Med anledning av propositionen 1976/77:110 om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen), m. m. jämte motioner

NU 1976/77: 49

Näringsutskottets betänkande 1976/77: 49

med anledning av propositionen 1976/77:110 om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen), m. m. jämte motioner

Ärendet

1 propositionen 1976/77:110 (justitiedepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att antaga förslag till

1. lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,

2. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

En motion, 1976/77:1539, har väckts med anledning av propositionen.

I betänkandet behandlas också en under allmänna motionstiden väckt motion, 1976/77:1255, om ökad konsumenttrygghet.

Motionerna redovisas nedan (s. 2 f.).

En skrivelse i ärendet har inkommit från Svenska handelskammarförbundet.

Propositionen

Propositionens huvudsakliga innehåll är följande.

Enligt avtalsvillkorslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare att använda avtalsvillkor som är oskäliga mot konsumenterna. Lagen gäller i fråga om villkor som används vid erbjudande av varor och tjänster eller i samband med uthyrning av lösöre. Undantag har gjorts för verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

I propositionen föreslås att lagens tillämpningsområde utvidgas så att även oskäliga villkor som används av näringsidkare vid erbjudande till konsument av andra nyttigheter än de tidigare nämnda kan förbjudas. Utvidgningen innebär bl. a. att lagen blir tillämplig på försäljning av fast egendom. Lagen kommer också att omfatta villkor som används vid erbjudanden av annan lös egendom än varor, exempelvis hus på annans mark och rättigheter av olika slag.

Vidare föreslås att lagen skall bli tillämplig på villkor som används vid yrkesmässig förmedling av erbjudanden, exempelvis villkor som fastighetsmäklare använder vid förmedling av köp mellan privatpersoner.

Från tillämpningsområdet undantas liksom hittills villkor som används i verksamhet under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

1 Riksdagen 1976/77:49. 17 sami. Nr 49

NU 1976/77:49

2 Slutligen föreslås viss ändring i lagen om skiljemän. Genom ändringen hindras att det förenklade rättegångsförfarande som tillämpas i tvistemål om mindre värden sätts ur spel genom skiljeklausuler i kontrakt som används vid försäljning av småhus till konsumenterna.

Lagförslagen återfinns på s. 2^1 i propositionen. Till grund för dern ligger lagförslag som har upprättats inom justitiedepartementet. Dessa har granskats av lagrådet. Som bilaga 1 är till propositionen fogad en av småhusköpkommittén (Ju 1975:02) framlagd promemoria med förslag till lag om ändring i avtalsvillkorslagen.

Motionen 1976/77:1539

Yrkande

1 motionen 1976/77:1539 av herr Ollén (m) hemställs att riksdagen antar ett i motionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

Den föreslagna ändringen innebär att ett tillägg görs till 1 § andra stycket i dess lydelse enligt lagförslag i propositionen. Utskottet behandlar därför motionärens yrkande som ett yrkande om ändring i detta lagförslag.

Den av motionären föreslagna ändringen framgår av följande sammanställning.

Förslag i propositionen

Förslag i motionen

1 §

Är villkor, som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling från näringsidkare eller annan av erbjudande som avses i första stycket.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling från näringsidkare eller annan av erbjudande som avses i första stycket. Marknadsdomstolen äger, med tillämpning i motsvarande mån av de grunder som anges i första stycket, meddela förbud för näringsidkare att använda villkor i sin yrkesmässiga verksamhet vid förmedling av erbjudande av nyttighet om villkoret är oskäligt mot säljaren, därest denne inte är näringsidkare.

NU 1976/77:49

3 Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkaren och annan som handlar på dennes vägnar.

Motivering

Den förmedlande näringsidkaren skiljer sig, påpekar motionären, från den försäljande näringsidkaren därigenom att han står i två förhållanden, ett till köparen och ett till säljaren. I båda dessa förhållanden är han normalt i ett överläge, kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt. Det finns därför möjlighet för honom att begagna avtalsvillkor som är oskäligt i förhållande både till köpare och till säljare. Enligt lagförslaget kan emellertid bara köparen åberopa avtalsvillkorslagen om ett avtalsvillkor är oskäligt. Till stöd för denna argumentation åberopar motionären vad Skånes handelskammare i ett remissyttrande har uttalat i ämnet. Handelskammaren framhåller att en förmedlande näringsidkare ingalunda har ett självklart intresse av att gynna säljaren. I ett läge då tillgången på en vara är god men efterfrågan liten ligger det sannolikt i förmedlarens intresse att i första hand tillgodose köparens krav. Att i en sådan situation säljaren kan komma att förmås acceptera oskäliga avtalsvillkor kan inte uteslutas.

