Med anledning av motion om stadsläkare i kommunerna
Soll 1976/77
Socialutskottets betänkande 1976/77:1
med anledning av motion om stadsläkare i kommunerna Motionen
[ motionen 1975/76:1291 av herr Pettersson i Helsingborg m. fl. (s) hemställs 1)
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av 14 ij forsta stycket hälsovårdsstadgan syftande till att varje kommun, oavsett invånarantal, anförtros rätten att själv bedöma behovet av stadsläkare eller motsvarande befattningshavare i kommunen med uppgift att tillhandagå kommunens hälsovårdsnämnd,
2) att riksdagen som sin mening uttalar att regeringen i avvaktan på översyn i sagda hänseende medverkar till att dispens lämnas kommuner som begär befrielse från nu gällande bestämmelse rörande skyldighet att ha stadsläkare.
Motionärerna framhåller att behovet av den expertis som en stadsläkare representerar bör grundas på helt andra kriterier än enbart invånarantalet i kommunen. Motionärerna anför att sådana faktorer som förekommande industriell verksamhet i större omfattning, som till sin natur kan utgöra hälsofara för kommunens invånare, befolkningssammansättningen samt eventuellt förekommande sociala miljörisker m. m. torde utgöra en vida riktigare måttstock på en kommuns behov av medicinsk sakkunskap i hälsovårdsnämnden än vad enbart invånarantalet kan anses utgöra.
Motionärerna framhåller vidare att det bör ankomma på kommunen att själv avgöra huruvida behov föreligger av att anställa stadsläkare eller om eventuellt nödvändig medicinsk expertis skall knytas till kommunen på annat sätt än genom inrättande av en särskild tjänst som stadsläkare.
Vissa bestämmelser m. m.
Hälsovårdsstadgan (I93X:663) m. m.
Huvudsyftet med bestämmelserna i hälsovårdsstadgan är att förbättra den allmänna hälsovården, vars handhavande enligt 1 Z ankommer på kommunerna. Av förarbetena till stadgan - bl. a. prop. 1958: B 46, 2LU 1958: B 19 - framgår att med allmän hälsovård avses förebyggande och undanröjande av sanitär olägenhet för människor och en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska standarden. Sanitär olägenhet innefattar enligt förarbetena alla yttre faktorer av någon betydenhet som inte är av tillfällig natur och som kan inverka menligt i fysiskt eller psykiskt hänseende på
1 Riksilatien 1976 / 77. 12 sami. \r I
Soli 1976/77:1
en normal människas hälsotillstånd.
I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården. Det åligger hälsovårdsnämnden särskilt att ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom kommunen i hälsovårdshänseende. att verka för förbättrad hälsovård, att samarbeta med berörda myndigheter (t. ex. länsstyrelsen och övriga kommunala nämnder), att ge allmänheten råd och upplysningar i
hälsovårdsfrågor samt att övervaka efterlevnaden av stadgan och övriga
föreskrifter om den allmänna hälsovården (2 i;).
Inom länet har länsstyrelsen uppsikt över den allmänna hälsovården och skall se till att åtgärder vidtas för att undanröja eventuella missförhållanden (3 §). Högsta tillsynen över den allmänna hälsovården tillkommer socialstyrelsen och statens livsmedelsverk med viss fördelning mellan dem (4 tj).
I fråga om hälsovårdsnämnd är bl. a. föreskrivet att läkare bör om möjligt vara ledamot av nämnden (7 ii).
Om läkare inte är ledamot av nämnden, skall distriktsläkaren eller, i
kommun med stadsläkare elier motsvarande läkare, denne närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han inte hindras av andra tjänsteåligganden. Han skall därvid äga delta i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet (9!j).
I 14 ii första stycket finns bestämmelser om skyldighet för kommun att ha stadsläkare, vilka innebär att kommun med minst 40 000 invånare skall ha en eller flera stadsläkare för att biträda kommunens hälsovårdsnämnd i tillsyn över allmänna hälsovården samt i övrigt tillhandagå nämnden, såvida inte regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer medger undantag, samt att även i annan kommun med minst 15 000 invånare bör finnas stadsläkare eller motsvarande läkare, om så erfordras.
