Med anledning av motioner om naturvårdslagen m. m.

JoU 1977/78:4

Jordbruksutskottets betänkande 1977/78:4

med anledning av motioner om naturvårdslagen m. m.

Motionerna

I motionen 1976/77:1213 av Lars Ahlmark m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om vidgat uppdrag för naturvårdskommittén att framlägga förslag om formerna i finansiellt och personellt avseende för det fortsatta arbetet med säkerställandet av naturvårdsobjekt.

I motionen 1976/77:1214 av Karin Ahrland (fp) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av lagstiftningen om skyltar m. m.

1 motionen 1976/77:1217 av Fritz Börjesson (c) hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen begären översyn av de regler som gäller för avstående av mark för bl. a. naturreservat i det i motionen berörda avseendet.

I motionen 1976/77:1222 av Filip Johansson och Märta Fredrikson (båda c) hemställs att riksdagen uttalar i enlighet med vad som anförts i motionen beträffande behovet av förenklad beslutsprocess (mindre byråkrati) i frågor som gäller fördelningen av

a. anslag till åtgärder för landskapsvård i odlingsbygd,

b. beredskapsmedel för natur- och landskapsvård m. m.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Ersättningsregler m. m.

Enligt motionen 1213 är möjligheterna att säkerställa natur- och landskapsvärden för framtiden otillfredsställande, bl. a. med hänsyn till gällande bestämmelser om ersättning för ingrepp med stöd av naturvårdslagstiftningen. Motionärerna anför att avgörandena i bevarandefrågor måste starkt koncentreras till den närmaste framtiden. För att inte ekonomiska skäl skall hindra en hög ambitionsnivå i naturvårdsplaneringen är det därför viktigt att kostnaderna för denna sprids ut över en mycket lång tid och att årlig (periodisk) ersättning i större utsträckning än hittills kommer i fråga i stället för engångsersättning. När det gäller inlösen av mark måste emellertid enligt motionärerna markägaren alltjämt ersättas med ett engångsbelopp. Dessa samhällskostnader bör dock lånefinansieras. En förstärkning av de personella resurserna för naturvårdsplaneringen är också nödvändig. Motionärerna föreslår att naturvårdskommittén får vidgat uppdrag att framlägga förslag i angivna hänseende.

Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet är berättigade till ersättning av kronan för intrång i den utsträckning som anges i 26 och

1 Riksdagen 1977/78. 16 sami. Nr 4

JoU 1977/78:4

30 §§ naturvårdslagen (1964:822). Reglerna innebär bl. a. att ersättning utgår i den mån föreskrifter i samband med naturreservatsbildning medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Intrånget kan t. ex. bestå i att markägarens rätt att förfoga över fastigheten inskränks eller att han förpliktas tåla åtgärder som tillgodoser ändamålet med naturreservatet. Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten kan ägaren fordra att den inlöses (27 §).

När fråga uppkommit om bildande av naturreservat m. m. får länsstyrelsen för viss tid meddela inskränkande föreskrifter beträffande det berörda området. Sådana interimistiska föreskrifter grundar i viss utsträckning rätt till ersättning enligt 26 §.

Möjlighet till ersättning finns också för den som åläggs att anordna grind eller annan genomgång i stängsel eller övergång över dike i syfte att underlätta allmänhetens tillträde till område som är av betydelse för friluftslivet (30 §).

Huvudprincipen i ersättningssystemet är att ersättning skall utgå med ett engångsbelopp (jfr prop. 1964:148 s. 124). För intrång i samband med interimistiskt förordnande skall dock alltid ersättning utgå med visst årligt belopp. Om särskilda skäl föreligger kan ersättning också i andra fall - på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägare eller annan sakägare - fastställas att utgå med visst årligt belopp, med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden. Denna möjlighet föreligger dock inte när fastighet inlöses (31 §).

Frågor rörande behovet av personal för naturvårdsplaneringen samt av medel för säkerställande av naturvårdsobjekt har hittills prövats i samband med den årliga budgetbehandlingen efter förslag från bl. a. naturvårdsverket.

1975 års decentraliseringsutredning har i maj 1977 avgett ett delbetänkande angående decentralisering av beslut inom naturvården (Ds Kn 1977:4). Betänkandet, som f. n. remissbehandlas i jordbruksdepartementet, innehåller förslag och överväganden rörande en intensifierad naturvårdsplanering, nya budgeteringsprinciper och behovet av ökade personella resurser m. m. för den åsyftade verksamheten.

