Med anledning av motioner om restaurering av Hornborgasjön, m. m.
JoU 1976/77:36
Jordbruksutskottets betänkande 1976/77:36
med anledning av motioner om restaurering av Hornborgasjön, m. m.
Motionerna
I motionen 1976/77:291 av herr Jansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen fattar ett snabbt principbeslut om en restaurering av Hornborgasjön enligt naturvårdsverkets förslag samt att det under remissbehandlingen framförda förslaget om en tvärvall över sjön därmed avvisas.
1 motionen 1976/77:521 av herr Palme m. fl. (s) hemställs såvitt nu är i fråga (yrkandena 6 och 8) att riksdagen beslutar 6. att hos regeringen begära att Hornborgasjön skall restaureras i enlighet med naturvårdsverkets huvudförslag,
8. att hos regeringen begära att naturvårdsverket får i uppdrag att kartlägga inom landet befintliga våtmarker, göra en redovisning av de effekter som ett ökat utnyttjande av våtmarkerna för skogsproduktion skulle få samt utreda ett förstärkt skydd av våtmarkerna.
I motionen 1976/77:524 av herr Richardson m. fl. (fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna att en fullständig restaurering av Hornborgasjön i enlighet med naturvårdsverkets förslag bör komma till stånd och att det fortsatta utredningsarbetet bör inriktas härpå.
Bakgrund
Hornborgasjön
För drygt 100 år sedan täckte Hornborgasjön en areal av inemot 30 km2 och hade ett största djup av 2-3 meter. Sjöns södra del, som nu är praktiskt taget torrlagd sommartid, betraktades då som den värdefullaste från naturvårdssynpunkt. År 1965 återstod av sjön en grund, vassbevuxen vattensamling i sjöområdets norra del, den s. k. Vallsjön. Öppet vatten fann man då på blott 1/15 av Vallsjöns yta (0,8 km2 av 12 km2).
Hornborgasjöns utveckling anses i allt väsentligt bero på de fem större torrläggningsföretag som ägt rum sedan 1800-talets början och som enligt tillgängliga uppgifter medfört en sänkning av sjöns medelvattenstånd med drygt 2 m. Det har framhållits att de sänkningar som genomfördes under 1800-talet för att vinna nya marker för odling har varit av stor betydelse för jordbrukets utveckling och omfattning i bygden. Också 1900-talets sänkningar (1904-1911 och 1933-1935) har medfört en ökning av den odlade arealen inom det berörda området. Sjösänkningarnas värde för de areella näringarna påverkas emellertid av det faktum att sjöns botten - genom
1 Riksdagen 1976177. 16 sami. Nr 36
JoU 1976/77:36
upplagring av slam och vassrester m. m. - höjs med uppskattningsvis 1 cm om året, samtidigt som omgivande låglänta marker sjunker på grund av bl. a. bortodling. Resultatet blir en på längre sikt allt sämre torrläggning för omgivande marker.
Före 1911 års sänkning betraktades Hornborgasjön allmänt som Sveriges förnämsta fågelsjö. Fortfarande anses sjön representera betydande naturvärden, bl. a. från ornitologisk synpunkt. Den ingår t. ex. som ett av de 20 svenska våtmarksområden av internationellt ornitologiskt intresse, vilka tagits fram inom ramen för internationella naturvårdsunionens (IUCN) s. k. Convention on Wetlands (CW-listan). Också från allmänt limnologiska synpunkter utgör sjön ett särskilt intressant objekt. Sålunda anses den vara drygt 1 000 år äldre än övriga större fågelsjöar i södra och mellersta Sverige. Den har med endast smärre variationer existerat som en mycket grund, vegetationsrik silurslättsjö under ca 6 000 år.
Ett av motiven till att sjön upptagits på CW-listan torde vara att området kring sjön är norra Europas mest kända och viktigaste rastplats för tranor under vårflyttningen. Till skydd för tranornas uppehåll i området avsatte länsstyrelsen 1952 viss del av detsamma som naturreservat. Vidare har länsstyrelsen 1971 enligt 19 5 naturvårdslagen förordnat om skydd för den del av kulturlandskapet som bildar sjöns inramning i öster mellan sjöstranden och Billingen.
