Med anledning av motioner om viltvård, m. m.

JoU 1976/77: 7

Jordbruksutskottets betänkande 1976/77:7

med anledning av motioner om viltvård, m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76:827 av herrar Pettersson i Örebro och Larsson i Öskevik (båda c) hemställs att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära förslagom regler för utbetalning av ersättning för skada förorsakad av fridlyst djurart enligt vad som anförts i motionen,

2. att hos regeringen begära förslag om en skaderegleringsfond enligt motionens syfte.

I motionen 1975/76:829 av herrar Stjernström och Rämgård (båda c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående vilt- och naturvårdare.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett par under 1975/76 års riksmöte väckta motioner om ersättning för viltskador samt om viltvården m. m.

Ersättning för viltskador. 1 motionen 1975/76:827 påpekas att det föreligger vissa svårigheter för den som drabbas av skada av fridlyst djur att erhålla ersättning för skadan. Det framhålls att bestämda regler finns endast såvitt avser skada som vållats av vissa djurarter. 1 övrigt gäller enligt motionärerna inga fasta regler utan ersättning ges efter prövning från fall till fall. Frånvaron av fasta regler anser motionärerna vållar svårigheter för de skadedrabbade att göra gällande sina krav. Motionärerna understryker att ingen i dag vill medverka till att utrota djurarter. Principen bör därför vara, anser motionärerna, att den som drabbas av skada erhåller ersättning för hela den skada som åsamkats. Bidrag bör också kunna utgå till nödvändiga förebyggande åtgärder. För att uppnå enklaste möjliga bidragsrutiner föreslår motionärerna att en fond inrättas varur ersättning utgår i bidragsberättigade fall.

Utskottet vill erinra om att en i huvudsak likalydande motion behandlades vid 1975/76 års riksmöte (JoU 1975/76:25) utan att föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Yttranden över motionen inhämtades från statens naturvårdsverk, lantbruksstyrelsen och LRF. Utskottet erinrade i detta sammanhang om att ersättning av statsmedel för skada på gröda m. m. som orsakas av älg och kronhjort regleras i särskilda författningar samt att även jaktstadgan innehåller regler om gottgörelse för skada på tamboskap m. m. som vållas av vissa större rovdjur. I övrigt, framhöll utskottet, prövas ersättningsfrågan från fall till fall. Medel för sådant ändamål har hittills tagits ur jaktvårdsfonden.

1 Riksdagen 1976/77. 16 sami. Nr 7

JoU1976/77:7

2 Utskottet anförde vidare bl. a.

Enligt utskottets mening är det angeläget att ersättningssystemet är så utformat att det tillgodoser såväl intresset av ett tillfredsställande skydd för fridlysta djurarter som behovet av att markägare ges ett rimligt skydd mot ekonomiska förluster till följd av viltskador. Bl. a. vill utskottet understryka vikten av att det ges tillfredsställande ersättningsmöjligheter vid fall av mera omfattande viltskador. Det kan dock ifrågasättas huruvida det, som motionärerna föreslagit, är praktiskt möjligt att åstadkomma enhetliga och generellt verkande regler med avseende på alla de djurarter som kan tänkas komma i konflikt med mänskliga intressen. Som naturvårdsverket anfört är det nämligen, totalt sett, endast ett fåtal djurarter för vilka allmän jakttid förekommer. Övriga djurarter är automatiskt fridlysta så länge inte sådan jakttid bestämts för arten i fråga. En reglering av i motionen skisserat slag skulle således komma att beröra det absoluta flertalet av landets däggdjurs- och fågelarter. Det nu sagda motiverar enligt utskottets mening att det hittillsvarande systemet med prövning från fall till fall tills vidare bör få godtas. På grund av det anförda och med hänsyn till att det i första hand ankommer på regeringen att fatta beslut på området finner utskottet att motionen inte bör påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Närmare bestämmelserom ersättning för skada på tamboskap m. m. finns numera i förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur.

Med anledning av den nu förevarande motionen vill utskottet återigen framhålla fördelarna med ett ersättningssystem som innebär att de vanligast förekommande skadefallen regleras i särskilda författningar och att i övrigt prövning av ersättningsfrågan sker från fall till fall. Enligt utskottets uppfattning finns ingen anledning till ändrat ställningstagande från riksdagens sida såvitt gäller ersättningssystemet för viltskador. Liksom tidigare vill utskottet emellertid understryka vikten av att markägare ges ett rimligt skydd mot ekonomiska förluster till följd av viltskador. Detta förutsätter enligt utskottets mening att ersättningssystemet bl. a. tillämpas så att det ger tillfredsställande ersättningsmöjligheter i uppenbara viltskadefall, oavsett om skadan är av det slag som blivit föremål för särskild reglering eller om den härrör från annan fridlyst djurart. Med vad utskottet nu anfört bör motionen 1975/76:827 kunna anses besvarad.

