Med anledning av motioner om räddningstjänst m. m.

Civilutskottets betänkande 1977/78: 2

med anledning av motioner om räddningstjänst m. m.

Motionerna

Utskottet behandlar i detta betänkande motionerna 1976177:

165 av Per Bergman m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att en utredning tillsätts med uppgift att utreda frågan om en gemensam organisation för räddningstjänsten m. m.,

302 av Olle Aulin (m) och Tage Adolfsson (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av gällande lagstiftning rörande räddningstjänst och miljöskydd, syftande till dels en ökad samordning av befintliga resurser, dels en ökad insats för regionala åtgärder i fråga om räddningstjänst och miljöskydd,

928 av Evert Svensson (s) och Thure Jadestig (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om utarbetande av en beredskapsplan för åtgärder vid större giftkatastrofer,

1286 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning i syfte att samordna olika myndigheters resurser längs våra kuster till en effektiv havsövervakning.

Remissyttranden

Yttranden över motionerna har efter remiss avgivits av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, televerket, sjöfartsverket, statskontoret, generaltullstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens industriverk, statens brandnämnd, länsstyrelserna i Stockholms län, Blekinge län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, sjöräddningsutredningen, kustövervakningsutredningen, Sveriges redareförening, Lotsförbundet, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svenska brandbefälets riksförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne — Sjöräddningssällskapet — samt Sveriges fiskares riksförbund. Dessutom har Katastrofforskningsgruppen vid Uppsala universitet inkommit med synpunkter. Inte alla remissinstanser har anmodats eller beretts tillfälle att besvara samtliga i betänkandet behandlade motioner. Två länsstyrelser har bifogat yttranden från kommuner. Ett sammandrag av remissvaren har som bilaga bifogats betänkandet.

Remissvaren har under hand översänts till utredningen om samordning och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss samt till oljeskyddskommittén.

1 Riksdagen 1977/78.19 sami. Nr 2

CU 1977/78: 2

2 Gällande ordning beträffande räddningstjänst

Räddningstjänst enligt brandlagen m. m.

Föreskrifter om räddningstjänst finns i brandlagen (1974: 80, ändrad senast 1977: 493).

Enligt lagens 1 § förstås med räddningstjänst verksamhet som under vissa förutsättningar syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. Lagen är ej tillämplig på åtgärder som avses i lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. eller på sjöräddning eller fjällräddning. Räddningstjänsten ankommer i första hand på det kommunala brandförsvaret. Enligt brandstadgan (1962: 91, ändrad senast 1976: 748) (24 §) skall länsstyrelsen tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande ordnat.

Vid nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten skall (12 § brandlagen) länsstyrelsen överta ledningen och förordna särskild befälhavare för räddningstjänsten på olycksplatsen. Länsstyrelsen skall även svara för den särskilda planläggning som behövs för räddningstjänsten vid nödlägen som avses i 12 § brandlagen.

Statens brandnämnd har som central förvaltningsmyndighet tillsyn över brandförsvaret. Särskilt åligger nämnden att bl. a. lämna råd och anvisningar till länsstyrelser, kommuner och enskilda i frågor som rör räddningstjänst som ankommer på kommunerna samt att biträda länsstyrelserna vid handläggning av ärenden om sådan räddningstjänst. Vidare har nämnden att göra framställning hos länsstyrelsen i den mån åtgärder behövs för att stärka brandförsvaret inom ett visst län. Till nämnden finns knutet ett råd för räddningstjänst med uppgift att verka för samordning av olika grenar av samhällets räddningstjänst. Rådet består av företrädare för brandnämnden, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, televerket, statens järnvägar, sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Brandnämnden har i plenum 1977-10-05 godkänt inom nämnden utarbetade anvisningar beträffande allmänna synpunkter m. m. på regional räddningstjänst. Anvisningarna, som skall underställas regeringen, ges ut i samråd med länsstyrelserna och det ovannämnda rådet för räddningstjänst. I anvisningsverket finns också exempel på hur en plan för regional räddningstjänst kan utformas. De utarbetade anvisningarna omfattar bl. a. uppgifter om hur sådan räddningstjänst som avses i brandlagens 1 § skall samordnas med annan räddningstjänst.

Föreligger vid verksamhet vid viss anläggning särskild fara för att utflöde av vara, på vilken lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga

CU 1977/78: 2

varor tillämpas, orsakar avsevärd skada på människor eller i miljön, får länsstyrelsen — enligt 15 § brandlagen — efter samråd med produktkontrollnämnden ålägga anläggningens ägare eller innehavare att hålla den beredskap med personal och utrustning som behövs för att avvärja och begränsa skadan.