Den utveckling som Hornborgasjön genomgått de senaste 100 åren och som här i korthet berörts kom så småningom att medföra allt starkare krav på motåtgärder. I synnerhet för naturvårdens förespråkare kom en restaurering av sjön att framstå som en ytterst angelägen uppgift.
Den 30 juni 1965 erhöll dåvarande statens naturvårdsnämnd, sedermera naturvårdsverket. Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa utredning rörande säkerställande från naturvårdssynpunkt av sjöns framtid.
I november 1973 framlades utredningen i fråga av naturvårdsverket. Utredningen har omfattat såväl limnologiska och ornitologisk-ekologiska bedömningar som en teknisk-hydrologisk utredning i vilken också ingått en markskadevärdering och en jordbruksekonomisk bedömning. Inom ramen för utredningens arbete har pågått en omfattande försöksverksamhet för att prova olika restaureringsmet od er och maskinutrustning. Arbetet, som har omfattat bl. a. vegetationsröjning och bottenbehandling, har bedrivits i arbetsmarknadsstyrelsens regi.
På grundval av försöksverksamheten och de limnologiska undersökningarna konstaterar naturvårdsverket att det är fullt möjligt att återställa sjön till ett läge som motsvarar förhållandena under perioden 1877-1904, då sjön hade sin maximala utveckling som fågelsjö. Principen för en restaurering bör enligt verket vara en vattenståndshöjning kombinerad med vegetationsbekämpning och bottenbehandling. Det förslag verket presenterar som huvudalternativ innebären höjning av vattnet upp till 2 m. Med detta alternativ garanteras enligt utredningen sjöns fortbestånd som fungerande sjösystem
JoU 1976/77:36
och fågelsjö för lång tid. Enligt ett minimialternativ begränsas vattenståndshöjningen till som högst 1,5 m. Detta alternativ kommer emellertid enligt verket inte att skapa lika goda förutsättningar för ett fungerande sjösystem.
För att begränsa den markareal som sätts under vatten och för att därigenom kunna minska markskadeersättningarna föreslås i utredningen vissa invallningar av värdefull åkermark.
På regeringens uppdrag genomförde naturvårdsverket viss kompletterande utredning i ärendet. Detta utredningsarbete har omfattat närmare beräkningar av markskador, redovisning av lönsamheten och naturvårdskonsekvenserna av alternativa förslag till invallningar, en jordbruksekonomisk bedömning samt en redovisning av kostnaderna för en restaurering.
En total restaurering av Hornborgasjön skulle enligt verkets förslag innebära en höjning av vattenståndet med upp till 2 m. Med en sådan höjning garanteras sjöns fortbestånd som fungerande sjösystem och fågelsjö för lång tid. För att begränsa markskadorna vid vattenståndshöjning föreslås i utredningen invallningar av vissa områden. Om samtliga ekonomiskt lönsamma invallningar utförs beräknas den skadade åkerarealen uppgå till ca 230 ha. Kostnaderna för ett sådant restaureringsalternativ beräknas uppgå till 25,9 milj. kr.
Naturvårdsverket redovisar också ett restaureringsalternativ med en tvärvall tvärs över sjön mellan Almeö och Ore nabb. Detta innebär en begränsad restaurering då vattenståndet endast höjs i den norra delen av sjöområdet medan den södra delen i huvudsak behåller sitt nuvarande utseende. Det restaurerade sjöområdets yta skulle i detta alternativ uppgå till 24 km2 jämfört med 33 km2 vid en total restaurering. Markskadorna vid en restaurering med tvärvall har beräknats till 100 ha åker, och kostnaderna skulle komma att uppgå till 22,7 milj. kr.
Vid sin slutliga bedömning förordar verket att en total restaurering av Hornborgasjön kommer till stånd, dvs. utan tvärvall över sjön. Verket framhåller att en restaurering utan tvärvall har så stora fördelar från naturvårdssynpunkt att det motiverar den högre kostnaden.
Naturvårdsverket framhåller att ytterligare detaljutredningar av bl. a. markskadorna på de enskilda fastigheterna behövs innan en ansökan om restaurering kan ges in till vattendomstol. Kostnaden för dessa utredningar beräknas till ca 1,5 milj. kr., varav 1 milj. kr. under budgetåret 1977/78. Utredningstiden har beräknats till två år.
