Med anledning av propositionen 1977/78:33 om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

FiU 1977/78: 8

Finansutskottets betänkande 1977/78: 8

med anledning av propositionen 1977/78: 33 om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

I propositionen 1977/78: 33 har regeringen (ekonomidepartementet) — efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman — föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

Det vid propositionen fogade förslaget till lag är av följande lydelse: Förslag till

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrives att lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel, som gäller till utgången av år 1977, skall äga fortsatt giltighet till utgången av år 1978.

Lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975 och gäller till och med den 31 december 1977. Lagens giltighetstid är begränsad för att riksdagen skall få tillfälle att ta ställning till den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgrund av de erfarenheter som man efter hand vinner (FiU 1974: 39 s. 33, rskr 1974: 357).

I skrivelse den 9 juni 1977 har fullmäktige i riksbanken hemställt att regeringen föreslår riksdagen att lagens giltighetstid förlängs med ett år till utgången av år 1978.

Gällande lag

Lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel (prop. 1974: 168) är en fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet att på framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel. Förutsättningen för sådant förordnande är att det behövs för att uppnå de mål som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet (3 § första stycket).

De kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering (1 §). Utlåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikt samt räntereglering är att anse som extraordinära

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 8

FiU 1977/78: 8

medel. Förordnande om något av dessa medel får nämligen meddelas endast om synnerliga skäl föreligger (3 § andra stycket).

Förordnande om kreditpolitiskt medel kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut (4 § första stycket). Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut. I lagen räknas som bankinstitut bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Med försäkringsinstitut avses AP-fonden och försäkringsföretag med svensk koncession. Kreditinstitut i lagens mening är vid sidan om bankinstituten och försäkringsinstituten jordbrukskassa, kreditaktiebolag, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna, Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa (2 §).

Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt medel ankommer det på riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för användningen (5 §). Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst institut, om särskilda skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifter för skilda institut (6 §).

I lagen anges den närmare innebörden av de olika kreditpolitiska medlen. Likviditetskrav kan endast träffa bankinstitut. Med likviditetskrav avses att bankinstituts likvida medel vid viss tidpunkt skall uppgå till ett belopp som motsvarar viss andel — högst 50 % — av institutets förbindelser med de avdrag och undantag som riksbanken anger (7 och 8 §§). Har regeringen förordnat om likviditetskrav, skall riksbanken i sina föreskrifter ange vid vilken tidpunkt kravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), kravets storlek uttryckt i procent, vilka tillgångar som får räknas som likvida medel, vilka skulder som därvid skall dras av samt vilka skulder och andra förbindelser som får undantas vid beräkning av förbindelserna. I lagen anges särskilt att skattkammarväxlar, obligationer och andra förbindelser som staten har utfärdat alltid skall räknas som likvida medel. Det föreskrivs också att som likvida medel skall räknas obligationer som har utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank eller — om upplånade medel är avsedda att användas för bostadskreditgivning — kreditaktiebolag (9 §).

I fråga om beräkningen av de likvida tillgångarna gäller en specialregel för sådana bankaktiebolag som Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av inlåning från en särskild grupp av bankinstitut, dvs. sparbanker resp. centralkassor för jordbrukskredit. Sådan inlåning skall dras av från summan av de likvida medlen endast i den mån tillgodohavande hos sparbank resp. central kassa har tagits upp som likvida medel. För de nämnda båda bankerna kan riksbanken emellertid föreskriva högre likviditetskrav än det annars gällande maximitalet 50 % (10 §).

FiU 1977/78: 8

3 Liksom likviditetskrav är k a s s a k r a v ett medel som kan användas endast mot bankinstituten. Syftet är att förmå bankerna att hålla viss del av kassamedlen bundna på räkning i riksbanken eller som inneliggande kassa. Bankinstituts medel på checkräkning i riksbanken jämte så stor del av inneliggande kassa som riksbanken medger skall vid viss tidpunkt uppgå till ett belopp som motsvarar viss andel, högst 15 %, av bankens förbindelser med de undantag som riksbanken anger. Meddelas förordnande om kassakrav skall riksbanken ange när kassakravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), det procenttal som skall gälla och i vad mån inneliggande kassa får medräknas och undantag från förbindelserna får göras (11—13 §§).