Viltvård m. m. I motionen 1975/76:829 framhålls att de förändringar som under de senaste årtiondena genomförts i olika avseenden i samhället kommit att påverka naturen i hög grad och därmed bl. a. lett till en förändrad situation för många av djuren i vår natur. Enligt motionärerna måste en omfattande viltvård byggas ut, och rekryteringen av vilt- och naturvårdare skulle kunna ske bland människor i landsbygdsområden där det t. ex. råder brist på alternativa sysselsättningar för handikappade personer. Motionärerna hänvisar till den verksamhet som i Gävleborgs län bedrivits i jaktvårdsföreningens regi med aktivt bistånd av länsarbetsnämnden. Denna verksamhet sysselsätter enligt motionen 45 personer som vilt- och naturvårdare. Som exempel på lämpliga viltvårdande åtgärder nämner motionärerna siktröjningar, uppsättande av viltspeglar längs vägarna, utfodring av vilt samt

JoU 1976/77:7

anläggande av viltåkrar och viltvatten m. m.

Utskottet vill nämna att den statliga administrationen av jakt- och viltvården centralt handhas av statens naturvårdsverk och på det regionala planet av länsstyrelserna med bistånd av länsjaktvårdsforeningama samt de hos föreningarna placerade jaktvårdskonsulenterna, vilka är anställda av Svenska jägareförbundet. Ledningen av jaktvårdsarbetet är anförtrodd förbundet och länsjaktvårdsforeningama enligt beslut av 1951 års riksdag (prop. 1951:189, 3LU 14, rskr 1951:327). Det praktiska viltvårdsarbetet utförs - förutom genom markägares och jägares enskilda insatser - av Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Vissa viltvårdsåtgärder av det slag som åsyftas i motionen finansieras huvudsakligen genom anslag ur jaktvårdsfonden, som bygger på en årlig avgift från landets jägare. Såvitt avser forskningsverksamheten på förevarande område kan nämnas att av de ca 60 milj. kr. som årligen utnyttjas för miljövårdsforskning ca 3 milj. kr går till viltvårdsforskning i naturvårdsverkets och Jägareförbundets regi.

Jägareförbundet har i februari 1976 framlagt en rapport med benämningen Svenska jägareförbundets målsättningsrapport för viltvårdsforskning. Rapporten innehåller bl. a. en utförlig sammanställning av pågående forskningsprojekt på viltvårdens område, såväl inom som utanför förbundet.

Utskottet vill med anledning av här ifrågavarande motion erinra om att ansvaret för jakt- eller viltvården i första hand åvilar den enskilde jakträttsinnehavaren. Denna princip har bl. a. kommit till uttryck i 1 § andra stycket lagen (1938:274) om rätt till jakt, vari stadgas att ”jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård)”. Såvitt utskottet kan finna innebär motionsförslaget att samhället i betydande utsträckning skulle överta den del av ansvaret för viltvården som f. n. åvilar jakträttsinnehavaren. Utskottet är för sin del inte berett att tillstyrka ett så långt gående förslag. Samtidigt får dock utskottet framhålla att motionen innehåller synpunkter som i och för sig är värda beaktande. Otvivelaktigt finns det på många håll i landet ett stort behov av viltvårdande insatser av det slag som anges i motionen. Detta gäller inte minst åtgärder till förebyggande av trafikolyckor i form av kollisioner mellan motorfordon och exempelvis älgar. Utskottet vill därför rekommendera att man bl. a. i samband med inventeringar av objekt för beredskapsarbeten inom respektive län uppmärksammar behovet av viltvårdande åtgärder enligt det nyss sagda. Med vad utskottet nu anfört bör motionen 1975/76:829 kunna anses besvarad.

JoU 1976/77:7

4 Utskottet hemställer

att riksdagen anser motionerna

a. 1975/76:827,

b. 1975/76:829

besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 november 1976

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Lundkvist (s), fru Theorin (s), herr Jonasson (c)*, fru Lundblad (s), herrar Enlund (fp). Lindberg (s), Johansson i Holmgården (c), Wictorsson (s)*, Olsson i Edane (s), fru Fredrikson (c), herrar Strömberg i Vretstorp (s), Adolfsson (m), fru Andersson i Hultsfred (m) och herr Bengtsson i Sölvesborg (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 52473 Stockholm 1976