luften. Sådana bedömningar ankom på produktkontrollnämnden att göra.

JoU 1976/77:10

21 Jordbruksutskottet (JoU 1975: 18) anförde för sin del bl. a. följande.

I några av motionerna riktas invändningar mot att i propositionen lagts fram förslag om att nuvarande förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften över annan mark än åkermark skall slopas. Med anledning härav vill utskottet fästa uppmärksamheten på departementschefens tidigare refererade uttalande vari understryks att förslaget inte innebär något ställningstagande i sak till frågan huruvida vissa medel bör godkännas för spridning från luften. Sådana bedömningar avses det ankomma på produktkontrollnämnden att göra. Något automatiskt frisläppande av förevarande bekämpningsmetod är det sålunda inte fråga om. Vad frågan gäller är om kontrollen av spridning av bekämpningsmedel från luften skall kunna i tillfredsställande omfattning ske med tillämpning enbart av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor eller om även i fortsättningen en speciallagstiftning skall behövas i fråga om den särskilda form för hantering av vissa hälso- och miljöfarliga varor varom nu är fråga. Som framgår av det föregående har bestämmelserna om hälso- och miljöfarliga varor redan full giltighet när det gäller spridning av bekämpningsmedel från luften över åkermark.

Enligt utskottets mening bör skillnaden i sak mellan ett system med i speciallag inskrivet förbud med möjlighet till dispens i vissa fall och ett i propositionen förordat prövningsförfarande genom produktkontrollnämndens försorg inte överbetonas. Önskemålet om att allmänheten så långt det är möjligt bereds skydd mot spridning av kemiska medel och kravet att den inte heller ovetande skall behöva komma i kontakt med sådana medel eller de områden inom vilka de spritts bör exempelvis kunna tillgodoses i lika hög grad i båda fallen. Utskottet vill vidare erinra om att det åvilar produktkontrollnämnden att göra de centrala bedömningarna enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Nämnden har bl. a. att meddela generella föreskrifter om hantering och import samt att leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen i övrigt. Nämnden handlägger vidare ärenden rörande registrering av bekämpningsmedel och skall därvid bl. a. pröva behovet av villkor och föreskrifter för användningen. Nämnden skall enligt riksdagens beslut år 1973 företräda såväl myndighets- som andra intressen. Som självskrivna ledamöter i nämnden ingår cheferna för naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket. I nämnden ingår vidare representanter för arbetstagarna och näringslivet. Såvitt utskottet kan finna är produktkontrollnämnden det organ som bör vara bäst ägnat att handlägga hithörande frågor.

Som anförs i propositionen har utredningen om spridning av kemiska medel i sitt betänkande redovisat en rad förslag till åtgärder avsedda att minska riskerna för skadeverkningar vid spridning av bekämpningsmedel. Dessa förslag gäller bl. a. obligatorisk biologisk värdeprövning av bekämpningsmedel, obligatorisk information vid spridning av sådana medel, tillståndsplikt vid yrkesmässig hantering av medlen samt skärpta krav på utbildning och hälsokontroll av personal som sprider bekämpningsmedel. Enligt utredningen krävs att vissa kompletterande bestämmelser införs i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor. Departementschefen nämner med anledning härav att han avser att senare föreslå regeringen att genomföra sådana ändringar i kungörelsen att

JoU 1976/77:10

produktkontrollnämnden får de ytterligare möjligheter som kan behövas för att reglera hanteringen av bekämpningsmedel.

Även om, som förut framhållits, det i propositionen 1975: 99 framlagda förslaget inte åsyftar något ändrat ställningstagande till frågan huruvida spridning av bekämpningsmedel från luften skall få ske över framför allt skogsmark, innebär ett bifall till förslaget självfallet en väsentlig ändring av formerna för handläggningen av hithörande frågor. Inte minst med hänsyn till den oro och det obehag många människor känner inför befarade risker av en utvidgning av användningsområdet för ifrågavarande bekämpningsmetod framstår det enligt utskottets uppfattning som särskilt angeläget att ett eventuellt riksdagsbeslut om upphävande av lagen om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften kombineras med bestämda uttalanden från riksdagens sida om vikten av att effektiva åtgärder vidtas för att minska riskerna för skadeverkningar. De uttalanden i ämnet som gjorts i propositionen förefaller från nyss angivna ståndpunkt något kortfattade. Utskottet skulle bl. a. ha satt värde på en utförligare kommentar till de ändringar i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor som avses genomföras i syfte att ge produktkontrollnämnden de ytterligare möjligheter som kan behövas för att reglera hanteringen av bekämpningsmedel.

Utskottet har i och för sig inte något att invända mot vad departementschefen i förevarande sammanhang anfört. Liksom departementschefen fäster utskottet sålunda särskild vikt vid utredningens förslag om informationsplikt vid alla former av spridning av bekämpningsmedel. Som anförs i propositionen är den obligatoriska informationen av betydelse framför allt när det gäller spridning på områden där allmänheten har fritt tillträde. Utskottet delar vidare i likhet med departementschefen utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att frågan om medicinsk kontroll av dem som sprider bekämpningsmedel är mycket viktig från arbetarskyddssynpunkt. Vad i propositionen anförts i denna fråga föranleder därför ingen erinran från utskottets sida.

Utöver vad nu anförts vill utskottet för egen del även framhålla angelägenheten av att de förslag till åtgärder i syfte att förebygga skadeverkningar som utredningen efter en mycket omsorgsfull och omfattande undersökning lagt fram så snart som möjligt genomförs. Tillämpningsbestämmelserna bör utformas så att de verksamt bidrar härtill.

Utredningens förslag tar mot bakgrund av lämnade direktiv särskilt sikte på att skydda människan i nu berörda hänseende. Häremot finner utskottet självfallet inte något att erinra. Utskottet utgår emellertid från att de ytterligare bestämmelser i fråga om produktkontrollnämndens befattning med hithörande ärenden som vid ett upphävande av 1972 års förbudslag skulle bli aktuella måste utformas med stort beaktande även av de allmänt ekologiska sammanhangen. Med anledning bl. a. av de synpunkter som i motionen 2138 framförts rörande nödvändigheten att särskilt beakta de renskötande samernas intressen i förevarande sammanhang vill utskottet framhålla att utskottet delar motionärernas uppfattning att all möjlig hänsyn självfallet bör tas till rennäringens utövare härvidlag. Bl. a. den omständigheten att något godtagbart alternativt näringsfång här inte står till buds talar för att behovet av särskilda försiktighetsmått noga beaktas innan beslut fattas om användning av bekämpningsmedel inom samernas renbetesland. Utskottet förutsätter också att hithörande frågor kommer att prövas i samråd med samernas företrädare.

JoU 1976/77:10

23 Rent allmänt bör enligt utskottets mening betonas att produktkontrollnämnden när det i förekommande fall gäller att ta ställning till frågan om sättet för spridning av bekämpningsmedel givetvis bör agera med ali möjlig försiktighet. Som i andra sammanhang redovisats påkallar bl. a. fenoxisyror som innehåller s. k. dioxiner av vilka en del är höggiftiga substanser särskild uppmärksamhet i förevarande sammanhang.

Inom utskottet har övervägts om det bör vara nödvändigt att föreskriva att spridning av bekämpningsmedel från luften endast skall få ske efter produktkontrollnämndens prövning och godkännande i varje särskilt fall. Att ha detta som ett generellt krav har dock bedömts vara alltför långtgående. Enligt utskottets mening bör det emellertid inte vara uteslutet att sådant villkor föreskrivs beträffande områden som bedöms särskilt känsliga eller då eljest särskilda skäl härför föreligger.

Under nu angivna förutsättningar tillstyrker utskottet regeringens förslag att lagen om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften upphävs och att kontrollen av spridning av sådana medel i fortsättningen helt sker med tillämpning av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

Frågan om förbud mot användning av freongas som drivmedel i sprayer väcktes även genom en motion till riksmötet 1975. Vid ärendets beredning föregående höst yttrade utskottet (JoU 1975/76: 15) bl. a.

Som bl. a. redovisas i naturvårdsverkets tidning Miljöaktuellt nr 8/1975 är freoner handelsnamnet på vissa ämnen inom gruppen fluorkolväten som bl. a. används mycket som drivgas i sprayförpackningar. De har hittills ansetts väl utprövade och relativt ofarliga. Ändå har freonerna vid ett flertal tillfällen varit föremål för debatt både i massmedia och bland forskare och producenter. Nu är de åter aktuella på grund av sin påstådda förmåga att påverka ozonet i jordatmosfären. En amerikansk forskningskommission, IMOS, har sålunda visat att freoner som används som drivgas i många av våra sprayförpackningar kan påverka det skyddande ozonskikt som omger jorden. Än så länge rör det sig om en hypotes; belägg genom direkta mätningar finns inte. Kommissionen föreslår därför inga direkta åtgärder nu, utan avvaktar resultatet av en mer ingående undersökning som den amerikanska National Academy of Science håller på med och som väntas bli klar under våren 1976.

Att ämnen, som t. ex. freonerna, kan misstänkas åstadkomma permanenta förändringar i atmosfärens sammansättning måste enligt naturvårdsverket ses som mycket allvarligt. Verket följer emellertid utvecklingen på området och avvaktar bl. a. ytterligare resultat av forskningen. Från OECD-organet Sector Group of Unintended Occurrence of Chemicals in the Environment får naturvårdsverket också löpande information om forskning på området.

Som i det föregående anförts kan regeringen eller produktkontrollnämnden, om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt, förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag. Utskottet utgår från att den i motionen väckta frågan följs mycket noga av regering och berörda kontrollorgan och förutsätter att man kommer att reagera snabbt om misstankarna om freonernas miljöfarlighet verifieras och, om så skulle visa sig erforderligt, förelägger riksdagen förslag om åtgärder i ämnet. Den under kommande vår väntade forskningsrapporten i ämnet bör ge bättre grund för ställningstaganden härvidlag. I sammanhanget kan kanske tilläggas att skyddet mot even -

JoU 1976/77:10

tuella skadeverkningar i nu förevarande avseende som på så många andra håll inom miljövårdsområdet kräver en internationell samordning för att en tillfredsställande lösning skall kunna uppnås. Det är därför inte tillräckligt att problemen angrips nationellt.

Någon ytterligare åtgärd till följd av berörd motion fann sig utskottet i dåvarande läge inte böra föreslå.

Buller

Motionerna

I motionen 1975/76: 1639 erinras om att 1969 års trafikbullerutredning i avgivna delbetänkanden om vägtrafikbuller respektive flygbuller bl. a. föreslagit rättsligt bindande normer för fordonsbuller. Enligt motionärerna föreligger inget hinder mot att utredningens förslag härom genomförs omgående. Härigenom skulle, anser motionärerna, möjligheter skapas att åtminstone komma åt det mest flagranta och onödiga bullret på vägar och gator. Över huvud taget anser motionärerna att tiden är mogen att införa styrande bullernormer.

I motionen 1975/76: 1700 föreslås, med hänvisning till trafikbullerutredningens betänkande om flygbuller, olika åtgärder för att begränsa bullerstörningar från flyg. Motionärerna anför som skäl för förslagen bl. a. att det är av utomordentlig vikt att flygverksamheten vid vårt lands större flygplatser bedrivs så att omgivande bebyggelse i största möjliga utsträckning skonas från störande buller.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om trafikbuller och därmed sammanhängande problem har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. I betänkandet 1974: 12 underströk jordbruksutskottet liksom vid tidigare riksdagsbehandling av hithörande frågor att bullerstörningar ofta kan utgöra mycket allvarliga miljöproblem. Utskottet erinrade om att 1972 års FN-konferens om den mänskliga miljön fäste sådan vikt vid bullerfrågan att man på svenskt förslag antog en resolution om internationella normer för bulleremissioner från vägfordon och arbetsredskap. Vidare hänvisade utskottet bl. a. till trafikbullerutredningens verksamhet och fann — utan erinran från riksdagens sida — att i sammanhanget behandlade motioner kunde lämnas utan åtgärd.

I betänkandet 1974: 45 behandlade jordbruksutskottet ett motionskrav om sådan ändring i miljöskyddslagen att tillståndsplikt införs för byggande av vägar och flygplatser. Utskottet fann starka skäl föreligga att sådan tillståndsplikt infördes beträffande flygplatser och vägar som kunde medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen (rskr 1974: 405).

JoU 1976/77:10

25 Också i betänkandet 1975: 7 behandlade jordbruksutskottet vissa bullerfrågor. I samband därmed upplystes att inom jordbruksdepartementet påbörjats en kartläggning av gällande bestämmelser om bullernormer m. m., närmast avseende bullerstörningar såvitt avsåg den yttre miljön. Avsikten var att klarlägga vilka områden som inte var eller kunde tänkas bli tillfredsställande täckta genom pågående utredningsarbete och tillsynsverksamhet. Enligt en av riksdagen bifallen reservation (fp, c, m) beslöts ge regeringen till känna behovet av att en särskild utredning snarast tillsattes för att överväga dithörande problem (rskr 1975: 84).

Pågående verksamhet m. m.

Som motionärerna anfört har trafikbullerutredningen i avgivna delbetänkanden rörande trafikbuller (SOU 1974: 60) och flygplansbuller (SOU 1975: 56) lagt fram vissa förslag till åtgärder för att begränsa buller från vägtrafik och flygtrafik. Vidare har utredningen i april 1976 avgett ett betänkande (SOU 1976: 21) om buller från fritidsbåtar. Trafikbullerutredningens förslag, som blivit föremål för omfattande remissbehandling, övervägs f. n. i kommunikationsdepartementet.

Regeringen har den 18 mars 1976 beslutat bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppgift att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen. De sakkunniga har antagit namnet miljöskyddsutredningen. I utredningsdirektiven hänvisas, såvitt avser bullerproblematiken, bl. a. till jordbruksutskottets i föregående avsnitt nämnda betänkanden 1974: 45 och 1975: 7. De sakkunniga bör, enligt direktiven, utreda de problem som aktualiserats genom ifrågavarande riksdagsbeslut angående tillståndsprövning av flygplatser och vägar. Vidare framhålls — med hänvisning till det utredningsarbete som genomförts rörande trafikbuller och buller på arbetsplatsen — att utredningen också bör pröva behovet av ytterligare åtgärder för att komma till rätta med bullerstörningar.

Landskapsvård m. m.

Motionerna

Enligt motionen 1975/76: 1699 har den moderna teknologin inneburit att naturen i allt större utsträckning kommit att utnyttjas för olika fritidsändamål. Till denna utveckling har också den ökade fritiden och utbyggnaden av allemansrätten bidragit. På grund härav anser motionären det väsentligt att bevara möjligheterna att långsiktigt ösa ur den viktiga källa till hälsa för folket som naturen utgör. Detta innebär enligt motionären att bl. a. markernas och vattendragens långsiktiga bärkraft för olika former av utnyttjande måste bedömas och bevaras.

I motionen 1975/76: 1712 framhålls att stora partier av de natursköna stränderna vid Blekinges och Skånes sydkust liksom ön Vens branta

JoU 1976/77:10

stränder sedan årtionden är starkt utsatta för havets inverkan genom erosion. Den fortgående erosionen har haft sådan omfattning att betydande landskapsvärden gått till spillo. Enligt motionären är det önskvärt att frågan om ett varaktigt erosionsskydd för de utsatta strandlinjerna blir föremål för utredning.

Tidigare riksdagsbehandling, pågående verksamhet m. m.

De frågor rörande markslitage och markkapacitet m. m. som aktualiseras i motionen 1975/76: 1699 har ett nära samband med de krav på en från ekologisk synpunkt riktig naturresurshushållning som bl. a. motionsvis framförts under senare år. Jordbruksutskottet har i sådana sammanhang (bl. a. JoU 1972: 49) framhållit att en ekologisk grundsyn är en nödvändig utgångspunkt för hushållningen med våra naturresurser. Utskottet har erinrat om att denna tanke kommit till klart uttryck i den rapport år 1971 (SOU 1971: 75) rörande hushållning med mark och vatten, som ligger till grund för den fysiska riksplaneringen. Frågor av det slag som åsyftas i motionen 1975/76: 1699 torde beaktas såväl vid säkerställande av områden enligt naturvårdslagen som i riksplanearbetet. Som exempel på lagstiftning inom naturvårdsområdet som särskilt syftar till att skydda sådana värden som anges i motionen kan nämnas terrängkörningslagen (1975: 1313). Denna lag föregicks av ett omfattande forskningsprojekt rörande bl. a. verkningar i form av markslitage m. m. av körning med olika slags fordon över olika marktyper. Forskning rörande problemen kring marks användning för olika ändamål pågår f. n. bl. a. i statens naturvårdsverks regi och vid Skogshögskolan. Av särskilt intresse synes vara ett relativt omfattande forskningsprojekt rörande landskapsanalys för fysisk planering, vilket bedrivs av naturvårdsverket i samarbete med Linköpings kommun. Avsikten med projektet är att utarbeta en modell för gradering av ett markområdes användbarhet för olika ändamål, såsom jordbruk, skogsbruk, friluftsliv m. m. En slutrapport angående detta projekt planeras enligt uppgift bli publicerad före årsskiftet 1976-1977.