Skyltning

I motionen 1214 anförs att bl. a. naturvårdslagstiftningen i många fall inneburit hinder för näringsidkare på landsbygden att uppsätta skylt eller visningstavla för att visa kunder vägen till försäljningsstället. Eftersom skiftande lagar skall tillämpas blir ärendena ofta mer komplicerade än de rimligen borde vara. Dessutom blir beslutet i 99 fall av 100 negativt för sökanden. Enligt motionären är det motiverat med en översyn av reglerna för skyltning m. m. En översyn bör bl. a. utgå från att en mindre visningstavla inte alltid behöver anses trafikfarlig eller störande för landskapsbilden.

JoU 1977/78:4

3 I 22 § naturvårdslagen stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte får finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd av regeringen eller annan statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer. Undantag görs för anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet liksom för anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter m. m. Emellertid får vederbörande myndighet ingripa mot anordning som uppsatts utan tillstånd och som befinnes vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden.

Uppsättandet av skyltar m. m. är en fråga som också rör trafiksäkerheten och förhållandena kring vägarna över huvud taget. Enligt 46 § väglagen (1971:948) får här åsyftade anordningar inte utan länsstyrelsens tillstånd finnas anbringade utomhus intill vägområde på mindre avstånd än 50 meter från vägområdet. Undantag görs bl. a. för anordning som är anbringad på byggnad och som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Paragrafens konstruktion innebär att den är tillämplig beträffande såväl varaktigt anbringade som mera tillfälligt uppsatta anordningar. Inom område med stadsplan eller byggnadsplan är 46 § tillämplig endast på anordning intill vägområde för motorväg eller motortrafikled.

Av det sagda följer att ärenden angående uppsättande av skyltar m. m. i allmänhet prövas enligt såväl naturvårdslagstiftningen som väglagstiftningen. I den mån byggnadslov erfordras för skyltanordning tillämpas 52 § byggnadsstadgan (1959:612) i stället för naturvårdslagen 22 §. I förstnämnda paragraf uppställs - i huvudsaklig överensstämmelse med de grundläggande bestämmelserna i väglagen och naturvårdslagen - vissa krav på anordningens konstruktion och utseende med hänsyn till stads- och landskapsbilden, trafiksäkerheten m. m.

Riksdagen har tidigare varit av den uppfattningen att antalet skyltar längs vägarna så långt möjligt bör begränsas. Med anledning av två vid 1975 års riksmöte väckta motioner om lanthandelsskyltar uttalade trafikutskottet bl. a. följande (TU 1975:1):

Utskottet har tidigare givit uttryck för den uppfattningen att antalet skyltar längs vägarna i möjligaste mån bör begränsas. De undersökningar som på detta område genomförts torde också klart utvisa att observansen av vägmärken minskar med ökat antal skyltar. Detta kan i sin tur leda till ökade olycksrisker och därmed menligt inverka på trafiksäkerheten i stort utmed vägarna. Detta gäller framför allt en utökning av antalet skyltar och märken längs motorvägar och andra trafikleder med snabb och tät trafik. På övriga vägar och framför allt de egentliga landsbygdsvägarna, där olycksriskerna kan bedömas som mindre, synes en något generösare bedömning kunna göras. Utskottet anser därför att det i dessa fall bör ankomma på vederbörande myndigheter- främst då vägverket - att i varje särskilt fall och med beaktande av det anförda pröva framställningar om vägvisning eller information av annat slag om lanthandels belägenhet.

Vad utskottet härom anfört bör av riksdagen ges regeringen till känna.

1* Riksdagen 1977178. 16 sand. Nr 4

JoU 1977/78:4

4 Hithörande frågor har aktualiserats också inom en år 1974 tillkallad referensgrupp för glesbygdsfrågor, som bl. a. behandlat stödet till kommersiell service i glesbygd. I en av regeringen nyligen framlagd proposition (prop. 1977/78:8) om åtgärder på distributionsområdet behandlas frågan om hänvisningsskylt vid allmänna vägar för lanthandel. Föredragande departementschefen anför därvid bl. a.:

I detta sammanhang vill jag avslutningsvis ta upp en fråga som har uppmärksammats på flera håll under senare år, bl. a. i riksdagen, nämligen frågan om hänvisningsskylt vid allmänna vägar för lanthandel.