1 årets budgetproposition (prop. 1976/77:100 bil. 13 s. 146-147) lämnas en kortfattad redogörelse för det hittills genomförda utredningsarbetet. Föredragande statsrådet anser det därvid angeläget att den av verket angivna detaljutredningen kommer till stånd. Därigenom bör också konsekvenserna av de båda restaureringsalternativen ytterligare kunna belysas. Från regeringens sida är man med hänsyn härtill inte nu beredd att ta ställning till vilket restaureringsalternativ som är lämpligast.
Den 5 december 1974 undertecknade Sverige en internationell våtmarks -
1* Riksdagen 1976/ 77. 16 sami. Nr 36
JoU1976/77:36
konvention, den ovan nämnda Convention on Wetlands. Härigenom har Sverige förbundit sig att genomföra särskilda åtgärder till skydd och vård av landets våtmarker. Åtagandena omfattar som nämnts bl. a. Hornborgasjön. Beträffande frågor angående våtmarker i allmänhet lämnas vissa uppgifter i följande avsnitt.
Våtmarker i allmänhet
Som anförs i motionen 521 under yrkande 8 är våtmarker den samlande beteckningen för myrar, kärr, mossar, träsk, sumpmarker, strandängar m. m. Våtmarksmiljöerna är ofta biologiskt högproduktiva delar av landskapet. Genom dem garanteras också en uthålligare och jämnare vattenföring i vattendragen. Våtmarkerna är som regel värdefulla viltmiljöer och har vanligtvis ett rikt växt- och djurliv.
Genom ingrepp från människans sida under senare tid har stora arealer våtmarker påverkats. Det rör sig härvid om bl, a. sådana åtgärder som sjösänkningar, vattenkraftsregleringar, dikningar, torvtäkter och dräneringar. Härmed förknippade problem från naturvårdssynpunkt har uppmärksammats bi. a. i internationella sammanhang. Efter ett mångårigt internationellt arbete har Sverige, som nämnts i föregående avsnitt, den 5 december 1974 undertecknat den internationella våtmarkskonventionen. Convention on Wetlands. Därigenom har Sverige lämnat en utfästelse att på ett antal angivna sätt verka för skydd och vård av landets våtmarker och det till dessa knutna fågellivet samt att uppmuntra forskning och utbyte av information angående våtmarkerna och deras fauna och flora, I enlighet med konventionsbestämmelserna har ett antal svenska områden preciserats, där konventionen innebär vissa konkreta åtaganden. Förteckningen över dessa områden utgör den svenska s. k. CW-listan. Konventionen är inte begränsad till enbart zoologiska skyddsvärden. Urvalet av områden på CW-listan skall sålunda göras på grundval av områdenas internationella betydelse med avseende på ekologi, botanik, zoologi, limnologi eller hydrologi. Vidare har genom beslut av Europarådet genomförts en våtmarkskampanj under år 1976 i syfte att öka förståelsen för våtmarkernas betydelse.
Beträffande åtgärder inom skogsbruket bör nämnas att 1 S skogsvårdslagen (1948:237) efter en ändring 1974 föreskriver att i skogsbruket hänsyn skall tas till naturvårdens intressen. I förarbetena till ifrågavarande ändring (prop. 1974:166) betonas bl. a. att vissa, mindre betungande åtgärder av hänsyn till naturmiljön kunde anses ingå som ett normalt led i skogsdriften. I den mån särskilda restriktioner i skogsbruket var påkallade borde dessa grundas på reglerna i naturvårdslagstiftningen.
Åtgärder i syfte att bevara de svenska våtmarkerna grundas huvudsakligen på naturvårdslagens (1964:822) regler till skydd för naturmiljön. Enligt 18 i; naturvårdslagen gäller tillståndstvång för vissa slag av täktverksamhet, bl. a. torvtäkt. Beträffande arbetsföretag som ej omfattas av tillståndstvång men
Jou 1976/77:36
som kan antas komma att väsentligt ändra naturmiljön stadgas i 20 $ naturvårdslagen att samråd skall ske med länsstyrelsen innan företaget utförs. Bestämmelsen omfattar ej företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918:523).
