Med anledning av regeringens i propositionen 1977/78:150 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen m. m. jämte motioner

Finansutskottets betänkande

FiU 1977/78: 40

1977/78: 40

med anledning av regeringens i propositionen 1977/78:150 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen m. m. jämte motioner

I propositionen 1977/78:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen i

bilaga 1 (ekonomidepartementet) föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

Vid bilaga 1, Reviderad finansplan 1978, har som bilaga fogats Reviderad nationalbudget 1978.

I propositionen har regeringen vidare i

bilaga 2 (budgetdepartementet) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

2. till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1978/79 anvisa vissa i propositionen angivna reservationsanslag,

3. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i anslagsbehållningarna för ibudgetåret 1978/79,

4. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1978/79,

5. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1978/79,

6. godkänna beräkning av driftbudgetens inkomster för budgetåret 1978/79 enligt en vid propositionen fogad specifikation,

7. godkänna förslaget till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret 1978/79,

8. på kapitalbudgeten beräkna den mot investeringsplanen svarande inkomsttiteln Lånemedel till 7 657 716 000 kr.

Vid bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1978/79, har fogats som Bilaga 1: Långtidsbudget för perioden 1978/79—1982/83 Bilaga 2: Riksrevisionsverkets beräkning över utfallet av statens budget för budgetåret 1977/78 Bilaga 3: Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret 1978/79

Bilaga 4: Specifikation av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret 1978/79

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78: 40

2 Bilaga 5: Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen för budgetåret 1978/79 Bilaga 6: Förslag till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret 1978/79

Bilaga 7: Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1978/79 sedan budgetpropositionen Bilaga 8: Lagförslag

Vidare har regeringen i

bilaga 3 (arbetsmarknadsdepartementet) anmält frågan om slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1978/79 såvitt avser arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde, varvid ytterligare 450 000 000 kr. begärs under tolfte huvudtiteln.

Propositionen har hänvisats såvitt avser bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1978, moment 5 i hemställan (förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1978/79) till skatteutskottet, såvitt avser bilaga 3, Arbetsmarknadsdepartementet, till arbetsmarknadsutskottet och i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1978/79, i vad avser hemställan under moment 2 i sitt betänkande med anledning av regeringens förslag om anslag för budgetåret 1978/79 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar (FiU 1977/78: 44), momenten 3, 4 och 6 i sitt betänkande angående inkomster på statsbudgeten för budgetåret 1978/79 (FiU 1977/78: 47) samt momenten 7 och 8 i sitt betänkande angående investeringsplan och investeringsstater för budgetåret 1978/79 (FiU 1977/78: 46).

Utskottet behandlar i detta betänkande

under avsnitt A. Ekonomidepartementet

dels bilaga 1, Reviderad finansplan 1978,

dels de med anledning av propositionen 1977/78: 150 väckta motionerna 1977/78:

1969 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk),

1977/78: 1970 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser hemställan under 1,

1977/78: 1971 av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 1972 av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 1974 av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 1975 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser hemställan under 1—7 och 9—24 (yrkandet under 8 som berör varvsindustrin har överlämnats till näringsutskottet),

FiU 1977/78: 40

under avsnitt B. Budgetdepartementet

dels bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1978/79, i vad avser de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen,

dels följande motioner

1977/78: 1970 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser hemställan under 2,

1977/78: 1975 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser hemställan under 25.

FiU 1977/78: 40

4 A. EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade finansplanen 1978

I propositionen 150 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1977/78: 1969 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att avslå de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i den reviderade finansplanen,

2. att hos regeringen hemställa om förslag för höjda barnbidrag, pensioner och studiebidrag i enlighet med de förslag som finns angivna i motionen,

3. att uttala sig för pris- och hyresstopp och hos regeringen hemställa om förslag i enlighet därmed,

4. att godkänna den politik för stoppad kapitalexport och aktievinstutdelning som förordas i motionen,

5. att uttala sig för en alternativ sysselsättningspolitik med nationalisering av viktiga nyckelindustrier och uppbyggandet av nya statsindustrier i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen,

6. att uttala sig för ökat bostadsbyggande i enlighet med motionen och hos regeringen hemställa om förslag i enlighet därmed,

7. att hos regeringen hemställa om en 50-procentig minskning av militärutgifterna,

8. att i övrigt uttala sig för den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i motionen,

1977/78: 1970 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen,

1977/78: 1971 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen

1. godkänner de grunder för extra tillägg till barnbidrag som angivits i motionen,

2. till Extra tillägg till barnbidrag (socialdepartementet) för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 890 000 000 kr.,

1977/78: 1972 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen

1. godkänner de grunder för extra tillägg till studiebidrag m. m. som angivits i motionen,

2. till Extra tillägg till studiebidrag m. m. (utbildningsdepartementet) för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 60 000 000 kr.,

FiU 1977/78: 40

1977/78: 1974 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar 1.

att hos regeringen hemställa att konsumentpriset på mjölk, ost, nötkött, bröd och mjöl sänks med i motionen angivna belopp,

2. att till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under jordbruksdepartementets huvudtitel anvisa ett extra anslag av 850 milj. kr.,

3. att genom utnyttjandet av dessa medel kompensera jordbruket genom särskilda pristillägg på berörda jordbruksprodukter för de i motionen föreslagna prissänkningarna,

1977/78: 1975 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att ett bostadsbyggnadsprogram om 85 000 lägenheter genomförs under budgetåret 1978/79,

2. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att ytterligare 20 000 barnstuge- och fritidshemsplatser skall byggas under budgetåret 1978/79 och att erforderliga statsbidrag härför utgår,

3. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att personaltätheten i daghemmen blir 1 personal på 4 barn,

4. att hos regeringen hemställa om åtgärder för 6 000 nya tjänster inom sjukvården,

5. att hos regeringen hemställa om åtgärder för 5 000 nya tjänster inom äldreomsorgen,

6. att hos regeringen hemställa om åtgärder för en förbättrad kollektivtrafik — såväl statlig som kommunal — av sådan omfattning att 12 000 ytterligare tjänster inrättas,

7. att hos regeringen hemställa om förslag till program för alternativ energiproduktion och energibesparande åtgärder som ger 5 000 årsarbeten ytterligare inom verksamheten,

9. att hos regeringen hemställa om förslag till sysselsättningsgaranti inom gruv- och stålbranschen,

10. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att sysselsättningen inom textilbranschen ej skall minska,

11. att hos regeringen hemställa om förslag till bidrag för kommunerna och landstingen att anordna ungdomsarbeten bl. a. genom tidigareläggning av angelägna investeringar intill 20 000 nya arbetstillfällen,

12. att hos regeringen hemställa om förslag till statligt stöd till nya idrottsanläggningar som kan ge 1 000 nya arbetstillfällen,

13. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att verkställa ett omedelbart och effektivt allmänt prisstopp under 12 månader,

14. att hos regeringen hemställa om förslag till lag om hyresstopp under i första hand 12 månader,

15. att hos regeringen hemställa om förslag till slopande av mervärde -

FiU 1977/78: 40

skatten på nödvändighetsvaror, finansierade i enlighet med i motionen angivna riktlinjer,

16. att de 2 030 000 000 kronor som anslagits som prisregleringsmedel för det militära försvaret avräknas från försvarsbudgeten,

17. att uttala att inga militära repetitionsövningar skall hållas under budgetåret 1978/79 och att härför anslagna medel avräknas från försvarsbudgeten,

18. att uttala sig för en skärpt restriktivitet vid tillämpningen av valutaregleringslagen så att kapitalflykt och industriutflyttning stoppas,

19. att hos regeringen hemställa om förslag om förstatligande av privata affärsbanker och försäkringsbolag,

20. att hos regeringen hemställa om förslag till lag om arbetstidsförkortning till 7-timmarsdag, med full lönekompensation, med giltighet från den 1 januari 1979,

21. att hos regeringen hemställa om förslag till ändrad inriktning av skattepolitiken i enlighet med i motionen anförda riktlinjer,

22. att hos regeringen hemställa om åtgärder för utarbetande av ett industripolitiskt program med sikte på ökad förädling inom landet,

23. att öka det allmänna barnbidraget till 3 050 kronor per barn och år från den 1 juli 1978, vilket utgör 25 % av nu gällande basbelopp och att riksdagen anvisar nödvändiga medel härför,

24. att med avslag på proposition 1977/78: 150 som sin mening uttala vad som i motionen anförs om den ekonomiska politiken.

Propositionen

I fråga om den internationella utvecklingen konstateras i den reviderade finansplanen att det efterhand blev allt tydligare att konjunkturtrenden under 1977 var betydligt svagare än vad som allmänt förutsetts. Mot bakgrund av den försvagning som ägde rum under sommarhalvåret sattes stimulansåtgärder in i en rad länder under hösten. Dessa har bidragit till att konjunkturläget i Västeuropa har förbättrats något under de inledande månaderna i år. Kurvan för industriproduktionen pekar uppåt, och viktiga konjunkturindikatorer visar på en fortsatt förstärkning.

Nya stimulansåtgärder har tillkommit i Förenta staterna, Japan och Storbritannien. Mot en väntad förstärkning i vissa länder står dock en fortsatt svag utveckling i de mindre ländernas ekonomier. Flera av dessa har under de senaste månaderna tvingats vidta åtstramande åtgärder med hänsyn till utrikesbalansen. Tillväxten i denna grupp av länder, till vilken våra nordiska grannländer hör, kan enligt föredraganden nu väntas bli mer dämpad än som förutsågs i årets finansplan.

Även om tillväxten i de större ländernas ekonomi, och därmed i OECD-området totalt sett, kan förutses bli något starkare i år jämfört

FiU 1977/78: 40

med 1977, väntas flera av de nuvarande problemen kvarstå. Sålunda är det inte sannolikt att någon utjämning av rådande bytesbalansojämvikt kan komma till stånd under innevarande år. Med nuvarande utvecklingstendenser finns det i stället risk för att överskottsländerna ytterligare ökar sina överskott, medan underskottsländernas situation förblir oförändrat besvärlig. I förening med ett fortsatt stort amerikanskt bytesbalansunderskott kan detta leda till ett bestående tryck uppåt på överskottsländernas valutor. En ytterligare appreciering får en direkt depressiv effekt på dessa länders ekonomi. Samtidigt skulle underskottsländerna kunna tvingas skärpa inriktningen av den ekonomiska politiken ytterligare. Mot denna bakgrund är det enligt föredraganden uppenbart att initiativ måste tas, vilka leder till en anpassning av rådande bytesbalansojämvikt.

En differentierad efterfrågepolitik, där de betalningsbalansmässigt starka länderna går före i en expansion av den inhemska efterfrågan, framstår som den bästa vägen att undvika de svårigheter industriländerna riskerar ställas inför. I och med att de länder som har det största utrymmet för expansion ökar den inhemska efterfrågan och därigenom importen, lindras bytesbalansrestriktionen för övriga länder. Efterhand kan därigenom allt fler länder medverka i en allmän stimulanspolitik inom OECD-området.

I överskottsländerna hävdas i allmänhet den uppfattningen att tillräckliga åtgärder redan vidtagits för att stimulera efterfrågan. Också i andra länder är rädslan för inflationen en återhållande faktor för den ekonomiska politiken. Det finns enligt föredraganden emellertid mycket som talar för att en ökning av den ekonomiska aktiviteten kan låta sig förenas med en fortsatt nedgång i inflationstakten. Produktivitetsutvecklingen har genomgående varit mycket svag under det gångna året. En av de viktigaste orsakerna härtill är att en omfattande undersysselsättning har uppkommit genom att arbetskraften har hållits kvar inom företagen.

Det är emellertid inte bara i fråga om bytesbalanssituationen som utsikterna för innevarande år ger anledning till bekymmer, påpekas det i propositionen. Också arbetslöshetsproblemet kan komma att förvärras. OECD-sekretariatet har beräknat att en ekonomisk tillväxt i såväl hela OECD-området som i Västeuropa på ungefär 4,5 % är nödvändig för att arbetslösheten skall kunna nedbringas. Det är sannolikt att tillväxten i Västeuropa väsentligt kommer att understiga detta tal. Därmed är faran stor för att en uppgång i antalet arbetslösa äger rum i år. Det är därför troligt, menar föredraganden, att ytterligare stimulansåtgärder kommer att vidtas i vissa länder.

Med tanke på den tidseftersläpning man måste räkna med innan ekonomisk-politiska beslut får någon nämnvärd effekt på konjunkturförloppet, kommer ytterligare stimulansåtgärder att i endast begränsad

FiU 1977/78: 40

utsträckning påverka utvecklingen redan i år. För OECD-området totalt sett förutses mot bakgrund av rådande utvecklingstendenser en ekonomisk tillväxt på 3,5 å 4 % 1978. Detta innebär en viss nedjustering jämfört med den prognos som lades fram i finansplanen.

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och länderområden 1975—1978

Årlig procentuell volymförändring

1978 Förenta staterna

-1,8

6,0

4,9

4—5

Japan

2,4

6,3

5,1

5—5,5

Förbundsrepubliken Tyskland

-3,2

5,6

2,4

3—4

Storbritannien

-1,8

2,1

0,3

3—3,5

Frankrike

-1,1

5,2

2,7

3—3,5

Italien

-3,5

5,6

2,0

2—3

Norden

0,8

2,9

-0,2

1—1,5

därav: Sverige

0,8

1,4

-2,5

0,8

Västeuropa

-1,6

4,2

2,0

2,5—3

OECD totalt

-1,0

5,2

3,5

3,5-4

Källor: För 1975, 1976 och 1977: OECD. För 1978: Ekonomidepartementet.

Den uppgång i den ekonomiska aktiviteten som förutses för Västeuropas del äger rum från en låg utgångsnivå. Även om en avsevärd förbättring av tillväxten äger rum under loppet av 1978, blir därför den genomsnittliga expansionstakten för året begränsad. De stimulansåtgärder som redan satts in, följda av eventuellt ytterligare åtgärder, väntas dock bidra till en successiv förstärkning av konjunkturen i Västeuropa.

Den amerikanska administrationen har deklarerat att den ämnar upprätthålla en hög tillväxt i ekonomin såväl i år som under 1979. En sådan utveckling förutsätter att finanspolitiken bibehålls expansiv. Som redan nämnts har administrationen lagt fram förslag om stimulans via skattesänkningar andra halvåret i år. Med hänsyn till dels den senaste tidens ogynnsamma utveckling av priserna, dels bytesbalansunderskottet och den oroande kursutvecklingen för dollarn, torde dock utrymmet för ytterligare stimulansåtgärder vara begränsat. Samtidigt kan en tyngdpunktsförskjutning i den ekonomiska politiken mot större stramhet i kreditpolitiken bli nödvändig. Därmed ökar risken för att produktionstillväxten i Förenta staterna mot slutet av 1978 och under 1979 kan undergå en försvagning.

Utsikterna för världshandeln ter sig inte heller i år särskilt ljusa. En successiv förstärkning av handelns tillväxt, i linje med produktionsutvecklingen, väntas dock komma till stånd under loppet av året. I genomsnitt för 1978 förutses OECD-ländernas import stiga med endast ca 4 %. Däremot är en något högre tillväxttakt för exporten trolig på grund av en starkare efterfrågan från utvecklingsländerna.

Det internationella valuta- och betalningssystemet präglas av allvarlig

FiU 1977/78: 40

obalans och osäkerhet. Underhandlingar pågår om internationellt samordnade insatser för att bringa den fortsatta utvecklingen under bättre kontroll. En förutsättning för en stabilisering på det finansiella området är enligt föredragandens mening att man lyckas nå enighet om åtgärder som angriper de grundläggande orsakerna till jämviktsbristerna i bytesbalanserna.

I fråga om utvecklingen av Sveriges ekonomi erinrar föredraganden i det avslutande avsnittet av den reviderade finansplanen om att den bristande balansen i Sveriges ekonomi under hösten 1976 blev alltmer påtaglig. I motsats till de mindre avvikelser från tillväxttrenden som förekommit under tidigare konjunktursvackor var det fråga om en djupgående balansrubbning. Vårt kostnadsläge hade under loppet av ett par år försämrats med ca 25 % i jämförelse med våra viktigaste konkurrentländer. Betydelsefulla branscher brottades med djupgående strukturproblem. Det starkt försämrade konkurrensläget hade lett till att svensk industri förlorat marknadsandelar på såväl export- som hemmamarknaden. Underskottet i bytesbalansen var stort och förutsågs komma att stiga. Sedan början av 1975 hade industriproduktionen minskat trots att en betydande lageruppbyggnad ägt rum. Näringslivets investeringsnivå var vikande. De stora kostnadsstegringarna hade byggt upp ett latent inflationstryck.

Regeringens ekonomiska politik inriktades därför på att återställa balansen i den svenska ekonomin. Åtgärder vidtogs för att genomföra en kostnadsanpassning i förhållande till omvärlden, för att stärka exportindustrins och den importkonkurrerande industrins internationella konkurrensförmåga och för att skapa förutsättningar för ett återtagande av förlorade marknadsandelar. Som betydelsefulla inslag i denna strategi ingick en successiv nedskrivning av den svenska kronan och beslutet att lämna den s. k. valutaormen. Den allmänna arbetsgivaravgiften sänktes från och med årsskiftet. Den privata konsumtionen stramades åt.

Det är, anför föredraganden, för tidigt att med säkerhet bedöma effekterna av dessa ekonomisk-politiska åtgärder. Tydliga tecken kan emellertid iakttas på att utvecklingen börjat vända åt rätt håll. Underskottet i handels- och bytesbalansen blev under 1977 mindre än vad som beräknades i årets finansplan. En klar förbättring av handelsbalansen inträffade under de sista månaderna förra året och har fortsatt under de första månaderna i år. För månaderna november 1977—mars 1978 uppgick överskottet till drygt 2 miljarder kr. En ökad optimism har kunnat skönjas inom näringslivet. Konjunkturbarometern för första kvartalet redovisar en mer positiv utveckling än tidigare barometerdata. För andra kvartalet förutses ökad orderingång och fortsatt stigande exportorder.

Genom årets avtal mellan LO, PTK och SAF, som enligt föredragan -

FiU 1977/78: 40

dens uppfattning var präglat av medvetande om allvaret i de problem vårt land drabbats av och en stor beredvillighet att medverka till problemens lösning, har lagts en grund för en lugnare kostnads- och prisutveckling. Det är angeläget att statsmakterna svarar upp mot den vilja till medverkan som sålunda kommit till uttryck. Detta är inte minst betydelsefullt som Sveriges ekonomiska läge enligt föredraganden i många hänseenden alltjämt måste bedömas som allvarligt. Kapacitetsutnyttjandet inom industrin ligger lågt. Våra relativa arbetskraftskostnader per producerad enhet ligger alltjämt över nivån i våra konkurrentländer. Industriproduktionen fortsätter att sjunka. Investeringsutvecklingen är klart otillfredsställande. Antalet personer som är arbetslösa eller som sysselsätts genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder är högt. Någon snar lättnad i arbetsmarknadsläget kan inte förutses. Det är, anför föredraganden, därför utomordentligt angeläget att kostnadsläget ytterligare nedbringas och att den produktivitetsreserv som föreligger i näringslivet frigörs. Behövliga stimulansåtgärder bör i dagsläget inriktas på att förstärka industrisektorn.

Det är, anför föredraganden, mot denna bakgrund som man skall bedöma förslaget att från 1 juli ta bort den allmänna arbetsgivaravgiften. I motsats till vad fallet skulle vara vid en motsvarande momssänkning, är en dylik åtgärd ägnad att nedbringa de relativa arbetskostnaderna i såväl export- som hemmamarknadsindustrin. Konkurrenskraften i näringslivet förstärks, sysselsättningsmöjligheterna förbättras och förutsättningar skapas för en dämpad prisutveckling. Därmed kan större reellt innehåll ges åt träffade löneavtal. Skulle de steg som nu vidtas icke visa sig tillräckliga för att uppnå angivna syften är, anför föredraganden, regeringen beredd att i höst pröva om ytterligare avgiftssänkande åtgärder erfordras.

Borttagandet av arbetsgivaravgiften leder till en ökning av statens budgetunderskott. Enligt föredragandens mening är detta emellertid fullt försvarbart i nuvarande samhällsekonomiska läge, där alla ansträngningar måste inriktas på att få fart på ekonomin och återvinna ekonomisk balans. Det är inte statsbudgeten som skall balanseras utan ekonomin i dess helhet. Ett högre kapacitetsutnyttjande i näringslivet är en förutsättning för att statsbudgetens underskott på sikt skall kunna nedbringas.

Avtalet mellan LO, PTK och SAF förutsätter att omförhandlingar skall ske om prisstegringarna skulle överstiga 7,25 % mellan januari och december i år eller 5 % under perioden december 1978 t. o. m. oktober 1979. Det är betydelsefullt att avtalets förutsättningar håller. I syfte att hålla prisutvecklingen under kontroll har regeringen redan tidigare vidtagit åtgärder för att skärpa prisövervakningen. Föredragandens bedömning i dagsläget är att förutsättningarna att nedbringa inflationstakten 1978 till 8 % kommer att förbättras genom den av regeringen

FiU 1977/78: 40

II

nu föreslagna åtgärden. Detta skulle innebära en lägre prisstegringstakt än vi haft sedan 1973. Osäkerheten i sådana prisprognoser måste dock understrykas, inte minst med hänsyn till svårigheterna att bedöma den internationella prisutvecklingen.

De förutsägelser föredraganden i övrigt redovisar för 1978 innebäi på vissa punkter justeringar i positiv riktning i förhållande till finansplanen. Överskott i handelsbalansen torde för första gången sedan 1973 komma att registreras. Bruttonationalprodukten torde därmed kunna komma att öka med knappt 1 % mot förra årets minskning på 2,5 %. Bostadsinvesteringarna beräknas öka med nära 15 %. Det skulle vara första gången under 1970-talet — med undantag från en mindre ökning 1972 — som bostadsinvesteringarna ökar.

Någon klar förbättring av industrisysselsättningen kan dock förutses först under 1979. Liksom tidigare måste därför en hög arbetsmarknadspolitisk beredskap upprätthållas. De ytterligare arbetsmarknadspolitiska insatser som vidtas är erforderliga för att hålla arbetslösheten nere.

Trots den mer optimistiska bedömning av vårt lands ekonomiska läge som nu kan göras, understryker föredraganden återigen att åtskilliga allvarliga problem återstår att lösa. Industriproduktionen väntas inte öka förrän 1979. Strukturomvandlingen inom näringslivets krisbranscher har bara påbörjats. Industriinvesteringarna faller alltjämt. Utrymmet för ökad privat konsumtion kommer under flera år att vara begränsat, även om den minskning av konsumtionen som skedde förra året och som förutses också i år därefter bör kunna undvikas. Det privata konsumtionsutrymmet kommer inte minst att vara beroende av i vilken utsträckning den kommunala konsumtionen kan bringas ned. För innevarande år förutses en ökning av den kommunala konsumtionen på inte mindre än 4,1 %. Det är en siffra som är oförenlig med de krav på utgiftsåterhållsamhet som med ökad kraft måste ställas under kommande år.

Sådana krav gäller också den statliga sektorn. Under 1978 beräknas den statliga konsumtionen minska med 8,8 %. Utrymme för nya åtaganden kommer inte heller att finnas under de närmast kommande åren. För 1978 förutses ett underskott i den offentliga sektorns finansiella sparande på drygt 8 miljarder kr. Detta är emellertid till stor del konjunkturpolitiskt betingat och en följd av åtgärder som måst vidtas inte minst på arbetsmarknadspolitikens och industripolitikens område för att hålla sysselsättningen uppe. På sikt är dock en ökning av den offentliga sektorns finansiella sparande erforderlig. Detta medför att offentliga utgiftsökningar måste begränsas till starkt prioriterade områden. Det är också nödvändigt att hushållens sparande ökas. I detta syfte har regeringen nyligen framlagt förslag om nya sparformer som syftar till att ge småspararna möjlighet till en långsiktig värdesäkring av sina sparmedel, anför föredraganden.

FiU 1977/78: 40

12 Skulle den internationella konjunkturutvecklingen bli väsentligt snabbare än vad som i dag kan antas, kan detta på längre sikt komma att leda till en expansionstakt som kan äventyra de stabiliseringspolitiska målen. Regeringen måste därför vara beredd att i ett sådant skede vidta nödvändiga restriktiva åtgärder. Återställandet av balans i den svenska ekonomin måste ske i sådan takt att förutsättningarna för en framtida stabiliseringspolitik inte försvåras, anförs det i propositionen.

Underlaget för en försiktig optimism i fråga om den ekonomiska utvecklingen har alltså blivit fastare. Den svenska ekonomin har passerat botten i konjunkturhänseende. Vi kan räkna med en förbättring under det kommande året. Det är emellertid en förbättring som sker från en mycket låg utgångsnivå. Vi kommer att få brottas med en rad strukturproblem under lång tid framöver. Mycket beror på den fortsatta internationella konjunkturutvecklingen. En uppbromsning skulle få negativa återverkningar också för Sverige. Inte minst den under senare tid ökande beslutsamheten i vår omvärld att söka bemästra arbetslöshetsproblemen genom en mera expansiv politik leder emellertid till att en viss optimism också i detta hänseende kan vara berättigad, anför föredraganden.

I den reviderade finansplanen återfinns en utblick mot 1979—1980. Föredraganden betonar att ekonomisk-politiska åtgärder som devalveringarna under 1977 och det borttagande av arbetsgivaravgiften som föreslås har effekter som sträcker sig längre fram i tiden än det år då åtgärderna vidtas. Avvägningen av stabiliseringspolitiken får därför ske under beaktande av den förväntade ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren. Det är mot denna bakgrund man bör bedöma de kalkyler över den ekonomiska utvecklingen under 1979 och 1980 som presenteras i den reviderade nationalbudgeten. De är överslagsmässiga och får mera betraktas som räkneexempel än prognoser. De har sitt intresse därigenom att de ger en bild av en möjlig ekonomisk utveckling under de närmaste åren.

Risk finns enligt föredragandens mening för att flera av de faktorer som ligger bakom den relativt måttliga tillväxten i världsekonomin, den ojämna fördelningen av bytesbalansunderskotten, starka förändringar i växelkurserna, överkapacitet i flera sektorer, växande protektionism, blir bestående även 1980. En snabb allmän uppgång i världskonjunkturen har därför inte bedömts sannolik. Till grund för kalkylen har lagts antagandet om en fortsatt BNP-tillväxt inom OECD-området med 3,5 å 4 % per år 1979—1980. Mot den här skisserade bakgrunden har kalkylerna för 1979 och 1980 tagit som utgångspunkt en tillväxt i världshandeln på 5 resp. 6 % 1979 och 1980 och en prisutveckling för världshandeln på 5 % båda åren.

En sådan utveckling ställer vår exportindustri inför svårigheter under de närmaste åren, påpekar föredraganden. En klar återhämtning för ex -

FiU 1977/78: 40

portindustrin kan under dessa omständigheter ske endast under förutsättning att förlorade marknadsandelar fortlöpande kan återtas. Detta ställer i sin tur stora krav på återhållsamhet i vår relativa pris- och kostnadsutveckling. Devalveringarna har lett till en betydande förbättring av våra relativpriser, vilket kommer att bidra till ökad exportvolym även under 1979 och 1980. En positiv faktor i detta sammanhang är vidare det tvåårsavtal som nyligen träffats för den privata arbetsmarknaden. Det borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften, som nu föreslås, kommer att bidra till en förbättrad kostnads- och prisutveckling. En aktiv prispolitik spelar också en viktig roll när det gäller att bryta inflationsförväntningarna och hålla tillbaka prisstegringarna.