Har länsstyrelsen med stöd av 12 § brandlagen övertagit ledningen av räddningstjänsten är kommun berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad som åsamkats kommunen med anledning av att kommunens brandstyrka deltagit i räddningstjänsten. Kommunen är vidare bl. a. berättigad till ersättning av statsmedel för räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till havs eller i kustvatten, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal samt för sanering till följd av oljeutflöde i nu nämnda farvatten. Vidare finns i brandlagen regler om ersättning till enskild som deltagit i räddningstjänst eller i övning med brandstyrka.

Övervakning och räddningstjänst till sjöss

Till sjöss utövas räddningstjänst i olika former såsom sjöräddning, flygräddning, olje- och kemikaliebekämpning, brandbekämpning, bärgningstjänst, sjuktransporter. Dessa uppgifter handhas av olika organ. Sålunda åligger lotsning och isbrytartjänst sjöfartsverket liksom utprickning, drift och underhåll av navigatoriska säkerhetsanordningar. Tullkontroll och smugglingsbekämpning handhas av tullpersonal liksom bekämpning av olja och andra miljöföroreningar. Skyddsområdestillsyn åligger polismyndighet, men försvarsmaktens, tullverkets och sjöfartsverkets personal medverkar vid tillsynen. Inom ramen för sin brottsbekämpande verksamhet ingriper polispersonal även mot tullbrott. Fisketillsynen handhas av polis, kustbevakning och särskilda fisketillsyningsmän, medan Sveriges medverkan i den internationella fiskekontrollen till havs utanför den svenska fiskezonen utförs av särskilt utsedda inspektörer för kustbevakningen.

För sjöräddningen är sjöfartsverket samordnande myndighet. Genom särskilt avtal medverkar Sjöräddningssällskapet, kustbevakningen, polisen, försvarsmakten och televerkets kustradiostationer i sjöräddningsarbetet. Bärgningsarbete utförs av privata företag. Sjuktransporter åligger landstinget men utförs bl. a. av kustbevakningen, marinen, flygvapnet och polisen.

Pågående utredningar m. m.

Regeringen bemyndigade i juni år 1977 chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté — oljeskyddskommittén — med uppdrag att undersöka i vad mån oljeutvinning i större skala i Nordsjön och erfarenheterna från oljeutflödet i april 1977 vid borrplattformen ”Bravo” på Ekofiskfältet bör föranleda ändring av de riktlinjer som nu

CU 1977/78: 2

gäller för den svenska beredskapen för bekämpning av miljöfarliga utsläpp till havs samt i kustvatten, Vänern och Mälaren.

I juli år 1977 bemyndigades chefen för handelsdepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågor rörande samordning och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. Efter att ha redogjort för sjöräddningsutredningens (K 1970: 42) och kustövervakningsutredningens (Fi 1974: 04) hittillsvarande arbete förordar handelsministern att dessa båda utredningar borde ersättas med en ny kommitté vars uppgift skulle bli att åstadkomma en samlad lösning av övervakning och räddningstjänst till sjöss. I kommittédirektiven (Dir. 1977: 88) anförs bl. a.

En enhetlig organisation som omfattar alla här aktuella verksamheter till havs och längs kusten kan innebära vissa fördelar. Dubbelarbete undviks, övervakningen kan göras effektivare, fartygsmaterielen kan utnyttjas mer rationellt, behovet av nyanskaffningar kan överblickas bättre osv. Å andra sidan måste de svårigheter beaktas som inrättandet av en ny organisation skulle medföra. Eftersom flertalet myndigheter som f. n. har arbetsuppgifter till sjöss också har andra uppgifter kan problem uppstå mellan dessa myndigheter och en ny kustbevakningsorganisation. Vissa aktiviteter till sjöss lämpar sig uppenbarligen heller inte att ingå i en sådan organisation.

Många skäl talar enligt min mening för att de största vinsterna kan göras om olika myndighetsuppgifter samordnas utan att detta leder till en sammansmältning till en enda kustbevakningsorganisation. Kommittén bör överväga hur detta skall ske så att största möjliga effekt uppnås med hjälp av tillgängliga resurser. Frågan hur en smidig överföring till krigsförhållanden skall ske bör härvid beaktas. Det får dock inte uteslutas att vissa begränsade organisationsändringar i rationaliseringssyfte kan behöva övervägas, som dock inte bör leda till någon ökning av statsverkets kostnader.