I 7 kap. vattenlagen ges föreskrifter om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning och invallning. Bestämmelserna ger mycket begränsade möjligheter till ingripanden mot dylika företag med åberopande av allmänna intressen, såsom t. ex. naturvårdsintressen. Emellertid erhöll 1969 års vattenlagsutredning 1974 tilläggsdirektiv i fråga om vattenlagens torrläggningsbestämmelser (1974 års riksdagsberättelse s. 37-39). Bl. a. sägs i direktiven att utredningen bör överväga huruvida de regler till skydd för allmänna och enskilda intressen som upptagits i anläggningslagen (1973:1149) kan anses lämpliga även i fråga om diknings- och andra torrläggningsföretag.
Enligt uppgift ämnar utredningen föreslå att tillståndsplikt införs för dikningsföretag som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Avsikten härmed är bl. a. att skapa ett bättre skydd för våtmarkerna. Vattenlagsutredningens betänkande torde komma att framläggas i mitten av juni 1977.
Naturvårdsverket har under de senaste åren i sin planeringsverksamhet utarbetat information om våtmarker bl. a. inom ramen för kommitté- och undersökningsverksamheten. Information om våtmarker erhålls också genom länsstyrelsernas fortlöpande naturvårdsarbete, i anslutning till den fysiska riksplaneringen samt i samband med skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksplanering. Enligt uppgift övervägs f. n. inom naturvårdsverket i anslutning till arbetet inom 1973 års skogsutredning hur en ytterligare redovisning av våtmarksproblematiken skall göras.
Utskottet
Utskottet behandlar i detta betänkande motionsyrkanden angående dels restaurering av Hornborgasjön, dels skyddet av de svenska våtmarkerna i allmänhet.
1 motionerna 291, 521, yrkande 6, och 524 framställs krav av innebörd att riksdagen bör förorda en fullständig restaurering av Hornborgasjön i enlighet med förstahandsalternativet i en av statens naturvårdsverk genomförd utredning.
1 ärendet rörande Hornborgasjöns restaurering har utskottet uppvaktats av bl. a. företrädare för naturskyddsintressen och markägarintressen. Upplysningar har i övrigt inhämtats av utskottet bl. a. i samband med ett studiebesök vid sjöområdet den 3 maj 1977, varvid ett flertal berörda intressenter - däribland viss limnologisk expertis - gavs tillfälle att lämna synpunkter i ärendet.
En restaurering av Hornborgasjön har länge ansetts som en av de mest angelägna uppgifterna för den svenska naturvården. Bland förespråkare för
JoU 1976/77:36
naturvårdens intressen i Sverige och utomlands råder stor enighet om att sjön som ekosystem och som naturvårdsobjekt över huvud taget intar en unik ställning. Som framgår av den föregående redogörelsen ingår sjön bland de 20 svenska våtmarksområden som tagits fram inom ramen för internationella naturvårdsunionens (IUCN) våtmarkskonvention, Convention on Wetlands. Ett av motiven till att sjön upptagits på denna s. k. CW-lista är att området kring sjön anses vara norra Europas mest kända och viktigaste rastplats för tranor under vårflyttningen.
Den utveckling som sjön genomgått under det senaste århundradet och som i korthet redovisats i det föregående innebär att medelvattenståndet sjunkit med drygt 2 m. De fem större torrläggningsföretag som ägt rum sedan 1800-talets början anses i allt väsentligt ha gett upphov härtill. Sänkningsföretagen har visserligen medfört en ökning av den odlade arealen och på så sätt varit av betydelse för jordbrukets utveckling och omfattning i bygden. Företagens värde för de areella näringarna påverkas emellertid av det faktum att sjöns botten - genom upplagring av slam och vattenväxter - successivt höjs, samtidigt som omgivande låglänta marker sjunker, bl. a. genom bortodling. Resultatet blir en på längre sikt allt sämre torrläggning för omgivande marker. Angivna omständigheter har lett till en alltmer utbredd insikt om att någon form av motåtgärder på sikt måste vidtas, oavsett om det är påkallat av naturvårdshänsyn eller av andra intressen.
Den 30 juni 1965 erhöll dåvarande statens naturvårdsnämnd - numera statens naturvårdsverk - Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa utredning rörande säkerställande från naturvårdssynpunkt av Hornborgasjöns framtid. I november 1973 framlades utredningen av naturvårdsverket. På regeringens uppdrag genomförde verket därefter viss kompletterande utredning, omfattande bl. a. närmare beräkningar av markskador, redovisning av lönsamheten och naturvårdskonsekvenserna av alternativa förslag till invallningar, en jordbruksekonomisk bedömning samt en redovisning av kostnaderna för en restaurering.
