Med anledning av motioner om dödsbegreppet och rätten att avstå från livsuppehållande behandling m. m.
SoU 1976/77:12
Socialutskottets betänkande 1976/77:12
med anledning av motioner om dödsbegreppet och rätten att avstå från livsuppehållande behandling m. m.
Motionerna
I motionen 1975/76:478 av herr Ringaby m. fl. (m) hemställs att riksdagen antar följande
Förslag till ändring i obduktionslagen (1975:191)
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 8
Denna lag äger tillämpning på obduktion som icke innefattar rättsmedicinsk undersökning.
2 §
Obduktion får företagas om den avlidne under sin livstid skriftligen har medgivit detta.
3 S
Saknas medgivande som avses i 2 8 får obduktion företagas om det behövs för att orsaken till dödsfallet skall kunna fastställas eller viktig upplysning angående sjukdoms beskaffenhet erhållas. Är dödsorsaken känd får dock obduktion icke äga rum, om den avlidne eller nära anhörig till honom har uttalat sig emot det eller åtgärden eljest kan antagas stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning.
3 a s
Har den avlidne muntligen eller skriftligen tagit tillbaka medgivande som avses i 2 § gäller 3 §.
Saknas medgivande som avses i 2 8 får obduktion icke äga rum, om den avlidne eller nära anhörig till honom har uttalat sig emot det eller åtgärden eljest kan antagas stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning.
1 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 12
SoU 1976/77:12
2 Nuvarande lydelse
4 I fall som avses i 3 i skall, där det kan ske och icke särskilda skäl talar emot, nära anhörig till den avlidne underrättas om obduktionen innan den äger rum.
Är dödsorsaken känd får obduktion icke påbörjas förrän skälig tid förflutit efter underrättelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.
I motionen 1975/76:570 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen begär att regeringen ger utredningen om sjukvård i livets slutskede i direktiv att ta upp det i motionen aktualiserade yrkandet om rätten för gravt hjärnskadad patient att genom tidigare avgiven viljeyttring avstå från livsuppehållande åtgärder.
I motionen 1975/76:761 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att utredningen angående sjukvård i livets slutskede jämväl skall omfatta hjärndödsbegreppet.
Dödsbegreppet och rätten att avstå från livsuppehållande insatser
Riksdagsbehandling 1974 och 1975
Efter hemställan av riksdagen (SoU 1974:31, rskr 294) tillkallades år 1974 sakkunniga (S 1974:09) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede. De sakkunniga skulle bedriva utredningsarbetet med utgångspunkt i vad socialutskottet anfört i nämnda betänkande SoU 1974:31. I betänkandet lämnas en redovisning för gällande ordning då det gäller bl. a. dödsbegreppet och rätten att avstå från livsuppehållande behandling. Vidare finns i betänkandet en historik och en redovisning av remissyttranden över en motion om rätt för patient att avstå från livsuppehållande behandling.
I fråga om den i angivna betänkande lämnade redovisningen under rubriken Dödsbegreppet har den förändringen inträffat att i den av riksdagen förra året (prop. 1975:50, SoU 1975:8, rskr 141) antagna transplantationslagen (1975:191), som trätt i kraft den 1 januari i år, regler om transplantationer även från levande givare intagits (4-6 !?$). Enligt 6 5 transplantationslagen får organ och annat biologiskt material inte tas om ingreppet med hänsyn till sin art eller till givarens hälsotillstånd kan befaras medföra allvarlig skada till liv eller hälsa. På grund av bestämmelsen får således opariga organ som
Föreslagen lydelse
8 Nära anhörig till den avlidne skall, där det kan ske, underrättas om obduktionen innan denna äger rum, för såvitt inte medgivande som avses i 2 § föreligger. Obduktion får icke påbörjas förrän skälig tid förflutit efter underrättelsen.
SoU 1976/77:12
t. ex. hjärta, lever och bukspottkörtel inte tillvaratas från levande givare. Om givaren inte är vid full hälsa kan ett i och för sig lindrigt ingrepp bli otillåtet.