Utlåningsreglering innebär att ett högsta belopp fastställs för bankernas utlåning. Regleringen kan avse inte bara utlämnade lån utan också beviljade men ännu inte utlämnade (disponerade) lån. Även garantiförbindelser kan omfattas av utlåningsreglering till den del de är knutna till kreditgivning. Krediter till särskilda ändamål kan undantas. Det s. k. utlåningstaket kan enligt prop. 1974: 168 (s. 196) bestämmas som en kvotdel av kreditvolymens storlek vid en viss tidigare tidpunkt. Det kan också bestämmas på grund av ett genomsnitt av utlåningsvolymen under viss tid eller på annat sätt. Riksbanken skall sålunda för viss tidpunkt (beräkningstidpunkten) eller för viss tidsperiod (beräkningsperioden) fastställa maximibelopp i förhållande till lånens eller garantiförbindelsernas storlek vid viss tidpunkt eller på annat sätt. Utlåningstaket kan bestämmas olika för utlåning eller garantiförbindelser till olika ändamål (14—16 §§).

Emissionskontroll innebär att obligationer, förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan än riksgäldskontoret, om inte riksbanken ger tillstånd till det. Denna kontroll omfattar både kreditinstitut och andra utom riksgäldskontoret, vars emissioner av statsobligationer alltså faller utanför kontrollen. Emissionskontroll kan också avse andra skuldebrev som kreditinstitut ger ut. Här undantas dock inlåning på motböcker i bank och i övrigt inlåning på räkning från allmänheten. Emissionskontrollen kan avse såväl emissionernas volym som räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som inte får ges ut utan tillstånd och från vilken tidpunkt ett förordnande om emissionskontroll gäller (17 och 18 §§).

Syftet med ett förordnande om allmän placeringsplikt är att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet. Förordnande om allmän placeringsplikt kan avse bank- och försäkringsinstitut. Det innebär krav på instituten att en viss andel av den ökning, som deras totala placeringar undergår under viss tidsperiod (beräkningsperioden), skall bestå av prioriterade placeringar. När det gäller bankerna kan ökningen av de prioriterade placeringarna i stället bestäm -

FiU 1977/78: 8

mas som en andel av institutets totala placeringar. Riksbanken bestämmer vilka placeringar som skall anses prioriterade och hur underlaget för placeringsplikten skall beräknas (19—21 §§).

Förordnande om särskild placeringsplikt kan meddelas för att tillgodose kreditbehovet för bostadsbyggandet under byggnadstid, s. k. byggnadskredit. Med särskild placeringsplikt avses skyldighet för bankinstitut att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsprojekt. Endast sådana projekt kommer i fråga för vilka utgår eller kommer att utgå statligt bostadslån. En ytterligare förutsättning är att projekt. Endast sådana projekt kommer i fråga för vilka utgår eller vilka bankinstitut som skall lämna byggnadskredit för visst byggnadsföretag (22—24 §§). Denna fördelning förutsätts enligt prop. 1974: 168 (s. 176) ske så långt det är möjligt i samråd med bankerna och deras organisationer.

Räntereglering innebär att högsta eller lägsta ränta fastställs för inlåning eller att högsta ränta fastställs för utlåning. Inlåningsräntorna kan regleras för samtliga kreditinstitut enligt lagen och dessutom för annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar. Högsta utlåningsränta kan regleras för samtliga kreditinstitut. Ränta som bestäms i särskild ordning eller som beräknas enligt särskilda bestämmelser berörs inte av förordnande om räntereglering. Med ränta likställs varje annan gottgörelse som utgör ersättning vid penninglån. Riksbanken får bestämma olika räntor för skilda slag av in- eller utlåning (25—27 §§).