Vid sin senare bedömning förordar naturvårdsverket en total restaurering av Elornborgasjön för en beräknad kostnad av 25,9 milj. kr. För att begränsa markskadorna vid vattenståndshöjningen föreslår verket invallningar av vissa områden. Om samtliga ekonomiskt lönsamma invallningar genomförs beräknas den skadade åkerarealen uppgå till ca 230 ha. Ett i sammanhanget redovisat restaureringsalternativ med en tvärvall tvärs över sjön mellan Almeö och Ore nabb skulle enligt beräkningarna begränsa skadeverkningarna till 100 ha åkermark. Kostnaden för detta alternativ jämfört med en totalrestaurering beräknas dock - bl. a. med hänsyn till dess avsevärt högre anläggningskostnader - uppgå till ett endast obetydligt lägre belopp eller till 22,7 milj. kr.
I årets budgetproposition lämnades en kortfattad redogörelse för det hittills genomförda utredningsarbetet (prop. 1976/77:100 bil. 13 s. 146-147). Jordbruksministern framhöll i nämnda sammanhang att han - i avbidan på
Joll 1976/77:36
resultatet av vissa, av naturvårdsverket föreslagna detaljutredningar - inte var beredd att ta ställning till vilket restaureringsalternativ som var lämpligast.
Utskottet vill för sin del framhålla att en betydande enighet numera torde råda om det angelägna i att åtgärder vidtas för att trygga Hornborgasjöns fortbestånd. Även om sjöns betydelse som fågelsjö minskat under påverkan av de olika torrläggningsföretagen intar den alltjämt som ekosystem och som naturvårdsobjekt över huvud taget en unik ställning. Den hittills utförda utrednings- och försöksverksamheten har också tilldragit sig ett betydande intresse i internationella sammanhang. Flertalet berörda parter synes vidare ha kommit till insikt om att den fortsatta utvecklingen - om inga särskilda åtgärder vidtas - kommer att innebära en total förstörelse av Hornborgasjön som fågel skyddsområde och naturvårdsobjekt och även får antas komma att medföra svåra problem för bl. a. markägare och vattenkraftsintressenter. Enligt utskottets mening talar således övervägande skäl för att en restaurering snarast möjligt kommer till stånd. Ett ställningstagande i enlighet härmed står i god överensstämmelse inte minst med Sveriges åtaganden enligt den internationella våtmarkskonventionen.
När det gäller valet av restaureringsalternativ har utskottet gjort en ingående bedömning av konsekvenserna av de båda av naturvårdsverket utredda alternativen. Till förmån för en restaurering med en tvärvall tvärs över sjön talar i första hand det faktum att mindre arealer åkermark beräknas bli skadade än vad som blir fallet vid en totalrestaurering. Det har å andra sidan framhållits att också lokala invallningar kan visa sig nödvändiga för att skydda de marker som ligger söder om tvärvallens tilltänkta läge. Först och främst synes dock en tvärvall med de dimensioner det här rör sig om innebära ett omfattande och långtgående tekniskt ingrepp, vars konsekvenser från naturvårdssynpunkt är utomordentligt svåra att överblicka. Naturvetenskaplig expertis har t. ex. påpekat att man genom ett sådant ingrepp riskerar att skapa en konstlad vattenbildning med helt andra limnologiska och hydrologiska förutsättningar än som f. n. gäller.
Med hänsyn till de många osäkerhetsmoment av såväl teknisk som naturvårdsmässig art som byggandet av en tvärvall tvärs över sjön inrymmer kan utskottet för sin del inte finna att ett sådant projekt står i överensstämmelse med målsättningen att säkerställa sjöns framtid från naturvårdssynpunkt. Enligt utskottets mening talar därför starka skäl för att det fortsatta detaljutredningsarbetet ej längre omfattar detta alternativ. Ett beslut i denna riktning torde bl. a. innebära att man undviker den ytterligare tidsutdräkt som vidare undersökningar rörande tvärvallens konstruktion och limnologiska effekter med nödvändighet skulle innebära.