Riksdagen uttalade år 1975 (TU 1975:1, rskr 1975:76) med anledning av två motioner i ämnet att det bör ankomma på vederbörande myndigheter - främst då vägverket - att i varje särskilt fall och med beaktande av vad trafikutskottet hade anfört pröva framställningar om vägvisning eller information av annat slag om lanthandels belägenhet. Trafikutskottet hade i sammanhanget principiellt uttalat att antalet skyltar längs vägarna bör begränsas, framför allt längs motorvägar och andra trafikleder med snabb och tät trafik. En generösare bedömning förutsattes kunna göras beträffande övriga vägar och framför allt de egentliga landsbygdsvägarna.

Regeringen beslutade den 20 maj 1976 att trafikutskottets utlåtande skulle överlämnas till statens vägverk och statens trafiksäkerhetsverk såvitt det avsåg lanthandelsskyltar.

Från bl. a. livsmedelshandlarehåll har därefter i olika sammanhang förnyade krav rörande lanthandelsskyltar förts fram.

För egen del anser jag att det många gånger vore av värde för lanthandeln och därmed för konsumenterna om hänvisningsskyltar kunde medges i större utsträckning än vad som f. n. synes vara fallet. Härigenom kan turister och andra förbipasserande bli uppmärksammade på lanthandeln, vilken på så vis kan fö ökat kundunderlag och därmed förbättrade förutsättningar att leva vidare. Vad riksdagen uttalade år 1975 bör fortfarande utgöra riktmärke för var sådana skyltar bör kunna sättas upp. Jag vill härvid särskilt understryka uttalandet att en generösare bedömning skall kunna göras beträffande landsbygdsvägar och övriga vägar med mindre snabb och tät trafik. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet vill jag dock framhålla att det torde vara värdefullt om närmare riktlinjer kunde tillskapas för dessa hänvisningsskyltar. Chefen för kommunikationsdepartementet kommer därför att i annat sammanhang anmäla fråga om uppdrag till berörda myndigheter att utarbeta anvisningar för hänvisningsskylt för lanthandel.

De åtgärder som jag nu har förordat bör kunna öka förutsättningarna för mindre handelsenheter att leva vidare av egen kraft. Särskilt i glesbygder och andra områden med svagt underlag för butiksrörelser kommer dock att krävas ytterligare åtgärder från det allmännas sida.

Frågor angående naturvårdslagstiftningen i övrigt

Enligt motionen 1217 förekommer det i samband med naturreservatsbildning att avtal träffas med berörda markägare att viss skogs- eller jordbruksdrift fortsättningsvis skall bedrivas. Härför fordras bl. a. djurhållning och vård av ekonomibyggnader m. m. Enligt motionären kan åtaganden av åsyftat slag från markägarens sida medföra ekonomiska svårigheter för

JoU 1977/78:4

denne. En undersökning av förhållandena på det berörda området bör därför göras.

I motionen 1222 anförs att reglerna för bidrag till landskapsvårdande åtgärder i odlingslandskapet blivit alltför komplicerade, vilket medfört att den tidigare ganska framgångsrika försöksverksamheten på området riskerar att upphöra. Förutom en omständlig planeringsprocedur på länsplanet krävs bl. a. att naturvårdsverket engageras i varje enskilt ärende. Genom kravet att bidrag som regel skall avse vårdåtgärder inom område som avsatts som naturvårdsområde eller liknande kompliceras beslutsprocessen ytterligare.

Det är enligt motionärerna angeläget att den statliga byråkratin reduceras även på naturvårdens område. Bl. a. framhålls att kommunerna genom arbetet med den fysiska riksplaneringen har god översikt över naturvårdsplaneringen och möjligheter att i egen regi driva naturvårdsprojekt. Därför borde kommunerna i ökad utsträckning kunna självständigt ansvara för naturvårdsarbetet. En motsvarande förenkling är angelägen även i vad gäller de administrativa rutinerna för fördelning av beredskapsmedel för natur- och landskapsvårdande åtgärder.

Naturvårdslagens regler om bildande av naturreservat ger ej möjlighet att förplikta markägaren att utföra vissa åtgärder, såsom t. ex. djuruppfödning eller liknande i motionen 1217 angiven verksamhet. Däremot kan markägaren åläggas att tåla viss inskränkning i rätten att förfoga över fastigheten, t. ex. i form av förbud att utnyttja fastigheten på visst sätt. Han kan också förpliktas att tåla att naturvårdsförvaltaren utför vissa åtgärder på området, såsom t. ex. skötsel eller åtgärder som underlättar allmänhetens tillträde till området. Under vissa förutsättningar kan ersättning utgå för det men åtgärderna innebär. I den mån markägaren själv svarar för skötseln av områden inom ett naturreservat torde detta bero på ett frivilligt åtagande från dennes sida gentemot naturvårdsförvaltaren.

