Bet. 1976/77:NU23

Med anledning av propositionen 1976/77:53 med förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1977-03-31
Källa: data.riksdagen.se

NU 1976/77: 23

Näringsutskottets betänkande 1976/77: 23

med anledning av propositionen 1976/77: 53 med förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1976/77: 53 (industridepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att antaga förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

Med anledning av propositionen har väckts fyra motioner.

I betänkandet behandlas också tre motioner som har väckts under allmänna motionstiden och gäller frågor om kärnkraft.

Motionerna redovisas nedan (s. 3).

Företrädare för industridepartementet, för kärnkraftsproducenterna, för vissa leverantörer till kärnkraftverksbyggena och för vissa fackliga organisationer har muntligen och skriftligen lämnat upplysningar och framfört synpunkter i ärendet. Närmare uppgifter härom lämnas i det följande (s. 8).

Propositionen

Propositionens huvudsakliga innehåll är följande.

Det lagförslag som läggs fram i propositionen innebär att frågor om hanteringen av använt kärnbränsle och högaktivt avfall skall vara lösta innan en kärnreaktor får tas i drift. Lagen avses bli tillämplig på reaktor för vilken tillstånd har meddelats enligt atomenergilagen (1956: 306) och som inte har tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976.

Särskilt tillstånd föreslås bli meddelat av regeringen. Sådant tillstånd får meddelas endast om reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det kan ske.

För reaktor för vilken ansökan om slutligt godkännande för drifttagning har gjorts före den 8 oktober 1976 (Barsebäck 2) föreslås särskilda föreskrifter gälla. Dessa innebär i huvudsak att reaktorn inte får drivas efter utgången av år 1977, om inte särskilt tillstånd har meddelats till det. För reaktorn föreslås mindre omfattande krav för tillstånd än vad som gäller beträffande övriga reaktorer.

1 Riksdagen 1976/77. 17 sami. Nr 23

NU 1976/77: 23

2 Vägras tillstånd eller föranleder den föreslagna lagen i annat fall att meddelat tillstånd inte kan utnyttjas, föreslås reaktorinnehavaren bli berättigad till ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före lagens ikraftträdande.

Lagen föreslås träda i kraft två veckor efter den dag då den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Lagförslaget har följande lydelse:

Förslag till

Lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

Härigenom föreskrives följande.

1 § Denna lag gäller anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor), för vilken före ikraftträdandet av denna lag har meddelats tillstånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) och vilken ej har tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976.

Med att kärnreaktor tillföres kärnbränsle förstås i denna lag, att reaktorn första gången tillföres kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske.

2 § Har ansökan om slutligt godkännande för drifttagning beträffande kärnreaktorn ej ingivits till statens kärnkraftinspektion före den 8 oktober 1976, får reaktorn ej tillföras kärnbränsle utan särskilt tillstånd av regeringen.

Tillstånd får meddelas endast om reaktorns innehavare

1. har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske, eller

2. har visat, hur och var en helt säker slutlig förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske.

3 § Har ansökan om slutligt godkännande för drifttagning beträffande kärnreaktorn ingivits till statens kärnkraftinspektion före den 8 oktober 1976, får reaktorn efter utgången av år 1977 eller den dag efter utgången av september 1977 som regeringen bestämmer ej tillföras kärnbränsle eller, om så har skett, drivas utan särskilt tillstånd av regeringen.

Tillstånd får meddelas, om reaktorns innehavare före utgången av september 1977

1. har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, eller

2. har visat, att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på ett helt säkert sätt.

Meddelas ej tillstånd enligt vad nu har sagts, får tillstånd meddelas endast om reaktorns innehavare fullgör vad som föreskrives i 2 § för erhållande av där avsett tillstånd.

NU 1976/77: 23

4 § Vägras tillstånd som avses i 2 eller 3 § eller föranleder denna lag i annat fall att tillstånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) ej kan utnyttjas, är kärnreaktorns innehavare berättigad till ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han före denna lags ikraftträdande har vidtagit med anledning av tillståndet enligt atomenergilagen.

Försummar reaktorns innehavare att vidta skäliga åtgärder för att begränsa förlusten, sättes ersättningen ned i motsvarande mån.

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § första stycket eller 3 § första stycket dömes till böter eller fängelse i högst två år.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Till grund för det lagförslag som läggs fram i propositionen ligger ett inom industridepartementet upprättat förslag till lag om särskilt tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift. Detta förslag, som återges på s. 29 f. i propositionen, har granskats av lagrådet. Föredragande statsrådets anförande vid lagrådsremissen återfinns på s. 4—28 i propositionen, lagrådets yttrande på s. 31—37 och föredragande statsrådets anförande med anledning av detta på s. 38—41.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som har väckts med anledning av propositionen är följande: 1976/77:

1335 av herr Palme m. fl. (s), vari hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition med förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen i fråga om

a. förprojektering av svensk upparbetningsanläggning,

b. avtal om upparbetning utomlands,

c. det internationella samarbetet,

d. projektering och finansiering av ett centrallager för utbränt bränsle,

e. sammansättningen av styrelsen för Svensk Kärnbränsleförsörjning AB,

f. ansvaret för forsknings- och utvecklingsarbetet beträffande hanteringen av utbränt kärnbränsle,

g. utarbetande av en flerårsplan för forsknings- och utvecklingsarbete beträffande det svenska urbergets egenskaper och slutförvaring av utbränt kärnbränsle utan upparbetning,

h. ökade insatser på det under punkt g angivna forsknings- och utvecklingsområdet samt finansieringen av dessa insatser,

NU 1976/77: 23

3. att riksdagen uttalar

a. att ägare till kärnkraftverk kommer att hållas skadeslös genom ersättning av staten, om meddelad koncession dras in av säkerhetsskäl,

b. att anställda vid kärnkraftverk och i företag som arbetar med uppförande av kärnkraftverk i motsvarande situation kommer att hållas skadeslösa genom ersättning av staten, i den mån det inte sker genom ersättning från arbetsgivaren,

4. att riksdagen hemställer att av regeringen varje år få en särskild redogörelse för läget beträffande kärnkraftens säkerhetsfrågor samt resultatet av pågående forsknings- och utvecklingsarbete nationellt och internationellt,

1976/77:1336 av herrar Hörberg (fp) och Gahrton (fp), vari hemställs att riksdagen

1. ger regeringen till känna sin uppfattning

1.1 att skäl nu inte finns att meddela tillstånd för uppförandet av kämkraftsblock 13,

1.2 att skäl finns att i nuvarande läge återkalla tillståndet för uppförandet av kärnreaktor Oskarshamn 3 och att regeringen bör medverka till smidigaste möjliga avbrytande av förberedelsearbetet för uppförandet av denna reaktor,

2. hos regeringen begär

2.1 att den låter snabbutreda möjligheten att avbryta uppförandet eller omplanera användandet av kärnreaktor Forsmark 3,

2.2 att den såsom en beredskapsåtgärd låter utreda möjligheten att — under fortsatt byggnadsarbete — omplanera kärnreaktor Forsmark 2 för annan energiproduktion,

1976/77: 1337 av herrar Rosqvist (s) och Rejdnell (fp), vari hemställs att riksdagen ger regeringen till känna att även kommun som åsamkats kostnader genom nya statliga åtgärder för kärnkraftsbyggande erhåller skälig ersättning härför,

1976/77: 1338 av herr Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen med avslag på propositionen 1976/77: 53 beslutar att — med hänvisning till läget på upparbetnings- och förvaringsfronten — inga fler kärnreaktorer skall tas i drift.

De övriga motioner som behandlas i detta betänkande är följande:

1976/77: 124 av herr Hjorth m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att de synpunkter som framförs i motionen om alternativ sysselsättning m. m. för de anställda samt om ersättning för ekonomiska förluster för kommunen och de enskilda vid en eventuell avveckling av kärnkraften särskilt beaktas i energikommissionens arbete,

1976/77: 400 av herr Söderqvist m. fl. (vpk), vari hemställs att riks -

NU 1976/77: 23

dagen beviljar ett anslag på 100 000 kr. till Rikskommittén för folkomröstning om kärnkraft,

1976/77: 881 av herr Werner m. fl. (vpk), såvitt gäller hemställan att riksdagen

1. uttalar att inga nya kärnkraftsreaktorer skall tas i drift,

2. uttalar att ett framtida gradvis uppnått oberoende av kärnkraft skall eftersträvas,

7. hos regeringen begär en plan för alternativ sysselsättning för anläggningsarbetarna vid pågående kärnkraftsbyggen.

Motionen 1976/77: 881 behandlas i övrigt i andra sammanhang, delvis i utskottets betänkande 1976/77: 24.

Motivering

Varje energislag har sina risker, påpekas inledningsvis i motionen 1976/77:1335. Den föreslagna villkorslagen berör ett speciellt slag av risker som hänger samman med kärnkraften, framhålls det, och behandlar alltså inte kärnkraftsproblematiken i hela dess vidd. Den ger inte regeringen några befogenheter som regeringen inte redan har enligt atomenergilagen, hävdar motionärerna, som anser att lagrådet klart har slagit fast detta i sitt yttrande. Motionärerna menar att i princip likvärdiga säkerhetskrav bör ställas för alla kärnreaktorer och att således de nuvarande reaktorerna bör stängas av om av säkerhetsskäl inga nya reaktorer tillåts bli tagna i drift. Villkorslagen betecknas mot denna bakgrund som onödig. Den sägs vidare vara olämplig genom att tvinga forskare och kärnkraftsföretag till en brådska som inte gagnar säkerheten. Svenska insatser i forskning och utvecklingsarbete rörande kärnkraftens avfallsproblem — f. n. främst ett årslångt projekt i regi av Svensk Kämbränsleförsörjning AB (SKBF) och inom kostnadsramen 30 milj. kr. — jämförs med insatser i den övriga världen till en kostnad av ca 1 000 milj. kr. per år.

