Med anledning av motioner om avdraget för väsentligen nedsatt skatteförmåga, m. m.
SkU 1976/77: 21
Skatteutskottets betänkande 1976/77: 21
med anledning av motioner om avdraget för väsentligen nedsatt skatteförmåga, m. m.
Motionerna
1 detta betänkande behandlas motionerna
1976/77: 79 av herrar Andersson i Örebro (fp) och Petersson i Röstånga (fp) vari hemställs att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt skatteutredningen att lägga fram förslag om sådan ändring i skattelagarna, att matkostnaden för synskadades ledarhund blir avdragsgill vid taxeringen såsom omkostnad för inkomstens förvärvande;
1976/77:132 av fru Håkansson (fp) och herr Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen ge till känna vad i motionen anförts beträffande diabetikers rätt till avdrag i självdeklarationen för fördyrade matkostnader och att denna rätt till avdrag också bör gälla skattskyldig som har barn med diabetes;
1976/77:327 av herr Söderström m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen antar följande
Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom förordnas att 50 S 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.
2 mom. För fysisk kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skatterättens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 10 000 kronor. Har skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits.
1 Riksdagen 1976/ 77. fi sami. Nr 21
SkU 1976/77:21
2 Om skattskyldigs motsvarande tillämpning.
Skattskyldig, vars detta stycke.
Vad härefter beskattningsbar inkomst.
Denna lag träder i kraft den I januari 1978. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning vid 1978 års taxering samt vid eftertaxering för år 1978 eller tidigare år.
1976/77:1020 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Polstam (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, när det gäller fastställandet av extra avdrag vid inkomsttaxeringen för nedsatt skatteförmåga, större generositet vid särskild prövning och i ömmande fall bör tillämpas gentemot handikappade och långvarigt sjuka som vistas i hemmet; 1976/77:1021
av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av anvisningarna beträffande extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för diabetiker.
Gällande bestämmelser m. m.
Allmänna regler
Enligt gällande principer vid beskattningen medges avdrag vid inkomstberäkningen för samtliga omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande, medan däremot levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom kostnader på grund av sjukdom eller handikapp, i allmänhet inte är avdragsgilla i annan form än såsom extra avdrag för nedsatt skatteförmåga i ömmande fall.
I speciella fall kan emellertid vissa utgifter för den handikappade ha sådant omedelbart samband med hans förvärvsarbete att utgifterna kan hänföras till avdragsgill omkostnad, t. ex. för hjälpmedel med karaktär av arbetsredskap. Ett annat exempel är att den som på grund av hög ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad att använda bil för resor till och från arbetsplatsen får avdrag för bilkostnaderna även om avståndet är förhållandevis kort och tidsvinsten är liten. Avdrag medges i sådana fall - i den mån detta är fördelaktigare än den schablon som tillämpas i allmänhet - med den del av de faktiska bilkostnaderna som belöper på körningar till och från arbetsplatsen (RSV Dt 1976:26). Kostnader av allmän natur - t. ex. för batterier till hörapparat, som i och för sig kan anses som nödvändigt hjälpmedel för en hörselskadad telegrafexpeditör i hans förvärvsarbete - anses däremot som en ej avdragsgill kostnad (RÅ 1958 Fi 1270). Inte heller kostnad för ledarhund kan beaktas på annat sätt vid beskattningen än i form av extra avdrag. En redogörelse för denna fråga lämnas under en följande rubrik.
SkU 1976/77:21
3 Enligt 50 S 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen (1928:370)- KL - har den, som fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt på grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka han åtnjuter allmänt barnbidrag, eller annan jämförlig omständighet, möjlighet att erhålla extra avdrag med högst 10 000 kr.
Vidare kan extra avdrag på grund av existensminimum medges den som på grund av nedsatt skatteförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet haft lägre inkomst efter avdrag för skatt än vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn. Beloppsgränsen gäller inte i existensminimifallen.
