Med anledning av motion om försäljningen av staten tillhörig fast egendom

FiU 1977/78:3

Finansutskottets betänkande 1977/78:3

med anledning av motion om försäljningen av staten tillhörig fast egendom

1 motionen 1976/77:50 av Bengt Börjesson m. fl. (c, s, m, fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna att staten vid försäljning av den tillhörig fast egendom bör, då synnerliga skäl och ömmande omständigheter föreligger, hembjuda den fastighet som åsyftas till eventuell hyresgäst till ett pris motsvarande aktuellt marknadsvärde.

I förordningen om försäljning av staten tillhörig fast egendom, m. m. (1971:727, ändrad 1971:1069, 1972:589, 1976:170) stadgas att försäljning av staten tillhörig fast egendom får ske på offentlig auktion eller genom infordrande av anbud genom annons i pressen. Om tillfredsställande pris inte kunnat uppnås genom försäljning på offentlig auktion eller genom anbudsförfarande eller om försäljning i någon av dessa former, med hänsyn till det ändamål för vilket egendomen är avsedd att användas, bedöms som mindre ändamålsenlig, får försäljning ske i annan ordning, exempelvis genom förhandlingar med olika spekulanter.

Stadgandet innebär, anför motionärerna, att den försäljningsform som i det enskilda fallet bedöms som den lämpligaste också skall tillämpas. Försäljningsformerna offentlig auktion och anbudsförfarande är jämställda. Det förfaringssätt som kan antas leda till det högsta priset skall användas. Normalt torde anbudsförfarandet bedömas som det lämpligaste (prop. 1971:175 s. 6). Först om något av dessa förfaringssätt inte kan anses vara det bästa, antingen på grund av att det inte leder till ett tillräckligt högt pris (som motsvarar marknadsvärdet) eller på grund av att varken auktions- eller anbudsförfarandet bedöms som ändamålsenligt ”med hänsyn till det ändamål för vilket egendomen är avsedd att användas” får annat förfaringssätt tillgripas.

Enligt uppgift från byggnadsstyrelsen har där en särskild praxis utbildats vid försäljning av statens fasta egendom. Om det gäller ett enfamiljshus, i vilket någon har sin bostad, erbjuds regelmässigt den som bebor huset att köpa det till ett av byggnadsstyrelsen fastställt pris. Det begärda priset motsvarar då det beräknade marknadsvärdet. Först om den boende avvisar erbjudandet offentliggörs försäljningen.

Vad beträffar statensjärnvägar har man, anför motionärerna, den principen att SJ skall tillse att högsta möjliga köpeskilling erhålls. Försäljningen bör normalt ske på offentlig auktion men om kommun behöver marken för samhällsbyggnadsändamål får överlåtelse ske utan offentliggörande. Däremot tillämpas icke den principen vid försäljning av enfamiljshus att den som bebor fastigheten också skall ha möjlighet att förvärva densamma till ett av SJ fastställt pris.

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 3

2 FiU 1977/78:3

Motionärerna redovisar utförligt ett enskilt fall som exempel på att de av SJ tillämpade principerna kan få orimliga konsekvenser. Statens järnvägar efterhörde en kommuns intresse av att köpa en SJ tillhörig fastighet, en banvaktstuga. Kommunen beslöt förvärva fastigheten med omgivande mark i avsikt att på oförändrade villkor vidareförsälja den till den person som hyrde stugan, en pensionerad f. d. SJ-anställd som bott i stugan hela sitt liv. Någon försäljning kom emellertid inte till stånd. Enligt motionärerna har det vid kontakter med SJ i frågan framgått att SJ ej vill sälja fastigheten till kommunen på grund av att den ej erfordras för samhällsbyggnadsändamål. Visserligen har, anför motionärerna, hyresgästen ifråga och hans hustru tillförsäkrats att de får bo kvar i stugan, vilket är av visst värde, men önskvärdheten för dem att förvärva stugan kvarstår. Motionärerna pekar bl. a. på att förbättringslån inte kan utgå om man ej har äganderätten till fastigheten.