Lagen om kreditpolitiska medel innehåller vidare bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Även annan som kan omfattas av förordnande om räntereglering har motsvarande uppgiftsskyldighet. Riksbanken får föreskriva att uppgift om ränteändring skall lämnas senast 15 dagar före ändringen (28 §).

Lagen innehåller också bestämmelser om särskild avgift för den som åsidosätter föreskrift som har meddelats med stod av förordnande enligt lagen. Slutligen finns bestämmelser om straff i vissa fall för den som i samband med fullgörande av uppgiftsskyldighet lämnar oriktig uppgift och en bestämmelse om att talan inte får föras mot riksbankens beslut enligt lagen.

Propositionen

I riksbanksfullmäktiges skrivelse till regeringen med förslag att lagens giltighetstid förlängs med ett år till utgången av år 1978 hänvisas till det i det föregående omnämnda uttalandet av finansutskottet i betänkandet

FiU 1977/78: 8

5 FiU 1974: 39. Med tanke på detta av riksdagen godkända uttalande har fullmäktige i skrivelsen behandlat de olika kreditpolitiska instrumenten, sammanfattat sina erfarenheter och värderat behovet av dem samt angett om ändringar i lagen bör övervägas. Lagen har tillämpats i fråga om likviditetskrav, kassakrav och utlåningsreglering. Fullmäktige påpekar att det i förarbetena till lagen i flera fall anförs att överenskommelser med eller rekommendationer till kreditinstituten utgör smidigare medel, som bör prövas innan en tillämpning av lagen kommer i fråga. Detta motiverar att även erfarenheterna av arrangemang av detta slag behandlas, vilket gäller emissionskontroll, placeringsplikt och räntereglering.

Fullmäktige redogör i skrivelsen för kreditpolitikens uppgifter och medel under de senaste åren och påpekar bl. a. att de instrument som lagen om kreditpolitiska medel erbjuder har spelat stor roll för att bemästra de besvärliga kreditpolitiska problem som det växande underskottet i de löpande utrikesbetalningarna har gett upphov till. Fullmäktige anser därför efter de senaste årens erfarenheter att de instrument som den kreditpolitiska lagstiftningen ger behövs även i fortsättningen. De svårigheter som följer av den bristande jämvikten i våra utrikesbetalningar har i hög grad förstärkt detta behov.

I fråga om förlängd giltighet av lagen om kreditpolitiska medel anser fullmäktige att tre år är en lämplig giltighetsperiod för att bereda riksdagen tillfälle att ompröva lagstiftningen mot bakgrund av vunna erfarenheter. Finansutskottet hänvisade i sitt uttalande år 1974 emellertid till vissa pågående utredningar, bl. a. kapitalmarknadsutredningen (Fi 1969: 59), vars slutbetänkande torde föreligga under senare delen av år 1977. Fullmäktige erinrar vidare om att finansieringsbolagskommittén (Fi 1975:08) har att utarbeta förslag om att bl. a. finansieringsföretagen skall inordnas under den kreditpolitiska lagstiftningen och att kommitténs betänkande likaledes kan väntas bli publicerat i slutet av år 1977. Dessa utredningars förslag kan medföra att ändringar i den kreditpolitiska lagstiftningen kommer att aktualiseras under år 1978. Det finns därför enligt fullmäktiges mening skäl att nu förlänga lagens giltighetstid med endast ett år. Fullmäktige finner inte skäl att i detta sammanhang ta upp frågan om ändringar i lagens lydelse.

Remissinstanserna tillstyrker eller motsätter sig inte att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel förlängs ett år. Bankinspektionen ifrågasätter dock om inte ett år är för kort tid för att de kommande utredningsförslag som riksbanksfullmäktige hänvisar till skall hinna beredas och statsmakterna hinna ta slutlig ställning till dessa.