På kärnkraftens område liksom beträffande andra energislag måste säkerhetsarbetet sikta till att åstadkomma betryggande säkerhet, säger motionärerna. De ställer frågan vad regeringen lägger in i orden ”helt säker slutlig förvaring” — att det skall vara bevisat att organiskt liv aldrig kan åsamkas skada, dvs. ett ouppfyllbart krav, eller blott att förvaringen skall vara ”tillräckligt säker”. Regeringen kritiseras för ”påfallande nonchalans gentemot riksdagen”, i det att den inte i propositionen redovisar Aka-utredningens resultat och remissyttrandena däröver. Motionärerna refererar kortfattat utredningens slutsatser och vad expertmyndigheter och forskningsinstitutioner i remissyttranden har sagt beträffande upparbetning av använt kärnbränsle och slutlig förvaring av radioaktivt avfall. Huvudinnehållet i denna översikt sammanfattar motionärerna i fyra punkter. För det första saknas vetenskapligt underlag

NU 1976/77: 23

för påståendet att kärnkraften erbjuder olösliga problem — det gäller emellertid att öka forskningsinsatserna. För det andra är det önskvärt att man när det gäller metod för slutlig förvaring bevarar handlingsfriheten under ett antal år. För det tredje behövs mer kunskaper om urbergets förhållanden och om erforderliga skyddsbarriärer runt avfallet. För det fjärde bör alternativet med slutlig förvaring utan upparbetning undersökas närmare innan ställning tas till utformningen av kärnbränslecykelns senare del.

I ett avsnitt med slutsatser och förslag uttalar motionärerna bl. a. att begreppet ”helt säker” är ett kamouflage — dess tolkning blir i verkligheten ett politiskt beslut vars innehåll inte kan förutses. De anser också att expertmyndighetemas och forskarnas syn på en ansvarsfull politik står i skarp kontrast mot regeringens krav, som de finner vara att det inom ett år skall föreligga förslag till en i alla avseenden bestämd lösning beträffande upparbetning och slutlig förvaring. Lagförslagets formuleringar gör, anmärker motionärerna vidare, att motparten i pågående förhandlingar om upparbetningsavtal kan diktera de ekonomiska villkoren för ett sådant avtal. I anslutning till kritiken mot villkorslagen framförs med korta motiveringar ett antal förslag beträffande verksamhet som avser upparbetning och slutlig förvaring. Slutligen berörs ersättningsfrågorna. I realiteten gäller dessa främst, menar motionärerna, i vilken utsträckning ersättning skall utgå till de icke statliga företag och kommunala organ som har ägarintressen i Barsebäcks- och Oskarshamnsverken och begränsade ägarintressen i Forsmarks kraftstation. Statens förpliktelser måste enligt motionärerna ses mot bakgrund av att riksdagen med bred majoritet har lagt fast en utbyggnadsplan för kärnkraften.

I motionen 1976/77:1338 anförs med anledning av lagförslaget sammanfattningsvis att det är ”felaktigt att i svävande juridiska formuleringar angripa ett problem, som endast kan lösas med politiska beslut”. Det enda rimliga med tanke på den ogynnsamma situation som f. n. råder i fråga om möjligheter till upparbetning av använt kärnbränsle och förvaring av kärnbränsleavfall är, menar motionärerna, att inte fler kärnreaktorer tas i drift. I den närmare motiveringen för sitt förslag berör motionärerna begreppen ”betryggande” i fråga om upparbetningsavtal och ”helt säker” i fråga om förvaring. De anser det otillfredsställande att innebörden av dessa begrepp skall avgöras av en regering inom vilken det finns mycket skilda bedömningar av när den omtalade tryggheten och säkerheten uppnås. Ett avtal om upparbetning vid den franska anläggningen La Hague är, säger motionärerna, inte betryggande i nuvarande läge med otillräcklig upparbetningskapacitet. Den huvudsakliga frågan beträffande kärnkraften är ekonomisk, hävdar de slutligen. En minskning eller avveckling av kärnkraftsprogrammet måste förenas med planmässiga åtgärder på produktions- och sysselsättningssidan.

NU 1976/77: 23

7 I fråga om utformningen av en politik som innebär att kämkraftsutbyggnaden stoppas hänvisas i den senast nämnda motionen till motionen 1976/77:881. Där kritiseras regeringens kärnkraftspolitik, som sägs kännetecknas av att man undviker problemets kärna. Det socialdemokratiska partiet fortsätter enligt motionärerna att hämningslöst driva ”rovdriftsekonomins och storfinansens syn på energipolitiken”. En rad argument talar för ett kärnkraftsfritt samhälle, anser de. Kämkraftsproduktionen medför en kvalitativt ny typ av föroreningar. Den leder till ökad handel med plutonium. En teknik sprids som kan genombryta kärnvapenstoppet och hota freden. En logisk följd blir bridtekniken med dess helt nya risker. Växande statliga subventioner blir nödvändiga. Sveriges beroende av stormakterna okar.

I motionen 1976/77:1336 erinras om riksdagens beslut år 1975 om riktlinjer för utbyggnad av kärnkraftsproduktionen. Motionärerna ansluter sig till den minoritet som då motsatte sig att det kärnkraftsprogram som hade antagits tidigare skulle utökas med två kärnreaktorer. Enligt den nu framlagda propositionen ges, säger motionärerna, tid för besinning och omprövning av kärnkraftsutbyggnaden. En fortsatt, oförändrad byggnadsverksamhet etc. under ytterligare ett år anser de olycklig. De finner grundad anledning antaga att elkonsumtionen fram till år 1985 kan tillgodoses utan ett trettonde kärnkraftverk. Att uppförandet av Oskarshamn 3 fortsätts i ett läge då det är osäkert om de i tiden mera närliggande reaktorerna kommer att uppfylla igångsättningsvillkoren är enligt motionärernas mening inte försvarligt. Det anges vidare finnas skäl att från beredskapssynpunkt undersöka om Forsmark 3 skall fortsätta att uppföras enligt hittillsvarande riktlinjer. I fråga om Forsmark 2 uttalas att det synes svårt att avbryta arbetet men realistiskt att omplanera användningen av denna anläggning.

I Oskarshamns kommun ställde sig, sägs i motionen 1976/77:1337, år 1974 alla politiska partier utom vänsterpartiet kommunisterna positiva till att kärnreaktorn Oskarshamn 3 skulle uppföras. Kommunen har sedan anpassat sin planering efter detta projekt. Bl. a. har den inriktat sitt bostadsbyggande på att söka tillfredsställande möta behovet av tillfälliga bostäder för anläggningspersonalen. Det uppskov med igångsättande av anläggningsarbetet för Oskarshamn 3 som sedan har inträffat har, påtalar motionärerna, för kommunens del resulterat i ett stort antal tomma lägenheter. I propositionens lagförslag tas emellertid, fortsätter de, ingen hänsyn till vad ett uppskov eller inställt byggande får för konsekvenser för berörda kommuner och regioner.

Även i motionen 1976/77:124 behandlas frågan om ekonomiska förluster för berörd kommun för den händelse utbyggnaden av ett kärnkraftverk stoppas. Närmast avses Forsmarks kraftstation. Motionärerna betonar Forsmarksbyggets stora betydelse för sysselsättningen i norra Uppland. Om projektet avbryts eller inskränks är det, menar de, berät -

NU 1976/77: 23

tigat att de anställda får full ekonomisk gottgörelse, innebärande bl. a. inlösen av egnahem och ersättning för förlorade pensionsförmåner. Den beredskapsplan som skall upprättas för ett eventuellt avbrytande borde också omfatta en långsiktig plan för lokalisering av nya arbetstillfällen när kraftverket är färdigbyggt.

Redogörelser inför och framställningar till utskottet

Vid utskottets behandling av ärendet har upplysningar lämnats av dels statssekreterare Gunnar Söder och expeditionschef/rättschef Hans Svahn, industridepartementet, dels — som företrädare för kärnkraftsproducenterna — direktör Gösta Agrenius, Krångede AB (ordförande i styrelsen för Mellansvensk Kraftgrupp AB), direktör Göran Ekberg, Sydsvenska Kraft AB (ordförande i styrelsen för Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB), generaldirektör Jonas Norrby, statens vattenfallsverk, dels — som företrädare för tillverkningsindustri med anknytning till kärnkraftsutbyggnaden — direktör Lars Halle och direktör Lars Leine, AB Asea-Atom, överingenjör Bengt Kredell, AB Asea,

direktör Carl Larsson och direktör Bengt Eskilson, Stal-Laval Turbin AB.

Kärnkraftsproducenternas företrädare har redogjort för det aktuella läget i fråga om utbyggnaden av kärnkraftverken och för beräknade produktionsmässiga och ekonomiska konsekvenser av om kärnkraftblocket Barsebäck 2 tas ur drift och om övriga projekt senareläggs eller avbryts. Beträffande Barsebäcksverket och Oskarshamnsverket har skriftliga sammanfattningar överlämnats.