Även för folkpensionärer gäller särskilda regler.
Riksskatteverket (RSV) utfärdade år 1976 särskilda anvisningar rörande det extra avdraget för väsentligen nedsatt skatteförmåga på grund av sjukdom m. m. (RSV Dt 1976:7), som delvis omarbetats till 1977 års taxering (RSV Dt 1976:53). Dessa anvisningar innehåller i korthet följande.
Om den skattskyldige gör sannolikt att han haft betydande merkostnader på grund av kronisk sjukdom eller handikapp bör extra avdrag normalt medges vid måttliga inkomster enligt särskilda tabeller. Utgifter under 300 kr. bör i regel inte beaktas. Vidare påpekas i anvisningarna att utgifterna varierar såväl mellan som inom olika sjukdomsgrupper och att avdragsrätten får bli beroende av en bedömning i varje enskilt fall. Det framhålls också att utgifterna får medräknas endast till den del som inte ersätts av försäkringskassa eller på annat sätt, dvs. att endast nettokostnaden får beräknas. I detta sammanhang kan nämnas att kostnader för blindhund skall medräknas. Även utgifter för barn får beaktas. I så fall beräknas avdraget med utgångspunkt i föräldrarnas och barnets gemensamma inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Eftersom de ökade utgifter, som diabetiker m. fl. har för inköp av särskild kost, kan vara svåra att styrka, angav RSV i sina förstnämnda anvisningar att dessa merutgifter normalt skulle kunna tas upp till 1 000 kr. Detta schablonbelopp skall numera tillämpas även för den som behöver glutenfri kost. Schablonbeloppet har i årets anvisningar också uppräknats till 1 500 kr. för diabetiker som behöver insulinbehandling och till 2 000 kr. vid en speciell form av handikapp.
Det extra avdraget bör normalt kunna beräknas med ledning av följande gränser.
1* Riksdagen 1976/77. 6 sand. Nr 21
SkU 1976/77:21
4 Ensamstående skattskyldig
Extra avdrag medges normalt med belopp motsvarande
2 ggr beräknade merutgifter beräknade merutgifter
hälften av beräknade merutgifter
hälften av den del av beräknade merutgifter som överstiger 1/10 av inkomsten Extra
avdrag medges normalt med belopp motsvarande
2 ggr beräknade merutgifter beräknade merutgifter
hälften av beräknade merutgifter
hälften av den del av beräknade merutgifter som överstiger 1/20 av inkomsten Om
den skattskyldige haft hemmavarande barn under 16 år bör enligt anvisningarna de angivna inkomstgränserna ökas med 5 000 kr. för varje barn. Förmögenhet bör beaktas i överensstämmelse med vad som sägs i RSV:s anvisningar om extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer m. m. (RSV Dt 1976:44).
Vid sin behandling förra året av olika motionsyrkanden om utvidgad avdragsrätt för kostnader av ifrågavarande slag anförde utskottet (SkU 1975/76:32) bl. a. följande.
Enligt utskottets uppfattning tillgodoser dessa anvisningar inom ramen för gällande bestämmelser så långt möjligt önskemålen om en mer enhetlig och generös bedömning av möjligheterna till extra avdrag på grund av sjukdom eller annat handikapp. Utskottet har för sin del inga erinringar mot urformningen av anvisningarna. Självfallet kommer RSV att se över dem sedan närmare erfarenheter vunnits från den praktiska tillämpningen. Med anledning av vad som anförts i de nu ifrågavarande motionerna, som väckts innan innehållet i de nya anvisningarna blivit känt, vill utskottet liksom tidigare år framhålla att avdrag för kostnader av i frågavarande slag bör medges endast inom ramen för avdrag för nedsatt skatteförmåga och att avdrag inte bör komma i fråga i andra fall än då skatteförmågan blivit väsentligen nedsatt. Utskottet vidhåller också sin i betänkandet SkU 1975/76:9
Om inkomsten uppgår till högst 20 000 kr.
mer än 20 000 kr. men inte över 30 000 kr.
mer än 30 000 kr. men inte över 35 000 kr. över 35 000 kr.
