Med anledning av motion om åtgärder för att skydda den svenska herptilfaunan

JoU 1976/77: 8

Jordbruksutskottets betänkande 1976/77:8

med anledning av motion om åtgärder för att skydda den svenska herptilfaunan

Motionen

I motionen 1975/76:1682 av herr Johansson i Växjö m. fl. (c,m,fp) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att naturvårdsverket får i uppdrag att skyndsamt pröva frågan om hur den svenska herptilfaunan skall skyddas.

Motionärerna konstaterar att intresset för bevarande och skyddande av växter och djur är olika starkt beroende på var i "skalan" man tycker sig kunna placera vederbörande art. För att ta ett exempel: skydd för rovfåglar och orkidéer går ganska lätt att bilda opinion för. Men intresset är inte lika stort om det handlar om de kallblodiga fyrfota djuren. En ödla eller groda är inte lika populär. Det framhålls i motionen att de tre djurgrupper som innefattas i begreppet herptiler- kräldjur, groddjur och salamanderdjur - säkert inte hör till de mest omtyckta varelserna. Motionärerna ifrågasätter om inte någon av de totalt sjutton arter som den svenska herptilfaunan omfattar är i sådan fara att omedelbara åtgärder måste vidtas för att skydda dem. Användningen av biocider, exploateringen av landskapet och den direkta förföljelsen från människorna har sammantaget medverkat till att flera av dessa arter faktiskt är på gränsen till utplåning. Flera vetenskapliga avhandlingar har under sista tiden utkommit som bekräftar detta. Många vanliga arter tycks vara stadda i minskning i sitt svenska utbredningsområde, och vidare finns några arter kvar endast inom så begränsad yta att störningar just där kan bli ödesdigra.

Hur man skall kunna skydda herptiierna från utrotning har på senare tid diskuterats. Enligt motionärerna är det främst naturvårdsorganisationer, fältbiologer och Sveriges herpetologiska riksförening som tagit upp debatten. Meningarna om de lämpligaste åtgärderna verkar gå isär. En del anser att fridlysning är nödvändig, medan andra som vill ha ett bättre skydd för herptiierna förordar reservat. Det kan vara svårt att ha en bestämd uppfattning om hur man bäst kan rädda denna fauna för framtiden. Motionärerna anser dock att alla borde finna det högst angeläget att skyndsamt pröva framkomliga vägar till ett bättre skydd för herptiierna.

Bakgrund

Den svenska herptilfaunan omfattar sex arter kräldjur: huggorm, snok, hasselsnok (slätsnok), sandödla, skogsödla och kopparödla (ormslå), nio arter groddjur: åkergroda, långbensgroda, ätlig groda, vanlig groda, lövgroda, lök 1

Riksdagen 1976/77. 16 sami. Nr X

JoU 1976/77:8

groda, vanlig padda, stinkpadda och grönfläckig padda samt två arter salamanderdjur: stor och liten vattenödla. Fridlysta är i dag sandödlan och hasselsnoken. Den tidigare förekommande klockgrodan hade sin sista svenska lokal vid Mölle i Skåne, där den dog ut för ca 15 år sedan.

Kräldjuren och groddjuren tillhör den ursprungliga faunan i Sverige. Kräldjuren dödas inte så sällan av människor på grund av motvilja och rädsla, vilken dock sällan är sakligt motiverad. Groddjuren är inte utsatta för dödande (genom ihjälslagning o. s. v.) på samma sätt som kräldjur är. Däremot sker en viss insamling av rom och yngel.

Kräl- och groddjurs förekomst i Sverige är i flera fall begränsad till enstaka små lokaler. Herptilerna är mycket känsliga för förändringar i sin livsmiljö. Groddjur och salamanderdjur är för sin existens beroende av våtmarker. Herptilerna ingår som delar i skilda ekosystem. För djur med kraftigt varierande populationer (t. ex. sorkar) fungerar herptiler ofta som viktiga reglerande mekanismer. Den snabba landskapsomvandlingen påverkar flera av herptilarterna negativt, särskilt i södra Sverige.

Uppgiften att verka för åtgärder till skydd för landets herptilfauna ingår redan nu inom naturvårdsverkets allmänna ansvarsområde. Vissa åtgärder har också vidtagits, främst i form av kartläggning av situationen. Bl. a. har verket anslagit pengar till en inventering av groddjur i södra Sverige. Denna inventering har administrerats av länsstyrelsen i Malmöhus län. Även till en inventering av kräldjur, som utförts genom naturhistoriska riksmuseets försorg, har naturvårdsverket anslagit medel. I detta sammanhang kan också nämnas det pågående arbetet i Nordiska rådets regi avseende åtgärder till skydd för hotade djur- och växtarter i Norden. Verksamheten, som bedrivs inom en arbetsgrupp under ledning av naturvårdsverket, gäller också herptilfaunan.

