Med anledning av motioner om vatten- och luftvård, m. m.

JoU 1976/77:26

Jordbruksutskottets betänkande 1976/77:26

med anledning av motioner om vatten- och luftvård, m. m. Motionerna

I motionen 1976/77:121 av herr Persson i Karlstad m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att en utredning tillsätts angående förutsättningarna för ändrad reglering av vattenavrinningen ur Vänern.

1 motionen 1976/77:391 av herr Johnsson i Mölndal och fru Fredrikson (båda c) föreslås att riksdagen hemställer hos regeringen om att Sverige på alla sätt internationellt verkar för att nedsmutsningen av havet minskas inom alla de områden där detta är möjligt.

I motionen 1976/77:519 av fru Lundblad och herr Silfverstrand (båda s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att snabba åtgärder vidtas mot vattenföroreningar i enlighet med vad som i motionen anförts.

1 motionen 1976/77:521 av herr Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7), att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära att ett åtgärdsprogram för begränsning av luftföroreningar från motorfordon i enlighet med vad som anförts i motionen skyndsamt utarbetas,

2. att hos regeringen begära en kartläggning av de utsläpp som kan påverka ozonskiktet och klimatet samt anhålla att regeringen i olika internationella sammanhang aktualiserar en begränsning av dessa utsläpp,

3. att hos regeringen begära fortsatta åtgärder på det internationella planet för överenskommelser om begränsning av svavelutsläpp,

4. att, mot bakgrund av i motionen redovisade fakta, hos regeringen begära att en utredning tillsätts med uppgift att framlägga förslag om metoder att begränsa användningen av handelsgödsel inom jord- och skogsbruket,

7. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts angående åtgärder i sjön Åsnen.

I motionen 1976/77:838 av fröken Eliasson m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär ett åtgärdsprogram till skydd för Östersjöns marina miljö.

I motionen 1976/77:849 av herr Sandberg m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att olika åtgärder prövas i syfte att erhålla en blyfri bensin.

1 Riksdagen 1976/77. 16 sam!. Nr 26

JoU 1976/77:26

2 Vattenvård m. m.

Motionerna

I motionerna 391 och 838 hemställs om vissa åtgärder till skydd för havet, respektive Östersjöns marina miljö. Enligt motionen 391 är oljan det största och mest omedelbara hotet mot många marina miljöer. Särskilt fisket har påverkats negativt av de med oljeutsläppen förenade miljöproblemen. Men också dumpningar och utsläpp i havet av gifter och avfall från kemisk industri bidrar till ekologisk obalans och försämrade möjligheter till reproduktion hos många av de biologiska arter som finns i havet. Ett exempel på avfallsdestruktion med avsevärda skadeverkningar är den metod som går ut på att på internationellt vatten bränna avfall från kemisk industri, en verksamhet som av naturliga skäl är mycket svår att kontrollera. Enligt motionärerna är det synnerligen angeläget att verksamhet av detta slag inte får fortsätta om havets livskraft skall kunna bibehållas.

I motionen 838 hemställs om ett åtgärdsprogram såvitt avser Östersjöns marina miljö. Hittills gjorda insatser till skydd för Östersjön i form av bl. a. internationella konventioner är enligt motionärerna långt ifrån tillräckliga. Ett nödvändigt led i miljövårdsarbetet måste vara att så långt som möjligt förhindra oljeskador och andra miljöstörningar som fartyg ger upphov till. Men motionärerna anser det också angeläget att föroreningar från industri och bebyggelse hålls efter och bekämpas. De av motionärerna åsyftade insatserna bör bygga på en bred analys av det marinbiologiska läget och de aktuella utvecklingstendenserna.

I motionerna 121 och 521, yrkande 7, hemställs om vissa åtgärdertill skydd för sjöarna Vänern respektive Åsnen. Enligt motionen 121 skapar det rådande låga vattenståndet i Vänern en rad problem för såväl sjöfarten som fritidsintressena. Motionärerna anser att en utredning bör tillsättas angående regleringsförhållandena med uppgift att så snabbt som möjligt föreslå åtgärder som syftar till en förbättring av vattensituationen i Vänern. I motionen 521 erinras om att vattenöverdomstolen i december 1968 gav Södra Skogsägarnas AB tillstånd att reglera vattenavrinningen från sjön Åsnen. Tappningen av vatten, som skett enligt en upprättad tappningsplan, benämnd F 66, har enligt motionärerna lett till svåra skadeverkningar för sjön. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte därför en arbetsgrupp som år 1975 lade fram ett förslag till jämkning av vattendomen. Genom beslut av vattendomstolen har jämkningsförslaget genomförts med verkan fr. o. m. juni 1976. Enligt av arbetsgruppen utförda vetenskapliga undersökningar behövs dock långtgående förändringar i nu gällande vattenregleringsbestämmelser om bl. a. skador på sjöns ekosystem skall kunna undvikas. Enligt motionärerna är det därför viktigt att de åtgärder som initierades av den socialdemokratiska regeringen för att komma till rätta med förhållandena i sjön Åsnen snarast möjligt genomförs.

I motionerna 519 och 521, yrkande 4, berörs de problem från hälso- och

JoU 1976/77:26

miljösynpunkt som förorsakas av den ökade användningen av handelsgödsel inom jordbruket. Enligt motionärerna kan oförsiktig användning av kvävegödselmedel medföra störningar på miljön genom ökad utlakning av växtnäringsämnen till vattendragen och ökade risker för höga nitrathalter i vattentäkter. En ökad nitrat/nitrithalt i dricksvatten kan, framhåller man, få menlig inverkan på människor och djur. Bl. a. sägs risk föreligga att nitrat och nitrit ombildas till cancerogena föreningar. I motionen 521 föreslås en utredning av de mera långsiktiga skadeverkningar som kan uppstå genom den allt intensivare användningen av kvävegödselmedel. Enligt motionen 519 är problemen i fråga särskilt markanta i vissa delar av landet. Där fordras, framhåller motionärerna, särskilt skyndsamma åtgärder för att bevara och förbättra vattenkvaliteten.

Vissa bakgrundstippgifter

Förorening av havsvatten genom olja, kemikalier etc. medför i flera hänseenden betydande skador och avsevärda olägenheter. Skadeverkningarna på växt- och djurvärld är välkända. Skador och olägenheter förorsakas också fisket, bl. a. genom att redskap smutsas ned och förstörs av oljeföroreningar. Olja som driver in mot kusterna kan göra stränder otjänliga för bad och annat friluftsliv.

Sedan länge pågår ett internationellt samarbete för att söka hindra förorening av havsvattnet. Beträffande utsläpp av olja från fartyg har samarbetet tidigare resulterat i bl. a. konventionen den 12 maj 1954 till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja (oljeskyddskonventionen). Grundtanken i konventionen är att varje fördragsslutande stat skall tillse att dess fartyg, oavsett var i världen de uppehåller sig, iakttar i konventionen angivna regler för att motverka att havsvattnet förorenas.

Vidare antogs 1969 en internationell konvention om ingripande på det fria havet vid olyckor som är ägnade att leda till föroreningar genom olja (1969 års ingreppskonvention). Konventionen syftar till att precisera kuststaternas befogenhet att på det fria havet ingripa mot utländskt fartyg för att förebygga förorening genom olja vid sjöolycka och för att begränsa skadeverkningar av sådan förorening. Sverige har tillträtt ingreppskonventionen, som trädde i kraft den 6 maj 1975.

Vid en internationell havsföroreningskonferens i London hösten 1973 antogs en internationell konvention till förhindrande av förorening från fartyg (havsföroreningskonventionen) och ett protokoll om ingripande på det fria havet vid havsförorening genom andra ämnen än olja (ingreppsprotokollet). Till skillnad från oljeskyddskonventionen innehåller havsföroreningskonventionen bestämmelser om utsläpp inte bara av olja utan även av andra skadliga ämnen- i huvudsak kemikalier-toalettavfall och fast avfall. Genom ingreppsprotokollet utvidgas 1969 års ingreppskonvention så att det blir möjligt att vidta åtgärder även när allvarlig och överhängande fara föreligger

JoU 1976/77:26

för förorening genom kemikalier m. m.

Parallellt med arbetet på havsföroreningskonventionen förbereddes en särskild konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Östersjökonventionen). Arbetet med konventionen avslutades vid en miljövårdskonferens i Helsingfors i mars 1974. Konventionen har till syfte att minska den förorening som orsakas av ämnen som härrör från områdena kring Östersjön och från sjöfarten där. Den innehåller i likhet med havsföroreningskonventionen regler om utsläpp av olika slag (olja, kemikalier, toalettavfall och fast avfall) från fartyg. De fördragsslutande staterna åtar sig att kontrollera att så långt möjligt minska förorening från land av åtskilliga ämnen. En särskild kommission har bildats för att övervaka tillämpningen av konventionen och verka för att ytterligare konkreta åtgärder vidtas.

För Sveriges del finns bestämmelser till skydd för den marina miljön bl. a. i lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. I anslutning till godkännandet av bl. a. Östersjökonventionen(prop. 1975/76:5, JoU 1975/ 76:16, rskr 1975/76:58) har riksdagen antagit en lag (1976:6) om åtgärder mot vattenförorening inom Östersjöområdet.

De svenska bestämmelserna innebär i korthet att förbud - med vissa undantag - införs mot utsläpp från fartyg av olja och oljerester inom Östersjöområdet. Toalettavfall och fast avfall får släppas ut endast i undantagsfall eller på särskilda villkor. För mottagning och behandling av oljehaltigt barlastvatten o. d. skall särskilda mottagningsanordningar finnas i hamnar där olja lastas eller oljetankfartyg repareras. Annat avfall - således bl. a. toalettavfall -avses bli omhändertaget inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Den som bryter mot förbud mot utsläpp av olja eller annat avfall kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad särskilt beträffar problemen med avfallsdestruktion till havs kan nämnas att lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten stadgar förbud att inom svenskt sjöterritorium från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel släppa ut (dumpa) avfall, vare sig det är fast ämne, vätska eller gas. Dumpning får inte heller ske från svenskt fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Vidare föreskrivs i lagen att avfall som är avsett att dumpas i det fria havet inte får föras ut ur landet.