Det bör understrykas att utskottet, även med den bedömning som nu gjorts, självfallet har förståelse för de synpunkter som framförts till förmån för att restaureringen utförs så att minsta möjliga åkerareal påverkas. Utskottet är också medvetet om att en i sig relativt obetydlig arealförlust kan
JoU 1976/77:36
utgöra ett betydande ingrepp för ett mindre jordbruk av den typ som är förhållandevis talrikt representerad i områdena närmast sjön. Situationen kompliceras ytterligare av att tillgången på ersättningsmark, som bl. a. lantbruksnämnden i länet framhållit, är mycket begränsad. Särskilt mot bakgrund av nu angivna förhållanden synes det angeläget att den odlingsbara marken i det berörda området i största möjliga utsträckning kan bevaras för jordbruksändamål. Det faktum att restaureringen av sjön är en fråga av såväl riksintresse som internationellt intresse får givetvis inte heller innebära att de sociala hänsynstagandena ges en underordnad betydelse. Enligt vad utskottet inhämtat under ärendets beredning kommer de av naturvårdsverket förordade detaljundersökningarna, däri inbegripet förhandlingar med berörda markägare, att påbörjas inom en nära framtid. Utskottet förutsätter att de lokala invaliningar som planeras ges en sådan utformning att de i mesta möjliga mån tillgodoser såväl det allmänna naturvårdsintresset som berörda markägares berättigade önskemål härvidlag. Bl. a. synes det angeläget att sådana tekniska frågor som skyddet mot vallgenombrott och möjligheten till dränering av invallad åkermark noggrant utreds. Möjlighet måste självfallet finnas för vederbörande att erhålla ersättning för de markförluster som bedöms vara ofrånkomliga. Hithörande frågor och andra med företaget förenade villkor torde emellertid komma att behandlas i samband med den vattenrättsliga prövningen, varför utskottet saknar anledning att närmare gå in på dessa. Utskottet förutsätter att berörda markägare ges en så ingående information att de för var och en av fastigheterna kan överblicka konsekvenserna av restaureringen innan densamma verkställs.
När det gäller frågan om tillåtligheten av företaget förutsätter utskottet att regeringen - med hänsyn till storleksordningen av detsamma - kommer att förbehålla sig den slutliga prövningen.
Sammanfattningsvis anser utskottet att åtgärder bör vidtas med inriktning på att åstadkomma en fullständig restaurering av Hornborgasjön i överensstämmelse med naturvårdsverkets förslag samt att det fortsatta utredningsarbetet därför bör begränsas till att omfatta endast detta restaureringsalternativ. Utskottet föreslår att riksdagen, med anledning av förevarande motioner och motionsyrkande, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i denna fråga.
I motionen 521, yrkande 8, hemställs om vissa åtgärder till skydd för de svenska våtmarkerna. Motionärerna föreslår bl. a. att naturvårdsverket får i uppdrag att genomföra en inventering av de befintliga våtmarkerna och framhåller det nödvändiga i att skyddet av dessa marker förstärks. Det bör uppdras åt naturvårdskommittén att framlägga förslag härom. Enligt motionärerna bör ett prövnings- och tillsynssystem tillskapas som svarar mot moderna miljökontrollkrav.
Som anförs i motionen är våtmarker den samlande beteckningen för myrar, kärr, mossar, träsk, sumpmarker, strandängar m. m. Våtmarksmiljöerna är
JoU 1976/77:36
ofta biologiskt högproduktiva delar av landskapet. Genom dem garanteras också en uthålligare och jämnare vattenföring i vattendragen. Våtmarkerna är som regel värdefulla viltmiljöer och har vanligtvis ett rikt växt- och djurliv.
Genom vissa ingrepp från människans sida under senare tid har stora arealer våtmarker påverkats. Det rör sig härvid om bl. a. sådana åtgärder som sjösänkningar, vattenkraftsregleringar, dikningar, torvtäkter och dräneringar. Härmed förknippade problem från naturvårdssynpunkt har uppmärksammats bl. a. i internationella sammanhang. Sålunda har Sverige efter ett mångårigt internationellt arbete den 5 december 1974 undertecknat den internationella våtmarkskonventionen, Convention on Wetlands. Härigenom har från svensk sida lämnats en utfästelse att på ett antal angivna sätt verka för skydd och vård av landets våtmarker och det till dessa knutna fågellivet samt att uppmuntra forskning och utbyte av information angående våtmarkerna och deras fauna och flora. Vidare förtjänar nämnas att det genom beslut av Europarådet under år 1976 genomförts en våtmarkskampanj i syfte att öka förståelsen för våtmarkernas betydelse.