Några remissinstanser bl. a. bankföreningen, sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund framför vissa kritiska synpunkter på lagen om kreditpolitiska medel och dess tillämpning men avstår från att i detta sammanhang föreslå ändringar med hänsyn till de komman -

FiU 1977/78: 8

de utredningsförslagen och till den begränsade förlängning fullmäktige har föreslagit. Dessa remissinstanser föreslår att det snarast påbörjas en utvärdering av den kreditpolitiska lagen och dess tillämpning. Endast delegationen för bostadsfinansiering anser att det finns skäl att redan nu överväga viss mindre ändring i lagen såvitt avser särskild placeringsplikt.

Föredraganden anför att den senaste tidens ekonomiska problem har ställt allt större krav på kreditpolitiken. Behovet av mellan- och långfristig upplåning i utlandet har måst tillgodoses. Emissionskontroll har varit ett verksamt medel för att styra upplåningen till utlandet. Det är främst investeringar i stora, oftast exportinriktade företag och projekt med mycket stora kapitalbehov som har fått finansieras med utlandslån.

Kraven på att förhindra eller snabbt kunna motverka kortfristiga kapitalströmmar till och från utlandet har också skärpts. Likviditetskrav, kassakrav och utlåningsreglering har använts för att i vissa lägen hindra en alltför stark valutautströmning. Även räntepolitiken har med hänsyn till valutareserven fått föras under stark påverkan av utvecklingen på den internationella kreditmarknaden.

För att på längre sikt komma till rätta med de stora underskotten i bytesbalansen måste den svenska utlandskonkurrerande sektorn byggas ut. Kreditpolitiken har därför fått inriktas på att i första hand tillgodose industrins finansieringsbehov inom den begränsade kredittillförsel som hänsynen till betalningsbalansen har medgett. Även statens och bostadssektorns behov av kredit har prioriterats.

Mot bakgrund av erfarenheterna från de senaste åren och de rådande ekonomiska problemen anser föredraganden i likhet med riksbanksfullmäktige och remissinstanserna att en kreditpolitisk reglering alltjämt är erforderlig. I propositionen förordas därför att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel förlängs och att förlängningen — i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete av bl. a. kapitalmarknadsutredningen — skall gälla ett år, dvs. till utgången av år 1978.

Med hänsyn till att flera utredningar, som i olika hänseenden kan beröra den kreditpolitiska lagstiftningen, inom kort kommer att redovisa resultat av sitt arbete är föredraganden inte nu beredd att förorda några ändringar i lagstiftningen eller att ta ställning till hur omfattande en kommande översyn av lagstiftningen behöver vara.

Utskottet

Fullmäktige i riksbanken har, med hänvisning till vad finansutskottet med riksdagens godkännande uttalade när nuvarande lag antogs, i skrivelse föreslagit regeringen att lagen får fortsatt giltighet till utgången av år 1978.

FiU 1977/78: 8

7 Regeringen delar fullmäktiges och remissinstansernas mening att en kreditpolitisk reglering alltjämt är erforderlig. I avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete av bl. a. kapitalmarknadsutredningen föreslås i propositionen att lagen — i oförändrad form — får fortsatt giltighet till utgången av år 1978.

Utskottet har inte annan mening än fullmäktige i riksbanken och regeringen. Lagen bör få fortsatt giltighet under kortare tid i avvaktan på framför allt kapitalmarknadsutredningens förslag. Också enligt utskottets mening bör lagen få fortsatt giltighet till utgången av år 1978. Utskottet hemställer

att riksdagen antar vid propositionen 1977/78: 33 fogat Förslag till Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

Stockholm den 29 november 1977

På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Knut Wachtmeister (m), Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne Gadd (s), Sven-Olov Träff (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Karl Erik Olsson (c) och Torsten Karlsson (s).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770045

is*®»*?

PSWllMi

'mmm

Ilrjpag