Såvitt gäller önskemålen att bibehålla sjöarnas och strändernas bärkraft kan nämnas att sjötrafikförordningen (1962: 150), såsom närmare utvecklas i ett följande avsnitt om vatten- och luftvård, numera ger läns styrelsen vissa möjligheter att meddela de föreskrifter rörande båttrafiken m. m. som påkallas från bl. a. allmän miljövårdssynpunkt.

I fråga om erosionsproblematiken kan nämnas att vissa delar av landet, framför allt den skånska sydkusten, har en sådan kvartärgeologisk uppbyggnad att den utsätts för påtaglig erosion vid vissa väderleksförhållanden. Erosionen är en geologisk process som styrs av vind- och vågrörelser, strömmar, vattenstånd m. m. Dessa faktorers påverkan på stranden är dessutom beroende av markmaterialets beskaffenhet. Under

JoU 1976/77:10

senare år har bl. a. vissa områden inom Ystads kommun varit särskilt utsatta för erosion från havet, t. ex. Löderup och Ystads strandbad. Inom dessa områden har erosionen mest uppmärksammats på grund av att byggnader och andra anläggningar hotats eller förstörts. Till skydd mot erosion har på enskilda markägares eller kommunalt initiativ olika åtgärder vidtagits av mer eller mindre långsiktig karaktär. Strandskoningar i form av träpålar nedslagna i strandlinjen har utförts. Stenmaterial har tippats i strandsluttningar. På vissa ställen har pålrader utförts såväl parallellt med som vinkelrätt mot stranden. De åtgärder som vidtagits mot stranderosionen har dock inte alltid gett åsyftat resultat.

I jordbruksutskottets betänkande 1968: 36 behandlades två motioner om skydd mot erosion vid Löderups strandbad. Utskottet, som beretts tillfälle att närmare studera förhållandena på platsen, vitsordade för sin del att den fortgående erosionen hade sådan omfattning att högst betydande natur- och landskapsvärden löpte risk att bli tillspillogivna. Utskottet upplyste emellertid bl. a. om att Kungl. Maj:t i början av år 1967 beviljat länsstyrelsen i Kristianstads län ett särskilt anslag för utredning i samråd med sjöfartsstyrelsen om skyddsåtgärder mot erosion vid den berörda kuststräckan. Utskottet fann att syftet med då behandlade motioner skulle komma att tillgodoses utan särskild åtgärd från riksdagens sida. Med hänsyn till frågans vikt sade sig utskottet dock förutsätta att den fortsatta utredningen skulle bedrivas skyndsamt och att Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter snarast vidtog de åtgärder som befanns påkallade.

Erosionsproblematiken har blivit föremål för viss ytterligare utrednings- och forskningsverksamhet såväl inom som utom landet. Bl. a. har länsstyrelsen i Malmöhus län i november 1975 framlagt en utredningsrapport med titeln Stranderosion inom Ystads kommun Beskrivning och förslag. Från kommunalt och vetenskapligt håll har i olika sammanhang framhållits behovet av en övergripande utredning på förevarande område, vilken med stöd av grundläggande forskningsinsatser kunde ge underlag för en långsiktig planering av åtgärder mot erosionen. Sålunda har t. ex. Ystads kommun i skrivelse till regeringen den 1 december 1975 hemställt att en utredning med naturvetenskaplig och teknisk expertis tillsätts för en långsiktig planering av åtgärder mot stranderosionen i Ystads kommun och att erforderliga medel för utredningens bedrivande anvisas. Skrivelsen övervägs f. n. i jordbruksdepartementet.

I diskussionen rörande erosionsproblematiken har å andra sidan också röster höjts för att erosionen i egenskap av en naturlig geologisk process bör få fortgå obehindrat och utan tekniska ingrepp från människans sida. I sådana sammanhang har ifrågasatts om inte de utsatta områdena — med ersättning till berörda markägare — borde avsättas till naturreservat för närmare studium av erosionsprocessens gång.

JoU 1976/77:10

28 Naturvårdslagen

Motionerna

I motionen 1975/76: 243 påpekas att den som av länsstyrelsen erhållit tillstånd till viss täktverksamhet omedelbart kan påbörja verksamheten utan att avvakta att beslutet vunnit laga kraft och således oberoende av om någon intressent — ofta den kommunala byggnadsnämnden — överklagat tillståndsbeslutet. Detta förhållande kan enligt motionären leda till att ett markområde tillfogas obotlig skada innan tillståndsärendet slutgiltigt avgörs. Motionären anser därför att nu åsyftad exploatering av ett markområde ej bör få påbörjas förrän bevis erhållits om att tillståndsbeslutet vunnit laga kraft.

I motionen 1975/76: 1733 framhålls att då naturreservat bildas enligt naturvårdslagen det åligger länsstyrelse att efter delgivning ge berörda markägare möjlighet att inom viss tid göra erinringar mot föreslagna reservatsbestämmelser. När det gäller inrättande av naturvårdsområde finns enligt motionären inte motsvarande skyldighet, utan i dessa fall har underrättelseskyldigheten inskränkts till annonsering i ortstidning, ett enkelt utställningsförfarande och införande i länskungörelse. Enligt motionären är det från rättssäkerhetssynpunkt rimligt att kända markägare genom skriftligt meddelande bereds tillfälle att yttra sig också om föreslagna bestämmelser för naturvårdsområde samt får sig tillsända de slutliga områdesbestämmelserna.

I motionen 1975/76: 1979, vilken innehåller motivering till yrkandena i motionen 1975/76: 2023, framhålls att de många oklara punkterna på allemansrättens område bör klarläggas. Naturvårdslagens kortfattade regler om allemansrätten kräver enligt motionärerna en precisering. Allemansrätten utgör, heter det vidare, ett värdefullt inslag i den svenska rättstraditionen och en viktig förutsättning för ett allmänt friluftsliv. Detta kräver att dess innebörd klarläggs.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

I fråga om grus- och matjordstäkt föreskrivs i 18 § naturvårdslagen (1964: 822) att täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej får ske utan länsstyrelsens tillstånd. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på naturmiljön begränsas eller motverkas. Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall tillstånd för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för föreskrivna åtgärder.

När det gäller täkt av odlad matjord bör observeras att lantbruksnämnd enligt 6 § jordhävdslagen (1969: 698) har vissa möjligheter att förordna att sådan täkt inte får ske utan nämndens tillstånd.

JoU 1976/77:10

29 När tillstånd lämnas med stöd av 18 § naturvårdslagen skall — enligt 27 § naturvårdsförordningen (1976: 484) — avskrift av beslutet snarast möjligt sändas till statens naturvårdsverk, vägförvaltningen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommunen.

I motionen 1975/76: 243 torde i första hand åsyftas sådana situationer där markägare genom beslut av länsstyrelsen erhåller tillstånd till viss täktverksamhet och där på grund av naturvårdsintressen eller andra allmänna intressen prövning av beslutet påkallas i högre instans, i detta fall regeringen (jordbruksdepartementet). Genom uttrycklig föreskrift i 40 § 3 st. naturvårdslagen har statens naturvårdsverk erhållit rätt att överklaga beslut av nu åsyftat slag. Sådan besvärsrätt har i praxis även tillerkänts kommunen. Som motionären framhållit länder tillståndsbeslutet i princip till efterrättelse utan hinder av att beslutet överklagas. Så torde i allmänhet vara fallet när det gäller förvaltningsbeslut som gynnar sökanden. En jämförelse med t. ex. beslut om byggnadslov ligger nära till hands. Sökanden i ett byggnadslovsärende anses ju i princip inte skyldig att avvakta att beslutet vinner laga kraft innan byggandet får påbörjas. Emellertid finns inom förvaltningsrätten också exempel på motsatta förhållandet. Ett sådant exempel är 49 § miljöskyddslagen (1969:387), enligt vilken bl. a. beslut om tillstånd i fråga om miljöfarlig verksamhet blir gällande först när beslutet vunnit laga kraft. Ett av motiven till denna bestämmelse är att den verksamhet som avses kan vålla skador på miljön som — vid ett eventuellt upphävande av tillståndsbeslutet i högre instans — inte kan repareras. Tillståndsmyndigheten kan dock förordna att beslutet skall gälla omedelbart.

Nackdelarna med en omedelbar verkställighet av beslut om tillstånd till täktverksamhet kan motverkas på olika sätt. Sålunda finns t. ex. möjlighet för besvärsmyndigheten att förordna om inhibition, dvs. att det överklagade beslutet i avvaktan på prövningen av besvären inte skall gälla. Denna möjlighet utnyttjades t. ex. av regeringen i samband med att naturvårdsverket överklagade ett beslut om grustäkt inom Ekerö kommun. Också tillståndsmyndigheten anses ha motsvarande möjlighet att, om skäl därtill föreligger, förordna att tillståndsbeslutet blir gällande först sedan det vunnit laga kraft. Det bör understrykas att sökanden i ett kontroversiellt tillståndsärende under alla förhållanden torde få räkna med risken att han — om tillståndsbeslutet upphävs efter prövning i högre instans — åläggs att vidtaga återställningsåtgärder inom täktområdet, något som kan utgöra en återhållande faktor.

Regler om bildande av naturvårdsområde tillkom i samband med vissa ändringar i naturvårdslagen (1964: 822), vilka trädde i kraft den 1 januari 1975. Avsikten med institutet naturvårdsområde var att det skulle användas för att bevara ett natur- och kulturlandskap i fall där skyddsbehovet var mindre intensivt och kunde tillgodoses genom vård och kon -

JoU 1976/77:10

trollåtgärder, som vanligen kunde förenas med ett normalt jord- och skogsbruk. Institutet naturreservat skulle därigenom kunna förbehållas särskilt skyddsvärda objekt för vilkas säkerställande krävs mera intensiva vårdåtgärder och betydande ingrepp i pågående markanvändning.

Enligt vid tidpunkten för motionens väckande gällande regler förelåg vissa skillnader i länsstyrelsens formella behandling av ärenden avseende bildande av naturreservat respektive naturvårdsområde. Bl. a. var skyldigheten att kommunicera med berörda sakägare mindre omfattande vid bildande av naturvårdsområde. Bestämmelser härom fanns i naturvårdskungörelsen (1974:1028). Enligt den av regeringen utfärdade naturvårdsförordningen (1976: 484), som — med upphävande av naturvårdskungörelsen — trätt i kraft den 1 juli 1976, föreligger emellertid inte längre någon skillnad i detta avseende. 111 § naturvårdsförordningen föreskrivs att länsstyrelsen, innan beslut fattas om bl. a. bildande av naturreservat, skall förelägga ägare och innehavare av särskild rätt till marken att, om de så önskar, inom viss tid framställa erinringar mot åtgärden. Föreläggandet och de ifrågasatta reservatsföreskriftema skall därvid delges varje sakägare vars rätt kan beröras av föreskrifterna. Enligt 22 § naturvårdsförordningen har nyss angivna bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde.

Frågor med anknytning till allemansrätten har på senare år i olika sammanhang varit föremål för riksdagens behandling (JoU 1972: 52, 1974: 52, 1975/76: 5 och 28). Allemansrätten har beskrivits som en urgammal sedvanerätt som endast i begränsad utsträckning kommit till uttryck i lag. Genom en ändring år 1974 av 1 § naturvårdslagen (1964: 822) har dock som en grundläggande princip fastlagts att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas och att den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Jordbruksutskottet har i detta och övriga sammanhang redovisat vissa uttalanden angående allemansrättens närmare innebörd. Beträffande den närmare innebörden av allemansrätten har man ibland hänvisat till en framställning av professor Bertil Bengtsson, vari sägs bl. a. följande:

Allemansrätten kan enklast beskrivas som en befogenhet för envar att i viss utsträckning nyttja annans fastighet, oavsett om man äger någon särskild rätt till den. Nyttjandet får dock inte gå så långt att fastighetens ägare (eller annan med särskild rätt till fastigheten, t. ex. en nyttjanderättshavare) tillfogas nämnvärd olägenhet eller skada. — Innebörden av denna modifikation är svår att fastställa. De lagbestämmelser som finns på området är delvis svårtolkade. Rättspraxis är obetydlig och litteraturen sparsam. Vissa frågor om avvägningen mellan markägarens och allmänhetens intressen är starkt kontroversiella. En hänvisning till sedvanan ger knappast tillräcklig ledning, eftersom på senare år — särskilt med bilismens genombrott — allmänhetens vanor befunnit sig i snabb förändring och för övrigt torde växla bland olika kategorier av friluftsintresserade. Vid en tolkning av oklara lagregler verkar det mera närliggande

JoU 1976/77:10

att särskilt beakta den allmänna tendensen bl. a. i naturvårdslagen att tillvarataga allmänhetens intresse av rörelsefrihet i markerna, så länge markägaren inte tillfogas nämnvärd ekonomisk skada. — Ytterligare kompliceras läget av att bestämmelserna huvudsakligen rör straffansvar, vilket också utgör den praktiskt viktigaste påföljden när allmänhetens befogenheter överskrids. Allt nyttjande som går fritt från straff kan dock inte anses tillåtet.

I betänkandet 1975/76: 5 behandlade jordbruksutskottet en motion med krav på åtgärder för ökad information om allemansrättens innehåll, med betoning av att med denna följer inte bara rättigheter utan även skyldigheter. Utskottet framhöll därvid att allemansrätten var av avgörande betydelse för människornas möjlighet att nå rekreation och avkoppling i det fria. Behovet av att så fritt som möjligt få vistas i naturen ökade, enligt utskottet, också i takt med utvecklingen mot en allt större fritid. Det var under angivna förhållanden av största vikt att allemansrätten utövades på sådant sätt att den inte råkade i vanrykte. Utskottet underströk därför att den frihet som allemansrätten innebar var en frihet under ansvar. Utskottet betonade vidare värdet av en effektiv information rörande allemansrättens innehåll, vilken borde nå ut till människorna i ett så tidigt stadium som möjligt, t. ex. i samband med undervisningen i förskolor och skolor.

Viss diskussion angående allemansrätten förekom även i samband med behandlingen av propositionen 1975/76: 67 med förslag till terrängkörningslag. Utskottet ansåg sig därvid (JoU 1975/76: 28) inte böra förorda ett motionsyrkande om ett uttryckligt lagstadgande av innebörd att markägares tillstånd alltid skulle utgöra en förutsättning för rätten att framföra motorfordon i terräng. Denna fråga borde även i fortsättningen avgöras inom ramen för de allmänna riktlinjerna för allemansrättens utövande. Utskottet erinrade vidare om tidigare gjorda uttalanden av innebörd att allemansrätten inte utan vidare innebar rätt att med snöskoter eller annat motorfordon färdas på annans mark. Så mycket stod enligt utskottet klart att det inte var tillåtet att färdas så att skador på mark eller gröda kunde uppkomma eller så att hemfriden stördes.

Vatten- och luftvård m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76: 428 framhålls att det snabbt ökande antalet fritidsbåtar i vårt land på vissa håll ger upphov till besvärande miljöstörningar. Enligt motionärerna är det angeläget att vidta åtgärder för att begränsa de miljöskadande utsläppen i luft och vatten från båtmotorer och båtar av olika slag.

I motionen 1975/76: 633 aktualiseras främst de miljöstörningar som oljeutsläppen från tankfartygen utgör. Motionärerna anser det angeläget att Sverige verkar för att systemet med segregerade barlasttankar i olje -

JoU 1976/77:10

fartyg vinner allmän tillämpning och att tanktonnagets storlek begränsas. Vidare bör, anser motionärerna, lagstiftningen mot vattenföroreningar från fartyg kompletteras med regler om vattenföroreningsavgift för den fartygsägare eller redare från vars fartyg utsläpp sker i strid med gällande regler. Också påföljdsbestämmelserna bör skärpas. Det problem vid tillämpningen av konventionsbestämmelser m. m. som bevissvårigheterna utgör anser motionärerna bör lösas genom vissa regler om indiciebevisning vid utsläpp av åsyftat slag. Sådan indiciebevisning skulle anses utslagsgivande om inte godtagbar motbevisning presterades.

I motionen 1975/76: 1634 påtalas de luftföroreningsproblem som det ökande bilbeståndet medför i tätorterna. Enligt motionären är det nödvändigt att införa fasta normer för hur stora utsläpp från fordonen som kan tillåtas. Studiet av luftföroreningarna kan t. ex. ske genom systematiserade mätningar eller datorbaserade beräkningsmetoder. Med fasta normer och effektiva mätmetoder får man enligt motionären ett sådant grepp om luftföroreningarnas förekomst att man ser var de allvarliga problemen är belägna och får saklig grund för att ta itu med dem.