I det ovan angivna betänkandet SoU 1974:31 fann utskottet att de problemställningar av skiftande natur som är förbundna med sjukvård i livets slutskede borde bli föremål för en allsidig översyn, varvid utgångspunkten borde vara att vården ges ett sådant innehåll att allmänhetens förtroende för sjukvården inte rubbas.
Beträffande./ragan om livsuppehållande insatser framhöll utskottet att som ett led i översynen av problemen kring sjukvård i livets slutskede det kunde finnas skäl att uppmärksamma de mera speciella frågor av humanitär, etisk och juridisk natur som är förknippade med livsuppehållande behandling. Enligt utskottets mening borde utredningsarbetet i denna del inriktas på en kartläggning av problemställningarna och en vägledande diskussion. De närmare övervägandena härvidlag borde ankomma på utredningen. Utredningsarbetet borde dock inte - som motionären föreslagit - begränsas enbart till fall av grav hjärnskada utan borde i enlighet med vad flera remissinstanser framhållit avse livsuppehållande insatser över huvud taget vid svår eller obotlig sjukdom samt i fall då personer genom sitt handlande visat att de inte önskar leva längre. Arbetet borde enligt utskottet bedrivas från utgångspunkten att aktiv eutanasi alltjämt skall vara förbjuden. Utskottet ansåg att mycket starka skäl talade för att det liksom tidigare måste ankomma på vederbörande läkare att avgöra vilken behandling som skall ges patienten. Med hänsyn härtill och då förtroendet för läkarnas behandling av de sjuka allvarligt skulle kunna rubbas av en lagfäst regel om passiv eutanasi ville utskottet inte förorda en ändrad lagstiftning på området. Utskottet kunde inte heller ställa sig bakom förslaget att läkare skulle tillerkännas rätt att respektera en i förväg utfärdad skriftlig viljeförklaring. Utskottet framhöll att som flera remissinstanser pekat på det skulle vara förenat med betydande olägenheter från både praktisk och juridisk synpunkt att tillerkänna en sådan viljeförklaring från patienten bindande verkan.
Då utskottet år 1975 behandlade en motion om rätten att avstå från livsuppehållande insatser anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1975:8 med anledning av propositionen 1975:50 i vad avser förslag till transplantationslag och till obduktionslag jämte motioner, att någon omständighet inte inträffat efter 1974 års riksdagsbehandling som borde föranleda en annan bedömning från utskottets sida av frågan om livsuppehållande behandling. Samtidigt ville utskottet dock framhålla att utredningen är oförhindrad att ta upp det av motionären aktualiserade spörsmålet därest utredningen under arbetets gång skulle finna att frågan närmare borde övervägas. Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av den då aktuella motionen inte var påkallad.
För införandet av ett nytt dödsbegrepp, hjärndödsbegreppet. har åberopats
1* Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 12
SoU 1976/77:12
såväl transplantationskirurgiska som humanitära och sjukvårdsadministrativa skäl.
Utskottets ställningstagande förra året till dessa skäl redovisades i angivna betänkande, SoU 1975:8, på följande sätt.
Som utskottet framhöll år 1974 är de humanitära och sjukvårdsadministrativa skäl som åberopats till stöd för införande av ett nytt dödsbegrepp snarast att hänföra till frågan om hur länge livsuppehållande behandling skall pågå. De synes därför sakna direkt betydelse för ett ställningstagande till hjärndödsbegreppet. Spörsmålet om livsuppehållande insatser vid fall av s. k. hjärndöd har behandlats i ett av socialstyrelsen år 1973 utfärdat cirkulär om prognos och behandling vid totalt och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunktionerna. Av cirkuläret framgår att all vidare behandling från medicinsk synpunkt är meningslös när sådant tillstånd konstaterats samt att en behandling i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet följaktligen inte kräver att ytterligare terapeutiska åtgärder vidtas eller att redan insatta åtgärder fortsätts. De synpunkter av humanitär och sjukvårdsadministrativ art, som framförts i fråga om hjärndödsbegreppet, kan - som utskottet framhöll förra året - således redan nu tillgodoses.