Hittills har skyddet för herptilfaunan huvudsakligen tagit sig uttryck i fridlysning av några få arter, vilket också nämns i motionen.

Det kan tilläggas att de fältbiologiska föreningarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige i år startar en undersökning i avsikt att kartlägga kräloch groddjurens utbredning och ta reda på vilka arter och miljöer som är hotade. Verksamheten beräknas pågå flera år.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens naturvårdsverk, universitetskanslersämbetet (UKÄ)och Svenska naturskyddsföreningen. UKÄ (fr. o. m. 1976-07-01 universitets- och högskoleämbetet. UHÄ) har i ärendet inhämtat yttranden från rektorsämbetena vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå.

Siarens naturvårdsverk anser att motionen tar upp en angelägen och i många avseenden hittills förbisedd fråga. I jämförelse med de resurser, som satsats på skydd och vård av högre djur - vilda däggdjur och fåglar - är det ut -

JoU 1976/77:8

omordentligt litet som kommit herptilerna till del. Först under senare år har också denna del av faunan kommit att betraktas som skyddsvärd - i varje fall delvis. Alltjämt torde emellertid den allmänna opinionen anse behovet av skydd av framför allt reptiler vara begränsat.

Herptilerna har emellertid inte bara sitt egenvärde som element i vår fauna. De har också sin betydelse som föda åt högre stående djur. Utrotning eller stark minskning av hela eller delar av herptilfaunan får därför konsekvenser som många inte tänker på. Som exempel på detta kan nämnas den vita storkens försvinnande från Sverige som en trolig följd av utdikning och torrläggning av åtskilliga våtmarker och därmed avsevärt försämrade livsbetingelser för bl. a. grodor av olika slag.

Det är därför viktigt att verksamheten inom naturvårdsområdet också kommer att innefatta olika åtgärder till skydd för landets herptilfauna.

Åtgärder till skydd för den svenska herptilfaunan bör enligt verket främst avse en kartläggning av situationen för olika arter. En sådan kartläggning har också, som nämnts, i viss utsträckning redan påbörjats. Denna bör därefter åtföljas av skyddsåtgärder avseende arternas miljö. Det är därvid viktigt att dessa åtgärder inte bara kommer att gälla avsättande av reservat, eftersom detta enbart kan beröra begränsade områden. Ännu viktigare är att hänsyn också tas till skydd av lämpliga biotoper för herptilfaunan vid planeringen och inom det dagliga arbetet inom jord- och skogsbruket. Naturvårdsverket är som redan sagts givetvis berett att i sin verksamhet så långt möjligt slå vakt också om denna djurgrupps intressen. Det kan här f. ö. nämnas att aktiviteterna under det pågående europeiska våtmarksåret - där naturvårdsverket spelar en ledande roll för svenskt vidkommande - väl faller inom ramen för åtgärder till skydd för herptilfaunan, eftersom flertalet herptiler är knutna till våtmarker. Verket arbetar för övrigt kontinuerligt av olika anledningar sedan lång tid tillbaka på att bevara våtmarker.

Förutom biotopvården bör också ytterligare fridlysning av enskilda arter kunna ifrågakomma. Hur långt man därvid skall sträcka sig är verket f. n. ej berett gå in på närmare. Naturvårdsverket är emellertid berett att så långt resurserna räcker vidga sina aktiviteter till att innefatta ytterligare åtgärder till skydd för herptilfaunan. Resurserna är emellertid, framhåller verket, såväl ekonomiskt som personellt, mycket begränsade inom faunavården. Detta gäller även på regional nivå.

Svenska naturskyddsföreningen framhåller att kräldjuren och groddjuren tillhör den ursprungliga faunan i Sverige, och därför bör åtnjuta samma skydd som våra svenska däggdjur och fåglar, vilka alla principiellt är fridlysta. Föreningen anser därför att kräldjuren bör fridlysas. Vissa undantag bör dock kunna gälla, t. ex. viss begränsad fångst i vetenskapligt syfte, rätt att flytta huggorm som kommit in på tomt o. s. v. Det påpekas att det finns exempel från utlandet på att alla ormar totalfredats inom ett land trots att mycket giftigare arter än huggormen förekommer i dessa länder.

Hur pass omfattande insamlingen av groddjurens rom och yngel är och

JoU 1976/77:8

hur den påverkar våra bestånd av dessa djur är enligt föreningen svårt att säga. För de mera sällsynta arterna kan den ha en viss betydelse.

Om en fridlysning av vissa av våra groddjur men inte av andra kommer till stånd, möter man problemet att skilja de fridlysta och icke fridlysta djurens rom och yngel från varandra, vilket kan vara mycket svårt.

Eftersom groddjurens rom och yngel har ett pedagogiskt värde, framför allt i skolundervisningen, förordar föreningen att groddjuren fridlyses men med ett förbehåll, att en viss insamling av rom och yngel kan få ske. Insamling av vuxna djur skall således kunna ske endast efter särskild ansökan. Stora och lilla vattenödlan bör fridlysas utan någon inskränkning.