I motionen 1975/76: 1633 framhålls att en stor del av landets vattendrag under en lång följd av år förorenats av utsläpp från kommuner och industrier. För flera kommuner har föroreningar av vattendragen lett till skadeståndsskyldighet gentemot mark- och djurägare. Enligt motionärerna är det i huvudsak landets inlandskommuner som drabbas av dessa miljövårdskostnader. Kommunerna vid kusten har nämligen i allmänhet släppt ut sitt avloppsvatten i havet, vilket visserligen också fått negativa miljöeffekter men ej av den arten att dyrbara saneringsåtgärder måst vidtagas. Motionärerna anser att samhället solidariskt bör bära kostnaden för att vattendragen skall kunna återställas i sitt naturliga skick. Detta motiverar, anser man, att statsbidrag utgår till de saneringsarbeten som bör utföras i många av landets vattendrag.

Bakgrund

Förorening av havsvatten genom olja, kemikalier etc. medför i flera hänseenden betydande skador och avsevärda olägenheter. Skadeverkningarna på växt- och djurvärld är välkända. Skador och olägenheter förorsakas också fisket bl. a. genom att redskap smutsas ned och förstörs av oljeföroreningar. Olja som driver in mot kusterna kan göra stränder otjänliga för bad och annat friluftsliv.

Sedan länge pågår ett internationellt samarbete för att söka hindra förorening av havsvattnet. Beträffande utsläpp av olja från fartyg har samarbetet tidigare resulterat i bl. a. konventionen den 12 maj 1954 till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja (oljeskyddskonventionen). Grundtanken i konventionen är att varje fördragsslutande stat skall tillse att dess fartyg, oavsett var i världen de uppehåller sig, iakttar i konventionen angivna regler för att motverka att havsvattnet

JoU 1976/77:10

förorenas. Den viktigaste av dessa regler är ett förbud mot utsläpp av olja inom vissa i konventionen angivna zoner (förbjudna zoner). Dessa sträcker sig i regel 50 nautiska mil från land. Konventionen ändrades i vissa hänseenden vid en internationell oljeskyddskonferens år 1962. Ändringarna innebar bl. a. att också Östersjön och Nordsjön förklarades vara förbjudna zoner. Ytterligare ändringar i konventionen antogs vid församlingsmöten som Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) höll åren 1969 och 1971. Genom dessa ändringar fick konventionen ett väsentligt ändrat innehåll. Bl. a. slopades de s. k. fria zoner, där olja tidigare fått släppas ut. Konventionen och 1962 års ändringar däri trädde i kraft 1958 resp. 1967. De 1969 och 1971 beslutade ändringarna har ännu inte trätt i kraft. Sverige har tillträtt konventionen och godkänt konventionsändringarna.

Vidare antogs 1969 en internationell konvention om ingripande på det fria havet vid olyckor som är ägnade att leda till föroreningar genom olja (1969 års ingreppskonvention). Konventionen syftar till att precisera kuststaternas befogenhet att på det fria havet ingripa mot utländskt fartyg för att förebygga förorening genom olja vid sjöolycka och för att begränsa skadeverkningar av sådan förorening. Sverige har tillträtt ingreppskonventionen, som trädde i kraft den 6 maj 1975.

Vid en internationell havsföroreningskonferens i London hösten 1973 antogs en internationell konvention till förhindrande av förorening från fartyg (havsföroreningskonventionen) och ett protokoll om ingripande på det fria havet vid havsförorening genom andra ämnen än olja (ingreppsprotokollet). Till skillnad från oljeskyddskonventionen innehåller havsföroreningskonventionen bestämmelser inte bara om utsläpp av olja utan även av andra skadliga ämnen — i huvudsak kemikalier —, toalettavfall och fast avfall. Genom ingreppsprotokollet utvidgas 1969 års ingreppskonvention så att det blir möjligt att vidta åtgärder även när allvarlig och överhängande fara föreligger för förorening genom kemikalier m. m. Havsföroreningskonventionen innehåller bl. a. detaljerade regler om segregerade barlasttankar för oljetankfartyg med minst 70 000 tons dödvikt. Vidare ges bestämmelser om övervaknings- och kontrollsystem för oljeutsläpp samt om storleksbegränsning och arrangemang av lasttankar, rumsindelning och stabilitet.

Parallellt med arbetet på havsföroreningskonventionen förbereddes en särskild konvention om skydd av östersjöområdets marina miljö (östersjökonventionen). Arbetet med konventionen avslutades vid en miljövårdskonferens i Helsingfors i mars 1974. Konventionen har till syfte att minska den förorening som orsakas av ämnen som härrör från områdena kring östersjön och från sjöfarten där. Den innehåller i likhet med havsföroreningskonventionen regler om utsläpp av olika slag (olja, kemikalier, toalettavfall och fast avfall) från fartyg.

För Sveriges del finns bestämmelser till skydd för den marina miljön

3 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

bl. a. i lagen (1972: 275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (ändrad senast 1976: 7). I anslutning till godkännandet av bl. a. östersjökonventionen (prop. 1975/76: 5, JoU 1975/76:16, rskr 1975/76: 58) har riksdagen antagit en lag (1976: 6) om åtgärder mot vattenförorening inom Östersjöområdet.

Enligt en särskild förordning härom (1976: 570) träder lagen i kraft, såvitt avser utsläpp, mottagning och behandling av olja, den 1 april 1977 och i övrigt den 1 januari 1977. Tillämpningsföreskrifter till lagen finns i förordningen (1976: 573) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom östersjöområdet. De nya bestämmelserna innebär i korthet att förbud — med vissa undantag — införs mot utsläpp från fartyg av olja och oljerester inom östersjöområdet. Toalettavfall och fast avfall får släppas ut endast i undantagsfall eller på särskilda villkor. För mottagning och behandling av oljehaltigt barlastvatten o. d. skall särskilda mottagningsanordningar finnas i hamnar där olja lastas eller oljetankfartyg repareras. Annat avfall — således bl. a. toalettavfall — avses bli omhändertaget inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Den som bryter mot förbud mot utsläpp av olja eller annat avfall kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Beträffande bevisföring vid oljeutsläpp kan nämnas att ett system med partikelmärkning av oljerester i fartyg, vilket ger goda identifieringsmöjligheter, sedan några år provats i svenska hamnar. F. n. pågår viss verksamhet med målsättning att utvidga systemet till att omfatta samtliga stater som undertecknat östersjökonventionen.

I fråga om fritidsfartyg kan nämnas att antalet fritidsbåtar ökat kraftigt i Sverige under de senaste decennierna. 1974 års fritidsbåtutredning har i ett betänkande (SOU 1974: 95, Båtliv) konstaterat att den ökande trafiken med fritidsbåtar medfört vissa problem från miljövårdssynpunkt. Enligt utredningen kan sådana problem uppstå främst i följande avseenden.

1. Nedskräpning genom sopor m. m.

2. Utsläpp av toalettavfall i vatten

3. Bensin- och oljespill samt avgaser från båtmotorer

4. Giftiga bottenfärger

5. Destruktion av uttjänta båtar

6. Buller

I motionen 1975/76:428 åsyftas i första hand de miljöstörningar som uppstår genom utsläpp från båtmotorer av typ bensin- och oljespill samt avgaser. Oljespill från båtmotorer kan bero på bl. a. dåligt underhållna motorer, slarv vid tankstationer och varv samt medveten tömning av använd olja i vattnet. Studier rörande vattenförorening genom trafik i sötvatten med båtar med utombordsmotorer har skett i bl. a. USA, Västtyskland och Norge och avsett främst smakpåverkan på fisk och ekologiska skador. Aktuella ämnen synes vara koloxid, koldioxid,

JoU 1976/77:10

bly och kolväten. Någon aktuell svensk undersökning rörande omfattningen och effekterna av förorening genom bensin- och oljespill samt avgaser från båtmotorer föreligger inte. Den amerikanska undersökningen har enligt uppgift inte kunnat påvisa att de nu åsyftade utsläppen vållat några påtagliga olägenheter från miljövårdssynpunkt. Emellertid har närmast berörda myndigheter, främst statens naturvårdsverk och sjöfartsverket, uppmärksamheten riktad på miljöaspekterna kring den ökande fritidsbåtstrafiken. Vidare kan nämnas att det inom Nordiska rådet pågår viss verksamhet med syfte att harmonisera den nordiska lagstiftningen rörande fritidsbåtar.

För fritidsfartygens vidkommande har en särskild bestämmelse intagits i tillämpningsföreskrifterna till lagen om åtgärder mot vattenföroreningar inom Östersjöområdet. I denna föreskrivs att reglerna skall i fråga om fritidsfartyg gälla i den utsträckning som sjöfartsverket beslutar efter samråd med statens naturvårdsverk. Enligt en särskild artikel i Östersjökonventionen skall nämligen de fördragsslutande staterna vidta särskilda åtgärder för att minska skadliga verkningar av trafik med nöjesbåtar i östersjöområdet. Dessa åtgärder skall bl. a. avse ändamålsenliga mottagningsanordningar för avfall från sådana båtar.

I formellt hänseende saknas inte möjligheter att med stöd av nu gällande bestämmelser ingripa mot miljöstörningar från fritidsbåtar. Gentemot störningar av mera påtagligt slag torde i vissa fall miljöskyddsoch hälsovårdslagstiftningen kunna åberopas. Vidare kan erinras om länsstyrelsens möjlighet att med stöd av naturvårdslagen hålla verksamheten vid stränder under kontroll. Av störst betydelse i detta sammanhang är dock 5 § sjötrafikförordningen (1962: 150) i den lydelse paragrafen har fått efter författningsändring (1975:156) som trätt i kraft den 1 juni 1975. Enligt första stycket får sjöfartsverket meddela föreskrift som är påkallad från sjösäkerhetssynpunkt och avser framförande av fartyg i farvatten som är trångt eller på annat sätt svårnavigabelt eller har intensiv trafik. Enligt andra stycket får länsstyrelsen efter samråd med sjöfartsverket meddela föreskrift om fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Detsamma gäller annan begränsning av eller annat förbud mot användning av vattenområde för trafik med fartyg, om åtgärden behövs av miljövårds- eller säkerhetsskäl och den ej gäller handelssjöfarten i allmän farled. Efter samråd med sjöfartsverket får länsstyrelsen meddela också annan föreskrift om begagnande av Sveriges sjöterritorium när den är av tillfällig art. Har föreskrift som nyss nämnts betydelse för trafik med fritidsbåtar eller eljest från miljövårdssynpunkt skall enligt 5 § tredje stycket samråd ske med naturvårdsverket. Enligt femte stycket i paragrafen gäller föreskrifterna inte fartyg som i brådskande yrkesutövning används av polis-, lots- eller tullpersonal, av brandförsvaret vid räddningstjänst eller

JoU 1976/77:10

av läkare. Sådan föreskrift gäller inte heller för örlogsfartyg i brådskande tjänsteutövning. Den som överträder föreskrift som har meddelats med stöd av 5 § dömes till penningböter, högst 500 kr.

Bakgrunden till den sålunda genomförda lagändringen framgår av departementschefens yttrande i den aktuella propositionen (prop. 1975: 17). Han uttalade bl. a.:

Det är i första hand fritidsbåtstrafikens snabba utveckling som orsakat problem. Denna utveckling har inneburit såväl att antalet båtar stigit kraftigt som att motorstyrkan och fartresurserna ökat. Vidare kan båtar numera lätt flyttas från ett vattendrag till ett annat — t. ex. med hjälp av trailer. Tidigare skyddade vattenområden har härigenom blivit tillgängliga för en mera omfattande fritidsbåtstrafik. Denna utveckling ger upphov till problem från sjösäkerhets- och miljösynpunkter. Jag tänker då på områden där det från allmän rekreationssynpunkt eller med hänsyn till de kringboendes intressen eller på grund av sjöns eller vattenområdets ringa storlek bör övervägas förbud mot motorbåtstrafik. Det finns också sjöar som har ett djurliv vilket det finns särskild anledning att skydda. Den inskränkning i den fria rätten att trafikera vatten som ett förbud mot motorbåtstrafik inom särskilt område kan medföra, uppvägs i sådana fall av den förbättrade tillgången till ostörd natur. Det blir här fråga om en avvägning mellan olika intressen, där naturvårds- och miljöskyddssynpunkterna hittills inte kunnat tas till vara i tillräcklig grad. En möjlighet att förutom i de fall för vilka jag tidigare redogjort förbjuda motorbåtstrafik torde ligga helt i linje med strävanden att — där naturvårds- och miljöskyddsintressena överväger — meddela de föreskrifter som behövs för att tillvarata dessa intressen.

Beträffande luftföroreningsproblemen kan nämnas att dessa i olika avseenden under senare år blivit föremål för uppmärksamhet från ansvariga myndigheters sida. Därvid har konstaterats att den ökande användningen av fossila bränslen för uppvärmning av bostäder, för industriella ändamål och inom fordonstrafiken m. m. medfört negativa miljöeffekter. När det gäller motorbränslen har åtgärder vidtagits i form av skärpta krav på avgasrening hos bilar. Vid behandling av motioner i detta ämne har jordbruksutskottet (JoU 1972: 27, 1973: 12) bl. a. hänvisat till att en arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet utarbetat förslag till etappvis skärpta regler för avgasrening. Dessa regler anslöt sig till normer som antagits i USA men ansågs inte lämpligen kunna införas i Sverige helt enligt det tidsschema som gäller för USA. Bestämmelserna återfinns i bilavgaskungörelsen (1972: 596, ändringar i bl. a. 1975:59). Skärpta regler gäller för fordon fr. o. m. 1976 års modeller och beräknas minska avgasutsläppen med ca 65 procent för koloxid, ca 75 procent för kolväten och ca 45 procent för kväveoxider. Problemen på området, som i hög grad har internationell anknytning, följs av bl. a. statens naturvårdsverk.

I sammanhanget förtjänar nämnas att regeringen i prop. 1976/77:3 framlagt förslag om ytterligare åtgärder för att motverka negativa effekter av svavelutsläpp, innebärande att utsläppen kraftigt begränsas.

JoU 1976/77:10

37 Enligt propositionen bör målet vara att svavelutsläppen till år 1985 skall ha minskat till den nivå som gällde i början av 1950-talet.

En expertgrupp inom Världshälsoorganisationen (WHO) har i en rapport rekommenderat riktlinjer från hälsosynpunkt för högsta acceptabla koncentrationer av svaveldioxid, sot och partiklar i luften. Naturvårdsverket har fastställt svenska riktvärden för luftkvalitet som nära ansluter sig till WHO:s rekommendationer. Riktvärdena är beräknade med utgångspunkt i att den helt övervägande delen av befolkningen skall skyddas mot negativa hälsoeffekter.

Enligt uppgift pågår inom naturvårdsverket också visst arbete med syfte att utarbeta motsvarande riktlinjer vad gäller utsläpp i form av avgaser från fordon m. m.

När det gäller restaureringsåtgärder inom förorenat vattenområde bör nämnas att verksamhet som kan medföra föroreningar i sjöar och vattendrag i princip är att betrakta som miljöfarlig verksamhet enligt närmare bestämmelser i miljöskyddslagen (1969: 387). Detta innebär bl. a. att särskilda tillåtlighetsregler gäller för t. ex. igångsättande av vissa former av industriell verksamhet eller anläggande av avloppsreningsverk. Enligt 7 § miljöskyddslagen får avloppsvatten av visst närmare angivet slag utsläppas i vattenområde endast om det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Enligt 8 § kan regeringen, om det är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller med hänsyn till annat allmänt intresse, förbjuda bl. a. utsläppande av avloppsvatten i vattenområde med avseende på viss del av landet.

När det gäller kostnadsansvaret för genomförande av restaureringsåtgärder inom förorenat vattenområde kan det vara av intresse att nämna i vad mån statsbidrag utgått, respektive utgår, till miljöskyddande åtgärder. Under budgetåren 1969/70—1973/74 utgick sålunda bidrag av statsmedel till miljöskyddande åtgärder inom industrin med sammanlagt 670 milj. kr. På den kommunala sidan är det närmast avloppsreningsverken som har ett direkt miljöskyddande syfte. Sedan budgetåret 1968/69 stimuleras utbyggnaden av avloppsreningsverk med statsbidrag, och flertalet verk har också byggts med stöd av statliga medel. Under åren 1968/69—1973/74 investerades 2 440 milj. kr. (löpande priser) i kommunala avloppsreningsverk. Av detta belopp utgick sammanlagt 1 185 milj. kr. i statsbidrag, varav 565 milj. kr. i förhöjt statsbidrag.

Sakuppgifterna här ovan är hämtade ur miljökostnadsutredningens betänkande Miljövård i Sverige (SoU 1975: 98, bilaga 6).

Fördelningen av kostnadsansvaret för olika miljövårdande uppgifter är en av de frågor som ingår i miljökostnadsutredningens arbetsuppgifter. Utredningen skall, enligt direktiven, bl. a. studera frågan om miljövårdspolitiska styrmedel samt om kostnadsfördelningen mellan stat,

JoU 1976/77:10

kommun, näringsliv och enskilda vad gäller miljövården. Utredningen avser enligt uppgift att slutföra sitt uppdrag under år 1977.