Företrädarna för Asea-Atom och Stal-Laval Turbin har bl. a. redogjort för sysselsättnings- och industripolitiska konsekvenser vid senareläggning eller annullering av projekten Forsmark 3 och Oskarshamn 3.

Sex fackliga organisationer — Statstjänstemannaförbundet, Svenska industritjänstemannaförbundet, Sveriges arbetsledareförbund, Statsanställdas förbund, Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska metallindustriarbetareförbundet — har uppvaktat arbetsmarknadsutskottet och näringsutskottet i syfte att göra riksdagen uppmärksam på de sysselsättnings- och industripolitiska effekterna av om främst projekten Oskarshamn 3 och Forsmark 3 inte fullföljs. Förbunden har överlämnat dels separata skrivelser där de framför särskilda synpunkter på konsekvenserna för de egna medlemmarna och de branscher där dessa arbetar, dels en gemensam skrivelse med en sammanfattning av synpunkterna.

NU 1976/77: 23

9 Vissa kompletterande uppgifter

Energikommissionen

Energikommissionen (I 1976:05; ordförande: generaldirektör Ove Rainer) har till huvuduppgift att samla, utvärdera och redovisa material samt göra nödvändiga kompletterande studier som kan tjäna som underlag för regeringens ställningstaganden och förslag till riksdagen år 1978 om den svenska energipolitikens inriktning för tiden fram till omkring år 1990. Den är oförhindrad att därjämte också redovisa synpunkter och förslag avseende ett längre tidsperspektiv. Kommissionens redovisning skall ha formen av alternativa energiprogram för tiden till år 1990.

I enlighet med regeringsförklaringen bör, sägs i direktiven, minst ett alternativ innebära att kärnkraften successivt avvecklas fram till 1980- talets mitt. Kommissionen skall upprätta en tids- och beslutsmässig plan för en sådan avveckling. I de alternativa energibalanserna skall så långt möjligt redovisas samhälleliga konsekvenser, dvs. ekonomiska, sysselsättningspolitiska, handels- och beredskapspolitiska samt hälso- och miljömässiga. Kommissionen skall också analysera hur olika energialternativ påverkar Sveriges internationella beroende.

Kärnkraftens säkerhetsfrågor, inkl. frågor om hantering och förvaring av radioaktivt avfall m. m., skall belysas ingående. I kommissionens uppdrag ingår att granska och utvärdera tillgängligt underlagsmaterial, bl. a. Aka-utredningens betänkande (SOU 1976: 30 och 31) Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall samt remissyttrandena över betänkandet. Kommissionen skall också ta del av och följa de undersökningar som görs i Sverige av bl. a. programrådet för radioaktivt avfall och Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. Den skall vidare följa vad som görs i fråga om använt kärnbränsle utomlands och ta del av utländska erfarenheter beträffande upparbetning, avfallshantering, förvaring och slutdeponering. Även drifterfarenheter i Sverige och utomlands samt erfarenheter rörande kärnkraftens miljöpåverkan skall belysas och granskas.

Kommittén för folkomröstning om kärnkraft

Kommittén för folkomröstning om kärnkraft bildades hösten 1976 på riksnivå av ett antal miljöorganisationer och politiska organisationer. Medlemskap kan erhållas av riksorganisationer och lokala kommittéer. I början av mars 1977 var Miljöförbundet, Fältbiologerna, Alternativt samhälle, vänsterpartiet kommunisterna, Kommunistisk ungdom, Kommunistiska arbetarförbundet och Förbundet Kommunist anslutna till kommittén. Ett nät av lokalorganisationer uppges vara under uppbyggnad i hela landet. Kommittén har enligt sina stadgar till mål att på ett tvärpolitiskt sätt arbeta för en folkomröstning om kärnkraft och vid en sådan folkomröstning propagera för ett nej till kärnkraft.

lf Riksdagen 1976177. 17 sami. Nr 23

NU 1976/77: 23

10 Utskottet

Inledande redogörelse

Det aktuella läget i fråga om kärnkraftsutbyggnaden i Sverige framgår av följande förteckning. Där anges de tolv kämkraftblock som är i drift, under byggnad eller beställda. Beträffande vart och ett av dem har innehavaren fått tillstånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) att uppföra, inneha och driva atomreaktor.

Netto eleffekt MW

1. Oskarshamn 1 450

2. Oskarshamn 2 580

3. Ringhals 1 760

4. Ringhals 2 820

5. Barsebäck 1 580

6. Barsebäck 2 580

7. Ringhals 3 900

8. Forsmark 1 900

9. Ringhals 4 900

10. Forsmark 2 900

11. Forsmark 3 1000

12. Oskarshamn 3 1 000

Enligt de riktlinjer för energihushållningen fram till år 1985 som riksdagen antog våren 1975 skulle kämkraftsprogrammet bli begränsat till de fyra kraftverkslägen som anges i förteckningen. Sammanlagt skulle tretton kämkraftblock byggas. Till huvuddragen i energihushållningen under senare delen av 1980-talet skulle statsmakterna ta ställning år 1978.

Regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 innehöll ett avsnitt om energipolitiken. Där aviserades att en kommission skulle tillkallas för att förbereda 1978 års energipolitiska beslut. Särskilt berördes kärnkraften och dess säkerhetsfrågor. Kärnkraften är förenad med stora problem och risker, betonades det, främst i vad gäller hanteringen av det använda bränslet och det högaktiva avfallet. Satsning på kärnkraft kan inte ske, uttalades det, om inte dessa risker bemästras på betryggande sätt. I rådande läge måste enligt regeringsförklaringen ställas som villkor att kärnkraftsaggregat som är under byggnad inte får tas i drift, om inte det berörda kraftföretaget dels kan förete godtagbart avtal om upparbetning av utnyttjat kärnbränsle, dels kan visa hur och var en helt säker slutlig deponering av det högaktiva avfallet kan ske. Kärnkraftblocket Barsebäck 2, som just var färdigbyggt, skulle tas ur drift ifall avtal om upparbetning inte hade företetts före den 1 oktober 1977. Regeringen skulle ta initiativ till förhandlingar med bl. a. de berörda kraftföretagen.

Den lag som föreslås i propositionen 1976/77: 53 är avsedd såsom instrument för de intentioner beträffande nya villkor för kämkraft -

I drift år 1972

1975 1975 1975

1983 Anm.

berörs ej av lagförslaget

berörs av 3§ i lagförslaget

berörs av 2§ i lagförslaget

NU 1976/77: 23

verken som uttrycktes i regeringsförklaringen. Huvudinnebörden är att frågor om hanteringen av använt kärnbränsle och högaktivt avfall skall vara lösta innan en reaktor får tas i drift. Lagen skall gälla för de nytillkommande kämreaktorer som anges i ovanstående förteckning. Den pålägger kraftföretagen villkor — beträffande hanteringen av det använda bränslet — som inte innefattas i de tillstånd som har lämnats enligt 2 § atomenergilagen. Det särskilda tillstånd av regeringen som nu skall krävas för tillförande av kärnbränsle till en ny reaktor får lämnas endast under de förutsättningar som i sina huvuddrag har angivits i regeringsförklaringen. Upparbetningsbehovet skall ”på ett betryggande sätt” tillgodoses genom avtal. Som ett alternativ till upparbetning med åtföljande ”helt säker slutlig förvaring” av det avfall som erhålls vid upparbetningen anges motsvarande förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle. För Barsebäck 2 finns en mindre långtgående bestämmelse. Villkoret är här att reaktorinnehavaren före den 1 oktober 1977 antingen har företett sådant upparbetningsavtal som nyss har angivits eller har visat att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på ett helt säkert sätt. Utan tillstånd får Barsebäck 2 inte drivas efter utgången av år 1977 eller den tidigare dag under perioden oktober—december 1977 som regeringen bestämmer.

En annan beståndsdel i lagförslaget är ersättningsregler. Om lagen medför att tillstånd som har meddelats enligt atomenergilagen inte kan utnyttjas blir reaktorinnehavaren berättigad till ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före lagens ikraftträdande, dvs. fram till en tidpunkt på våren 1977. Det uttalas i propositionen att ersättning efter särskild prövning skall kunna ges också för kostnader som hänför sig till tiden efter lagens ikraftträdande. För det fallet blir rätten till ersättning inte lagfäst.

Genom lagförslaget åsyftas sålunda en komplettering av det omfattande regelsystem som gäller för kärnkraftsproduktionen. Av hittillsvarande lagstiftning märks främst atomenergilagen, som redan har nämnts. Enligt den lagen får både vid meddelande av tillstånd och under tillstånds giltighetstid uppställas sådana villkor som är påkallade av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt. Under vissa omständigheter kan ett meddelat tillstånd återkallas. Atomenergilagen refereras ganska utförligt i propositionen. Strålskyddslagen (1958: 110) är en annan viktig beståndsdel i regelsystemet. Byggnadslagstiftningen, miljöskyddslagen och vattenlagen har betydelse när det gäller tillkomsten och lokaliseringen av ett kärnkraftverk.