Annan skattskyldig
Om makarnas sammanlagda inkomster uppgår till
högst 30000 kr.
mer än 30 000 kr. men inte över 40 000 kr.
mer än 40 000 kr. men inte över 50 000 kr. över 50 000 kr.
SkU 1976/77:21
uttalade uppfattning att motionärernas syfte att i möjligaste mån förbättra situationen för de handikappade och deras familjer på ett bättre och enklare sätt tillgodoses genom åtgärder på det sociala området än genom en svårbedömbar avdragsrätt vid beskattningen.
Med det anförda avstyrkte utskottet föreliggande motioner.
I reservationer till utskottets betänkande anförde två ledamöter (m) bl. a. att extra avdrag borde kunna medges även om skatteförmågan inte är väsentligt nedsatt.
Utskottets förslag godtogs av riksdagen.
Leda/hund
Frågan om ledarhundar behandlades av socialförsäkringsutskottet våren 1976 (SfU 1975/76:36). Detta utskott (SfU 1975/76:36) konstaterade då att statsbidrag utgår till De blindas förenings kostnader för ledarhundar för blinda och därmed sammanhängande åtgärder och till försvarets hundskola i Sollefteå för utbildning av hundarna. Då fanns ca 150 ledarhundar, och under budgetåret 1976/77 beräknades ytterligare 25 hundar behöva utbildas. Vidare upplystes att blinda personer fick hundarna som lån och att ungefär hälften av dessa som innehar ledarhund förvärvsarbetar. Den blinde är däremot inte berättigad till direkt ersättning för sina utgifter för hundarna, däremot till handikappersättning. Reglerna om handikappersättning infördes 1974 och överensstämmer i princip med tidigare invaliditetstillägg och invaliditetsersättning, även om kraven för rätt till ersättning är mildare. Reglerna om handikappersättning innebär i korthet följande.
Handikappersättning tillkommer försäkrad, vars fysiska eller psykiska funktionsförmåga för avsevärd tid är nedsatt i sådan omfattning att han i sin dagliga livsföring eller för att kunna förvärvsarbeta behöver mera tidskrävande hjälp eller av annat skäl får vidkännas betydande merutgifter. Vid bedömningen av ersättningsfrågan beaktas såväl vård- och hjälpbehovet som merkostnaderna till följd av handikappet. Handikappersättningen utgör per år i allmänhet 60, 45 eller 30 % av basbeloppet. Den som är blind har emellertid generell rätt till handikappersättning med 60 % av basbeloppet förtid innan ålderspension eller hel förtidspension börjar utgå. Förtid därefter utgör ersättningen 30 % av basbeloppet. Om stödbehovet i det senare fallet ger anledning därtill skall högre ersättning utgå.
i den motion socialförsäkringsutskottet behandlade yrkades särskild ersättning till blinda för kostnader för ledarhund. Socialförsäkringsutskottet anförde bl. a. följande.
Handikappersättningen är avvägd så att den skall kunna täcka de merutgifter en blind person kan beräknas ha på grund av sitt handikapp. I merutgifterna har sålunda inräknats även sådana extra kostnader som orsakas av svårigheter att förflytta sig. Även i de fall en blind persons merutgifter blir föremål för individuell prövning tas hänsyn till sådana kostnader.
SkU 1976/77:21
6 Kostnader för ledarhund medräknas därför när man fastställer ersättningen.
Utskottet anser det varken motiverat eller lämpligt att vid sidan av handikappersättningen införa en ny form av bidrag till blinda med ledarhund. Enligt utskottets mening bör de blindas stödbehov tillgodoses inom ramen för handikappersättningen. Denna ersättningsform har ännu tillämpats relativt kort tid. Lagstiftningen trädde i kraft så sent som den 1 juli 1975. Om man, sedan närmare erfarenheter vunnits av de nya bestämmelserna, skulle finna att handikappersättningen till blinda är otillräcklig eller att det finns behov av en ytterligare differentiering av ersättningen bör en omprövning av denna ske. F. n. föreligger enligt utskottets mening inte någon anledning till omprövning.
