Angående verkställd granskning av riksgäldskontorets förvaltning jämte motion
FiU 1977/78:25
Finansutskottets betänkande 1977/78:25
angående verkställd granskning av riksgäldskontorets förvaltning jämte motion
I detta betänkande behandlar utskottet
fullmäktiges i riksgäldskontoret förvaltningsberättelse för år 1977 (redogörelse 1977/78:8),
den med anledning av förvaltningsberättelsen väckta motionen 1977/ 78:1752 av Olof Palme m. fl. (s) samt
riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning av riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning under budgetåret 1976/77 (redogörelse 1977/78:11).
1. Motion med anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förvaltningsberättelse för år 1977 (redog. 1977/78:8). I motionen 1977/78:1752 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad som anförts i motionen.
Enligt motionärerna representerar den statliga utlandsupplåningen, som 1977 uppgick till nästan 9 miljarder kr., en mycket radikal kursomläggning i den ekonomiska politiken. Denna upplåning kommerenligt motionärerna att på sikt leda till att den ekonomiska politiken alltmer får föras på de villkor som anges av långivarna och alltså innebära en successivt minskad nationell självständighet vid utformningen av politiken. Av finansplanen framgår att en betydande del av det statliga budgetunderskottet också under år 1978 kommer att motsvaras av en statlig utlandsupplåning. Vad som enligt motionärerna inger den största oron är att detta betydande upplåningsbehov inträffar samtidigt med att investeringarna i vår ekonomi fortsätter att vika. Den internationella upplåningen kommer således i huvudsak att användas för att täcka löpande konsumtionsutgifter.
Motionärerna hänvisar till att det i motionen 1977/78:654 förordats att den ekonomiska politiken läggs om så att vi kraftigt ökar kapitalbildningen, främst på industriinvesteringarnas och bostadsbyggandets områden. Med en sådan, annorlunda inriktning av den ekonomiska politiken är motionärerna beredda att övergångsvis acceptera en viss begränsad statlig upplåning i utlandet. Denna upplåning bör enligt motionärerna knytas an till konkreta projekt och till investeringar som siktar till att långsiktigt förstärka den svenska ekonomins konkurrenskraft och minska underskottet i vår utrikeshandel.
1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 25
FiU 1977/78:25
2 Utskottet
Utskottet vill inledningsvis understryka att det självfallet inte är fullmäktige i riksgäldskontoret som har att besluta om inriktningen av den ekonomiska politiken. Redan denna omständighet talar för att ett tillkännagivande riktat till fullmäktige i riksgäldskontoret i enlighet med vad som förordas i motionen inte bör göras.
Underskottet i bytesbalansen och därmed behovet av utlandsupplåning är direkt beroende av vilken aktivitetsnivå man upprätthåller inom samhällsekonomin. En minskning av upplåningsbehovet utomlands skulle därför i första hand behöva åstadkommas genom en minskad inhemsk resursförbrukning, främst privat konsumtion. En sådan minskning skulle direkt få till följd en ökad arbetslöshet. Utskottet kan inte acceptera en politik som i nuläget skulle innebära en mycket kraftig försämring av hushållens köpkraft och leda till snabbt ökande arbetslöshet. Av bl. a. dessa skäl har också den i motionen 654 förordade inriktningen av den ekonomiska politiken redan avvisats av riksdagen.
Vid given ekonomisk politik och det därav följande bytesbalansunderskottet återstår att bedöma vilken eller vilka sektorer inom ekonomin som skall svara för den nödvändiga utlandsupplåningen. Utskottet har bl. a. i betänkandet FiU 1976/77:10 utförligt behandlat denna fråga och där bl. a. framhållit att det från industrins kreditförsörjningssynpunkt är en fördel att staten tillgodoser en del av sitt upplåningsbehov genom utländsk upplåning. Ett annat skäl för statlig utlandsupplåning som anfördes är att staten är mera kreditvärdig och därför kan få något bättre lånevillkor än kommuner och företag. Vad gäller synpunkten att det skulle vara särskilt anmärkningsvärt att staten skulle låna utomlands för att täcka löpande utgifter fann utskottet inte att det föreligger någon reell skillnad mellan att staten täcker en del av sitt lånebehov utomlands och att staten i stället lägger beslag på en större andel av den inhemska kreditmarknaden, varigenom företag och kommuner i högre grad tvingas ut på den utländska lånemarknaden. Det bör i sammanhanget tilläggas att inte heller bedömningen av hur stor andel av statens upplåningsbehov som bör täckas på den inhemska kreditmarknaden kan göras enbart av fullmäktige i riksgäldskontoret. De kreditpolitiska bedömningarna i anslutning härtill måste göras av riksbanken.
1 motionen framförs en idé om att den statliga utlandsupplåningen bör knytas till konkreta projekt eller till investeringar som siktar till att långsiktigt förstärka den svenska ekonomins konkurrenskraft. Utskottet har för sin del svårt att se hur detta rent praktiskt skulle kunna ordnas. Dessutom torde långivarnas syn på utlandsupplåningen enligt utskottets mening knappast komma att förändras på det sätt motionärerna tror genom en sådan åtgärd. Långivarnas uppfattning om den svenska statens kreditvärdighet torde under alla förhållanden grunda sig på bedömningar av vårt lands vilja och förmåga att betala tillbaka lånen och på analyser av den förda ekonomiska politiken och inte på till vilket specifikt ändamål lånen används.