Sorn ovan sagts avser lagen endast reaktorer (nr 6—12 i förteckningen) som det redan har lämnats tillstånd för enligt atomenergilagen. För ev. reaktorer utöver dessa kan motsvarande villkor, till skillnad från vad som hittills har skett, föreskrivas på grundval av atomenergilagen. Kämkraftsproduktionens framtid i Sverige är ett centralt ämne

NU 1976/77: 23

för den energikommission som, i enlighet med vad som aviserades i regeringsförklaringen, har tillsatts i januari i år. Kommissionen skall i första hand samla, utvärdera och redovisa material och göra kompletterande studier så att regeringen får underlag för ett förslag till riksdagen år 1978 om energipolitikens inriktning för tiden fram till omkring år 1990. Dess redovisning skall ha formen av alternativa energiprogram, varav minst ett skall innebära att kärnkraften successivt avvecklas fram till 1980-talets mitt. I direktiven betonas att det är angeläget att kärnkraftens säkerhetsfrågor blir ingående belysta. Frågan om upparbetning av kärnbränsle och om hantering, förvaring och slutdeponering av radioaktivt avfall berörs särskilt. Den frågan har nyligen ingående studerats av Aka-utredningen. Dess betänkande (SOU 1976: 30 och 31) och remissyttrandena däröver skall kommissionen granska och utvärdera. Även i övrigt föreskrivs hur kommissionen skall ta del av och utnyttja svenska och utländska undersökningar och erfarenheter rörande kärnbränsle och avfall.

Propositionen, som här har presenterats i korthet mot bakgrund av aktuella energipolitiska ställningstaganden i övrigt av regeringen, har gett anledning till fyra motioner.

I två av motionerna yrkas — från skilda utgångspunkter — avslag på propositionen. I motionen 1976/77: 1335 hävdas att villkorslagen är onödig och olämplig. Den ger, sägs det i motionen, inte regeringen några befogenheter söm den inte redan har enligt atomenergilagen. Enligt motionärerna har lagrådet klart slagit fast detta. Likvärdiga säkerhetskrav bör i princip ställas för samtliga reaktorer, menar motionärerna vidare. Om säkerhetsskäl förbjuder att nya reaktorer tas i drift bör också de nuvarande reaktorerna stängas av. Det olämpliga i förslaget anser motionärerna vara att forskare och kämkraftsföretag tvingas till en brådska som inte gagnar säkerheten. En ansvarsfull politik beträffande kärnkraftsavfallet borde ha som ledstjärna att handlingsfriheten skall bevaras så länge som möjligt. Den andra motion som utmynnar i avslagsyrkande är motionen 1976/77: 1338. Det enda rimliga i det läge som nu råder i fråga om upparbetning av använt kärnbränsle och förvaring av avfall är enligt motionärernas mening att inga fler kärnreaktorer tas i drift. Lagförslaget avvisas med uttalandet att det är felaktigt att med svävande juridiska formuleringar angripa ett problem som kan lösas endast med politiska beslut. De två övriga av de fyra motionerna tar utskottet upp senare i sin framställning tillsammans med tre andra motioner rörande kämkraftsfrågor.

Vid sin behandling av propositionen har utskottet, såsom har redovisats i det föregående, tagit del av upplysningar och synpunkter från de kämkraftsproducerande företagen, från några av de företag som levererar utrustning till kärnkraftverk och från fackliga organisationer representerande personal som är engagerad i kärnkraftsutbyggnaden.

NU 1976/77: 23

13 Innan lagförslaget granskas närmare med utgångspunkt bl. a. i motionerna finns det skäl att erinra om följande. De fyra kärnkraftverkens ägarförhållanden är olika. Ringhals kraftstation ägs helt av staten genom statens vattenfallsverk. Forsmarks kraftstation — den enda av de fyra, där ingen reaktor ännu är i drift — ägs av Forsmarks Kraftgrupp AB. I detta bolag innehar staten genom vattenfallsverket 74,5 % av aktierna. Återstoden av aktierna tillhör Mellansvensk Kraftgrupp AB, där i sin tur ett antal kommuner och kraftproducenter är intressenter. Barsebäcksverket ägs av Sydsvenska Kraft AB (Sydkraft) genom ett dotterbolag. Av aktierna i Sydkraft ägs ca 60 % av ett antal kommuner genom ett konsortium. Kooperativa förbundet har 20 % av aktierna. Återstoden av Sydkrafts aktier — vilka noteras på fondhandlarlistan — innehas av privata aktieägare. Även Oskarshamnsverket ägs av ett särskilt bolag. I detta har Sydkraft en andel av 35 %, medan aktiekapitalet i övrigt är fördelat på ett antal kraftproducenter.

Det framgår av vad nu sagts att de rättsliga förutsättningarna för styrning från statsmakternas sida av kärnkraftverkens utbyggnad och utnyttjande inte är desamma i de fyra fallen. Såvitt gäller Ringhals kraftstation kan statsmakterna genom villkor för investeringsanslagen föreskriva i princip vilka restriktioner som helst utöver dem som grundas på atomenergilagen. Över Forsmarks kraftstation har staten som majoritetsdelägare ett särskilt inflytande, men detta begränsas genom reglerna i de konsortialavtal som ligger till grund för samarbetet i Forsmarksbolaget. De båda övriga kärnkraftverken ägs däremot av företag där staten inte har något ägarintresse och vilkas verksamhet staten således inte kan reglera på annat sätt än genom tillämpning av gällande lagstiftning, främst atomenergilagen.

Frågor rörande lagförslaget

Som har nämnts ovan hävdas i motionen 1976/77: 1335 att den nya lagen är överflödig med hänsyn till atomenergilagens bestämmelser. Utskottet kan inte finna att motionärerna, sorn de påstår, i lagrådets yttrande har stöd för denna uppfattning. Lagrådet anför visserligen att den föreslagna lagen i vad angår villkorsreglerna innefattar en mycket speciell reglering, som har ganska begränsad räckvidd från rättslig synpunkt. Men ersättningsreglerna har, säger lagrådet, från sådan synpunkt större betydelse. Dessa — som går utöver atomenergilagens nuvarande innehåll — skulle enligt lagrådet svårligen kunna arbetas in i atomenergilagen. Om ersättningsbestämmelserna under alla omständigheter måste placeras i en särskild lag kan detta, anser lagrådet vidare, sägas vara ett starkt skäl för att även villkorsreglerna skall hänföras dit. Lagrådet godtar uttryckligen förslaget att de nya reglerna skall meddelas i en särskild lag.

Utskottet vill understryka det betydelsefulla i att ersättningsreglerna

NU 1976/77: 23

blir lagfästa. Men även bortsett från dessa regler finner utskottet att de nya bestämmelserna är motiverade, när nu ytterligare krav skall ställas på nytillkommande kärnreaktorer jämfört med dem som redan är i drift. För alla de aktuella reaktorerna har, som redovisas i propositionen (s. 7), enligt atomenergilagen meddelats tillstånd för vederbörande kraftföretag att uppföra, inneha och driva kämreaktor, och dessa tillstånd har i huvudsak samma utformning. Av grundläggande betydelse i detta sammanhang är att tillstånden inte har förbundits med villkor som tar sikte på hanteringen av det använda kärnbränslet. Motionärerna anser att de nya kraven i detta avseende skulle kunna ställas på grundval av atomenergilagen utan ändring i denna. Utskottet finner detta tvivelaktigt. Om — såsom avsikten är — bara de nytillkommande reaktorerna skulle omfattas av de nya villkoren skulle på grundval av en och samma lagbestämmelse komma att för skilda men liknande reaktorer, t. o. m. vid ett och samma kärnkraftverk, gälla villkor av väsentligen olika räckvidd. Detta strider mot principen att lika skall behandlas lika. Om å andra sidan de nu aktuella villkoren skulle med åberopande av atomenergilagen föreskrivas även för de reaktorer som redan är i drift skulle detta innebära mycket långtgående inskränkningar i rättigheter som har meddelats genom de tillstånd som har lämnats för driften. I realiteten skulle ett sådant beslut kunna vara liktydigt med ett åtminstone temporärt återkallande av ett givet tillstånd. Förvaltningsrättsliga principer talar för att ett sådant förfarande såvitt möjligt undviks. Utskottet delar regeringens uppfattning att den nya regleringen bör omfatta endast sådana reaktorer för vilka tillstånd har meddelats men vilka ännu inte har tagits i drift. Från denna utgångspunkt är lagförslaget redan vad gäller villkorsreglema väl motiverat.

Utskottet berör därefter närmare vissa avsnitt i lagförslaget.

I 2 § anges villkor för de reaktorer (nr 7—12 i förteckningen), beträffande vilka ansökan om slutligt godkännande för idrifttagning inte hade ingivits före dagen för regeringsförklaringen, den 8 oktober 1976. Sådan reaktor får inte tillföras kärnbränsle utan tillstånd av regeringen. Tillstånd får lämnas endast om reaktorns innehavare har ”visat, hur och var en helt säker slutlig förvaring” kan ske av det högaktiva avfall som erhålls vid upparbetning av det använda kärnbränslet eller av använt, ej upparbetat kärnbränsle. Om upparbetningslinjen väljs fordras också att reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning.

Vad kravet på upparbetningsavtal innebär får anses till fyllest klarlagt genom specialmotiveringen i propositionen (s. 23 f.). Vad gäller villkorsformuleringen i övrigt kritiseras i motionen 1976/77: 1335 uttrycket ”helt säker slutlig förvaring”. Antingen, säger motionärerna, menas därmed att det skall vara praktiskt och teoretiskt bevisat att det

NU 1976/77: 23

förvarade avfallet aldrig skall kunna åsamka organiskt liv någon skada. Ett sådant krav kan inte uppfyllas, varför dess konsekvens skulle bli att all kärnkraft omedelbart borde avvecklas. Eller också menas med ”helt säker” egentligen ”tillräckligt säker”, och krav av denna innebörd anser motionärerna att den föregående regeringen redan har ställt upp på grundval av atomenergilagen. Den nya lagen skulle då vara överflödig.