I fråga om räddningstjänsten till sjöss har erfarenheter från sjöräddningsövningar och sjöolyckor visat att det — förutom en effektivare samordning — behövs en starkare styrning av de olika sjöräddningsresurser som i dag finns utspridda under olika huvudmän. Kommittén bör med utgångspunkt i ett bibehållet samordningsansvar för sjöfartsverket i fråga om sjöräddning studera vilka insatser som behövs vid olika tänkbara större olyckor och då olika slag av räddningstjänst förekommer samtidigt samt framlägga förslag till ledningsfunktioner i sådana sammanhang. Uppmärksamhet bör även ägnas åt bekämpningen av giftoch brandolyckor till sjöss.

I mars månad 1976 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredning, miljöskyddsutredningen, för att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen. Mot bakgrund av erfarenheterna av miljöskyddslagens tillämpning borde — anfördes i direktiven — övervägas vilka förändringar i denna lagstiftning som behövdes för att ytterligare förbättra samhällets möjligheter att ingripa

CU 1977/78: 2

mot och kontrollera miljöfarlig verksamhet. Enligt direktiven borde utredningsförslaget redovisas senast 1978-07-01.

Jordbruksministern besvarade 1977-10-13 fyra interpellationer och fem frågor om giftkatastrofen i Teckomatorp m. m.

Därvid anförde jordbruksministern bl. a. att länsstyrelsen i Malmöhus län tillsatt en styrgrupp som skall utgöra ett rådgivande organ till länsstyrelsen för att utföra det undersöknings- och saneringsarbete som behövs för att begränsa skadeverkningarna i Teckomatorp. I styrgruppen ingår representanter för länsstyrelsen, kommunen, naturvårdsverket och yrkesinspektionen samt länsåklagaren i Malmöhus län. Till gruppen kommer även att knytas experter inom bl. a. ämnesområdena geohydrologi, toxikologi, yrkesmedicin, omgivningshygien och arbetarskydd.

Vidare framgår av svaret att miljöskyddsutredningen fått i uppdrag att med utgångspunkt i vad som inträffat i Teckomatorp föreslå de ytterligare lagstiftningsåtgärder m. m. som utredningen finner nödvändiga.

Utskottet

I föreliggande betänkande behandlas fyra motioner om räddningstjänst. Yttrande över motionerna har — som ovan framgått — avgetts av myndigheter och organisationer som från olika utgångspunkter har att svara för räddningstjänst och därmed sammanhängande frågor.

Frågan om utredning av samordning om sjöövervakning m. m. tas upp i motionerna 1976/77: 165 (s) och 1286 (m).

I motionen 1286 hemställs om utredning i syfte att samordna olika myndigheters resurser längs våra kuster till en effektiv havsövervakning. Motionärerna finner det viktigt att möjligheterna av en ökad samordning och ledning av befintliga resurser utreds i syfte att uppnå en bättre havsövervakning. Bland de myndigheter och verksamheter som skulle beröras av den föreslagna utredningen nämns sjöräddningen, tullverkets kustbevakning, lotsorganisationen, kustradiostationerna, sjömätningsfartygen, polisen och marinens fartyg. I motionen anförs att erfarenheterna från genomförda sjöräddningsövningar och inträffade sjöolyckor har visat att en starkare styrning av de olika sjöräddningsresurserna behövs.

Även i motionen 165 behandlas alltså frågan om övervakning av våra havsområden. I motionen hemställs att en utredning tillsätts med uppgift att utreda frågan om en gemensam organisation för räddningstjänsten. Det framhålls att det beträffande sjöövervakning och sjöräddning finns anledning att utreda om den nuvarande organisationen är rationell. Exempel ges på en — enligt motionärerna — splittrad verksamhet i fråga om ansvar och resurser. Sålunda anförs att sjöfartsverkets

CU 1977/78: 2

lotsar och tullverkets kustbevakning har båtar längs kusten, medan sjöpolisorganisationen i första hand arbetar inom storstadsområdenas skärgårdsområden och utanförliggande vatten. Motionärerna anser att anledning finns att utreda förutsättningarna för att inrätta en enhetlig organisation med ansvar för huvuddelen av den civila övervakningen till sjöss samt för andra serviceinriktade aktiviteter i inre och yttre kustvatten. En enhetlig organisation för verksamheten innebär — enligt motionärerna — fördelar, dubbelarbete undviks, övervakningen effektiviseras, materielen kan utnyttjas rationellare. Som exempel på ett sammanhållet ansvar för huvuddelen av de uppgifter som rör sjöövervakning m. m. nämns US Coast Guard i USA.

Ovan (s. 3) har redogjorts för olika myndigheters uppgifter i fråga om övervakning och räddningstjänst till sjöss.