FiU 1977/78:25
3 Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår motionen 1977/78:1752.
2. Riksgäldskontorets förvaltning under år 1977. Till finansutskottet har remitterats fullmäktiges i riksgäldskontoret till riksdagen avgivna förvaltningsberättelse för år 1977 (redogörelse 1977/78:8).
Förutom av nämnda berättelse har utskottet tagit del av dels riksgäldskontorets årsbok budgetåret 1976/77, dels de hos fullmäktige i riksgäldskontoret under år 1977 förda protokollen.
Till utskottet har vidare remitterats riksdagens revisorers berättelse (redogörelse 1977/78:11) över verkställd granskning av riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning under budgetåret 1976/77 - det senast avslutade räkenskapsåret.
Utskottet har vid sin granskning av nämnda berättelse, årsbok och protokoll inte funnit något förhållande som påkallat särskilt yttrande från utskottets sida, vilket utskottet härmed får för riksdagen anmäla.
3. Ansvarsfrihet för budgetåret 1976/77. Riksdagens revisorer har tillstyrkt att ansvarsfrihet beviljas fullmäktige för riksgäldskontorets förvaltning under budgetåret 1976/77.
Utskottet får under hänvisning till vad sålunda förekommit hemställa
att riksdagen beviljar fullmäktige i riksgäldskontoret ansvarsfrihet för förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli 1976-30 juni 1977.
Stockholm den 6 april 1978
På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN
Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson (c), Knut Wachtmeister (m), Knut Johansson (s). Torsten Gustafsson (c). Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s), Arne Gadd (s), Sven-Olov Träff(m). Per-Axel Nilsson (s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Karl Erik Olsson (c). Karin Flodström (s) och Göthe Knutson (m),
dock att Axel Kristiansson (c) och Paul Jansson (s) ej deltagit vid behandlingen av punkterna 2 och 3.
FiU 1977/78:25
4 Särskilt yttrande
vid punkten 1 (Motion med anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förvaltningsberättelse för år 1977) av Kjell-Olof Feldt (s), Knut Johansson (s), Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s) och Karin Flodström (s) som anför:
1 motionen 1977/78:654 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen av Olof Palme m. fl. (s) förordades en i förhållande till finansplanen klart annorlunda utformning av den ekonomiska politiken. Bl. a krävdes att denna skulle inriktas på att åstadkomma en kraftfull ökning av investeringarna i vår ekonomi för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i efterfrågan och i våra produktionsresurser. Därigenom skulle vi kunna förstärka vår internationella konkurrenskraft och på sikt bygga bort underskottet i vår utrikeshandel. För att åstadkomma detta krävdes bl. a. att den ekonomiska politiken målmedvetet inriktades på att nedbringa det alltför stora underskottet i statsbudgeten och att politiken utformades med ett starkare inslag av selektiva åtgärder inordnade i ett långsiktigt och planmässigt återställande av den svenska ekonomins styrka.
Den förordade politiken för att kraftigt öka investeringarna omfattade följande åtta åtgärdsgrupper:
1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital.
2. Inrättande av en strukturfond på 4 miljarder kronor för offensiva industrisatsningar.
3. En kraftig ökning av bostadsbyggandet.
4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom den statliga företagsgruppen.
5. Industriella satsningar på samarbets- och upphandlingsprojekt bl. a. tillsammans med kommunerna.
6. Satsningar för att öka avkastningen i skogsbruket.
7. Ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet.
8. En energipolitik i enlighet med 1975 års beslut.
Med en sådan inriktning av den ekonomiska politiken skulle den statliga upplåningen i utlandet på sikt kunna begränsas. Visserligen kunde denna mera expansiva utformning av politiken övergångsvis ha medfört behov av en statlig upplåning men denna kunde dock accepteras om den kopplades samman med en politik som siktade till att planmässigt återföra vårt land till balans i de utrikes betalningarna.
I motionen 1977/78:1752 av Olof Palme m. fl. (s) med anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förvaltningsberättelse för år 1977 framhålls att man har anledning räkna med att internationella långivare ser på en utlandsupplåning på ett mera positivt sätt om den ingår som ett led i en politik som syftar till att målmedvetet bygga bort underskottet i utrikeshandeln, än
FiU 1977/78:25
om den endast används för att finansiera löpande konsumtionsutgifter. Den statliga upplåningen borde därför anknyta till konkreta projekt eller till investeringar som siktar till att långsiktigt förstärka den svenska ekonomins konkurrenskraft och minska underskottet i vår utrikeshandel. En internationell upplåning för att förse strukturfonden med medel för sin utlåning skulle kunna utgöra ett gott exempel på inriktningen av den förordade politiken.
Riksdagen har emellertid, sedan motionen 1752 väcktes, beslutat avvisa de socialdemokratiska förslagen om den ekonomiska politikens inriktning. Därmed faller också yrkandet i denna motion. Våra invändningar kvarstår dock. Den borgerliga regeringen fortsätter med sin utmanande svaga finanspolitik vilket i sin tur nödvändiggör en betydande internationell upplåning för rena konsumtionsändamål. Enligt vår mening leder denna inriktning av politiken och den därmed förenade internationella upplåningen till klara risker för den samhällsekonomiska balansen. Den kan på sikt försvåra våra möjligheter att snabbt komma tillbaka till balans i våra utrikes affärer.
■