Först vill utskottet erinra om att, som ovan framhållits, den föregående regeringen ingalunda förband tillstånden enligt atomenergilagen med krav som tog sikte på hanteringen av det använda bränslet. Utskottet instämmer vidare inte i motionärernas slutsats beträffande uttrycket ”helt säker slutlig förvaring”. Det rör sig, som framhålls i propositionens specialmotivering (s. 24), om ”mycket starka säkerhetskrav”, för vilka ”[u]tgångspunkten måste vara att det högaktiva avfallet från upparbetning och det använda kärnbränsle som inte har upparbetats skall hållas åtskilt från allt liv”. En rad kriterier för säkerhetsbedömningen anges i propositionen. Det understryks att förvaringen måste uppfylla de krav som ställs från strålskyddssynpunkt och som syftar till skydd mot strålningsskador. Vidare framhålls att avfallet eller det använda kärnbränslet måste kunna isoleras för så lång tid som behövs för att aktiviteten skall ha minskat till ofarlig nivå. Det erinras också om risken för spridning till biosfären. Utskottet finner ”helt säker” vara ett adekvat uttryck för den mycket höga säkerhetsnivå som uppenbarligen erfordras. Att inte en rent drakonisk tillämpning av säkerhetskravet är åsyftad kommer till uttryck i det nyss återgivna citatet ur specialmotiveringen.

Det är enligt utskottets mening en självklar förutsättning för denna lagbestämmelse att regeringen utan dröjsmål prövar det tillståndsärende som Sydkraft räknar med att anhängiggöra. Det synes vidare, om sökanden har vinnlagt sig om kvaliteten hos sin framställning, inte finnas särskild anledning att befara att den tid av tre månader som står till förfogande för regeringens prövning skall visa sig otillräcklig. Utskottet anser att den speciella bestämmelse beträffande Barsebäck 2 som 3 § realiter utgör har fått en lämplig utformning.

Ersättningsreglerna i 4 § innebär att reaktorinnehavare får lagfäst rätt till ersättning för vissa förluster som han kan utsättas för till följd av den nya lagen. Det är meningen att ersättningsfrågor, om sådana uppkommer, i första hand skall lösas genom förharidlingar mellan staten

NU 1976/77: 23

och reaktorinnehavaren. I andra hand får allmän domstol fälla avgörandet. Utskottet vill understryka vad lagrådet anför om att inte endast de utförliga motivuttalandena i propositionen utan också allmänna ersättningsrättsliga principer, särskilt på skadeståndsrättens område, får ge ledning vid bestämmande av ersättningens storlek om det blir aktuellt att tillämpa reglerna.

Ett positivt ställningstagande till propositionen får anses innefatta också att riksdagen godtar vad som där sägs (s. 21) om möjlighet till ersättning — efter särskild prövning — för kostnader som läggs ned efter det att lagen har trätt i kraft. Föredragande statsrådet uttalar att det skall särskilt beaktas om innehavaren har sökt begränsa förlusten om och när det har blivit ”uppenbart” att de nya villkoren inte skulle kunna uppfyllas. I så fall skulle principerna för beräkning av lagfäst ersättning kunna vara vägledande. För kärnkraftsföretagen och deras intressenter bör detta uttalande vara betryggande.

I detta sammanhang noterar utskottet att i motionen 1976/77: 1335, där lagförslaget avvisas, föreslås ett uttalande av riksdagen om att ägare till kärnkraftverk skall hållas skadeslös genom ersättning från staten, om meddelad koncession dras in av säkerhetsskäl. I den mån detta förslag åsyftar sådana situationer som skulle kunna bli en följd av den nya lagen vittnar det om en samstämmighet i sak mellan motionärerna och utskottet som utskottet finner tillfredsställande, om det än är beklagligt att motionärerna motsätter sig en lagfäst rätt till ersättning. Det föreslagna uttalandet — som vid bifall till propositionen är överflödigt i nu angiven del — går emellertid för långt. Om motionsyrkandet tas efter orden skulle en reaktorinnehavare som får sitt tillstånd enligt 2 § atomenergilagen återkallat hållas skadeslös av staten även om anledningen till återkallelsen är att villkor som uppställts inte har iakttagits av reaktorinnehavaren. Det kan givetvis inte komma i fråga att riksdagen skulle göra ett uttalande av denna innebörd.

I anslutning till propositionens resonemang rörande ersättningsreglerna tas i ett par motioner upp frågor om hur berörda anställdas och kommuners intressen skall bli tillgodosedda om det kärnkraftsprogram som håller på att genomföras blir inskränkt till följd av den nya lagen. Dessa yrkanden, som har nära anknytning till en del motionsyrkanden från allmänna motionstiden, behandlas tillsammans med dem i ett efterföljande avsnitt.

Sammanfattningsvis finner utskottet att lagförslaget, tvärtemot vad som hävdas i motionen 1976/77: 1335, är både nödvändigt och lämpligt. Lämpligt och välmotiverat är det genom sitt syfte och sin innebörd. Kärnkraftsproducenterna får fortsättningsvis — enligt en princip som gäller för annan industriell verksamhet — ta på sig ett direkt ansvar för att problem som deras verksamhet ger upphov till kan lösas. På detta sätt botar statsmakterna delvis vad som från början har varit en

NU 1976/77: 23

brist vid tillståndsgivningen på kärnkraftsområdet. De nya villkoren bör stimulera till livligare forskning och utvecklingsarbete i fråga om metoder att komma till rätta med använt kärnbränsle och högaktivt avfall. Nödvändigt är lagförslaget därför att de nya villkoren för kärnkraftsproducenterna endast genom en lag av detta slag kan på ett från rättslig synpunkt tillfredsställande sätt göras gällande i den utsträckning som är önskvärd.

Utskottet tillstyrker sålunda propositionen och avstyrker motionerna 1976/77: 1335 och 1976/77: 1338 i de delar som nu har behandlats.

Ersättningsfrågor i övrigt

Utskottet har ovan — i anslutning till propositionen och till motionen 1976/77: 1335 — berört det fallet att det blir aktuellt med ersättning från staten till reaktorinnehavare som till följd av skärpta säkerhetskrav får tillstånd som har givits enligt 2 § atomenergilagen återkallat. I propositionen framhålls att vid beräkning av ersättning enligt den föreslagna nya lagen bör tas hänsyn bl. a till ansvaret för personal. Detsamma skall gälla för ersättning som efter särskild prövning kan utgå för tiden efter lagens ikraftträdande. Motionärerna påpekar att de anställda får kompensation i den utsträckning det till följd av lag eller avtal finns direkta förpliktelser för berörda företag i egenskap av arbetsgivare. Men det bör, sägs i motionen, inte stanna därvid. Riksdagen bör enligt motionärerna uttala att i sådana fall som nämnts de anställda vid kärnkraftverk och i företag som arbetar med uppförande av kärnkraftverk skall hållas skadeslösa genom ersättning från staten, i den mån det inte sker genom ersättning från arbetsgivaren. Ett likartat önskemål framförs i motionen 1976/77: 124. Inför eventualiteten av att kärnkraftsutbyggnaden i Forsmark avbryts eller begränsas krävs full ekonomisk gottgörelse till de anställda för uppkommande ekonomiska förluster. Motionärerna fäster även uppmärksamheten på de problem som — om utbyggnaden fullföljs enligt hittillsvarande planer — kan uppstå för anläggningspersonalen när verket är färdigbyggt. De vill att riksdagen skall begära hos regeringen att dessa synpunkter skall särskilt beaktas i energikommissionens arbete. I motionen 1976/77: 881, vari förespråkas att kärnkraftsutbyggnaden stoppas och att energipolitiken inriktas på att kärnkraft inte skall utnyttjas, föreslås att regeringen skall anmodas lägga fram en plan för alternativ sysselsättning för anläggningsarbetarna vid pågående kärnkraftsbyggen.

Energikommissionen skall enligt sina direktiv lägga fram minst ett förslag till energiprogram innebärande att kärnkraften successivt avvecklas fram till 1980-talets mitt. Den skall därvid presentera en plan för avvecklingen och redovisa olika samhälleliga konsekvenser, bl. a. ekonomiska och sysselsättningspolitiska, som ett sådant alternativ medför. De här refererade önskemålen i de tre motionerna bör, finner

NU 1976/77: 23

utskottet, bli tillgodosedda genom energikommissionens arbete. Någon framställning till regeringen på grundval av motionsyrkandena synes därför inte motiverad.

Motionen 1976/77: 124 åsyftar också de motsvarande problem som kan bli aktuella för den kommun — Östhammar — där Forsmarks kraftstation är belägen. Med särskild hänsyn till Oskarshamnsverket förs ett liknande resonemang i motionen 1976/77: 1337. Där föreslås att riksdagen gör en meningsyttring som går ut på att kommun som åsamkas kostnader genom nya statliga åtgärder beträffande kärnkraftsbyggande skall få skälig ersättning härför. Vad utskottet nyss har sagt om energikommissionens arbete är tillämpligt också när det gäller konsekvenser för kommunerna. Inte heller i det avseendet finner utskottet skäl för någon framställning från riksdagen till regeringen.