I en nyligen framlagd, av jordbruksutskottet tillstyrkt proposition (prop. 1975/76: 215, JoU 1976/77: 9) med förslag till lag om vattenförbund m. m. föreslås bestämmelser som vidgar möjligheterna till samverkan i fråga om vattenområdes vård och underhåll mellan alla de intressenter som påverkar vattenförhållandena. Enligt lagförslaget skall kommunen alltid ha rätt att ingå som medlem i vattenförbund. Statsbidrag med vattenförbund som mottagare avses kunna i viss utsträckning utgå för vattenvårdande insatser.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen av den tidigare nämnda propositionen 1975/76: 5 om åtgärder i fråga om sjöfarten till skydd av östersjöområdets marina miljö m. m. tog jordbruksutskottet ställning till motioner (motionerna 1975: 117, 1975/76: 19 och 20) vari aktualiserades i huvudsak samma spörsmål som i motionen 1975/76: 633. Utskottet — som erinrade om att östersjökonventionen var den första och dittills enda multilaterala miljöskyddskonvention som syftade till att skydda ett områdes marina miljö i dess helhet — anförde därvid bl. a. följande:

Utskottet vill i anslutning till föreliggande förslag understryka att strävandena att ytterligare utveckla formerna för att hindra havsföroreningar på grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen inte får stoppas upp i och med att nu aktuella konventioner antas. Som tidigare nämnts krävs här som i många andra fall när det gäller miljövårdsfrågor insatser såväl på det inhemska som på det internationella planet. Utskottet är inte på grundval av nu föreliggande material berett att med bestämdhet uttala sig om vilka speciella åtgärder som i första hand bör vidtagas härvidlag. Mot bakgrund av vad riksdagen tidigare uttalat bl. a. beträffande målet för kampen mot oljeföroreningama till havs — att haven bör bli helt fria från sådana föroreningar — anser utskottet det emellertid kunna förutsättas att det fortsatta arbetet på området kommer att från svensk sida bedrivas intensivt och målmedvetet utan att det i nu förevarande sammanhang erfordras något särskilt riksdagens uttalande.

I samband härmed må nämnas att östersjökonventionen stadgar att en särskild kommission skall inrättas för skydd av Östersjöns marina miljö. Dess sekretariat förläggs till Helsingfors. Till kommissionens uppgifter hör bl. a. att föreslå åtgärder som hänför sig till konventionens syften att ta initiativ till erforderliga ändringar av själva konventionen eller dess bilagor. Kommissionen skall också definiera kriterierna för kontroll av förorening och mål för minskandet av föroreningen. Den skall vid behov samarbeta med vederbörande regionala och andra internationella organisationer inom området för vetenskaplig och teknologisk forskning.

Enligt utskottets mening bör bl. a. arbetet inom nyssnämnda kommission kunna bli av stor betydelse i de fortsatta ansträngningarna att ytterligare förstärka skyddet av den marina miljön. Bl. a. talar härför

JoU 1976/77:10

den omständigheten att de sju östersjöstaterna snabbt kunnat nå enighet om de omfattande och i vissa avseenden långtgående åtaganden som Östersjökonventionen innebär.

Vad utskottet här anfört innebär bl. a. att utskottet inte f. n. finner någon särskild riksdagens åtgärd påkallad med anledning av motionen 20.

Utskottet vill erinra om att motioner med yrkanden om en begränsning av tanktonnagets storlek tidigare behandlats av riksdagen, senast föregående år (JoU 1974: 38). Vid behandlingen av ifrågavarande motioner har bl. a. hänvisats till pågående strävanden inom IMCO att begränsa storleken av de enskilda oljelasttankama. Motionerna har i övrigt inte ansetts böra föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

I anslutning till den nu väckta motionen i ämnet vill utskottet tillfoga att åsyftade bestämmelser om de enskilda oljelasttankamas storlek återfinns bland 1973 års havsföroreningskonventions regler till förhindrande av förorening genom olja. Ett särskilt kapitel innehåller sålunda föreskrifter om begränsning av lasttankars storlek och om fartygs rumsindelning och stabilitet. Reglerna har till syfte att minimera oljeförorening från oljetankfartyg vid sido- och bottenskador på grund av kollision eller grundstötningar. De har sin motsvarighet, såvitt avser tankstorleksbegränsning, i föreskrifter som omfattas av 1971 års ändringar i oljeskyddskonventionen. Föreskrifterna om tankstorleksbegränsning i havsföroreningskonventionen skall bli tillämpliga på nya oljetankfartyg och, två år efter konventionens ikraftträdande, på vissa existerande oljetankfartyg, nämligen sådana som levereras efter den 1 januari 1977 eller sådana som levereras tidigare men kontrakterats efter den 1 januari 1974 eller, om kontrakt inte finns, kölsträckts eller befunnit sig på motsvarande byggnadsstadium efter den 30 juni 1974. Föreskrifterna om rumsindelning och stabilitet skall säkerställa fartygens flytbarhet i skadat skick. De är tillämpliga på nya oljetankfartyg och innebär att fartygen skall byggas så, att de fortfarande flyter trots skador i bottnen eller sidan vid olika lastningsförhållanden. Fartyg med en längd av mer än 225 meter skall sålunda kunna klara en skada som inträffar var som helst på fartyget och fartyg med en längd av 150—225 meter en skada var som helst på fartyget utom på maskinrumsskott. I fråga om mindre fartyg är kraven av byggnadstekniska skäl inte lika långtgående. I regel 25 föreskrivs också att oljetankfartyg skall ha stabilitetsuppgifter och lasthanteringsföreskrifter ombord.

I sammanhanget kan vidare nämnas att östersjökonventionen bl. a. stadgar att de fördragsslutande partema skall samarbeta inom IMCO i syfte att få organisationen att utveckla dels internationella regler för navigering av djupgående fartyg i trånga och grunda delar av östersjöområdets internationella vatten och i tillfartsledema till östersjön, dels ett internationellt radiorapporteringssystem för stora fartyg inom Östersjöområdet och för fartyg som transporterar betydande mängder skadliga ämnen.

Enligt utskottets mening kan nu redovisade bestämmelser vara ägnade att i någon mån reducera olägenheterna med användandet av de stora oljetransportfartygen. Utskottet vill dock framhålla att det finns all anledning att noga uppmärksamma den fortsatta utvecklingen på området. Även om dagens situation på oljemarknaden präglas av en viss osäkerhet med en åtföljande minskning i efterfrågan på nya supertankers

JoU 1976/77:10

kan förhållandena givetvis snabbt ändras. Utskottet utgår emellertid från att spörsmålet rörande tanktonnagets storlek inte kan lämnas utanför övervägandena när det gäller det fortsatta arbetet i syfte att ytterligare utveckla skyddet för den marina miljön. Även arbetsmiljöskäl liksom också de med ifrågavarande transportform förknippade olycksfallsriskema talar för övrigt för att hithörande problem ägnas en ingående uppmärksamhet. Mot bakgrund av vad här och i det föregående anförts finner utskottet motionen 1975: 117 inte behöva föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet

I detta betänkande tar utskottet i ett sammanhang upp till behandling ett antal vid riksmötet 1975/76 väckta motioner eller motionsyrkanden rörande miljövårdspolitiken, m. m. Utskottet behandlar först några yrkanden av mera generell karaktär, framför allt avseende miljöskyddslagstiftningen men i viss mån även berörande annan lagstiftning. Därefter tar utskottet upp vissa mera specifika yrkanden inom följande områden av miljövården, nämligen avfallshanteringen, renhållningen, tillämpningen av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor, skyddet mot buller, landskapsvården, tillämpningen av naturvårdslagen samt vatten- och luftvården.

Miljöskyddslagstiftningen, m. m. I motionen 1975/76: 370 framhålls att allmänhetens möjligheter att påverka sin egen miljö måste förbättras. Motionärerna pekar i nämnda sammanhang på miljöskyddslagens centrala roll i den svenska miljöpolitiken. Möjligheten för dem som berörs av miljöärenden att utöva inflytande är enligt motionärernas mening alltför begränsad. Definitionen av dem som skall anses som sakägare framstår också som alltför snäv. Motionärerna anser dessutom att även sakägarnas möjligheter att föra talan i praktiken är begränsade. Enligt motionen bör riksdagen uttala sig för att lagstiftningen på miljövårdsområdet utformas så att den ger ökade möjligheter för dem som berörs av miljöstörningar att öva inflytande (yrkande 3). Motionärerna anser att påtalade brister och förslag till åtgärder för miljödemokrati bör kunna tas upp i samband med den av jordbruksministern hösten 1975 aviserade översynen av miljöskyddslagen.

I samklang med föregående yrkande står det förslag till ökat inflytande för konsumenterna över tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen som också läggs fram i motionen 1975/76: 370. Även på förevarande områden framstår enligt motionen allmänhetens inflytande såsom alltför litet. Motionärerna anser att nuvarande ordning, då konsumenternas intressen i princip skall bevakas av de fackliga huvudorganisationerna, inte är tillfredsställande. Enligt motionen borde besvärsrätt helst ges åt alla enskilda konsumenter. Dock anses av praktiska skäl en begränsning böra ske till ett antal

JoU 1976/77:10

organisationer som företräder konsumenter i vid mening. I överensstämmelse härmed yrkas om utredning och förslag om rätt för sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc. att överklaga beslut enligt sistnämnda båda lagar (yrkande 4).

Utskottet delar självfallet uppfattningen att det är viktigt att allmänheten ges tillfredsställande möjligheter att öva inflytande på beslut som påverkar den egna miljön. Som av den föregående redogörelsen framgår har f. n. de fackliga huvudorganisationerna att svara för det allmänna konsumentintresset, när det gäller beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen. På i princip motsvarande sätt har naturvårdsverket tillagts befogenhet att föra talan mot beslut enligt miljöskyddslagen för att tillvarata allmänna intressen.

Naturligtvis kan diskuteras om de lagbestämmelser på miljöområdet, som f. n. reglerar allmänhetens rätt till medinflytande, har sådan utformning att de tillgodoser skäliga önskemål härvidlag.

När miljöskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 1969 saknades erfarenheter av en samlad lagstiftning till skydd för vår yttre miljö mot föroreningar och störningar av olika slag. Under de år som därefter gått har samhällets syn på miljöskyddet skärpts. Bl. a har i riksdagen vissa förslag till ändringar i miljöskyddslagstiftningen förts fram. Tiden har nu ansetts mogen för översyn av lagstiftningen, och särskilda sakkunniga har den 18 mars 1976 tillkallats för ändamålet. Mot bakgrund av erfarenheterna av miljöskyddslagens tillämpning skall de sakkunniga överväga vilka förändringar av denna lagstiftning som behöver göras för att ytterligare förbättra samhällets möjligheter att ingripa mot och kontrollera miljöfarlig verksamhet. De sakkunniga skall därvid överväga i vad mån den skärpning av samhällets syn på miljöskyddsfrågor som ägt rum sedan lagens tillkomst bör föranleda en utvidgning av förprövningsskyldigheten eller komma till uttryck i tillåtlighetsreglema eller i andra bestämmelser i lagen. Vidare bör de sakkunniga bl. a. utreda vissa problem, som aktualiserats genom olika riksdagsbeslut, m. m. De sakkunniga är oförhindrade att pröva också andra frågor än dem som i direktiven särskilt berörts och som har samband med tillämpningen av miljöskyddslagen.

Det förefaller naturligt att den nu aktuella utredningen vid sin prövning måste komma in på de i motionen 1975/76: 370 väckta frågorna om allmänhetens inflytande på hithörande område. Den principiella bedömningen synes härvid inte behöva begränsas till enbart miljöskyddslagen utan bör kunna avse motsvarande spörsmål inom annan lagstiftning, såsom exempelvis lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till den regeringsförklaring som avgavs vid den nuvarande regeringens tillträde, vari angetts att miljölagstiftningen skall ses över i syfte att ge allmänheten vidgade möjligheter till inflytande över beslut som berör den

JoU 1976/77:10

egna miljön. Mot bakgrund härav vill utskottet för sin del föreslå att riksdagen begär att motionen 1975/76: 370 i förevarande delar överlämnas till 1976 års miljöskyddsutredning för beaktande.

I motionen 1975/76: 1671 framförda krav på en omarbetning och precisering av miljöskyddslagstiftningen utifrån ett ekologiskt betraktelsesätt har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens prövning. Utskottet vill erinra om att utskottet tidigare givit uttryck för uppfattningen att en ekologisk grundsyn är en nödvändig utgångspunkt för hushållningen med våra naturresurser. Vid behandlingen av motsvarande motionsyrkanden (se bl. a. JoU 1972: 49, 1974: 45, 1975/76: 8) har utskottet hänvisat bl. a. till pågående arbete med den fysiska riksplaneringen. Enligt 1972 års riksdags beslut har denna planering getts en långsiktig inriktning som ligger i linje med det handlande som från ekologiska synpunkter ter sig rationellt i ett längre tidsperspektiv. I sammanhanget har utskottet även erinrat om att den ekologiska helhetssynen på hithörande frågor också återspeglas i direktiven för utredningen rörande kostnaderna för miljövården. I dessa direktiv sägs bl. a. att det är av stor betydelse att de frågor som rör avvägning och prioritering mellan olika åtgärder kan belysas. Detta innebär att inte bara kostnaderna utan också effekten av olika insatser behöver studeras. De sakkunniga skall i detta sammanhang kartlägga vilka metoder som finns för att mäta effekterna av olika miljövårdsåtgärder. Mot bakgrund av det anförda har riksdagen i likhet med utskottet ansett att syftet med ifrågavarande motionsyrkanden skulle komma att i väsentlig grad bli tillgodosett utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet, som vill erinra om att behovet av en ekologisk grundsyn som bas för miljöpolitiken även understrukits i regeringsförklaringen av den 8 oktober 1976, finner inte tillräckliga skäl att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av det i motionen 1975/76: 1671 ånyo framförda förslaget i ämnet.

Behovet av ett ekologiskt tänkande vid tillämpningen av våra miljölagar betonas också i motionen 1975/76:1635, vari hemställs (yrkande 1) att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om metoder för att få fram bättre ekologiskt underlag för beslut i samhället. Den redogörelse som utskottet i anslutning till behandlingen av motionen 1975/76: 1671 nyss lämnat beträffande riksdagens ställningstagande i fråga om pågående utredningsarbete synes ge vid handen att syftet med berörda yrkande i motionen 1975/76: 1635 kommer att tillgodoses utan att riksdagen nu tar något särskilt initiativ i frågan.

I motionen 1975/76: 2144 gjord hemställan om plan för utbyggnad av rehabilitering av samtliga eftersläpande sektorer inom miljöområdet synes alltför allmänt hållen för att utgöra tillräckligt underlag för ett positivt beslut i ämnet från riksdagens sida.

JoU 1976/77:10

43 I sak vill utskottet erinra om det omfattande utrednings- och reformarbete som sedan flera år pågår i syfte att skapa bättre miljöförhållanden i olika avseenden. Utskottet vill sålunda på det sociala området fästa uppmärksamheten på det förslag till arbetsmiljölag som arbetsmiljöutredningen lagt fram i betänkandena SOU 1976: 1—4 och som f. n. är föremål för prövning inom regeringskansliet. På naturvårdsområdet kan bl. a. hänvisas till det utredningsarbete som pågått och alltjämt pågår genom miljökostnadsutredningens och naturvårdskommitténs försorg och till de överväganden som kan väntas ske inom ramen för den nytillsatta miljöskyddsutredningen.

Med hänsyn till vad här anförts finner sig utskottet inte böra föreslå någon ytterligare riksdagens åtgärd till följd av motionen 1975/76: 2144.

I motionen 1975/76: 1635 påpekas att det vanligen blir mycket dyrt och besvärligt att vidta åtgärder för att skydda miljön först när miljöskadorna börjar pocka på uppmärksamhet. Att verkligen skydda miljön och därmed människan är därför enligt motionären att tänka i förväg. Detta gäller bl. a. värderingen av den tekniska utvecklingen. Redan en undersökning av de tre välfärdskomponenterna föda, transporter och energi skulle antagligen, anser motionären, ge diskussionen om välfärdens pris och innehåll ett helt nytt utseende. Motionären hemställer att riksdagen hos regeringen begär att vissa studier utförs för bedömning av välfärdskomponenter, vilka studier bl. a. skulle innefatta en avvägning av det pris som medborgarna får betala genom social anpassning till tekniska förändringar mot det motsatta priset: oförändrad eller alternativ teknik, med helt andra sociala följder.

Utskottet vill i anslutning till förevarande motionsyrkande hänvisa till vad i det föregående anförts beträffande inriktningen av bl. a. miljökostnadsutredningens arbete på en avvägning och prioritering av olika miljövårdsåtgärder med utgångspunkt i en ekologisk helhetssyn på hithörande frågor. Härutöver må erinras om att forskningsrådsutredningen, som tillsattes år 1972 för att göra en utredning rörande forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde, sedermera fått tilläggsdirektiv att vid sina överväganden även behandla bl. a. frågor om planering, prioritering och medelstilldelning avseende framtidsmotiverad grundforskning. Forskningsrådsutredningen skall i samband härmed även kunna överväga frågor rörande den organisatoriska formen för framtidsstudier samt frågor rörande s. k. teknikvärdering.