Yrkandena om en utredning om en samordnad sjöövervakning m. m. tillstyrks praktiskt taget av alla de remissmyndigheter som yttrat sig över motionerna. Flera myndigheter finner det lämpligt att samordningsfrågorna tas upp till övervägande. I sjöfartsverkets remissvar anförs att en undersökning om samordningen av räddningstjänsten till sjöss i första hand bör utgå ifrån att en ökad samordning bör komma till stånd genom att resurser hos olika myndigheter sammanförs till en befintlig myndighet. Kustövervakningsutredningen och sjöräddningsutredningen anser att en mer enhetlig organisation för sjöräddning och kustövervakning bör skapas.

I juli månad 1977 bemyndigade regeringen chefen för handelsdepartementet att tillkalla en kommitté (Dir. 1977: 88) med uppdrag att utreda frågor rörande samordning och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. Kommittén skall överta de utredningsuppdrag som har lämnats sjöräddningsutredningen (K 1970: 42) och kustövervakningsutredningen (Fi 1974: 04).

Enligt direktiven behövs klarare riktlinjer för ansvarsfördelning, arbetsuppgifter och befogenheter för den civila övervakningen till sjöss. Det anges vidare som nödvändigt att till utvecklingen anpassade organisations- och ledningsformer fastställs så att befintliga resurser utnyttjas på bästa sätt. Bl. a. behövs en genomgång av kustbevakningens och sjöpolisens verksamhet i syfte att klarare precisera de båda organisationernas arbetsuppgifter. Enligt direktiven talar mycket för att kustbevakningen är lämpad att svara för vissa uppgifter som normalt åvilar polisen och för vilka kustbevakningen genom sin verksamhet och kunskap har speciella förutsättningar.

Vidare anförs i direktiven att många skäl talar för att de största vinsterna beträffande sjöövervakning m. m. kan göras om olika myndighetsuppgifter samordnas utan att detta leder till en sammansmältning till en enda kustbevakningsorganisation. I fråga om räddningstjänsten till sjöss framhålls att kommittén bör studera vilka insatser som behövs

CU 1977/78: 2

vid olika tänkbara större olyckor och då olika slag av räddningstjänst förekommer samtidigt. Härvid bör utgångspunkten vara ett bibehållet samordningsansvar för sjöfartsverket.

Enligt utskottets mening är det värdefullt att en utredning om samordning och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss nu tillsatts. Direktivens utformning ger enligt utskottets mening utrymme för utredning också av alternativ med en mycket långtgående samordning av myndighetsuppgifterna, bortsett från bildandet av en ny och helt fristående organisation. Utskottet har också förutsatt att utredningen får en sådan inriktning. Därmed skulle i väsentliga delar tillgodoses de utredningsbehov som hävdats i de nämnda motionerna och i flera remissyttranden. Med denna utgångspunkt finns sålunda numera inte skäl för något riksdagens initiativ enligt motionsförslagen.

I motionen 1976/77: 928 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer att en beredskapsplan för åtgärder vid större giftkatastrofer utarbetas. Enligt motionärerna saknas beredskapsplan för hur en svårare giftolycka skall handläggas och hur räddningsinsatserna skall samordnas.

Föreskrifter om räddningstjänst till lands finns bl. a. i brandlagen. Med räddningstjänst avses enligt denna lag verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. Lagen är inte tillämplig på åtgärder som avses i lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. eller på sjöräddning eller fjällräddning. Räddningstjänsten ankommer i första hand på det kommunala brandförsvaret. Enligt brandlagen har länsstyrelsen att överta ledningen och förordna särskild befälhavare för räddningstjänst då det är fråga om ett nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningsarbetet. Länsstyrelsen har även att svara för den särskilda planläggning som behövs för räddningstjänsten vid nödlägen. Enligt brandstadgan skall länsstyrelsen tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande ordnat.

Statens brandnämnd har som central förvaltningsmyndighet tillsyn över brandförsvaret. Brandnämnden har i plenum 1977-10-05 godkänt inom nämnden utarbetade anvisningar beträffande den regionala räddningstjänstens organisation Anvisningarna ges ut i samråd med Svenska kommunförbundet efter hörande av brandnämndens råd för räddningstjänst och samtliga länsstyrelser. Anvisningarna innehåller bl. a. exempel på hur länsstyrelsens plan för den regionala räddningstjänsten kan utformas. Anvisningarna skall för att bli gällande underställas regeringen.

Nästan samtliga av de remissinstanser som yttrat sig över motionen har ansett att beredskapsplaner för åtgärder vid större giftkatastrofer

CU 1977/78: 2

bör utarbetas. Svenska kommunförbundet anför i sitt remissvar att — såvitt avser lokala räddningstjänstplaner — en sådan planläggning nu genomförts i flertalet kommuner efter en mall som utarbetats inom förbundet.