Såvitt gäller förhållanden utanför svenskt jurisdiktionsområde regleras hithörande frågor bl. a. i Östersjökonventionen och i en konvention om förhindrande av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg, vilken öppnades för undertecknande i Oslo den 15 februari 1972 (Oslokonventionen). Enligt Östersjökonventionen är i princip all dumpning av avfall förbjuden inom det område som konventionen omfattar. Oslokonventionen omfattar samma havsområde som Nordostatlantiska fiskerikonventionen, nämligen Nordostatlanten ned till en linje i höjd med Kattegatt och Skagerack. Enligt denna konvention gäller bl. a. ett absolut förbud mot dumpningar av vissa, särskilt miljöfarliga ämnen. För andra ämnen gäller vissa krav på tillståndsprövning. Den 29 december 1972 öppnades för

JoU 1976/77:26

undertecknande Londonkonventionen om förhindrande av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg. Den följer i sin huvudsakliga uppläggning Oslokonventionen och omfattar alla delar av det fria havet och kuststaternas territorialhav men däremot ej staternas inre vatten.

I motionen 391 nämns särskilt en på senare tid tillämpad metod för avfallsdestruktion till havs, vilken innebär att man på internationellt vatten bränner bl. a. avfall från kemisk industri. För Sveriges vidkommande ger förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall möjlighet att kontrollera avfallsbehandling av här åsyftat slag. Tillståndsgivningen på detta område handhas av statens naturvårdsverk. I övrigt kan nämnas att det åsyftade problemet uppmärksammats i vissa internationella sammanhang. Inom Oslokonventionen har tillsatts en särskild arbetsgrupp för förbränningsfrågor. Inom Londonkonventionens och Oslokonventionens sekretariat arbetar man på att utforma nya bestämmelser för att hindra föroreningar genom förbränning av avfall till havs.

Frågor av det slag som aktualiseras i motionerna 391 och 838 behandlades av jordbruksutskottet senast i betänkandet 1976/77:10 med anledning av motioner om de miljöstörningar som trafiken med oljetankfartyg och fritidsfartyg medför. Utskottet framhöll därvid bl. a. att förorening av havsvatten genom olja, kemikalier etc. medför betydande miljöskador och avsevärda olägenheter i övrigt. Vidare hänvisade utskottet till att det sedan länge pågår ett omfattande internationellt samarbete för att motverka föroreningar av angivet slag. Dessutom erinrades om att den nya regeringen i sin den 8 oktober 1976 avgivna regeringsdeklaration bl. a. uttalat att våra hav och kuster skall ges ett bättre skydd mot oljeutsläpp och annan nedsmutsning samt att skärpta åtgärder mot supertankbåtar i Östersjön är nödvändiga. Utskottet ansåg det för sin del angeläget att strävandena mot ytterligare förbättring av formerna för att hindra havsföroreningar på grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen fortsatte. På förslag av utskottet föranledde då behandlade motioner ingen särskild åtgärd från riksdagens sida.

Den 11 november 1976 besvarade kommunikationsministern en fråga om åtgärder med anledning av det låga vattenståndet i Vänern. Därvid framhölls bl. a. att olika åtgärder vidtagits för att hindra en fortsatt sänkning av vattennivån. Avtappningen från Vänern hade under det senaste året begränsats till vad som är absolut nödvändigt för att hålla det lägsta vattenstånd vid Lilla Edet och den minsta vattenföring i nedre delen av Göta älv som anges i gällande vattendom. Vidare hade regeringen samma dag som svaret gavs beslutat om avlysning till den 30 april 1977 av den allmänna farleden vid Nordre älvs damm. Enligt kommunikationsministern följde berörda myndigheter noggrant utvecklingen för att vid behov vidta ytterligare åtgärder.

I sammanhanget bör nämnas att SMHI år 1971 påbörjade en hydrologisk

JoU 1976/77:26

undersökning av Vänern, vilken samordnats med kemisk och biologisk undersökningsverksamhet som bedrivs av naturvårdsverket och fiskeristyrelsen. Senare har länsstyrelserna i Värmlands, Skaraborgs och Älvsborgs län, fiskeristyrelsen, naturvårdsverket och SMHI bildat den s. k. Vänernvattenkommittén, som har till uppgift att samordna och rapportera resultaten från undersökningsverksamheten i Vänern. Kommittén och de engagerade forskarna arbetar f. n. med en sammanfattande redovisning av resultaten av de fem årens undersökningar m. m., vilken beräknas bli färdig under år 1977.

Också vad beträffar sjön Åsnen har frågor framställts och besvarats under 1976/77 års riksmöte. Den 1 februari 1977 erinrade jordbruksministern sålunda om att den förutvarande regeringen den 19 augusti 1976 gav kammarkollegiet i uppdrag att ansöka om omprövning av vattendomen rörande sjön samt framhöll att den nya regeringen var beredd att fullfölja detta beslut. För att fä fram alternativa tappningsplaner krävdes enligt jordbruksministern bl. a. ett omfattande beräkningsarbete. Inom en tämligen snar framtid beräknades dock regeringen kunna överlämna underlag till kammarkollegiet för en omprövning av vattendomen. Jordbruksministern ansåg det vara mycket angeläget att åtgärder så snabbt som möjligt vidtogs för att förhindra och motverka skador på sjöns ekosystem. Den politiska bedömningen var således att sjön Åsnen skulle räddas.

En fråga som berör skyddet för såväl grundvatten som ytvatten är användningen av handelsgödsel inom jordbruket. Den väsentligt ökade intensiteten i jordbruksproduktionen under de senaste 20-30 åren har bl. a. medfört en ökad användning av handelsgödselmedel. Med skördeprodukterna förs näringsämnen bort från jorden. Dessa måste ersättas om inte avkastningen skall sjunka. Den nödvändiga växtnäringen tillförs dels med stallgödsel, dels med handelsgödsel. Efter andra världskriget har tillgången på stallgödsel blivit mindre, eftersom antalet nötkreatur minskat mycket starkt. Användningen av handelsgödsel liksom av naturlig gödsel kan under vissa förutsättningar medföra störningar av miljön genom bl. a. ökad utlakning av växtnäringsämnen till vattendragen och höga nitrathalter i vattentäkter. Ett nitrathaltigt dricksvatten kan ha menlig inverkan på människor och djur. Socialstyrelsen har därför fastställt vissa gränsvärden för bedömning av ett vattens lämplighet som dricksvatten. Vatten med en nitrathalt av mera än 50 mg/l skall enligt socialstyrelsen inte ges till barn under ett år.

Möjlighet saknas inte att med stöd av nu gällande bestämmelser ingripa mot vattenföroreningar av här åsyftat slag. Skyddet för grundvattnet behandlas sålunda i vattenlagen (1918:523). Enligt den allmänna aktsamhetsregeln (2 kap. 63 fj) är den som vill vidta åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grundvattentillgång, vilken tillgodogörs eller kan antas komma att framdeles tillgodogöras, skyldig att till skydd för grundvattnet vidta de anordningar och tåla den begränsning av verksamheten ävensom i övrigt iaktta de försiktighetsmått som skäligen föranleds av omständighe -

JoU 1976/77:26

terna. Gödsling är en sådan åtgärd som kan anses omfattad av den allmänna aktsamhetsregeln. I allmänhet har det överlåtits på den som bedriver den skadehotande verksamheten att själv se till att erforderliga försiktighetsmått vidtas. Om aktsamhetsregeln åsidosätts kan länsstyrelsen besluta om rättelse på den försumliges bekostnad (2 kap. 65 §). Lokala föreskrifter om skyddszoner för vattentäkter utfärdas av länsstyrelsen.

Också hälsovårdsstadgan (1958:663) är i viss utsträckning tillämplig när det gäller skyddet av grundvatten och ytvatten.

Ytvattenskyddet behandlas i övrigt i miljöskyddslagen (1969:387). I 1 § denna lag anges att användande av mark på sätt som kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde utgör miljöfarlig verksamhet. Enligt 5 S samma lag skall den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet.

Analogt med vattenlagen är det den som bedriver den miljöfarliga verksamheten som själv skall se till att erforderliga försiktighetsmått vidtas. Uppkommer eller kan olägenhet av betydelse från allmän synpunkt uppkomma genom den miljöfarliga verksamheten kan tillsynsmyndigheten enligt miljöskyddslagen (länsstyrelsen och statens naturvårdsverk) meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd. Länsstyrelsen kan även meddela föreläggande om försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas.

Om skada på människor eller i miljön kan befaras med hänsyn till kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper hos handelsgödselmedel i förening med deras hantering, faller sådana varor under lagen om hälso- och miljöfarliga varor (1973:329).

1 anslutning till det sist sagda kan nämnas att utredningen om spridning av kemiska medel (SOU 1974:35) inte ansåg det befogat att införa registreringstvång för handelsgödselmedel. I stället förordades att informationen om gödselmedlens inverkan på miljön utvidgades.

Problemen kring användningen av handelsgödsel samt lantbrukets miljöekonomiska problem över huvud taget har blivit föremål för en omfattande forsknings- och utredningsverksamhet. Bl. a. kan nämnas en vid lantbrukshögskolans institution för ekonomi och statistik utarbetad rapport med titeln Vattenförorening från jordbruket. Orsaker, kostnader och åtgärder. Vidare har statens naturvårdsverk i augusti 1976 framlagt en utredning angående användningen av gödselmedel i jordbruket (SNV:s publikation 1976:10, Gödselmedlen och miljöskyddet). Denna innehållerbl. a. rekommendationer om olika åtgärder för att minska miljöstörningarna till följd av gödslingsåtgärder. Man understryker det angelägna i att rådgivningsverksamheten i jordbruket utnyttjas i frågor av förevarande slag. Enligt verket medför den intensivare brukningen av jorden ett ökat behov av information om miljöpåverkan av odlingsåtgärderna. Olika rådgivningsorgan inom jord -

JoU 1976/77:26

brukssektorn sägs här ha en väsentlig uppgift att fylla.

I socialstyrelsens regi har genomförts vissa undersökningar av allmänna dricksvattentäkter i Kristianstads och Gotlands län. Verksamheten i Kristianstads län har fullföljts av länsläkarorganisationen i länet med undersökningar av sammanlagt lil vattentäkter i sex olika områden i länet. Enligt uppgift har man endast i ett av dessa områden kunnat påvisa ett klart samband mellan nitrathalt och åtgärder inom jordbruket. Den konstaterade påverkan på dricksvattnet härrörde i detta fall från kraftig gödsling i samband med bevattning.

En begränsad studie av cancerfrekvensen i Kristianstads län som också genomförts i socialstyrelsens regi har enligt uppgift inte påvisat något klart samband mellan dricksvattnets beskaffenhet och de undersökta sjukdomsfallen.

Inom socialstyrelsen arbetar man f. n. - med stöd av bl. a. de erfarenheter som nyssnämnda utredning gett - med att utarbeta en informationsskrift till hälsovårdsnämnderna angående lämpliga åtgärder såvitt avser närskyddet för vattentäkterna.