A ndra frågor rörande kärnkraft

I tre motioner, varav två föranledda av propositionen, förordas riksdagsbeslut om inskränkning av det kärnkraftsprogram som riksdagen antog år 1975. Längst går motionerna 1976/77: 881 och 1976/77: 1338. I den förra föreslås riksdagen ”uttala” att inga nya kärnreaktorer skall tas i drift. I den senare motionen yrkas att riksdagen — med hänvisning till läget på upparbetnings- och förvaringsfronten — ”beslutar” att inga fler kärnreaktorer skall tas i drift. Utskottet vill anmärka att i vart fall det sistnämnda önskemålet synes aktualisera frågan om ändring i atomenergilagen eller särskild lagstiftning. I motionen 1976/77: 1336 väcks en rad förslag avseende kärnkraftblocken 10—12 i förteckningen ovan och det tilltänkta trettonde kämkraftblocket. Riksdagen föreslås ge regeringen till känna som sin uppfattning dels att det nu inte finns skäl att meddela tillstånd för uppförande av det trettonde blocket, dels att tillståndet beträffande kärnreaktorn Oskarshamn 3 bör återkallas och förberedelsearbetet för dess uppförande avbrytas. Vidare önskar motionärerna dels en snabbutredning av möjligheterna att avbryta uppförandet eller omplanera användningen av kärnreaktorn Forsmark 3, dels en utredning av möjligheterna att — under fortsatt byggnadsarbete — omplanera kärnreaktorn Forsmark 2 för annan energiproduktion.

Utskottet vill med anledning av de olika förslagen om inskränkning av kärnkraftsprogrammet på nytt hänvisa till energikommissionens utredningsuppdrag och planerna på ett allmänt energipolitiskt ställningstagande vid riksmötet 1978/79. De nu aktuella motionsyrkandena avstyrks sålunda. Mot bakgrund härav anser sig utskottet kunna avstå från att kommentera de olika delförslagen i motionen 1976/77: 1336 med avseende på deras tekniska och formella aspekter.

Motionen 1976/77: 881 innehåller också ett yrkande om att riksdagen skall uttala att ett framtida gradvis uppnått oberoende av kärnkraft

NU 1976/77: 23

skall eftersträvas. Med vad nyss har sagts avstyrks även detta yrkande.

Motionen 1976/77: 1335 innehåller, utöver vad som hittills har berörts, en lång rad förslag om meningsyttringar av riksdagen i fråga om hanteringen av använt kärnbränsle. Motionärernas utgångspunkt är att Sverige bör bibehålla handlingsfriheten beträffande upparbetning och slutförvaring genom att lagra detta bränsle i ca 15 år.

Ett första krav i motionen är att riksdagen skall uttala att någon förprojektering av en upparbetningsanläggning i Sverige inte bör sättas i gång nu.

Propositionen innehåller inte något förslag om en sådan anläggning. Det ingår i energikommissionens uppgifter att — på grundval av bl. a. Aka-utredningens betänkande (SOU 1976: 30 och 31) och remissyttrandena däröver samt undersökningar inom landet och utomlands — bedöma frågan om upparbetning resp. slutförvaring utan upparbetning som metod för omhändertagande av det använda kärnbränslet. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet det nu berörda motionsyrkandet.

Svenska kraftföretag bör inte, säger motionärerna vidare, själva eller via Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) träffa avtal om upparbetning utomlands.

Enligt det lagförslag som utskottet i det föregående har tillstyrkt kan en förutsättning för tillstånd att ta kämreaktor i drift vara att reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av kärnbränsle. Ett uttalande av riksdagen mot att kraftföretag träffar avtal om upparbetning låter sig svårligen förenas med lagstiftningsbeslutet och avstyrks alltså av utskottet. Lagen förutsätter att regeringen noga prövar räckvidden och innebörden i övrigt av upparbetningsavtal som företes.

Ytterligare föreslår motionärerna ett till regeringen riktat uttalande om att Sverige bör delta aktivt i internationellt samarbete i fråga om hantering av använt kärnbränsle för att finna bästa möjliga lösningar därvidlag och att Sverige bör ha en positiv attityd till internationella samarbetslösningar.

Utskottet finner det självklart att en sådan internationell inriktning bör prägla de svenska insatserna på området. Energikommissionen har också enligt direktiven fått sig ålagt att följa vad som görs i fråga om använt kärnbränsle utomlands och ta del av utländska erfarenheter. Någon anledning för riksdagen att avge en särskild deklaration med självklart innehåll kan utskottet inte finna.

I motionen begärs också ett uttalande om att regeringen bör ta initiativ som medför att SKBF i samråd med programrådet för radioaktivt avfall skyndsamt utarbetar ett konkret förslag till centrallager för använt kärnbränsle.

Som nämns i propositionen (s. 14) är förprojektering av en central lagringsanläggning en huvudpunkt i det utvecklingsprogram som rådet

NU 1976/77: 23

har ansvaret för och som finansieras genom bidrag från kraftföretagen genom SKBF. Ett sådant uttalande i saken som motionärerna föreslår ter sig därför obehövligt.

Styrelsen för SKBF består av företrädare för kärnkraftsproducenterna. Ordförande är f. n. generaldirektören i vattenfallsverket. Bland kraven i motionen 1976/77: 1335 är att riksdagen skall uttala att SKBF:s styrelse bör breddas genom att två parlamentariska ledamöter utses och att ordföranden bör vara oberoende i förhållande till kraftföretagen.

Utskottet anser inte att riksdagen har skäl att nu påkalla en ändring av den ordning som innebär att kraftföretagen själva — givetvis inom ramen för statsmakternas direktiv — svarar för administrationen av samarbetet på kämbränsleområdet mellan staten och de enskilda intressena. Vilken ordning som framgent bör gälla är en fråga som naturligen behandlas av energikommissionen. Motionsyrkandet i detta ämne avstyrks alltså.

I motionen berörs också frågan om ansvarsfördelningen när det gäller forskning och utvecklingsarbete i fråga om hanteringen av använt kärnbränsle. Riksdagen bör uttala att ansvaret även i fortsättningen bör ligga på samhället, säger motionärerna och tillägger att arbetet rent praktiskt bör genomföras i samverkan mellan berörda parter och av de institutioner som är mest kompetenta.

På förslag av Aka-utredningen inrättades hösten 1975 programrådet för radioaktivt avfall. Programrådet är ett statligt organ som har till uppgift att — i avvaktan på en mera definitiv lösning av organisationsfrågan — samordna och ta initiativ till forskning och utveckling beträffande lagring av använt kärnbränsle. Att det utvecklingsprogram som rådet bedriver finansieras genom bidrag från kraftföretagen genom SKBF rubbar givetvis inte statens primära ansvar för det. Frågan om organisationen på längre sikt bör prövas av energikommissionen. Utskottet finner inte ett sådant uttalande som motionärerna föreslår vara påkallat.

Ökade insatser av forskning och utvecklingsarbete förespråkas i motionen. Tonvikten skulle därvid — i en flerårsplan — läggas på det svenska urbergets egenskaper och på slutförvaring av använt kärnbränsle utan upparbetning. Dessa insatser bör enligt motionärerna finansieras genom avgifter från kraftföretagen.

Som nyss nämnts ankommer det f. n. närmast på programrådet för radioaktivt avfall att ta initiativ på detta område. Ett utvecklingsprogram är, som också har nämnts, i gång. Frågan om omfattningen och inriktningen av insatserna på längre sikt hör till dem som energikommissionen kommer in på. Motionärernas förslag beträffande finansieringen synes inte gå ut på någon ändring i förhållande till vad som nu gäller. Med hänvisning till det sagda avstyrker utskottet motionen i den del som nu berörs.

NU 1976/77: 23

21 Till sist föreslås i motionen 1976/77: 1335 att riksdagen skall begära att av regeringen varje år få en särskild redogörelse för läget beträffande kärnkraftens säkerhetsfrågor samt resultatet av pågående forskning och utvecklingsarbete på detta område nationellt och internationellt.

Energikommissionen skall enligt direktiven ha redovisat sitt uppdrag i dess helhet senast den 1 juli 1978. En första redogörelse av det slag som motionärerna avser kan väntas ingå i det material som kommissionen lägger fram. En fortlöpande redovisning är önskvärd. Hur en sådan skall utformas är en fråga som kommissionen har anledning att behandla. Av här angivna skäl finner utskottet inte en framställning enligt motionärernas sist återgivna yrkande motiverad.

Avslutningsvis tar utskottet upp motionen 1976/77: 400. Där föreslås att Rikskommittén för folkomröstning om kärnkraft skall få ett anslag av 100 000 kr. I rikskommittén, som bildades hösten 1976, är ett antal olika organisationer — politiska sammanslutningar och sammanslutningar på miljövårdens område — företrädda.

Om riksdagen skulle komma att besluta om en folkomröstning i kärnkraftsfrågan skulle givetvis de olika meningsriktningarna få medel av staten för sin propagandaverksamhet. I dagens läge finns inte skäl för ett sådant anslag som motionärerna förordar. Utskottet avstyrker motionen men noterar i sammanhanget att från regeringens sida har aviserats att stöd till informationsaktiviteter på energiområdet, bl. a. i form av materialproduktion, kommer att ges även åt aktionsgrupper utanför de etablerade organisationerna.