Motionen behandlar en fråga av stor vikt. Inte minst inträffade händelser både i vårt land och utomlands har aktualiserat frågan om en ytterligare beredskapsplanläggning för katastrofsituationer. Ett sådant arbete bör initieras på central nivå, en uppfattning som även motionärerna synes dela. Brandlagen — i vilken regler om räddningstjänst till lands finns — har varit i kraft sedan halvårsskiftet år 1974. Som framgått ovan har den lokala beredskapsplanläggningen i stort sett fullbordats, medan räddningstjänstplaner på regional nivå bör kunna utarbetas inom en inte alltför avlägsen framtid. Enligt utskottets mening är det viktigt att de regionala planerna görs färdiga i första hand. Därefter bör lokala och regionala räddningstjänstplaner avstämmas mot varandra och eventuellt överarbetas.

Utskottet, som sålunda ansluter sig till motionärernas utgångspunkter, har ansett sig kunna utgå från att det fortsatta arbetet med beredskapsplanläggningen kommer att ytterligare inriktas också på att täcka katastrofsituationer. Ett sådant arbete kräver emellertid såväl ytterligare tid och resurser som en samordning med beredskapsplanläggningen i övrigt. Det finns nu inte anledning till annat antagande än att frågan följs med uppmärksamhet inom regeringens kansli. Med hänsyn till frågans art skulle det enligt utskottets mening vara angeläget att regeringen i lämpligt senare sammanhang lämnade en översiktlig redovisning av erfarenheterna från arbetet med denna typ av planläggning. Utskottet har emellertid nu inte anledning tillstyrka någon riksdagens åtgärd enligt motionsförslaget.

I motionen 1976/77: 302 (m) begärs en översyn av gällande lagstiftning rörande miljöskydd och räddningstjänst syftande till dels ökad samordning av befintliga resurser, dels ökad insats för regionala åtgärder i fråga om räddningstjänst och miljöskydd. Även denna motion har mottagits positivt av remissinstanserna. Sålunda pekar länsstyrelsen i Malmöhus län på vissa brister i gällande brand- och miljöskyddslagstiftning. Enligt länsstyrelsen är gällande lagstiftning till vissa delar bristfällig och inkonsekvent.

Såväl miljöskyddslagen som brandlagen är av relativt färskt datum. Miljöskyddslagen trädde i kraft vid halvårsskiftet år 1969 och brandlagen fem år senare. Som framgått ovan pågår ett omfattande arbete beträffande beredskapsplanläggningen på regional och lokal nivå. Utskottet finner det lämpligt att detta arbete avslutas innan den i motionen aktualiserade resurssamordningen övervägs. Vidare bör miljöskyddsutredningen samt de båda ovan nämnda utredningarna om sjöövervakning och oljeskyddsberedskap slutföras. Utskottet anser sålunda

CU 1977/78: 2

att det centrala samordningsansvaret bättre bör kunna bedömas när det regionala och lokala planläggningsarbetet beträffande räddningstjänsten till lands avslutats samt när pågående utredningar om sjöräddning, kustövervakning, oljeskyddsberedskap och miljöskyddslagstiftning färdigställts.

Beträffande delyrkandet i motionen om ökad insats för regionala åtgärder i fråga om räddningstjänst och miljöskydd får denna fråga behandlas i det ordinarie budgetarbetet.

Utskottet hemställer

1. beträffande sjöräddning och havsövervakning att riksdagen avslår motionerna 1976/77: 165 och 1286,

2. beträffande beredskapsplan vid giftkatastrofer att riksdagen avslår motionen 1976/77: 928,

3. beträffande ökad samordning av räddningstjänst och miljöskydd att riksdagen avslår motionen 1976/77: 302 i motsvarande del,

4. beträffande ökad insats för regionala räddningstjänståtgärder att riksdagen avslår motionen 1976/77: 302 i motsvarande del.

Stockholm den 18 oktober 1977

På civilutskottets vägnar KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Georg Danell (m), Oskar Lindkvist (s), Lars Henrikson (s), Thure Jadestig (s), Anna Eliasson (c), Maj-Lis Landberg (s), Per-Erik Nisser (m), Birgitta Dahl (s), Kerstin Andersson i Hjärtum (c), Magnus Persson (s), Eric Hägelmark (fp), Torsten Sandberg (c) och Wilhelm Gustafsson (fp).