Beträffande informationen från jordbrukets rådgivningsorganisation kan nämnas att statens lantbruksinformation i samarbete med naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen utarbetat en informationsskrift med råd och rekommendationer angående användningen av handelsgödsel.

Svenska vetenskapsakademien arrangerade i samarbete med FN:s miljöorgan UNEP ett symposium under tiden 30 augusti-3 september 1976 med temat ”Kväve-väsentlig livsfaktor och växande miljöhot”. Symposiet kommer att publiceras i Vetenskapsakademiens tidskrift Ambio.

Jordbruksministern har den 28 oktober 1976 besvarat en fråga angående åtgärder mot ökad användning av handelsgödsel med anledning av naturvårdsverkets nyss nämnda rapport. I svaret anfördes bl. a. följande:

Användningen av handelsgödselmedel har ökat kraftigt under senare år och är i dag en förutsättning för bedrivande att ett rationellt jordbruk. Samtidigt får handelsgödsel naturligtvis inte användas på ett sådant sätt att hälso- eller miljöproblem uppstår. Det är därför viktigt att berörda myndigheter följer utvecklingen med uppmärksamhet. Naturvårdsverkets nu framlagda rapport är ett exempel på att så också sker. Jag utgår från att de rekommendationer som finns i rapporten utnyttjas i den utbildnings-, rådgivnings- och upplysningsverksamhet som bedrivs på lantbrukets område.

Som framgår av rapporten har inom vissa områden höga nitrathalter uppmätts i dricksvattnet. Inom sådana områden bör självfallet särskild försiktighet med användningen av handelsgödsel iakttas. Genom undersökningar av bl. a. hälsovårdsnämnderna förbättras också fortlöpande dricksvattenkontrollen inom de utsatta områdena. I de fall då dricksvattenförsörjningen kan hotas ger gällande lagstiftning möjligheter till ingripande. Enligt vad jag erfarit behandlar vidare vattenlagsutredningen frågan om effektivare bestämmelser för att skydda vattentillgångarna.

JoU 1976/77:26

9 Några direkta åtgärder från min sida med anledning av rapporten anser jag därför inte nödvändiga f. n.

1 svaret åsyftas 1969 års vattenlagsutredning, vilken väntas inom kort framlägga ett betänkande med förslag som i vissa avseenden berör skyddet förgrund- och ytvattentäkter. Den år 1976 tillsatta miljöskyddsutredningen skall enligt direktiven undersöka de samordningsproblem som kan uppstå mellan miljöskyddslagen och annan lagstiftning, t. ex. vattenlagstiftningen. Miljöskyddsutredningen sägs därvid böra samråda med vattenlagsutredningen.

Luftvård m. m.

Motionerna

1 motionen 521, yrkande 1, påtalas de hälso- och miljöproblem som det ökande fordonsbeståndet medför, i synnerhet i tätorterna. Motionärerna framhåller att åtgärder måste vidtas för att minska luftföroreningarna från fordonstrafiken samt föreslår ett åtgärdsprogram för angivna syfte. Ett sådant program bör innehålla bl. a. förslag om skärpt avgaskontroll av såväl nya som äldre bilar, gränsvärden för avgasföroreningar i luften, åtgärder på trafikplaneringens område, ökad satsning på kollektivtrafiken samt sänkt blyhalt i bensinen. Enligt motionärerna bör en särskild utredning ges i uppdrag att utforma programmet.

Frågor med anknytning till blyhalten i bensinen berörs också i motionen 849. Enligt motionärerna har förekomsten av bly nu nått en sådan storleksordning att den absorberade blyhalten hos människor närmar sig en nivå där skadliga effekter uppkommer och i flera fall anses ha uppkommit. Motionärerna erinrar om att högsta tillåtna blyhalten i bensin sänktes från 0,7 till 0,4 gram per liter år 1973. Man framhåller att det nu är hög tid att ta nästa steg med sikte på att fullständigt eliminera blyet i bensinen.

I motionen 521, yrkande 2, hemställs om vissa åtgärder till skydd för ozonskiktet i jordatmosfären. Motionärerna anför att ozongasen, som finns på en höjd av mellan 15 och 50 km, fungerar som ett skydd mot den ultravioletta strålningen från solen. Utan det skyddande ozonskiktet är inget biologiskt liv på jorden möjligt. Ozonhalten bestäms av en balans mellan ozonbildande och ozonförstörande kemiska processer i luften. Kväveoxider och klorgaser är ämnen som påskyndar de ozonförstörande reaktionerna och bidrar därmed till att minska ozonhalten.

Enligt motionärerna kommer kväveoxider ut i luften bl. a. från överljudsplanens avgaser, från atombombsexplosioner, från förbränningen av olja och kol och i samband med användningen av handelsgödsel. Klorgasen härrör bl. a. från användningen av klorfluorkol (freon) som drivgas i sprayflaskor. Motionärerna, som bl. a. hänvisar till vissa amerikanska forskningsrapporter samt till uttalanden från svenska vetenskapsakademien, understryker vikten

1* Riksdagen 1976/77. 16 sami. Nr 26

JoU 1976/77:26

av att man från svensk sida fortsätter strävandena att få till stånd internationella åtgärder för att motverka ozonförstörande föroreningsutsläpp. Enligt motionärerna bör en särskild utredning tillsättas med uppgift att göra en samlad redovisning av de ozonförstörande utsläppen och av vilka åtgärder som vidtagits för att begränsa dessa utsläpp. Med ett sådant utredningsmaterial som grund bör Sverige aktualisera frågan om en internationell konvention till skydd för ozonskiktet.

I motionen 521, yrkande 3, hemställs om fortsatta åtgärder på det internationella planet för att uppnå överenskommelser om begränsning av svavelutsläpp. Motionärerna erinrar om att högsta tillåtna svavelhalt i eldningsolja fr. o. m. den 1 oktober 1977 blir en procent i hela södra Sverige upp till Mälardalen och Värmland. För att komma till rätta med de problem som svaveldioxidutsläppen medför räcker det emellertid inte med inhemska åtgärder. Enligt motionärerna kommer ungefär hälften av svavelnedfallet i Sverige från andra länder. Det är därför, anser man, viktigt att Sverige fortsätter med kraftfulla åtgärder i internationella sammanhang för en begränsning av svavelutsläppen.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Frågor med anknytning till luftföroreningar från motorfordon behandlades av riksdagen senast hösten 1976.1 detta sammanhang anförde jordbruksut• skottet bl. a. (JoU 1976/77:10):

Utskottet vill erinra om att luftföroreningsproblemen i olika avseenden under senare tid blivit föremål för uppmärksamhet från ansvariga myndigheters sida. Därvid har konstaterats att den ökande användningen av fossila bränslen för uppvärmning av bostäder, för industriella ändamål och inom fordonstrafiken m. m. medfört negativa miljöeffekter. Såvitt avser motorbränslen har motåtgärder vidtagits i form av skärpta krav på avgasrening hos bilar, eller m. a. o. i form av emissionsnormer. Bestämmelser härom finns i bilavgaskungörelsen (1972:596, ändringar bl. a. 1975:59). Vad beträffar användningen av fossila bränslen för andra ändamål finns vissa regler om begränsning av svavelhalten i eldningsolja. I en av utskottet tillstyrkt proposition (prop. 1976/77:3, JoU 1976/77:4, rskr 1976/77:24) har framlagts förslag om ytterligare åtgärder för att motverka negativa effekter av svavelutsläpp. Vidare har statens naturvårdsverk fastställt svenska riktvärden för luftkvalitet som nära ansluter sig till rekommendationer från Världshälsoorganisationen (WHO) angående från hälsosynpunkt högsta acceptabla koncentrationer av svaveldioxid, sot och partiklar i luften. Vid naturvårdsverkets omgivningshygieniska avdelning arbetar man f. n. enligt uppgift på att få fram underlag för motsvarande riktvärden när det gäller föroreningar av det slag som åsyftas i motionen 1975/76:1634, dvs. koloxid, kväveoxider och andra med fordonsavgaser förknippade ämnen. Verksamheten i fråga syftar till att ge underlag för åtgärder som ligger helt i linje med motionärens önskemål om bl. a. immissionsnormer för föroreningar av åsyftat slag. Utskottet, som även vill hänvisa till uttalandet i regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 att utsläppen av svavel och andra luftföroreningar skall nedbringas, finner med hänsyn till det anförda att motionen

JoU 1976/77:26

II

1975/76:1634 ej behöver föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Som anförs i motionen 849 är högsta tillåtna blyhalt i bensinen f. n. 0,4 gram per liter. Det ankommer på produktkontrollnämnden att med stöd av lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor besluta i frågor av förevarande slag.

Vissa undersökningar har visat att en betydande andel av de nytillverkade bilarna har föroreningshalter i avgaserna som ligger högre än vad som är tillåtet enligt gällande föreskrifter. Mot denna bakgrund har regeringen på förslag av kommunikationsministern nyligen tillsatt en utredning som skall överväga och föreslå förbättringar i typbesiktningssystemet m. m. Avsikten med utredningen är bl. a. att skapa bättre garantier för att de fordon som säljs överensstämmer med de s. k. typfordon som har provats och godkänts.

Inom jordbruksdepartementet överväger man enligt uppgift att föreslå en utredning angående de luftvårdsproblem i allmänhet som sammanhänger med den ökande fordonstrafiken.

Frågan om de s. k. freonernas eller klorfluorkolens inverkan på miljön har behandlats av riksdagen såväl vid 1975/76 som vid 1976/77 års riksmöten. Med anledning av en motion om förbud mot freongas som drivmedel i sprayförpackningar anförde jordbruksutskottet (JoU 1975/76:15) bl. a.:

Som bl. a. redovisas i naturvårdsverkets tidning Miljöaktuellt nr 8/1975 är freoner handelsnamnet på vissa ämnen inom gruppen fluorkolväten som bl. a. används mycket som drivgas i sprayförpackningar. De har hittills ansetts väl utprövade och relativt ofarliga. Ändå har freonerna vid ett flertal tillfällen varit föremål för debatt både i massmedia och bland forskare och producenter. Nu är de åter aktuella på grund av sin påstådda förmåga att påverka ozonet i jordatmosfären. En amerikansk forskningskommission, IMOS, har sålunda visat att freoner som används som drivgas i många av våra sprayförpackningar kan påverka det skyddande ozonskikt som omger jorden. Än så länge rör det sig om en hypotes; belägg genom direkta mätningar finns inte. Kommissionen föreslår därför inga direkta åtgärder nu, utan avvaktar resultatet av en mer ingående undersökning som den amerikanska National Academy of Science håller på med och som väntas bli klar under våren 1976.