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslaget m. m. att riksdagen

a) med avslag på motionen 1976/77: 1335 yrkandet 1 och motionen 1976/77: 1338 i ifrågavarande del antager det i propositionen 1976/77: 53 framlagda förslaget till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.,

b) avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 3 a,

2. beträffande ersättning till och alternativ sysselsättning för anställda vid kärnkraftverk

att riksdagen avslår

a) motionen 1976/77: 124 i ifrågavarande del,

b) motionen 1976/77: 881 yrkandet 7,

c) motionen 1976/77: 1335 yrkandet 3 b,

3. beträffande ersättning till kommuner att riksdagen avslår

a) motionen 1976/77: 124 i ifrågavarande del,

b) motionen 1976/77: 1337,

NU 1976/77: 23

4. beträffande inskränkning av det beslutade kärnkraftsprogrammet att

riksdagen avslår

a) motionen 1976/77: 881 yrkandet 1,

b) motionen 1976/77: 1336,

c) motionen 1976/77: 1338 i ifrågavarande del,

5. beträffande avveckling av kärnkraftsproduktionen

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 881 yrkandet 2,

6. beträffande upparbetningsanläggning i Sverige

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 a,

7. beträffande avtal om upparbetning utomlands

att riksdagen avslår motionen 1976/77:1335 yrkandet 2 b,

8. beträffande internationellt samarbete i fråga om hantering av använt kärnbränsle

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 c,

9. beträffande centrallager för använt kärnbränsle

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 d,

10. beträffande styrelsen för Svensk Kärnbränsleförsörjning AB att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 e,

11. beträffande samhälleligt ansvar för forskning och utvecklingsarbete i fråga om hanteringen av använt kärnbränsle

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 f,

12. beträffande forskning och utvecklingsarbete i fråga om slutförvaring av använt kärnbränsle

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandena 2 g och 2 h,

13. beträffande redovisning till riksdagen rörande kärnkraftens säkerhetsfrågor att

riksdagen avslår motionen 1976/77:1335 yrkandet 4,

14. beträffande anslag till Rikskommittén för folkomröstning om kärnkraft

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 400.

Stockholm den 31 mars 1977

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Sjönell (c), Hovhammar (m), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson i Glömminge (c), Blomkvist (s), Andersson i Örebro (fp), Wååg (s), fru Hambraeus (c), herrar Carlsson i Tyresa (s), Wijkman (m), fru Oskarsson (c), herrar Pettersson i Lund (s), Jonsson i Husum (s) och Holger Bergqvist i Göteborg (fp).

NU 1976/77: 23

23 Reservationer

av herrar Svanberg, Bengtsson i Landskrona, Blomkvist, Wååg, Carlsson i Tyresö, Pettersson i Lund och Jonsson i Husum (alla s)

1. beträffande lagförslaget m. m. (mom. 1)

Reservanterna anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Sorn har” och slutar på s. 17 med ”har behandlats” bort ha följande lydelse:

Utskottet granskar först lagförslaget utifrån de förutsättningar som anges i propositionen.

För det första är då frågan om lagen behövs för de syften som uppges. Lagen har två beståndsdelar — villkorsreglema och ersättningsreglerna. Vad villkorsreglema beträffar anför lagrådet att lagförslaget innefattar en mycket speciell reglering, som från rättslig synpunkt har ganska begränsad räckvidd. Redan med stöd av atomenergilagen hade regeringen beträffande varje särskild reaktor kunnat föreskriva sådana villkor rörande hanteringen av använt kärnbränsle som nu är aktuella. Atomenergilagen ger vidare regeringen möjligheter att sedan tillstånd en gång har lämnats föreskriva nya eller ändrade villkor och även att dra in meddelat tillstånd. Propositionen präglas av uppfattningen att särskilda lagbestämmelser är önskvärda om för nytillkommande reaktorer skall — under i övrigt likartade förhållanden — föreskrivas helt andra villkor än för dem som redan har tagits i drift. Såsom framhålls i motionen 1976/77: 1335 bör emellertid för samtliga reaktorer ställas i princip likvärdiga säkerhetskrav. Om säkerhetsskäl anses tala för att inga nya reaktorer tillåts bli tagna i drift borde i konsekvens därmed inte heller de nuvarande reaktorerna få vara i drift. De föreslagna villkorsreglerna strider sålunda mot en grundsats om likabehandling sorn bör vara central i lagstiftning och rättstillämpning. Om denna grundsats följs synes de föreslagna speciella villkorsreglema vara onödiga.

Ersättningsreglerna innebär att innehavare av kämreaktor för vissa fall får lagstadgad rätt till ersättning för förlust som föranleds av lagen. Vilken reell betydelse har detta? Av de sju reaktorer som berörs av lagen är två helt i statlig ägo. Tre ägs av staten till ca 75 %. Såvitt gäller dessa fem reaktorer erfordras givetvis inga ersättningsregler i lag. Också de två övriga reaktorer som berörs av lagförslaget uppförs enligt ett program för kämkraftsutbyggnaden som har antagits av statsmakterna. Det måste även i dessa fall vara uteslutet att reaktorinnehavama skulle utan ersättning få bära följderna av nya villkor som aldrig har varit aktuella när de gjorde sina ursprungliga åtaganden. Utskottet finner sålunda lagförslaget vara onödigt även när det gäller ersättningsreglerna. Det är tillräckligt att riksdagen, såsom föreslås i motionen.

NU 1976/77: 23

1976/77: 1335, gör ett uttalande om att ägare till kärnkraftverk skall hållas skadeslös genom ersättning av staten ifall tillstånd, som har meddelats enligt atomenergilagen, återkallas till följd av ändrade energipolitiska värderingar. Av propositionen framgår för övrigt att regeringens avsikt är att ersättningsfrågor som kan uppkomma skall lösas förhandlingsvägen.

För det andra är frågan om de föreslagna bestämmelserna i övrigt är lämpligt utformade med hänsyn till angivna syften. Utskottet konstaterar att en granskning av lagtexten och dess motivering ger vid handen att stor ovisshet måste råda om tolkningen av vissa centrala punkter i lagen.

Vad gäller villkorsformuleringen kritiseras i motionen 1976/77: 1335 uttrycket ”helt säker slutlig förvaring”. Antingen, säger motionärerna, menas därmed att det skall vara praktiskt och teoretiskt bevisat att det förvarade avfallet aldrig skall kunna åsamka organiskt liv någon skada. Ett sådant krav kan inte uppfyllas, varför dess konsekvens skulle bli att all kärnkraft omedelbart borde avvecklas. Eller också menas med ”helt säker” egentligen ”tillräckligt säker”. Krav av denna innebörd kan som redan sagts grundas på atomenergilagen. Den nya lagen ter sig då överflödig.

Utskottet finner motionärernas kommentar i fråga om orden ”helt säker” väl befogad. Av specialmotiveringen i propositionen (s. 24) tycks framgå att det snarare är den senare än den förra av de båda tolkningarna som är den avsedda. Ordet ”helt” framstår alltså som ett allmänt förstärkningsord. Lagrådet har — med utgångspunkt i att det ursprungliga lagförslaget innehöll både begreppet ”helt säker” och begreppet ”säker” — uttalat att en sådan gradering av ordet ”säker” är språkligt tvivelaktig och kan vålla tolkningsproblem. Föredragande statsrådet avvisar i det väsentliga denna betydelsefulla formella anmärkning från lagrådets sida. ”För undvikande av tolkningsproblem” förordar han att uttrycket ”helt säker” skall användas på alla de aktuella ställena. Resultatet blir emellertid att frågan om hur uttrycket skall tolkas måste sägas stå öppen. Formuleringarna om säkerhetsnivån kvarlämnar således stor rättsosäkerhet för de kraftföretag som i lagen skall söka vägledning för sitt handlande.

Av central betydelse är också tolkningen av villkoret att reaktorinnehavaren skall ha visat ”hur och var” en helt säker slutlig förvaring av högaktivt avfall eller ej upparbetat kärnbränsle kan ske. Beträffande ordet ”hur” ges en del upplysningar i specialmotiveringen. Ordet ”var” kommenteras däremot inte alls i propositionen — ej heller i lagrådets yttrande — och det har inte varit möjligt att vid utskottsbehandlingen vinna klarhet om vilken innebörd lagens tillskyndare lägger in i detta ord.

NU 1976/77: 23

25 Såvitt utskottet kan förstå bör med ordet ”var” rimligen avses den närmare lokaliseringen av den förvaring som planeras. För så vitt förvaringen är tänkt att ske i Sverige måste i lokaliseringsfrågan också beaktas den övriga lagstiftning som blir tillämplig på anläggningar av ifrågavarande slag. Särskilt märks kravet på tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen (1947: 385). Sådant tillstånd får meddelas endast efter tillstyrkan av berörd kommun. Mot bakgrund härav skulle det kunna hävdas att tillstånd enligt den nya lagen inte kan ges — åtminstone inte ovillkorligt — förrän det föreligger tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen eller på annat sätt har klargjorts att vederbörande kommun ställer sig positiv till lokaliseringen av en tilltänkt förvaringsplats. En sådan tolkning motsägs inte av att det i specialmotiveringen anges att det inte skall fordras att en förvaringsplats är färdigställd när tillståndsfrågan prövas. Men det kan möjligen också hävdas att ordet ”var” har en mera allmän innebörd och åsyftar exempelvis en viss typ av geologisk formation utan hänsyn till belägenhet på viss ort. Utskottet finner det orimligt att kraftföretagen — och allmänheten — lämnas i ovisshet om vilken tolkning av ordet ”var” som är den avsedda. Även för det fall att förvaringen är tänkt att ske utomlands borde i motiven till lagförslaget finnas uppgift om de kriterier som är avsedda att tillämpas vid tillståndsprövningen. Enbart den grundläggande begreppsoklarhet med därav följande rättsosäkerhet som här har påtalats utgör enligt utskottets mening tillräckligt skäl för att riksdagen bör avvisa lagförslaget.