Motionen 1976/77:1255

Yrkande

I motionen 1976/77:1255 av herr Persson i Karlstad m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en närmare belysning av förutsättningarna för en utvidgning av köptryggheten, så att överenskommelserna om köpoch säljvillkor blir bindande och normgivande för samtliga företag inom berörd bransch, oavsett om företagen tillhör branschorganisation eller inte.

Motivering

De avtal om utformningen av köpekontrakt, leveransvillkor etc. som konsumentombudsmannen (KO) träffar med branschorganisationer blir normerande för hela den bransch som berörs, anför motionärerna. Avtalen hindrar dock inte, tillägger de, mindre seriösa företag från att alltjämt tillämpa andra, för konsumenten mindre förmånliga villkor. Det blir för konsumenten ofta en obehaglig överraskning, då han upptäcker att inte alla företag håller sig till den för branschen överenskomna avtalskonstruktionen. Motionärerna menar att, om en överenskommelse har ingåtts mellan KO och en eller flera branschorganisationer omfattande den övervägande delen av marknaden i branschen, minimikraven enligt denna överenskommelse bör bli normgivande för den resterande delen av marknaden.

NU 1976/77:49

4 Utskottet

Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen) gäller - med vissa undantag - i fråga om villkor som används vid erbjudande av varor och tjänster eller i samband med uthyrning av lösöre. Enligt förslaget i propositionen utvidgas tillämpningsområdet i två avseenden. Lagen kommer i fortsättningen att avse även villkor som används vid erbjudande av andra nyttigheter, såsom fast egendom och olika slags rättigheter. Vidare blir lagen tillämplig på villkor som används vid yrkesmässig förmedling av erbjudanden, t. ex. villkor som fastighetsmäklare använder vid förmedling av köp mellan privatpersoner.

Propositionen har gett anledning till motionen 1976/77:1539. I denna föreslås att lagens tillämpningsområde utvidgas ytterligare, nämligen till att också avse villkor som förmedlare använder gentemot säljare. Motionären tänker på den situation som kan uppstå i fall då köparens marknad råder. Särskilt tycks han åsyfta verksamhet som bedrivs av auktoriserade fastighetsmäklare, med för dem gällande krav på objektivitet och opartiskhet i förhållande till både köpare och säljare. Förslaget överensstämmer med önskemål som kommerskollegium och ett par handelskamrar har framfört vid remissbehandlingen av de promemorior - den ena av småhusköpkommittén (Ju 1975:02) - som ligger till grund för propositionen. Svenska handelskammarförbundet har framfört samma önskemål i en skrivelse till utskottet.

Utskottet vill inte bestrida att det finns fog för motionärens ståndpunkt. En utvidgning av avtalsvillkorslagens tillämpningsområde i enlighet med hans förslag skulle emellertid vara en principiellt betydelsefull förändring. Hittills är nämligen avtalsvillkorslagen - liksom annan lagstiftning till konsumenternas skydd, t. ex. marknadsföringslagen (1975:1418) - inriktad uteslutande på att skydda köparna. Från sin utgångspunkt kan förslaget samtidigt te sig väl begränsat, eftersom det riktar sig bara mot förmedlare och inte direkt mot näringsidkare som är köpare. Utskottet är inte berett att på basis av föreliggande material föreslå att lagen ändras enligt motionärens intentioner. Mot den lagtext som motionären förordar kan riktas invändningar i formellt avseende.

Småhusköpkommittén fortsätter sitt arbete. Den skall bl. a. överväga vilka krav som bör ställas på den som bedriver fastighetsmäklarverksamhet. Som tänkbara former för kontroll på detta område anges i direktiven dels ett utbyggt auktorisationssystem, dels krav på tillstånd för att driva mäklarverksamhet. Som komplement till ett sådant tillståndssystem kan, sägs det i direktiven, övervägas att utforma vissa allmänna regler för hur mäklarverksamhet skall bedrivas. Sådana regler bör, heter det vidare, i första hand ta sikte på att tillgodose köparens intressen. Införs regler av detta slag bör någon form av påföljd övervägas för den som bryter mot reglerna, t. ex. återkallelse av tillståndet i allvarligare fall.

NU 1976/77:49

5 Utskottet har, som framgår av det ovan sagda, förståelse för motionärens önskemål. Den fråga som han tar upp synes värd att närmare beaktas. Ett naturligt tillfälle härtill tycks småhusköpkommitténs arbete erbjuda. Kommitténs överväganden om regler för mäklarverksamhet bör i så fall inte - vilket direktiven kan inbjuda till - koncentreras på regler avsedda att tillgodose köparens intressen. Utskottet förutsätter att frågan tas upp i utredningsarbetet utan någon särskild framställning från riksdagen till regeringen. Av vad här anförts framgår att utskottet inte vill tillstyrka motionen 1976/77:1539.

Mot lagförslagen i propositionen har utskottet ingenting att erinra. De tillstyrks alltså.