Att ämnen, som t. ex. freonerna, kan misstänkas åstadkom ma permanenta förändringar i atmosfärens sammansättning måste enligt naturvårdsverket ses som mycket allvarligt. Verket följer emellertid utvecklingen på området och avvaktar bl. a. ytterligare resultat av forskningen. Från OECD-organet Sector Group of Unintended Occurrence of Chemicals in the Environment får naturvårdsverket också löpande information om forskning på området.

Som i det föregående anförts kan regeringen eller produktkontrollnämnden, om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt, förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag. Utskottet utgår från att den i motionen väckta frågan följs mycket noga av regering och berörda kontrollorgan och förutsätter att man kommer att reagera snabbt om misstankarna om freonernas miljöfarlighet verifieras och, om så skulle visa sig erforderligt, förelägger riksdagen förslag om åtgärder i

Joll 1976/77:26

ämnet. Den under kommande vår väntade forskningsrapporten i ämnet bör ge bättre grund för ställningstaganden härvidlag. I sammanhanget kan kanske tilläggas att skyddet mot eventuella skadeverkningar i nu förevarande avseende som på så många andra håll inom miljövårdsområdet kräver en internationell samordning för att en tillfredsställande lösning skall kunna uppnås. Det är därför inte tillräckligt att problemen angrips nationellt.

Frågan aktualiserades på nytt vid 1976/77 års riksmöte med anledning av motioner syftande till förbud mot eller minskad användning av vissa drivgaser i sprayförpackningar av olika slag. Jordbruksutskottet anförde därvid bl. a. (JoU 1976/77:10):

Den väntade rapporten från National Academy of Science i USA (NAS) har numera, i september 1976, publicerats. Rapporten, som dels behandlar effekterna på det stratosfäriska ozonskiktet, dels miljöeffekterna av utsläpp av klorfluorkolen, bekräftar att problemet är viktigt. Bland nya fakta av betydelse som framkommit kan nämnas att klorfluorkolen i atmosfären absorberar och emitterar värmestrålning och därigenom på samma sätt som koldioxiden bidrar till att höja temperaturen vid jordytan. I NAS-rapporten redovisas viss osäkerhet i bedömningarna. De närmaste årens mätningar och laboratorieförsök väntas dock avsevärt reducera denna osäkerhet. På grundval av denna bedömning samt det faktum att ett uppskov på några år med beslut om förbud eller restriktioner bara väntas medföra en marginell försämring på lång sikt, vill NAS-rapporten inte rekommendera ett omedelbart förbud. Samtidigt säger man dock att avgörandet om eventuella åtgärder måste göras på grundval av ett politiskt ställningstagande och att någon form av begränsning av utsläppen med största sannolikhet måste göras ”at some time and to some degree”.

Det kan nämnas att några delstater i USA, Oregon och New York, redan fattat beslut om förbud mot användandet av klorfluorkol. Helt nyligen har också Food and Drug Administration i USA meddelat att man ämnar verka för införandet av restriktioner i fråga om klorfluorkolanvändningen.

Den svenska vetenskapsakademiens miljövårdskommitté har i november 1976 anordnat en konferens om hithörande problem och därvid bl. a. behandlat den nya NAS-rapporten. Den svenska akademien har inte funnit någon anledning att ifrågasätta de underliggande naturvetenskapliga undersökningsresultaten som presenterats i NAS-rapporten. Däremot gör akademien den bedömningen att detta bakgrundsmaterial nu är tillräckligt för att motivera att motåtgärder bör sättas in i Sverige. Ett av huvudskälen till att denna bedömning något avviker från den som presenteras i den amerikanska rapportens slutsatser är ett tvivel på att de närmaste årens forskningar kan förväntas undanröja osäkerheten i uppskattningen av ozonreduktionseffekten. Ett ytterligare starkt skäl för denna bedömning är det allvar med vilket akademien ser på möjligheten av en direkt klimatpåverkan genom klorfluorkolens växthuseffekt.

Utan att ha kunnat göra en total ekonomisk värdering av kostnader och vinster förknippade med någon form av restriktioner av klorfluorkolanvändningen gör akademien den allmänna bedömningen att åtgärder nu är mycket väl motiverade.

Eftersom det här gäller ett globalt miljöproblem krävs en stor internationell uppslutning kring en begränsning av användningen av klorfluorkol. Vetenskapsakademien anser att Sverige bör finnas med i täten forén sådan aktion. Mot denna bakgrund föreslår vetenskapsakademien i skrivelse till regeringen

JoU 1976/77:26

att, som ett forsta steg i begränsningen av klorfluorkolutsläppen, ett förbud införs mot användningen av klorfluorkol i spray flaskor. Undantag anses dock under en övergångstid böra medges för vissa medicinska och andra viktiga användningsområden. Vidare förordas att regeringen tar upp frågan i internationella organisationer och verkar för att restriktioner i klorfluorkolutsläppen införs i andra länder.

Enligt utskottets mening innebär de nya rönen beträffande klorfluorkolens miljöpåverkan en bekräftelse på att utsläppen av klorfluorkolen utgör en betydande källa till oro. Utskottet vill därför allvarligt understryka vikten av att regeringen och berörda kontrollorgan, närmast produktkontrollnämnden, med skärpt uppmärksamhet följer utvecklingen och snarast vidtar åtgärder i syfte att medverka till en minskad användning av berörda ämnen så snabbt som möjligt. Utskottet utgår i detta sammanhang från att en prövning av vilka insatser som kan göras i syfte att få fram ändamålsenliga alternativa anordningar av för människor och miljö oskadlig natur bör ingå som ett väsentligt led i de fortsatta övervägandena såväl från samhällsorganens som från berörd industris sida. Som vetenskapsakademien framhållit och som utskottet tidigare understrukit är det vidare inte tillräckligt att hithörande problem angrips nationellt. Utskottet förutsätter därför att man från regeringens sida i kontakt med andra länder och internationella organisationer gör betydande ansträngningar i syfte att åstadkomma en internationell samordning av insatserna på förevarande miljövårdsområde.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Riksdagen följde utskottet (rskr 1976/77:48).

Efter riksdagens senaste beslut i frågan har produktkontrollnämnden den 15 december 1976 avgett yttrande över framställningar från Vetenskapsakademien och Svenska naturskyddsföreningen till regeringen om bl. a. förbud mot viss användning av freongaser i sprayflaskor. Nämnden har gjort den bedömningen att ytterligare ställningstaganden på det internationella planet och eventuella åtgärder i USA bör avvaktas innan några särskilda åtgärder vidtas i Sverige. Man anför att olika amerikanska myndigheter förbereder åtgärder av olika slag. Sålunda har Food and Drug Administration (FDA), Environmental Protection Agency (EPA) och Consumer Product Safety Commission (CPSC) påbörjat arbete inom respektive myndighets ansvarsområde med förslag till åtgärder mot användning av klorfluorkol. Bl. a. övervägs föreskrifter om obligatorisk varningstext på aerosolprodukter. Sammanfattningsvis anför nämnden följande.

Enligt produktkontrollnämndens mening finns anledning att avvakta de slutliga amerikanska ställningstagandena, innan några särskilda åtgärder vidtas i Sverige. Under tiden fram till dess är det givetvis angeläget att berörda branscher i snabbast möjliga takt bringar ned användningen av klorfluorkol. En sådan utveckling är redan på gång och är att hälsa med tillfredsställelse. På så sätt kan bl. a. ev. omställningssvårigheter av skilda slag mildras när svenska åtgärder beslutas. Att sådana bör vidtas - i första hand mot användningen av vissa produkter - förefaller uppenbart. Produktkontrollnämnden kommer att även i fortsättningen med stor uppmärksamhet följa frågan och vidta eller föreslå de åtgärder som utvecklingen kan motivera. 1 avvaktan därpå bör ifrågavarande framställningar inte föranleda någon regeringens vidare åtgärd.

JoU 1976/77:26

14 Inom FN:s miljövårdsprogram UNEP har utarbetats en global aktionsplan rörande ozonskiktet (World Plan of Action on the Ozone Layer). På initiativ av UNEP hölls i mars 1977 en vetenskaplig konferens i Washington med representanter för ett flertal nationer, däribland Sverige. Konferensen utmynnade i en rekommendation att man inom UNEP bl. a. skulle sammanställa underlag till och planer för forskning rörande ozonskiktet och människans inverkan på detta genom olika åtgärder. En ny internationell konferens på initiativ av USA:s naturvårdsorgan EPA kommer att äga rum i Washington i slutet av april 1977. Denna konferens är enligt uppgift inriktad på diskussioner om reglering av användningen av freoner samt om de sociala och ekonomiska följderna av en sådan reglering. Bl. a. kommer företrädare för statens naturvårdsverk att närvara vid överläggningarna.

De i motionen 521 åsyftade reglerna om begränsning av svavelutsläpp finns i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och därtill hörande förordning (1976:1055). Dessa bestämmelser, som träder i kraft den 1 oktober 1977, syftar enligt prop. 1976/77:3 till en kraftig begränsning av svavelutsläppen. Målet bör vara att svavelutsläppen till år 1985 skall ha minskat till den nivå som gällde i början av 1950-talet.

I samband med behandlingen av nyssnämnda proposition anförde jordbruksutskottet, med anledning av motioner med krav på insatser i internationella sammanhang, bl. a. följande (JoU 1976/77:4):

Eftersom drygt hälften av de sura svavelföreningar som faller ned i vårt land kommer från andra länder krävs, som även framhållits i propositionen 1976/77:3, fortsatta aktiva insatser på det internationella planet. Föredraganden pekar i detta sammanhang på att Sverige sedan slutet av 1960-talet aktivt har drivit dessa frågor såväl i olika internationella organisationer, främst OECD, FN:s Europakommission (ECE) och FN:s miljöprogram (UNEP) som vid bilaterala kontakter. Så har t. ex. en av OECD genomförd studie om långväga transporter av luftföroreningar och de miljöeffekter dessa åstadkommer tillkommit på svenskt initiativ. Föredraganden nämner också att regeringen har inlett samarbete med Norge för att i olika internationella sammanhang aktivt driva frågan om begränsning av svavelutsläppen. Framställning i denna fråga har bl. a. gjorts till EG. Vidare har Sverige och Tyska demokratiska republiken nyligen slutit avtal som bl. a. omfattar åtgärder för begränsning av svavelutsläppen. De bägge länderna har vidare förbundit sig att internationellt verka för begränsningar av sådana utsläpp.