1 särskilda kapitel i stadgan finns bestämmelser om bostäder, om samlingslokaler. hotell och pensionat, om anläggningar för bad och hygienisk behandling, om vattenförsörjning och vattenundersökning, om åtgärder mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana störningar, om klosetter och urinoarer. om renhållning, allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning, om åtgärder mot ohyra, råttor och möss, om hållande av djur. om anläggning för industri, hantverk och annan näring samt om upplag för varor och avfall.
Vissa av stadgans bestämmelser gäller endast inom s. k. hälsovårdstätort. dvs. område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Kommunen kan dock genom lokal hälsovårdsordning bestämma, att hälsovårdsstadgans föreskrifter om hälsovårdstätort skall gälla även utanför sådan ort (66 >:)• Genom en sådan lokal hälsovårdsordning kan också hälsovårdsnämnd bemyndigas att medge undantag från de särskilda bestämmelserna om hälsovårdstätort och från föreskrifterna i hälsovårdsordningen. Till ledning för utarbetande av lokala hälsovårdsordningar har Kungl. Maj:t fastställt en
SoU 1976/77:1
normalhälsovårdsordning, från vilken kommunerna inte utan särskilda skäl får göra någon väsentlig avvikelse (67 S). Nuvarande normalhälsovårdsordning (1971:761) fastställdes år 1971.
Hälsovårdsnämnd får meddela de föreskrifter som behövs för att förebygga eller undanröja sanitär olägenhet (70 $). Nämnden får meddela förelägganden eller förbud (71 $). Dessa får riktas mot fastighetsägare eller nyttjanderättshavare eller bådadera. Ägare får åläggas att vid försäljning omedelbart lämna uppgift om den nye ägarens namn och adress (73 S). Hälsovårdsnämnd får föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggande eller förbud till efterrättelse (75 S). Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg utföras återkommande besiktning av bostäder, samlingslokaler, badinrättningar, frisérsalonger m. m. (76 >j).
På hälsovårdsnämnd ankommer uppgifter även enligt annan lagstiftning såsom bl. a. smittskyddslagen (1968:231). I smittskyddslagen har bl. a. föreskrivits vissa skyldigheter för stadsläkare eller motsvarande läkare.
Skyldigheten för kommun med minst 40 000 invånare och rekommendationen för annan kommun med minst 15 000 invånare att anställa stadsläkare som medicinsk-hygienisk expertis inskrevs i hälsovårdsstadgan år 1963 (prop. 1963:51, 2LU 1963:35) som en följd av att riksdagen år 1961 beslutat om en förstärkning av den omgivningshygieniska tillsynen på det lokala planet (prop. 1961:181, SU 1961:186).
Allmänna läka/instruktionen (1963:341)
I 14 S samt 16-20 SS allmänna läkarinstruktionen har meddelats bestämmelser om åligganden för stadsläkare eller motsvarande läkare samt om tillsättning av och behörighet till tjänster som stadsläkare eller motsvarande läkare.
Enligt bestämmelserna i 14 >; skall stadsläkare under hälsovårdsnämnden öva tillsyn över allmänna hälsovården i kommunen samt även i övrigt tillhandagå nämnden.
Förste stadsläkare i kommun, som inte tillhör landstingskommun, skall enligt bestämmelserna i 17 (j första stycket jämväl fullgöra de uppgifter, som annorstädes ankommer på länsläkare.
Pågående utredning
Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1974 har tillkallats utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan. 1 direktiven för utredningsarbetet anförs bl. a. att detaljföreskrifter som kan försvåra hälsovårdsnämndens arbete bör utmönstras till förmån för en frihet för kommunen att välja sina arbetsformer i den mån föreskrifterna inte påkallas av rättssäkerhetsskäl. Det anförs bl. a. att kravet på stadsläkare vid visst invånarantal kan ifrågasättas.
SoU 1976/77:1
4 Utskottet
Enligt bestämmelser i 14 § forsta stycket hälsovårdsstadgan (1958:663) skall kommun med minst 40 000 invånare ha en eller flera stadsläkare med uppgift att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården samt att i övrigt tillhandagå nämnden. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan medge undantag från denna skyldighet. Om så erfordras bör det även i annan kommun med minst 15 000 invånare finnas stadsläkare eller motsvarande läkare. Bestämmelserna infördes i hälsovårdsstadgan år 1963 som en följd av att riksdagen år 1961 beslutat om en förstärkning av den omgivningshygieniska tillsynen på det lokala planet. Erfarenheterna hade nämligen visat att denna tillsyn varit otillräcklig. Det ansågs därför nödvändigt att i högre grad än tidigare - utöver teknisk sakkunskap - även beakta de humanmedicinska aspekter som företräddes av läkare. Bl. a. på grund av rådande brist på läkare med lämplig hygienutbildning utsträcktes den obligatoriska skyldigheten att anställa stadsläkare inte till städer med mindre än 40 000 invånare, men det förutsattes att man skulle i mån av behov inrätta dylika läkartjänster även i sådana städer.