CU 1977/78: 2

10 Bilaga

Sammanställning av remissyttranden

Motionerna 1976/77:165 och 1286

Nästan samtliga remissinstanser som yttrat sig över motionerna anser att en utredning om sjöövervakning samt om samordning av räddningstjänsten till sjöss bör komma till stånd. Endast industriverket anser tillräcklig anledning saknas att bifalla motionerna. Därvid hänvisas till ett remissvar avgivet av den till industriverket knutna Rådgivande nämnden för transport av farligt gods. I nämndens remissvar anförs att den i motionerna påstådda splittringen endast är skenbar.

Flera av de remissinstanser som tillstyrkt förslaget i motionerna har i sina remissvar särskilt behandlat vissa frågor.

Sålunda anför bl. a. överbefälhavaren (ÖB), länsstyrelsen i Malmöhus län samt Sveriges fiskares riksförbund att behovet av en bättre havsövervakning kommer att bli nödvändig vid en kommande utökning av den svenska fiskezonen. Vidare finner ÖB det viktigt att den militära medverkan i sjöräddningen beaktas.

Rikspolisstyrelsen som anser erfarenheterna från sjöpolisverksamheten goda kan inte biträda uppfattningen i motion 165 om att kustbevakningen har speciella förutsättningar att handha vissa uppgifter som normalt åvilar polisen. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning är det felaktigt att utskifta polisiära uppgifter på andra organ än den reguljära polisen. En sådan ordning skulle leda till samordningsproblem. Dock bör en utredning tillsättas för att se över räddningstjänstens organisation i dess helhet.

Sjöfartsverket anför att verket inom ramen för sina uppgifter har ett samordningsansvar för sjöräddningsarbetet i vilket flera myndigheter och frivilliga organisationer deltar. Verket finner det lämpligt att det i första hand undersöks om en ökad samordning kan komma till stånd genom att resurser hos olika myndigheter sammanförs till en befintlig myndighet. Verket har ansvar för flera aktiviteter av operativ art — bl. a. lotsning, isbrytning, sjökartläggning — där effektivitetsvinster troligen kan göras genom samordning med andra myndigheter. Verket har i samarbete med statskontoret påbörjat en utredning rörande sjöfartsverkets verksamhet och organisation.

En samlad rationaliseringsinsats kan enligt statskontoret möjligen skapa bättre underlag för att mera jämt fördela arbetstillfällena mellan olika orter på kusterna. Vidare bör det vara möjligt att nå bättre avvägning mellan olika yrkeskårers ansvar och befogenheter så att t. ex. tullpersonalen får möjligheter att handha vissa polisiära befogenheter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar att forskning igångsätts i syfte att utveckla metoder för att bekämpa olja och kemikalier som vid en olycka till havs når stränderna. Enligt länsstyrelsen är bekämpningsmetoderna till havs väl utvecklade. Vidare bör insamlandet och destruktionen av olja- och kemikalieutsläpp åvila en och samma myndighet. Rutinerna för alarmering vid olyckor till havs bör utformas så att t. ex. brandförsvar och sjukvårdsmyndigheter larmas samtidigt med sjöräddningsorganen. Länsstyrelsen tillstyrker en utredning varvid samordningen mellan räddningstjänsten till havs och i land bör beaktas.

CU 1977/78: 2

11 Svenska kommunförbundet anför att några allvarliga kompetenstvister mellan statliga instanser engagerade i räddningstjänsten inte rapporterats till förbundet från kommunalt håll. Då det emellertid enligt förbundets mening är troligt att en genomgång av de olika organens uppgifter och verksamhet skulle visa att vissa rationaliseringsvinster finns att göra har förbundet inte någon erinran mot att en genomgång kommer till stånd.

Det system för sjöräddningstjänsten som varit i bruk i ca 30 år och som bygger på televerkets kustradiostationer som larm- och koordineringscentraler har enligt sjöräddningssällskapet fungerat tillfredsställande. Sällskapet anför att sjöfartsverket bör förstärkas som landets nautiska centrum och att tullens kustbevakning borde ingå i sjöfartsverket. Vidare bör en havsövervakning organiseras så att marinens resurser tas i anspråk.

Lotsförbundet anser att sjöräddningen väl fyller sin uppgift. Under sjöfartsverkets huvudmannaskap finns i dag en effektivt fungerande sjöräddningsorganisation, och de brister som påtalas i motionerna synes vara möjliga att förebygga genom ökad internutbildning och utförligare arbetsinstruktioner när miljöskador kan väntas inträffa. Slutligen anför förbundet att en organisation av modell Coast Guard inte är erforderlig eller ekonomiskt försvarbar. Däremot bör största vikt läggas på det sjösäkerhetsarbete som utförs av sjöfartsverket.

