Med anledning av motion om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder
SkU 1976/77:37
Skatteutskottets betänkande 1976/77: 37
med anledning av motion om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder
Motionen
I detta betänkande behandlar utskottet motionen 1976/77:328 av herr Wachtmeister i Staffanstorp (m), vari hemställs att riksdagen beslutar att vid beräkning av avdrag för arbetskläder egenföretagare skall jämställas med övriga förvärvsarbetande.
Gällande bestämmelser m. m.
Rätten till avdrag för kostnader för skyddsutrustning och arbetskläder regleras i punkt 5 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370) - KL. Avdragsrätten är begränsad till att avse 1976-1978 års taxeringar.
Avdrag medges för faktiska kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder, som varit nödvändiga för att fullgöra arbetet. Med skyddsutrustning avses bl. a. hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skodon med stålhätta. Skyddskläder skall ha särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen, mekaniska skador eller mot väta, värme eller kyla, som i huvudsak har andra orsaker än klimatförhållandena.
Sådana skattskyldiga, som på grund av särskilt stort klädslitage haft inte oväsentliga kostnader utöver det normala för andra arbetskläder än sådana som angetts ovan, medges avdrag enligt schablon med 300 kr.
Genom bestämmelsernas placering under 33 § KL har rätten till schablonavdrag förbehållits skattskyldiga som haft anställningsinkomst. Avdragsrätten omfattar således inte egna företagare.
Bortsett från skyddskläder och skyddsutrustning utgör kostnad för arbetskläder i princip en icke avdragsgill levnadskostnad. Den schabloniserade avdragsrätten avser dock att kompensera sådana yrkesgrupper som på grund av arbetets beskaffenhet vållats kostnader för arbetskläder, som i inte oväsentlig mån överstiger vad som annars är att anse som normalt. De som därvid åsyftas är endast arbetstagare, som regelmässigt har tyngre kroppsarbete med avsevärt större klädslitage än andra yrkesgrupper och som därmed också fått vidkännas påtagliga merkostnader för arbetskläder.
Det ankommer på riksskatteverket (RSV) att ange vilka yrkesgrupper som kan anses ha haft inte oväsentliga merkostnader utöver det normala för andra arbetskläder än skyddsutrustning och skyddskläder. De arbetstagare som tillhör någon av de yrkesgrupper som är upptagna i den i RSV:s anvisningar rörande avdrag för kostnader för skyddsutrustning och arbetskläder
1 Riksdagen 1976/77. 6 sami. Nr 37
SkU 1976/77:37
intagna förteckningen (RSV Dt 1976:41) anses ha haft så stora klädkostnader att de bör medföra avdragsrätt, och de behöver därför bara styrka att de haft klädkostnader som inte understiger det yrkade avdraget.
Även andra arbetstagare än de som återfinns i förteckningen kan vara berättigade till avdrag. Förutsättningen är att de på anmodan kan styrka att de haft inte oväsentliga kostnader utöver det normala för arbetskläder, beroende på att kläderna på grund av arbetets beskaffenhet utsätts för starkt slitage, kraftig nedsmutsning eller annars förbrukas osedvanligt snabbt. Sådana kostnader skall enligt RSV:s anvisningar anses föreligga om de uppgår till minst 800 kr. och avser utgifter för typiska arbetskläder.
I intet fall får avdrag för kostnad för andra arbetskläder medges med högre belopp än 300 kr. för helt år räknat.
Åtskilliga kategorier arbetstagare faller utanför avdragsrättens omfattning. Hit hör kontorspersonal, sjukhuspersonal, butiksanställda, lagerarbetare samt personal inom hotell- och restaurangnäringarna eller inom andra serviceyrken. Gemensamt för dessa grupper är att de arbetskläder som används utgörs av skyddsrockar eller överdragskläder utan speciella egenskaper och att bärarens arbete inte kan sägas vara sådant att kläderna utsätts för ett onormalt slitage, som medför påtagliga merkostnader. Klädkostnaderna är alltså inte avdragsgilla. Däremot beskattas inte arbetstagarna, om arbetsgivaren tillhandahåller skyddsrockar eller liknande kostnadsfritt. Detta anses nämligen utgöra en skattefri förmån av mindre värde (se RSV Dt 1976:36).
Avdrag medges inte heller sådana anställda som genom att använda särskilda arbetskläder gör en motsvarande besparing av de privata klädkostnaderna, ex. frack, smoking eller uniform i tjänsten.