Välfärdsforskningen får enligt utskottets uppfattning anses höra nära samman med verksamheten på framtidsstudieområdet. Särskilda sakkunniga har enligt regeringens bemyndigande den 16 oktober 1975 tillkallats för att leda nämnda verksamhet (U 1975: 17). Mot bakgrund av

JoU 1976/77:10

att frågan om framtidsstudiernas definitiva organisation övervägs av forskningsrådsutredningen bedrivs arbetet t. v. formellt i kommittéform. I sak fungerar kommittén som en styrelse för framtidsstudieverksamheten. Verksamheten bedrivs med utbildningsdepartementet i stället för såsom tidigare statsrådsberedningen som huvudman. För sin del finner utskottet lämpligt att motionen 1975/76: 1635 i förevarande del (yrkande 2) överlämnas till styrelsen för sekretariatet för framtidsstudier för beaktande. Utskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.

Avfallshanteringen. I motionen 1975/76: 1629 yrkas på utredning och förslag om en standardisering av glasemballage för en övergång till returglasanvändning. Motionärerna framhåller att den alltmera ökande produktionen av engångsförpackningar innebär såväl ökad energianvändning som ytterligare slöseri med värdefulla metaller och andra råvaror. Önskemål om att minska användningen av engångsförpackningar ingår också som en väsentlig del i det resonemang till förmån för ett bättre utnyttjande av våra naturresurser som förs i motionen 1975/76: 238.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har motioner rörande frågan om förpackningarna och deras betydelse för samhällsekonomin tidigare vid ett flertal tillfällen prövats av riksdagen, senast förra året vid behandlingen av prop. 1975: 32 om återvinning och omhändertagande av avfall (JoU 1975: 10).

Vid riksdagsbehandlingen av ifrågavarande spörsmål har understrukits den betydande roll som förpackningarna spelar vid hanteringen av varor i vårt samhälle. Det har vidare konstaterats att ökningen av förpackningar har medfört en kraftig ökning av hushållsavfallet under senare år. Vid behandlingen av prop. 1975: 32 framhölls från såväl regeringens som riksdagens sida att användningen av vissa förpackningar innebar ett slöseri med begränsade naturresurser. Utskottet har tidigare, bl. a. i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, understrukit vikten av att verksamma åtgärder vidtas för att få bukt med de svårartade och allt snabbare växande olägenheter för miljön som begagnandet av engångsemballage, framför allt de s. k. engångsglasen, medför. Dock har utskottet också framhållit att det inte torde vara vare sig möjligt eller ens önskvärt att engångsförpackningar - na helt slopas. Bl. a. kan inte bestridas att användandet av moderna engångsförpackningar inneburit betydande fördelar inte minst av hygienisk art på livsmedels- och läkemedelsområdena. Utskottet har därför funnit det angeläget att poängtera behovet av en nyanserad bedömning av hithörande spörsmål. I avvaktan på resultatet av överväganden inom utredningen om kostnaderna för miljövården har utskottet inte varit berett att förorda några speciella åtgärder på förpackningsområdet.

JoU 1976/77:10

45 Som ett led i finansieringen av ett prisstopp på vissa livsmedel införde riksdagen år 1973 en avgift på vissa dryckesförpackningar. I enlighet med riksdagens önskemål i samband med avgiftens tillkomst har miljökostnadsutredningen studerat dels effekten av avgiften, dels behovet och utformningen från miljösynpunkt av styrmedel på förpackningsområdet. Resultaten av utredningens överväganden har redovisats i dels rapporten (SOU 1974: 44) Effekter av förpackningsavgiften, dels betänkandet (SOU 1976: 35) Dryckesförpackningar och miljö. I sistnämnda betänkande har utredningen framlagt olika förslag till åtgärder för att påverka utvecklingen inom förpackningssektorn i syfte att minska inverkan på miljön från denna. Bl. a. bör enligt utredningen utvecklingen av från miljösynpunkt lämpliga förpackningar och förpackningssystem ges hög prioritet.

Betänkandet, som under hösten varit föremål för remissbehandling, prövas f. n. inom jordbruksdepartementet.

Med anledning av vad nu anförts finner utskottet inte någon ytterligare riksdagens åtgärd erforderlig med anledning av motionen 1975/76: 238 i förevarande del samt motionen 1975/76:1629.

Motionen 1975/76: 238 berör även behovet av ett bättre tillvaratagande av skogsavfallet.

Utskottet vill här erinra om att riksdagen för perioden 1974/75— 1976/77 ställt ett årligt belopp av 2 milj. kr. till skogshögskolans förfogande för forsknings- och utredningsarbete rörande maskiner och metoder för tillvaratagande av skogsavfall för energiändamål och andra ändamål. Med hänsyn härtill och till pågående överväganden inom 1973 års skogsutredning rörande den framtida skogspolitiken finner utskottet inte heller denna del av motionen 1975/76: 238 påkalla något särskilt initiativ från riksdagens sida.

I motionen 1975/76: 831 begärs utredning och förslag om särskilt statligt stöd till kommun för kostnaderna vid det praktiska omhändertagandet av avfall sommartid vid kuster och i skärgårdar. Motionärerna påtalar särskilt de problem som är förknippade med den för varje år tilltagande båtturismen.

Som redovisats i det föregående behandlade riksdagen föregående år (JoU 1975: 1 p. 59) en motion av motsvarande innebörd. I nämnda sammanhang hänvisades till den statsbidragsgivning till avfallsbehandling i skärgården som under senare år lämnats till ett belopp av ungefär 1,5 milj. kr. årligen. Mot bakgrund bl. a. av att fritidsbåtutredningen i sitt betänkande Båtliv — Samhället och fritidsbåtarna framlagt vissa förslag i berörda avseende, vilka förslag var under remissbehandling, föranledde motionen inte någon riksdagens åtgärd.

Fritidsbåtutredningens förslag har i avvaktan på viss ytterligare utredning rörande ett registreringssystem för fritidsbåtar tills vidare inte

JoU 1976/77:10

lett till några ytterligare åtgärder inom regeringskansliet. Med anledning av den ånyo väckta motionen i ämnet vill utskottet framhålla att en prövning av frågan om en fördelning av kostnadsansvaret mellan stat och kommun i nu berörda avseende också faller inom ramen för miljökostnadsutredningens uppdrag. Det kan nämnas att sagda utredning i det tidigare behandlade betänkandet (SOU 1976: 35) Dryckesförpackningar och miljö bl. a. lagt fram förslag om landsomfattande kampanjer mot nedskräpning, vilka skulle stå under naturvårdsverkets ledning. Utredningen har förutsatt att bl. a. en av utredningen föreslagen höjning av förpackningsavgiften skulle möjliggöra att väsentliga bidrag lämnas till olika intressenter för genomförandet av sådana kampanjer.

I avvaktan på resultatet av miljökostnadsutredningens överväganden finner utskottet inte anledning att nu påyrka någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen 1975/76: 831.

Den i motionen 1975/76: 239 berörda frågan om bättre tillvaratagande och återvinning av matavfall vid våra sjukhus och vårdinrättningar faller enligt utskottets uppfattning inom ramen för vad utredningen (Jo 1975: 02) om omhändertagande av sjukhusavfall enligt sina direktiv har att pröva. Några tilläggsdirektiv av det slag motionären föreställer sig förefaller därför inte nödvändiga. Utskottet föreslår med hänsyn till det anförda att motionen lämnas utan någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1975/76:1638 understryks att en ändamålsenlig och framsynt avfallshantering är en nödvändighet för att samhället skall fungera tillfredsställande. Motionärerna anför att huvudvikten hittills lagts vid att avfallet samlas ihop och transporteras från bebyggelsen med rimlig regelbundenhet, medan ringa uppmärksamhet ägnats åt vad som händer med avfallet på dess slutstation. Motionärerna anser att återvinning måste vara den principiella riktlinjen för modern avfallshantering. Enligt motionärernas uppfattning måste staten sätta in avsevärt större effektivitet än f. n., när det gäller avfallsforskning. Metoder och maskiner för avfallshantering bör kunna utvecklas. I motionen framhålls att det är nödvändigt att riksdagen både principiellt och praktiskt tar ställning i denna fråga. Principiellt bör riksdagen göra detta genom att uttala nödvändigheten av en långt gående återvinning av avfall, praktiskt genom att ställa till förfogande medel för erforderlig målforskning, experimenterande av praktiska metoder osv.

Utskottet vill erinra om att frågan om återvinning och omhändertagande av avfall vid riksmötet 1975 gjordes till föremål för en ingående prövning från riksdagens sida i samband med behandlingen av vissa i prop. 1975: 32 framlagda förslag i ämnet. Såväl från regeringens som riksdagens sida (JoU 1975: 10) betonades i nämnda sammanhang att avfall är en resurs som i största möjliga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning måste, framhölls det, vara en ledande princip vid

JoU 1976/77:10

omhändertagande och behandling av avfall. Sparsamhet, hushållning och återanvändning borde vara grundläggande för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion.

I vad sedan gäller frågan om ökade forsknings- och utvecklingsinsatser på avfallshanteringens område får utskottet erinra om att riksdagen under senare år vid ett flertal tillfällen haft att ta ställning till motioner i ämnet. Bl. a. har motioner med förslag om inrättande av en särskild forskningsinstitution för avfallsforskning upprepade gånger prövats av riksdagen, bl. a. i samband med behandlingen av propositionen 1972: 39 angående stöd till kollektiv forskning inom miljövårdsområdet (JoU 1972:19). I sina av riksdagen godkända betänkanden har utskottet anfört bl. a. att de upptagna frågorna rörande avfallsproblemen är mycket betydelsefulla. Utskottet har vidare framhållit att det är uppenbart att våra kunskaper om bästa sättet att omhänderta avfall av olika slag behöver förbättras och att stora forskningsinsatser krävs för att komma till rätta med avfallsproblemen. Dessa problem kännetecknas bl. a. av att de spänner över många, delvis vitt skilda områden. Utskottet har därför funnit anledning betona vikten av att avfallsforskningen ges en tvärvetenskaplig inriktning. Med hänsyn bl. a. härtill har utskottet funnit angeläget att samarbetet mellan statens naturvårdsverk och övriga på området verksamma krafter ägnas stor uppmärksamhet, och utskottet har också förutsatt att så sker. Utskottet har i samband härmed starkt understrukit angelägenheten av att återvinningsprincipen och över huvud taget möjligheten att nyttiggöra avfall ges stort utrymme i forskningsarbetet. Utskottet har i sammanhanget framhållit att naturvårdsverket, genom att en särskild enhet för renhållnings- och avfallsfrågor inrättats vid verket, bör ha goda möjligheter att bedöma inriktningen av forskningsinsatserna mot bakgrund av en allmän överblick över avfallsområdet. I avvaktan på den fortsatta beredningen inom jordbruksdepartementet av de förslag som miljöforskningsutredningen lagt fram i sitt betänkande (Ds Jo 1974: 8) har emellertid motionsyrkanden om speciella forskningsinsatser på avfallshanteringens område hittills inte ansetts böra föranleda någon särskild riksdagens åtgärd. Utskottet vill dock understryka att en betydande verksamhet pågår med stöd av olika forskningsanslag. Som bl. a. redovisas i utskottets betänkande 1975/76: 33 p. 63 om miljövårdsforskning bedrivs i naturvårdsverkets regi det s. k. Laxåprojektet, innefattande försök med kompostering av fast avfall. Vid lantbrukshögskolan pågår viss forskning angående möjligheten att utvinna från energisynpunkt nyttiga ämnen (gaser m. m.) ur olika sorters avfall. Hanteringen av kommunalt avloppsvatten är föremål för naturvårdsverkets uppmärksamhet så till vida att man studerar möjligheterna att i allt större utsträckning utnyttja slammet från avloppsreningsverken som gödnings- och jordförbättringsmedel. Enligt naturvårdsverkets anslagsäskanden för budgetåret 1977/78 planeras två nya

JoU 1976/77:10

forskningsprojekt för att underlätta kommunernas val mellan olika metoder för omhändertagande av avfall. Det ena gäller en utvärdering av landets olika anläggningar för kompostering av slam-bark och slamhushållsavfall och det andra en utvärdering av olika metoder för avfallsbehandling från samhällsekonomisk och miljömässig synpunkt. Samkomposteringsprojektet i Laxå, som kommer att avslutas under innevarande budgetår, beräknas ge viktig baskunskap för nämnda två projekt.

I fråga om utveckling av nya tekniska metoder må vidare erinras om att riksdagen under anslaget Stöd till avfallsbehandling för innevarande budgetår anvisat 15 milj. kr. för fortsatt stöd till avfallsbehandling och till försöksanläggningar för utprovande av nya tekniska metoder inom miljövårdsområdet. I naturvårdsverkets budgetförslag för nästa budgetår yrkas på kraftigt förstärkta resurser för ifrågavarande verksamhet. Såvitt avser miljöfarligt avfall avses stödet så gott som helt utgå till utvecklingsarbetet vid behandlingsföretaget SAKAB.

Utskottet vill för sin del starkt understryka vikten av att regeringen och berörda myndigheter och forskningsorgan verkar för ett effektivt fullföljande av de principer för omhändertagandet och behandlingen av avfall som föregående år fastställdes av riksdagen. Det är enligt utskottets mening uppenbart att våra kunskaper om bästa sättet att omhänderta avfall av olika slag alltjämt behöver förbättras och att även i fortsättningen stora forskningsinsatser krävs för att komma till rätta med avfallsproblemen. Utskottet, som även vill hänvisa till uttalandet i regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 att återvinning av resurser skall främjas, finner för sin del att syftet med de i motionen 1975/76: 1638 framförda yrkandena bör kunna tillgodoses utan någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Utskottet hemställer att riksdagen anser motionen besvarad med vad nu anförts.

De i motionen 1975/76: 1702 angivna förseningarna av utbetalningar av statsbidrag till kommunala avloppsreningsverk synes närmast ha haft samband med att naturvårdsverket av bl. a. personella skäl hade vissa svårigheter att snabbt få fram tillräckligt beslutsunderlag i samband med en kraftig ökning av antalet bidragsärenden under de begränsade perioder under början av 1970-talet då förhöjt statsbidrag utgick i sysselsättningsfrämjande syfte.

Påtalade olägenheter synes ha varit av tillfällig karaktär. Enligt vad utskottet erfarit torde handläggningstiderna för ifrågavarande ärenden numera inte vara sådana att tillräcklig grund finns för ett initiativ i frågan från riksdagens sida till följd av förevarande motion.

Renhållning. Den i motionen 1975/76: 240 berörda frågan om fastighetsägares skyldigheter när det gäller renhållning av gångbanor och annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten har under senare år vid flera tillfällen prövats av riksdagen utan att föranleda nå -

JoU 1976/77:10

gon åtgärd. För en närmare redogörelse för den tidigare riksdagsbehandlingen kan bl. a. hänvisas till utskottets betänkande vid föregående riksmöte (JoU 1975/76: 6). Som därvid nämndes tillsattes i maj förra året en utredning (B 1975: 02) om avgiftssystemet för kommunalt gatubyggande m. m. I utredningsdirektiven framhölls behovet av en översyn av byggnadslagens regler om avgifter för gatubyggande o. d. med särskild inriktning på ett rationellare avgiftssystem för stadsplanelagda områden. Enligt direktiven borde utredningsmannen pröva skälen för att inrikta avgiftssystemet på att åstadkomma en fördelning av kostnaderna efter nytta inom större sammanhängande områden samt möjligheterna att låta avgiftssystemet utvidgas till att omfatta mer än gatumark och gatubyggande. Om praktiska möjligheter förelåg borde avgiftssystemet omfatta såväl anläggningskostnader som driftkostnader. Utskottet ansåg att det i motionen åsyftade problemet hade ett nära samband med de frågor som enligt det anförda var föremål för utredning. Då det kunde antas att gatukostnadsutredningens arbete skulle få betydelse för de påtalade förhållandena i fråga om fastighetsägares renhållningsskyldighet ansågs motionen i ämnet inte påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

Gatukostnadsutredningen har ännu inte slutfört sitt arbete. Enligt utskottets uppfattning talar skäl för att den ånyo aktualiserade frågan om en mera ändamålsenlig reglering av renhållningsskyldigheten beträffande vissa gångbanor m. m. inom den närmaste tiden bringas till en lösning. En översyn av hithörande frågor bör därför snarast komma till stånd. Huruvida denna prövning bör ske inom ramen för gatukostnadsutredningen eller i annat sammanhang är en fråga som utskottet för sin del anser kunna lämnas öppen.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hälso- och miljöfarliga varor. I syfte att minska riskerna i arbetslivet och i miljön yrkas i motionen 1975/76: 2066 på en mera strikt tillämpning av kraven på bevis för ett ämnes ofarlighet, en fortsatt utbyggnad av tillsynen över arbetsplatser där kemiska ämnen används, forskningsinsatser rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av användningen av kemiska ämnen med kända skadeverkningar samt en samordning av forskning och kontroll rörande hälso- och miljöfarliga ämnen. Behovet av skärpta regler till skydd för människorna mot skador på arbetsplatserna genom användning av hälsovådliga ämnen i produktionsprocessen betonas även i motionen 1975/76: 627. Sistnämnda motion tar närmast sikte på förhållandena inom den grafiska branschen, där problemet är särskilt aktuellt i samband med pågående övergång från användning av bly till kemiska vätskor.