Kustövervakningsutredningen delar uppfattningen som förs fram i motionen 1976/77: 165 att en ny utredning bör överta de uppdrag som tilldelats kustövervakningsutredningen och sjöräddningsutredningen. En mer enhetlig organisation för sjöräddning och kustövervakning bör skapas. Frågan om sjöräddningens organisation bör enligt utredningen inte ses separat från övriga frågor angående den civila kustövervakningen.

Sjöräddningsutredningen instämmer i kustövervakningsutredningens remissvar.

Motionen 1976/77: 928

Statens naturvårdsverk anser att beredskapsplaner för åtgärder vid större giftkatastrofer bör utarbetas. Det erfordras även beredskapsplaner avseende transporter av farliga ämnen på väg och till sjöss. F. n. pågår diskussionen mellan generaltullstyrelsen, SMHI och naturvårdsverket om utformningen av prognosberedskap i samband med bl. a. katastrofartade utsläpp av olja och kemikalier till sjöss. Verket anser att aktuella problemområden bör inventeras av länsstyrelserna.

Den till statens industriverk knutna Rådgivande nämnden för transport av farligt gods anser att syftet med motionen 1976/77: 928 kan tillgodoses utan att andra särskilda åtgärder vidtas än att större resurser ställs till ansvariga myndigheters förfogande.

Statens brandnämnd anför att den direkta verksamheten till följd av sådana nödlägen som avses i motionen får betraktas som räddningstjänst i brandlagens bemärkelse och faller inom statens brandnämnds ansvarsområde. Brandnämnden har utarbetat råd och anvisningar för länsstyrelsernas planering av regional räddningstjänst. Dessa kommer snart att publiceras. De olyckor som avses i motionen är enligt brandnämnden emellertid av sådan art att brandlagen sannolikt inte är tillräcklig. Statens brandnämnd saknar resurser att inom rimlig tid kunna utarbeta beredskapsplaner för olyckor som fordrar mycket stora insatser av såväl kortvarig som mycket långvarig karaktär. Nämnden anser att en plan

CU 1977/78: 2

för sådana olyckor bör utarbetas av en på lämpligt sätt sammansatt utredning.

De ofta förekommande transporterna av farligt gods som f. n. sker på järnväg och landsväg kräver enligt Svenska brandbefälets riksförbund särskild uppmärksamhet. En kartläggning av transporternas innehåll och omfattning måste enligt förbundet snarast komma till stånd. Förbundet anför att i flera motioner ifrågasätts om tillräcklig utbildning meddelats berörd personal och noterar att utbildning ännu tre år efter den nuvarande brandlagens ikraftträdande inte påbörjats.

Efter att ha redogjort för gällande lagstiftning och vidtagna åtgärder vid nödlägen och katastrofer anför landstingsförbundet att det är angeläget att kartlägga olycksrisker och motverka skador i samband med hantering av farliga ämnen. Effekterna av hittills vidtagna åtgärder har emellertid ännu inte slutligen kunnat bedömas och därmed inte heller behovet av en särskild beredskapsplan för åtgärder vid större giftolyckor.

Samtliga fem länsstyrelser som anmodats yttra sig över motionen anser att ökade personella och materiella resurser fordras så att adekvata åtgärder kan vidtas vid en mer komplicerad och omfattande giftolycka. Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt i Norrbottens län tillstyrker motionen, medan länsstyrelsen i Blekinge län är tveksam till behovet av centrala beredskapsplaner. Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker bifall till motionen.

Katastrof forskningsgruppen vid Uppsala universitet understryker vikten av att de sociala och socialpsykologiska problemen i samband med t. ex. giftkatastrofer beaktas. När beredskapsplaner för katastrofsituationer utformas är det betydelsefullt att inte bara lösa de tekniska, medicinska och kemiska problemen utan även de mänskliga. Gruppen anser att en utredning för utarbetande av en beredskapsplan bör komma till stånd. En sådan utredning bör emellertid ha ett vidare syfte än vad som angetts i motionen och omfatta även organisatoriska, sociala och socialpsykologiska aspekter.

Svenska kommunförbundet upplyser att flertalet kommuner utarbetat en plan för räddningstjänstinsatserna samt att därvid i flertalet kommuner använts en mall som framtagits av förbundet.

Motionen 1976/77: 302

Rikspolisstyrelsen finner det viktigt att ett centralt lednings- och samordningsorgan omedelbart upprättas vid räddningsåtgärder för att avvärja eller begränsa skadeverkningar efter olycka vid hantering och transport av farligt gods. F. n. saknas regler om lednings- och samordningsansvar på central nivå. Styrelsen anser i likhet med motionärerna att en översyn av gällande lagstiftning rörande räddningstjänst och miljöskydd är behövlig.