Utskottet vill erinra om att nuvarande lagstiftning, som redovisats i föregående avsnitt, ger förhållandevis begränsade möjligheter att hävda allmänna naturvårdsintressen i samband med arbetsföretag som kan äventyra våtmarkernas fortbestånd. Detta gäller i synnerhet vattenlagens bestämmelserom torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning och invallning. Enligt vad utskottet erfarit avser emellertid 1969 års vattenlagsutredning att inom kort lägga fram förslag som syftar till att förbättra skyddet för våtmarkerna. Bl. a. ämnar man föreslå att tillståndsplikt införs för dikningsföretag som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Vidare pågår inom 1973 års skogsutredning överväganden hur en ytterligare redovisning av våtmarksproblematiken skall göras. Viss kartläggning av våtmarker görs f. ö. också i anslutning till de skogsbruksplaner som upprättas av skogsvårdsstyrelserna.
Utskottet kan i stort ansluta sig till de synpunkter som anförs i motionen angående det angelägna i att skapa ett bättre skydd för våtmarkerna. Med hänsyn till intresset av att utnyttja våtmarker för att åstadkomma en ökad produktion av skogsråvara och mot bakgrund av de diskussioner som förts om plantering av s. k. energiodlingar (bl. a. snabbväxande poppel) på våtmarker är det enligt utskottets mening också nödvändigt att vi får en bättre bild av omfattningen och betydelsen av de svenska våtmarkerna. En våtmarksinventering, förslagsvis genom naturvårdsverkets försorg och i huvudsaklig överensstämmelse med motionärernas förslag, bör kunna ge nödvändigt underlag för vidare diskussioner angående avvägningen mellan bl. a. naturvårdens och skogsbrukets intressen. Ett uppdrag av här åsyftat slag måste självfallet av bl. a. praktiska skäl ges någon form av begränsning. Det kan dock förutsättas att naturvårdsverket bör kunna finna former för en angelägenhetsgradering härvidlag. Det förtjänar påpekas att hittills verkställda undersökningar, bl. a. inom ramen för den fysiska riksplaneringen
JoU 1976/77:36
och skogsbruksplaneringen, bör beaktas i sammanhanget. Beträffande motionärernas förslag om åtgärder i övrigt till skydd för våtmarkerna vill utskottet hänvisa till pågående arbete inom vattenlagsutredningen och skogsutredningen. Med hänsyn till att en inventering av det slag utskottet nyss uttalat sig för kan vara relativt tidskrävande synes det angeläget att skyddsaspekten blir föremål för noggrann prövning inom nämnda utredningar eller i annat sammanhang. Utskottet utgår bl. a. från att riskerna för skador på miljön genom ett ökat utnyttjande av våtmarker för skogsproduktion liksom de positiva effekterna på lokalklimat och skogsbruk av dessas bevarande blir särskilt beaktade inom skogsutredningen och i anslutning till kommande överväganden med anledning av vattenlagsutredningens förslag.
Vad utskottet här anfört i fråga om inventering och skydd av våtmarker bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen
1. med anledning av motionerna 1976/77:291, 1976/77:521, yrkandet 6, och 1976/77:524 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i fråga om en fullständig restaurering av Hornborgasjön,
2. med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 8, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i fråga om inventering och skydd av landets våtmarker.
Stockholm den 12 maj 1977 På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Näivarande: herrar Larsson i Borrby (c), Lundkvist (s), Wachtmeister i Johannishus (m), fru Theorin (s)*, herr Jonasson (c)*, fru Lundblad (s), herrar Enlund (fp), Wictorsson (s), Andersson i Ljung (m), Olsson i Edane (s). Hallenius (c), Alftin (s). Johansson i Vrångebäck (m), John ~n i Mölndal (c) och fru Radesjö (s),
dock att vid behandlingen av punkten 2 herr Strömberg i Vretstorp (s) deltagit i stället för fru Theorin (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTA B 55084 Stockholm 1977
'}tV* if