I sammanhanget tar utskottet också upp motionen 1976/77:1255. Där föreslås att riksdagen hos regeringen begär en närmare belysning av förutsättningarna för en utvidgning av köptryggheten, så att överenskommelserna om köp- och sälj villkor blir bindande och normgivande för samtliga företag inom berörd bransch, oavsett om företagen tillhör branschorganisation eller inte. Motionen berör alltså frågan om avtalsvillkorslagens tilllämpning.

Såvitt utskottet kan förstå grundar sig motionen på en missuppfattning om innebörden av den typ av marknadsrättslig lagstiftning som avtalsvillkorslagen - och marknadsföringslagen - representerar. En utförlig framställning rörande avtalsvillkorslagen och dess tillämpning finns i den promemoria (Ds Ju 1976:10) av småhusköpkommittén som är fogad till propositionen som bilaga 1. Utskottet hänvisar till denna, särskilt avsnittet om konsumentombudsmannens övervakning av marknaden (s. 82 f.). Sammanfattningsvis gäller följande.

För att fullgöra sin uppgift att övervaka marknaden granskar konsumentombudsmannen (KO) de formulär till standardavtal som används inom olika branscher vid avtal med enskilda konsumenter. De formulär som förekommer är dels sådana som har utarbetats av branschorganisationerna för deras medlemmar, s. k. branschkontrakt, dels sådana som har sammanställts av enskilda företag. Bransch kontrakt förekommer inom de flesta branscher och har mycket stor spridning.

Granskningen av kontraktsformulär har gett anledning till ingripanden med stöd av avtalsvillkorslagen på många områden inom både den privata och den offentliga sektorn. När det gällt att åstadkomma revidering av branschkontrakten har KO haft överläggningar med ett stort antal av näringslivets organisationer inom olika sektorer. För revidering av kontrakt som har utarbetats av enskilda företag har KO varit hänvisad till direkta överläggningar med företagen. Även sådana överläggningar har förts i betydande omfattning. De överenskommelser som har träffats med branschorganisationerna har regelmässigt inneburit att parterna har enats om ett helt regelkomplex. Genom uppgörelserna har branschorganisationerna

NU 1976/77:49

åtagit sig att rekommendera sina medlemmar att från ett visst datum använda de överenskomna avtalsvillkoren. Hittillsvarande erfarenheter uppges visa att medlemsföretagen lojalt har följt organisationernas rekommendationer. En uppgörelse med de organiserade företagen inom en bransch har regelmässigt åtföljts av överläggningar med företag utanför den aktuella organisationen. Därvid har ofta branschuppgörelsen använts som plattform. Dessa överläggningar har lett till ett stort antal överenskommelser direkt med företagen. Dessa har då vanligen förbundit sig att ur sina kontrakt mönstra ut avtalsbestämmelser som ansetts oförenliga med avtalsvillkorslagen. Ibland har överenskommelsen befästs genom att företaget har godkänt ett av KO utfärdat föreläggande med förbud att i fortsättningen eller efter viss dag använda visst avtalsvillkor. Endast ett relativt begränsat antal ärenden har förts till marknadsdomstolen.

De överenskommelser som träffas blir, såsom framgår av redogörelsen, visserligen i praktiken bindande för de företag som är anslutna till branschorganisationerna - under förutsättning att dessa företag är hörsamma och lojala mot sin organisation - men de är inte rättsligt förpliktande. Bindande förbud mot avtalsvillkor kan komma till stånd endast genom beslut av marknadsdomstolen eller genom förbudsföreläggande av KO vilket det berörda företaget godkänner.

Samma slags överläggningar förs, som också framgår av redogörelsen, även med enskilda företag. Mot företag som inte är åtkomliga för överläggningar och överenskommelser kan KO föra förbudstalan hos marknadsdomstolen. Utmärkande för de förbud som marknadsdomstolen och KO utfärdar är att de gäller framtida användning av avtalsvillkor och således inte ändrar redan uppkomna rättsförhållanden.

Det av motionärerna angivna syftet kan alltså inte nås inom ramen för marknadsrättslig lagstiftning av nuvarande typ utan skulle kräva ett helt annat slags rättsregler. Utskottet avstyrker motionen 1976/77:1255.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. med avslag på motionen 1976/77:1539 antager det i propositionen 1976/77:110 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,

2. antager det i propositionen 1976/77:110 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

3. avslår motionen 1976/77:1255.

Stockholm den 26 maj 1977

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

NU 1976/77:49

7 Närvarande: herrar Svanberg (s), Hovhammar (m), Bengtsson i Landskrona (s), Blomkvist (s), Wååg (s), fru Hambraeus (c), fru Hansson (s), herrar Petersson i Ronneby (c), Högström (s), fru Oskarsson (c), herrar Siegbahn (m). Holger Bergqvist i Göteborg (fp), Sivert Andersson i Stockholm (s) och Wästberg i Stockholm (fp).

Stockholm 1977