Utskottet, som för sin del välkomnar de gjorda initiativen, förutsätter att regeringen med kraft fortsätter strävandena att ytterligare utvidga samarbetet olika länder emellan när det gäller att reglera svavelutsläppen och komma till rätta med problemen med de negativa effekterna av desamma. Härigenom tillgodoses också syftet med motionen 1975/76:1659 i förevarande del.

Utskottet

I detta betänkande tar utskottet i ett sammanhang upp till behandling ett antal under innevarande riksmöte väckta motioner eller motionsyrkanden rörande vattenvård och luftvård m. m.

JoU 1976/77:26

15 Vattenvård m. m. I motionerna 391 och 838 hemställs om vissa åtgärder till skydd för havet, respektive Östersjöns marina miljö. Enligt motionen 391 är oljan det största och mest omedelbara hotet mot många marina miljöer. Särskilt fisket har påverkats negativt av de med oljeutsläppen förenade miljöproblemen. Men också dumpning och utsläpp i havet av gifter och avfall från kemisk industri sägs bidra till ekologisk obalans och försämrade möjligheter till reproduktion hos många av de biologiska arter som finns i havet. Ett exempel på avfallsdestruktion med avsevärda skadeverkningar är enligt motionärerna en metod som innebär att man på internationellt vatten bränner avfall från kemisk industri, en verksamhet som uppges vara mycket svår att kontrollera. Motionärerna anser det synnerligen angeläget att verksamhet av detta slag inte får fortsätta om havets livskraft skall kunna bibehållas.

I motionen 838 hemställs om ett åtgärdsprogram såvitt avser Östersjöns marina miljö. Hittills gjorda insatser till skydd för Östersjön i form av bl. a. internationella konventioner är enligt motionärerna långt ifrån tillräckliga. Ett nödvändigt led i miljövårdsarbetet måste vara att så långt som möjligt förhindra oljeskador och andra miljöstörningar som fartyg ger upphov till. Men motionärerna anser det också angeläget att föroreningar från industri och bebyggelse hålls efter och bekämpas.

Utskottet vill för sin del framhålla att förorening av havsvatten genom olja, kemikalier etc. medför betydande miljöskador och avsevärda olägenheter i övrigt. Som framgår av den föregående redogörelsen pågår emellertid sedan länge ett omfattande internationellt samarbete för att motverka föroreningar av angivet slag. Samarbetet har resulterat i ett flertal konventioner på området. Särskilt förtjänar nämnas 1973 års konvention till förhindrande av föroreningar från fartyg (havsföroreningskonventionen) och 1974 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Östersjökonventionen). För Sveriges vidkommande har bestämmelserna om oljeutsläpp m. m. fortlöpande skärpts. I samband med godkännandet av Östersjökonventionen (prop. 1975/76:5, JoU 1975/76:16, rskr 1975/76:58) har riksdagen antagit en lag (1976:6) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet. Denna innebär i princip totalförbud mot utsläpp av olja i Östersjön. Olja och oljerester m. m. skall behållas ombord och avlämnas i särskilda mottagningsanordningar i vissa hamnar.

Inom den särskilda kommission som bildats för att övervaka tillämpningen av Östersjökonventionen arbetar man från svensk sida aktivt för att åstadkomma en bättre miljö i Östersjön. En betydande del av det anslag för marin forskning som statens naturvårdsverk disponerar går till forskning rörande Östersjön. I en av regeringen nyligen framlagd proposition (prop. 1976/77:95, bil 1) föreslås att riksdagen på tilläggsbudget lil för budgetåret 1976/77 anvisar ett reservationsanslag av 50 milj. kr., avsett för tillfälliga bidrag till sådana anordningar för mottagning och behandling av olja m. m. som till följd av bestämmelserna i Östersjökonventionen skall finnas i bl. a. hamnar samt vid raffinaderier och varv.

JoU 1976/77:26

16 Utskottet vill med anledning av motionen 838 understryka det angelägna i att man från berörda svenska myndigheters sida i olika sammanhang verksamt fullföljer strävandena att säkra den värdefulla naturresurs som Östersjön utgör. Med hänsyn till den verksamhet som bedrivs på förevarande område anser sig utskottet emellertid kunna utgå från att det huvudsakliga syftet med motionen kommer att tillgodoses utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Vad beträffar de i motionen 391 åsyftade problemen med avfallsdestruktion till havs vill utskottet nämna att lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten stadgar förbud att inom svenskt sjöterritorium från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel släppa ut (dumpa) avfall, vare sig det är fast ämne, vätska eller gas. Dumpning får inte heller ske från svenskt fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Vidare föreskrivs i lagen att avfall som är avsett att dumpas i det fria havet inte får föras ut ur landet.

Såvitt gäller förhållanden utanför svenskt jurisdiktionsområde regleras hithörande frågor bl. a. i Östersjökonventionen och i en konvention om förhindrande av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg, vilken öppnades för undertecknande i Oslo den 15 februari 1972 (Oslokonventionen). Enligt Östersjökonventionen är i princip all dumpning av avfall förbjuden inom det område som konventionen omfattar. Oslokonventionen omfattar samma havsområde som Nordostatlantiska fiskerikonventionen, nämligen Nordostatlanten ned till en linje i höjd med Kattegatt och Skagerack. Enligt denna konvention gäller bl. a. ett absolut förbud mot dumpning av vissa, särskilt miljöfarliga ämnen. För andra ämnen gäller vissa krav på tillståndsprövning. Den 29 december 1972 öppnades för undertecknande Londonkonventionen om förhindrande av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg. Den följer i sin huvudsakliga uppläggning Oslokonventionen och omfattar alla delar av det fria havet och kuststaternas territorialhav men däremot ej staternas inre vatten.

I motionen 391 nämns särskilt en på senare tid tillämpad metod för avfallsdestruktion till havs, vilken innebär att man på internationellt vatten bränner t. ex. avfall från kemisk industri. För Sveriges vidkommande ger förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall möjlighet att kontrollera avfallsbehandling av här åsyftat slag. Tillståndsgivningen på detta område handhas av statens naturvårdsverk. Enligt vad utskottet erfarit har avfallsbränningen uppmärksammats också i internationella sammanhang. Bl. a. har man inom ramen för Londonkonventionen och Oslokonventionen förberett vissa åtgärder i syfte att förhindra föroreningar genom förbränning av avfall till havs.

Utskottet vill i detta hänseende framhålla det angelägna i att strävandena mot ytterligare förbättring av formerna för att hindra havsföroreningar på grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen fortsätter. Enligt utskottets uppfattning synes de i motionen åsyftade frågorna rörande avfallsdestruktion till havs förtjäna särskild uppmärksamhet, inte minst med

JoU 1976/77:26

hänsyn till svårigheterna att åstadkomma ett effektivt bevaknings- och kontrollsystem i anslutning till internationella överenskommelser på förevarande område. Utskottet förutsätter dock att man från svenska myndigheters sida utan särskilt påpekande härom av riksdagen även i fortsättningen inom ramen för det internationella samarbetet driver en handlingslinje som är ägnad att motverka föroreningar av här angivet slag. Någon särskild riksdagens åtgärd med anledning av motionen 391 synes därför inte påkallad.

1 motionerna 121 och 521, yrkande 7, hemställs om vissa åtgärder till skydd för sjöarna Vänern respektive Åsnen. Enligt motionen 121 skapar det rådande låga vattenståndet i Vänern en rad problem för såväl sjöfarten som fritidsintressena. Motionärerna anser att en utredning bör tillsättas angående regleringsförhållandena med uppgift att så snabbt som möjligt föreslå åtgärder som syftar till en förbättring av vattensituationen i Vänern.

I motionen 521 erinras om att vattenöverdomstolen i december 1968 gav Södra Skogsägarnas AB tillstånd att reglera vattenavrinningen från sjön Åsnen. Tappningen av vatten har enligt motionärerna lett till svåra skadeverkningar för sjön. Man framhåller vikten av att de åtgärder som initierades av den dåvarande regeringen för att komma till rätta med förhållandena i sjön Åsnen snarast möjligt genomförs.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att vid några tillfällen under 1976/77 års riksmöte från regeringens sida besvarats frågor angående de aktuella sjöarna. Den 11 november 1976 besvarade sålunda kommunikationsministern en fråga om åtgärder med anledning av det låga vattenståndet i Vänern. Därvid framhölls bl. a. att olika åtgärder vidtagits för att hindra en fortsatt sänkning av vattennivån. Avtappningen från Vänern hade under det senaste året begränsats till vad som är absolut nödvändigt för att hålla det lägsta vattenstånd vid Lilla Edet och den minsta vattenföring i nedre delen av Göta älv som anges i gällande vattendom. Vidare hade regeringen samma dag som svaret gavs beslutat om avlysning till den 30 april 1977 av den allmänna farleden vid Nordre älvs damm. Enligt kommunikationsministern följde berörda myndigheter noggrant utvecklingen för att vid behov vidta ytterligare åtgärder.

1 svar på fråga rörande sjön Åsnen den 1 februari 1977 erinrade jordbruksministern om att den förra regeringen den 19 augusti 1976 gav kammarkollegiet i uppdrag att ansöka om omprövning av vattendomen rörande sjön samt framhöll att den nya regeringen var beredd att fullfölja detta beslut. För att få fram alternativa tappningsplaner krävdes enligt jordbruksministern bl. a. ett omfattande beräkningsarbete. Inom en tämligen snar framtid beräknades dock regeringen kunna överlämna underlag till kammarkollegiet för en omprövning av vattendomen. Jordbruksministern ansåg det vara mycket angeläget att åtgärder så snabbt som möjligt vidtogs för att förhindra och motverka skador på sjöns ekosystem. Den politiska bedömningen var således att sjön Åsnen skulle räddas.

JoU 1976/77:26

18 I sammanhanget bör vidare nämnas att SMHI år 1971 påbörjade en hydrologisk undersökning av Vänern, vilken samordnats med kemisk och biologisk undersökningsverksamhet som bedrivs av naturvårdsverket och fiskeristyrelsen. Senare har länsstyrelserna i Värmlands, Skaraborgs och Älvsborgs län, fiskeristyrelsen, naturvårdsverket och SMHI bildat den s. k. Vänernvattenkommittén, som har till uppgift att samordna och rapportera resultaten från undersökningsverksamheten i Vänern. Kommittén och de engagerade forskarna arbetar f. n. med en sammanfattande redovisning av resultaten av de fem årens undersökningar m. m., vilken beräknas bli färdig under år 1977.