1 en reservation anförde en ledamot (vpk) att det skulle vara rimligt med ett kompletterande bidrag - förslagsvis med 8 kr. per dag - för kostnaderna för att hålla dessa hundar. Två ledamöter (c, fp) anförde i ett särskilt yttrande, att såväl frågan huruvida kostnader för hållande av ledarhund skall kunna anses som avdragsgilla kostnader i förvärvskälla som frågan om höjd handikappersättning till personer med ledarhund borde bli föremål för prövning. De förutsatte att avdragsfrågan kommer att tas upp av 1972 års skatteutredning och att reglerna förhandikappersättningsesöver i lämpligt sammanhang.
Frågan om handikappersättning till en blind person, som uppbar hel förtidspension, har därefter prövats av försäkringsdomstolen i en dom den 19 oktober 1976. Riksförsäkringsverket hade funnit att den försäkrade på grund av blindhet hade rätt tili handikappersättning med 30 % av basbeloppet. I denna ersättning inräknade verket vissa utgifter som blindhet normalt förorsakade. Därtill kom att den försäkrade i anledning av handikappet fick vidkännas merutgifter för ledarhund. Med hänsyn till merutgifternas storlek fann verket att det stödbehov som sammanlagt förelåg berättigade henne till handikappersättning med 45 % av basbeloppet. Hos försäkringsdomstolen anförde den försäkrade besvär över riksförsäkringsverkets beslut och uppgav att hon - förutom utgifter om 1 825 kr. för mat till hunden - hade ytterligare årliga merutgifter i andra avseenden. Försäkringsdomstolen lämnade de anförda besvären utan bifall.
Frågan om en blind skattskyldig, som använde ledarhund då han gick till och från sin arbetsplats, var berättigad till avdrag för kostnader för foder och skötsel av hunden, prövades av regeringsrätten den 27 februari 1975 (RRK R75 1:31). Regeringsrätten fann att den skattskyldige inte var berättigad till avdrag och anförde: "Den skattskyldige, som är blind, har under beskattningsåret uppburit invaliditetsersättning med 3 530 kr. Sådan ersättning har motiverats av de särskilda behov som den ersättningsberättigades handikapp föranleder och som medför höjda levnadskostnader. Till sådana kostnader får hänföras kostnader för hållande av ledarhund även när hunden
SkU 1976/77:21
huvudsakligen användes sorn hjälpmedel vid förflyttning till och från arbetsplatsen. Med hänsyn härtill och då invaliditetsersättning är skattefri lämnar regeringsrätten besvären utan bifall.”
Utskottet
Kostnader för sjukdom eller handikapp betraktas såsom sådana levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter, som i allmänhet inte är avdragsgilla vid beskattningen. Till den del utgifterna inte täcks av sjukvårdsersättning e. d., handikappersättning eller sociala bidrag av olika slag kan de emellertid i speciella fall ha sådant samband med förvärvsarbetet att avdrag medges vid inkomstberäkningen, t. ex. för merkostnader för särskilda arbetsredskap. För kostnader av mer allmänt slag kan avdrag medges endast i begränsad utsträckning i form av avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga med högst 10 000 kr. efter särskild prövning med hänsyn till kostnadernas storlek och den skattskyldiges situation i övrigt. Till vägledning för taxeringsmyndigheternas bedömning av denna fråga har riksskatteverket - som framgår av tidigare redogörelse - utfärdat särskilda anvisningar.