En avgörande fråga är, anför föredraganden, hur snabbt produktivitetsreserven kan frigöras. Detta beror i hög grad på den möjliga produktionsökningen. I kalkylen har antagits att produktiviteten i den konkurrensutsatta sektorn ökar med 6 % 1979 och 7 % 1980. Det skulle innebära att ökningen i kostnaden per producerad enhet blir begränsad under 1979 och 1980. Den långsamma pris- och kostnadsutvecklingen möjliggör, trots den svaga internationella utvecklingen, en fortgående förbättring av konkurrenskraften i industrin, vilket skapar förutsättningar för återtagande av marknadsandelar för såväl vår exportindustri som den importkonkurrerande industrin. Detta möjliggör en uppgång i varuexporten med ca 6 % 1979 och 8 % 1980. Ett återtagande av marknadsandelar även på hemmamarknaden ger upphov till en importutveckling som i stort sett håller jämna steg med BNP-utvecklingen. Denna mycket gynnsamma bild när det gäller handelsbalansens volymkomponenter modifieras av den försämring i terms-of-trade som följer av våra sänkta relativa exportpriser. Sammantaget får vi emellertid en förbättring av handelsbalansen med ca 1,5 miljarder kr. 1979 och en ytterligare förbättring 1980 med ca 4 miljarder kr. Ser vi till hela bytesbalansen kan vi vänta oss en fortgående försvagning av såväl tjänstenetto som transfereringsnetto. Som framgår av tabell 2 ger kalkylen dock en förbättring av bytesbalansen, så att vi 1980 har ett underskott på drygt 10 miljarder kr. Därmed har en god utgångspunkt skapats för återställande av den externa balansen mot mitten av 1980-talet.

Tabell 2 Bytesbalans 1977—1980

Milj. kr., löpande priser

1980 Handelsbalans

-4 600

2 100

6 100

Tjänstenetto

-4 200

-5 100

-5 400

-5 800

Transfereringsnetto

-6 100

-8 000

-9 500

-11 300

Bytesbalans

-14 900

-12200

-12 800

-10 900

En annan förutsättning för förbättringen av bytesbalansen är en fortsatt långsam utveckling av inhemsk efterfrågan. Sålunda ökar enligt kal -

FiU 1977/78: 40

kylerna privat konsumtion med 1,5 % och offentlig konsumtion med

2,2 % under de båda åren. En fortsatt dämpad utveckling av den inhemska konsumtionen är en förutsättning för att återgången till en mera balanserad utveckling av ekonomin med normalt kapacitetsutnyttjande i näringslivet kan ske samtidigt med en dämpning av inflationstakten i ekonomin.

Även på investeringssidan förutses en relativt lugn utveckling. Industriinvesteringarna förutsätts inte få någon mera markant uppgång förrän 1980. Bakgrunden till detta är det låga kapacitetsutnyttjande och den låga lönsamhetsnivå som f. n. råder i industrin.

Tabell 3 Försörjningsbalans 1975—1980

Årlig procentuell volymförändring

1975— 1976

1976— 1977

1977—

1978—

1979— 1980

BNP

1,4

-2,5

0,8

3,7

4,3

Import av varor

8,1

-4,5

-3,5

4,1

5,5

Summa tillgång

2,0

-2,9

0,1

3,7

4,5

Investeringar

-1,8

-3,4

-0,9

3,4

3,7

Lagerinvestering1

-0,7

-3,1

-1,6

1,0

1,3

Privat konsumtion

4,3

-0,9

-1,0

1,5

1,5

Offentlig konsumtion

4,8

2,7

2,5

2,2

2,2

Tjänstenetto1

-0,3

0,0

-0,1

0,0

0,0

Export av varor

5,5

-0,2

5,6

5,8

7,9

Summa efterfrågan

2,0

-2,9

0,1

3,7

4,5

1 Förändring i procent av föregående års BNP.

Av tabell 3 framgår att BNP-ökningen 1979 blir 3,7 % och 1980

4,3 %. Industriproduktionen beräknas öka med knappt 5 % 1979 och 6 % 1980. Vi får alltså en markerad uppgång i aktivitetsnivån i ekonomin de båda åren. Detta möjliggör en fortsatt uppgång i sysselsättningen med kanske 40 000—50 000 personer per år 1979 och 1980. Utbudet av arbetskraft kan antas stiga relativt mycket i en uppåtgående konjunktur. Den ökade efterfrågan på arbetskraft bör dock kunna leda till en viss minskning i antalet arbetslösa. En del av dem som i dag är sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer också att kunna få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Eftersom dessa personers arbetstid redan räknas som insats i produktionen betyder en övergång till den öppna arbetsmarknaden en höjning av produktiviteten, påpekas det i propositionen.

Sammanfattningsvis pekar kalkylerna på att det är möjligt för den svenska ekonomin att återgå till en mera normal situation med en förbättrad extern balans, en höjning av aktivitetsnivån och en dämpning av inflationstakten. Grunden till denna utveckling har enligt föredraganden lagts av den ekonomiska politiken under 1977 och 1978, som möjliggjort en förbättring av vår industris konkurrenskraft och en dämpning av in -

FiU 1977/78: 40

flationsförväntningarna. Om vägen till balans skall kunna fullföljas är i hög grad beroende på om vi kan få en fortgående förbättring på dessa båda områden. Det är regeringens avsikt att med all kraft verka för att en sådan utveckling kommer till stånd, slutar föredraganden.

Motionerna

I motionen 1969 (apk) karakteriseras regeringens allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som en arbetarfientlig politik med en klar målsättning att pressa ner löntagarnas standard till förmån för de kapitalägande. De s. k. konsumtionsdämpande åtgärderna får ett betydande utrymme även i kompletteringspropositionen och nya åtgärder som gynnar storfinansen föreslås.

En rad formuleringar i kompletteringspropositionen ger uttryck för optimistiska tongångar. ”Den svenska ekonomin har passerat botten i konjunkturhänseende. Vi kan räkna med en förbättring under det kommande året,” heter det. Det finns enligt motionärerna emellertid inget underlag för detta. Den kris som har drabbat vårt Iand är en avspegling av den som drabbat den övriga delen av den kapitalistiska världen. Det är en överproduktionskris. Därmed menas att produktionen är för stor i förhållande till massornas köpkraft men inte i förhållande till deras behov. Regeringens linje att ytterligare sänka massornas köpkraft är mot den bakgrunden helt förkastlig. Den ökar arbetslösheten i stället för att minska densamma.

Den politik som nu genomförs förstärker stagnationstendenserna. Regeringen räknar kallt med en fortsatt försämring av det svenska folkets levnadsstandard.

Motionärerna anser att ett program som leder till förbättringar för de arbetande måste innehålla följande krav och principer:

1. Nej till en sänkning av de breda folklagrens konsumtion. Omedelbart prisstopp. Hyresstopp.

En 25-procentig höjning av barnbidragen från den 1 juni 1978.

En höjning av folkpensionernas grundbelopp och av pensionstillägget så att pensionärernas köpkraft återställes.

En sänkning av folkpensionernas s. k. indextröskel till 2 procent.

2. Storfinansens kapitalexport måste omedelbart stoppas. Resurserna behövs för att skapa arbetstillfällen i Sverige. Det är de kapitalägande som genom sina åtgärder har framskapat den nuvarande krisen i Sverige. De arbetande har drabbats av det ena hårda slaget efter det andra, aktieägarna har i många fall kunnat plocka hem obeskurna, ja, ökade vinster även under senare år. Samtidigt talas det om brist på investeringskapital. Mot den bakgrunden är det logiskt att vidta åtgärder för att stoppa all vinstutdelning på aktier. Aktievinstmedlen används för att investera och skapa nya arbetstillfällen.

FiU 1977/78: 40

3. På sikt måste arbetslösheten bekämpas genom att det redan nu läggs fram en plan för nationalisering av viktiga nyckelindustrier, banker och försäkringsbolag och genom att nya statliga basindustrier byggs upp.

4. Bostadsbyggandet måste öka så att minst 75 000 lägenheter färdigställs i år och 100 000 1979.

5. Handeln med den socialistiska gemenskapens länder och de progressiva u-länderna ökas. Det skapar fler arbetstillfällen och är till nytta för arbetarklassen.

6. De militära rustningarna skärs ner till hälften och resurserna därur överförs till arbetsskapande ändamål.

7. Underskottet i budgeten som nu beräknas till 41,8 miljarder för budgetåret 1978/79 minskas genom skärpt bolagsbeskattning och ökade skatter på arv och förmögenheter, genom vinster från nationaliserade företag och minskade militärutgifter, bytesbalansunderskottet reduceras genom stopp för lyximport, minskat oljeberoende och åtgärder mot kapitalexporten.

Den kris som nu plågar Sverige är en del av den allmänna kapitalistiska krisen. De åtgärder som föreslås av arbetarpartiet kommunisterna är nödvändiga etappmål i en antimonopolistisk politik för att slå tillbaka högeroffensiven och försvara arbetarklassens standard. För att på längre sikt skapa trygghet för de arbetande och få till stånd en progressiv utveckling i vårt land finns ingen annan lösning än övergång till en socialistisk planhushållning.

1 motionen 1970 (s) redovisas motiven för samtliga yrkanden som förs fram i de med anledning av kompletteringspropositionen väckta partimotionerna 1970, 1971, 1972, 1973 och 1974.

I fråga om den internationella utvecklingen anförs i motionen 1970 att år 1978 enligt de nu föreliggande prognoserna från OECD kommer att kännetecknas av en fortsatt långsam uppgång i konjunkturen. Med det relativt låga kapacitetsutnyttjandet som i så fall även fortsättningsvis kommer att råda kan man enligt motionärerna knappast räkna med någon större uppgång av investeringsverksamheten. Den ekonomiska politiken är vidare i en rad tongivande länder fortsatt restriktiv vilket tillsammans leder till en fortsatt långsam uppgång.

Det främsta undantaget från denna allmänna bild är, konstaterar motionärerna, utvecklingen i USA. Carter-administrationen driver för närvarande en expansiv politik och man kommer enligt helt nyligen gjorda uttalanden att fortsätta denna expansiva inriktning under hela 1978. Samtidigt kan man emellertid konstatera att en växande opinion i USA nu kräver en åtstramning av politiken. Man kan således inte utesluta att politiken i varje fall under senare delen av året kan komma att läggas om i en mera restriktiv riktning.

FiU 1977/78: 40

17 Motionärerna erinrar om att det inom OECD-sekretariatet krävs en samlad tillväxt inom OECD-området på minst 4 1/2 % per år för att den alltför höga arbetslösheten skall börja reduceras. Det framstår emellertid inte nu som sannolikt att den samlade produktionen skall komma att öka med så mycket under 1978. Snarare finns det risk för att ökningen kommer att ligga under 4 %. Motionärerna har uppfattningen att även om man skulle lyckas med vad man inte kunnat åstadkomma tidigare — nämligen en samordnad aktion för att stimulera efterfrågan — så kommer sannolikt dessa åtgärder inte att få något större genomslag under 1978. Om uppgången i USA fortsätter och om man får till stånd en mera allmän uppgång i de övriga OECD-länderna kan ett läge där investeringarna ökar mera påtagligt inträffa under 1979 eller 1980. Men detta förutsätter i så fall att den ekonomiska politiken mera allmänt läggs om i en expansiv riktning. Det förutsätter också att man lyckas bemästra de tendenser till en högre takt i inflationen som kan bli konsekvensen av en mera allmän uppgång i den ekonomiska aktiviteten.

I fråga om utvecklingen under 1977 och början av 1978 gör motionärerna följande sammanfattning. När man nu kan avläsa det faktiska resultatet av utvecklingen under 1977 kan man konstatera att den borgerliga regeringen misslyckats på praktiskt taget samtliga områden. Arbetsmarknaden har kraftigt försvagats, den ekonomiska politiken i allmänhet och skattepolitiken i synnerhet har lett till ökade ekonomiska och sociala klyftor, prisstegringstakten som skulle bli avsevärt långsammare än under de tidigare åren har i stället mer än fördubblats i förhållande till regeringens målsättning och tillväxten har för första gången sedan början av 1930-talet varit negativ. Därtill har den regionala utvecklingen kommit att uppvisa snabbt växande problem.

I regeringens förklaringar till denna utveckling har, konstaterar motionärerna, den svaga internationella konjunkturen under 1977 spelat en väsentlig roll. Det torde vara ovedersägligt, anför motionärerna, att denna faktor är en viktig förklaring till varför exporten blivit klart lägre än vad som förutsågs vid årsskiftet 1976/77. Den svaga exportutvecklingen förklarar endast en mindre del av den svaga utvecklingen Under 1977. Den helt dominerande orsaken ligger på den inhemska efterfrågans område.

Den hittills passerade delen av 1978 har inte medfört några avgörande förändringar i förhållande till utvecklingen under 1977, konstateras det

1 motionen. Den allmänna produktionsutvecklingen är fortfarande svag — på många håll inom industrin fortsätter produktionen att minska. Ordertecknandet från exportmarknaderna har visserligen visat tecken på att vända uppåt men denna tendens motvägs av en mycket kraftig försvagning av vår inhemska efterfrågan. Denna är särskilt märkbar inom detaljhandeln där man kunnat notera en mycket kraftig tillbakagång i

2 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78: 40

den reala omsättningen under första kvartalet 1978. Denna utveckling av hemmamarknadssektorerna har även satt sina spår på arbetsmarknaden där den öppna arbetslösheten nu ökat kraftigare än på mycket länge. Till följd av bl. a. sjunkande internationella priser har konsumentprisstegringen nu dämpats i förhållande till 1977. Den låga takt som observerats under de två senaste månaderna kan emellertid enligt motionärernas mening inte bli bestående. Bl. a. kan det bli svårt att undvika att den sjunkande produktionen och den vikande detaljhandelsomsättningen blir kostnadshöjande faktorer som ger upphov till ett nytt tryck uppåt på konsumentpriserna.

Sammanfattningsvis vill motionärerna hävda att om den ekonomiska politiken följt de av socialdemokratin angivna riktlinjerna hade vi kunnat upprätthålla produktionen och sysselsättningen i vårt land och alltså undvikit den stagnation och tillbakagång som nu blivit resultatet av den borgerliga politiken. Vi hade utnyttjat våra produktiva resurser för att bygga upp det näringsliv som skall bereda människorna sysselsättning och ekonomisk trygghet under 1980-talet. Den socialdemokratiska politiken hade även lett till en mera rättvis fördelning av inkomster och välfärd.

Den svenska ekonomin kännetecknas enligt motionärerna fortfarande av en markant brist på balans på ett flertal områden. Inget av de mål som enligt socialdemokratin bör gälla för den ekonomiska politiken har tillnärmelsevis varit uppfyllda under den borgerliga regeringens tid. Den borgerliga regeringens egna förutsägelser för 1978 innebär i stort sett att denna otillfredsställande situation kommer att bestå även under detta år, anför motionärerna.

Socialdemokratin kräver därför att den ekonomiska politiken läggs om och inriktas på att så snabbt som möjligt återföra vår ekonomi till ett läge med fullt kapacitetsutnyttjande. På kort sikt innebär detta att åtgärder måste sättas in för att stödja den inhemska efterfrågan och därigenom undvika den försvagning av arbetsmarknaden som kommer att bli följden av den borgerliga regeringens politik. För att lösa de mera långsiktiga problemen i vår ekonomi krävs en kraftigt ökad investeringsverksamhet och insatser för teknisk utveckling.

För att vi skall kunna arbeta oss tillbaka till ett läge med balans i vår ekonomi måste den ekonomiska politiken enligt motionärernas mening kännetecknas av följande fem grundegenskaper:

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi. Detta förutsätter för det andra att människorna accepterar en under ett antal år framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. Den dämpade konsumtionstillväxten skärper för det tredje kraven på en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. Politiken måste för det fjärde inriktas på att målmedvetet nedbringa det alltför stora underskottet i statsbud -

FiU 1977/78: 40

geten. För det femte måste åtgärder sättas in för att förstärka hushållens köpkraft.

I motionen sammanfattas under ett antal rubriker socialdemokratins riktlinjer för en politik för arbete, trygghet och utveckling.

Motionärerna upprepar under rubriken investeringar och teknisk utveckling var man underströk i motionen 1977/78: 654 nämligen att en av de allra viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken är att vi i vårt land måste öka investeringarna och det totala sparandet i vår ekonomi för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt. De nya bedömningar som regeringen nu redovisar för utvecklingen under det gångna året och den förväntade utvecklingen under 1978 föranleder inte någon revidering av denna ståndpunkt. Snarare innebär den enligt motionärerna ett ytterligare understrykande av angelägenheten att snabbt vända den nedåtgående utvecklingen och på nytt få i gång ökade investeringar. Det program för en kraftigt ökad investeringsverksamhet som socialdemokraterna lade fram i januari upprepas i motionen.

I motionen erinras om att socialdemokraterna i en särskild motion 1977/78: 893 om sysselsättningspolitiken konstaterat att regeringen inte förmått utveckla en övergripande sysselsättningsskapande politik. Behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser hade därmed kommit att växa utöver vad som behövt betingas av den underliggande konjunktur- och strukturutvecklingen. Sysselsättningspolitiken hade i allt väsentligt fått karaktären av uppehållande försvar, där tidigare utvecklade arbetsmarknadspolitiska medel sattes in i all den utsträckning som var möjlig.

Nu synes regeringen, menar motionärerna, åter ha stannat för en politik där man med överförande av finansiella resurser från den offentliga sektorn till företagen söker åstadkomma ökad aktivitet i näringslivet och hänvisar till de nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i bilaga 3 till kompletteringspropositionen. Mot denna politik ställer socialdemokratin samordnade åtgärder inriktade mot sviktande avsnitt i den svenska ekonomin. Bakgrunden till de yrkanden som förs fram i motionen 1973 redovisas i förevarande motion.

Under rubriken kampen mot inflationen konstaterar motionärerna att det är nödvändigt att vi kraftigt reducerar takten i inflationen för att vi skall kunna återvinna balansen i vår ekonomi. Bland de orsaker motionärerna anger ligga bakom den snabba inflationsutvecklingen är att regeringen inte med tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en kontroll av prisutvecklingen som man har till sitt förfogande. Även under perioder då man tillämpat vad som rubricerats som prisstopp har konsumentpriserna stigit i en betydande omfattning under 1977.

Efter relativt kraftiga prishöjningar under början av 1978 har prisutvecklingen kommit in i ett lugnare skede under de därpå följande månaderna, konstaterar motionärerna. I viss utsträckning sammanhänger

FiU 1977/78:40

denna lugnare utveckling med den särskilda form av prisövervakning som bedrivits under senare tid och där en anmälningsskyldighet har förelegat innan prishöjningar fått genomföras. Men den valda formen av prisövervakning innebär i princip bara att man för en kortare tid fördröjer prishöjningarna. För att förekomma en senare prisstegring bör därför den nuvarande formen för prisövervakning avlösas av ett prisstopp på dagligvaror.

För att klara köpkraften hos de mest utsatta grupperna och för att upprätthålla den inhemska efterfrågan måste emellertid ambitionen på inflationsbekämpningens område enligt motionärernas mening sättas väsentligen högre än vad den borgerliga regeringen gjort. Enligt den reviderade finansplanen beräknas nu konsumentprisstegringen under loppet av 1978 uppgå till ca 8 %. Men en så hög prisstegring kommer att leda till en real minskning av köpkraften hos mycket betydande grupper av löntagare. Enligt motionärernas mening bör därför inflationen begränsas till ett klart lägre tal. Ett verksamt medel för att åstadkomma detta är att inom ramen för jordbruksregleringen öka subventionerna av s. k. baslivsmedel.

I motionen föreslås att subventionerna ökas så, att konsumentpriset på mjölk sänks med 15 öre per liter fr. o. m. juni månad i år. Vidare föreslås att budgetmedel används så att ett för landet enhetligt konsumentpris på mjölk kan genomföras fr. o. m. samma tidpunkt. Vidare föreslås att konsumentpriset på ost sänks med 3 kr. per kilo, på nötkött med 3: 50 kr. per kilo, på matbröd med 40 öre per kilo och på mjöl med 55 öre per kilo. Totalt sett skulle de föreslagna åtgärderna kosta ca 850 milj. kr. Därigenom kan den genomsnittliga prisnivån på de ifrågavarande baslivsmedlen sänkas med ca 10 % och den allmänna konsumentprisnivån med inemot 0,5 %. Prissänkningarna anges vara av särskild betydelse för låginkomsttagare, barnfamiljer och pensionärer.

Motionärerna föreslår i anledning av de kraftiga prisstegringarna på bostadsområdet att den föreslagna temporära stimulansåtgärden under 1978 kombineras med ett prisstopp på byggnadsmaterial.

Sammantaget bör, anger motionärerna, den föreslagna inriktningen av prispolitiken medföra en lägre takt i inflationen än den som regeringen synes acceptera. Prisstegringarna bör kunna begränsas till 6 å 7 % under 1978.

I motionen dras slutsatsen att genom dessa i förhållande till regeringens politik kraftigare insatser mot inflationen den reala efterfrågan kommer att bli större, vilket i sin tur kommer att leda till en högre efterfrågan på arbetskraft. Särskilt prissänkningarna på baslivsmedel medför att de utsatta grupperna får en bättre köpkraftsutveckling. Vinstuppgången i näringslivet blir visserligen mera begränsad, men det anser motionärerna vara motiverat eftersom enligt deras mening den av regeringen förda politiken kommer att leda till att företagsvinsterna och kapitalinkomsterna generellt gynnas på ett oacceptabelt sätt.

FiU 1977/78: 40

21 Motionärerna anser att det till följd av regeringens politik behövs stöd till de utsatta grupperna i vårt samhälle. Det material som redovisas i kompletteringspropositionen klargör t. ex., menar man, att den privata konsumtionen gått tillbaka under både 1977 och 1978 med ca 1 % vardera året. Av den reviderade nationalbudgeten framgår, anför motionärerna vidare, att det i första hand är löntagarna som fått vidkännas de stora realinkomstminskningarna.

Den borgerliga politiken har således gått ut på att sänka levnadsstandarden för de stora löntagargrupperna, anför man. Samtidigt har man beviljat förmåner åt dem som redan är välbeställda. Genom ändringar i skattelagstiftning och genom utformningen av skatteomläggningarna har högre inkomsttagare och företagare gynnats. I det borgerligt styrda Sverige växer klyftorna och genom de enorma budgetunderskotten läggs växande bördor på framtiden.

De förändringar av de sociala förmånerna som regeringen föreslagit förtar enligt motionärerna inte detta intryck. Man hänvisar till att regeringens förslag beträffande bostadsstödet i praktiken innebär försämrade förmåner. Höjningen av barnbidragen den 1 april i år ger inte heller en rimlig kompensation för barnfamiljernas försämrade levnadsstandard. Socialdemokratin kan inte acceptera denna politik, anför motionärerna. De kräver därför att riksdagen genomför åtgärder i syfte att förbättra situationen för de sämst ställda grupperna.

I detta syfte föreslås en temporär höjning av det allmänna barnbidraget med 500 kr. att utbetalas i början av nästa budgetår. En motsvarande höjning bör göras av studiebidraget och det förlängda barnbidraget inom studiehjälpen. I enlighet med vad som skedde 1974 bör denna höjning sättas till nio tolftedelar av 500 kr., dvs. 375 kr. Denna höjning bör utbetalas snarast efter höstterminens start. Kostnaderna för dessa förslag beräknas till ca 950 milj. kr.

Inberäknat åtgärderna för att sänka priserna på baslivsmedel kan, uppger motionärerna, förslagen för en låginkomsttagarfamilj med två barn beräknas medföra en förstärkning av köpkraften med ca 1 500 kr.

I det alternativ till regeringens politik som motionärerna lade fram i januari i år ingick bl. a. en förstärkning av bostadsstödet. Bl. a. föreslogs en höjning av den övre hyresgränsen med 100 kr. i månaden utöver budgetpropositionens förslag. Vidare borde inkomstgränsen för oreducerat bidrag sättas till 41 000 kr. (mot i regeringens förslag 38 000 kr.) och för skärpt inkomstreducering till 60 000 kr. mot av regeringen föreslagna oförändrat 54 000 kr. De förbättrade reglerna föreslogs träda i kraft den 1 januari 1979. Ett bifall till förslagen skulle innebära betydande förbättringar för låginkomsttagare. Kostnaderna för förslagen — en höjning av anslaget Bostadsbidrag m. m. nästa budgetår med 163 milj. kr. — finansieras enligt motionärerna av de besparingar i den statliga budgeten som motionärerna föreslagit.

FiU 1977/78: 40

22 Ett genomförande av förslagen om extra utbetalning av barnbidrag och studiebidrag, om sänkta matpriser och om förbättrat bostadsstöd skulle enligt motionärerna på ett påtagligt sätt stärka köpkraften hos de lägre inkomsttagarna. Den konsumtionsstimulans som ligger i förslagen bör också bidra till en ökad efterfrågan på arbetskraft.

Finanspolitiken på kortare och längre sikt bedömer motionärerna så, att den utveckling av statsfinanserna som följer av kompletteringspropositionen inte är förenlig med de mål som måste gälla för den ekonomiska politiken. Att finansiera ett budgetunderskott i storleksordningen drygt 40 miljarder kr. kommer att skapa svåra påfrestningar för kreditpolitiken. Även om man tillgriper en mycket hård kreditransonering vilken kan få negativa följder för betydande delar av investeringarna, kan man knappast undgå att skapa en kraftig likviditetsökning i ekonomin, som leder till klart ökade risker för ytterligare inflation.

Enligt de beräkningar som presenterats i den reviderade nationalbudgeten kommer företagens finansiella sparande som en följd av regeringspolitiken att förbättras mycket kraftigt redan under 1978 och ligga på nästan samma nivå som beräknats för ”övervinståret 1974” anför motionärerna vidare. Men till skillnad från förhållandena under åren 1973— 75 har denna kraftiga förbättring av företagssektorns ekonomiska situation nu främst åstadkommits genom en betydande återhållsamhet från löntagarnas sida i kombination med kraftiga sänkningar av företagens avgifter. Detta har i sin tur lett till en mycket dramatisk försämring av den statliga sektorns sparande. Man skuldsätter alltså staten och därigenom skattebetalarna för lång tid framöver för att åstadkomma en finansiell förbättring av företagens situation. Men trots detta kraftiga stöd åt företagen — där merparten utgör generella åtgärder — har man alltså inte åstadkommit någon nämnvärd ökning av den reala aktiviteten i samhällsekonomin, anför motionärerna.

Enligt motionärernas mening måste denna inriktning av finanspolitiken med dess starka inslag av generellt stöd till företagssektorn upphöra och ersättas med en mera ansvarsfull ekonomisk politik som på kort sikt effektivt bidrar till att upprätthålla produktion och sysselsättning och på längre sikt bidrar till att öka vårt lands produktionskapacitet. De tar därför avstånd från den av regeringen föreslagna sänkningen av den generella arbetsgivaravgiften.

Resultatet av de olika förslagen på inkomst- och utgiftssidan blir enligt motionärernas egna beräkningar ett budgetunderskott för 1978/79 på icke fullt 38 miljarder kr. Tar man dessutom hänsyn till den förbättring av statsfinanserna som skulle erhållas genom att den alternativa politiken leder till en större aktivitet och en lägre inflation så skulle underskottet minska till 35 å 36 miljarder kr., hävdar motionärerna.