1 motionen 1975/76:1291 av herr Pettersson i Helsingborg m. fl. (s) begärs dels att en översyn av nämnda bestämmelser i hälsovårdsstadgan görs i syfte att lämna åt kommunerna att själva bestämma om de skall ha stadsläkare eller motsvarande läkare, dels att regeringen - i avvaktan på en sådan översyn - medverkar till att undantag från skyldigheten att ha stadsläkare medges de kommuner som begär del. Motionärerna påpekar att andra förhållanden än befolkningstalet, såsom industriell verksamhet som kan utgöra en hälsofara, befolkningssammansättningen samt sociala miljörisker som kan finnas, utgör bättre mått på behovet av stadsläkare än invånarantalet.
Mot bakgrunden av att ett intensivt reformarbete pågått sedan hälsovårdsstadgans tillkomst, vilket inte bara lett till att hälsovårdsnämndernas uppgifter ökat såväl på deras traditionella områden som på miljövårdsområdet utan också till att nämnderna - främst genom kommunindelningsreformen - fått ökade möjligheter att avdela resurser för hälsovårdsarbetet, har regeringen under år 1975 tillkallat en utredning för översyn av hälsovårdsstadgan. Utredningens huvuduppgift är att i högre grad än som hittills skett söka anpassa hälsovårdslagstiftningen till senare års lagstiftning. 1 sammanhanget skall också en översyn av hälsovårdsstadgans bestämmelser om organisationen av bl. a. hälsovårdsarbetet ske. I anslutning härtill har i direktiven för utredningen framhållits att de sakkunniga särskilt skall överväga vilka möjligheter till minskad statlig styrning och kontroll som den nya kommunindelningsreformen medfört. Vidare har framhållits att detaljföreskrifter som kan försvåra nämndens arbete bör utmönstras till förmån för en frihet för kommunen att välja arbetsformer i den mån föreskrifterna inte påkallas av rättssäkerhetsskäl. Som exempel på föreskrifter vars bibehållande kan ifrågasättas nämns kravet på stadsläkare vid visst invånarantal.
SoU 1976/77:1
5 Utskottet delar motionärernas uppfattning att andra omständigheter i högre grad än befolkningstalet i en kommun kan vara avgörande för kommunens behov av stadsläkare. De ökade resurser som kommunerna i dag har för hälsovårdsarbetet jämfört med vad som var förhållandet vid bestämmelsernas tillkomst har också medfört att en styrning av arbetet på samma sätt som tidigare inte är påkallad. Det framstår därför som rimligt att man överlåter på kommunerna att själva avgöra vilken hälsovårdsexpertis de har behov av. I direktiven för utredningen har det också som ovan anförts, ifrågasatts om de aktuella bestämmelserna skall bibehållas. Därigenom är enligt utskottets mening motionärernas önskemål om en översyn med det syfte som angetts i motionen redan tillgodosett. Motionen påkallar därför inte något riksdagens initiativ i denna del.
Då utskottet vidare har anledning räkna med att ärenden om dispens från kravet på stadsläkare, som aktualiseras medan utredningsarbetet pågår, kommer att prövas mot bakgrund av det synsätt som från regeringens sida kommit till uttryck i utredningsdirektiven, kräver motionen inte heller i övrigt någon åtgärd av riksdagen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1291.
Stockholm den 26 oktober 1976
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
A'ärvarancle: herrar Karlsson i Huskvarna (s). Romanus (fp), Larsson i Öskevik (c)*, Carlshamre (m), Svensson i Kungälv (s), fröken Andersson (c), fru Skantz (s), herrar Bengtsson i Göteborg (c). Nordberg ts). Nilsson i Växjö (s)*, fru Wigenfeldt(c)*, fru Swartz(fp), herrar Alftin (s), Biörck i Värmdö(m) och fru Mårtensson (s).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.