Vad härefter gäller de transplantationskirurgiska skälen anser utskottet i likhet med motionärerna att det är angeläget att förutsättningar skapas för en gynnsam utveckling inom transplantationskirurgin. Otvivelaktigt skulle införandet av hjärndödsbegreppet vara av stor betydelse för möjligheterna att transplantera vissa organ, t. ex. lever och bukspottkörtel, samt vara ägnat att förbättra resultaten vid exempelvis njurtransplantationer. Att endast av detta skäl vidta en så vittgående åtgärd som att ändra det dödsbegrepp, vilket av ålder knutits till hjärta och andning, bör enligt utskottets mening dock inte ifrågakomma. Som framhållits då frågan tidigare behandlats i riksdagen är nämligen spörsmålet av utomordentligt stor betydelse från rättslig synpunkt och en lösning förutsätter att de med dödsbegreppet förknippade juridiska och etiska spörsmålen noga övervägts. Också allmänhetens inställning måste tillmätas stor betydelse. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att man bör söka andra utvägar för att tillgodose transplantationskirurgins behov av goda villkor än att ändra dödsbegreppet. Utskottet vill erinra om vad utskottet förra året framhöll, nämligen att det kunde finnas skäl att i samband med en översyn av frågor om sjukvård i livets slutskede även granska tillämpningen av ovannämnda cirkulär från socialstyrelsen och i övrigt kartlägga problemen inom transplantationskirurgin. Utskottet erinrade om att socialstyrelsen begärt upplysningar från samtliga lasarett angående tillämpningen av cirkuläret och från de lasarett där njurar tillvaratas för transplantationsändamål angående formerna för och erfarenheterna av tillvaratagandet av njurar från avlidna. Enligt utskottet framstod det som lämpligt att den av utskottet förordade utredningen efter samråd med socialstyrelsen gjorde en utvärdering av det material som sålunda samlas in. Utskottet anser sig kunna förutsätta att de sakkunniga i samband med den pågående kartläggningen av transplantationskirurgins villkor närmare överväger vilka åtgärder som är erforderliga för att åstadkomma gynnsamma förutsättningar för transplantationsverksamheten. En möjlighet som enligt utskottets mening kan förtjäna att närmare prövas under utredningsarbetet är att genom ändring i transplantationslagen skapa förutsättningar för tillvaratagande av organ och annat biologiskt material innan hjärtverksamheten upphört i fall då det - på sätt som anges i so -
SoU1976/77:12
cialstyrelsens cirkulär - konstaterats att givarens hjärnfunktioner totalt och oåterkalleligt bortfallit. Om utredningen skulle stanna för en sådan lösning, måste självfallet betryggande garantier från rättssäkerhetssynpunkt uppställas och särskilda regler som garanterar ett hänsynstagande till givarens anhöriga införas. En lagstiftning i enlighet med det anförda torde kunna vinna allmänhetens förståelse.
Utskottet ansåg att de aktuella motionsyrkandena med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört inte påkallade någon riksdagens åtgärd.
Behandling inom Europarådets parlamentariska församling
Vid Europarådets parlamentariska (rådgivande) församlings 27:e session i januari 1976 antogs en rekommendation och en resolution, som är av intresse i förevarande sammanhang. I redogörelsen 1975/76:23 till riksdagen anförs i aktuell del följande.
Den största debatten vid församlingens januarimöte gällde frågan om de sjukas och döendes rättigheter. Till grund för debatten låg en rapport (dok. 3699) av fru Hubinek, Österrike (Ö. V. P.), och herr Voogd, Nederländerna (socialist). Frågan hade väckts genom en motion omatt Europarådet borde anta en deklaration om de sjukas rättigheter. I motionen betonades framför allt patientens rätt att få full information om sitt hälsotillstånd och att beredas tillfälle acceptera eller vägra erbjuden behandling. Under beredningen i utskottet för sociala frågor och hälsovård kom diskussionen att koncentreras kring frågan om den döendes rättigheter. Den moderna medicinens resurser kan missbrukas så att den döendes dödskamp förlängs på ett sätt som strider mot vår uppfattning om människovärdet och människans värdighet, menade man. Frågan om hur de döende kan hjälpas förbereda sig för det oundvikliga slutet behandlades. Dödsbegreppet diskuterades.