FiU 1977/78: 40

23 Utvecklingen under 1978 skulle med den i motionen förordade inriktningen av den ekonomiska politiken innebära att vi successivt kan återvinna styrkan i vårt lands ekonomi, anför motionärerna.

Det kraftiga stöd till investeringarna som ligger i förslaget bör leda till att de totala bruttoinvesteringarna redan under 1978 skulle kunna öka med inemot 5 %. Satsningen på strukturfonden och investeringsbankens förstärkta utlåningsresurser bör leda till att industriinvesteringarna bör kunna hållas på en oförändrad nivå under 1978. Bostadsinvesteringarna kommer att bli klart större än vad de beräknas till i finansplanen. Även de statliga affärsverkens investeringar kommer att öka kraftigt.

Att motionärerna inte accepterar regeringens förslag att ta bort den allmänna arbetsgivaravgiften kommer att höja kostnadsläget i näringslivet med ca 0,7 % under 1978 i jämförelse med regeringens förslag.

Förslaget om en oförändrad arbetsgivaravgift återverkar också på kommunernas kostnadsläge. Motionärerna anser emellertid att det är klart olämpligt av regeringen att mitt under pågående förhandlingar gå in och föreslå en förändring i kommunernas kostnader på det sätt som skett genom det nu framlagda förslaget om en sänkning av arbetsgivaravgiften. De kommer därför att avvakta resultatet av nu pågående förhandlingar om de kommunalanställdas löner innan de tar ställning till behovet av eventuella insatser från statsmakternas sida för att trygga en fortsatt kommunal utveckling.

Genom förslagen om ett extra barnbidrag och förbättrade bostadstillägg kommer hushållssektorns disponibla inkomster att öka i förhållande till regeringens förslag och bedömningar. Effekterna av de olika förslagen på inflationsbekämpningens område får likaledes en positiv effekt på hushållens konsumtionsmöjligheter. Sammantaget bör åtgärderna leda till att man kan räkna med en i stort sett oförändrad privat konsumtionsnivå mellan 1977 och 1978.

Den i motionen förordade politiken kan under 1978 leda till ett något större underskott i bytesbalansen än vad regeringen förutsatt, medger motionärerna. Sammantaget skulle med motionärernas inriktning av den ekonomiska politiken bruttonationalprodukten kunna öka med inemot 2 % 1978, hävdas det i motionen.

I motionen 1975 (vpk) påpekar man att Sverige har haft en borgerlig regering under snart två år och menar att vad som hänt med samhällsekonomin sedan den tillträdde förskräcker. Bruttonationalprodukten har minskat — utlandsskulden har ökat. Industriproduktionen har minskat — antalet nedläggningar har ökat. Industriinvesteringarna har minskat — kapitalexporten har ökat. Arbetsgivaravgiften har minskat och skall nu bort — momsen har ökat. De arbetandes konsumtion har minskat — gåvorna till företagen har ökat. Bostadsbyggandet har hittills minskat —

FiU 1977/78: 40

hyresstegringstakten har ökat. Antalet sysselsatta har minskat — arbetslösheten har ökat. Inga sociala reformer — men statsskulden har ökat.

Regeringens ekonomiska politik innebär enligt motionärerna aktivt stöd åt kapitalismen. Den går inte ut på någon ökad planmässighet. Den överlåter åt de mäktiga kapitalägargrupperna att bestämma landets utveckling. Den går i mest gynnsamma fall ut på att lägga ner företag — som inte givit kapitalägarna tillräckliga profiter eller förluster — i en något mera dämpad takt än om kapitalägarna skulle få sköta saken helt efter sina egna huvuden och intressen. Regeringens ekonomiska politik utgår från att bevara och syftar till att stärka kapitalägarnas makt. Den kan därför inte i något avseende accepteras, anför motionärerna.

Vänsterpartiet kommunisternas alternativ utgår enligt motionärerna från att arbetslöshet och kriser hör till kapitalismens natur. De ekonomiska kriserna kan inte avskaffas med mindre än att kapitalismen avskaffas. Kapitalismen utvecklas planlöst och bär på motsättningar som kommer ur att enskilda kapitals profitjakt styr en produktion vars olika delar är inbördes beroende. Enskilda kapitals vinstbegär styr beslut som borde fattas efter samhälleliga hänsyn. I en planerad socialistisk hushållning, där de enskilda kapitalintressena hävts, kan näringslivet utvecklas efter samhälleliga mål. Då skapas harmoni mellan produktionens karaktär och organisation. De inbördes beroende delarna av näringslivet behandlas som inbördes beroende och med målsättningen att tillfredsställa samhälleliga behov. I och med detta skapas förutsättningarna för ett näringsliv som kan garantera rätten till arbete.

Den ekonomiska politiken måste, menar motionärerna, utgå ifrån realiteter. Den måste angripa kapitalmakten. Den måste syfta till ökad grad av planmässighet. Den måste aktivt bekämpa den arbetslöshet kapitalet skapar. Den måste öka den samhälleliga kontrollen över näringslivets utveckling för att underlätta övergången till planhushållning. Den måste försvara och öka de arbetandes andel av den produktion de åstadkommer. Denna övergripande inriktning av den ekonomiska politiken är nödvändig om arbetslöshet och kriser skall bekämpas.

Den ekonomiska politiken för 1978/79 bör enligt motionärerna ha två huvudmål: 1) 100 000 nya arbeten på 12 månader, 2) Stopp för inflation — höjd levnadsstandard.

1. Program för 100 000 nya arbeten. Arbetslösheten är en oerhörd kostnad för samhället och en oerhörd påfrestning på de arbetslösa. Inga ansträngningar är, anför motionärerna, för stora när det gäller att skapa arbeten. Varje människa har rätt att få göra sin insats. En första målsättning måste vara att under de närmaste 12 månaderna åstadkomma minst 100 000 nya jobb. Dessa kan åstadkommas genom ökade satsningar på sociala områden som barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård. Genom ett ökat bostadsbyggande. Genom kraftiga insatser för en förbättrad kollektiv trafik. Genom att sysselsättningen garanteras inom

FiU 1977/78: 40

stål-, varvs- och textilbranscherna. Genom kommunala ungdomsarbeten. Genom arbeten för att återställa förstörd miljö. Genom verkliga satsningar på framtagande av alternativa energikällor, som t. ex. vindkraftverk.

Det i motionen preciserade programmet för 100 000 nya arbeten är enligt motionärerna det enda aktiva och effektiva medlet för att kunna minska arbetslösheten. Programmet bör också ses i ett mera långsiktigt perspektiv. Det skall delvis utgöra utgångspunkten för en ökad förädling av svenska råvaror inom landet. En omläggning av produktionen till ökad förädling kommer enligt motionärerna att på sikt också leda till ett minskat beroende av utrikeshandel. Detta beroende är nu så stort att det försvårar en kraftfull och självständig ekonomisk politik och utveckling. Den ensidiga satsningen på exportindustri — som såväl den förra som den nuvarande regeringen står för — är ett knäfall för de för tillfället mäktigaste kapitalgruppernas intressen, anför motionärerna. Inget säger att en dryg fjärdedel av landets BNP skall vara utrikestransaktioner. Detta har inte uppstått till följd av medvetna politiska beslut, utan genom storfinansens agerande.

Bruttokostnaden för ett arbetsskapande program av den typ som redovisas är enligt motionärerna av storleksordningen 16 miljarder kronor. Men eftersom de annars arbetslösa skulle åsamka staten och kommunerna kostnader, eftersom de nya arbetena ger upphov till nya statsinkomster, faller kostnaden för samhället ner under 10 miljarder kronor. Men mycket av denna ”kostnad” är investering, som i ett längre perspektiv kommer att medföra inkomster eller förbilliganden för samhället.

Genom att allmänna arbetsgivaravgiften slopas får arbetsgivarna under nästa budgetår 3,4 miljarder kronor, anför motionärerna. Därför motsätter de sig slopandet av allmänna arbetsgivaravgiften. Dessa medel skall i stället utgöra en grundplåt till det arbetsskapande programmet. Kommuner och landsting skall dock slippa att betala in arbetsgivaravgiften till staten och i stället anmodas att använda medlen för kommunala arbeten.

De direkta subventionerna och gåvorna till kapitalägarna uppgick 1977 till minst 8,5 miljarder kronor. Samtidigt gav staten kapitalägarna en subventionerad långivning och kreditgarantier till sammanlagt 36 miljarder kronor, uppger motionärerna. Ett belopp motsvarande 15 % av gåvorna, subventionerna och garantierna till kapitalägarna skulle bli en annan grundplåt till det arbetsskapande programmet.

Genom att arbetsgivaravgiften inte slopas och genom att medel som nu används som stöd åt kapitalägarna, och vars sysselsättningseffekt kan ifrågasättas, frigörs för det arbetsskapande programmet behöver detta inte nämnvärt belasta statsbudgeten och förstora budgetunderskottet. Inte heller behöver kommunernas ekonomi ytterligare pressas, då de får disponera över de arbetsgivaravgifter de annars skulle betala till staten

FiU 1977/78: 40

och då det förutsätts att övriga kommunala och landstingsutgifter till övervägande delen finansieras med statsbidrag, heter det i motionen.

De närmare detaljerna i programmets genomförande måste riksdagen uppdra åt regeringen som är verkställande makt och som besitter de personal- och utredningsresurser som behövs för programmets verkställighet.

2. Stopp för inflationen — höjd levnadsstandard. 1977 innebar sänkt levnadsstandard för många arbetande i Sverige. Den privata konsumtionen sjönk med 0,8 %, konsumtionen av livsmedel sjönk med 2 %. 1978 förväntas bli ett lika dåligt eller kanske än sämre år. Ett reallönesänkningsavtal har redan ingåtts mellan arbetsmarknadens s. k. parter. Inflationen har redan i år uppgått till ca 4 %. Den sista månaden har dock prisstegringarna varit begränsade till 0, 1 %. Tillfället synes därför motionärerna synnerligen gynnsamt att nu införa ett allmänt och effektivt prisstopp som förhindrar vidare inflation under 1978.

Också hyrorna är ett stort problem för många. En fortsättning på de senaste årens chockhöjningar av hyrorna kan inte accepteras, heter det i motionen. Hyresstopp måste införas till att börja med under den närmaste tolvmånadersperioden. Under tiden måste en bostadspolitik börja verkställas som sänker hyrorna, ökar bostadsbyggandet och gör en god och rymlig bostad till billig hyra till en social rättighet.

Det är också nödvändigt att sänka priserna på nödvändighetsvaror för att reallönenedpressningen skall vändas till sin motsats. Därför bör enligt motionärerna mervärdeskatten slopas på nödvändighetsvaror: baslivsmedel — dit också fisk bör räknas; vissa pappershygienvaror såsom blöjor, toalettpapper, mensskydd; tvättmedel etc.

Det allmänna barnbidraget måste höjas och knytas till basbeloppet. Ett slopande av momsen på nödvändighetsvaror skall enligt motionärerna finansieras genom höjning av skatten på stora förmögenheter, slopande av 80/85-procentsregeln, höjning av skatten på arv och gåvor med i genomsnitt 50 %, skärpning av realisationsvinstbeskattningen, allt enligt grunder som närmare preciseras i motionen 1977/78: 321. Medel fås vidare genom sanering av avdragsdjungeln genom slopande av sparavdraget, slopande av representationsavdraget, slopande av rätten att göra avdrag för underskott i en förvärvskälla från inkomsten i en annan förvärvskälla, begränsning av ränteavdragen så att de ej medges för räntor på skuldbelopp överstigande 200 000 kronor. Medel kan vidare fås genom en befogad och kraftig sänkning av militärutgifterna. Detta bör ske genom att de medel som avsatts för prisreglering för det militära försvaret avräknas. Detta innebär en minskning med 2 030 000 000 kronor. Vidare bör budgetåret 1978/79 bli ett repetitionsövningsfritt år, vilket skulle innebära en ytterligare besparing på de militära utgifterna på inemot en miljard kronor.

Utöver det arbetsskapande programmet och de direkta insatserna för

FiU 1977/78: 40

att stoppa inflationen och för att höja levnadsstandarden är följande åtgärder nödvändiga, anför motionärerna.

Stopp för kapitalflykt och industriutflyttning genom skärpt tillämpning av valutaregleringslagen.

Nationalisering av privata affärsbanker och försäkringsbolag så att kreditströmmarna inom landet kan komma under verklig samhällelig kontroll.

Arbetstidsförkortning — 7 timmars arbetsdag från den 1 januari 1979 med full lönekompensation som steg mot 6-timmarsdag.

Genomgripande skattereform med huvudlinjen minskade skattebördor på lönarbetare, pensionärer och barnfamiljer inom deras led — ökade skatter på stora förmögenheter, bolags- och spekulationsvinster med en progressiv statskommunal enhetsskatt som bärande element.

På något längre sikt måste redan nu en plan för utbyggnad av — främst statliga — industrier för ökad förädling inom landet utarbetas. Det stora beroendet av export av energi- och resursslukande råvaror och halvfabrikat måste brytas. Kapitalets profitintressen kan inte längre få avgöra Sveriges industriella och ekonomiska utveckling. Kapitalmakten är ett hot mot landets framtid, anför motionärerna.

Utskottet

Den internationella ekonomiska utvecklingen

Den bedömning av den ekonomiska utvecklingen i industriländerna som utskottet gjorde i februari månad har visat sig vara realistisk. Utskottet ansåg då att i den mån det inte vidtogs någorlunda betydande ekonomiska stimulansåtgärder i bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland så skulle den i finansplanen uppskattade tillväxten om 4 % inom OECDområdet bli svår att uppnå. Även med hänsyn tagen till att ekonomiskpolitiska åtgärder av stimulanskaraktär har beslutats under våren i Förenta staterna, Japan och Storbritannien bedöms i den reviderade finansplanen tillväxten nu komma att bli något lägre än vad som bedömdes sannolikt vid årets början, eller 3,5 å 4 %. För Västeuropa skulle tillväxten bli 2,5 å 3 % och för Förenta staterna ca 4,5 %.

För Västeuropas del innebär prognosen visserligen en något högre ekonomisk tillväxt än under 1977 men den är klart otillräcklig för att ens hålla uppe sysselsättningen på nuvarande nivå. Man får för hela OECD-området och i synnerhet för Västeuropa därför räkna med en ökande arbetslöshet under loppet av år 1978.

I den amerikanska ekonomin har inflationstendenserna tilltagit i takt med att dollarkursen har fallit och importpriserna därigenom stigit. I den reviderade finansplanen bedöms mot den bakgrunden riskerna nu ha ökat för att man i Förenta staterna kommer att slå om till en något mer försiktig politik. Samma bedömning görs i den socialdemo -

FiU 1977/78:40

kratiska motionen 1970, där de internationella utsikterna även i övrigt tecknas på likartat sätt som i den reviderade finansplanen.

Det är uppenbart att en om än försiktig omläggning av den amerikanska politiken i åtstramande riktning skulle minska övriga större OECD-länders intresse för att medverka i några samordnade insatser för att stimulera produktion och sysselsättning i industriländerna. Diskussionerna härom fortsätter såväl inom ramen för OECD-samarbetet som i andra sammanhang.

Den dämpade ekonomiska utveckling som nu bedöms sannolik i Västeuropa och i övriga industriländer inom OECD under det närmaste året innebär att också tillväxten i världshandeln blir mycket måttlig. Det betyder i sin tur att den internationella konkurrensen kommer att skärpas ytterligare under intryck av dels en betydande industriell överkapacitet i hela området, dels varje enskilt lands försök att i första band åstadkomma en exportledd uppgång i den egna ekonomin.

Det finns en omständighet som möjligen kan komma att påverka den internationella konjunkturbilden gynnsamt, framför allt sett från västeuropeisk horisont. Kapacitetsutnyttjandet inom industrin är visserligen fortfarande lågt, mätt på traditionellt sätt, men det finns anledning räkna med att en del av den produktionsutrustning som nu står ledig kan komma att ersättas i förtid. Normala samband mellan existerande kapacitet, dess utnyttjande och utbyggnad skulle enligt detta synsätt inte gälla fullt ut, i skuggan av den långa konjunkturavmattningen. På samma sätt som man i vårt land måste räkna med att det, särskilt inom vissa branscher, finns en produktionsutrustning som aldrig kommer att kunna tas i anspråk så skulle i industriländerna i Europa föreligga delvis samma situation. Nyinvesteringsverksamheten skulle därigenom kunna komma i gång tidigare än man normalt skulle bedöma som sannolikt med hänsyn till kapacitetsutnyttjandet. Sett ur svensk synvinkel skulle en sådan från normala samband delvis avvikande bild få stor betydelse, eftersom orderingången till svensk verkstadsindustri kraftigt påverkas av investeringsvågorna i de västeuropeiska länderna.

Även i fråga om varaktiga konsumtionsvaror kan ett ökat behov av ersättningsanskaffning komma att göra sig gällande framöver.

Handels- och bytesbalans

Det finns enligt utskottets mening anledning att i dagsläget se på Sveriges möjligheter att konkurrera framgångsrikt på de internationella marknaderna med relativt stor optimism. Utvecklingen av exporten har fr. o. m. fjärde kvartalet 1977 varit avsevärt mer gynnsam än det tidigare fanns anledning hoppas på. Även om siffrorna för utrikeshandeln under senare hälften av år 1977, under inverkan av devalveringen och förväntningarna om en devalvering, kom att fördelas annorlunda mel -

FiU 1977/78:40

29 Ian kvartalen än vad sorn hade varit normalt och även om man tar hänsyn till att exporten fått en extra skjuts till följd av företagens neddragning av sina lager, så är exportuppgången så påtaglig och stabil att det också enligt utskottets mening finns anledning att revidera upp de tidigare prognoserna för exporten under 1978.

Enligt de siffror för utrikeshandeln för årets fyra första månader som nu föreligger har handeln givit ett överskott om 2,3 miljarder kr. jämfört med ett underskott om 2,5 miljarder kr. under motsvarande tertial i fjol. Av de bakomliggande siffrorna kan man utläsa att importen fortsätter att vara mycket låg, medan exporten skjutit fart ordentligt.

I den exportbedömning som redovisas i den reviderade finansplanen har förutsatts att Sverige under år 1978 i relativt betydande utsträckning återtar tidigare förlorade marknadsandelar i fråga om bearbetade varor. Exporten skulle öka med ca 5,5 % räknat i volym, samtidigt som importen skulle minska med 3,5 %. Till följd av de kraftigt försämrade bytesvillkor som följer av att den svenska kronan devalverades under år 1977 och som nu slår på hela 1978 års handel blir förbättringen räknat i löpande priser inte lika stor. För år 1978 skulle dock handelsbalansen få positivt förtecken ( + 0,9 miljarder kr.) jämfört med ett underskott under

1977 om 4,6 miljarder kr.

Till följd av den förbättrade handelsbalansen skulle också bytesbalansen komma att undergå en mycket kraftig förbättring under år

1978 jämfört med de bedömningar som gjordes i finansplanen. Det rör sig om en reducering av underskottet med så mycket som 4,5 å 5 miljarder kr., ned till ett underskott om drygt 12 miljarder kr. Bl. a. innebär det att upplåningen utomlands kan begränsas.

Utskottet gör mot bakgrund av de nu föreliggande siffrorna för utrikeshandeln under den första tredjedelen av år 1978 den bedömningen att det inte är osannolikt att handelsbalansen kommer att bli ännu något bättre för år 1978 än vad föredraganden antar i den reviderade finansplanen. Det överskott om 0,9 miljarder kr. som där beräknas skulle sålunda kunna räknas upp något.

Det finns i sammanhanget anledning att åter något beröra den s. k. restposten. Det är naturligtvis helt otillfredsställande att så stora belopp som ca 7 miljarder kr. — restposten för år 1977 beräknas nu ha uppgått till 7,4 miljarder kr. — inte kan härledas och fördelas på komponenter i bytes- och kapitalbalanserna. Stora ansträngningar görs och behöver enligt utskottets uppfattning göras för att komma till rätta med de beräkningstekniska och redovisningsmässiga problem som uppkomsten av en restpost i denna storleksordning är uttryck för.

Det är uppenbart att det vid avvägningen av de ekonomisk-politiska åtgärderna är av intresse att veta i vilken utsträckning restposten motsvaras av en icke registrerad tjänsteexport och sålunda rätteligen skulle ha förts in som en pluspost i handels- och bytesbalanserna. Enighet

FiU 1977/78:40

synes numera råda om att en betydande del av restposten motsvaras av en faktisk underskattning av exportintäkterna. Som utskottet underströk i sitt betänkande 1977/78: 15 i februari månad förtar diskussionen om restpostens exakta storlek dock inte allvaret i den svenska bytesbalanssituationen.

Utskottet vill i detta sammanhang varna för att dra alltför långtgående slutsatser när man betraktar den relativt ljusa bild av förändringen av handels- och bytesbalanserna från 1977 till 1978 som nu framträder. En sådan varning uttalas också i den reviderade nationalbudgeten. Den kraftiga förbättring av balanserna som nu synes uppkomma för år 1978 har nära samband med att importen under året bedöms vara mycket matt. Den svaga inhemska efterfrågan får i fråga om den privata konsumtionen stor verkan på framför allt varaktiga konsumtionsvaror, vilka väger tungt i importen. Vidare bedöms alltjämt en kraftig nedgång av industriinvesteringarna komma att äga rum. Importsiffrorna påverkas också av en fortsatt svag utveckling av industriproduktionen under år 1978 och av att en ytterligare neddragning sker av företagens lager av insatsvaror. Om man antar en något annorlunda utveckling på dessa senare punkter, så som skett i exempelvis den prognos som utarbetats inom Sveriges Industriförbund, ger detta kraftigt utslag i handels- och bytesbalanserna och förbättringen blir avsevärt mindre än den som bedömts komma till stånd i den reviderade finansplanen.

Man bör således vara medveten om att ett omslag från lageravveckling till lageruppbyggnad och en investeringsuppgång inom industrin ger kraftiga utslag på importsidan. Man kan därför vänta att en allmän konjunkturuppgång i ett inledningsskede ger väl så kraftigt utslag i importstatistiken som i exportstatistiken och att utrikesbalansen under ett sådant skede tillfälligt åter kan komma att utvecklas negativt. Den kalkyl rörande utvecklingen av bytesbalansen för 1979 som återfinns i den reviderade finansplanen får ses i ljuset härav.

Det kan i anslutning till dessa noteringar om de internationella perspektiven och utvecklingen av utrikeshandeln förtjäna påpekas att den svenska valutan inom ramen för den nya s. k. korgen alltsedan devalveringen i augusti månad 1977 varit mycket stabil. Detta förhållande bör utgöra en positiv faktor för svenska företag i deras utrikes förbindelser och ekonomiska planering.

Alternativen i den ekonomiska politiken

Utskottet har i tidigare sammanhang gett klara uttryck för sin uppfattning att den omläggning av den ekonomiska politiken som ägde rum under år 1977 var nödvändig. Det var nödvändigt att genom en mervärdeskattehöjning strama åt den privata konsumtionen och där -

FiU 1977/78:40

igenom begränsa importen. Det var nödvändigt att genom devalvering och sänkta kostnader för företagen etablera en ny bas för svensk konkurrensförmåga och därigenom skapa förutsättningar för att förbättra exporten. Det har varit nödvändigt att genom massiva arbetsmarknadspolitiska och näringspolitiska insatser bevara den utlandskonkurrerande sektorns kapacitet och framtida expansionsförmåga.

Det är utskottets uppfattning att huvudlinjerna i den förda politiken har kommit att accepteras såsom nödvändiga i allt vidare kretsar. Det avtal som träffats på LO-PTK-SAF-området för 1978—1979 ger, som utskottet uppfattar saken, belägg för att man hos arbetsmarknadens parter velat ge sitt bidrag till att den nödvändiga omställningen i den svenska ekonomin skall kunna fullföljas. Utskottet noterar också att man i den socialdemokratiska motionen 1970 nu kan utläsa en mindre kritisk inställning till att den svenska kronan devalverats än vad samma motionärer givit uttryck för i tidigare sammanhang. Det vore också mycket anmärkningsvärt om inte motionärerna nu skulle inse vilket ohållbart läge svensk industri skulle ^befinna sig i om Sverige hade stannat kvar inom den s. k. ormen.

Gradvis ställs nu den svenska ekonomin om till de nya förutsättningarna. I själva verket tycks anpassningen ha gått snabbare och ett nytt, gynnsammare utgångsläge ha etablerats tidigare än man hade anledning tro vara möjligt. Som redovisats i det föregående har exportökningen kommit snabbare än väntat och det förefaller som om svensk exportindustri efter devalveringarna redan skulle ha återvunnit marknadsandelar. Konjunkturinstitutet har till följd härav också ändrat sin bedömning av storleken av de eftersläpande effekterna av tidigare prishöjningar på svenska varor. Särskilt viktigt att notera är att orderläget för svensk industri gradvis förbättrats under den hittills gångna delen av år 1978. Enligt nu tillgängliga siffror ökade under första kvartalet i år orderingången i fasta priser med hela 10 % jämfört med första kvartalet 1977. Det förbättrade läget beror på ökade exportorder och gäller i särskilt hög grad verkstadsindustrin.

Det kan visserligen enligt utskottet inte uteslutas att man i en naturlig strävan att se ljust på tillvaron kanske drar för snabba slutsatser om en varaktigt förbättrad situation utifrån siffror och uppgifter som till en del kan visa sig vara tillfälligheter. Det är heller inte under innevarande år man kan förvänta det fulla resultatet av omläggningen i politiken utan först åren 1979 och 1980. Vad som är viktigt är emellertid att man redan nu kan se att den svenska industrins konkurrenskraft har förstärkts — och under inverkan av produktivitetsuppgången kommer att ytterligare förstärkas — i en utsträckning som innebär att vi inte bör vara beroende av en kraftig internationell konjunkturuppgång för att våga räkna med en hygglig exportökning. Det skapar stabilitet i den ekonomisk-politiska planeringen inför 1979—1980.

FiU 1977/78:40

32 Bedömningen i den reviderade finansplanen av hur de skilda komponenterna i försörjningsbalansen utvecklas under år 1978 framgår av tabell 4.