Sedan budgetåret 1975/76 utgår - efter viss försöksverksamhet på området under budgetåren 1972/73-1974/75 - statligt stöd till landskapsvårdande åtgärder inom odlingslandskapet. Stödet utgår inom ramen för de medel som står till förfogande för vård av naturreservat m. m. Bidrag utgår i princip endast när det gäller områden som avsatts som naturreservat eller naturvårdsområde. För budgetåret 1977/78 har 500 000 kr. budgeterats för här åsyftat ändamål.

Statens naturvårdsverk har fr. o. m. budgetåret 1976/77 tillförts det formella huvudansvaret för vården och förvaltningen av naturvårdsobjekt. Den nya förvaltningsorganisationen ger naturvårdsverket och länsstyrelserna ökade möjligheter att göra en samordnad planering och bedömning av de åtgärder som behövs inom områden som avsatts med stöd av naturvårdslagen.

Vid behandlingen av 1976/77 års budgetförslag godtog jordbruksutskottet i allt väsentligt de i budgetpropositionen förordade riktlinjerna rörande förvaltning av naturreservat m. m. (JoU 1976/77:33 p. 62). Utskottet

JoU1977/78:4

förklarade sig därvid bl. a. inte ha någon erinran mot att bidrag till landskapsvårdande åtgärder i princip skulle utgå endast när det gällde områden som avsatts som naturreservat eller naturvårdsområde. Härigenom kunde enligt utskottet behovet av landskapsvårdande åtgärder vägas mot behovet av andra skötselåtgärder inom avsatta naturvårdsobjekt.

Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har i framställning till naturvårdsverket framhållit behovet av anvisningar för en samordnad handläggning av verksamheten rörande planering och utförande av natur- och landskapsvård m. m. i form av beredskapsarbeten. År 1975 lät därför naturvårdsverket bilda en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta anvisningar för denna verksamhet. Ett av arbetsgruppen upprättat förslag till anvisningar har remissbehandlats och bearbetas f. n. inom naturvårdsverket.

Frågor angående landskapsvård i odlingslandskapet berörs även i jordbruksutredningens betänkande (SOU 1977:17 s. 375 f.). I det remissvar på jordbruksutredningen som f. n. utarbetas inom statens naturvårdsverk avser man enligt uppgift att ta upp frågan om de administrativa rutinerna i ärenden angående anslag till landskapsvårdande åtgärder. Hithörande frågor behandlas - som nämnts i det föregående - också i decentraliseringsutredningens betänkande. Utredningen föreslår, såvitt nu är av intresse, bl. a. att beslutanderätten inom naturvårdsplaneringen i större omfattning än hittills skall delegeras till kommunal myndighet.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande några under 1976/77 års riksmöte väckta motioner angående vissa med naturvårdslagstiftningen sammanhängande frågor.

Ersättningsregler m. m.

Enligt motionen 1213 är möjligheterna att säkerställa natur- och landskapsvärden för framtiden otillfredsställande, bl. a. med hänsyn till gällande bestämmelser om ersättning för ingrepp med stöd av naturvårdslagstiftningen. Motionärerna anför att avgörandena i bevarandefrågor måste starkt koncentreras till den närmaste framtiden. För att inte ekonomiska skäl skall hindra en hög ambitionsnivå i naturvårdsplaneringen är det därför viktigt att kostnaderna för denna sprids ut över en mycket lång tid och att årlig (periodisk) ersättning i större utsträckning än hittills kommer i fråga i stället för engångsersättning. När det gäller inlösen av mark måste emellertid enligt motionärerna markägaren alltjämt ersättas med ett engångsbelopp. Dessa samhällskostnader bör dock lånefinansieras. En förstärkning av de personella resurserna för naturvårdsplaneringen är också nödvändig. Motionärerna föreslår att naturvårdskommittén får vidgat uppdrag att framlägga förslag i angivna hänseende.

JoU 1977/78:4

7 Utskottet vill för sin del erinra om att fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet är berättigade till intrångsersättning av staten i den utsträckning som anges i 26 och 30 §§ naturvårdslagen (1964:822). Reglerna innebär bl. a. att ersättning utgår i den mån föreskrifter i samband med naturreservatsbildning medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Huvudprincipen i ersättningssystemet är att ersättning skall utgå med ett engångsbelopp. Om särskilda skäl föreligger kan emellertid ersättning fastställas att utgå med visst årligt belopp, med rätt för parterna att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden. Denna möjlighet föreligger inte när fastighet inlöses.