I ett ursprungligt utkast till rekommendationstext förordade rapportörerna att eutanasi borde tillåtas i vissa extrema situationer när allt hopp om att rädda en patient var ute, bl. a. om patienten i förväg skriftligen förordnat att han icke önskade fortsatt behandling om han råkade ut för obotlig sjukdom som omöjliggjorde fortsatt liv med mänsklig värdighet. I vissa fall skulle ett tvåläkarintyg krävas. Särskilda undersökningskommissioner borde få i uppdrag att bedöma om läkare som underlåtit behandling eller avbrutit behandling i här avsedda situationer skulle befrias från rättsliga påföljder.
De svenska ledamöterna fru Berglund och fru Söder kom att leda en grupp i utskottet som var kritisk mot delar av förslaget. Fru Berglund presenterade alternativa formuleringar mot bakgrund bl. a. av den debatt som ägde rum i den svenska riksdagen 1974.
Församlingsdebatten samlade 36 talare. Fru Berglund erinrade om att frågan var av yttersta betydelse, ur moralisk, social, psykologisk och ekonomisk synpunkt. Den berör icke blott de gravt sjukas rättigheter utan även deras rättigheter som icke är helt friska. En god politik för värnandet av de sjukas rättigheter måste tillgodose följande krav, sade hon. Sjukvårdsorganisationen måste ges erforderligt budgetutrymme; patienten måste hållas informerad och ges möjlighet acceptera eller avvisa erbjuden vårdmetod; läkarna skall handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet;
SoU 1976/77:12
den allmänna debatten bör hållas på ett högre plan; den medicinska personalens och de ansvariga politikernas åtgärder måste vara av sådan kvalitet att allmänheten inte förlorar förtroendet för sjukvårdens organisation eller för den medicinska personalen; människans värdighet måste respekteras.
Församlingen antog en rekommendation (nr 779) med kompromissformuleringar som flertalet ledamöter inklusive de svenska kunde enas kring. Medlemsstaterna uppmanas tillse att alla sjuka människor får all den vård som är möjlig på läkarvetenskapens nuvarande nivå; de bör få full information om sin sjukdom och om föreslagen behandling; vårdpersonal och annan personal bör ges utbildning i att diskutera dödsproblematiken med döende patienter; undersökningskommittéer bör tillsättas för att utarbeta etiska regler för behandling av patienter som närmar sig livets slut och därvid bl. a. överväga läkarnas situation i fall där de icke utnyttjat möjligheterna att på artificiell väg förlänga dödsprocessen hos döende patienter; vidare bör frågan om skriftliga deklarationer utredas, varigenom läkaren ges fullmakt avhålla sig från livsförlängande åtgärder i vissa fall.
Församlingen antog även en resolution (nr 613) om de sjukas och döendes rättigheter. Den riktas åt två håll. Läkarnas organisationer i medlemsstaterna uppmanas kritiskt granska de kriterier som f. n. utnyttjas vid beslut om insättande av återupplivningsförsök resp. vid inplacering av patienter i långvård som erfordrar artificiella livsuppehållande medel. - WHO:s Europakontor uppmanas undersöka vilka kriterier som gäller för dödsbegreppet i olika länder i Europa samt förslå harmonisering av dessa regler.
Det bör i anslutning till den lämnade redovisningen framhållas att rekommendationen riktar sig till ministerkommittén och att frågan om sådan uppmaning som ovan redovisats skall riktas till medlemsländerna f. n. bereds inom ministerkommittén och dess organ.
I tidskriften Nordisk medicin (1976:3) har nordiska läkare uttalat sig om den parlamentariska församlingens ställningstagande.