Tabell 4 Försörjningsbalans för 1978

Miljarder kr. 1977, löpande priser

Procentuell volymföränd- ring, 1975 års priser

1976—

1977—

1978 Tillgäng

BNP

351,5

-2,5

0,8

Import

90,1

-4,5

-3,5

Summa tillgång

441,6

-2,9

-0,1

Efterfrågan

Bruttoinvestering

71,4

-3,4

-0,9

Näringsliv

34,9

-6,5

-9,0

därav: industri

14,6

-16,3

-12,0

Statliga myndigheter och affärsverk

8,1

-3,7

7,9

Kommuner

14,5

8,6

0,1

Bostäder

13,9

-6,3

14,8

Lagerinvestering

-1.3

(—3,1)1

(-1,6)*

Privat konsumtion

189,3

-0,9

-1,0

Offentlig konsumtion

100,9

2,7

2,5

Statlig

31,7

0,6

-0,8

Kommunal

69,2

3,8

4,1

Tjänstenetto

-4,2

Export

85,5

0,2

5,6

Summa efterfrågan

441,6

-2,9

-0,1

1 Lagerinvesteringarnas förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Källa: Reviderad finansplan 1978.

Utskottet övergår här till att diskutera de alternativ i den ekonomiska politiken som lagts fram i partimotionerna 1969 av arbetarpartiet kommunisterna, 1970—1974 av socialdemokraterna och 1975 av vänsterpartiet kommunisterna. Motionerna utgör till sina huvuddelar naturligt nog sammanfattningar av den alternativa inriktning av den ekonomiska politiken i stort som respektive parti lade fram under den allmänna motionstiden i januari månad. Riktlinjerna i stort tog finansutskottet ställning till i februari månad, och riksdagen beslöt den 1 mars att inte lägga något av de alternativa förslagen till grund för den ekonomiska politikens utformning. Riksdagen har sedan under våren på punkt efter punkt prövat de enskilda förslag som tillsammans bildar respektive partis alternativ till regeringens politik. Vad som nu bör prövas av riksdagen är enligt utskottets mening inte varje enskilt förslag på nytt utan frågan om det i anledning av den bedömning av den ekonomiska situation och av de ekonomiska och budgetmässiga perspektiv som nu föreligger finns anledning att revidera eller korrigera de i mars månad antagna riktlinjerna. Det kan sålunda inte komma i fråga att pröva varje

FiU 1977/78:40

enskilt förslag utbrutet ur sitt sammanhang, utan de från respektive parti framlagda riktlinjerna bör ses som en helhet och vägas mot de riktlinjer som dras upp i kompletteringspropositionen med därtill hörande bilagor.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken som dras upp i den socialdemokratiska motionen 1970 innebär att man förordar en alternativ inriktning av politiken på två områden. Det ena gäller investeringarna, där motionärerna förordar särskilda åtgärder och insatser i syfte att i nuläget öka investeringarna inom framför allt industrin och de statliga affärsverken samt bostadssektorn. Det andra gäller den privata konsumtionen, där motionärerna anser att vissa utsatta grupper behöver ett ökat konsumtionsstöd.

Vad först gäller motionärernas uppfattning att investeringarna behöver stimuleras i vårt land vill utskottet erinra om att utskottet relativt utförligt diskuterade dessa frågor i sitt betänkande 1977/78: 15. Utskottet tog då ställning till den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1977/78:654, som innehöll socialdemokraternas förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen. De krav som motionärerna nu för fram är i allt väsentligt identiska med dem som återfanns i den tidigare motionen. I sina enskilda delar har programmet också behandlats av riksdagen under våren. I nära anslutning till vad utskottet anförde i sin motivering för att avstyrka den tidigare motionen och till vad riksdagen vid sin därefter följande behandling har ansett vill utskottet anföra följande.

I motionen krävs en avsevärd ökning av bostadsbyggandet. Som medel för att uppnå detta anvisas i motionen dels ett prisstopp och i vissa fall ett system med högstpriser inom byggmaterialsektorn, dels särskilda ränte- och amorteringsfria lån för nybyggnad av flerfamiljshus. Vidare krävs förbättringar av bostadsbidragen. Enligt motionärernas bedömning skulle åtgärder av detta slag kunna öka nyproduktionen under ett år med 10 000—15 000 lägenheter.

Frågan om prisstopp tar utskottet upp i det följande. Frågan om att stimulera produktionen av flerfamiljshus genom ränte- och amorteringsfria lån som begränsar inflyttningshyrorna har nyligen avvisats av riksdagen (CU 1977/78: 27). Utskottet finner inte skäl att frånträda denna riksdagens mening och förorda att ytterligare en låneform förs in i det redan omfattande och relativt komplicerade systemet för statens stöd till bostadsbyggandet. Utskottet noterar att åtgärder beslutats av regering och riksdag i syfte att främja bostadsbyggandet, åtgärder som redan fått mätbara effekter. Konjunkturinstitutet bedömer i den reviderade nationalbudgeten att inemot 60 000 lägenheter kommer att påbörjas under 1978, vilket innebär en kraftigt ökad igångsättning jämfört med i fjol. Det är enligt utskottets mening självfallet angeläget att

3 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78:40

regeringen noga följer bostadsbyggandets utveckling och tar erforderliga initiativ, om det t. ex. skulle visa sig att problem åter uppstår vad gäller bostadsbyggandets försörjning med krediter.

I fråga om näringslivets investeringar upprepas i motionen förslagen om inrättande av en strukturfond, om förstärkning av Investeringsbankens kapital och om ökade investeringar i de statliga företagen och affärsverken. Utskottet vill i fråga om näringslivets investeringar först allmänt framhålla, att utskottet ställer sig bakom den uppfattning som regeringen givit uttryck för och som innebär att de grundläggande lönsamhets- och konkurrensproblemen för svensk industri först måste lösas innan man kan vänta att investeringarna på nytt stiger till en tillfredsställande nivå. Det är i första hand den dåliga lönsamheten och det låga kapacitetsutnyttjandet som är orsaken till de f. n. låga investeringarna inom industrin och inte bristen på kapital eller otillräckliga kanaler för att slussa kapital till företagen. Enligt utskottets mening skapas nu gradvis ett annat och mer gynnsamt läge för företagen. Till den bilden hör regeringens förslag att helt avskaffa den allmänna arbetsgivaravgiften, ett förslag som utskottet från sina utgångspunkter vill tillstyrka, inte minst av det skälet att vi därigenom snabbare bör kunna nå den tidpunkt då industriinvesteringarna åter skjuter fart.

Vad gäller förslaget att öka investeringarna i statliga företag och affärsverk m. m. anser utskottet som tidigare att det i och för sig kan anföras motiv för att i nuläget utnyttja lediga resurser för att företa statliga investeringar som även långsiktigt är motiverade. En fortlöpande prövning av lämpligheten av sådana insatser görs också hos myndigheterna och i regeringskansliet. Sålunda har brobyggnader, vägbyggnader m. m. under våren tagits fram i särskild ordning. Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare nyligen lagt fram ett förslag av stor omfattning för att öka det offentliga byggandet. Förslaget prövas f. n. av regeringen. Enligt utskottets mening är det lämpligare att frågan om en expansion av de statliga investeringarna i rådande konjunkturfas prövas fortlöpande under året än att riksdagen låser fast investeringarna vid en viss höjd, en nivå som också skulle kunna bli riktgivare för nivån på längre sikt. De medel som erfordras vid en eventuell expansion under budgetåret kan regeringen disponera genom att utnyttja de investeringsmarginaler om ca 10 % som är knutna till affärsverkens m. fl. myndigheters anslag eller genom att utnyttja finansfullmakten eller anslag som anvisats för sysselsättningsskapande åtgärder.

Med det anförda avstyrker utskottet det i motionen redovisade programmet för ökade investeringar.

Vad därefter gäller de i motionen diskuterade förslagen om konsumtionsstöd till vissa särskilda grupper motiveras dessa enligt motionärerna av att de sammanlagda effekterna av löne- och prisförändringar

FiU 1977/78:40

leder till minskade reallöner för stora löntagargrupper. Genom en extra utbetalning av barnbidrag resp. studiebidrag samt genom ett förstärkt bostadsstöd skulle enligt motionärerna framför allt barnfamiljernas börda lättas i nuvarande läge. Genom höjda livsmedelssubventioner skulle inkomsttagare med låga inkomster och barnfamiljer gynnas. Kostnaderna för stödet skulle uppgå till ca 1,8 miljarder kr.

Utskottet vill först stryka under det ytterst angelägna i att den inledda politiken i syfte att hålla tillbaka konsumtionen och förbättra industrins konkurrenskraft fullföljs. Det är nödvändigt om vi långsiktigt skall kunna vända en hotande utveckling med en alltför stor hemmamarknadssektor och kraftigt stigande låneskuld gentemot utlandet. Det kan mot denna bakgrund inte bli tal om att nu byta politik och på nytt allmänt stimulera den privata konsumtionen. Motionsförslagen innebär enligt utskottets mening delvis ett steg 4 den riktningen, och delar av det förordade stödet skulle därtill långsiktigt komma att belasta en hårt ansträngd statsbudget. Att mot denna bakgrund nu ge ett kraftigt förstärkt konsumtionsstöd är enligt utskottets uppfattning inte tillrådligt. Utskottet håller för övrigt inte för osannolikt att motionärerna tecknar en alltför dyster bild vad gäller de stora löntagargruppernas konsumtionsmöjligheter framöver. Avgörande för den reala köpkraft som kommer löntagarna till del är — när avtalen väl är fastställda — hur pass framgångsrika vi är i fråga om att hålla nere prisstegringarna. Som utskottet utvecklar närmare på annan plats i betänkandet har prisutvecklingen den senaste tiden varit sådan att man kan hysa optimism rörande möjligheterna att klara oss under de prisökningstal som beräknats. Om vi genom samfällda insatser — vari bör ingå att i nuläget avstå från krav om allmänt konsumtionsstöd — kan hålla tillbaka inflationen kommer därigenom också den reala köpkraften att hållas uppe bättre.

Utskottet vill med vad som nu anförts inte utesluta att det framöver kan bli erforderligt med konsumtionsstöd i någon form, till framför allt barnfamiljerna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1971 om extra tillägg till barnbidrag, 1972 om extra tillägg till studiebidrag m. m. och 1974 om ytterligare medel till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken för 1978/79 som dras upp i motionen 1975 anger två huvudmål: 100 000 nya arbeten på 12 månader och Stopp för inflationen — höjd levnadsstandard. I anslutning härtill innehåller motionen en rad tidigare framförda yrkanden och krav över stora delar av det politiska fältet.

Vad gäller det första av de i motionen angivna två huvudmålen,

FiU 1977/78:40

100 000 nya arbeten, kan den preciserade lista över önskvärda sysselsättningsinsatser som återfinns i motionen hänföras till i första hand tre områden: ökat bostadsbyggande, ökade statliga insatser inom ett antal industribranscher och ökad kommunal sysselsättning på vårdområdet. Utskottet har i fråga om bostadsbyggandet redan i det föregående tagit ställning till åtgärder och insatser av delvis likartat slag och avvisat dem. De ökade insatserna inom exempelvis gruv-, stål- och textilbranscherna har behandlats av riksdagen i annat sammanhang, varvid också sysselsättningsaspekterna vägts in. Ingenting har inträffat som skulle föranleda att man i nu förevarande sammanhang gör en annan bedömning än som därvid skett. Vad gäller statliga åtgärder för att öka antalet kommunalt anställda inom vårdområdet vill utskottet avråda från att i särskild ordning och i särskilda former förmå kommunerna att öka sin standard och sina åtaganden. Utskottet återkommer till frågan om den kommunala utvecklingen under punkten B i detta betänkande. Mot bakgrund av vad utskottet i det föregående uttalat rörande behovet av att i all möjlig utsträckning bibehålla storleken av den utlandskonkurrerande sektorn bör särskilda åtgärder som syftar till att hålla nere arbetslösheten i första hand ske inom arbetsmarknadspolitikens ram.

I sammanhanget vill utskottet uttrycka sin förvåning över att regeringspolitiken — såväl den gamla som den nya regeringens politik — av motionärerna karakteriseras som innebärande ”en ensidig satsning på exportindustri” och som varande ”ett knäfall för de för tillfället mäktigaste kapitalgruppernas intressen”. Endast om man företräder en ekonomisk-politisk linje där det fria konsumtionsvalet och den fria handeln mellan länderna värderas mycket lågt torde det vara möjligt att skildra regeringens strävanden att nå balans i våra utrikes affärer på det sättet.

Det andra huvudmålet för den ekonomiska politiken anges i motionen vara ”Stopp för inflationen — höjd levnadsstandard”. Under denna rubrik förs fram bl. a. kostsamma förslag som syftar till att öka konsumenternas köpkraft: höjda barnbidrag till 3 050 kr. per barn och år och slopande av mervärdeskatten på nödvändighetsvaror. De av motionärerna anvisade vägarna för att finansiera de ökade utgifterna har riksdagen redan tidigare avvisat därför att de är oacceptabla till sina verkningar eller därför att de i vissa delar är föremål för utredning. Utskottet avstyrker att dessa frågor tas upp till ny sakprövning. Slutligen vill utskottet erinra om att finansutskottet liksom socialutskottet — med riksdagens gillande — tagit avstånd från förslaget i motionen att nu lagstifta om en långtgående sänkning av arbetstiden. Finansutskottet vill i sammanhanget upprepa vad utskottet anförde i betänkandet 1977/78: 15 (s. 35): ”Särskilt anmärkningsvärt är det att motionärerna anser det möjligt att i ett slag och med full lönekompen -

FiU 1977/78:40

sation sänka arbetstiden från 8 till 7 och därefter 6 timmar. Inte minst för kommuner och landsting skulle ett förverkligande av de förslagen medföra mycket stora kostnadsökningar och problem att rekrytera personal. ” Utskottet vidhåller denna sin uppfattning.

De i motionen framförda övriga yrkandena har såvitt utskottet kunnat finna redan prövats av riksdagen och därvid avvisats. I något fall är frågan ännu inte avgjord av riksdagen men motsvarande yrkanden har avstyrkts av vederbörande utskott.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de i motionen 1975 presenterade riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

De ställningstaganden utskottet i det föregående gjort till krav som förts fram i motionerna 1970, 1971, 1972, 1974 och 1975 innebär att utskottet i praktiken också redan tagit ställning till huvudlinjerna i motionen 1969 (apk). Dessa avstyrks av utskottet.

Prispolitiken

Prisstegringarna har under en följd av år varit mycket höga i vårt land. Så länge den internationella inflationen också var mycket hög innebar det i och för sig inte något försämrat läge för Sverige. Sedan en tid tillbaka är de internationella prisrörelserna emellertid avsevärt mer begränsade, och i takt härmed skärps kraven på att vi i Sverige skall lyckas bryta inflationskurvan. Givetvis måste vi dock acceptera att devalveringarna under år 1977 liksom andra importprishöjningar påverkat priserna under år 1978. Prisutvecklingen under de hittills gångna månaderna tyder emellertid på att vi nu har kommit in i ett skede med mycket lugnare prisrörelser än tidigare. Under månaderna mars och april har sålunda den allmänna prisnivån stigit med endast 0,6 %.

Enligt utskottets mening skulle utvecklingen hittills under 1978 kunna tyda på att den tidigare inflationskurvan nu har brutits. Möjligheterna för företagen i producentledet att framöver kunna avstå från prishöjningar bör också vara mycket goda mot bakgrund av det träffade löneavtalet och föreliggande möjligheter till produktivitetsförbättringar. I hela näringslivet bör den föreslagna avvecklingen av den allmänna arbetsgivaravgiften innebära en lättnad som leder till att prisstegringar kan undvikas. På vissa områden bör det vara möjligt att avläsa prissänkningar på varor på den svenska marknaden lika väl som företagen i viss utsträckning har tvingats sänka sina priser för att kunna sälja på utlandsmarknaderna.

Prisstopp råder på baslivsmedel. En skärpt prisövervakning tillämpas. Företag som avser att höja priserna måste anmäla detta i förväg, vilket ger pris- och kartellnämnden möjligheter till förhandlingar och att i sista hand slå larm hos regeringen om att vidta åtgärder. Utskottet förutsätter att prisutvecklingen följs mycket noggrant men anser det

FiU 1977/78:40

mot bakgrund av den tillämpade prisövervakningen inte erforderligt att riksdagen begär ytterligare åtgärder i form av prisstopp etc. Med det anförda avstyrker utskottet de i motionerna 1969, 1970 och 1975 framförda kraven om skilda former av prisstopp.

Kredit politiken

Det stora underskottet i statens budget innebär självfallet en belastning på den svenska kreditmarknaden, där huvudparten av underskottet måste placeras. Samtidigt måste kreditmarknaden hållas allmänt stram för att inte den likviditet som det ökande budgetunderskottet ger upphov till i företag och bankväsende skall få inflatoriska effekter. Under den hittills gångna delen av år 1978 har riksbanken i två omgångar höjt bankernas likviditetskvoter i syfte att begränsa kreditexpansionen till vad som bedöms vara samhällsekonomiskt försvarbart.

Utskottet vill betona att man måste betrakta kreditmarknadssituationen i ett dynamiskt perspektiv. Aktiviteten i den svenska ekonomin är f. n. låg och det finns i nuläget stora, outnyttjade resurser. Det finns i ett sådant läge givetvis inte fog för att hävda uppfattningen att statens budget omedelbart borde stramas åt eller att tillgången på pengar och krediter just nu är för riklig. De åtgärder som riksbanken vidtagit för att begränsa bankernas utlåningsmöjligheter måste emellertid ses i det perspektivet att åtstramningsåtgärder på penning- och kreditmarknaden verkar med stor eftersläpning. Krediter som har beviljats eller som har ställts i utsikt kan normalt tas i anspråk under relativt lång tid därefter. Likviditet som byggs upp i företag och hushåll kan därför, om kreditexpansionen fortsätter, få en omfattning som innebär en sådan uppladdning av efterfrågan att, när expansionen tar fart, den vida överstiger de då tillgängliga reala resurserna. Då uppkommer stor risk för en inhemskt skapad inflation.

Det är i ett framåtriktat perspektiv av den art som här målats upp som man bör bedöma svårigheterna vid den avvägning av den ekonomiska politiken som skall göras under 1978—1979. Som framhålls i den reviderade finansplanen kommer existensen av det stora budgetunderskottet att ställa stora krav på en smidig anpassning av kreditpolitiken för att undvika att den likviditetsökning i ekonomin som budgetunderskottet ger upphov till får inflatoriska effekter. Det är, framhåller föredraganden, nödvändigt med generella kreditpolitiska åtgärder för att begränsa allmänhetens och företagens likviditetsökning och det krävs en omfördelning av den korta inlåningen i bankerna till den långa kapitalmarknaden. I sammanhanget erinras om det av regeringen framlagda och av utskottet i betänkande 37 tillstyrkta förslaget till ökat lönsparande.

Man bör enligt utskottets mening kunna räkna med att staten i nuvarande matta investeringskonjunktur utan svårigheter kan ta i an -

FiU 1977/78:4»

språk en mycket stor andel av det tillgängliga kreditutrymmet på marknaden för egen del. Samtidigt kan därvid den statliga utlandsupplåningen hållas tillbaka. Strävandena att långsiktigt binda en större del av den likviditet som finns bör givetvis fortsätta. När anspråken på krediter för investeringsändamål ökar framöver blir det enligt utskottets mening dock nödvändigt att staten begränsar sin andel av det tillgängliga kreditutrymmet.

Utskottet noterar i sammanhanget att OECD i sin nu publicerade rapport över granskningen av Sveriges ekonomi i en i övrigt positiv skildring av utvecklingstendenserna betraktar likviditetsökningen och kreditexpansionen som ett betydande problem.

Utblick mot 1979—1980

Utskottet välkomnar att i den reviderade nationalbudgeten och den reviderade finansplanen numera inryms en utblick mot de båda nästföljande kalenderåren. Det är värdefullt mot bakgrund av att den statsbudget som antas av riksdagen ju faktiskt omfattar halva det kommande kalenderåret, ett år för vilket det enligt den traditionella uppläggningen inte fanns någon ekonomisk bakgrund tecknad. Detta sker nu, även om de kalkyler som presenteras över den ekonomiska utvecklingen under 1979 och 1980 av naturliga skäl är av överslagsmässig art och mera får betraktas som räkneexempel än som prognoser. De ger, som det uttrycks i propositionen, ”en bild av en möjlig ekonomisk utveckling under de närmaste åren”. Enligt utskottets mening finns det skäl att utveckla det påbörjade arbetet med medellånga kalkyler och prognoser ytterligare.

Den internationella bakgrund som tecknas för åren 1979—1980 måste av naturliga skäl bli relativt konturlös. Dock har — som framgår av utskottets framställning i det föregående — risk ansetts föreligga för en avmattning i Förenta staterna under 1979 medan man i Västeuropa i stället kan vänta en fortsatt, något högre tillväxt än under 1978. En snabb allmän uppgång i världskonjunkturen har inte bedömts sannolik och kalkylerna utgår från en för båda åren mycket måttlig tillväxt av världshandeln om 5 %.

Utskottet har inte underlag för någon avvikande bedömning. Som föredraganden framhåller finns en råd osäkerhetsfaktorer att ta hänsyn till vilka kan rubba en eljest sannolik någorlunda stabil uppgång i Västeuropa. Dit hör framför allt osäkerheten om dollarns ställning på sikt. För svensk del bör emellertid under 1979—1980 föreligga en relativt gynnsam konkurrenssituation för svensk industri och vi bör därför kunna räkna med en stabil uppgång av exporten, även om den internationella konjunkturen skulle fortsätta att vara relativt matt. Även enligt utskottets bedömning kommer emellertid konjunkturläget i Västeuropa att fortsätta att förbättras. En fortsatt snabb stegring av expor -

FiU 1977/78:40

ten och andelsvinster för svensk industri kan då komma till uttryck. Förbättringen av handelsbalansen skulle emellertid, som utskottet berört i det föregående, bli måttlig under inverkan av importuppgången, och bytesbalansunderskottet skulle dröja kvar ungefär på 1978 års nivå.

För åren 1979 och 1980 skulle vi enligt kalkylerna kunna räkna med en återtagen tillväxt av de samlade resurserna av betydande mått och en BNP-tillväxt om 3,5 resp. 4,5 %. Ett nödvändigt omslag i lagerinvesteringarna, en avsevärd uppgång i bruttoinvesteringarna och en återtagen tillväxt av den privata konsumtionen i storleksordningen 1,5 % skulle vara de komponenter som leder fram till den jämfört med 1977—1978 annorlunda efterfrågebilden. Arbetsmarknadsläget skulle därvid förbättras, ehuru relativt långsamt, och industriproduktionen skulle stiga med 5 resp. 6 % under de båda åren. Det bör noteras att den kommunala konsumtionsökningen skulle något mattas.

Utskottet vill instämma i den sammanfattning föredraganden gör av utblicken mot 1979—1980:

Sammanfattningsvis pekar kalkylerna på att det är möjligt för den svenska ekonomin att återgå till en mera normal situation med en förbättrad extern balans, en höjning av aktivitetsnivån och en dämpning av inflationstakten. Grunden till denna utveckling har lagts av den ekonomiska politiken under 1977 och 1978, som möjliggjort en förbättring av vår industris konkurrenskraft och en dämpning av inflationsförväntningarna. Om vägen till balans skall kunna fullföljas är i hög grad beroende på om vi kan få en fortgående förbättring på dessa båda områden.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 1969 yrkandena 1 och 8, 1977/78: 1970 yrkandet 1 och 1977/78: 1975 yrkandet 24 godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i propositionen 1977/78: 150 bilaga 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1969 yrkandena 2—7,

3. att riksdagen avslår motionerna 1977/78: 1971, 1972 och 1974,

4. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1975 yrkandena 1—7 och 9—23.

FiU 1977/78: 40

41 B. BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag 1978/79

I propositionen 150 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner

1977/78: 1970 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i motionen,

1977/78: 1975 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen med avslag på propositionen 1977/78: 150 som sin mening uttalar vad i motionen anförs om budgetpolitiken.

Propositionen

I fråga om budgetens samhällsekonomiska bakgrund anför föredraganden bl. a. att en väsentlig del av näringslivets försvagade konkurrenskraft kunnat återvinnas genom kursjusteringarna för den svenska kronan och genom att Sverige lämnat valutaormen. Även regeringens skatteoch avgiftspolitik har syftat till att skapa förutsättningar för att förbättra det relativa kostnadsläget. De vidtagna åtgärderna har enligt föredraganden i förening med det nu träffade avtalet lagt en god grund för att återvinna konkurrenskraften och därmed trygga sysselsättningen på kort och lång sikt. Föredraganden framhåller dock att de positiva effekterna av flera av de vidtagna åtgärderna kommer att få verkan först efter hand.

Kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin är f. n. relativt lågt. I syfte bl. a. att snabbare kunna återgå till ett läge med mer normalt resursutnyttjande och därigenom även skapa flera arbetstillfällen är det enligt föredraganden motiverat att minska näringslivets kostnadsbelastning i form av arbetsgivaravgifter. En sådan åtgärd har enligt föredraganden också positiva effekter på bytesbalans och prisnivå. Den medför även en ökning av statsbudgetens underskott. I nuvarande konjunkturläge anser föredraganden dock att detta kan accepteras. Mot denna bakgrund har regeringen föreslagit att den allmänna arbetsgivaravgiften slopas fr. o. m. den 1 juli 1978. Föredraganden anmäler vidare att om de av regeringen föreslagna åtgärderna skulle visa sig otillräckliga för att öka kapacitetsutnyttjandet i näringslivet, frigöra de produktivitetsreserver som där föreligger samt återvinna förlorade marknadsandelar i den takt som på sikt är nödvändig för en balanserad samhällsekonomi, är regeringen beredd att i höst pröva det samlade uttaget av arbetsgivaravgifter fr. o. m. den 1 januari 1979.

För att återställa balansen i den svenska ekonomin krävs enligt före -

FiU 1977/78: 40

draganden, förutom att konkurrenskraften i näringslivet återställs, även att vi skapar utrymme för den utlandskonkurrerande industrin genom att hålla tillbaka den inhemska konsumtionen. Det tillgängliga utrymmet för privat standardökning blir därför begränsat under de närmaste åren. Även inom den offentliga sektorn måste återhållsamhet visas, framhåller föredraganden. I budgeten för 1978/79 är därför också de statliga konsumtions- och investeringsutgifterna i stort sett oförändrade i reala termer.

Beträffande den kommunala utvecklingen framhåller föredraganden att en fortsatt kommunal expansion i den takt som realiserats under de senaste åren och som ligger i de senaste kända långtidsplanerna uppenbarligen inte är förenlig med samhällsekonomins krav. En betydande nedskärning av de kommunala resursanspråken måste därför enligt föredraganden genomföras. Mot denna bakgrund slöt regeringen och kommunförbunden en överenskommelse i juni 1977 där förbunden bl. a. utfäste sig att uppmana sina medlemmar att se över sina flerårsplaner. De första resultaten av denna omprövning bör enligt föredraganden nu komma till uttryck i de nya flerårsplaner som f. n. håller på att antas i kommuner och landsting.

Nya överläggningar om den kommunala utvecklingen pågår mellan företrädare för regeringen och kommunförbunden. Det är enligt föredraganden angeläget att dessa överläggningar leder till att den kommunala konsumtionens ökningstakt anpassas till det föreliggande samhällsekonomiska utrymmet. Föredraganden framhåller i sammanhanget att en planenlig utbyggnad av barnomsorg och långtidssjukvård samt den utbyggnad av den kommunala servicen som motiveras av befolkningsförändringarna har beräknats medföra att den kommunala konsumtionen måste öka med ca 2 % per år i volym under tiden fram till år 1980. Konsekvenserna av de betydande kostnadslättnader för kommunerna som borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften medför kommer enligt föredraganden att beaktas i samband med de pågående överläggningarna med kommunförbunden.

I propositionen görs en analys av de statsfinansiella perspektiven på längre sikt med utgångspunkt i den långtidsbudget som redovisas i bilaga till det reviderade budgetförslaget.

Den framlagda långtidsbudgeten omfattar perioden 1978/79—1982/83. Med långtidsbudgetens utgångspunkt om oförändrade skatteregler och med de antaganden som gjorts om den totala lönesummans och bruttonationalproduktens tillväxt skulle de totala statsinkomsterna komma att öka med 7,9 % årligen under perioden. Den snabbaste ökningstakten redovisas under inkomstskattetiteln, som beräknas öka med 11,2 % om året. Långtidsbudgeten grundas vad gäller åren 1979 och 1980 på samma antaganden rörande pris- och löneutvecklingen i samhället och den ekonomiska tillväxten som presenteras i den reviderade finansplanen. Vad gäller perioden därefter har schablonmässigt lönesumman förut -

FiU 1977/78: 40

satts stiga med 7 % årligen och den allmänna prisnivån med 4 % om året. En årlig real tillväxt av bruttonationalprodukten för denna period om 3 % har förutsatts. Statsinkomsternas utveckling 1972/73—1982/83 i löpande priser med dessa antaganden framgår av tabell 5.

