Med anledning av motion om kontroll av viss låneverksamhet

Näringsutskottets betänkande 1976/77:1

med anledning av motion om kontroll av viss låneverksamhet Ärendet

I motionen 1975/76:245 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning rörande tillståndsgivning för bedrivande av viss låneverksamhet i enlighet med vad som i motionen anförts.

Motionen

1 motionen anförs att det - särskilt under tider med hårda kreditrestriktioner - torde förekomma en ganska omfattande ockerverksamhet på lånemarknaden. Motionären hänvisar till annonsering i pressen om "snabba lån" och påpekar att det vid misstanke om ockerbrott kan vara svårt att klarlägga de faktiska förhållandena. Avsaknad av vittnen och kvitton samt låntagarnas önskan att lånen inte skall bli kända kan underlätta privatdiskontörernas verksamhet. Gällande straffbestämmelser har enligt motionärens mening ingen väsentlig förebyggande effekt. Införande av ett system med auktorisation och kontroll anges som en utväg när det gäller att motverka osund kreditverksamhet. Det skulle ställas som villkor att den som annonserar om en låneverksamhet liknande bankinstitutens har fått tillstånd att bedriva verksamheten och att denna står under tillsyn av exempelvis bankinspektionen.

Uppgifter i anslutning till motionen

Gällande rätt

Straffbestämmelser rörande ocker finns i 9 kap. 5 5 brottsbalken. Ocker begås av den "sorn vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå". Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt skärps straffskalan till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Brottsbeskrivningen anknyter till ett civilrättsligt stadgande i 31 S avtalslagen (1915:218) av innebörd att rättshandling som har tillkommit under sålunda beskrivna omständigheter icke skall vara gällande mot den förfördelade.

Den som, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, mottar check utan täckning eller oriktig handling av annat slag kan enligt 9 kap.

I Riksdagen 1976/77. 17 sami Nr 1

Nu 1976/77:1

10 $ brottsbalken dömas för ockerpantning till böter eller fängelse i högst två år.

Vissa rällsfall, m. m.

Näringsutskottet redogjorde hösten 1971 (NU 1971:40) för ett då avgjort mål rörande bl. a. grovt ocker i samband med yrkesmässig utlåning av pengar. Svea hovrätts dom i detta mål, i vilket högsta domstolen inte beviljade prövningstillstånd, har blivit vägledande i fråga om tolkningen av de angivna rekvisiten för ocker. Sedan år 1971 har polis- och åklagarmyndigheterna bl. a. i Stockholm och Göteborg i en rad fall genomfört omfattande utredningar om ockerbetonad kreditverksamhet vilka har resulterat i åtal och fällande domar för ocker, ibland betecknat som grovt, och för medverkan därtill. Brottsrubriceringen ockerpantning har också varit aktuell. I en del fall har domen gällt även annat brott, t. ex. bedrägeri, som begåtts i anslutning till ockerverksamheten. Relativt långvariga fängelsestraff har utmätts. Ett stort antal låntagare har uppträtt som målsägande.

Den lånerörelse som rättsväsendet sålunda har reagerat mot har vanligen bedrivits antingen utan inregistrerad firma eller genom firma som inregistrerats för annat ändamål, t. ex. försäljning. Rörelsen har i stor utsträckning byggt på utnyttjande av fördaterade checkar. Enligt polismyndigheter och Svenska bankföreningen, som har ägnat denna företeelse särskild uppmärksamhet, har de senaste årens ingripanden haft en mycket påtaglig hämmande effekt på den ockerbetonade utlåningsverksamheten, något som har kommit till synes i bortfall av annonser om privat kreditgivning.

Pågående inredningar

Utredningen (Ju 1976:04) för översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott (ordförande: hovrättspresident Karl-Erik Skarvall) är inriktad på en anpassning av lagstiftningen på området till det modema samhällets värderingar. 1 direktiven nämns ett förslag i Norge om utvidgat straffansvar när det gäller bl. a. ocker. Härigenom skulle ges ökade möjligheter till ingripande mot personer som verkar i bakgrunden, ofta som finansiärer av brottslig verksamhet, och därefter skördar vinsten av brotten. Otillbörliga affärstransaktioner bör enligt direktiven i första hand förhindras genom fortsatt utbyggnad av en kontrollapparat som verkar med civilrättsliga och förvaltningsrättsliga medel. Detta skall emellertid inte utesluta att man noga följer utvecklingen även från straffrättslig utgångspunkt. Det finns enligt direktiven anledning att speciellt uppmärksamma straffbestämmelserna om bedrägeri och ocker. De förutsättningar som nu gäller för straffbarhet kan, påpekas det, ibland medföra att straffansvar kan utkrävas endast hos den gärningsman vars otillbörliga agerande sker öppet, medan de personer som

NU 1976/77:1

håller sig i bakgrunden och träder in först på ett senare stadium kan gå fria.