I propositionen 1975:50 med förslag till transplantationslag, m. m., förelädes riksdagen bl. a. förslag till obduktionslag. I det ovan angivna, av riksdagen godkända, betänkandet SoU 1975:8 tillstyrkte utskottet den föreslagna lagen. Innehållet i obduktionslagen (1975:191), som trädde i kraft samtidigt med transplantationslagen den 1 januari i år, framgår av redovisningen för yrkandet i motionen 1975/76:478 (se s. 1 ovan).
Vid behandlingen av förslaget till obduktionslag behandlade utskottet även en motion, som i sak hade samma innehåll som den nu aktuella motionen (1975/76:478).
Utskottet redogjorde för innehållet i 1975 års motion på det sättet att i motionen framställs, dels ett yrkande som går ut på att också när dödsorsaken är okänd obduktionen inte skall få äga rum om den avlidne eller nära anhörig till honom uttalat sig mot det eller åtgärden eljest kan antas stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning, dels en begäran om att i lagen tas in en särskild bestämmelse att vid återkallelse av ob -
Soll 1976/77:12
duktionsmedgivande samma reglerskall tillämpas som då medgivande aldrig lämnats.
Utskottet anförde härefter följande.
I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att största möjliga hänsyn tas till den avlidnes och hans nära anhörigas uppfattning i obduktionsfrågan och utskottet ser därför med tillfredsställelse att särskilda regler nu föreslås i detta syfte. I anslutning härtill vill utskottet understryka att om ett tidigare lämnat samtycke till obduktion återkallats, antingen det skett muntligen eller skriftligen, frågan om obduktion självfallet måste bedömas som om samtycke saknas. Någon uttrycklig regel härom är inte erforderlig.
När det härefter gäller det i motionen upptagna spörsmålet om obduktioner för fastställande av dödsorsaken torde som departementschefen framhåller det vara allmänt accepterat att obduktion sker oavsett uppfattningen hos den avlidne eller hans nära anhöriga. Utskottet vill också erinra om att enligt begravningskungörelsen gravsättning eller eldbegängelse av den som avlidit här i landet inte får företas utan att dödsbevis företetts för pastorsämbetet. Vidare gäller enligt kungörelsen att dödsbevis bl. a. skall innehålla uttalande om dödsorsaken med angivande av de omständigheter på vilka uttalandet grundas eller, då dödsorsaken inte kunnat fastställas, uttalande angående läkarens uppfattning om denna med angivande av de omständigheter på vilka uppfattningen grundas. Utskottet vill härutöver framhålla att det i lagen medgivna undantaget från principen om hänsynstagande till den avlidne och hans anhöriga bör tillämpas restriktivt.
Utskottet avstyrkte under hänvisning till det anförda motionen. Reservation avgavs i denna del av betänkandet.
Utskottet
Som bakgrund till två av de motioner, som behandlas i detta betänkande, vill utskottet först nämna följande.
På hemställan av socialutskottet begärde riksdagen år 1974 att en utredning angående sjukvård i livets slutskede skulle tillsättas. Regeringen tillkallade samma år sakkunniga - SLS-utredningen - som skall göra utredningen. Utredningsarbetet skall bedrivas med utgångspunkt i vad utskottet anförde i sitt betänkande SoU 1974:31. Utskottet hade bl. a. uttalat att de problemställningar av skiftande natur som är förbundna med sjukvård i livets slutskede borde bli föremål för en allsidig översyn, varvid utgångspunkten borde vara att vården ges ett sådant innehåll att allmänhetens förtroende för sjukvården inte rubbas. Utskottet angav några frågor, som särskilt borde övervägas (s. 20-21 i bet.). Vidare diskuterade utskottet ingående frågan om rätten att avstå från livsuppehållande behandling och frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp.