Tabell 5. Statsinkomsternas utveckling 1972/73—1982/83 (Milj. kr., löpande priser, avrundat)

Genom- snittlig procen- tuell för- ändring 1972/73— 1976/77

Anslag

1978/79

Anslagsförändring till

Genom- snittlig procen- tuell för- ändring 1978/79— 1982/83

1979/80

1980/81

1981/82

1982/83

Inkomstskatt

+ 25,3

47 100

+6 200

+6 700

+ 7 200

+4 700

+ 11,2

Mervärdeskatt

+ 12,9

29 900

+2 500

+2 000

+ 2 100

+2 100

+ 6,6

övriga inkomster

+ 13,2

37 780

+ 1 920

+ 1 900

+ 1 800

+ 1 900

+ 4,6

Summa

+ 17,6

114 780

+ 10 620

+10 600

+ 11 100

+ 8 700

+ 7,9

I tabell 6 visas utvecklingen av statsutgifterna 1972/73—1982/83 i fasta priser.

Tabell 6. Utgiftsutvecklingen 1972/73—1982/83

(Milj. kr., fasta priser)

Genomsnittligprocentuell förändring1972/73—1976/77 -

Anslag

1978/79

Anslagsförändring till

Procen

tueli för 1979/80

1980/81 1981/82 1982/83 ändring

1978/79—

1979/80

Genomsnittligprocentuell förändring1978/79—1982/83 -

Folkpensioner

m.m.

+ 8,7

28 077

+ 691

+

+

+ 2,5

+ 1,5

Utbildning och forskning

+ 3,1

19 821

+ 723

+

_

+ 3,6

+ 0,9

Totalförsvar

+ 0,5

14 732

+ 173

—

+

+

+ 1,2

+ 0,6

Statsskuldräntor

+ 13,7

9 600

+ 3 900

+ 3 150

+ 3 250

+ 3 000

+ 40,6

+24,3

Stöd till barn- familjer

+ 6,5

9 152

+ 752

+

+

+

+ 8,2

+ 4,7

Arbetsmarknads- och regionalpolitik

+ 6,0

8 255

+ 203

+

+

+

+ 2,5

+ 2,9

Bostadspolitik

+ 4,1

+ 1 188

+

+

+

+ 15,4

+ 8,5

Kommunikationer

7 606

+ 251

+

+

+

+ 3,3

+ 2,5

Allmänna bidrag till kommuner

+ 4,8

6 578

+ 15

+

+

+

+ 0,2

+ 2,0

Hälso-, sjuk- och socialvård

- 0,8

5 459

+ 314

+

+

+

+ 5,8

+ 1,7

Rätts- och polis- väsende

+ 6,2

5 341

OO

•O

+

+

+

+ 1,1

+ 0,3

Internationellt ut- vecklingsbistånd m.m.

+21,0

4 163

+ 29

+

+

+

+ 0,7

+ 2,3

Energiförsörjning

+ 8,0

3 666

-1 065

+

—

—

-29,1

- 8,9

Näringspolitik

+ 10,9

3 238

- 418

—

—

—

-12,9

- 6,9

övrigt

+22,8

23 225

-7 187

—

—

—

-30,9

- 9,5

Totalt

+ 6,4

156 624

- 373

+ 6

+4

+ 4 326

- 0,2

+ 2,3

FiU 1977/78: 40

44 De totala statsutgifterna beräknas i fasta priser öka med i genomsnitt 2,3 % årligen under långtidsbudgetperioden. Stora framtida ökningsbelopp faller på folkpensioner m. m., stöd till barnfamiljer och bostadspolitik. De i särklass största beloppen liksom den klart snabbaste ökningstakten svarar dock statsskuldräntorna för.

En analys i reala termer visar att transfereringarna svarar för en dominerande del av statsutgifternas ökning. Under perioden ökar de med i genomsnitt 6 % per år i volym. Till en del förklaras detta av att statsskuldräntorna ingår i denna utgiftsgrupp. Transfereringarna till företag m. m. utvisar annars den snabbaste ökningstakten med 2,9 % per år. De utgiftsbindningar för framtiden som långtidsbudgeten anger för den statliga konsumtionen stannar vid en årlig ökningstakt av 0,5 %. Genom att de statliga driftbidragen till kommunerna beräknas öka med 1,2 % om året blir emellertid den sammanlagda ökningstakten för konsumtionsutgifter över statsbudgeten 0,8 % årligen i fasta priser. Investeringsutgifterna beräknas minska under perioden.

Vid en omräkning av utgifterna till löpande priser erhålls en genomsnittlig ökning med 6,1 % per år. Utöver löner och omkostnader stiger vid en sådan omräkning framför allt anslag som är direkt knutna till pris- eller löneutvecklingen, såsom försvarsutgifterna och folkpensionerna.

Den saldoutveckling som framkommer vid en sammanställning av långtidsbudgetens utgifts- och inkomstkalkyler i löpande priser visas i tabell 7.

Tabell 7. Budgetsaldots utveckling 1977/78—1982/83

(Milj. kr., löpande priser)

1977/78

1978/79

1979/80

1980/81

1981/82

1982/83

Inkomster

110 742

114 780

125 400

136 000

147 100

155 800

Utgifter

140 339

156 624

163 432

176 206

187 334

198 578

Saldo

-29 597

-41 844

-38 032

-40 206

-40 234

-42 778

Kalkylen visar att statsbudgetens underskott under den framförliggande perioden kan beräknas ligga kvar i närheten av den nivå som nu beräknas för budgetåret 1978/79. Orsakerna till denna högre underskottsnivå jämfört med förra årets långtidsbudget står enligt föredraganden främst att finna i den pris- och löneutveckling som nu förutses för budgetåren 1977/78 och 1978/79. Prisstegringstakten för de första åren under långtidsbudgetperioden bedöms nu bli snabbare än vad som då förutsattes. Även lönesummans ökningstakt har räknats upp, men i mindre grad. Prisstegringarna har medfört starkt ökade varaktiga utgiftsåtaganden utan att inkomstsidan, som förhållandevis mera styrs av lönesummeutvecklingen, påverkats i motsvarande grad. Den högre under -

FiU 1977/78: 40

skottsnivån medför i sin tur ökade utgiftsåtaganden för betalning av statsskuldräntor.

Trots att långtidsbudgetens beräkningsmetodik innebär att de insatser som nu är aktuella av sysselsättningspolitiska och näringspolitiska skäl bortfaller under perioden utvisar således långtidsbudgeten att den nu uppnådda underskottsnivån i allt väsentligt är ett uttryck för permanenta åtaganden.

Variationer i de antaganden rörande den framtida pris- och löneutvecklingen m. m. som legat till grund för långtidsbudgetkalkylen påverkar inte i avgörande grad saldoutvecklingen. Av årets långtidsbudgetkalkyl kan enligt föredraganden dras slutsatsen att de statliga budgetunderskotten blir bestående på i stort sett nuvarande nivå med de förutsättningar som gällt. Alternativa antaganden rörande den framtida ekonomiska utvecklingen rubbar inte i någon avgörande grad denna slutsats.

Det budgetunderskott som nu förutses för innevarande och nästkommande budgetår har givetvis sin bakgrund i den rådande ekonomiska situationen. Med en högre aktivitetsnivå i ekonomin skulle vissa utgifter för sysselsättnings- och industripolitiken kunna hållas på en lägre nivå och statsinkomsterna skulle vara något högre. De antaganden som utnyttjas vid långtidsbudgetkalkylen förutsätter emellertid en relativt snabb återgång till stabil tillväxt i samhällsekonomin och stigande reallöner vid dämpad inflationstakt.

Långtidsbudgeten innehåller i år även ett avsnitt om den finansiella utvecklingen i socialförsäkringssektorn. Vidare belyses statens finansiella sparande, dvs. statsbudgetens saldo med avdrag för finansiella transaktioner såsom långivning och aktieteckning. Socialförsäkringssektorn utanför statsbudgeten, som helt domineras av AP-fonden, ökade tidigare sitt sparande år från år men har nu stagnerat på en nivå kring ett överskott om ca 14 miljarder kr. Statens och socialförsäkringssektorns sammanlagda finansiella sparande enligt långtidsbudgetkalkylen framgår av tabell 8.

Tabell 8. Statens och socialförsäkringssektorns finansiella sparande 1977/78— 1982/83

(Milj. kr., löpande priser)

1977/78

1978/79

1979/80

1980/81

1981/82

1982/83

-5 500

-16 400

-16 100

-18 100

-19 000

-21 700

Staten och socialförsäkringssektorn utvisar sammantaget ett tilltagande sparandeunderskott under långtidsbudgetperioden. Eftersom kommunerna av institutionella skäl över en längre period visar ett finansiellt sparande som ligger kring noll innebär detta att den offentliga sektorns sparande under långtidsbudgetperioden tenderar att något försvagas.

FiU 1977/78: 40

46 Den förda finanspolitiken och den bild av den statsfinansiella utvecklingen som framträder i den nu framlagda långtidsbudgetkalkylen måste enligt föredraganden ses mot bakgrund av dagens ekonomisk-politiska situation och den utveckling för framtiden som nu kan skönjas.

En mindre expansiv finanspolitik skulle ha medfört en lägre aktivitetsnivå, större arbetslöshet och betydande bortfall av produktion och produktionskapacitet. Det har samtidigt varit nödvändigt att hålla tillbaka den statliga efterfrågan i syfte att hindra att arbetskraft i alltför stor utsträckning varaktigt överförs från den utlandskonkurrerande industrin till den offentliga sektorn. Finanspolitiken har varit restriktiv i den meningen att ökningen i statens konsumtions- och investeringsefterfrågan bringats att praktiskt taget helt upphöra samtidigt som den privata efterfrågan dämpats.

Den ekonomiska utveckling som nu kan förutses och som närmare behandlas i den reviderade finansplanen innebär i det korta perspektivet för företagens del en minskning i det alltför stora underskottet i deras finansiella sparande. Denna utveckling gör enligt föredraganden att ett betydande offentligt sparandeunderskott kan accepteras. När lageravvecklingen genomförts och företagens investeringar åter okar kommer kraven på finanspolitiken att skärpas.

Föredraganden understryker att mot denna bakgrund innebär den nu framlagda långtidsbudgetkalkylen en bestämd varningssignal. De stora budgetunderskotten under det innevarande och det kommande budgetåret är ofrånkomliga inslag i den ekonomiska politiken. Fortsatta underskott av denna storleksordning kan emellertid enligt föredraganden inte accepteras i en situation där ekonomin återgår till fullt kapacitetsutnyttjande. Långtidsbudgetkalkylen visar också att fleråriga stora budgetunderskott medför en begränsning av framtida handlingsutrymme i form av starkt stigande utgifter för statsskuldens förräntning. De möjligheter till en omläggning av finanspolitiken i mera restriktiv riktning som ges i en situation med bättre kapacitetsutnyttjande och högre tillväxttakt måste därför utnyttjas, framhåller föredraganden.

Långtidsbudgeten visar att tyngdpunkten i de statliga utgiftsåtagandena ligger på transfereringssidan. Inkomstöverföringar till pensionärer, barnfamiljer och utsatta grupper i samhället ställer krav på betydande framtida utgifter. En naturlig utgångspunkt för finanspolitiken på sikt måste enligt föredraganden vara att växande sådana överföringar till hushållen får balanseras genom ökade inkomster.

Föredraganden anför vidare att en synnerligen restriktiv utgiftsgranskning och en fortlöpande omprövning av pågående aktiviteter blir nödvändig för att nå lägre budgetunderskott. Detta förhållande understryks av att långtidsbudgeten på utgiftssidan underskattar det verkliga utgiftstrycket under det att den på inkomstsidan förutsätter ett i stort oförändrat skattetryck.

FiU 1977/78: 40

1 budgetförslaget för budgetåret 1978/79 beräknades totalbudgeten uppvisa ett underskott om drygt 33,2 miljarder kr. för budgetåret 1977/ 78 och ca 32,2 miljarder kr. för budgetåret 1978/79. Det reviderade budgetförslaget innebär en rad förändringar på såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten för dessa båda budgetår. För 1978/79 orsakas den största förändringen på inkomstsidan av borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften. Effekten härav uppskattas till ca 3,4 miljarder kr. Härutöver är den viktigaste förändringen i bedömningen av utvecklingen av statens inkomster i förhållande till vad som angavs i budgetförslaget att inkomsterna av mervärdeskatten räknats ned med mer än en miljard kr. främst beroende på lägre import än vad som tidigare beräknats.

På utgiftssidan innebär förändringarna framför allt en kassamässig förskjutning av beslutade industri- och arbetsmarknadspolitiska insatser från budgetåret 1977/78 till 1978/79.

Totalbudgeten för 1977/78 och 1978/79 redovisas i tabell 9.

Tabell 9. Totalbudgeten 1977/78—1978/79 (milj. kr.)

1977/78

Budgetprop.

1978 Ny be- räkning

1978/79

Budgetprop.

1978 Ny be- räkning

Inkomster

lil 376

110 742

119 397

114 780

Utgifter

144 600

140 339

151 593

156 624

Saldo

-33 224

-29 597

—32 196

-41844

Motionerna

I motionen 1970 (s) anförs att statsbudgeten under budgetåret 1977/78 undergått en nästan dramatisk försvagning. I maj 1977 beräknades budgetunderskottet för 1977/78 till 13,7 miljarder kr. Enligt kompletteringspropositionen beräknas underskottet nu till 29,6 miljarder kr. Detta är enligt motionärerna en återspegling av den stagnerande utveckling under hög inflation som vi upplevt under 1977. Man anser det därför missvisande att presentera detta stora budgetunderskott som ett resultat av en aktiv och sysselsättningsskapande ekonomisk politik.

Motionärerna hänvisar till att man i sin motion 1977/78: 654 framhöll att en fullföljd av regeringens ekonomiska politik skulle leda till en försvagning av finanspolitiken mellan de båda budgetåren, vilket nu bekräftas i kompletteringspropositionen. Än värre är enligt motionärerna att den i samband med kompletteringspropositionen framlagda långtidsbudgeten därtill indikerar att man skulle komma att ligga kvar på detta kraftiga underskott även under åren fram till budgetåret 1982/83. Denna situation föreligger trots att man i underlaget för beräkningarna förutsatt en relativt kraftig återhämtning av den ekonomiska aktiviteten

FiU 1977/78: 40

under åren 1979 och 1980 och därefter beräkningstekniskt förutsatt en fortsatt BNP-ökning på 3 % om året.

Enligt motionärernas mening måste den nuvarande inriktningen av finanspolitiken med dess starka inslag av generellt stöd till företagssektorn upphöra och ersättas med en mera ansvarsfull ekonomisk politik som på kort sikt effektivt bidrar till att upprätthålla produktion och sysselsättning och på längre sikt bidrar till att öka vårt lands produktionskapacitet. Motionärerna tar därför avstånd från den av regeringen föreslagna sänkningen av den generella arbetsgivaravgiften och vill i stället använda en del av dessa medel till att finansiera den av dem föreslagna strukturfonden samt för riktade åtgärder som på kort sikt håller uppe efterfrågan och sysselsättningen och värnar köpkraften hos de grupper som särskilt hårt drabbats av den borgerliga regeringens åtstramningspolitik. Motionärerna föreslår vidare en ökning av statens insatser i övrigt för att stimulera investeringarna, främja teknisk utveckling och forskning och för att inrikta näringslivets planering på nya framtidsområden. För att finansiera dessa insatser och för att därtill åstadkomma en nödvändig statsfinansiell åtstramning föreslås på inkomstsidan en rad åtgärder som förstärker statens inkomster. Därtill har motionärerna även tillgodoräknat sig de ökade intäkter och minskade kostnader som man anser skulle blivit följden av en fullföljd av riksdagens energipolitiska beslut från 1975.

Motionärerna hänvisar till sin tidigare motion nr 654 (behandlad i FiU 1977/78: 15). Det budgetalternativ som nu presenteras i motionen 1970 innebär att kraven i motionen 654 upprepas med de avvikelser som särskilt anges i motionen 1970.

På inkomstsidan leder enligt motionärerna förslagen till en förstärkning med 8,4 miljarder kr. jämfört med det reviderade budgetförslaget. Den största posten här utgörs av att motionärerna tar avstånd från slopandet av allmänna arbetsgivaravgiften (+4 miljarder kr.). Vidare vill motionärerna avskaffa indexregleringen av inkomstskatteskalorna. Effekten härav beräknar man till 4 miljarder kr. för år 1979 och till 2 miljarder kr. för budgetåret 1978/79. I stället räknar man med en skatteomläggning för 1979 som skall kosta 2 miljarder kr. och som med 1 miljard kr. påverkar budgeten för 1978/79. Nettot av dessa förslag för 1978/79 skulle alltså bli en inkomstförstärkning med 1 miljard kr. i förhållande till regeringens förslag. Den tredje större posten avser de medel man tillgodoräknar sig i form av ökade intäkter och minskade kostnader som enligt motionärerna blivit följden om man fullföljt riksdagens energipolitiska beslut från 1975 (+950 milj. kr.).

På utgiftssidan föreslås satsningar för att öka investeringarna och stimulera forskning och utveckling om sammanlagt ca 2,5 miljarder kr., varav större delen avser inrättande av strukturfond (2 miljarder kr.). Vidare föreslås totalt 1,8 miljarder kr. för insatser för utsatta grupper,

FiU 1977/78: 40

varav 950 milj. kr. för en extra höjning av barnbidrag och studiebidrag med 500 kr. och 850 milj. kr. för subventioner av vissa baslivsmedel. Därtill finns en rad förslag till utgiftsökningar om tillsammans drygt 500 milj. kr. och till utgiftsminskningar om samma belopp.

Resultatet av de olika förslagen på budgetens inkomst- och utgiftssida blir därmed enligt motionärerna en minskning av budgetunderskottet med drygt 4 miljarder kr. jämfört med det reviderade budgetförslaget. Motionärerna anför vidare att om man tar hänsyn till den förbättring av statsfinanserna som den av motionärerna förordade ekonomiska politiken skulle leda till genom en ökad aktivitet i ekonomin kan budgetunderskottet ytterligare reduceras. Förslagen skulle enligt motionärerna också ge en lägre inflationstakt än regeringens politik, vilket leder till en minskning av vissa indexbundna anslag på budgetens utgiftssida. Sammantaget skulle enligt motionärerna den av dem förordade ekonomiska politiken leda till ett budgetunderskott av storleksordningen 35 å 36 miljarder kr.

Innebörden av motionen 1975 (vpk) har återgivits under punkten A. Utskottet

Budgetens samhällsekonomiska bakgrund har utskottet behandlat under föregående punkt. Som framgår av vad utskottet där anfört är också utskottet av den uppfattningen att den tillväxtpotential som finns i den svenska ekonomin under de närmaste åren väsentligen måste reserveras för att öka exporten och investeringarna samt genomföra den nödvändiga strukturomvandlingen. Detta innebär att utrymmet för att öka privat och offentlig konsumtion blir begränsat under de närmaste åren.

I det reviderade budgetförslaget framhåller föredraganden att den uppgiftsfördelning vi har genomfört i Sverige mellan å ena sidan staten och å andra sidan kommuner och landsting innebär att de tunga områdena av omvårdnad och service som riktar sig till de enskilda människorna huvudsakligen ligger inom den kommunala sektorn. Mot den bakgrunden är det enligt föredraganden inte onaturligt att den kommunala sektorn tenderar att ta i anspråk en större del av resurstillväxten än den statliga. Utskottet vill här understryka föredragandens påpekande att detta emellertid också innebär att när den offentliga konsumtionens tillväxt av samhällsekonomiska skäl måste hållas tillbaka så måste kommunerna ge ett avgörande bidrag härtill.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen diskuterat den kommunalekonomiska utvecklingen. Utskottet har därvid kunnat konstatera — i likhet med vad som sker i det reviderade budgetförslaget — att en fortsatt kommunal expansion i den takt som realiserats under de senaste åren och som ligger i de senaste långtidsplanema uppenbarligen

4 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78:40

inte är förenlig med samhällsekonomins krav. Utskottet förutsätter att de överläggningar som pågår mellan företrädare för regeringen och kommunförbunden leder till att den kommunala konsumtionens ökningstakt anpassas till det föreliggande samhällsekonomiska utrymmet. Som föredraganden framhållit innebär detta långtifrån att den kommunala verksamhetens utbyggnad behöver bringas att upphöra. Däremot måste en hård prioritering göras bland olika utbyggnadsönskemål.

Ett uttryck för behovet att visa återhållsamhet inom den offentliga sektorn är att de statliga konsumtions- och investeringsutgifterna i budgeten för 1978/79 hålls i stort sett oförändrade i reala termer. En sådan återhållsamhet blir nödvändig även framöver, vilket framgår av den analys av de statsfinansiella perspektiven på längre sikt som görs i det reviderade budgetförslaget. Denna analys grundas på den långtidsbudget som fogats till det reviderade budgetförslaget. Långtidsbudgeten bygger på ett antagande om oförändrade skatte- och avgiftsregler på budgetens inkomstsida och utgör på utgiftssidan en beräkning av konsekvenserna på längre sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Dessa beräkningar visar att bl. a. utfästelserna beträffande folkpensioneringen, bostadspolitiken och barnomsorgen reser betydande krav på framtida utgiftsökningar. Den snabbaste ökningstakten uppvisar emellertid utgiftsposten statsskuldräntor. Kalkylen visar också att statsbudgetens underskott under den framförliggande perioden kan beräknas ligga kvar i närheten av den nivå som nu beräknas för budgetåret 1978/79.

Dessa resultat utgör, som föredraganden framhåller, en bestämd varningssignal. Lägets allvar framstår än klarare om man granskar långtidsbudgetens tekniska beräkningsmetodik och de antaganden som ligger till grund för kalkylen. Metodiken innebär bl. a. att krontalsbestämda inkomstöverföringar i princip beräknas ligga stilla även i kalkylen i löpande priser. Ett faktiskt genomförande av långtidsbudgetens utgiftsprogram skulle därmed innebära en successiv urholkning av delar av det samhälleliga stödet till olika grupper i samhället. De statliga investeringsutgifterna underskattas också systematiskt genom beräkningsmetodiken. Härtill kommer att de antaganden som utnyttjats vid kalkylen förutsätter en relativt snabb återgång till stabil tillväxt i samhällsekonomin och stigande reallöner vid dämpad inflationstakt. Detta innebär bl. a. att de insatser som nu är aktuella av sysselsättningspolitiska och näringspolitiska skäl förutsätts falla bort under långtidsbudgetperioden. Föredraganden framhåller också att om reallöneutvecklingen antas bli gynnsammare följden blir något minskande budgetunderskott men att av årets långtidsbudgetkalkyl kan dräs slutsatsen att de statliga budgetunderskotten blir bestående på i stort sett nuvarande nivå med de förutsättningar som gällt för kalkylen. Alternativa

FiU 1977/78:40

antaganden rörande den framtida ekonomiska utvecklingen rubbar inte i någon avgörande grad denna slutsats.

Långtidsbudgeten innehåller även ett avsnitt om den finansiella utvecklingen i socialförsäkringssektorn. Beräkningarna av statens och socialförsäkringssektorns samlade finansiella sparande utvisar ett tilltagande sparandeunderskott under långtidsbudgetperioden — från 5,5 miljarder kr. 1977/78 till 21,7 miljarder kr. 1982/83. Budgetåret 1976/77 hade dessa sektorer ett samlat sparandeöverskott om 9,8 miljarder kr.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att de stora budgetunderskotten under det innevarande och det kommande budgetåret är ofrånkomliga inslag i den ekonomiska politiken. En mindre expansiv finanspolitik skulle lia medfört en lägre aktivitetsnivå, större arbetslöshet och betydande bortfall av produktion och produktionskapacitet.

I längden kan dock underskott av denna storleksordning inte accepteras, bl. a. eftersom de, genom starkt stigande utgifter för räntor på statsskulden, medför en begränsning av framtida handlingsutrymme för statsmakterna.

En nödvändig förutsättning för en successiv förstärkning av statsbudgeten är att den mycket restriktiva utgiftsgranskning som präglat budgetförslaget för 1978/79 upprätthålls även under åren framöver. Som föredraganden framhållit är framtida statliga åtaganden av nuvarande omfattning i form av särskilda insatser till förmån för drabbade branscher och regioner inte möjliga. Utskottet delar också uppfattningen att växande inkomstöverföringar till hushållen måste balanseras av ökade statsinkomster.

I budgetförslaget och i finansutskottets betänkande 1977/78: 15 uppställdes vissa av riksdagen sedermera antagna riktlinjer för budgetregleringen för budgetåret 1978/79. Då riksdagens budgetbehandling nu i huvudsak är avslutad kan utskottet konstatera att behandlingen skett i överensstämmelse med dessa riktlinjer. Detta motsägs inte av det faktum att — jämfört med beräkningarna i budgetpropositionen — budgetens utgiftssida ökat med ca 5 miljarder kr. Detta sammanhänger nämligen i första hand med förskjutningar till 1978/79 av utbetalningar som tidigare beräknats falla på budgetåret 1977/78, en utveckling som utskottet fann sannolik redan i det nyssnämnda betänkandet.

Som utskottet framhållit under föregående punkt i betänkandet kan det vid denna tidpunkt inte komma i fråga att göra en ny sakbehandling av enskildheter i de olika budgetalternativ som presenterats. Detaljerna i motionerna får ses enbart som delar av alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen till dem regeringen föreslagit. I det fall riksdagen skulle anta riktlinjer som förordas i någon av motionerna får sakbehandlingen av detaljfrågorna vidta därefter.

FiU 1977/78:40

52 Utskottet har under föregående punkt i betänkandet tillstyrkt de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i propositionen och avvisat de i motionerna framförda alternativen. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet under förevarande punkt de riktlinjer för budgetregleringen som regeringen föreslagit. Motionerna 1970 yrkande 2 och 1975 yrkande 25 avstyrks följaktligen.

Trots att utskottet sålunda avstyrkt dem finner utskottet anledning att något ytterligare kommentera innehållet i motionerna.

Budgetalternativet i motionen 1970 utgörs av förslag som av samma motionärer framlades redan i den under allmänna motionstiden väckta motionen 654 med de ändringar som framgår av motionen 1970. Budgetalternativet innebär enligt motionärerna inkomstförstärkningar jämfört med regeringens förslag om totalt 8,4 miljarder kr. Utskottet riktade i betänkandet FiU 1977/78: 15 kritik mot beräkningarna i motionen 654 och menade att den faktiska förstärkningen av budgeten som skulle följa om motionärernas förslag genomfördes skulle bli avsevärt mindre än den i motionen bedömda. Denna kritik kvarstår självfallet beträffande förslag som nu upprepas i motionen 1970. Detta gäller exempelvis förslaget att slopa indexregleringen av statsskatten som enligt motionärerna skulle ge en inkomstförstärkning med 2 000 milj. kr. Med de förutsättningar motionärerna haft till grund för sin beräkning kan åtgärden enligt utskottets mening inte ge mer än ca 1 200 milj. kr. Av de nya förslagen i motionen 1970 finns anledning att kommentera två. Motionärerna går emot förslaget att slopa den allmänna arbetsgivaravgiften och tillgodoräknar sig härvid på inkomstsidan ett belopp av 4 miljarder kr., vilket motsvarar vad riksrevisionsverket i sin inkomstberäkning tagit upp under inkomsttiteln. Regeringen har emellertid, som en följd av förslaget att slopa avgiften, endast räknat ned inkomsterna med 3,4 miljarder kr. Under budgetåret beräknas nämligen 600 milj. kr. flyta in i form av fyllnadsinbetalningar m. m. Dessa påverkas inte av om avgiften slopas. Motionärerna borde således på denna punkt endast ha räknat med ett belopp av 3,4 miljarder kr. Den andra punkt som behöver kommenteras är de 950 milj. kr. motionärerna tillgodoräknar sig med hänvisning till att ett fullföljande av riksdagens energipolitiska beslut från 1975 skulle ha lett till ökade intäkter och minskade kostnader hos statens vattenfallsverk. Denna fråga behandlas ingående av näringsutskottet i betänkandet NU 1977/78: 67. Näringsutskottet har därvid funnit att det saknas grund för motionärernas yrkande, särskilt för ett yrkande som avser ett mycket högt belopp.