Vad forst beträffar sjön Vänern får utskottet för sin del framhålla att de senaste årens onormalt låga vattentillförsel kan inge betänkligheter från många synpunkter. Ett alltför lågt vattenstånd torde, som anförs i motionen 121, kunna medföra problem för såväl sjöfarten som yrkesfisket. Också sjöns värde från rekreationssynpunkt och som naturresurs över huvud taget berörs av de i motionen åsyftade olägenheterna. Ett vattenstånd som till alla delar tillgodoser sjöfartens intressen kan å andra sidan - om än temporärt - innebära risk för översvämningar med åtföljande skador på näraliggande jordbruksområden m. m. Det får förutsättas att de här antydda synpunkterna kommer att beaktas bl. a. av Vänernvattenkommittén. I avvaktan på redovisningen av kommitténs arbete synes någon särskild åtgärd från riksdagens sida i ämnet ej vara påkallad. Utskottet vill emellertid i sammanhanget erinra om att gällande vattendom rörande regleringen av Vänern meddelades för relativt lång tid sedan eller den 19 juni 1937, med viss ändring den 25 mars 1955. Enligt utskottets mening är det naturligt att behovet av omprövning av vattendomarna beaktas i samband med de överväganden och ställningstaganden som Vänernvattenkommitténs verksamhet kan ge anledning till. Utskottet anser sig - med hänsyn bl. a. till vad kommunikationsministern enligt det nyss redovisade anfört i ämnet - kunna förutsätta att regeringen noggrant följer utvecklingen och vid behov vidtar de åtgärder som behövs för att säkerställa den värdefulla tillgång som sjön utgör för samtliga berörda intressen. Med vad utskottet nu anfört bör motionen 121 kunna anses besvarad.

När det gäller sjön Åsnen vill utskottet för sin del framhålla det nödvändiga i att åtgärder snarast möjligt vidtas för att motverka bestående skador på sjöns ekosystem. Som framgår av jordbruksministerns svar den 1 februari 1977 är man beredd att fullfölja de initiativ härvidlag som togs av den förutvarande regeringen. Syftet med motionen 521 i förevarande del får härigenom anses tillgodosett. Utskottet får i sammanhanget erinra om att reglerna i 4 kap. 17 § vattenlagen ger regeringen möjlighet att förbehålla sig prövningsrätten beträffande vissa slag av företag. Denna möjlighet tillkom genom ett tillägg till vattenlagen, vilket i huvudsak trätt i kraft den 1 januari 1972. Iförarbetena till ifrågavarande regler (jfr. prop. 1971:106 s. 106 IT.) framhölls bl. a. att med större företag i vatten i allmänhet följer betydelsefulla långsiktiga verkningar

JoU 1976/77:26

av olika slag. Med hänsyn till de många viktiga men inbördes motstridiga intressen som kräver beaktande när det gäller användningen av våra vattenresurser ansågs det av stor betydelse att dessa företag blev inpassade i samhällsplaneringen i stort. Det alltmer trängande behovet av ett samlat grepp över fördelningen av vattenresurserna ansågs motivera att prövningen i viktigare vattenmål anförtroddes Kungl. Maj:t, numera regeringen. Ett avgörande skäl för detta ställningstagande var att ingen annan än Kungl. Maj:t ansågs ha möjlighet att grunda en allsidig bedömning av tillståndsfrågor på det material som växte fram vid arbetet på den fysiska riksplaneringen. Utskottet anser för sin del att de här redovisade synpunkterna äger sin fulla giltighet även såvitt avser frågan om omprövning av gällande vattendom för sjön Åsnen och att regeringen därför bör förbehålla sig rätten till den slutliga prövningen av ärendet. Vad utskottet i detta hänseende anfört med anledning av motionen 521, yrkande 7, bör av riksdagen ges regeringen till känna.

I motionerna 519 och 521, yrkande 4, berörs de problem från hälso- och miljösynpunkt som förorsakas av den ökade användningen av handelsgödsel inom jordbruket. Enligt motionärerna kan oförsiktig användning av kvävegödselmedel medföra störningar på miljön genom ökad utlakning av växtnäringsämnen till vattendragen och ökade risker för höga nitrathalter i vattentäkter. En ökad nitrat/nitrithalt i dricksvatten kan, framhåller man, få menlig inverkan på människor och djur. Bl. a. sägs risk föreligga att nitratoch nitrit ombildas till cancerogena föreningar. 1 motionen 521 föreslås en utredning av de mera långsiktiga skadeverkningar som kan uppstå genom den allt intensivare användningen av kvävegödselmedel. Enligt motionen 519 är problemen i fråga särskilt markanta i vissa delar av landet. Där fordras, framhåller motionärerna, skyndsamma åtgärder för att bevara och förbättra vattenkvaliteten.

Utskottet får erinra om att den ökade användningen av handelsgödselmedel står i samband med kraven på en väsentligt ökad intensitet i jordbruksproduktionen under de senaste 20-30 åren. Med skördeprodukterna förs näringsämnen bort från jorden. Dessa måste ersättas om inte avkastningen skall sjunka. Den nödvändiga växtnäringen tillförs dels med stallgödsel,dels med handelsgödsel. Efterandra världskriget hartillgången på stallgödsel blivit mindre, eftersom antalet nötkreatur minskat mycket starkt.

Som framgår av den föregående redogörelsen ger nu gällande bestämmelser möjlighet till ingripanden mot vattenföroreningar av angivet slag. Härvid avses bl. a. vattenlagen (1918:523), miljöskyddslagen (1969:387) och hälsovårdsstadgan (1958:663). Problemen kring användningen av handelsgödsel samt lantbrukets miljöekonomiska problem över huvud taget har blivit föremål för en omfattande forsknings- och utredningsverksamhet. I det föregående har nämnts bl. a. en av statens naturvårdsverk framlagd rapport angående gödselmedel i jordbruket (SNV:s publikation 1976:10, Gödselmedlen och miljöskyddet). Denna innehåller rekommendationer om olika

Joll 1976/77:26

åtgärder för att minska miljöstörningarna till följd av gödslingsåtgärder. Man understryker det angelägna i att rådgivningsverksamheten i jordbruket utnyttjas i frågor av förevarande slag. Enligt verket medför den intensivare brukningen av jorden ett ökat behov av information om miljöpåverkan av odlingsåtgärderna. Olika rådgivningsorgan inom jordbrukssektorn sägs här ha en väsentlig uppgift att fylla.

Statens lantbruksinformation har i samråd med naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen utarbetat en informationsskrift angående användningen av handelsgödsel.

I socialstyrelsens regi har genomförts vissa undersökningar av dricksvattentäkter i Gotlands och Kristianstads län och i anslutning härtill vissa hälsoundersökningar i sistnämnda län.

Utskottet vill framhålla att användningen av handelsgödsel är en förutsättning för bedrivande av ett rationellt jordbruk som tillgodoser kraven på en från privatekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt godtagbar avkastning. Gödselmedlen får-som jordbruksministern anförde i svar på fråga den 28 oktober 1976 - givetvis inte användas på ett sådant sätt att hälso- och miljöproblem uppstår. Utskottet vill för sin del inte bestrida att enstaka fall av övergödsling kan förekomma. Något stöd för antagandet att man inom det svenska jordbruket allmänt använder för höga gödselgivor synes emellertid inte föreligga. I några delar av landet har uppmätts höga nitrathalter i dricksvattnet. Inom sådana områden bör självfallet - oavsett om det påvisats ett klart samband mellan gödslingsåtgärder och hög nitrathalt eller ej - särskild försiktighet med användningen av handelsgödsel iakttas. Det är vidare enligt utskottets mening viktigt att berörda myndigheter med stor uppmärksamhet följer utvecklingen på hithörande område. Naturvårdsverkets förut omnämnda rapport och av socialstyrelsen vidtagna och planerade åtgärder är exempel på att så sker. Utskottet utgår från att bl. a. socialstyrelsens och naturvårdsverkets rekommendationer i ämnet utnyttjas i den utbildnings-, rådgivnings- och upplysningsverksamhet som bedrivs på lantbrukets område. För den händelse här åsyftade åtgärder i ett längre perspektiv visar sig otillräckliga finns möjlighet för berörda myndigheter att med stöd av lagen (1973:239) om hälso- och miljöfarliga varor mera generellt reglera användningen av handelsgödsel. Sammanfattningsvis anser utskottet således att situationen f. n. inte påkallar några ytterligare åtgärder av det slag som åsyftas i motionerna 519 och 521. Förevarande motionsyrkanden avstyrks således.

Luftvård m. m. I motionen 521, yrkande 1, hemställs om ett åtgärdsprogram i syfte att minska luftföroreningarna från fordonstrafiken. Motionärerna föreslår att en särskild utredning tillsätts med uppgift att utforma ett sådant program, vilket bör innehålla bl. a. förslag om skärpt avgaskontroll av såväl nya som äldre bilar, gränsvärden för avgasföroreningar i luften, åtgärder på trafikplaneringens område, ökad satsning på kollektivtrafiken samt sänkt blyhalt i bensinen.

Joli 1976/77:26

21 Blyhalten i bensin berörs också i motionen 849. Enligt motionärerna har förekomsten av bly nu nått en sådan storleksordning att den absorberade blyhalten hos människor närmar sig en nivå där skadliga effekter kan uppkomma och i flera fall också anses ha uppkommit.

Utskottet får erinra om att luftföroreningsproblemen i olika avseenden under senare tid blivit föremål för uppmärksamhet från ansvariga myndigheters sida. Därvid har konstaterats att den ökande användningen av fossila bränslen för uppvärmning av bostäder, för industriella ändamål och inom fordonstrafiken m. m. medfört negativa miljöeffekter. Såvitt avser motorbränslen har motåtgärder vidtagits i form av skärpta krav på avgasrening hos bilar, eller m. a. o. i form av emissionsnormer. Bestämmelser härom finns i bilavgaskungörelsen (1972:596, ändringar bl. a. 1975:59). Vad beträffar användningen av fossila bränslen för andra ändamål finns regler om begränsning av svavelhalten i eldningsolja. Vidare har statens naturvårdsverk fastställt svenska riktvärden för luftkvalitet som nära ansluter sig till rekommendationer för Världshälsoorganisationen (WHO) angående från hälsosynpunkt högsta acceptabla koncentrationer av svaveldioxid, sot och partiklar i luften. Vid naturvårdsverkets omgivningshygieniska avdelning arbetar man f. n. enligt uppgift på att få fram underlag för motsvarande riktvärden när det gäller koloxid, kväveoxider och andra med fordonsavgaser förknippade ämnen.

Som anförs i motionen 849 är högsta tillåtna blyhalt i bensinen f. n. 0,4 gram per liter. Det ankommer närmast på produktkontrollnämnden att med stöd av lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor besluta i frågor av förevarande slag.