Beträffande frågan om livsuppehållande insatser - en fråga som nu aktualiserats genom motionen 1975/76:570 av herr Werner i Malmö (m) - framhöll utskottet att som ett led i översynen av problemen kring sjukvård
SoU 1976/77:12
i livets slutskede det kunde finnas skäl att uppmärksamma de mera speciella frågor av humanitär, etisk och juridisk natur som är förknippade med livsuppehållande behandling. Enligt utskottets mening borde utredningsarbetet i denna del inriktas på en kartläggning av problemställningarna och en vägledande diskussion. De närmare övervägandena härvidlag borde ankomma på utredningen. Utredningsarbetet borde dock inte - som föreslagits i en motion - begränsas enbart till fall av grav hjärnskada utan borde i enlighet med vad flera remissinstanser framhållit avse livsuppehållande insatser över huvud taget vid svår eller obotlig sjukdom samt i fall då personer genom sitt handlande visat att de inte önskar leva längre. Arbetet borde enligt utskottet bedrivas från utgångspunkten att aktiv eutanasi alltjämt skall vara förbjuden. Utskottet ansåg att mycket starka skäl talade för att det liksom tidigare måste ankomma på vederbörande läkare att avgöra vilken behandling som skall ges patienten. Med hänsyn härtill och då förtroendet för läkarnas behandling av de sjuka allvarligt skulle kunna rubbas av en lagfäst regel om passiv eutanasi ville utskottet inte förorda en ändrad lagstiftning på området. Utskottet kunde inte heller ställa sig bakom förslaget att läkare skulle tillerkännas rätt att respektera en i förväg utfärdad skriftlig viljeförklaring. Utskottet framhöll i likhet med flera remissinstanser att det skulle vara förenat med betydande olägenheter från både praktisk och juridisk synpunkt att tillerkänna en sådan viljeförklaring från patienten bindande verkan.
Såväl i en motion, som behandlades förra året - nämligen i samband med riksdagsbehandlingen av propositionen 1975:50 i vad avsåg förslag till transplantationslag och till obduktionslag - som i den nu aktuella motionen begärs att SLS-utredningen skall få ett uttryckligt uppdrag att utreda frågan om rätten för gravt hjärnskadad patient att genom tidigare avgiven viljeyttring avstå från livsuppehållande åtgärder.
I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1975:8 framhöll utskottet i här aktuell del att någon omständighet inte inträffat efter 1974 års riksdagsbehandling som borde föranleda en annan bedömning från utskottets sida av frågan om livsuppehållande behandling. Samtidigt ville utskottet dock framhålla att SLS-utredningen är oförhindrad att ta upp det av motionären aktualiserade spörsmålet därest utredningen under arbetets gång skulle finna att frågan närmare bör övervägas. Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av den då aktuella motionen inte var påkallad.
Sedan föregående års riksdagsbehandling har debatten rörande rätten att avstå från livsuppehållande behandling fortsatt. På det internationella planet har bl. a. den omständigheten inträffat att Europarådets parlamentariska församling i januari i år antagit en rekommendation om de sjukas och döendes rättigheter. 1 denna rekommenderas Europarådets ministerkommitté att uppmana de enskilda länderna att inom särskilda undersökningskommittéer utreda bl. a. frågan om skriftliga deklarationer,
SoU 1976/77:12
upprättade av juridiskt utbildade personer, varigenom läkare ges fullmakt att avstå från livsförlängande åtgärder, särskilt i fall då irreversibelt bortfall av hjärnfunktionerna föreligger. Rekommendationen bereds f. n. inom ministerkommittén och dess organ. Oavsett ministerkommitténs ställningstagande till den av den parlamentariska församlingen antagna rekommendationen framstår det enligt utskottets mening som uppenbart att med hänsyn till den fortgående debatten på området det kommer att bli nödvändigt för SLS-utredningen att närmare belysa den av motionären upptagna frågan. Utskottet anser det därför inte påkallat med något riksdagens initiativ med anledning av motionen 1975/76:570.
I motionen 1975/76:761, som likaledes väckts av herr Werner i Malmö (m), förordas att SLS-utredningen skall få i uppdrag att även utreda frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp, hjärndödsbegreppet.
För införande av hjärndödsbegreppet har åberopats såväl transplantationskirurgiska som humanitära och sjukvårdsadministrativa skäl.