Utskottet vill erinra om att hithörande spörsmål var föremål för in -

4 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

gående prövning senast vid förra riksmötet. Med anledning av motionsyrkanden motsvarande de nu föreliggande erinrade därvid utskottet (JoU 1975/76: 15) beträffande den omvända bevisbördan om att det åvilade regeringen och produktkontrollnämnden att på grundval av de riktlinjer som fastlagts i lagen om hälso- och miljöfarliga varor och i förarbetena till denna bl. a. svara för den närmare utformningen av den bevisprövning rörande ett ämnes ofarlighet som avsågs i då förevarande motion. Utskottet fann inte motionen ge utskottet anledning att föreslå någon ändring i gällande ordning härvidlag. Däremot ville utskottet självfallet instämma med motionärerna i önskemålet att den i lagen föreskrivna s. k. omvända bevisbördan inte bara blir en vacker devis utan att bestämmelserna härom verkligen tillämpas på ett sätt som motsvarar lagstiftningens syfte. Med hänsyn till den stora vikt som måste tillmätas strävandena att så långt möjligt förebygga att nu ifrågavarande varor orsakar skadeverkningar på människor och i miljön, inte minst på arbetsmiljöns område, utgick utskottet emellertid från att regeringen och berörda myndigheter ägnade hithörande frågor den största uppmärksamhet och bl. a. tillsåg att arbetet med att utvidga det effektiva verkningsområdet för lagstiftningen bedrevs i så snabb takt som möjligt. Utskottet ansåg att den snabba utvecklingen på förevarande område kräver ett oavlåtligt framflyttande av positionerna från de produktkontrollerande samhällsorganens sida. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen befanns inte erforderlig. I avvaktan på resultaten av det omfattande utredningsarbetet inom miljöforskningsutredningen, arbetsmiljöutredningen m. fl. utredningar, som riksdagen skulle få anledning att återkomma till inom en förhållandevis nära framtid, fann utskottet inte heller skäl att föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av de motionsyrkanden som avsåg en utbyggnad av tillsynen över arbetsplatser samt utvidgade forskningsinsatser på förevarande område. Som bl. a. påpekades i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor är dock tillgång till resurser för forskning och andra undersökningar en grundförutsättning för kunskaper om de kemiska ämnenas hälso- och miljöfarlighet. Utskottet fann mot bakgrund härav i hög grad önskvärt att dåvarande tillfälliga lösning av laboratoriefrågan på förevarande område ersattes med en mera permanent lösning, väl anpassad till utvecklingens krav. Utskottet förutsatte att regeringen med uppmärksamhet följde frågan och så snart sig göra lät framlade erforderliga förslag i ämnet.

Riksdagen har innevarande år (prop. 1975/76: 100 p. H 1, JoU 1975/ 76: 33 p. 58, rskr 1975/76: 255) anvisat medel för förstärkningar av resurserna för kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor. Medel har därvid beräknats för upprättande av ett produktregister som läggs upp i nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen och övriga berörda myndigheter. Vidare erhöll naturvårdsverket medel för viss ytterligare perso -

JoU 1976/77:10

nalförstärkning vid produktkontrollbyrån. En forsknings- och undersökningsavdelning har inrättats fr. o. m. den 1 juli i år för samordning av naturvårdsverkets forsknings- och undersökningsverksamhet.

De beslutade organisationsändringarna och tillkomsten av det angivna produktregistret, vilket beräknas bli färdigställt nästa år, bör vara ägnade att i avsevärd utsträckning kunna tillgodose syftet med nu behandlade motioner.

Vad beträffar arbetsmiljön bereds f. n. arbetsmiljöutredningens slutbetänkande med förslag till arbetsmiljölag (SOU 1976: 1—4) inom arbetsmarknadsdepartementet. Likaså pågår inom jordbruksdepartementet beredning av återstående delar av miljöforskningsutredningens betänkande (Ds Jo 1974: 08) Samordnad miljövårdsforskning med sikte på att förslag i ämnet skall kunna framläggas under det kommande året.

Med vad utskottet här anfört bör motionerna 1975/76: 627 och 1975/ 76: 2066 i allt väsentligt kunna anses besvarade.

Enligt motionen 1975/76: 1704 bör riksdagen uttala sig för att produktkontrollnämnden inför totalförbud mot preparat innehållande fenoxisyran 2,4,5-T, innebärande att redan registrerade preparat skulle dras in och inga nya registreras. Vidare hemställs att produktkontrollnämnden bemyndigas införa totalförbud mot flygbesprutning med fenoxisyror i jord- och skogsbruk.

Genom riksdagens beslut år 1975 (prop. 1975: 99, JoU 1975: 18, rskr 1975: 223) upphävdes med verkan fr. o. m. den 1 juli 1975 den särskilda lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften. Kontrollen av spridningen av sådana medel sker därefter helt med tillämpning av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Riksdagens beslut innebar inte något ställningstagande i sak till frågan huruvida vissa medel bör godkännas för spridning från luften. Sådana bedömningar ankommer på produktkontrollnämnden att göra. Det innebär bl. a. att nämnden redan har sådant bemyndigande som avses i senare delen av yrkandet i motionen 1975/76: 1704.

Även om, som förut framhållits, det i propositionen 1975: 99 framlagda förslaget inte åsyftade något ändrat ställningstagande till frågan huruvida spridning av bekämpningsmedel från luften skulle få ske över framför allt skogsmark, innebar ett bifall till förslaget självfallet en väsentlig ändring av formerna för handläggningen av hithörande frågor. Inte minst med hänsyn till den oro och det obehag många människor kände inför befarade risker av en utvidgning av användningsområdet för ifrågavarande bekämpningsmetod ansåg utskottet det särskilt angeläget att ett riksdagsbeslut om upphävande av lagen om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften kombinerades med bestämda uttalanden från riksdagens sida om vikten av att effektiva åtgärder vidtogs för att minska riskerna för skadeverkningar. Liksom departe -

JoU 1976/77:10

mentschefen fäste utskottet sålunda särskild vikt vid att informationsplikt skulle gälla vid alla former av spridning av bekämpningsmedel. Utskottet delade vidare uppfattningen att frågan om medicinsk kontroll av dem som sprider bekämpningsmedel var mycket viktig från arbetarskyddssynpunkt.

Vidare framhöll utskottet angelägenheten av att de förslag till åtgärder i syfte att förebygga skadeverkningar, som utredningen om spridning av kemiska medel efter en mycket omsorgsfull och omfattande undersökning lagt fram, så snart som möjligt genomfördes. Tillämpningsbestämmelserna borde utformas så att de verksamt bidrog härtill. Utskottet utgick från att de ytterligare bestämmelser i fråga om produktkontrollnämndens befattning med hithörande ärenden, som vid upphävandet av 1972 års förbudslag blev aktuella, måste utformas med stort beaktande även av de allmänt ekologiska sammanhangen. All möjlig hänsyn borde bl. a. tas till rennäringens utövare härvidlag. Utskottet förutsatte att hithörande frågor skulle komma att prövas i samråd med samernas företrädare. Rent allmänt borde enligt utskottets mening betonas att produktkontrollnämnden när det i förekommande fall gällde att ta ställning till frågan om sättet för spridning av bekämpningsmedel givetvis borde agera med all möjlig försiktighet. Bl. a. påkallade fenoxisyror som innehåller s. k. dioxiner, av vilka en del är höggradigt giftiga substanser, särskild uppmärksamhet i förevarande sammanhang.

Samtidigt som den särskilda lag som tidigare begränsade spridningen av bekämpningsmedel från luften sålunda upphävdes vid halvårsskiftet den 1 juli 1975 infördes i enlighet med vad nyss anförts viss informationsskyldighet vid spridning av bekämpningsmedel över område där allmänheten får fritt färdas. I anslutning till detta har produktkontrollnämnden utfärdat nya tillämpningsföreskrifter.

Principen för informationsskyldigheten är följande. Polismyndigheten och hälsovårdsnämnden skall underrättas om spridningen. Vederbörande skall införa meddelande om spridningen i ortspressen. Dessutom skall han låta utmärka området på väl synligt sätt. I sina tillämpningsföreskrifter har produktkontrollnämnden bl. a. specificerat vilka uppgifter som skall lämnas till lokal myndighet. Vidare är det föreskrivet att området som behandlas skall utmärkas ordentligt genom anslag. Vid spridning från luften skall särskild information lämnas bl. a. till boende i omedelbar närhet av spridningsområdet. I vissa fall är förenklingar i informationen tillåtna. Som exempel kan nämnas att annonsering inte erfordras vid behandling av skogsområden mindre än 2 hektar — men väl anslag på platsen.

Produktkontrollnämnden har dessutom, speciellt för luftspridning, utfärdat dels vissa allmänna föreskrifter, dels vissa särskilda regler för en bestämd typ av bekämpningsmedel (herbicider). De allmänna reglerna riktas i första hand mot de flygföretag som sprider bekämpningsmedel.

JoU 1976/77:10

53 Liksom tidigare är det grundläggande att spridning från luften skall vara godtagen som spridningsmetod för medlet i fråga, en bedömning som normalt görs av produktkontrollnämnden i anslutning till registrering av medlet. Nytt för sommaren 1975 var att herbicider, närmare bestämt vissa medel med fenoxisyror, efter lagändringen tilläts för luftspridning över s. k. föryngringsytor i skogsmark. Omfattande restriktioner har dock tills vidare bibehållits. Sålunda fick spridning av medlen inte ske inom stora delar av norra Sverige utan särskilt tillstånd av produktkontrollnämnden. Det förutsattes bl. a. att vederbörande sameby hade kontaktats och tillåtit spridningen. För övriga delar av Sverige skulle anmälan inges till produktkontrollnämnden.

Produktkontrollnämnden har från hälsovårdsnämnder m. fl. inhämtat synpunkter och erfarenheter av de nya föreskrifterna, vilket material har bearbetats tillsammans med de rön som gjorts vid naturvårdsverkets egna institutioner på fältet.

På grundval av sagda uppgifter har produktkontrollnämnden våren 1976 gjort vissa ändringar i bestämmelserna rörande de villkor som knutits till registrering av bekämpningsmedel med fenoxisyror. I de särskilda villkoren ingår bl. a. att medlen inte får användas för bekämpning av växtlighet i sjöar och vattendrag, att de, med vissa undantag, inte får spädas med annat än vatten och att den som registrerat ett preparat på förpackningen skall ange de särskilda villkor som gäller för preparatet.

Med hänsyn till att det enligt bestämmelserna i lagen om hälso- och miljöfarliga varor åvilar regeringen eller, efter regeringens bestämmande, produktkontrollnämnden att närmare avgöra hithörande frågor avstyrker utskottet bifall till motionen 1975/76: 1704. Utskottet vill dock allvarligt understryka angelägenheten av att fortsatta ansträngningar görs i syfte att ytterligare stärka skyddet mot skadeverkningar till följd av spridning av bekämpningsmedel från luften. Även om åtskilligt gjorts i förevarande hänseende torde det finnas utrymme för ytterligare förbättringar, särskilt när det gäller tillämpningen av utfärdade föreskrifter.

Utskottet utgår därför ifrån att produktkontrollorganen med stor uppmärksamhet även i fortsättningen följer utvecklingen och snabbt vidtar de åtgärder som kan befinnas erforderliga för att öka säkerheten för såväl allmänheten som berörd personal vid spridning av bekämpningsmedel.

Med anledning av motionsyrkandet om förbud mot flygbesprutning med fenoxisyror i jord- och skogsbruk vill utskottet för klarhetens skull nämna att sådan besprutning inte förekommer och ej heller förefaller motiverad när det gäller åkermark.

I flera motioner har framlagts förslag syftande till förbud mot eller minskad användning av vissa drivgaser i sprayförpackningar av olika

5 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

slag. I motionen 1975/76: 430 begärs sålunda utredning och förslag i syfte att förbjuda användningen av fluorkarboner inom konsumtionsvaruindustrin och om åtgärder för att i övrigt begränsa användningen av ifrågavarande ämnen. Enligt motionen 1975/76: 818 bör riksdagen uttala sig för att naturvårdsverket omedelbart förbereder åtgärder för att åstadkomma ett förbud mot användningen av freongas. I motionen 1975/76:1732 slutligen föreslås tillsättande av en särskild kommitté med uppgift att följa forskningsresultaten av undersökningar om freonernas miljöpåverkan. Motionärerna hemställer samtidigt om förslag att begränsa användningen av aerosolförpackningar med freon som drivgas. Bakgrunden till motionsyrkandena är vissa forskningsrön enligt vilka klorfluorkol, vilket torde vara den korrekt vetenskapliga benämningen på ifrågavarande ämnen, kan ha nedbrytande effekter på det ozonskikt som finns i de övre luftlagren och som bl. a. utgör ett skydd mot det ultravioletta ljus som orsakar hudcancer.

Utskottet vill erinra om att frågan om de s. k. freonemas eller klorfluorkolens inverkan på miljön var uppe till behandling i riksdagen även förra året med anledning av en motion i ämnet (JoU 1975/76: 15). Som därvid redovisades ansåg bl. a. naturvårdsverket att det måste ses som mycket allvarligt att ämnen som t. ex. freonerna kunde misstänkas åstadkomma permanenta förändringar i atmosfärens sammansättning. Verket följde emellertid utvecklingen på området och avvaktade bl. a. ytterligare resultat av forskningen. Från OECD-organet Sector Group of Unintended Occurrence of Chemicals in the Environment får naturvårdsverket också löpande information om forskning på området.

Som i det föregående anförts kan regeringen eller produktkontrollnämnden, om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt, förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag. Riksdagen utgick förra året från att frågan följdes mycket noga av regering och berörda kontrollorgan och förutsatte att man skulle komma att reagera snabbt om misstankarna om freonernas miljöfarlighet verifierades och, om så skulle visa sig erforderligt, föreläde riksdagen förslag om åtgärder i ämnet. Resultatet av en mer ingående undersökning som den amerikanska National Academy of Science höll på med och som väntades bli klar under våren 1976 borde, ansåg riksdagen, ge bättre grund för ställningstaganden härvidlag. I sammanhanget underströks från utskottets sida att skyddet mot eventuella skadeverkningar i nu förevarande avseende som på så många andra håll inom miljövårdsområdet krävde en internationell samordning för att en tillfredsställande lösning skall kunna uppnås. Det var därför inte tillräckligt att problemen angreps nationellt. Någon ytterligare riksdagens åtgärd i ärendet fann sig utskottet i dåvarande läge inte böra föreslå.

Den väntade rapporten från National Academy of Science i USA

JoU 1976/77:10

(NAS) har numera, i september 1976, publicerats. Rapporten, som dels behandlar effekterna på det stratosfäriska ozonskiktet, dels miljöeffekterna av utsläpp av klorfluorkolen, bekräftar att problemet är viktigt. Bland nya fakta av betydelse som framkommit kan nämnas att klorfluorkolen i atmosfären absorberar och emitterar värmestrålning och därigenom på samma sätt som koldioxiden bidrar till att höja temperaturen vid jordytan. I NAS-rapporten redovisas viss osäkerhet i bedömningarna. De närmaste årens mätningar och laboratorieförsök väntas dock avsevärt reducera denna osäkerhet. På grundval av denna bedömning samt det faktum att ett uppskov på några år med beslut om förbud eller restriktioner bara väntas medföra en marginell försämring på lång sikt, vill NAS-rapporten inte rekommendera ett omedelbart förbud. Samtidigt säger man dock att avgörandet om eventuella åtgärder måste göras på grundval av ett politiskt ställningstagande och att någon form av begränsning av utsläppen med största sannolikhet måste göras ”at some time and to some degree”.

Det kan nämnas att några delstater i USA, Oregon och New York, redan fattat beslut om förbud mot användandet av klorfluorkol. Helt nyligen har också Food and Drug Administration i USA meddelat att man ämnar verka för införandet av restriktioner i fråga om klorfluorkolanvändningen.

Den svenska vetenskapsakademiens miljövårdskommitté har i november 1976 anordnat en konferens om hithörande problem och därvid bl. a. behandlat den nya NAS-rapporten. Den svenska akademien har inte funnit någon anledning att ifrågasätta de underliggande naturvetenskapliga undersökningsresultaten som presenterats i NAS-rapporten. Däremot gör akademien den bedömningen att detta bakgrundsmaterial nu är tillräckligt för att motivera att motåtgärder bör sättas in i Sverige. Ett av huvudskälen till att denna bedömning något avviker från den som presenteras i den amerikanska rapportens slutsatser är ett tvivel på att de närmaste årens forskningar kan förväntas undanröja osäkerheten i uppskattningen av ozonreduktionseffekten. Ett ytterligare starkt skäl för denna bedömning är det allvar med vilket akademien ser på möjligheten av en direkt klimatpåverkan genom klorfluorkolens växthuseffekt.