I de förevarande motionerna yrkas att avdragsrätten för kostnader för sjukdom, handikapp m. m. utvidgas. Sålunda yrkas i motionen 1976/77:327 att avdrag skall kunna medges även om •skatteförmågan inte är väsentligt nedsatt. Motionärerna i motionerna 1976/77:132 och 1021 anser att de avdrag som diabetiker eller skattskyldiga med barn som lider av diabetes erhåller är otillräckliga. Yrkandet i motionen 1976/77:1020 går ut på att beskattningsmyndigheten bör visa större generositet i fråga om extra avdrag för handikappade och sjuka som vistas i hemmet. Vidare yrkas i motionen 1976/77:79 att synskadades kostnader för mat till ledarhund skall betraktas som en avdragsgill omkostnad.
Enligt utskottets uppfattning bör motionsyrkandena bedömas bl. a. mot bakgrund av det sociala stöd i olika former som utgår vid sjukdom och annat handikapp. Detta stöd har fortlöpande byggts ut, och det är givetvis angeläget att denna utveckling fortsätter i den takt som tillgängliga resurser medger. Samtidigt bör framhållas att väsentliga förbättringar torde kunna åstadkommas redan genom en bättre samordning av olika stödformer, en fråga som också uppmärksammas inom socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975:02).
Motionärernas syfte är att i möjligaste mån förbättra situationen för de handikappade och deras familjer. Utskottet har vid sin bedömning av liknande motioner tidigare år bl. a. anfört att detta syfte på ett bättre och enklare sätt tillgodoses genom åtgärder på det sociala området än med en svårbedömbar avdragsrätt vid beskattningen. Utskottet vidhåller denna åsikt. Med anledning av vad som anförs i motionen 1976/77:79 bör också framhållas, att någon form av avdrag vid beskattningen givetvis inte kommer
SkU 1976/77:21
i fråga för kostnader som täcks av ej skattepliktiga bidrag, och att handikappersättningen till den som är blind har avvägts så att den skall kunna täcka den blindes merutgifter på grund av handikappet.
Enligt utskottets uppfattning bör kostnader för sjukdom och handikapp hos den skattskyldige själv eller hans familj medges endast inom ramen för avdrag för nedsatt skatteförmåga, och avdrag bör komma i fråga endast om skatteförmågan blivit väsentligen nedsatt. Som utskottet anförde förra året tillgodoser RSV:s anvisningar inom ramen för gällande bestämmelser så långt möjligt önskemålen om en mer enhetlig och generös bedömning av möjligheterna till sådant avdrag. Utskottet utgår emellertid från att RSV liksom hittills ser över anvisningarna mot bakgrund av penningvärdeutvecklingen och de närmare erfarenheterna från den praktiska tillämpningen.
Med hänvisning härtill och till att avdragsreglernas utformning också ingår i 1972 års skatteutrednings översyn av skattesystemet avstyrker utskottet de föreliggande motionerna.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna
1. 1976/77:79,
2. 1976/77: 132,
3. 1976/77:327,
4. 1976/77: 1020,
5. 1976/77:1021.
Stockholm den 15 februari 1977
På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG
Närvarande: herrar Wärnberg (s), Andersson i Knäred (c), Kristenson* (s), Josefson (c), Johansson i Jönköping* (s), Hörberg (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Westberg i Hofors (s), Söderström (m), Boström (s), fru Odelsparr* (c), herrar Lundgren (m), Forslund* (s) och Stensson (fp).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
9 Särskilt yttrande
av herrar Söderström (m) och Lundgren (m):
Som framhålls i motionen 1976/77:327 drabbas ofta många människor med nedsatt skatteförmåga av en extra hög progressiv beskattning därför att deras skatteförmåga icke anses vara väsentligen nedsatt. Detta är enligt vår mening icke tillfredsställande och upplevs av dem som drabbas som orättvist. Eftersom 1972 års skatteutredning i sin översyn av skattesystemet även skall utreda avdragsreglernas utformning har vi emellertid icke funnit anledning att nu yrka bifall till motionen utan avvaktar att förslag i positiv riktning skall komma.