Sammanfattningsvis gör utskottet den bedömningen att ett genomförande av det socialdemokratiska budgetalternativet skulle resultera i ett större budgetunderskott än motionärerna anger.

Motionen 1975 är svår att mera exakt bedöma från budgetmässiga utgångspunkter, då motionärerna inte närmare sökt konkretisera förslagens anknytning till den statliga budgeten. Ett par kommentarer kan

FiU 1977/78:40

dock göras. För att finansiera ett föreslaget arbetsskapande program menar motionärerna att gåvor, subventioner och kreditgarantier till kapitalägare skall skäras ned med 15 %. Utskottet vill i sammanhanget endast påpeka att garantier som staten ikläder sig utgör belopp som självfallet inte kan jämställas med budgetutgifter. Motionärernas förslag till finansiering av ett slopande av mervärdeskatten på nödvändighetsvaror kan uppenbarligen inte genomföras per den 1 juli 1978. I realiteten skulle dessa föreslagna finansieringsåtgärder kunna få mycket små effekter under budgetåret 1978/79. Hur ett hyresstopp skulle genomföras har motionärerna inte ens antytt. Den föreslagna höjningen av barnbidraget och anknytningen av bidraget till basbeloppet skulle medföra mycket stora utgifter. Allmänt sett gör utskottet den bedömningen att motionärernas förslag skulle medföra förödande ekonomiska konsekvenser såväl för kommuner och landsting som för staten.

Beträffande det reviderade budgetförslaget för budgetåret 1978/79 vill utskottet göra den allmänna bedömningen att beräkningarna av inkomster och utgifter nu torde vila på en väsentligt stabilare grund än motsvarande beräkningar för budgetåret 1977/78 i förra årets kompletteringsproposition. De betydande avvikelserna mellan statsbudgeten för budgetåret 1977/78 och det nu beräknade utfallet för detta budgetår har, vid sidan av de arbetsmarknads- och industripolitiska insatserna, till stor del sin grund i att den faktiska pris- och löneutvecklingen avvikit från de antaganden i dessa hänseenden som låg till grund för statsbudgeten. Osäkerheten i antagandena föranledde också utskottet att i betänkandet FiU 1976/77: 30 föra ett relativt utförligt resonemang om det sannolika utfallet och om effekterna på statsbudgeten vid förändringar i antagandena.

De antaganden som nu görs om pris- och löneutvecklingen skall ses mot bakgrund av att löneavtal avseende hela budgetperioden slutits för en stor del av arbetsmarknaden och att det finns klara tecken på att vi nu går in i en period av lugnare prisutveckling.

Statsinkomsterna för 1978/79 beräknas nu till 114 780 milj. kr., vilket är en minskning jämfört med budgetförslaget på 4 617 milj. kr. Denna minskning förklaras till största delen, eller 3,4 miljarder kr., av slopandet av allmänna arbetsgivaravgiften och i övrigt främst av lägre inkomster av mervärdeskatt än som tidigare beräknats ( — 1,3 miljarder kr.).

Utskottet behandlar inkomstberäkningarna i särskilt betänkande. Sammanfattningsvis finner dock utskottet mot den ovan angivna bakgrunden inte anledning att ifrågasätta de antaganden som gjorts i propositionen och beräknar därför, under förutsättning att riksdagen antar förslaget om slopande av allmänna arbetsgivaravgiften, inkomsterna på statsbudgeten till de belopp som framgår av det reviderade budgetförslaget.

Kartong: S. 54, rad 25 Står: 950 Rättat till: 900

FiU 1977/78:40

54 Statsutgifterna för 1978/79 ökar enligt beräkningarna i det reviderade budgetförslaget från 151,6 till 156,6 miljarder kr. Detta förklaras till stor del av förskjutningar i utbetalningar från vissa anslag från 1977/78 till 1978/79, vilket utskottet vid sin behandling av budgetförslaget förutskickade skulle kunna komma att inträffa. Ökningarna förklaras också av att vissa särskilda propositioner lagts fram, vars ekonomiska konsekvenser i budgetförslaget täckts in under anslaget Oförutsedda utgifter, men att i det reviderade budgetförslaget anslaget Oförutsedda utgifter inte räknats ned utan tas upp med oförändrat 8 miljarder kr.

Som ett motiv för att inte vidta den eljest motiverade nedräkningen av Oförutsedda utgifter anger föredraganden att det vid förnyade beräkningar inom skolöverstyrelsen framkommit att det i budgetpropositionen upptagna anslaget för bidrag till driften av grundskolor m. m. sannolikt kommer att väsentligt överskridas. Riksdagen har emellertid, på grundval av utbildningsutskottets betänkande UbU 1977/78: 28, nu anvisat ett anslag för ändamålet som är 928 milj. kr. högre än det som upptogs i budgetpropositionen. Mot bakgrund härav kommer finansutskottet i särskilt betänkande att föreslå att anslaget Oförutsedda utgifter förs upp med 7 miljarder kr. i statsbudgeten.

Riksdagens budgetbehandling har enligt utskottets beräkningar lett till att anslag på statsbudgeten för 1978/79 anvisats, eller kommer att anvisas om utskottens förslag följs, med ett belopp som är ca 1 miljard kr. lägre än vad som anges i det reviderade budgetförslaget. Detta sammanhänger främst med att underskottet på riksgäldsfonden räknats ner med 900 milj. kr., en förändring som också förutskickats i det reviderade budgetförslaget.

Som utskottet framhöll redan i betänkandet FiU 1977/78: 15 är det svårt att göra någon ingående bedömning av det sannolika utfallet av statsbudgeten för budgetåret 1978/79, med tanke på att där ingår en post för oförutsedda utgifter av den storleksordning det nu är fråga om. Arbetsmarknadsutvecklingen kan vidare komma att kräva insatser under loppet av budgetåret utöver vad som täcks av anslagen för dessa ändamål. I den mån utgifter härför inte täcks av det belopp som tagits upp under Oförutsedda utgifter kan budgetunderskottet för 1978/79 bli större än vad som angivits i budgetförslaget.

Vid en samlad bedömning av det reviderade budgetförslaget finner utskottet, med nu angivna reservationer, inte skäl frångå föredragandens beräkning av totalbudgeten i annan mån än som angivits i det föregående.

t

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 1970 yrkandet

FiU 1977/78:40

2 och 1977/78: 1975 yrkandet 25 godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen 1977/ 78: 150 bilaga 2 moment 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 23 maj 1978

På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson (c), Knut Wachtmeister (m), Knut Johansson (s), Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Anita Gradin (s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Karl Erik Olsson (c), Torsten Karlsson (s) och Göthe Knutson (m).

Reservationer

vid punkten A EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade finansplanen 1978

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken av Kjell-Olof Feldt (s), Knut Johansson (s), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Anita Gradin (s) och Torsten Karlsson (s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ”Den bedömning” och på s. 34 slutar med ”ökade investeringar” bort ha följande lydelse:

Den internationella ekonomiska utvecklingen under hittills passerade delar av 1978 har i allt väsentligt anslutit sig till den bild som tecknades i den socialdemokratiska reservationen till finansutskottets betänkande 1977/78: 15 med anledning av i propositionen 1977/78: 100 framlagda finansplan och budgetförslag.

Enligt de nu föreliggande prognoserna från OECD kommer 1978 att kännetecknas av en förhållandevis långsam ekonomisk tillväxt. Med det relativt låga kapacitetsutnyttjandet som i så fall även fortsättningsvis kommer att råda kan man därför knappast räkna med någon större uppgång av investeringsverksamheten. Den ekonomiska politiken är vi -

FiU 1977/78: 40

dare i en rad tongivande länder fortsatt restriktiv vilket sammantaget leder till en långsam uppgång även framöver.

Det främsta undantaget från denna allmänna bild är utvecklingen i USA. Carter-administrationen driver för närvarande en expansiv politik och man kommer enligt nyligen gjorda uttalanden att fortsätta denna expansiva inriktning under hela 1978. Samtidigt kan man emellertid konstatera att en växande opinion i USA nu kräver en åtstramning av politiken. De stora underskotten i såväl den federala budgeten som i bytesbalansen har börjat väcka en allt större oro inom näringslivet. Man har även kunnat konstatera en viss ökning av prisstegringstakten. Man kan således inte utesluta att politiken i varje fall under senare delen av året kan komma att läggas om i en mera restriktiv riktning. Rent konjunkturella faktorer pekar i samma riktning. Uppgången i USA har nu varat så länge att man enligt tidigare erfarenheter borde kunna räkna med i varje fall en viss utplåning av aktiviteten. Under normala omständigheter skulle uppgången i USA ha utgjort en stimulerande faktor för den ekonomiska aktiviteten i hela OECD-området. Så har emellertid inte i någon större utsträckning blivit fallet under de senaste åren. En anledning härtill är att den amerikanska importökningen i så stor utsträckning riktat sig mot andra länder än OECD-länderna. Det är bl. a. en kraftigt ökad oljeimport som förklarar det stora underskottet i USA:s utrikeshandel. En ytterligare faktor som begränsat genomslaget av den amerikanska expansionen har varit den fortsatt, relativt restriktiva ekonomiska politik som förts i första hand i Västtyskland och Japan — främst då i form av en mycket återhållsam penning- och kreditpolitik. Dessa länder, som med hänsyn till sin starka utrikeshandelsbalans skulle haft bättre förutsättningar än underskottsländerna att tillåta en allmänt expansiv utveckling, har emellertid valt att föra en fortsatt återhållsam politik, vilken i viss utsträckning neutraliserat de expansiva effekter som skapats genom deras exportframgångar. Dessutom bör i detta sammanhang framhållas att den kraftiga ökningen av både Dmarkens och yenens kurser på senare tid lett till en försvagning av dessa länders relativa konkurrensposition. För Japans del bör man ändå kunna räkna med fortsatta exportframgångar medan däremot Västtyskland kan komma att få vidkännas svårigheter att vidmakthålla sin starka position på exportmarknaderna.

Även om det inte nu finns skäl att räkna med någon kraftigare, exportledd uppgång inom OECD-området finns det dock vissa andra tecken som tyder på att utvecklingen kan komma att bli uppåtriktad — i varje fall i Västtyskland — under senare delen av 1978. Trots de statistiska svårigheterna att bedöma lagerutvecklingen finns det mycket som tyder på att vi nu kan räkna med en vändning uppåt i lagerinvesteringarna. Detta gäller bl. a. de för vår export så viktiga massalagren och lagren av järn och stål. Men det gäller även en lång rad för vår verk -

FiU 1977/78: 40

stadsindustri viktiga lager av insatsvaror. Styrkan i denna lagerrörelse är emellertid svår att bedöma, likaså dess fördelning på hemmaproduktion respektive import. Sammantaget bör detta dock utgöra en stimulerande faktor på konjunkturförloppet under loppet av 1978. Någon mera varaktig stimulans av konjunkturen från denna faktor kan man emellertid inte räkna med.

Enligt beräkningar som utförts inom OECD-sekretariatet krävs det en genomsnittlig tillväxt inom OECD-området på minst 4 1/2 % per år för att den alltför höga arbetslösheten skall börja reduceras. Enligt utskottets mening framstår det emellertid inte nu som sannolikt att den samlade produktionen kommer att öka så kraftigt under 1978. Snarare finns det risk för att ökningen kommer att ligga under 4 %. Som en följd härav skulle då arbetslösheten på nytt komma att öka under detta år. OECD-sekretariatet har för sin del beräknat att antalet arbetslösa kommer att öka till drygt 17 miljoner eller ca 5 1/2 %.

Mot denna bakgrund har kraven på nytt rests att de stora industriländerna går samman i en gemensam och samordnad aktion för att stimulera efterfrågan inom OECD-området. Denna fråga kommer att utgöra ett av de viktigaste diskussionsämnena vid det möte som avses äga rum i London i sommar mellan företrädare för de ledande industrinationerna inom OECD-området. Men även om man då skulle lyckas med vad man inte kunnat åstadkomma tidigare — nämligen en samordnad aktion för att stimulera efterfrågan — så kommer sannolikt dessa åtgärder inte att få något större genomslag under 1978. Det förefaller alltså troligt att 1978 kommer att kännetecknas av en visserligen fortsatt men ändå långsam uppgång — så långsam att den inte kan förhindra en ytterligare ökning av arbetslösheten. Den kommer då också att innebära ett fortsatt relativt lågt kapacitetsutnyttjande och därmed också en relativt dämpad investeringsefterfrågan. Det är först sedan efterfrågeökningarna har fått en sådan bredd och omfattning att kapacitetsutnyttjandet märkbart ökar som man har anledning räkna med en mera påtaglig ökning av investeringarna. Om uppgången i USA fortsätter och om man får till stånd en mera allmän uppgång i de övriga OECD-länderna kan denna situation inträffa under 1979 eller 1980. Men detta förutsätter i så fall att den ekonomiska politiken mera allmänt läggs om i en expansiv riktning. Det förutsätter också att man lyckas bemästra de tendenser till en högre takt i inflationen som kan bli konsekvensen av en mera allmän uppgång i den ekonomiska aktiviteten.

Trots den relativt svaga utveckling som man nu kan förutse för 1978 räknar OECD-sekretariatet med att konsumentpriserna för hela länderområdet kommer att öka med 7 % i genomsnitt mellan 1977 och 1978. Det finns visserligen inte nu några tecken på att livsmedels- eller råvarupriserna skulle vara på väg uppåt, men det stora utflödet av amerikanska dollar utgör en kraftig påspädning av den internationella likvi -

FiU 1977/78: 40

diteten och därigenom en latent inflationsrisk. Det ökade dollarutbudet har visserligen i stor utsträckning kunnat neutraliseras genom en restriktiv penningpolitik i först och främst Västtyskland och Japan. Om denna politik läggs om som ett led i en mera allmän strategi för att få till stånd en ökad ekonomisk aktivitet, då i första hand på investeringsområdet, finns det emellertid risk för att en fortsatt kraftig ökning av den internationella likviditeten kan komma att leda till en acceleration av inflationen.

Två delvis motstridiga krav gör sig alltså gällande i den ekonomiska politiken under 1978: A ena sidan borde politiken läggas om i expansiv riktning så att man stimulerar efterfrågan, får i gång investeringarna och därigenom reducerar den alltför höga arbetslösheten i OECD-området. I så fall måste efterfrågan öka i en takt som ligger klart över vad man nu kan räkna med för 1978. Å andra sidan kan den omläggning av kreditpolitiken i mer expansiv riktning som då blir nödvändig leda till att inflationen på nytt skjuter fart.

En anledning till att detta dilemma uppstått i den ekonomiska politiken är att man i de stora industriländerna nästan genomgående valt att bedriva en politik där generella ekonomisk-politiska metoder använts. Man har i långa stycken valt att stimulera efterfrågan indirekt genom skattesänkningar åt hushåll och företag. I det rådande kapacitetsläget har emellertid de ekonomisk-politiska åtgärderna fått en relativt begränsad verkan på den reala efterfrågan; istället har en stor del av dessa endast lett till en ökad likviditet, vilket av de ledande centralbankerna ansetts motivera en åtstramande penning- och kreditpolitik.

Ett större inslag av riktade åtgärder skulle kunna ha medfört en större real effekt till en lägre statsfinansiell kostnad än vad som nu blivit fallet.

Relativt outvecklade administrativa resurser för denna typ av politik i kombination med ett utbrett politiskt motstånd mot den gör emellertid sannolikheten för ett ökat inslag av sådana åtgärder relativt liten.

Utvecklingen under 1977 och början av 1978

Enligt den borgerliga regeringens första finansplan från januari 1977 skulle målen för den ekonomiska politiken vara full sysselsättning, social och regional utjämning, prisstabilitet samt ekonomisk tillväxt. Något mål för den externa balansen redovisades inte — vare sig på kortare eller längre sikt — men i övrigt avsåg man att fortsätta att driva den ekonomiska politiken enligt i stort sett samma riktlinjer som gällt under den socialdemokratiska regeringens tid.

När nu de faktiska resultaten av politiken under 1977 kan avläsas kan man konstatera att regeringen misslyckats på praktiskt taget samtliga områden. Arbetsmarknaden har kraftigt försvagats, den ekonomiska politiken i allmänhet och skattepolitiken i synnerhet har lett till ökade

FiU 1977/78: 40

ekonomiska och sociala klyftor, prisstegringstakten som skulle bli avsevärt långsammare än under tidigare år har i stället mer än fördubblats i förhållande till regeringens målsättning och tillväxten har för första gången sedan början av 1930-talet varit negativ. Därtill har den regionala utvecklingen kommit att uppvisa snabbt växande problem.

I regeringens förklaringar till denna utveckling har den svaga internationella konjunkturen under 1977 spelat en väsentlig roll. Det torde vara ovedersägligt att denna faktor är en viktig förklaring till varför exporten blivit klart lägre än vad som förutsågs vid årsskiftet 1976/77. Men det bör samtidigt framhållas att regeringens egen politik bär ett visst ansvar för den svaga exportutvecklingen under i varje fall första delen av 1977.

I december 1976 beslöt man nämligen att förlänga lagerstödet till den 1 juli 1977 och samtidigt göra om detta stöd så att det inte längre primärt syftade till att upprätthålla sysselsättningen utan i stället skulle förhindra en alltför snabb avveckling av dessa lager. Denna åtgärd bör enligt vår mening ha verkat återhållande på de svenska exportföretagens utbud. I stället för att utnyttja de exportmöjligheter som gavs under första delen av 1977, då den internationella uppgången fortfarande hade viss styrka, stimulerades de svenska exportföretagen att hålla tillbaka sitt utbud. I stället har detta fått pressas ut till klart lägre priser och under kraftigare köpmotstånd under senare delen av 1977.

Den svaga exportutvecklingen förklarar emellertid endast en mindre del av den svaga utvecklingen under 1977. Den helt dominerande orsaken ligger på den inhemska efterfrågans område. I finansplanen från januari 1977 uppskattade man att den inhemska efterfrågan skulle vara väl hävdad under det kommande året. Detta ingick som ett led i en politik som syftade till att hålla uppe produktion och sysselsättning under det kommande året. Man beräknade att den privata konsumtionen med de då givna politiska förutsättningarna skulle stiga med 2 1/2 % och den samlade kapitalbildningen med 3 1/2 %.

Trots att de internationella perspektiven successivt försämrades under våren 1977 lade man emellertid i april om den ekonomiska politiken i en kraftigt restriktiv riktning och bröt därmed mot de riktlinjer som riksdagen bara några veckor tidigare fattat beslut om. Det förtjänar understrykas att den vikande utvecklingen under 1977 i stor utsträckning är ett resultat av denna omläggning av politiken. Ett viktigt led i denna har nämligen varit en accelererad inflation. Såväl besluten om olika punktskattehöjningar som höjningen av mervärdeskatten och de tre olika devalveringar som genomförts har medverkat till detta. Hushållssektorns inkomstsituation har därigenom kraftigt försämrats, och stora grupper har under 1977 fått uppleva en vikande levnadsstandard. Totalt sett har den privata konsumtionen minskat med ungefär 1 %. Det förtjänar understrykas att socialdemokraterna varnade för denna utveckling i sin reservation till FiU 1976/77: 30.

FiU 1977/78: 40

60 Av minst lika stor betydelse för den vikande utvecklingen under 1977 har varit de svaga investeringarna. Totalt sett har bruttoinvesteringarna minskat med ca 3 1/2 % under 1977. Särskilt anmärkningsvärt är att regeringen tillät bostadsbyggandet att gå kraftigt tillbaka trots att klara tecken fanns redan under början av året på en begynnande bostadsbrist. Även på denna punkt varnade socialdemokraterna i sin reservation till FiU 1976/77: 30 för att regeringens åtgärder på det bostadspolitiska området inte var tillräckliga utan att de skulle leda till en alltför svag investeringsutveckling i förhållande till såväl de långsiktiga målen för vår bostadspolitik som våra sysselsättningspolitiska målsättningar. Men riksdagens borgerliga majoritet förkastade de socialdemokratiska förslagen vilket har lett till en påtaglig bostadsbrist i stora delar av landet och en oförsvarlig försvagning av sysselsättningen inte endast i den egentliga byggnadsverksamheten utan även i den långa rad av industrisektorer som producerar insatsvaror för bostadsbyggandet.

Nedgången i industriinvesteringarna har varit ändå kraftigare. Man beräknar nu att dessa minskat med drygt 16 % mellan 1976 och 1977. I och för sig bör en rad olika faktorer ha verkat i denna riktning. Det på sina håll pressade vinstläget och det låga kapacitetsutnyttjandet är exempel på sådana. De förstärktes av de psykologiskt sett viktiga effekterna av den konsekventa svartmålning av den svenska industrin och dess konkurrenskraft som företrädare för regeringen ägnat sig åt allt sedan regeringstillträdet. Den grundläggande osäkerhet som man skapat även i frågan om den framtida energitillförseln har självfallet också haft sin stora betydelse. Betydelsefulla delar av den svenska exportindustrin är uppbyggd kring en säker och billig energitillförsel. En sådan har ingått som ett väsentligt led i vår industris konkurrenskraft och förklarar en betydande del av den industristruktur vi nu har. Den totala förvirring som regeringen skapat på detta område har därför inte kunnat undgå att sätta sina spår i näringslivets egna bedömningar av framtidsutsikterna.

Socialdemokraterna har alltsedan hösten 1976 förordat en annan inriktning av den ekonomiska politiken än regeringens. I förslagen har partiet tagit avstånd från den socialt utmanande fördelningspolitik som bedrivits av regeringen och koncentrerat samhällets stödåtgärder till de företag och grupper som varit i särskilt behov av ett stöd.

Regeringen har alltsedan hösten 1976 på ett planlöst sätt spritt stöd över näringslivet, vilket varit en bidragande orsak till en nära nog katastrofal försämring av statsfinanserna, utan att man därigenom på något avgörande sätt kunnat vända den nedåtgående utvecklingen i fråga om produktion och sysselsättning. Med den socialdemokratiska inriktningen av politiken — med dess större inslag av riktade åtgärder i form av exempelvis den föreslagna strukturfonden — skulle utgiftsökningarna respektive inkomstförsvagningama högst avsevärt ha kunnat begränsas i förhållande till den borgerliga regeringens politik. Samtidigt skulle man

FiU 1977/78: 40

genom den starkare styrningen av åtgärderna ha kunnat erhålla en större reell effekt än vad som nu blivit fallet.

De socialdemokratiska förslagen skulle ha inneburit att företagen fått vidkännas högre kostnader för olika socialförsäkrings- eller arbetsgivaravgifter. I huvudsak skulle dessa emellertid ha avräknats från det tillgängliga löneutrymmet och skulle således inte ha påverkat de totala kostnaderna för företagen. Däremot skulle det statliga budgetunderskottet ha varit avsevärt mindre vilket medfört ett i motsvarande mån lägre ianspråktagande av den inhemska kreditmarknaden och en lägre internationell skuldsättning. Om regeringen redan från hösten 1976 hade följt de socialdemokratiska förslagen om en mera ansvarsfull ekonomisk politik skulle man inte ha behövt höja mervärdeskatten under andra kvartalet 1977. Detta skulle också ha lett till en lägre prisstegring än vad som nu blivit fallet, vilket skulle haft betydelse även för de utlandskonkurrerande företagens ställning på marknaderna.

Av väsentlig betydelse för den svenska inflationsutvecklingen har också varit de tre devalveringar som genomförts under den borgerliga regeringens tid. Trots att en devalvering alltid innebär en inkomstöverföring från löntagarna till företagen och trots att devalveringen i augusti 1977 företogs under former som möjliggjorde att bl. a. näringslivet kunde göra en rad lönsamma valutatransaktioner har arbetstagarnas organisationer i det centrala avtalet för den privata sektorn för 1978 och 1979 avstått från att ta ut någon kompensation för de realinkomstminskningar som devalveringarna medfört. Härigenom har i varje fall hittills devalveringarna fått sitt avsedda syfte, nämligen att via en sänkt levnadsstandard för löntagarna sänka de svenska företagens kostnadsläge. Det är emellertid enligt utskottets mening ännu för tidigt att uttala sig om huruvida devalveringspolitiken kommer att leda till en varaktig förbättring av den svenska industrins konkurrenssituation. Eftersom de svenska företagen i betydande utsträckning inte sänkt sina priser i förhållande till sina utländska konkurrenter utan i stället utnyttjat devalveringen till vinstförbättringar finns det risk för att man genom devalveringspolitiken lagt grunden för en kommande vinstinflation som kan få långsiktigt ogynnsamma effekter för det svenska näringslivets konkurrenskraft. Därtill bör fogas att devalveringarna i svenska kronor räknat ökat den svenska utlandsskulden med ett belopp i storleksordningen 8—10 miljarder kr.

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp frågan om Sveriges framtida roll i det internationella valutapolitiska samarbetet. Regeringen har hävdat att devalveringen i augusti 1977 förutsatte att Sverige lämnade det valutapolitiska samarbetet i den s. k. ormen. Utskottet anser för sin del att detta påstående saknar ett hållfast underlag, eftersom regeringen inte gjorde någon påtaglig ansträngning att söka uppnå samförstånd bland valutaormens medlemsländer om en svensk devalvering.

FiU 1977/78: 40

62 I samband med uppbrottet ur valutaormen deklarerade emellertid regeringen att valutapolitiken på sikt borde inriktas på ett svenskt återinträde. Inom den europeiska gemenskapen (EG) synes nu diskussioner ånyo ha inletts om ett utbyggt valutapolitiskt samarbete, grundat på ormsamarbetets principer. Även om det ännu är för tidigt att bedöma vilka resultaten blir av dessa diskussioner, bör regeringen enligt utskottets mening nära följa dessa diskussioner med sikte på att skapa möjligheter för ett återinträde i ett utvidgat västeuropeiskt valutapolitiskt samarbete.

I detta sammanhang bör även påpekas att den förbättring av handelsbalansen som kunnat registreras under senare delen av 1977 och första delen av 1978 i första hand sammanhänger med en mycket kraftig nedpressning av importvolymen. Visserligen har en viss uppgång av exporten kunnat förmärkas sedan devalveringen i augusti 1977 men denna kan till viss del sättas i samband med att exportleveranserna förskjutits från sommaren till perioden efter det att den emotsedda devalveringen i augusti hade vidtagits. Man kan således inte ta denna uppgång av exporten till intäkt för att devalveringarna lett till en mera varaktig förbättring av exportens marknadsläge.