Utan att ha kunnat göra en total ekonomisk värdering av kostnader och vinster förknippade med någon form av restriktioner av klorfluorkolanvändningen gör akademien den allmänna bedömningen att åtgärder nu är mycket väl motiverade.

Eftersom det här gäller ett globalt miljöproblem krävs en stor internationell uppslutning kring en begränsning av användningen av klorfluorkol. Vetenskapsakademien anser att Sverige bör finnas med i täten för en sådan aktion. Mot denna bakgrund föreslår vetenskapsakademien i skrivelse till regeringen att, som ett första steg i begränsningen

JoU 1976/77:10

av klorfluorkolutsläppen, ett förbud införs mot användningen av klorfluorkol i sprayflaskor. Undantag anses dock under en övergångstid böra medges för vissa medicinska och andra viktiga användningsområden. Vidare förordas att regeringen tar upp frågan i internationella organisationer och verkar för att restriktioner i klorfluorkolutsläppen införs i andra länder.

Enligt utskottets mening innebär de nya rönen beträffande klorfluorkolens miljöpåverkan en bekräftelse på att utsläppen av klorfluorkolen utgör en betydande källa till oro. Utskottet vill därför allvarligt understryka vikten av att regeringen och berörda kontrollorgan, närmast produktkontrollnämnden, med skärpt uppmärksamhet följer utvecklingen och snarast vidtar åtgärder i syfte att medverka till en minskad användning av berörda ämnen så snabbt som möjligt. Utskottet utgår i detta sammanhang från att en prövning av vilka insatser som kan göras i syfte att få fram ändamålsenliga alternativa anordningar av för människor och miljö oskadlig natur bör ingå som ett väsentligt led i de fortsatta övervägandena såväl från samhällsorganens som från berörd industris sida. Som vetenskapsakademien framhållit och som utskottet tidigare understrukit är det vidare inte tillräckligt att hithörande problem angrips nationellt. Utskottet förutsätter därför att man från regeringens sida i kontakt med andra länder och internationella organisationer gör betydande ansträngningar i syfte att åstadkomma en internationell samordning av insatserna på förevarande miljövårdsområde.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Buller. I motionerna 1975/76: 1639 och 1975/76: 1700 hemställs om åtgärder i syfte att reducera buller från vägtrafik resp. flygtrafik. Motionärerna hänvisar bl. a. till 1969 års trafikbullerutredning. Nämnda utredning har i tre delbetänkanden rörande trafikbuller (SOU 1974: 60), flygplansbuller (SOU 1975: 56) och buller från fritidsbåtar (SOU 1976: 21) lagt fram vissa förslag om bullerbegränsande åtgärder. Förslagen, som blivit föremål för omfattande remissbehandling, övervägs f. n. i kommunikationsdepartementet.

Utskottet vill liksom vid tidigare riksdagsbehandling av hithörande frågor understryka att bullerstörningar ofta kan utgöra mycket allvarliga miljöproblem. Bullerstörningarna kan vara särskilt påtagliga för dem som bor eller vistas invid större vägar och flygplatser. Det nu sagda innebär enligt utskottets mening bl. a. att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de problem från planeringssynpunkt som kan uppstå i samband med anläggandet av större flygplatser eller vid senare gjorda omdispositioner av deras användning i förhållande till befintliga eller planerade områden för bostadsbebyggelse m. m. Som framgår av den föregående redogörelsen har utskottet i enlighet med det sagda bl. a. fun -

JoU 1976/77:10

nit starka skäl föreligga att tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen införs beträffande anläggande av flygplatser och vägar som kan medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse (JoU 1974: 45). Riksdagen beslöt i enlighet med betänkandet (rskr 1974: 405). De problem som aktualiserats genom nyssnämnda riksdagsbeslut övervägs av 1976 års miljöskyddsutredning, som tillsatts med uppgift bl. a. att göra en allmän översyn av miljöskyddslagstiftningen. Enligt direktiven bör utredningen pröva behovet av ytterligare åtgärder för att komma till rätta med bullerstörningar. Med anledning av vad här anförts finner utskottet lämpligt att nu förevarande motioner överlämnas till utredningen för beaktande. Utskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.

Landskapsvård. Det huvudsakliga innehållet i motionen 1975/76:1699 är att den långsiktiga bärkraften hos mark och vatten — särskilt i tätortsnära områden — skall utgöra grunden för all planering och lagstiftning rörande naturens utnyttjande för fritidsändamål.

Utskottet anser för sin del att motionen innehåller synpunkter som är värda beaktande. Emellertid vill utskottet erinra om att de frågor som aktualiseras i motionen har ett nära samband med de krav på en från ekologisk synpunkt riktig naturresurshushållning som bl. a. motionsvis framförts under senare år. Utskottet har i sådana sammanhang (bl. a. JoU 1972: 49) framhållit att en ekologisk grundsyn är en nödvändig utgångspunkt för hushållningen med våra naturresurser. Denna tanke har kommit till klart uttryck i den rapport år 1971 (SOU 1971: 75) rörande hushållning med mark och vatten som ligger till grund för den fysiska riksplaneringen. Frågor av det slag som åsyftas i motionen torde enligt utskottets bedömande beaktas såväl i riksplanearbetet som vid säkerställande av områden enligt naturvårdslagen. Det förtjänar nämnas att forskning rörande problemen kring marks användning för olika ändamål pågår bl. a. i statens naturvårdsverks regi. Vad särskilt beträffar möjligheten att skydda vattendragen mot de olägenheter som t. ex. en intensiv trafik med fritidsbåtar kan medföra vill utskottet hänvisa till 1975 års ändringar i sjötrafikförordningen (1962: 150, ändrad 1975: 156), vilka närmare berörts i det följande under avsnittet Vatten- och luftvård. De nya bestämmelserna innebär i korthet att länsstyrelsen kan meddela de föreskrifter rörande ett vattenområdes användning för båttrafik m. m. som är påkallade från allmän miljövårds- eller naturvårdssynpunkt.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda att motionen 1975/76: 1699 inte påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Bakgrunden till yrkandet i motionen 1975/76:1712 är de problem som hänger samman med den fortgående vattenerosionens inverkan på det sydsvenska kustområdet. Framför allt inom den skånska sydkusten har landet en sådan kvartärgeologisk uppbyggnad att det utsätts för erosion

JoU 1976/77:10

vid vissa väderleksförhållanden. Erosionen är en geologisk process som styrs av vind- och vågrörelser, strömmar, vattenstånd m. m.

Utskottet vill erinra om att frågan om skydd mot erosion inom den skånska sydkusten tidigare behandlats av riksdagen (bl. a. JoU 1968: 36). Utskottet, som i detta sammanhang bereddes tillfälle att studera förhållandena på platsen, kunde för sin del vitsorda att högst betydande naturoch landskapsvärden genom erosionen löpte risk att bli tillspillogivna om inte motåtgärder vidtogs förhållandevis snabbt. Emellertid fann utskottet — med hänvisning till att visst anslag för utredning om skyddsåtgärder beviljats vederbörande länsstyrelse — att syftet med då föreliggande motioner skulle komma att tillgodoses utan särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet vill med anledning av nu förevarande motion nämna att erosionsfrågoma blivit föremål för ytterligare utrednings- och forskningsverksamhet utöver vad som framgår av det nyss sagda. Bl. a. har länsstyrelsen i Malmöhus län i november 1975 framlagt en utredningsrapport angående stranderosion inom Ystads kommun. F. n. övervägs inom jordbruksdepartementet en framställning från nämnda kommun med begäran att en utredning med naturvetenskaplig och teknisk expertis tillsätts för en långsiktig planering av åtgärder mot stranderosionen. Den uppmärksamhet som i skilda sammanhang ägnats erosionsfrågan tyder enligt utskottets uppfattning på att hittills gjorda insatser inte lett fram till någon definitiv lösning av problemet. Utskottet anser det för sin del angeläget att frågan om effektiva motåtgärder mot stranderosionen blir föremål för fortsatta överväganden från ansvariga myndigheters sida. Med hänsyn till att frågan är uppmärksammad inom regeringskansliet finner utskottet emellertid att motionen 1975/76: 1712 f. n. inte påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Naturvårdslagen. Bakgrunden till motionen 1975/76: 243 är att beslut om tillstånd till grus- och matjordstäkt som meddelas av länsstyrelsen får verkställas omedelbart och att tillståndshavaren således kan påbörja täktverksamheten utan hinder av att t. ex. den kommunala byggnadsnämnden eller annan intressent överklagat beslutet. Enligt motionären kan detta förhållande leda till att ett markområde tillfogas obotlig skada innan tillståndsärendet slutgiltigt avgörs. Motionären anser det härvidlag befogat med en lagändring av innebörd att sådan exploatering av ett markområde inte får påbörjas förrän bevis erhållits om att tillståndsbeslutet vunnit laga kraft.

Utskottet får erinra om att täkt av bl. a. grus och matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov enligt 18 § naturvårdslagen (1964: 822) ej får ske utan länsstyrelsens tillstånd. Som motionären anfört länder tillståndsbeslutet i princip till efterrättelse utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Så torde i allmänhet vara fallet när det gäller

JoU 1976/77:10

förvaltningsbeslut som gynnar sökanden. Emellertid kan naturvårdsintressen eller andra allmänna intressen påkalla att tillståndsbeslutet överklagas. Besvärsrätt i nu åsyftade ärenden tillkommer bl. a. statens naturvårdsverk och kommunal myndighet. Nackdelarna med en omedelbar verkställighet av beslut om tillstånd till täktverksamhet kan motverkas på olika sätt. Sålunda finns t. ex. möjlighet för besvärsmyndigheten — i detta fall regeringen — att förordna om inhibition, dvs. att överklagade beslutet i avvaktan på prövningen av anförda besvär inte skall gälla. Också tillståndsmyndigheten anses i praxis ha motsvarande möjlighet att, om skäl därtill föreligger, förordna att tillståndsbeslutet blir gällande först sedan det vunnit laga kraft.

Utskottet vill för sin del framhålla att det kan förekomma ärenden rörande tillstånd till grus- och matjordstäkt som är kontroversiella från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt. Så kan t. ex. vara fallet om verksamheten avser större markområden eller påverkar landskapsbilden eller över huvud taget innebär olägenheter med hänsyn till naturvården. Den besvärsrätt som i ärenden av angivet slag tillerkänts bl. a. företrädare för allmänna intressen får därför anses betydelsefull från många synpunkter. I den mån det förekommer att täktverksamheten påbörjats och t. o. m. framskridit i större omfattning när anförda besvär tas upp till prövning måste detta självfallet betecknas som otillfredsställande. Såvitt utskottet kunnat finna är dock problemet i fråga inte av sådan storleksordning att lagstiftningsåtgärder är motiverade. Utskottet får erinra om att 1970 års naturvårdskommitté bl. a. har att överväga vissa frågor med anknytning till naturvårdslagens regler om markexploatering. I avbidan på de förslag som kommittén kan komma att lägga fram får utskottet hänvisa till de möjligheter som enligt det nyss anförda finns för såväl tillståndsmyndighet som besvärsmyndighet att förhindra omedelbar verkställighet av ett beslut om tillstånd till täktverksamhet. Utskottet vill understryka vikten av att dessa möjligheter tillvaratas, i synnerhet när det gäller sådan markexploatering där naturvårdsintressen eller andra allmänna intressen kan antagas göra sig gällande.

I motionen 1975/76: 1733 hemställs om viss ändring i naturvårdslagstiftningen som skulle innebära ökad delgivnings- och kommunikationsskyldighet för länsstyrelse i samband med att naturvårdsområde planeras och inrättas. Enligt vid tidpunkten för motionens väckande gällande regler förelåg nämligen vissa skillnader i länsstyrelsens formella behandling av ärenden avseende bildande av naturreservat resp. inrättande av naturvårdsområde. Bl. a. var skyldigheten att kommunicera med berörda sakägare mindre omfattande i det sist nämnda fallet. Bestämmelser härom fanns i naturvårdskungörelsen (1974: 1028).

Utskottet vill med anledning av förevarande motion fästa uppmärksamheten på att naturvårdskungörelsen ersatts av naturvårdsförordningen

JoU 1976/77:10

(1976: 484), som trätt i kraft den 1 juli 1976. I 11 § naturvårdsförordningen föreskrivs att länsstyrelsen, innan beslut fattas om bildande av naturreservat, skall förelägga ägare och innehavare av särskild rätt till marken att, om så önskas, inom viss tid framställa erinringar mot åtgärden. Föreläggandet och de ifrågasatta reservatföreskriftema skall delges varje sakägare vars rätt kan beröras av föreskrifterna. Enligt 22 § naturvårdsförordningen har nyss angivna bestämmelser motsvarande tilllämpning i fråga om naturvårdsområde. Enär motionen i fråga härigenom blivit tillgodosedd påkallar den ej någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1975/76: 2023, yrkande 3, hemställs om förslag till precisering av allemansrättens innebörd. Enligt motionärerna har naturen som sådan och allt flera lantbrukare vållats olägenheter från allmänhetens sida i samband med att allemansrätten — ofta felaktigt — åberopats. Allemansrätten utgör, anser man, ett värdefullt inslag i den svenska rättstraditionen och en viktig förutsättning för ett allmänt friluftsliv. Det är därför, enligt motionärerna, angeläget att de många oklara punkterna på området klarläggs.

Utskottet vill erinra om att frågor med anknytning till allemansrätten på senare tid i olika sammanhang varit föremål för riksdagens behandling (bl. a. JoU 1972: 52, 1974: 52, 1975/76: 5 och 1975/76: 28). Allemansrätten har beskrivits som en urgammal sedvanerätt, som endast i begränsad utsträckning kommit till uttryck i lag. I korthet kan den sägas avse friheten för envar att färdas till fots över och att under en kortare tid vistas på annans mark — om det inte är fråga om tomt, plantering eller besådd åkermark där beträdandet kan orsaka skada — och att där plocka blommor, bär och svamp. Allemansrätten får dock inte ta sig sådana uttryck att markägaren och andra fastighetens innevånare tillfogas någon nämnvärd olägenhet eller skada; hemfriden i vidsträckt mening och markägarens (motsvarande) ekonomiska intressen får inte kränkas. Över huvud taget får den som befinner sig i skog och mark anses vara skyldig att ta hänsyn till sin omgivning. Detta framgår bl. a. av 1 § naturvårdslagen (1964: 822), som föreskriver att var och en skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Denna regel har självfallet betydelse också för allemansrättens del.

Utskottet behandlade i betänkandet 1975/76: 5 en motion med krav på åtgärder för ökad information om allemansrättens innehåll, med betoning av att med denna följer inte bara rättigheter utan även skyldigheter. Utskottet framhöll därvid att allemansrätten var av avgörande betydelse för människornas möjlighet att få rekreation och avkoppling i det fria. Behovet av att så fritt som möjligt få vistas i naturen ökade i takt med utvecklingen mot en allt större fritid. Det var under angivna förhållanden av största vikt att allemansrätten utövades på sådant sätt

JoU 1976/77:10

att den inte råkade i vanrykte. Utskottet underströk därför att den frihet sorn allemansrätten innebar var en frihet under ansvar. Utskottet betonade vidare värdet av en effektiv information rörande allemansrättens innehåll, vilken borde nå ut till människorna på ett så tidigt stadium som möjligt.

Utskottet vill med anledning av nu förevarande motion framhålla att vissa grundläggande principer angående allemansrättens innebörd i stort torde vara accepterade i det allmänna rättsmedvetandet. Detta utesluter självfallet inte att det kan förekomma situationer där den närmare omfattningen av allemansrätten är oklar eller föremål för delade meningar.

I sakens natur ligger att frågor av angivet slag också kan vara kontroversiella och vålla konflikt mellan företrädare för markägarintressen resp. friluftsintressen. Detta torde gälla inte minst i de tätortsnära områdena, där möjligheterna till rekreation och friluftsliv utnyttjas intensivt och kanske inom relativt begränsade områden. Mot angiven bakgrund är det enligt utskottets mening särskilt angeläget att företrädare för olika intressen visar ömsesidig hänsyn och förståelse i nu åsyftade hänseenden. För undvikande av intressekonflikter synes det bl. a. viktigt att allemansrätten inte åberopas som stöd för ett beteende som innebär påtaglig olägenhet för annans näringsutövning.