När det gäller 3 § har följande anmärkning gjorts hos utskottet från Sydkrafts sida. Formuleringen av första stycket innebär att Sydkraft, om regeringen är helt passiv efter det att företaget före den 1 oktober 1977 har lämnat sitt upparbetningsavtal, självmant måste stoppa reaktorn — dvs. Barsebäck 2 — för att inte ådraga sig straffansvar. Rimligen borde, menar Sydkraft, reaktorns elproduktion få fortgå till dess att regeringen har kommit med besked om sitt ställningstagande. Utskottet vill understryka att denna anmärkning är väl befogad. Det kan inte tas för givet att regeringens behandling av ett tillståndsärende, vilken kan innefatta prövning av komplicerade avtal med utländska avtalsparter, hinner avslutas inom den utmätta tiden. Även om sökanden ostridigt har fullgjort allt som i tillståndsärendet ankommer på honom kan han sålunda utsättas för sanktionen att få ta den berörda kärnreaktorn ur drift i avvaktan på regeringens beslut. En bestämmelse av här aktuellt slag borde självfallet — som liknande bestämmelser i andra sammanhang — ge regeringen möjlighet att meddela interimistiskt tillstånd för den tid som krävs för en tillfredsställande prövning av ärendet. Lagförslaget framstår även i denna detalj som illa övervägt.

Den granskning som här har gjorts leder till slutsatsen att den föreslagna villkorslagen dels är onödig, dels också är olämpligt utformad.

NU 1976/77: 23

26 Om förslaget ses i ett vidare perspektiv framkommer, såsom också utvecklas i motionen 1976/77: 1335, ytterligare anledningar till väsentlig kritik.

Alla energislag är förknippade med risker av olika slag. Det är därför angeläget att den energipolitiska planeringen innefattar en totalbedömning av riskerna. Man måste därvid bl. a. räkna med de negativa verkningar som skulle uppkomma vid den ökade förbrukning av fossila bränslen som på kort sikt är ofrånkomlig om kärnkraftsproduktionen reduceras. I propositionen lämnas denna aspekt åsido. Även för kärnkraftens del är synfältet begränsat — de risker som tas upp är uteslutande de som hänför sig till hantering och förvaring av använt kärnbränsle och av radioaktivt avfall. Anmärkningsvärt i detta sammanhang är dessutom, som betonas i motionen 1976/77: 1335, att regeringen påfordrar ett ställningstagande därvidlag utan att för riksdagen lägga fram det omfattande material i frågan som föreligger i form av Akautredningens betänkande och remissyttrandena däröver.

En allvarlig sak är vidare att de föreslagna nya bestämmelserna kan föranleda kärnkraftsbolagen till förhastade beslut beträffande utformningen av kämbränslecykelns senare del. Det är, menar utskottet, angeläget att handlingsfriheten på detta område bevaras i möjligaste mån i avvaktan på ytterligare resultat av den forskning och det utvecklingsarbete som pågår.

Från intressenternas sida har belysts vilka ekonomiska konsekvenser villkorslagen och regeringens kärnkraftspolitik i övrigt kan få för dem och för staten. De sysselsättningsmässiga följderna tilldrar sig stor uppmärksamhet. Verkningar av detta slag får givetvis inte bli avgörande om starka säkerhetsskäl befinns tala för att kärnkraftsproduktionen måste strypas. De utgör emellertid ett starkt argument mot att restriktioner fastställs på grundval av en riskvärdering som är uppenbart ensidig och som görs utifrån ett ofullständigt material.

Utskottets tidigare omdöme kan kompletteras i anslutning till vad nu har sagts. Den föreslagna villkorslagen är inte bara onödig och olämpligt utformad utan skadlig. Utskottet avstyrker propositionen.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen

a) med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 1 avslår propositionen 1976/77: 53 samt finner motionen 1976/77: 1338 i ifrågavarande del icke föranleda någon ytterligare åtgärd,

b) med anledning av motionen 1976/77: 1335 yrkandet 3 a som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ersättning till ägare av kärnkraftverk,

NU 1976/77: 23

2. beträffande ersättning till och alternativ sysselsättning för anställda vid kärnkraftverk (mom. 2)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 17 med ”Energikommissionen skall” och slutar på s. 18 med ”inte motiverad” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det refererade önskemålet i motionen 1976/77: 1335 tungt vägande. Givetvis måste det i första hand ankomma på företagen inom kämkraftssektorn att hålla sina anställda skadeslösa om förutsättningarna för verksamheten rubbas. Ett principbeslut om att kärnkraftsföretagen under vissa omständigheter skall få ersättning från staten bör emellertid innefatta en motsvarande utfästelse till förmån för de anställda för den händelse de inte får berättigade ersättningskrav uppfyllda av arbetsgivaren. Genom ett uttalande av riksdagen med denna innebörd tillgodoses det här berörda yrkandet i motionen 1976/77: 1335 och delvis också det önskemål som kommer till uttryck i motionen 1976/77: 124. Frågan om sysselsättning för anläggningspersonalen i Forsmark när kraftstationen där är färdigbyggd bör, som sägs i den sistnämnda motionen, beaktas i energikommissionens arbete. Kommissionen skall enligt sina direktiv lägga fram minst ett förslag till energiprogram innebärande att kärnkraften successivt avvecklas fram till 1980-talets mitt. Den skall därvid presentera en plan för avvecklingen och redovisa olika samhälleliga konsekvenser, bl. a. ekonomiska och sysselsättningspolitiska, som ett sådant alternativ medför. Det här aktuella önskemålet i motionen 1976/77: 881 bör bli tillgodosett genom energikommissionens arbete. Någon framställning till regeringen på grundval av de berörda yrkandena i denna motion och motionen 1976/77: 124 synes inte motiverad.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen

a) med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 3 b som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) avslår motionen 1976/77: 124 i ifrågavarande del,

c) avslår motionen 1976/77: 881 yrkandet 7,

3. beträffande upparbetningsanläggning i Sverige (mom. 6)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Propositionen innehåller” och slutar med ”berörda motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

NU 1976/77: 23

28 Utskottet finner det angeläget att riksdagen gör ett sådant uttalande och därmed bidrar till att förebygga förhastade åtgärder innan frågan om lämpligaste metod för omhändertagande av det använda kärnbränslet har blivit avgjord.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 a som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande avtal om upparbetning utomlands (mom. 7)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Enligt det” och slutar med ”sorn företes” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att kravet på handlingsfrihet beträffande upparbetning och slutförvaring av använt kärnbränsle är väsentligt. Åtgärder som innebär ett val redan nu mellan dessa båda vägar bör följaktligen undvikas. Utskottets slutsats blir liksom motionärernas att huvudprincipen måste vara att kärnkraftsföretagen inte nu bör träffa avtal om upparbetning utomlands.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 b som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande internationellt samarbete i fråga om hantering av använt kärnbränsle (mom. 8)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet finner” och slutar med ”inte finna” bort ha följande lydelse:

Propositionen och den debatt som har förekommit rörande lagförslaget tycks ge vid handen att regeringen är inriktad på en ensidig svensk lösning av frågan om hur det använda kärnbränslet skall hanteras. Mot den bakgrunden finner utskottet i likhet med motionärerna att det är angeläget att det slås fast att de svenska insatserna på detta område måste präglas av ett aktivt engagemang i det internationella samarbete som förekommer.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 c som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

NU 1976/77: 23

6. beträffande centrallager för använt kärnbränsle (mom. 9)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Sorn nämns” och slutar på s. 20 med ”därför obehövligt” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med motionärerna. Det är angeläget att det snabbt vidtas åtgärder som skapar goda förutsättningar för central lagring av det använda kärnbränslet intill dess att detta skall tas om hand för upparbetning eller slutlig förvaring.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 d som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande styrelsen för Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (mom. 10)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”avstyrks alltså” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening ett naturligt önskemål att den viktiga frågan om de svenska kärnkraftverkens bränsleförsörjning skall handläggas under parlamentariskt inflytande och att SKBF:s ordförande skall vara en person som inte står i beroende av något kraftföretag. Som motionärerna anför bör den nuvarande ordningen ändras i enlighet därmed.

dels att utskottet under 10 bort hemställa

10. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 e som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande samhälleligt ansvar för forskning och utvecklingsarbete i fråga om hanteringen av använt kärnbränsle (mom. 11)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”På förslag” och slutar med ”vara påkallat” bort ha följande lydelse:

Regeringens kämkraftspolitik tycks präglas av en strävan att skjuta över ansvaret för forskningen och utvecklingsarbetet rörande hanteringen av det använda kärnbränslet på kraftföretagen. Det är mot bakgrund härav viktigt att det otvetydigt slås fast att samhället även fortsättningsvis måste bära det fulla ansvaret för denna verksamhet. Motionärernas förslag om att riksdagen skall göra ett uttalande av denna innebörd är enligt utskottets mening väl befogat.

NU 1976/77: 23

dels att utskottet under 11 bort hemställa

11. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 f som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande forskning och utvecklingsarbete i fråga om slutförvaring av använt kärnbränsle (mom. 12)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Sorn nyss” och slutar med ”nu berörs” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning. Det är angeläget att större resurser ägnas åt forskning och utvecklingsarbete rörande använt kärnbränsle, särskilt i de avseenden som nämns i motionen. Väsentligt är att verksamheten läggs upp enligt en flerårsplan. Statens kostnader för den bör givetvis täckas genom avgifter från kärnkraftsbolagen.

dels att utskottet under 12 bort hemställa

12. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandena 2 g och 2 h som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770057