Den hittills passerade delen av 1978 har inte medfört några avgörande förändringar i förhållande till utvecklingen under 1977. Den allmänna produktionsutvecklingen är fortfarande svag — på många håll inom industrin fortsätter produktionen att minska. Ordertecknandet från exportmarknaderna har visserligen visat tecken på att vända uppåt men denna tendens motvägs av en mycket kraftig försvagning av vår inhemska efterfrågan. Denna försvagning är särskilt märkbar inom detaljhandeln där man kunnat notera en mycket kraftig tillbakagång i den reala omsättningen under första kvartalet 1978. Denna utveckling av hemmamarknadssektorerna har även satt sina spår på arbetsmarknaden. Den öppna arbetslösheten har ökat kraftigare än på mycket länge. Till följd av bl. a. sjunkande internationella priser på vissa varuområden har konsumentprisstegringen nu dämpats i förhållande till 1977. Den låga takt som observerats under de två senaste månaderna kan emellertid inte bli bestående. BI. a. torde det bli svårt att undvika att den sjunkande produktionen och den vikande detaljhandelsomsättningen blir kostnadshöjande faktorer som ger upphov till ett nytt tryck uppåt på konsumentpriserna. Därtill kommer de inflationsrisker som finns inbyggda i det stora statliga budgetunderskottet.

Sammanfattningsvis vill utskottet hävda att om den ekonomiska politiken följt de av socialdemokraterna angivna riktlinjerna hade vi kunnat upprätthålla produktionen och sysselsättningen i vårt land och alltså undvikit den stagnation och tillbakagång som nu blivit resultatet av den borgerliga politiken. Vi hade utnyttjat våra produktiva resurser för att bygga upp det näringsliv som skall bereda människorna sysselsättning och ekonomisk trygghet under 1980-talet.

FiU 1977/78: 40

63 Den socialdemokratiska politiken hade även lett till en mera rättvis fördelning av inkomster och välfärd. I stället har nu regeringspolitiken genom en lång rad olika åtgärder skapat ökade klyftor i vårt samhälle. Den borgerliga regeringens förslag om att slopa den allmänna arbetsgivaravgiften en kort tid efter ett tecknat centralt avtal understryker ytterligare denna allmänna inriktning av politiken. Den lägger en dålig grund för det arbete på att trygga vår ekonomiska framtid som nu förestår.

De borgerliga partierna har genomgående valt att icke söka få till stånd några samförståndslösningar om den ekonomiska politiken. I stället har såväl de socialdemokratiska förslagen om den ekonomiska politikens allmänna inriktning som alla de olika enskilda förslagen konsekvent avvisats av den borgerliga majoriteten i riksdagen. Konsekvenserna av regeringens handlande kan nu med tilltagande skärpa avläsas av de enskilda människorna i vårt land. Produktionen stagnerar, reallönerna minskar, statsfinanserna gröps ur och de ekonomiska och sociala klyftorna ökar. Utgångsläget för de socialdemokratiska förslagen är på detta sätt skapat av den borgerliga regeringen. Läget kräver en ändrad politik — en politik som tar sikte på att få i gång utvecklingen i vår ekonomi, minska riskerna för arbetslöshet och hålla uppe köpkraften hos de utsatta grupperna.

Den ekonomiska politiken på kortare och längre sikt Målen för den ekonomiska politiken

Utskottet delar den uppfattning om den ekonomiska politikens övergripande mål som kommer till uttryck i motionen 1970. Dessa mål bör vara

— arbete åt alla och ett fullt utnyttjande av landets produktionsmöjligheter,

— en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden,

— en återställd balans i våra utrikesbetalningar,

— en socialt och ekonomiskt balanserad tillväxt och

— en markant dämpning av prisstegringarna.

Allas lika rätt till arbete och trygghet utgör själva grundvalen för den ekonomiska politiken. Utskottet vill bestämt avvisa tanken att använda en ökad arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska politiken — vare sig det gäller att bekämpa inflationen eller att åstadkomma balans i utrikesbetalningarna. Allas lika rätt till arbete och trygghet är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle.

Även om sysselsättningspolitiken spelar en betydelsefull roll för att åstadkomma ett jämlikt samhälle, måste strävandena efter social och ekonomisk rättvisa prägla även övriga delar av den ekonomiska politiken. Skattepolitiken spelar här sin självklara roll — likaså pensioner -

FiU 1977/78: 40

na, barnbidragen och stödet till låginkomsttagarna. Det är nödvändigt att bygga vidare på det solidaritetens samhälle som fördelar bördorna efter bärkraft och inkomststöden efter behov. Härigenom skapas den känsla av samhörighet och gemensamt ansvar som är en nödvändig utgångspunkt för en politik som bär in i framtiden.

För att långsiktigt kunna värna den fulla sysselsättningen är det nödvändigt att på sikt återställa jämvikten i våra utrikesbetalningar. Det är i sista hand denna balans som på sikt garanterar vårt lands ekonomiska oberoende och vår rätt att själva bestämma prioriteringarna i den ekonomiska politiken.

En fortsatt utbyggnad av välfärden och tryggheten i vårt land ställer krav på en fortsatt tillväxt av de ekonomiska resurserna. Betydande inteckningar i det framtida resursutrymmet har redan gjorts på den offentliga konsumtionens område. Den beslutade utbyggnaden av barnomsorgen — liksom den fortsatta utbyggnaden av långtidssjukvården och de gjorda åtagandena gentemot pensionärerna — kommer att ställa krav på ökade resurser. En växande produktion är nödvändig också för att jämvikten i vår utrikeshandel skall kunna återställas utan att detta leder till risker för den fulla sysselsättningen.

Det är enligt utskottet ett oeftergivligt krav att de växande resurserna fördelas på ett rättvist sätt och att den ekonomiska tillväxten verkligen leder till en reellt ökad jämlikhet. Samtidigt måste vi kräva att tillväxten sker inom de ramar som sätts av hänsynen till såväl den sociala som den fysiska miljön.

De internationella prisstegringarna har under 1970-talet varit kraftiga. På grund av vår omfattande utrikeshandel kan vi inte utan mycket djupgående ekonomisk-politiska ingrepp helt avskärma oss från prisutvecklingen i vår omvärld. Den långsiktiga prispolitiken får inriktas på att begränsa genomslaget av de internationella prisstegringarna.

Det är mot denna bakgrund desto viktigare att vi med kraft bekämpar alla tendenser till prisstegringar som uppstår i vår egen ekonomi. Många av de problem som vi upplever i dag har sin grund i den särskilt under senare år kraftiga inflationen. Den omfördelar på ett godtyckligt sätt de ekonomiska tillgångarna och skapar nya orättvisor. Den förrycker företagens investeringsbedömningar och skapar lönsamhet åt från samhällssynpunkt improduktiva placeringar. Den ekonomiska politiken måste därför inriktas på att få ner inflationen till en markant lägre nivå.

I det svåra ekonomiska läge som landet nu befinner sig måste vi arbeta oss igenom svårigheterna och därigenom skapa de ekonomiska förutsättningarna för en fortsatt utbyggnad av vårt välfärdssamhälle. Att som den borgerliga regeringen söka lösningar på våra ekonomiska problem genom att skapa ekonomisk stagnation och ökade ekonomiska klyftor är enligt utskottets mening helt oacceptabelt.

FiU 1977/78: 40

65 Det är genom gemensamma ansträngningar och genom att fullt ut tillvarata de produktionsmöjligheter som vårt land har som vi skall kunna ta oss ur de nuvarande svårigheterna och för framtiden skapa den trygghet i sysselsättning och inkomster som de många människorna kräver.

Den ekonomiska politikens allmänna inriktning

Den svenska ekonomin kännetecknas fortfarande av en markant brist på balans på ett flertal områden. Inget av de mål som enligt utskottet bör gälla för den ekonomiska politiken har tillnärmelsevis varit uppfyllt under den borgerliga regeringens tid.

Regeringens egna förutsägelser för 1978 innebär i stort sett att denna otillfredsställande situation kommer att bestå även under detta år. Om inte åtgärder snabbt sätts in kommer arbetsmarknaden att ytterligare försvagas med en ökning av den öppna arbetslösheten som resultat. Underskottet i bytesbalansen är alltför stort med hänsyn till den låga aktivitetsnivån i ekonomin. Produktionen stagnerar och de alltför höga prisstegringarna leder till en fortsatt urholkning av hushållens köpkraft.

Denna situation möter regeringen genom en serie åtgärder som syftar till att reducera de vanliga löntagarnas och hushållens standard och i stället öka kapitalägarnas inkomster och företagens vinster. Genom kombinationen av höjda konsumtionsskatter, tre devalveringar, ökade skatteförmåner åt företagarna samt de två sänkningarna av den allmänna arbetsgivaravgiften skapas en inkomstomfördelning från löntagare till företagssektorn som torde sakna motsvarighet. Sett på kort sikt har politiken varit verkningslös. Industriinvesteringarna fortsätter att minska kraftigt, produktionen fortsätter att stagnera och arbetslösheten ökar. Samtidigt innebär regeringens politik påtagliga risker för framtiden. Den dramatiska försämringen av statsfinanserna kommer att leda till ett successivt allt större inflationstryck samtidigt som snabba vinstökningar inom näringslivet kan lägga grunden för mycket omfattande kompensationskrav.

Enligt utskottets mening måste därför, såsom föreslås i motionen 1970, den ekonomiska politiken läggas om och inriktas på att så snabbt som möjligt återföra vår ekonomi till ett läge med fullt kapacitetsutnyttjande. På kort sikt innebär detta att åtgärder måste sättas in för att stödja den inhemska efterfrågan och därigenom undvika den försvagning av arbetsmarknaden som kommer att bli följden av den borgerliga regeringens politik. För att lösa de mer långsiktiga problemen i vår ekonomi krävs en kraftigt ökad investeringsverksamhet och insatser för teknisk utveckling. Det är på denna väg som den svenska industrins kapacitet och konkurrenskraft skall förstärkas. Det är genom denna typ av åtgärder som vi på sikt skall återvinna balansen i vår utrikeshandel.

Såsom närmare utvecklats i den socialdemokratiska partimotionen

5 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78: 40

(1977/78: 1970) måste också enligt utskottets mening den ekonomiska politiken kännetecknas av följande fem grundegenskaper:

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi.

Det är i första hand genom ökade investeringar som vi med bibehållen full sysselsättning kan lösa problemet med vår konkurrenskraft i förhållande till omvärlden. Ökade investeringar bidrar också till att öka kapacitetsutnyttjandet i vår ekonomi och på nytt få i gång inkomstbildningen.

Detta förutsätter för det andra att människorna accepterar en under ett antal år framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. Men det får inte innebära att en återhållsamhet från löntagarnas sida — motiverad av behovet av ökade investeringar — ger upphov till kraftiga vinstökningar inom företagen och förmögenhetsökningar, vilkas disposition det ligger utanför löntagarnas möjligheter att påverka. En ökad kapitalbildning, åstadkommen genom en dämpad konsumtionstillväxt, förutsätter att vi kan lösa frågan om löntagarnas medinflytande över kapitalbildningen.

En annan förutsättning är att vi kan värna de utsatta gruppernas köpkraft och upprätthålla en tillfredsställande inhemsk efterfrågan.

Den dämpade konsumtionstillväxten skärper för det tredje kraven på en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. Därför måste bl. a. den av den borgerliga majoriteten i riksdagen beslutade indexregleringen av de statliga skatteskalorna omprövas.

Budgetens underskott för såväl det innevarande som det kommande budgetåret blir rekordartat stort. Statsbudgetens underskott beräknas nu till drygt 10 % av bruttonationalprodukten. Inemot 30 % av statsutgifterna finansieras detta år lånevägen.

Enligt utskottets mening måste därför politiken för det fjärde inriktas på att målmedvetet nedbringa det alltför stora underskottet i statsbudgeten. Så länge detta stora underskott består kan vi inte räkna med att komma tillbaka till ett läge med ekonomisk balans.

För att en statsfinansiell åtstramning skall kunna åstadkommas samtidigt med att man ökar den effektiva efterfrågan måste den ekonomiska politiken utformas med ett betydligt större inslag av selektiva åtgärder än f. n. En viktig anledning till den kraftiga försvagningen av statsfinanserna är den borgerliga regeringens användning av generella åtgärder med en låg effektivitet. Ett exempel på detta är sänkningarna av den allmänna arbetsgivaravgiften, vilket leder till en försvagning av statsbudgeten med 8 miljarder kr. Men denna allmänna utspridning av statsmedel skapar inga garantier för att de avsedda effekterna uppnås i fråga om investeringar och sysselsättning. Skattebetalarnas och löntagarnas medel kan användas på ett långt effektivare sätt om användningen styrs direkt till sina avsedda syften.

En sådan inriktning av den ekonomiska politiken måste förenas med

FiU 1977/78: 40

åtgärder som kortsiktigt upprätthåller den totala efterfrågan i ekonomin. Den borgerliga regeringens åtstramningspolitik gentemot konsumenterna har nu gått så långt att den utgör ett allvarligt hot mot sysselsättningen. Omsättningen i detaljhandeln har sjunkit kraftigt under första delen av 1978 och det råder en betydande samstämmighet bland konjunkturbedömare att regeringen presenterat en alltför ljus bild av den privata konsumtionens utveckling. Därför måste för det femte åtgärder sättas in för att i nuvarande läge förstärka hushållens köpkraft. Detta bör åstadkommas genom en kombination av åtgärder i syfte att dels begränsa inflationen, dels förstärka köpkraften hos de grupper som hårdast drabbats av regeringens åtstramningspolitik.

Sammanfattningsvis förordar utskottet en politik som på ett offensivt och planmässigt sätt löser landets långsiktiga problem samtidigt som åtgärder sätts in för att på kort sikt upprätthålla den inhemska efterfrågan och därigenom undvika en eljest kraftig ökning av arbetslösheten. I motsats till vad regeringens politik innebär bör politiken sikta till ett förtroendefullt och konstruktivt samarbete mellan olika grupper i samhället — ett samarbete som måste präglas av insikten om att ett hårt arbete kommer att krävas av oss alla men att detta arbete kommer att bära frukt under 1980-talet i en bättre utveckling och en ökad välfärd.

I det följande redovisar utskottet de olika åtgärder som bör ingå som led i den av utskottet förordade politiken.

Investeringar och teknisk utveckling

En av de viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken är att öka investeringarna och det totala sparandet i vår ekonomi för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt.

Detta framhölls redan i de socialdemokratiska reservationerna till finansutskottets betänkande om den ekonomiska politiken under 1977 och återkom som ledande tema i den socialdemokratiska reservationen till FiU 1977/78: 15 från februari i år. De nya bedömningar som regeringen nu redovisar för utvecklingen under det gångna året och den förväntade utvecklingen under 1978 understryker ytterligare vikten av att snabbt vända den nedåtgående utvecklingen och på nytt få i gång ökade investeringar.

Det program för en kraftigt ökad investeringsverksamhet som lades fram i socialdemokratiska motioner i januari har således fortfarande full aktualitet.

Detta program kan sammanfattas på följande sätt:

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital. Investeringsbankens utlåning spelar en väsentlig roll för möjligheterna att ge krediter till enskilda projekt som också kan vara förenade med inte obetydligt

FiU 1977/78: 40

risktagande. Mot den bakgrunden bör Investeringsbankens eget kapital förstärkas med 500 miljoner kr. enligt de villkor som angivits i motionen 1977/78: 1640.

2. En väsentlig förstärkning av 4:e AP-fondens möjligheter att förvärva aktier. I enlighet med vad som krävts i den socialdemokratiska partimotionen 1977/78: 1872 bör de medel som står till 4:e AP-fondens förfogande för aktieförvärv ökas med 750 milj. kr.

3. Inrättande av en strukturfond för offensiva industrisatsningar. Utvecklingen i vårt land har, sedan detta förslag första gången lades fram i januari 1977, ytterligare understrukit behovet av en sådan fond. Den bör ges en omslutning på 4 miljarder kr. redan under sitt första verksamhetsår. Den bör finansieras till 2 miljarder kr. av budgetmedel och samtidigt ges möjligheter att låna upp kapital inom en ram av 2 miljarder kr.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom de statliga företagen. 1 en tid av vikande investeringsverksamhet inom den privata sektorn måste de statsägda företagen spela en mera aktiv näringspolitisk roll än de för närvarande gör. Dessa företags starka inriktning på export understryker ytterligare behovet av en investeringsökning på detta område.

5. En kraftfull satsning på teknisk utveckling, forskning och utbildning. En offensiv satsning på en ökad kapitalbildning måste åtföljas av en förstärkning av forsknings- och utvecklingsarbetet inom företagen och en intensifierad forskning och utbildning vid högskolorna. I detta syfte bör bl. a. de nuvarande skatteavdragen för företagens FoU-verksamhet ökas, ett kraftigt ökat stöd ges till uppfinnare och samhället gå in med kapital för att klara finansieringen av stora tunga utvecklingsprojekt i enlighet med de riktlinjer som tidigare preciserats i den socialdemokratiska motionen 1977/78: 1456.

6. Insatser för att öka avkastningen av skogsbruket. I en särskild socialdemokratisk motion har föreslagits en ökning av de skogsvårdande insatserna i syfte att öka avkastningen i skogen. Dessa åtgärder har mycket stor betydelse för skogsindustrins framtida utveckling eftersom den i hög grad kan komma att begränsas av tillgången på råvara. Ett sådant program skulle också skapa ett värdefullt tillskott av omedelbar sysselsättning i övre Norrland.

7. Ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet. I en period då de privata investeringarna viker är det av stor betydelse att man utnyttjar det tillgängliga resursutrymmet för tidigareläggning av statliga investeringar. Dessa tidigareläggningar bör koncentreras till de områden där de snabbt påverkar landets samlade produktionsmöjligheter. Det är därför naturligt att koncentrera förslagen till i första hand kommunikationssektorn.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut. Den för -

FiU 1977/78:40

virring som regeringen har skapat på energiområdet har bl. a. kommit till uttryck i vikande investeringar på detta område. Byggandet av reaktorn Forsmark 3 bör snabbt återföras till sin ursprungliga plan. Riksdagen bör vidare fatta beslut om en snabb utbyggnad av vattenkraften i Kalixälven.

9. En kraftig ökning av bostadsbyggandet. På ett växande antal orter i landet börjar bostadsbristen bli ett allt större socialt problem. Samtidigt ökar arbetslösheten bland byggnadsarbetarna. Mot den bakgrunden bör det vara självklart att kraftfulla insatser för att öka bostadsbyggandet vidtas.

De insatser som regeringen vidtagit är enligt utskottets mening helt otillräckliga. Ytterligare åtgärder bör därför vidtagas för att stimulera bostadsbyggandet. För det första krävs ett prisstopp och i vissa fall införande av högstpriser inom byggmaterialsektorn. För det andra krävs införandet av ett särskilt ränte- och amorteringsfritt lån till nybyggda flerfamiljshus för att begränsa inflyttningshyrornas storlek. Detta bör till sin storlek motsvara nu utgående mervärdeskatt. För det tredje krävs förbättrade bostadsbidrag. Genom åtgärder av detta slag bör enligt utskottets uppfattning bostadsbyggandet kunna stimuleras i en sådan omfattning att igångsättningen därigenom på årsbasis bör komma upp i en nivå av 10—15 000 fler lägenheter än vad som eljest skulle bli fallet.

Sysselsättningspolitiken

Utskottet har tidigare framhållit att regeringens politik redan har lett till en påtaglig försvagning av arbetsmarknaden. Om inte åtgärder snabbt sätts in får man räkna med en fortgående ökning av arbetslösheten.

Den ekonomiska politiken måste därför snabbt läggas om och inriktas på att medelst effektiva metoder öka efterfrågan på arbetskraft. På kort sikt innebär detta att åtgärder sätts in för att stödja den inhemska reala efterfrågan. På längre sikt innebär det åtgärder som stöder investeringarna och den tekniska utvecklingen.

Det är endast i samband med en allmänt sett förbättrad arbetsmarknadssituation som det av regeringen föreslagna, temporära nyrekryteringsstödet kan få avsedda effekter.

En förutsättning för ett sådant stöd bör därför vara att det kombineras med en övergripande politik, som genom effektiva åtgärder skapar ökad aktivitet i ekonomin och därmed hävdar den totala efterfrågan på personal.

Enligt utskottets mening bör ett stöd av denna typ i första hand inriktas på att styra efterfrågan till särskilt utsatta grupper på arbetsmarknaden — nytillträdande, arbetslösa, sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, personer med arbetshinder m. fl.

6 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78: 40

70 Kampen mot inflationen

I motsats till tidigare är de snabba prisstegringarna under 1977 i långa stycken ett resultat av den politik som regeringen fört. Höjningen av mervärdeskatten samt olika punktskatter har direkt bidragit till den ökade takten. En ytterligare anledning har varit de tre devalveringar som regeringen medverkat till under sitt första regeringsår.

Det nyligen ingångna centrala avtalet för LO—PTK-området innehåller för första gången en renodlad indexklausul som innebär att om konsumentpriserna under 1978 och 1979 överstiger vissa i avtalet fixerade gränser så skall nya förhandlingar upptagas. Genom dessa prisklausuler har de stora löntagarorganisationerna velat gardera sig mot ett upprepande av vad som hände 1977 då regeringen genom olika åtgärder kraftigt höjde konsumentpriserna efter det att avtalen för detta år undertecknats, varigenom det reala innehållet i de avtalade löneökningarna kraftigt kom att urholkas.

Efter relativt kraftiga prishöjningar under början av 1978 har prisutvecklingen kommit in i ett lugnare skede under de senaste månaderna. Till en del sammanhänger detta med sjunkande internationella råvarupriser — en utveckling som knappast kan förväntas bli bestående under återstående delar av innevarande år. I viss utsträckning sammanhänger denna lugnare utveckling med den särskilda form av prisövervakning som bedrivits under senare tid och där en anmälningsskyldighet har förelegat innan prishöjningar fått genomföras. Men den valda formen av prisövervakning innebär i princip bara att man för en kortare tid fördröjer prishöjningarna. För att förekomma en senare prisstegring bör därför den nuvarande formen för prisövervakning avlösas av ett prisstopp på dagligvaror. Först då erhåller samhället de möjligheter att aktivt ingripa som den nu föreliggande situationen kräver.

För att klara köpkraften hos de mest utsatta grupperna och för att upprätthålla den inhemska efterfrågan måste emellertid ambitionen på inflationsbekämpningens område enligt utskottets mening sättas väsentligen högre än vad regeringen gjort. Enligt den reviderade finansplanen beräknas nu konsumentprisstegringen under loppet av 1978 uppgå till ca 8 %. En så hög prisstegring kommer emellertid att leda till en real minskning av köpkraften hos mycket betydande grupper av löntagare. Enligt utskottet bör därför inflationen begränsas till ett klart lägre tal. Ett verksamt medel för att åstadkomma detta är att inom ramen för jordbruksregleringen öka subventionerna av de s. k. baslivsmedlen.

Utskottet förordar därför en ökad subventionering av dessa livsmedel i enlighet med vad som föreslagits i de socialdemokratiska motionerna. Därigenom skulle den genomsnittliga prisnivån på de ifrågavarande baslivsmedlen kunna sänkas med ca 10 % och den allmänna konsumentprisnivån med inemot 0,5 %. Dessa prissänkningar bör vara av särskild betydelse för låginkomsttagare, barnfamiljer och pensionärer. Baslivsmedlen spelar en betydande roll i deras totala konsumtionsutgifter.

FiU 1977/78:40

71 Ett annat område där prisstegringarna varit kraftiga är bostadsområdet. Utskottet föreslår därför, som framgått av det föregående, att ett prisstopp på byggnadsmaterial införs.

Sammanlagt bör den av utskottet förordade inriktningen av prispolitiken medföra att prisstegringarna kan begränsas till 6 å 7 % under 1978. Sett på sikt är även denna prisstegring för hög, men med de nu givna omständigheterna framstår det knappast som möjligt att snabbt få ner inflationen till ännu lägre tal.

Genom dessa i förhållande till regeringens politik kraftigare insatserna mot inflationen kommer den reala efterfrågan att bli större, vilket i sin tur kommer att leda till en högre efterfrågan på arbetskraft. Särskilt prissänkningarna på baslivsmedel medför att de utsatta grupperna får en bättre köpkraftsutveckling. Vinstuppgången i näringslivet blir visserligen mera begränsad genom den politik utskottet förordar, men som redan tidigare anförts kommer den av regeringen redan genomförda politiken att leda till att företagsvinsterna och kapitalinkomsterna generellt ändå blir kraftigt gynnade.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ”De riktlinjer” och på s. 40 slutar med ”båda områden” bort ha följande lydelse:

Finans- och kreditpolitiken

Det nu föreliggande budgetförslaget för 1978/79 leder till att budgetunderskottet skulle öka till 41,8 miljarder. Enligt den samtidigt med kompletteringspropositionen redovisade långtidsbudgeten skulle underskottet ligga kvar på denna nivå ända fram till budgetåret 1982/83 trots att ekonomin enligt de gjorda förutsättningarna då skulle kommit in i ett läge med ökade investeringar och klart högre kapacitetsutnyttjande.

Denna bild av en starkt försämrad statsfinansiell utveckling förändras inte om man — som skett i propositionen — även inkluderar socialförsäkringssektorns sparande. Det finansiella sparandet inom staten inkl. socialförsäkringssektorn uppvisar en lika dramatisk försvagning som budgetsaldot.

Denna utveckling av statsfinanserna inger stark oro och är enligt utskottets mening inte förenlig med de mål som på både kortare och längre sikt måste gälla för den ekonomiska politiken. Att finansiera ett budgetunderskott i storleksordningen drygt 40 miljarder kr. kommer att skapa svåra påfrestningar för kreditpolitiken. Även om man tillgriper en mycket hård kreditransonering, vilken kan få negativa följder för betydande delar av investeringarna, kan man knappast undgå att skapa en kraftig likviditetsökning i ekonomin, som leder till klart ökade risker för ytterligare inflation. Den ekonomiska politiken måste därför — på såväl kortare som längre sikt — inriktas på att kraftigt nedbringa den statliga upplåningen.

FiU 1977/78: 40

72 Utskottet vill i detta sammanhang även peka på att OECD i sin nyligen publicerade rapport över granskningen av Sveriges ekonomi varnat för riskerna med den stora statliga upplåningen.

En ytterligare invändning mot regeringens finanspolitik är att den leder till en allvarlig felanvändning av vårt lands ekonomiska resurser. Stora belopp används för generella subventioner av näringslivet utan att vare sig sysselsättningen, produktionen eller investeringarna ökar under 1978. Finanspolitiken ingår inte som ett led i en effektiv satsning på sysselsättning och kapitalbildning utan får som egentligen enda resultat att likviditeten och det finansiella sparandet inom företagssektorn kraftigt ökar.

Enligt de beräkningar som presenterats i den reviderade nationalbudgeten kommer företagens finansiella sparande som en följd av regeringspolitiken att förbättras mycket kraftigt redan under 1978 och ligga på nästan samma nivå som beräknats för ”övervinståret” 1974. Men till skillnad från förhållandena under åren 1973—75 har denna kraftiga förbättring av företagssektorns ekonomiska situation nu främst åstadkommits genom en betydande återhållsamhet från löntagarnas sida i kombination med kraftiga sänkningar av företagens avgifter. Man skuldsätter alltså staten och därigenom skattebetalarna för lång tid framöver för att åstadkomma en finansiell förbättring av företagens situation. Men trots detta kraftiga stöd åt företagen — där merparten utgörs av generella åtgärder — har man alltså inte åstadkommit någon nämnvärd ökning av den reala aktiviteten i samhällsekonomin.