Enligt utskottets bedömande torde flertalet av dem som vistas i naturen känna till och respektera de krav som kan ställas när det gäller människans uppträdande i det fria. De fall av vanvård av naturen, nedskräpning och störande uppträdande m. m. som otvivelaktigt förekommer torde i många fall bero på tanklöshet eller bristande kännedom om de regler som bör gälla vid umgänget med naturen. Som utskottet tidigare framhållit borde ökade insatser för information bland allmänheten kunna bidra till att skapa bättre förhållanden. I sammanhanget kan nämnas t. ex. den verksamhet som från statens naturvårdsverks sida bedrivits för att ge ökad upplysning om allemansrätten. Åtgärderna i fråga har bl. a. omfattat framställning av broschyrer, kortfilmer för skolelever m. fl. samt programinslag i massmedia. Enligt utskottets mening kan det antagas att syftet med yrkandet 3 i motionen 1975/76: 2023 i allt väsentligt kommer att tillgodoses genom den verksamhet som pågår på förevarande område. Motionsyrkandet bör med hänsyn till det anförda inte föranleda annan åtgärd än att utskottet ånyo understryker vikten av en effektiv och vederhäftig information om allemansrätten och om de rättigheter och skyldigheter som denna innebär.

Vatten- och luftvård m. m. I motionen 1975/76: 633 berörs i olika hänseenden de olägenheter och risker från miljövårdssynpunkt som trafiken med oljetankfartyg medför. Motionärerna föreslår ett antal olika åtgärder i syfte att förbättra skyddet mot de allvarliga miljöstörningar som oljeutsläppen utgör. Enligt motionärerna bör Sverige i in -

JoU 1976/77:10

ternationella sammanhang verka för att systemet med segregerade barlasttankar vinner allmän tillämpning och att tankfartygens storlek begränsas. Vidare bör, anser man, lagstiftningen mot vattenföroreningar kompletteras med vattenföroreningsavgift för fartygsägare eller redare från vars fartyg utsläpp sker i strid med gällande regler. Man förordar också att påföljdsbestämmelserna skärps och att regler om viss indiciebevisning angående oljeutsläpp införs.

Utskottet vill för sin del framhålla att förorening av havsvatten genom olja, kemikalier etc. medför betydande miljöskador och avsevärda olägenheter i övrigt. Sedan länge pågår emellertid ett omfattande internationellt samarbete för att motverka föroreningar av angivet slag. Samarbetet har resulterat i ett flertal internationella konventioner på området. Särskilt förtjänar nämnas 1973 års konvention till förhindrande av föroreningar från fartyg (havsföroreningskonventionen) och 1974 års konvention om skydd av östersjöområdets marina miljö (östersjökonventionen). Dessa konventioner har ännu ej trätt i kraft. Havsföroreningskonventionen upptar en rad föreskrifter om fartygens konstruktion och om särskilda övervaknings- och kontrollsystem. Bl. a. innehåller den regler om segregerade barlasttankar och om begränsning av lasttankarnas storlek. För Sveriges vidkommande har bestämmelserna om oljeutsläpp m. m. fortlöpande skärpts. I samband med godkännandet av östersjökonventionen (prop. 1975/76: 5, JoU 1975/76: 16, rskr 1975/76: 58) har riksdagen antagit en lag (1976: 6) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom östersjöområdet. Beträffande den närmare innebörden av konventionerna och övriga bestämmelser på området vill utskottet hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen samt till propositionen 1975/76: 5. Utskottet vill här endast nämna att lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet, som i sin helhet träder i kraft den 1 april 1977, bl. a. innebär i princip totalförbud mot utsläpp av olja i östersjön. Olja och oljerester m. m. skall behållas ombord och avlämnas i särskilda mottagningsanordningar i vissa hamnar.

Utskottet har, som framgår av den föregående redogörelsen, också under tidigare riksmöte behandlat motioner med krav på åtgärder av det slag som avses i motionen 1975/76: 633. Utskottet har därvid (JoU 1975/76: 16) funnit bl. a. att redovisade bestämmelser i ämnet kan vara ägnade att i någon mån reducera olägenheterna med användandet av de stora oljetransportfartygen. Samtidigt har dock utskottet framhållit att det finns all anledning att noga uppmärksamma utvecklingen på området. Även om situationen på oljemarknaden präglades av en viss osäkerhet med åtföljande minskning i efterfrågan på nya supertankers kunde förhållandena givetvis snabbt ändras. Utskottet sade sig emellertid utgå från att spörsmålet rörande tanktonnagets storlek och dithörande problem i övrigt inte kunde lämnas utanför övervägandena när

JoU 1976/77:10

det gäller det fortsatta arbetet på att utveckla skyddet för den marina miljön. Det kunde enligt utskottet förutsättas att dessa frågor skulle ägnas ingående uppmärksamhet och att det fortsatta arbetet på området kom att från svensk sida bedrivas intensivt och målmedvetet.

Utskottet vill i anslutning till det nyss sagda och med anledning av nu förevarande motion hänvisa till att den nya regeringen i sin den 8 oktober 1976 avgivna regeringsdeklaration bl. a. uttalat att våra hav och kuster skall ges ett bättre skydd mot oljeutsläpp och annan nedsmutsning samt att skärpta åtgärder mot supertankbåtar i östersjön är nödvändiga. Utskottet anser för sin del det angeläget att strävandena mot ytterligare förbättring av formerna för att hindra havsföroreningar på grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen fortsätter. Enligt utskottets uppfattning finns det särskild anledning att i internationella sammanhang verka för en begränsning av tankfartygens storlek. Mot bakgrund av regeringsdeklarationen och utskottets tidigare uttalanden i denna fråga anser sig utskottet kunna förutsätta att syftet med motionen 1975/76: 633 kommer att beaktas utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottet föreslår att motionen anses besvarad med vad utskottet sålunda anfört.

Som anförs i motionen 1975/76: 428 kan också den ökande trafiken med fritidsjartyg förorsaka vissa olägenheter från miljövårdssynpunkt. Dessa problem har närmare beskrivits i ett av 1974 års fritidsbåtutredning avgivet betänkande, SOU 1974: 95. I motionen åsyftas dock i första hand de miljöstörningar som sägs uppstå genom utsläpp från båtmotorer av typ bensin- och oljespill samt avgaser. Även om de med fritidsbåttrafiken sammanhängande problemen är av mindre omfattning än de olägenheter som de stora oljetankfartygen medför innebär detta självfallet inte att de får försummas i det pågående miljövårdsarbetet. Utskottet vill dock erinra om att fritidsbåttrafikens snabba utveckling uppmärksammats och föranlett vissa åtgärder från ansvariga myndigheters sida. Sålunda har i sjötrafikförordningen (1962: 150) införts nya bestämmelser med verkan fr. o. m. den 1 juni 1975, vilka tillgodoser vissa sjösäkerhets- och miljösynpunkter på fritidsbåttrafiken. Dessa innebär bl. a. att länsstyrelsen efter samråd med sjöfartsverket får meddela föreskrift om t. ex. fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i rätten att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Har föreskriften betydelse för trafik med fritidsbåtar eller eljest från miljövårdssynpunkt skall samråd ske med statens naturvårdsverk. I förarbetena till den aktuella författningsändringen (prop. 1975: 17) anfördes som exemplifiering bl. a. att förbud mot motorbåtstrafik borde övervägas inom områden där det var påkallat från allmän rekreationssynpunkt eller med hänsyn till kringboendes intressen eller på grund av sjöns eller vattenområdets ringa storlek.

JoU 1976/77:10

64 Det fanns också, enligt propositionen, sjöar som hade ett djurliv som det fanns särskild anledning att skydda. Utskottet vill vidare nämna att — enligt en särskild artikel i östersjökonventionen — de fördragsslutande staterna skall vidta särskilda åtgärder för att minska skadliga verkningar av trafik med nöjesbåtar i östersjöområdet. Dessa åtgärder skall bl. a. avse ändamålsenliga mottagningsanordningar för avfall från sådana båtar.

Utskottet vill för sin del framhålla att en koncentration av fritidsbåtar till vissa vattensystem kan vara ägnad att medföra olägenheter från miljövårdssynpunkt, i synnerhet när det är fråga om begränsade områden med ringa vattenväxling. Behovet av att värna om landets ytvattentillgångar kan f. ö. också utgöra en anledning att med uppmärksamhet följa fritidsbåttrafikens utveckling. Utskottet utgår emellertid från att frågor av här åsyftat slag ingår i bl. a. naturvårdsverkets och sjöfartsverkets liksom även länsstyrelsernas arbetsuppgifter och att de kommer att beaktas i den utsträckning som visar sig nödvändig. Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att motionen 1975/76: 428 inte blir föremål för någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1975/76: 1633 framhålls att utsläpp från kommuner och industrier sedan länge gett upphov till föroreningar av vattendragen. För flera kommuner sägs föroreningarna ha lett till skadeståndsskyldighet gentemot mark- och djurägare. Motionärerna anser att samhället solidariskt bör bära kostnaden för återställande av vattendragen och att statsbidrag därför bör utgå för kommunala saneringsåtgärder.

Utskottet vill erinra om att fördelningen av kostnadsansvaret för olika miljövårdande uppgifter är en av de frågor som 1971 års utredning om kostnaderna för miljövården har att överväga. Utredningen skall, enligt direktiven, bl. a. studera frågan om kostnadsfördelningen mellan stat, kommun, näringsliv och enskilda vad gäller miljövården. Enligt uppgift avser utredningen att slutföra sitt uppdrag under år 1977. I avbidan på de förslag som miljökostnadsutredningen kan komma att framlägga anser utskottet att motionen 1975/76: 1633 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1975/76: 1634 påtalas de luftföroreningsproblem som det ökande bilbeståndet medför i tätorterna. Enligt motionären krävs det härvidlag fasta immissionsnormer, dvs. värden på hur stora föroreningarna i luften av vissa ämnen får vara på en viss ort. Genom fasta normer och effektiva mätmetoder får man, anser motionären, ett grepp om de allvarliga luftföroreningsproblemens förekomst och saklig grund för att ta itu med dem.

Utskottet vill erinra om att luftföroreningsproblemen i olika avseenden under senare tid blivit föremål för uppmärksamhet från ansvariga myndigheters sida. Därvid har konstaterats att den ökande användningen av

JoU 1976/77:10

fossila bränslen för uppvärmning av bostäder, för industriella ändamål och inom fordonstrafiken m. m. medfört negativa miljöeffekter. Såvitt avser motorbränslen har motåtgärder vidtagits i form av skärpta krav på avgasrening hos bilar, eller m. a. o. i form av emissionsnormer. Bestämmelser härom finns i bilavgaskungörelsen (1972: 596, ändringar bl. a. 1975: 59). Vad beträffar användningen av fossila bränslen för andra ändamål finns vissa regler om begränsning av svavelhalten i eldningsolja. I en av utskottet tillstyrkt proposition (prop. 1976/77: 3, JoU 1976/77: 4, rskr 1976/77:24) har framlagts förslag om ytterligare åtgärder för att motverka negativa effekter av svavelutsläpp. Vidare har statens naturvårdsverk fastställt svenska riktvärden för luftkvalitet som nära ansluter sig till rekommendationer från Världshälsoorganisationen (WHO) angående från hälsosynpunkt högsta acceptabla koncentrationer av svaveldioxid, sot och partiklar i luften. Vid naturvårdsverkets omgivningshygieniska avdelning arbetar man f. n. enligt uppgift på att få fram underlag för motsvarande riktvärden när det gäller föroreningar av det slag som åsyftas i motionen 1975/76: 1634, dvs. koloxid, kväveoxider och andra med fordonsavgaser förknippade ämnen. Verksamheten i fråga syftar till att ge underlag för åtgärder som ligger helt i linje med motionärens önskemål om bl. a. immissionsnormer för föroreningar av åsyftat slag. Utskottet, som även vill hänvisa till uttalandet i regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 att utsläppen av svavel och andra luftföroreningar skall nedbringas, finner med hänsyn till det anförda att motionen 1975/76: 1634 ej behöver föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Under åberopande av vad utskottet i det föregående anfört hemställer utskottet

att riksdagen

beträffande milj öv år ds politiken, m. m.

1. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande överlämnande av motionen 1975/76: 370, yrkandena 3 och 4, till miljöskyddsutredningen,

2. anser motionen 1975/76: 1635, yrkandet 1, besvarad med vad utskottet anfört,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

om överlämnande av motionen 1975/76: 1635, yrkandet 2, till

styrelsen för sekretariatet för framtidsstudier,

4. lämnar motionen 1975/76: 1671 utan åtgärd,

5. lämnar motionen 1975/76: 2144 utan åtgärd,

JoU 1976/77:10

beträffande avfallshantering

6. lämnar motionen 1975/76: 238 utan åtgärd,

7. lämnar motionen 1975/76: 239 utan åtgärd,

8. lämnar motionen 1975/76: 831 utan åtgärd,

9. lämnar motionen 1975/76: 1629 utan åtgärd,

10. anser motionen 1975/76:1638 besvarad med vad utskottet anfört,

11. lämnar motionen 1975/76: 1702 utan åtgärd,

beträffande renhållning

12. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om vissa överväganden med anledning av i motionen 1975/76: 240 aktualiserad fråga,

beträffande hälso- och miljöfarliga varor

13. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet med anledning av motionerna 1975/76: 430, 1975/76: 818 och 1975/ 76:1732 anfört om användningen av s. k. freoner som drivgaser i vissa sprayförpackningar,

14. anser motionerna 1975/76: 627 och 1975/76: 2066 besvarade med vad utskottet anfört,

15. lämnar motionen 1975/76: 1704 utan åtgärd,

beträffande buller

16. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om överlämnande av motionerna 1975/76: 1639 och 1975/76: 1700 till miljöskyddsutredningen,

beträffande landskapsvård m. m.

17. lämnar motionen 1975/76: 1699 utan åtgärd,

18. lämnar motionen 1975/76: 1712 utan åtgärd,

beträffande naturvårdslagen

19. lämnar motionen 1975/76: 243 utan åtgärd,

20. lämnar motionen 1975/76: 1733 utan åtgärd,

21. lämnar motionen 1975/76: 2023, yrkandet 3, utan åtgärd,

beträffande vatten- och luftvård m. m.

22. anser motionen 1975/76:633 besvarad med vad utskottet anfört,

23. lämnar motionen 1975/76: 428 utan åtgärd,

24. lämnar motionen 1975/76: 1633 utan åtgärd,

25. lämnar motionen 1975/76: 1634 utan åtgärd.

Stockholm den 1 december 1976 På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

JoU 1976/77:10

67 Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Lundkvist (s), Wachtmeister i Johannishus (m), fru Theorin (s)*, herr Jonasson (c)*, fru Lundblad (s), herrar Lindberg (s), Johansson i Holmgården (c)*, Wictorsson (s), Andersson i Ljung (m), fru Fredrikson (c), herrar Strömberg i Vretstorp (s), Johansson i Vrångebäck (m), fru Anér (fp) och fru Radesjö (s), dock att beträffande yrkandena 12—15 och 17—18 herr Johnsson i Mölndal (c) deltagit i stället för herr Jonasson (c), beträffande yrkandena 19—21 herrar Hallenius (c) och Alftin (s) deltagit i stället för herr Jonasson (c) och fru Theorin (s), samt beträffande yrkandena 22—25 herrar Johnsson i Mölndal (c) och Alftin (s) deltagit i stället för herr Jonasson (c) och fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Lundkvist, fru Lundblad, herrar Lindberg, Wictorsson, Strömberg i Vretstorp, Alftin och fru Radesjö (samtliga s) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”Det förefaller” och på s. 42 slutar med ”för beaktande” bort ha följande lydelse:

Det förefaller (lika med utskottet) och livsmedels lagen.

Mot bakgrund härav vill utskottet för sin del föreslå att riksdagen begär att motionen 1975/76: 370 i förevarande delar överlämnas till 1976 års miljöskyddsutredning för beaktande.

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet, som” och slutar med ”i ämnet” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner inte tillräckliga skäl att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av det i motionen 1975/76: 1671 ånyo framförda förslaget i ämnet.

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”nu anförts” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill (lika med utskottet) med avfallspro blemen.

Utskottet finner för sin del att syftet med de i motionen 1975/76: 1638 framförda yrkandena bör kunna tillgodoses utan någon

ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Utskottet hemställer

(lika med utskottet) nu anförts.

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 63 börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”sålunda anfört” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del understryka angelägenheten av att strävandena mot ytterligare förbättring av formerna för att hindra havsföroreningar på grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen fullföljs med oförminskad intensitet. Enligt utskottets mening finns det särskild anledning att i internationella sammanhang verka för en be -

JoU 1976/77:10

gränsning av tanktonnagets storlek. Mot bakgrund bl. a. av utskottets tidigare av riksdagen godkända uttalanden i denna fråga anser sig utskottet kunna förutsätta att syftet med motionen 1975/76: 633 kommer att beaktas utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottet föreslår att motionen anses besvarad med vad utskottet sålunda anfört.

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 64 börjar med ”Utskottet vill” och på s. 65 slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse: Utskottet

vill (lika med utskottet) åsyftat slag. Ut skottet

finner med hänsyn till det anförda att motionen 1975/76: 1634 ej behöver föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 7600S6