Motionärerna konstaterar att SJ naturligtvis har full rätt att ej försälja fastigheten till kommunen - då kommunen icke behöver markområdet för samhällsbyggnadsändamål. SJ hänvisar till ett riksdagsbeslut år 1965 avseende försäljning av banvaktstuga till en SJ-anställd. Motionärerna menar emellertid att man inte bör glömma bort att det fall som det här är fråga om bör betecknas som ett särfall och ett ömmande sådant. Den långa tjänstgöringen bör rimligtvis väga tungt.

Det normala försäljningssättet bör, enligt motionärernas mening, vara att fastigheten utbjuds till allmän försäljning. Om emellertid ömmande omständigheter i något fall kräver att staten som hyresvärd skyddar en hyresgästs framtida möjligheter att bo kvar, t. ex. på grund av ett långvarigt hyresförhållande i samband med anställning, blir försäljningsförordningens huvudsyfte tillgodosett genom att hyresgästen erbjuds att köpa fastigheten till ett pris som motsvarar marknadsvärdet med avdrag med det negativa värde som betingar en fastighet där vederbörande hyresgäst har boenderätt under makarnas återstående livstid.

Utskottet

De bemyndiganden riksdagen lämnat regeringen i fråga om försäljning m. m. av statens fasta egendom innebär bl. a. att regeringen utan värdemässig begränsning får besluta om försäljning av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål. Vid försäljning eller byte i annat fall har bemyndigandet för regeringen begränsats till 2 000 000 kr. i varje särskilt fall. Med värde avses här egendomens taxeringsvärde eller, om taxeringsvärde inte är åsatt, egendomens saluvärde. Riksdagen har vidare bemyndigat regeringen att delegera sin rätt att besluta till berörda verk eller andra centrala förvaltningsmyndigheter inom värdegränser som regeringen fastställer. Föreskrifter härom och om försälj ni ngsförfarandet m. m. finns intagna i cirkuläret (1971:727, ändrat 1971:1069,1972:589 och 1976:170), om försäljning av staten

FiU 1977/78:3

tillhörig fast egendom, m. m.

Bestämmelserna om förfarandet vid försäljning syftar till att ge staten bästa möjliga villkor. Normalt bör, enligt vad som föreskrivs i förordningens 28 §, försäljning ske på offentlig auktion eller genom infordrande av anbud. Om emellertid tillfredsställande pris icke kunnat uppnås genom försäljning på offentlig auktion eller genom anbudsförfarande ”eller om försäljning i någon av dessa former, med hänsyn till det ändamål för vilket egendomen är avsedd att användas, bedömes som mindre ändamålsenlig”, får försäljning ske i annan ordning, exempelvis genom förhandlingar med olika spekulanter.

Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen att staten vid försäljning av fast egendom bör hembjuda egendomen till en eventuell hyresgäst till ett pris motsvarande aktuellt marknadsvärde, då synnerliga skäl och ömmande omständigheter föreligger. Man ger i motionen ett exempel på ett sådant fall.

Enligt utskottets mening bör sociala och humanitära motiv tillmätas betydelse, då försäljning av en staten tillhörig fastighet aktualiseras. Utskottet konstaterar att gällande förordning om villkoren för försäljning av staten tillhörig fast egendom ger utrymme för hänsynstagande av denna art. Budgetministern har givit samma uppfattning till känna då han besvarade en interpellation i ämnet den 15 mars 1977. Något riksdagens tillkännagivande är mot denna bakgrund inte erforderligt.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:50.

Stockholm den 25 oktober 1977

På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s). Axel Kristiansson (c), Knut Wachtmeister (m). Torsten Gustafsson (c), Arne Pettersson (s). Anton Fågelsbo (c), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Torsten Karlsson (s), Rune Rydén (m), Rune Johansson i Åmål (s) och Karin Flodström (s).

iB, Stockholm 1977