Utskottet vill i anslutning till nu behandlade motionsyrkanden fästa uppmärksamheten på att en betydande andel av de nytillverkade bilarna enligt vissa undersökningar har föroreningshalter i avgaserna som ligger högre än vad som är tillåtet enligt gällande föreskrifter. Det kan i sammanhanget också nämnas att man vid mätningar som nyligen företagits av Stockholms miljö- och hälsovårdsförvaltning i samarbete med statens naturvårdsverk och SMHI konstaterat oroväckande höga luftföroreningshalter i Stockholms innerstad, vilka visats ha ett klart samband med trafikintensiteten. Erfarenheter av detta och liknande slag visar enligt utskottets mening att föroreningarna från motorfordon är ett växande miljöproblem som kräver samordnade och kraftfulla motåtgärder. Utskottet anser med hänsyn till det anförda naturligt att de i motionerna aktualiserade frågorna ägnas ingående uppmärksamhet från ansvariga myndigheters sida. Utöver den mätnings- och forskningsverksamhet som pågår på området har också vidtagits vissa åtgärder varav framgår att man från regeringens sida ser med allvar på problemen med den ökande fordonstrafiken. På förslag av kommunikationsdepartementet har regeringen sålunda tillsatt en utredning som skall överväga och föreslå förbättringar i typbesiktningssystemet m. m. Avsikten med utredningen är bl. a. att skapa bättre garantier för att de fordon

JoU 1976/77:26

som säljs överensstämmer med de s. k. typfordon som har provats och godkänts. Vidare arbetar man inom jordbruksdepartementet på att utforma direktiv till en utredning angående de luftvårdsproblem i allmänhet som sammanhänger med den ökande fordonstrafiken. När det gäller blyhalten i fordonsbränsle vill utskottet nämna att produktkontrollnämnden den 1 april 1977 fastställt en arbetsplan avseende åtgärder med syfte att ytterligare minska blyhalten. Nämndens målsättning är, som i olika sammanhang framhållits, att så småningom helt eliminera blyet i bensinen. Utskottet anser sig mot angiven bakgrund inte ha anledning att nu förorda några ytterligare åtgärder på förevarande område. Med vad utskottet här anfört bör motionerna 521, yrkande 1, och 849 kunna anses besvarade.

I motionen 521, yrkande 2, hemställs om vissa åtgärder till skydd för ozonskiktet i jordatmosfären. Motionärerna anför att ozongasen, som finns på en höjd av mellan 15 och 50 km över jordytan, fungerar som ett skydd mot den ultravioletta strålningen från solen. Utan det skyddande ozonskiktet är inget biologiskt liv på jorden möjligt. Ozonhalten bestäms av en balans mellan ozonbildande och ozonförstörande kemiska processer i luften. Kväveoxider och klorgaser är ämnen som påskyndar de ozonförstörande reaktionerna och bidrar därmed till att minska ozonhalten.

Enligt motionärerna kommer kväveoxider ut i luften bl. a. från överljudsplanens avgaser, från atombombsexplosioner, från förbränningen av olja och kol och i samband med användningen av handelsgödsel. Klorgaser härrör enligt motionen från bl. a. användningen av klorfluorkol(freon)som drivgas i sprayflaskor. Motionärerna, som hänvisar såväl till vissa amerikanska forskningsrapporter som till uttalanden från svenska Vetenskapsakademien, understryker vikten av att man från svensk sida fortsätter strävandena att få till stånd internationella åtgärder för att motverka ozonförstörande föroreningsutsläpp. Enligt motionärerna bör en särskild utredning tillsättas med uppgift att göra en samlad redovisning av de ozonförstörande utsläppen och av vilka åtgärder som vidtagits för att begränsa dessa utsläpp. Med ett sådant utredningsmaterial som grund bör Sverige aktualisera frågan om en internationell konvention till skydd för ozonskiktet.

Utskottet vill erinra om att frågan om skyddet av ozonskiktet ursprungligen aktualiserades i riksdagen med anledning av motionskrav på förbud mot freongas som drivmedel i sprayflaskor (JoU 1975/76:15). Bland det vetenskapliga bakgrundsmaterial som då redovisades fanns en rapport från en amerikansk forskningskommission, IMOS, enligt vilken freoner kunde påverka det skyddande ozonskikt som omger jorden. Det rörde sig dock än så länge om en hypotes; belägg genom direkta mätningar fanns inte. Utskottet utgick emellertid från att den i motionen väckta frågan följdes mycket noga av regeringen och berörda kontrollorgan och att man snabbt skulle vidta åtgärder om misstankarna rörande freonernas miljöfarlighet verifierades. I sammanhanget underströks från utskottets sida att skyddet mot eventuella skadeverkningar i förevarande avseende krävde en internationell samord -

JoU 1976/77:26

ning för att en tillfredsställande lösning skulle kunna uppnås. Någon ytterligare riksdagens åtgärd ansåg sig utskottet i dåvarande läge inte böra föreslå.

Frågan behandlades på nytt vid 1976/77 års riksmöte med anledning av motioner syftande till förbud mot eller minskad användning av vissa drivgaser i sprayförpackningar av olika slag. Utskottet redogjorde därvid för en i september 1976 publicerad rapport från National Academy of Science (NAS) i USA. Rapporten, som dels behandlade effekterna på det stratosfäriska ozonskiktet, dels miljöeffekterna av utsläpp av klorfluorkolen, bekräftade att problemet var viktigt. Bland nya fakta av betydelse som framkommit nämndes att klorfluorkolen i atmosfären absorberar och emitterar värmestrålning och därigenom på samma sätt som koldioxiden bidrar till att höja temperaturen vid jordytan. I NAS-rapporten redovisades viss osäkerhet i bedömningarna. De närmaste årens mätningar och laboratorieförsök väntades dock avsevärt reducera denna osäkerhet. På grundval av denna bedömning samt det faktum att ett uppskov på några år med beslut om förbud eller restriktioner bara antogs medföra en marginell försämring på lång sikt, ville NAS-rapporten inte rekommendera ett omedelbart förbud. Samtidigt framhölls dock att avgörandet om eventuella åtgärder måste göras på grundval av ett politiskt ställningstagande och att någon form av begränsning av utsläppen med största sannolikhet måste göras ”någon gång och i någon utsträckning”.

I sammanhanget upplystes vidare att den svenska Vetenskapsakademien i skrivelse till regeringen föreslagit ett förbud mot användningen av klorfluorkol i sprayflaskor.

Sammanfattningsvis anförde utskottet att de nya rönen beträffande klorfluorkolens miljöpåverkan innebar en bekräftelse på att utsläppen av klorfluorkolen utgjorde en betydande källa till oro. Utskottet ville därför allvarligt understryka vikten av att regeringen och berörda kontrollorgan, närmast produktkontrollnämnden, med skärpt uppmärksamhet följde utvecklingen och snarast vidtog åtgärder i syfte att medverka till en minskad användning av berörda ämnen så snabbt som möjligt. Utskottet sade sig utgå från att en prövning av vilka insatser som kunde göras i syfte att få fram ändamålsenliga alternativa anordningar av för människor och miljö oskadlig natur borde ingå som ett väsentligt led i de fortsatta övervägandena såväl från samhällsorganens som från berörd industris sida. Det var enligt utskottet inte tillräckligt att hithörande problem angreps nationellt. Utskottet förutsatte därför att man från regeringens sida i kontakt med andra länder och internationella organisationer skulle göra betydande ansträngningar i syfte att åstadkomma en internationell samordning av insatserna på förevarande miljövårdsområde.

På förslag av utskottet beslöt riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört (JoU 1976/77:10, rskr 1976/77:48).

Efter riksdagens senaste beslut i frågan har produktkontrollnämnden den

JoU 1976/77:26

15 december 1976 avgett yttrande över framställningar från Vetenskapsakademien och Svenska naturskyddsföreningen till regeringen med hemställan om förbud mot viss användning av freongaser. Nämnden har därvid gjort den bedömningen att ytterligare ställningstaganden på det internationella planet och eventuella åtgärder i USA bör avvaktas innan några särskilda åtgärder vidtas i Sverige. Man påpekar att olika amerikanska myndigheter förbereder åtgärder av olika slag. Sålunda har Food and Drng Administration (FDA), Environmental Protection Agency (EPA) och Consumer Product Safety Commission (CPSC) påbörjat arbete inom respektive myndighets ansvarsområde med förslag till åtgärder mot användning av klorfluorkol. Bl. a. övervägs föreskrifter om obligatorisk varningstext på aerosolprodukter. Sammanfattningsvis framhåller nämnden att det finns anledning att avvakta de slutliga amerikanska ställningstagandena, innan några särskilda åtgärder vidtas i Sverige. Under tiden fram till dess sägs det vara angeläget att berörda branscher i snabbaste möjliga takt bringar ned användningen av klorfluorkol. Från produktkontrollnämndens sida avser man att även i fortsättningen med stor uppmärksamhet följa frågan och att vidta eller föreslå de åtgärder som utvecklingen kan motivera.

Tilläggas bör att ozonfrågan uppmärksammats bl. a. inom FN:s miljövårdsprogram UNEP där man tagit initiativet till en vetenskaplig konferens i Washington i mars 1977 med representanter för ett flertal nationer, däribland Sverige. En ny internationell konferens på initiativ av USA:s miljövårdsmyndighet EPA kommer att äga rum i Washington i slutet av april 1977. Konferensen är främst inriktad på diskussioner om reglering av användningen av freoner i olika sammanhang samt om de sociala och ekonomiska verkningarna av åtgärder i detta hänseende. Vid överläggningarna kommer bl. a. företrädare för statens naturvårdsverk att närvara.

Utskottet vill med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet återigen understryka det angelägna i att regeringen och berörda kontrollorgan i enlighet med tidigare riksdagsbeslut i frågan ytterst noggrant följer utvecklingen och snarast möjligt föreslår eller vidtar åtgärder som är ägnade att medverka till en minskad användning av ämnen som kan påverka ozonskiktet. Den verksamhet på det internationella planet som berörts i det nyss anförda bör självfallet från svenska myndigheters sida följas med den allra största uppmärksamhet. Utskottet utgår från att berörda svenska myndigheter mot bakgrund av de erfarenheter som det internationella samarbetet ger särskilt beaktar möjligheterna att reglera användningen av klorfluorkol som drivmedel i sprayförpackningar m. m. Utskottet förutsätter också att man från regeringens sida i kontakt med andra nationer och internationella organisationer även i fortsättningen verkar för en internationell samordning av insatserna till skydd för ozonskiktet.