Statskontoret anför att en översyn av författningar rörande räddningstjänst och miljöskydd bör anstå i avvaktan på den av kontoret föreslagna utredningen om räddningstjänsten till havs.

Länsstyrelsen i Stockholms län som ansluter sig till uppfattningen i motionen om behovet av central samordning av miljöskydds- och räddningstjänstfrågorna anser emellertid att en sådan samordning i och för sig inte kräver en översyn av gällande lagstiftning. Länsstyrelsen avstyrker därför den föreslagna översynen men tillstyrker att åtgärder vidtas för att säkerställa samordningen av miljöskydds- och räddningstjänstfrågorna.

CU 1977/78: 2

13 Länsstyrelserna i Blekinge län, Göteborgs och Bohus län samt Norrbottens län tillstyrker bifall till motionen. Därvid anför dock länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att endast kort tid förflutit sedan statsmakterna tog ställning i ämnet. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att behovet av samordning bör beaktas vid behandlingen av förslagen från sjöräddningsutredningen och kustövervakningsutredningen. Alternativt kan övervägas att tillkalla en särskild utredning för att klarlägga samordningsfrågorna. Länsstyrelsen bedömer dock inte detta erforderligt f. n.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker i ett omfattande remisssvar bifall till motionen. Efter att ha beskrivit de uppgifter som genom 1974 års brandlag ålagts länsstyrelsen dras vissa slutsatser om tillämpningen av lagen samt om brister i gällande brand- och miljölagstiftning. Sålunda konstaterar länsstyrelsen att gällande lagstiftning till vissa delar är bristfällig och inkonsekvent. Detta gäller bl. a. brandlagens tillämpningsområde. Vid en olycka i atomanläggning som förorsakar radioaktivt utsläpp är brandlagen inte tillämplig trots att brandförsvaret alltid anlitas i dessa sammanhang. Bättre samordning mellan brandlagen och lagen om skydd mot olyckor vid atomanläggningar bör åstadkommas. Länsstyrelsen anför även att bestämmelserna om tjänsteplikt bör ändras så att kommunal brandchef ges rätt att besluta om tjänsteplikt inte bara som f. n. för släckning av brand utan även för andra nödlägen — nödlägen vid vilka brandchef i dag måste vända sig till länsstyrelse som har att i dessa fall besluta om tjänsteplikt. Vidare bör möjlighet att föreskriva åtgärder till förelägganden om förebyggande åtgärder ses över. F. n. har kommunal brandchef möjlighet att föreskriva åtgärder till förebyggande av brand, och länsstyrelsen har att föreskriva åtgärder för att begränsa skador vid utflöde av miljöfarlig vara. I övrigt saknas möjlighet att föreskriva åtgärder till förebyggande av nödlägen. Slutligen pekar länsstyrelsen på bristen på samordning mellan brandlagen och miljöskyddslagen. Bl. a. framhålls att föreskrifter enligt 15 § brandlagen bör samordnas med koncessionsnämndens tillståndsprövning, så att skyddet för befolkningen mot akuta skador vid okontrollerade större utsläpp av miljöfarlig vara kan bättre beaktas. Länsstyrelsen anser att det centrala samordningsansvaret bör tilldelas en myndighet förslagsvis statens brandnämnd med Rådet för räddningstjänst.

Svenska kommunalarbetareförbundet — vars yttrande begränsats till frågor rörande det kommunala brandförsvarets del i räddningstjänsten — anser att en översyn av samordningsfrågorna vore värdefull. Förbundet understryker vikten av ett kommunalt inflytande på räddningstjänsten.

Statens industriverk finner inte tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka motionen. Av utdrag ur protokoll vid sammanträde med den till verket knutna Rådgivande nämnden för transport av farligt gods framgår att eftersom den nu gällande lagstiftningen om räddningstjänst trädde i kraft så sent som 1974-07-01 det f. n. saknades anledning att bifalla det i motionen framställda yrkandet. Hittills gjorda erfarenheter tyder inte på att lagstiftningen skulle vara bristfällig eller annars inte vara så uppbyggd att syftet med lagstiftningen kan tillgodoses.

Statens brandnämnd anser att utarbetandet av en beredskapsplan för åtgärder vid större giftkatastrofer — något som nämnden förordar — kan förutses även lösa de i motionen 302 berörda frågorna.

Svenska brandbefälets riksförbund finner skäl saknas att tillsätta flera

CU 1977/78: 2 14

utredningar rörande organisationen av räddningstjänstorganen. I stället kräver förbundet ett aktivt handlande från huvudmännen och statens sida när resurserna för samhällets miljö och samhällsskydd skall fördelas. Enligt förbundets uppfattning är räddningstjänsten framför allt en fråga om resurser.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770059