Bl. a. på grund av föroreningar, biocider, utdikning, igenfyllning, igenväxning och annan exploatering av biotopen eller dess omgivning har många för våra kräldjur och groddjur livsnödvändiga miljöer förändrats eller förstörts. Detta har lett till att vissa arter nu är allvarligt utrotningshotade. Flera arter kan lätt utrotas genom att endast ett fåtal lokaler utsätts för exploatering. Ett skydd för dessa lokaler genom avsättande av naturreservat anser föreningen vara nödvändigt. Bevarandet av biotoperna är enda möjligheten för att trygga vissa kräl- och groddjursarters förekomst i landet. Det torde främst gälla hasselsnok, sandödla, lövgroda, långbensgroda, lökgroda och grönfläckig padda.

Föreningen framhåller vidare att lokalskydd är den enda effektiva metoden att trygga vissa av kräl- och groddjurens överlevnad i landet. Det är dessutom önskvärt med fortsatt inventering av kräldjurs- och groddjursfaunan.

Även universiteten stryker under det angelägna i att frågan om speciella skyddsåtgärder för herptilfaunan uppmärksammas.

Vad gäller skyddsåtgärder för herptilfaunan är uppfattningen hos universiteten den att en allmän fridlysning inte är nödvändig. Däremot understryks vikten av att sådana miljöer som i dag hyser betryggande populationer av arter bevaras. För vissa herptilarter som har en mycket begränsad utbredning kan man tänka sig en generell fredning. Mot en allmän fridlysning talar bl. a. det förhållandet att det finns ett behov av grodor till forskning och undervisning.

I ett yttrande från zoologiska institutionen vid Uppsala universitet påpekas att en uppföljning generellt - och för vissa fred ni ngsom råden mera detaljerat - är önskvärd samt att naturhistoriska riksmuseet förefaller vara en lämplig datalagrande och bearbetande instans.

Universiteten pekar också på behovet av en allmän information om herptilerna - inte minst med tanke på allmänhetens mestadels negativa syn på kräldjur och groddjur - som säkert skulle öka förståelsen för de berörda djuren och bidra till deras skydd. I samband med fredningsåtgärder, speciellt differentierade sådana, bör ordentlig upplysning om identifikation spridas.

JoU 1976/77:8

5 Utskottet

I föreliggande motion förordas att statens naturvårdsverk ges uppdrag att skyndsamt pröva frågan om hur den svenska herptilfaunan - kräldjur, groddjur och salamanderdjur - skall skyddas. Enligt motionärerna kan ifrågasättas om inte någon av de totalt sjutton arter som den svenska faunan i nu förevarande avseende omfattar är i sådan fara för utrotning att omedelbara skyddsåtgärder erfordras.

Som i det föregående anförts ingår uppgiften att verka för åtgärder till skydd för landets herptilfauna redan nu i naturvårdsverkets allmänna ansvarsområde. Verket framhåller i sitt remissyttrande i ärendet att motionen tar upp en angelägen och i många avseenden hittills förbidsedd fråga. I jämförelse med de resurser, som satsats på skydd och vård av högre djur - vilda däggdjur och fåglar - är det utomordentligt litet som kommit herptilerna till del. Först under senare år har också denna del av faunan kommit att betraktas som skyddsvärd - i varje fall delvis. Alltjämt torde emellertid den allmänna opinionen anse behovet av skydd av framför allt reptiler vara begränsat. Naturvårdsverket understryker att herptilerna inte bara har sitt egenvärde som element i vår fauna. De har också sin betydelse som föda åt högre stående djur. Utrotning eller stark minskning av hela eller delar av herptilfaunan får därför konsekvenser även för dessa. Verket anser att det därför är viktigt att verksamheten inom naturvårdsområdet också kommer att innefatta olika åtgärder till skydd för landets herptilfauna.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att frågan om speciella skyddsåtgärder för herptilfaunan uppmärksammas. Med hänsyn till vad naturvårdsverket anfört synes emellertid finnas anledning anta att syftet med den här behandlade motionen kommer att i allt väsentligt tillgodoses utan att riksdagen nu gör något ytterligare uttalande i ämnet.

Utskottet hemställer

att riksdagen anser motionen 1975/76:1682 besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 november 1976

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c). Lundkvist (s), fru Theorin (s), herr Jonasson (c)*, fru Lundblad (s), herrar Enlund (fp), Lindberg (s), Johansson i Holmgården (c), Wictorsson (s)*. Olsson i Edane (s), fru Fredrikson (c), herrar Strömberg i Vretstorp (s). Adolfsson (m), fru Andersson i Hultsfred (m) och herr Bengtsson i Sölvesborg (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

]

nosans

GOTAB 52507 Stockholm 1976