Enligt utskottets mening måste denna inriktning av politiken upphöra och ersättas med en mera ansvarsfull ekonomisk politik som på kort sikt effektivt bidrar till att upprätthålla produktion och sysselsättning och på längre sikt bidrar till att öka vårt lands produktionskapacitet. Utskottet föreslår därför att den av regeringen föreslagna sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften avslås. I stället bör en del av dessa medel användas till att finansiera den föreslagna strukturfonden samt för de i det föregående angivna riktade åtgärderna för att hålla uppe efterfrågan och sysselsättningen.

Resultatet av dessa och övriga förslag som ingår i de i motionen 1970 förordade riktlinjerna för den ekonomiska politiken och budgetregleringen blir ett budgetunderskott för 1978/79 på icke fullt 38 miljarder kr. Tar man dessutom hänsyn till den förbättring av statsfinanserna som skulle erhållas genom att en sådan politik leder till en större aktivitet och en lägre inflation så skulle underskottet minska till 35 å 36 miljarder kr.

Även om detta innebär en i jämförelse med regeringens förslag klar förbättring av budgetsaldot kommer det ändå att utsätta vår inhemska kreditmarknad för betydande påfrestningar och skapa risker för en fortsatt inflation. Att utskottet nu tillstyrker förslag som leder till denna kraftiga upplåning innebär inte att detta kan anses försvarbart — varken i

FiU 1977/78: 40

dagens läge eller på längre sikt. Men utskottet har vid sina bedömningar tvingats acceptera det utgångsläge som regeringens ekonomiska politik har skapat. Genom de här redovisade riktlinjerna för den ekonomiska politiken grundläggs emellertid en återhämtning av den svenska ekonomins styrka, som på sikt kommer att medföra en därtill svarande förstärkning även av statsfinanserna.

Utvecklingen under 1978

Med den av utskottet förordade inriktningen av den ekonomiska politiken bör vi kunna grundlägga en utveckling som medför att styrkan i vårt lands ekonomi successivt kan återvinnas. Det kraftiga stöd till investeringarna som ligger i förslagen bör leda till att man på nytt kan räkna med en uppgång av de totala bruttoinvesteringarna. I stället för den fortsatta nedgång som regeringen accepterar skulle de redan under 1978 kunna öka med inemot 5 %. Satsningen på strukturfonden och Investeringsbanken förstärkta utlåningsresurser bör leda till att vi kan bryta den nedåtgående tendensen i fråga om industriinvesteringarna. De bör således kunna hållas på en oförändrad nivå under 1978. Bostadsinvesteringarna bör likaledes bli klart större än vad de beräknas till i finansplanen. Även de statliga affärsverkens investeringar skulle öka kraftigt.

Genom avvisandet av regeringens förslag att ta bort den allmänna arbetsgivaravgiften kommer kostnadsläget i näringslivet att öka med ca 0,7 % under 1978 i jämförelse med regeringens förslag. Mot bakgrund av den allmänna vinstförbättring som nu kan förutses för innevarande och kommande år bör emellertid näringslivet med bibehållen konkurrenskraft kunna bära denna i jämförelse med regeringsförslaget ytterligare kostnad. Därtill bör man beakta de mycket stora insatser som enligt de förordade riktlinjerna kommer att göras för att tillföra företagen nytt kapital och stödja deras investeringar och tekniska utveckling. Avsikten är att de företag och branscher som är inriktade på export och som kan skapa en för framtiden konkurrenskraftig produktion och teknik skall få ett väsentligen större stöd för sin expansion än vad som motsvarar effekten på deras kostnader av en oförändrad allmän arbetsgivaravgift. Med selektiva medel skall således samhällets stöd i högre grad inriktas på den del av vårt näringsliv som måste utvecklas om vårt land på sikt skall kunna fortsätta att vara en högt utvecklad industrination.

Förslaget om en oförändrad arbetsgivaravgift återverkar också på kommunernas kostnadsläge. Enligt utskottets mening var det emellertid klart olämpligt av regeringen att mitt under pågående löneförhandlingar gå in och föreslå en förändring i kommunernas kostnader på det sätt som skett genom det nu framlagda förslaget om en sänkning av arbetsgivaravgiften. Man har härigenom komplicerat förhandlingarna inte endast på detta utan på hela det offentliga området. Enligt utskottets mening bör i stället — när avtalsförhandlingarna är slutförda — hela frågan om den kom -

FiU 1977/78: 40

munala sektoms ekonomi tas upp till diskussion vid de överläggningar som äger rum mellan regeringen och företrädare för kommunförbunden. Utskottet har visserligen kunnat konstatera att den kommunala sektorns ekonomi till följd av bl. a. den senaste höjningen av kommunalskatterna förbättrats under 1978. På längre sikt utgör dock frågan om finansieringen av den kommunala sektorns verksamhet ett växande problem till vilket man bör återkomma så snart klarhet skapats om kostnadssituationen för innevarande och eventuellt även kommande år.

Vid bifall till förslagen om ett extra barnbidrag och förbättrade bostadstillägg kommer hushållssektorns disponibla inkomster att öka i förhållande till regeringens förslag och bedömningar. De olika förslagen på inflationsbekämpningens område får likaledes en positiv effekt på hushållens konsumtionsmöjligheter. Sammantaget bör dessa åtgärder leda till att man kan räkna med en i stort sett oförändrad privat konsumtionsnivå mellan 1977 och 1978. Man bör således kunna undvika en fortsatt volymmässig nedgång av den för viktiga hemmamarknadssektorer så betydelsefulla omsättningen i detaljhandeln.

Exporten är självfallet svår att förutsäga mot bakgrund av den fortsatta osäkerhet som råder om den internationella konjunkturutvecklingen. Det finns dock redan i dagsläget en del tecken som tyder på att den svenska exporten börjar skjuta fart. De positiva effekterna på bytesbalansen av en sådan utveckling motvägs emellertid av den sannolikt fortsatta försämringen av vårt bytesförhållande med omvärlden och av fortsatt kraftiga försämringar av tjänste- och transfereringsbalanserna.

Utskottet vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på den under senare år mycket stora restposten i betalningsbalansen och på behovet av att snabbt skapa klarhet i dess sammansättning. Om det visar sig att denna restpost innehåller resultatet av en icke registrerad tjänsteexport så skulle underskottet i bytesbalansen reduceras i motsvarande mån. Detta bör dock i så fall motsvaras av en förbättrad finansiell ställning för företagssektorn.

Den av utskottet förordade politiken kan under 1978 leda till ett något större underskott i bytesbalansen än vad regeringen förutsatt. Detta bör dock kunna accepteras eftersom det ingår som ett led i en politik som syftar till att upprätthålla sysselsättningen och på längre sikt föra tillbaka den svenska ekonomin till ekonomisk balans.

Sammantaget innebär detta att med den av utskottet förordade inriktningen av den ekonomiska politiken skulle bruttonationalprodukten kunna öka med inemot 2 % 1978. Detta är visserligen en i förhållande till våra produktionsmöjligheter låg ökningstakt men den utgör inledningen till en mer expansiv fas i den svenska ekonomiska utvecklingen.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken för 1978/79 som dras upp i motionen 1975 (vpk) anger två huvudmål: 100 000 nya arbeten på 12 månader och Stopp för inflationen — höjd levnadsstandard. I anslutning

FiU 1977/78: 40

härtill innehåller motionen en rad tidigare framförda yrkanden och krav över stora delar av det politiska fältet. Även motionen 1969 (apk) är i huvudsak en sammanfattning av vad motionärerna tidigare fört fram som sitt ekonomisk-politiska program. Riksdagen har tidigare under våren i allt väsentligt behandlat de nu väckta kraven och därvid avvisat dem. Någon ny sakprövning av varje enskilt förslag är enligt utskottets mening inte erforderligt i detta sammanhang. Utskottet nöjer sig med att konstatera att om riksdagen bifaller de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen 1970, innebärande bl. a. ökade statliga investeringar, höjt bostadsbyggande och ökat konsumtionsstöd till de mest utsatta grupperna, så tillgodoses i väsentlig mån syftena i de båda motionerna. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1969 och 1975.

Utskottet har i det föregående förordat en inriktning av den ekonomiska politiken i enlighet med de riktlinjer som angetts i motionen 1970. Det innebär på en rad områden en omläggning i jämförelse med av riksdagen tidigare antagna riktlinjer och regler och av den politik som regeringen på grundval härav tillämpar. Såväl skatteregler som anslagsbeslut måste sålunda ändras. De detaljerade förslag som därvid kommer i fråga har tidigare väckts av samma motionärer och varit föremål för utskottens beredning och riksdagens behandling. Bifall till de i motionen 1970 förordade riktlinjerna måste enligt utskottets mening leda till att motionen 1970 återförvisas till finansutskottet för ny beredning av motionen och de däri väckta frågorna i samverkan med övriga berörda utskott. Sedan denna beredning skett får riksdagen ta ställning till de enskilda förslag som tillsammans konstituerar de nya riktlinjerna, på grundval av vederbörande utskotts bedömning och hemställan.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen

a. med avslag på regeringens förslag i propositionen 1977/78: 150 bilaga 1 samt motionerna 1977/78: 1969 yrkandena 1 och 8 och 1977/78: 1975 yrkandet 24 bifaller motionen 1977/78: 1970 yrkandet 1 och godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen 1970,

b. återförvisar motionen 1977/78: 1970 yrkandet 1 i de delar som ej behandlats under a. till finansutskottet för ytterligare beredning,

2) beträffande motionerna 1977/78:1971,1972 och 1974 av Kjell-Olof Feldt (s), Knut Johansson (s), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Anita Gradin (s) och Torsten Karlsson (s) som — under förutsättning av bifall till reservationen 1 — anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Vad där -

FiU 1977/78: 40

efter” och på s. 35 slutar med ”jordbrukets område” bort ha följande lydelse: Stöd

till de utsatta grupperna

Den borgerliga regeringens politik har lagt tunga bördor på de svagaste grupperna i vårt samhälle. Samtidigt har man beviljat förmåner åt dem som redan är välbeställda. Genom ändringar i skattelagstiftning och genom utformningen av skatteomläggningarna har högre inkomsttagare och företagare gynnats.

De förändringar av de sociala förmånerna regeringen föreslagit förtar inte detta intryck. I den socialdemokratiska motionen 1977/78: 351 har bl. a. påvisats hur regeringens förslag beträffande bostadsstödet i praktiken innebär försämrade förmåner. Genom otillräcklig uppräkning av inkomstgränsema kommer många barnfamiljer att få sänkta eller helt slopade bidrag. Detta sker i en situation med en stark press uppåt på hyrorna. Höjningen av barnbidragen den 1 april i år ger inte heller en rimlig kompensation för barnfamiljernas försämrade levnadsstandard.

Enligt utskottets mening krävs därför åtgärder i syfte att förbättra situationen för de sämst ställda grupperna. De har rätt att fordra en solidaritet från de välbeställda grupperna vilka redan gynnats av den borgerliga regeringspolitiken. Utskottet tillstyrker därför att åtgärder vidtas för att stödja utsatta gruppers konsumtion så som föreslås i de socialdemokratiska motionerna 1971, 1972 och 1974. Dessa förslag innebär att det allmänna barnbidraget temporärt skall höjas med 500 kr. och att motsvarande höjning skall göras av studiebidraget och det förlängda barnbidraget inom studiehjälpen. Vidare tillstyrks, som tidigare redovisats, att priserna på vissa baslivsmedel (mjölk, nötkött, ost, bröd, mjöl) omedelbart sänks genom ökad subventionering.

Sammantaget innebär dessa förslag för en låginkomsttagarfamilj med två barn en förstärkning av köpkraften med ca 1 500 kr.

I det alternativ till regeringens politik som socialdemokraterna lade fram i januari i år (motion 1977/78: 654) ingick bl. a. en förstärkning av bostadsstödet.

Ett genomförande av dessa olika förslag — om extra utbetalning av barnbidrag och studiebidrag, om sänkta matpriser och om förbättrat bostadsstöd — skulle på ett påtagligt sätt stärka köpkraften hos de lägre inkomsttagarna samtidigt som det också på ett värdefullt sätt bör bidra till en ökad efterfrågan på arbetskraft.

Utskottet har i det föregående hemställt att riksdagen om de i motionen 1970 förordade riktlinjerna för den ekonomiska politiken bifalles återförvisar motionen till finansutskottet för ny beredning i samverkan med övriga berörda utskott. Även motionerna 1971, 1972 och 1974 bör därvid återförvisas för ny utskottsberedning med tanke på att förslagen inte varit föremål för granskning i detalj i vederbörande fackutskott.

FiU 1977/78:40

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen återförvisar motionerna 1977/78: 1971, 1972 och 1974 till finansutskottet för ytterligare beredning,

vid punkten B BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag 1978/79

3) beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen av KjellOlof Feldt (s), Knut Johansson (s), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), PerAxel Nilsson (s), Anita Gradin (s) och Torsten Karlsson (s) som — under förutsättning av bifall till reservationerna 1 och 2 — anser att

dels utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Budgetens samhällsekonomiska bakgrund har utskottet behandlat under föregående punkt.

Beträffande budgetpolitiken kan utskottet först konstatera att statsbudgeten under innevarande budgetår har undergått en dramatisk försvagning. Så sent som i maj 1977 beräknade regeringen att budgetunderskottet för 1977/78 skulle stanna på 13,7 miljarder kr. Enligt kompletteringspropositionen beräknas underskottet nu till 29,6 miljarder kr.

Regeringen har länge missledande sökt förklara denna försvagning främst med hänvisning till kraftigt ökade insatser för sysselsättningsstöd i olika former. Denna illusion kan inte längre upprätthållas. Som framhålls i motionen 1970 ger en närmare analys av budgetens utveckling vid handen att en stor del av försvagningen är en konsekvens av den kraftigt ökade inflationstakten i kombination med den vikande reala tillväxten i ekonomin. Inflationen har — till följd av i första hand olika indexbindningar — kraftigt höjt statsutgifterna samtidigt som inkomstsidan försvagats dels till följd av den stagnerande ekonomiska utvecklingen, dels till följd av olika ekonomisk-politiska åtgärder som försvagat statsinkomsterna — t. ex. sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften. Att detta är en grundläggande förklaring till den drastiska försvagningen av statsfinanserna tvingas nu även regeringen erkänna i det reviderade budgetförslaget.

Det nu föreliggande budgetförslaget för 1978/79 leder till att underskottet skulle ytterligare kraftigt öka — till 41,8 miljarder kr. Detta bekräftar den uppfattning som redovisades i den socialdemokratiska reservationen till finansutskottets betänkande 1977/78: 15, nämligen att regeringen presenterat en missvisande bild av den statsfinansiella utvecklingen mellan budgetåren 1977/78 och 1978/79.

I början av 1978 valde man att presentera en utveckling som skulle innebära en förbättring av saldot mellan dessa båda budgetår. I reservationen ifrågasattes detta och framhölls att en fullföljd av regeringens ekonomiska

FiU 1977/78: 40

politik skulle leda till en försvagning av finanspolitiken mellan de båda budgetåren.

Detta har nu bekräftats i kompletteringspropositionen. Även om man räknar bort den senast föreslagna sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften kommer saldot att uppvisa en kraftig försvagning mellan de båda budgetåren. Därtill kommer sedan den ytterligare effekt som den föreslagna arbetsgivaravgiftssänkningen medför och som för hela budgetåret reducerar inkomstsidan med ca 4 miljarder kr.

Den utveckling av statsfinanserna som följer av kompletteringspropositionen är enligt utskottets mening inte förenlig med de mål som på både kortare och längre sikt måste gälla för den ekonomiska politiken. Att finansiera ett budgetunderskott i storleksordningen drygt 40 miljarder kr. kommer, som framhållits under föregående punkt av betänkandet, att skapa svåra påfrestningar för kreditpolitiken. Budgetpolitiken måste därför — på såväl kortare som längre sikt — inriktas på att kraftigt nedbringa den statliga upplåningen.

I själva verket visar analysen i propositionen att den av regeringen skapade budgetsituationen inte kan förenas med den ekonomiska politikens mål. Både ekonomiministern och budgetministern framhåller att budgetunderskott av denna storleksordning på sikt inte kan accepteras. Budgetministern anger att de möjligheter till en omläggning av finanspolitiken i mera restriktiv riktning som ges i en situation med bättre kapacitetsutnyttjande och högre tillväxttakt måste utnyttjas. Men det är just en situation med bättre kapacitetsutnyttjande och högre tillväxttakt som i den reviderade finansplanen förutses för 1979. Enligt regeringens egna bedömningar borde det alltså föras en annan finanspolitik än den regeringen föreslår för den period som till en del omfattas av det budgetförslag regeringen presenterat.

Detta understryks ytterligare av den analys av de statsfinansiella perspektiven på längre sikt som görs i det reviderade budgetförslaget. Denna analys grundas på den långtidsbudget som fogats till det reviderade budgetförslaget. Långtidsbudgeten bygger på ett antagande om oförändrade skatte- och avgiftsregler på budgetens inkomstsida och utgör på utgiftssidan en beräkning av konsekvenserna på längre sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Dessa beräkningar visar att bl. a. utfästelserna beträffande folkpensioneringen, bostadspolitiken och barnomsorgen reser betydande krav på framtida utgiftsökningar. Den snabbaste ökningstakten uppvisar emellertid utgiftsposten statsskuldräntor. Kalkylen visar också att statsbudgetens underskott under den framförliggande perioden kan beräknas ligga kvar i närheten av den nivå som nu beräknas för budgetåret 1978/79.

Dessa resultat utgör, som föredraganden framhåller, en bestämd varningssignal. Lägets allvar framstår än klarare om man granskar långtidsbudgetens tekniska beräkningsmetodik och de antaganden som ligger till grund för kalkylen. Metodiken innebär bl. a. att krontalsbestämda in -

FiU 1977/78: 40

komstöverföringar i princip beräknas ligga stilla även i kalkylen i löpande priser. Ett faktiskt genomförande av långtidsbudgetens utgiftsprogram skulle därmed innebära en successiv urholkning av delar av det samhälleliga stödet till olika grupper i samhället. De statliga investeringsutgifterna underskattas också systematiskt genom beräkningsmetodiken. Härtill kommer att de antaganden som utnyttjats vid kalkylen förutsätter en relativt snabb återgång till stabil tillväxt i samhällsekonomin och stigande reallöner vid dämpad inflationstakt. Detta innebär bl. a. att de insatser som nu är aktuella av sysselsättningspolitiska och näringspolitiska skäl förutsätts falla bort under långtidsbudgetperioden. Föredraganden framhåller också att, om reallöneutvecklingen antas bli gynnsammare, följden blir något minskande budgetunderskott men att av årets långtidsbudgetkalkyl ändå kan dras slutsatsen att de statliga budgetunderskotten blir bestående på i stort sett nuvarande nivå med de förutsättningar som gällt för kalkylen. Alternativa antaganden rörande den framtida ekonomiska utvecklingen rubbar inte i någon avgörande grad denna slutsats.

Långtidsbudgeten innehåller även ett avsnitt om den finansiella utvecklingen i socialförsäkringssektorn. Beräkningarna av statens och socialförsäkringssektorns samlade finansiella sparande utvisar ett tilltagande sparandeunderskott under långtidsbudgetperioden — från 5,5 miljarder kr. 1977/78 till 21,7 miljarder kr. 1982/83. Budgetåret 1976/77 hade dessa sektorer ett samlat sparandeöverskott om 9,8 miljarder kr.

Enligt utskottets mening är det häpnadsväckande att regeringen inte dragit de uppenbara slutsatserna av denna analys utan enbart uttalar att finanspolitiken kommer att ställas inför svåra problem framöver. I stället för att ange hur dessa problem skall kunna lösas diskuterar regeringen ytterligare budgetförsvagningar. I det reviderade budgetförslaget framförs på en och samma textsida dels synpunkten att det tar tid innan de positiva effekterna av tidigare vidtagna åtgärder visar sig, dels slutsatsen att man därför nu bör vidta ytterligare åtgärder och slopa den allmänna arbetsgivaravgiften från den 1 juli 1978, dels också utfästelsen att om inte dessa ytterligare åtgärder visar sig ge resultat regeringen är beredd att redan i höst pröva det samlade uttaget av arbetsgivaravgifter fr. o. m. den 1 januari 1979. Denna utfästelse är anmärkningsvärd, eftersom det av regeringens egna uttalanden framgår att några positiva effekter av slopandet av allmänna arbetsgivaravgiften inte kommer att kunna avläsas redan under hösten.

Detta är en illustration till det förhållandet att det saknas logisk konsistens i regeringens ekonomiska politik.

Självfallet kommer det, som regeringen framhåller, att krävas en mycket restriktiv utgiftsgranskning för att kunna återgå till ett läge med sunda statsfinanser. Den uppenbara slutsatsen av långtidsbudgetanalysen är emellertid att detta inte är tillräckligt. Regeringens egna experter har kommit till följande sammanfattande slutsats i Långtidsbudgeten (bil. 1 till det reviderade budgetförslaget):

FiU 1977/78: 40

80 Den nu framlagda långtidsbudgeten utvisar klart att gjorda åtaganden och bindningar för framtiden inom budgetpolitiken är av den omfattningen att de inte kan infrias utan inkomstförstärkningar om de statliga budgetunderskotten skall bringas att minska.

Detta är enligt utskottets mening en slutsats som ingen regering, oavsett dess framtida sammansättning, kan komma ifrån. Ju senare arbetet med att förstärka statsfinanserna inleds, desto större blir den framtida bördan. Regeringens budgetpolitik ger enligt utskottets mening inget intryck av att regeringen är beredd att långsiktigt ta ett ansvar för den statsfinansiella utvecklingen.

En ytterligare invändning mot regeringens finanspolitik är att den leder till en allvarlig felanvändning av vårt lands ekonomiska resurser. Som framgått av vad utskottet anfört under punkten A i det föregående delar utskottet uppfattningen i motionen 1970 att denna inriktning av finanspolitiken med dess starka inslag av generellt stöd till företagssektorn måste ersättas med en mera ansvarsfull ekonomisk politik som på kort sikt effektivt bidrar till att upprätthålla produktion och sysselsättning och som på längre sikt bidrar till att öka vårt lands produktionskapacitet.

Utskottet har under punkt A tillstyrkt de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen 1970. I konsekvens härmed tillstyrker utskottet de i samma motion föreslagna riktlinjerna för budgetregleringen. Motionärerna tar avstånd från den av regeringen föreslagna sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften och vill i stället använda en del av dessa medel till att finansiera den av dem föreslagna strukturfonden samt för riktade åtgärder som på kort sikt håller uppe efterfrågan och sysselsättningen och värnar köpkraften hos de grupper som särskilt hårt drabbats av den borgerliga regeringens åtstramningspolitik. Vidare föreslås en ökning av statens insatser i övrigt för att stimulera investeringarna, främja teknisk utveckling och forskning och för att inrikta näringslivets planering på nya framtidsområden. För att finansiera dessa insatser och för att därtill åstadkomma en nödvändig statsfinansiell åtstramning föreslås på inkomstsidan en rad åtgärder som förstärker statens inkomster. Därtill har motionärerna tillgodoräknat sig de ökade intäkter och minskade kostnader som skulle blivit följden av en fullföljd av riksdagens energipolitiska beslut från 1975.

Resultatet av motionärernas olika förslag på inkomst- och utgiftssidan blir ett budgetunderskott för 1978/79 på icke fullt 38 miljarder kr. Tar man dessutom hänsyn till den förbättring av statsfinanserna som skulle erhållas genom att denna politik leder till en större aktivitet och en lägre inflation så skulle underskottet minska till 35 å 36 miljarder kr.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla, i likhet med vad som gjordes i reservation 2 till utskottets betänkande 1977/78: 15 beträffande i stort sett samma förslag, som då framförts i motionen 654, att en granskning

FiU 1977/78: 40

av förslagen med utgångspunkt i vissa skatteadministrativa förhållanden, såsom hur uppbördsterminema infaller, ger vid handen att det kassamässiga utfallet för budgetåret 1978/79 om förslagen genomfördes skulle bli något lägre än vad motionärerna räknat med. För att bedöma förslagens inverkan på samhällsekonomin och fastställa den annorlunda inriktningen av finanspolitiken är dock de belopp som anges i motionen de relevanta.

Sett från statsfinansiella utgångspunkter är det enligt utskottets mening tillfredsställande att en betydande del av motionärernas förslag till konsumtionsstöd är av den karaktären att de inte medför långsiktiga utgiftsbindningar.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att genom de av motionärerna föreslagna riktlinjerna för den ekonomiska politiken grundläggs en återhämtning av den svenska ekonomins styrka, som på sikt kommer att medföra en däremot svarande förstärkning av statsfinanserna.

Utskottet finner inte anledning att diskutera de olika detaljförslag som tillsammans utgör i motionen 1970 förordade riktlinjer. Vid bifall till dessa riktlinjer, i enlighet med utskottets förslag, krävs att motionen återförvisas till utskottet för att en fortsatt beredning av de olika förslagen skall kunna vidta i finansutskottet och övriga berörda utskott.

Under punkt A har utskottet avstyrkt de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen 1975. I konsekvens härmed avstyrks de i samma motion (yrkande 25) förordade riktlinjerna för budgetpolitiken.

dels utskottets hemställan bort ha följande lydelse: att riksdagen

a. med avslag på regeringens förslag i propositionen 1977/ 78: 150 bilaga 2 moment 1 och motionen 1977/78: 1975 yrkandet 25 bifaller motionen 1977/78: 1970 yrkandet 2 och godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas i motionen 1970,

b. återförvisar motionen 1977/78: 1970 yrkandet 2 i de delar som ej behandlats under a. till finansutskottet för ytterligare beredning.

FiU 1977/78: 40

82 Tabellförteckning

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och

länderområden 1975—1978 8

Tabell 2 Bytesbalans 1977—1980 13

Tabell 3 Försörjningsbalans 1975—1980 14

Tabell 4 Försörjningsbalans för 1978 32

Tabell 5 Statsinkomsternas utveckling 1972/73—1982/83 43

Tabell 6 Utgiftsutvecklingen 1972/73—1982/83 43

Tabell 7 Budgetsaldots utveckling 1977/78—1982/83 44

Tabell 8 Statens och socialförsäkringssektorns finansiella sparande

1977/78—1982/83 45

Tabell 9 Totalbudgeten 1977/78—1978/79 47

FiU 1977/78: 40

83 Innehåll

Inledning 1

Ekonomidepartementet

Den reviderade finansplanen 1978 4

Propositionen 6

Motionerna 15

Utskottet 27

Den internationella ekonomiska utvecklingen 27

Handels- och bytesbalans 28

Alternativen i den ekonomiska politiken 30

Prispolitiken 37

Kreditpolitiken 38

Utblick mot 1979—1980 39

Hemställan 40

Budgetdepartementet

Reviderat budgetförslag 1978/79 41

Propositionen 41

Motionerna 47

Utskottet 49

Budgetens samhällsekonomiska bakgrund 49

De statsfinansiella perspektiven på längre sikt 50

Riktlinjer för budgetregleringen 51

Det reviderade budgetförslaget 53

Hemställan 54

Reservationer 55

Tabellförteckning 82

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780085

-;r?

Tj - 17:' ■:

-7 ' :1 . ’

r

..j. 'd •’.* ■

s -'a ' . . '• ■ ii! •

r:„ .t]

i 'A

......

...