Med vad utskottet här anfört bör motionen 521, yrkande 2, kunna anses besvarad.

1 motionen 521, yrkande 3, hemställs om fortsatta åtgärder på det

JoU 1976/77:26

internationella planet för att uppnå överenskommelser om begränsning av svaveluisläpp. Motionärerna erinrar om att högsta tillåtna svavelhalt i eldningsolja fr. o. m. den 1 oktober 1977 blir en procent i hela södra Sverige upp till Mälardalen och Värmland. För att komma till rätta med de problem som svaveldioxidutsläppen medför räcker det emellertid inte med inhemska åtgärder. Enligt motionärerna kommer ungefär hälften av svavelnedfallet i Sverige från andra länder. Det är därför, anser man, viktigt att Sverige fortsätter med kraftfulla åtgärder i internationella sammanhang för en begränsning av svavelutsläppen.

Utskottet vill nämna att de åsyftade reglerna om begränsning av svavelutsläpp finns i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och därtill hörande förordning (1976:1055). Bestämmelserna syftar enligt propositionen 1976/ 77:3 till en kraftig begränsning av svavelutsläppen. Målet bör vara att svavelutsläppen till år 1985 skall ha minskat till den nivå som gällde i början av 1950-talet. I samband med behandlingen av nyssnämnda prop. underströk utskottet (JoU 1976/77:4) att drygt hälften av de sura svavelföreningarna som faller ned i vårt land härrör från föroreningskällor i andra länder. Därför krävdes fortsatta aktiva insatser på det internationella planet. Det påpekades att Sverige sedan slutet av 1960-talet aktivt drivit dessa frågor såväl i olika internationella organisationer, främst OECD, FN:s Europakommission (ECE) och FN:s miljövårdsprogram (UNEP) som vid bilaterala kontakter. Vidare nämndes att regeringen inlett samarbete med Norge för att i olika internationella sammanhang aktivt driva frågan om begränsning av svavelutsläppen. Bl. a. hade framställning i denna fråga gjorts till EG. Som exempel på bilateralt avtal nämndes att Sverige och Tyska demokratiska republiken slutit avtal angående åtgärder för begränsning av svavelutsläppen. De båda länderna hade vidare förbundit sig att internationellt verka för begränsningar av sådana utsläpp.

Utskottet vill med anledning av motionen 521 i nu förevarande del ånyo framhålla att endast en del av de svavelföroreningar som drabbar landet kan motverkas genom direkta åtgärder på det nationella planet. Det är därför enligt utskottets uppfattning utomordentligt viktigt att det även i internationella sammanhang skapas förståelse för behovet av en begränsning av svavelutsläppen. Mot denna bakgrund vill utskottet understryka det angelägna i att regeringen med kraft fullföljer de inledda strävandena att i sådana sammanhang, med tyngdpunkten på fortsatta bilaterala kontakter, uppnå överenskommelser om begränsning av svavelutsläppen och att komma till rätta med de negativa effekterna av dessa. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionen 521, yrkande 3, som sin mening ger regeringen till känna vad här anförts.

Hemställan

Under åberopande av vad utskottet i det föregående anfört hemställer utskottet

JoU 1976/77:26

att riksdagen

beträffande skyddet av havsmiljön m. m.

1. lämnar motionen 1976/77:391 utan åtgärd,

2. lämnar motionen 1976/77:838 utan åtgärd,

beträffande skyddet av vissa insjöar

3. anser motionen 1976/77:121 besvarad med vad utskottet anfört,

4. med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 7, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i fråga om prövningen i ärende rörande sjön Åsnens reglering,

beträffande användningen av handelsgödsel inom jordbruket

5. lämnar motionerna 1976/77:519 och 1976/77:521, yrkandet 4, utan åtgärd,

beträffande vissa luftföroreningsfrågor

6. anser motionen 1976/77:521, yrkandet 1, besvarad med vad utskottet anfört,

7. anser motionen 1976/77:849 besvarad med vad utskottet anfört,

8. anser motionen 1976/77:521, yrkandet 2, besvarad med vad utskottet anfört,

9. med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 3, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av fortsatta insatser i internationella sammanhang i syfte att åstadkomma överenskommelser om begränsning av svavelutsläpp.

Stockholm den 19 april 1977 På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande:

vid punkterna 1-5: herr Lundkvist (s), fru Theorin (s), herrar Jonasson (c), Lindberg (s), Andersson i Ljung (m), Olsson i Edane (s), fru Fredrikson (c), herrar Strömberg i Vretstorp (s), Hallenius (c), Alftin (s), Johnsson i Mölndal (c), fru Anér (fp), herr Lorentzon i Ätran (m)*, fru Radesjö (s)* och fru Andersson i Hultsfred (m)*,

vid punkterna 6-9: herrar Lareson i Borrby (c), Lundkvist (s), Wachtmeister i Johannishus (m), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), herrar Enlund (fp). Lindberg (s), Wictorsson (s), Andersson i Ljung (m), Olsson i Edane (s), fru Fredrikson (c), herrar Strömberg i Vretstorp (s). Adolfsson (m) och Johnsson i Mölndal (c).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1976/77:26

27 Reservationer

1. Beträffande användningen av handelsgödsel inom jordbruket

av herr Lundkvist, fru Theorin, herrar Lindberg, Olsson i Edane, Strömberg i Vretstorp, Alftin och fru Radesjö (samtliga s) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet får” och slutar med ”mycket starkt” bort utgå,

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening gerdén kraftigt ökade användningen av handelsgödsel inom jordbruket och den alltmer omfattande användningen inom skogsbruket anledning till oro. De effekter på hälsa och miljö som i vissa delar av landet tycks bli en följd av användningen av handelsgödsel gör det nödvändigt att noggrant undersöka frågan. En särskild utredning bör tillsättas med uppgift att sammanställa dels det material som redovisats, dels det som framkommer ur undersökningar som pågår bl. a. vid naturvårdsverket, socialstyrelsen, lantbrukshögskolan och skogshögskolan. Utredningen bör vidare på grundval av materialet bedöma de hälso- och miljömässiga konsekvenser som en ökad användning av handelsgödsel får. Utredningen bör också framlägga förslag om lämpliga metoder för att minska handelsgödselanvändningen. Det kan ske genom t. ex. lagstiftning, rådgivning och avgifter. Även de produktionsmässiga och ekonomiska följderna för jord- och skogsbruket av en minskad användning bör redovisas. I utredningsarbetet bör frågan om den försöksverksamhet som föreslås i motionen 519 prövas. Förslag bör vidare framläggas om ett registreringstvång för handelsgödselmedel. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Vad utskottet med anledning av förevarande yrkanden i motionerna 519 och 521 här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1976/77:519 och motionen 1976/ 77:521, yrkandet 4,

2. Beträffande luftföroreningarna från fordonstrafiken

av herr Lundkvist, fru Theorin, fru Lundblad, herrar Lindberg, Wictorsson, Olsson i Edane och Strömberg i Vretstorp (samtliga s) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet vill” och på s. 22 slutar med ”anses besvarade” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill (lika med utskottet) myndigheters sida. De

åtgärder som hittills vidtagits i syfte att komma till rätta med hithörande problem har otvivelaktigt medfört vissa förbättringar. Den allvarliga situation som inte minst demonstrerats i den nyssnämnda rapporten om förhållandena

JoU 1976/77:26

i Stockholms innerstadsregion talar dock för att ännu kraftfullare åtgärder måste sättas in än som hittills skett. Det är absolut nödvändigt att fl ett mera samlat grepp över problemen för att åstadkomma en samordning av insatserna. Enligt utskottets mening bör upprättandet och genomförandet av ett program av det slag som skisserats i motionen 521 verksamt tjäna ett sådant syfte. Utskottet föreslår därför att ett åtgärdsprogram upprättas i enlighet med de i nyssnämnda motion redovisade förslagen. Som sägs i motionen bör en särskild utredning ges i uppdrag att utforma programmet, som bör kunna leda till konkreta åtgärder inom det närmaste året. Härvid skulle även syftet med det i motionen 849 framförda yrkandet bli tillgodosett.

Vad utskottet sålunda med anledning av motionen 521, yrkandet 1, och motionen 849 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 6 och 7 bort ha följande lydelse:

6. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 1,

7. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1976/77:849,

3. Beträffande ozonskiktet i jordatmosfären

av herr Lundkvist, fru Theorin, fru Lundblad, herrar Lindberg, Wictorsson, Olsson i Edane och Strömberg i Vretstorp (samtliga s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”anses besvarad” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill (lika med utskottet) största uppmärksamhet.

Utskottet vill understryka vikten av att man från svensk sida fortsätter strävandena att få till stånd internationella åtgärder för att motverka ozonförstörande föroreningsutsläpp. Som ett led i detta arbete bör dock en samlad redovisning av utsläppen göras. En särskild utredning bör tillsättas med uppgift att redovisa de utsläpp som sker i vårt land och som kan påverka ozonskiktet och klimatet. Därvid bör bl. a. behandlas de föroreningar som är en följd av förbränningen av olja och kol, utsläppen från överljudsflyget, påverkan från användningen av handelsgödsel samt utsläpp av klorfluorkol. Utredningen bör också redovisa om och i så fall vilka åtgärder som vidtagits för att begränsa dessa utsläpp. Med ett sådant material som grund bör Sverige aktualisera frågan om en internationell konvention till skydd av ozonskiktet. Vad här anförts innebär att utskottet ansluter sig till de synpunkter som framförts i motionen 521 på nu ifrågavarande punkt.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.

JoU 1976/77:26

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 2,

Särskilt yttrande

av fru Anér (fp).

Handelsgödsel är utan tvivel nödvändigt - om också inte alltid i den utsträckning den i dag används - för ett rationellt jordbruk enligt de ekonomiska och vetenskapliga normer som är allmänt godkända i dag. Detta betyder emellertid inte att dagens jordbruk är den enda tänkbara formen och att utvecklingen har kommit till ett slut. Det finns i Sverige och i andra länder framgångsrika försök med helt andra typer av jordbruk, där konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel inte används och där avkastningen i varje fall på vissa grödor blir tillräcklig ändå. Dessa metoder fordrar en omläggning av jordbruket från grunden och är alltså inte likabetydande med att man enbart avstår från konstgödsel utan att några andra åtgärder vidtas.

För att komma vidare med dessa försök behövs mera stöd från samhället till dem som vill åta sig detta arbete, vilket utskottet kommer att få behandla senare i år. Jag markerar alltså på denna punkt att jag anser att det är från detta håll som problemet med handelsgödseln måste angripas, om man vill gå till roten med det.

GOTAB 53784 Stockholm 1977