Utskottet har ingående diskuterat dessa skäl i sitt ovan angivna betänkande SoU 1975:8. Med hänsyn till vad utskottet anförde i frågan 1975 - en redovisning härifrån har lämnats ovan (s. 4) - påkallar motionen 1975/76:761 inte någon riksdagens åtgärd.
Slutligen tar utskottet upp till behandling motionenl975/76:478 av herr Ringaby m. fl. (m) om vissa ändringar i obduktionslagen (1975:191).
Enligt obduktionslagen får obduktion företas om den avlidne under sin livstid skriftligen medgivit det eller om obduktion behövs för att orsaken till dödsfallet skall kunna fastställas eller viktig upplysning angående sjukdoms beskaffenhet erhållas. Är dödsorsaken känd får dock obduktion inte äga rum om den avlidne eller nära anhörig till honom uttalat sig mot åtgärden eller denna eljest kan antas stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning.
Förslaget i motionen innebär att också när dödsorsaken är okänd obduktion inte skulle få äga rum om den avlidne eller nära anhörig till honom uttalat sig mot det eller åtgärden eljest kan antas stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning. Vidare begärs i motionen att i lagen tas in en särskild bestämmelse av innehåll att om den avlidne muntligen eller skriftligen återkallat obduktionsmedgivande samma regler skall tillämpas som då medgivande aldrig lämnats.
Vid behandlingen av regeringens förslag till obduktionslag - i vilket riksdagen inte gjorde någon ändring - uttalade utskottet (SoU 1975:8) med anledning av en motion med samma innehåll som den nu aktuella att det är angeläget att största möjliga hänsyn tas till den avlidnes och hans nära anhörigas uppfattning i obduktionsfrågan och att utskottet därför såg med tillfredsställelse att särskilda regler nu föreslogs i detta syfte. 1 anslutning härtill underströk utskottet att om ett tidigare lämnat samtycke till obduktion återkallats, antingen det skett muntligen eller skriftligen, frågan om obduktion självfallet måste bedömas som om samtycke
SoU 1976/77:12
saknas. Någon uttrycklig regel härom var enligt utskottets mening inte erforderlig. Vidare anförde utskottet beträffande spörsmålet om obduktioner för fastställande av dödsorsaken att, som departementschefen framhållit, det torde vara alltmer accepterat att obduktion sker oavsett uppfattningen hos den avlidne eller hans nära anhöriga. Utskottet erinrade också om att enligt begravningskungörelsen gravsättning eller eldbegängelse av den som avlidit här i landet inte får företas utan att dödsbevis företetts för pastorsämbetet. Vidare framhåller utskottet att enligt kungörelsen dödsbevis bl. a. skall innehålla uttalande om dödsorsaken med angivande av de omständigheter på vilka uttalandet grundas eller, då dödsorsaken inte kunnat fastställas, uttalande angående läkarens uppfattning om denna med angivande av de omständigheter på vilka uppfattningen grundas. Utskottet framhöll dessutom att det i lagen medgivna undantaget från principen om hänsynstagande till den avlidne och hans anhöriga bör tillämpas restriktivt.
Enligt utskottets mening har inte någon omständighet inträffat sedan obduktionslagens tillkomst som utgör skäl till ett ändrat ställningstagande till de här aktuella frågorna. Utskottet avstyrker därför motionen 1975/76:478.
Utskottet hemställer
1. beträffande livsuppehållande behandling att riksdagen avslår motionen 1975/76:570,
2. beträffande dödsbegreppet att riksdagen avslår motionen 1975/76:761,
3. beträffande obduktionslagen att riksdagen avslår motionen 1975/76:478.
Stockholm den 16 november 1976
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Romanus (fp), Svensson i Kungälv (s), fröken Andersson (c), fru Skantz (s), herrar Johnsson i Blentarp (s), Bengtsson i Göteborg (c). Nordberg (s), Leuchovius (m). Signell (s), fru Tillander (c), herrar Alftin (s), Gahrton (fp), fröken Littmarck (m) och herr Weinehall (c).