Utredningen (Fi 1975:08) om finansieringsbolagen m. m. (ordförande: bankdirektör Kurt Eklöf) har till uppgift att överväga en utvidgning av tillämpningsområdet för lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel till att gälla också factoring- och leasingföretag, kontokortsföretag och andra finansieringsföretag. Även frågan om möjligheter till en mera allmän kontroll av och insyn i dessa företags verksamhet skall prövas. Utredningen skall också överväga om fondkommissionärernas utlåningsverksamhet bör omfattas av åtgärder som kan vidtas med stöd av lagen om kreditpolitiska medel. I direktiven påpekas avslutningsvis att denna lag inte heller har tillämpning på bankirer och andra privatpersoner som yrkesmässigt bedriver finansieringsverksamhet eller på företag i allmänhet som använder likviditetsöverskott för utlåning. 1 tider med kreditrestriktioner i bankväsendet kan sådan utlåning uppgå till betydande belopp, framhålls det. De sakkunniga anges vara oförhindrade att överväga även härmed sammanhängande frågor.

Tidigare riksdagsbehandling av likartade motioner

Motioner med samma syfte har tidigare väckts vid 1962, 1963, 1967, 1968, 1970 och 1971 års riksdagar. De har i samtliga fall avslagits av riksdagen.

T. o. m. år 1970 behandlades motionerna av allmänna beredningsutskottet (ABU 1962:40, 1963:5, 1967:5, 1968:1 och 1970:40), vid några tillfällen på grundval av remissyttranden. År 1970 hördes bl. a. rikspolisstyrelsen, vilken uttalade som sin uppfattning att en kontroll över yrkesmässig utlåning inte skulle kunna stoppa privatdiskontörers utlåning mot ockerränta och att gällande straffskala gav tillräckligt utrymme för en straffskärpning i praxis. Utskottet anförde bl. a. följande. Ett system med tillståndstvång, kontroll och uppgiftsskyldighet torde inte bli ett verkningsfullt medel i kampen mot ocker men skulle medföra administrativt krångel för myndigheterna och lojala långivare. Någon omprövning av de straffrättsliga bestämmelserna syntes inte motiverad; dessa hade prövats i samband med tillkomsten av den fr. o. m. år 1965 gällande brottsbalken. Bättre resurser för polis och åklagare skulle kunna få effekt när det gällde att förebygga ockerbrott och att förebringa bevisning i fråga om sådana. År 1970 hänvisades också till skattemyndigheternas möjligheter att underkasta långivare på ockermarknaden en speciell granskning.

Näringsutskottet ansåg år 1971 (NU 1971:40) att de invändningar som tidigare rests mot förslagen om kontroll över all yrkesmässig utlåning alltjämt var bärkraftiga. Utskottet redogjorde för ett aktuellt rättsfall (se ovan) och uttalade att utgången av målet syntes ge vid handen att man inte borde underskatta möjligheterna att på rättslig väg angripa sådan låneverksamhet som motionärerna åsyftade. Vidare nämndes att hos kriminalpolisen i Stock -

NU 1976/77:1

holm förelåg anmälningar mot ett tjugotal kreditfirmor och att ingripanden hade företagits mot ett par av dessa med resultat att flera personer hade häktats såsom misstänkta för ocker. Det är också bekant, sade utskottet, att bankerna efter måttet av sin förmåga söker motverka den låneverksamhet som det här gäller.

Utskottet

Kreditgivning till enskilda personer bedrivs utom av bankinstituten bl. a. av privatdiskontörer som betingar sig höga räntor och därvid inte sällan utnyttjar lånesökandes ekonomiska trångmål. I motionen begärs utredning om ett system med krav på tillstånd för yrkesmässig utlåningsverksamhet och med kontroll av sådan rörelse genom exempelvis bankinspektionen. Genom ett sådant system skulle man, menar motionären, till viss del kunna komma till rätta med den ockerverksamhet som förekommer på kreditmarknaden. Förslag av samma innebörd har, som framgår av redogörelsen ovan, framförts i motioner flera gånger tidigare.

Med hänvisning till utgången av ett aktuellt mål rörande ocker uttalade utskottet år 1971 (NU 1971:40) att man inte borde underskatta möjligheterna att på rättslig väg angripa låneverksamhet av det åsyftade slaget. Den fortsatta utvecklingen har bestyrkt detta. De rättsliga instanserna har i en rad fall med kraft reagerat mot ocker i samband med kreditgivning. Såvitt kan bedömas har dessa ingripanden haft en påtaglig sanerande effekt. Den utredning (Ju 1976:04) för översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott som har tillkallats i år bör enligt sina direktiv överväga vidgad straffbarhet för medverkan till ocker.

Vissa frågor rörande privat kreditverksamhet kan komma att behandlas av utredningen (Fi 1975:08) om finansieringsbolagen m. m. Utskottet finnér inte att en utredning enligt motionärens förslag är motiverad. Liksom tidigare anser utskottet att bärande invändningar kan riktas mot tanken att det skall införas tillståndstvång för och offentlig tillsyn över all privat utlåningsrörelse. Det synes inte sannolikt att ett sådant system - vilket skulle ha avsevärda nackdelar - skulle på något avgörande sätt öka samhällets möjligheter att stävja den ockerbetonade kreditverksamheten.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:245.

Stockholm den 19 oktober 1976

På näringsutskottets vägnar BENGT SJÖNELL

NU 1976/77:1

5 Närvarande: herrar Sjönell (c), Börjesson i Glömminge (c), Blomkvist (s), Andersson i Örebro (fp), fru Hambraeus (c), herrar Carlsson i Tyresö (s), Wijkman (m), fru Hansson (s), herrar Petersson i Ronneby (c), Högström (s), Ångström (fp). Pettersson i Lund (s), Häll (s), Jonsson i Husum (s)och Lorentzon i Ätran (m).

GOTAB 52393 Stockholm 1976