Beträffande frågan om avdrag för arbetskläder för rörelseidkare och jordbrukare anförde föredragande departementschefen i prop. 1975:86, som ligger till grund för den ifrågavarande lagstiftningen, följande:
Den allmänna principen bör alltjämt vara den att kostnader för arbetskläder anses vara en inte avdragsgill levnadskostnad. Den avdragsrätt som jag har föreslagit är ett provisorium under en begränsad tid i avvaktan på en lösning avtalsvägen. En motsvarande ordning finns inte för rörelseidkare eller jordbrukare. Med tanke på de arbetsuppgifter som i regel är aktuella för företagarna och den begränsade tiden för avdragsrätten har den inte så stor praktisk betydelse för dessa inkomsttagare. Inte heller när ett företag eller jordbruk bedrivs i bolagsform och ägaren uppbär lön från bolaget bör avdragsrätt komma i fråga, eftersom man här kan utgå från att arbetsgivaren typiskt sett bör svara för kostnaderna.
I sitt av riksdagen godkända betänkande SkU 1975:28 framhöll utskottet:
att skyddsutrustning och skyddskläder i stor utsträckning kan jämställas med arbetsredskap o. d., och att kostnader härför redan är avdragsgilla vid beskattningen. Denna avdragsrätt, som omfattar även egna företagare, kommer givetvis att bestå även vid 1979 och senare års taxeringar när de nu föreslagna reglerna upphört att gälla. Det kan emellertid konstateras,
SkU 1976/77:37
att egenföretagare ställs utanför den föreslagna avdragsrätten för övriga arbetskläder och att ifrågavarande beskattningsproblem givetvis inte kan få sin lösning över hela fältet genom avtal på arbetsmarknaden. Denna fråga har emellertid på grund av sin anknytning till beskattningsreglerna om förmåner av mindre värde en generell räckvidd, och problemet för dessa grupper kan aktualiseras i sitt större sammanhang. Utskottet är för sin del inte f. n. berett att i den mer begränsade frågan om arbetskläder gå längre än som föreslagits i propositionen.
Utskottet
I motionen 1976/77:328 yrkas att egenföretagare skall jämställas med övriga förvärvsarbetande vid beräkning av avdrag för kostnader för arbetskläder.
Motionären åberopar de särskilda regler i punkt 5 av anvisningarna till 33 § KL, som vid 1976-1978 års taxeringar gäller i fråga om avdrag för arbetskläder m. m. vid beräkning av inkomst av tjänst. Enligt dessa regler medges avdrag för faktiska kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder, som varit nödvändiga för arbetets fullgörande. Med skyddsutrustning menas hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skor med stålhätta, och med skyddskläder avses sådana kläder som har särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen, mekaniska skador eller mot sådan väta, värme eller kyla, som i huvudsak har andra orsaker än klimatiska förhållanden. Dessutom medges avdrag efter schablon med 300 kr. för arbetstagare inom vissa av riksskatteverket angivna yrkesgrupper, som haft inte oväsentliga kostnader utöver det normala för andra arbetskläder än skyddsutrustning och skyddskläder. Avsikten med dessa regler har bl. a. varit att stimulera parterna på arbetsmarknaden till att under åren 1976-1978 träffa avtal om tillhandahållande av skyddsutrustning och arbetskläder inom ramen för vad som gäller för skattefria beklädnadsförmåner m. m. av mindre värde.
Frågan om egenföretagares rätt till avdrag för kostnader för arbetskläder följer de allmänna principerna vid beskattningen. I enlighet med dessa principer medges avdrag för samtliga omkostnader för intäkternas förvärvande men däremot inte för levnadskostnader. Enligt gällande rättspraxis anses utgifter för arbetsredskap, varmed jämställs skyddsutrustning och skyddskläder, som avdragsgilla omkostnader vid beskattningen, medan däremot utgifter för arbetskläder i princip betraktas som ej avdragsgilla levnadskostnader.
Av det anförda framgår att såväl egenföretagare som anställda är berättigade till avdrag för kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder. Frågan om egenföretagarnas avdragsrätt för andra arbetskläder än skyddsutrustning och skyddskläder är - som utskottet framhöll i sitt betänkande SkU 1975:28 - på grund av sin anknytning till beskattningsreglerna om förmåner av mindre värde av mer generell räckvidd. En ökad likställighet mellan olika skattskyldiga i fråga om avdrag för arbetskläder bör enligt
SkU 1976/77:37
utskottets uppfattning därför övervägas i samband med ställningstagandena till 1972 års skatteutrednings och företagsskatteberedningens förslag, som förväntas i slutet av detta år.
Med hänvisning härtill och till att giltighetstiden för de ifrågavarande reglerna om avdrag för kostnader för arbetskläder har begränsats t. o. m. 1978 års taxering avstyrker utskottet bifall till lagstiftningsyrkandet i motionen 1976/77:328.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1976/77:328.
Stockholm den 12 april 1977
På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG
Närvarande: herrar Wärnberg (s), Andersson i Knäred (c), Kristenson (s), Josefson (c). Johansson i Jönköping (s), Hörberg (fp), Carlstein (s), Westberg i Hofors (s), Söderström (m), Olsson i Järvsö (c). Boström (s), fruar Ahrland (fp), Odelsparr (c), herrar Lundgren (m) och Forslund* (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOT AB 53593 Stockholm 1977