Det finns enligt utskottets mening skäl som talar för att frågan om engångsersättning contra periodisk ersättning blir föremål för ökad uppmärksamhet i naturvårdsplaneringen. Som exempel på fall där periodisk ersättning skulle kunna innebära vissa fördelar kan nämnas inrättandet av naturreservat, vars skyddsvärde beräknas föreligga under en överskådlig och begränsad tidsrymd. Som framgår av redogörelsen för ersättningssystemet föreligger emellertid redan nu vissa möjligheter att i sådana och liknande fall frångå huvudregeln om engångsersättning. På grund härav och med hänsyn jämväl till verksamheten inom ramen för den pågående fysiska riksplaneringen är utskottet f. n. inte berett att göra några närmare överväganden rörande ersättningssystemets utformning. Utskottet vill framhålla att resultatet av planeringsarbetet kommer att utgöra en nödvändig komponent i bedömningarna angående samhällets totala resurser i naturvårdsarbetet och möjligheten att upprätthålla en hög ambitionsnivå härvidlag. I sammanhanget bör också nämnas att 1975 års decentraliseringsutredning, som framgår av den föregående redogörelsen, avgett ett betänkande angående decentralisering av beslut inom naturvården (Ds Kn 1977:4). Betänkandet, som f. n. remissbehandlas i jordbruksdepartementet, innehåller bl. a. förslag och överväganden rörande en intensifierad naturvårdsplanering, nya budgeteringsprinciper och behovet av ökade personella resurser m. m. för den här åsyftade verksamheten. Utskottet finner med hänvisning till det anförda att motionen 1213 inte bör föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Skyltning

I motionen 1214 anförs att bl. a. naturvårdslagstiftningen i många fall inneburit hinder för näringsidkare på landsbygden att uppsätta skylt eller visningstavla för att visa kunder vägen till försäljningsstället. Eftersom skiftande lagar skall tillämpas blir ärendena ofta mer komplicerade än de rimligen borde vara. Dessutom blir beslutet i 99 fall av 100 negativt för sökanden. Enligt motionären är det motiverat med en översyn av reglerna för skyltning m. m. En sådan översyn bör bl. a. utgå från att en mindre visningstavla inte alltid behöver anses trafikfarlig eller störande för landskapsbilden.

JoU 1977/78:4

8 Utskottet för erinra om att de i motionen åsyftade reglerna bl. a. finns i 22 § naturvårdslagen. Där stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning inte för finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Undantag görs för anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet liksom för anslagstavla för kommunala meddelanden och liknande. Uppsättandet av skyltar m. m. är en fråga som också rör trafiksäkerheten och förhållandena kring våra vägar över huvud taget. Enligt 46 § väglagen (1971:948) för här åsyftade anordningar - varaktiga eller tillfälliga - inte finnas anbringade utomhus intill vägområde på mindre avstånd än 50 meter från vägområdet. Undantag görs bl. a. för anordning som är anbringad på byggnad och som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse m. m.

Som framgår av den föregående redogörelsen har riksdagen år 1975 (TU 1975:1, rskr 1975:76) med anledning av två motioner i ämnet uttalat att det bör ankomma på vederbörande myndigheter - främst då vägverket - att i varje särskilt fall och med beaktande av vad trafikutskottet hade anfört pröva framställningar om vägvisning eller information av annat slag om lanthandels belägenhet. Trafikutskottet hade i sammanhanget principiellt uttalat att antalet skyltar längs vägama bör begränsas, framför allt längs motorvägar och andra trafikleder med snabb och tät trafik. En generösare bedömning förutsattes kunna göras beträffande övriga vägar och framför allt de egentliga landsbygdsvägarna.

Regeringen beslutade den 20 maj 1976 att trafikutskottets utlåtande skulle överlämnas till statens vägverk och statens trafiksäkerhetsverk såvitt det avsåg lanthandelsskyltar.

Utskottet vill vidare fasta uppmärksamheten på den år 1974 tillkallade referensgruppen för glesbygdsfrågor, vars verksamhet bl. a. syftar till förbättrade villkor för den kommersiella servicen i glesbygderna. Frågan om hänvisningsskylt vid allmänna vägar för lanthandel har aktualiserats i en av regeringen nyligen framlagd proposition (prop. 1977/78:8) om åtgärder på distributionsområdet. Föredragande departementschefen anför därvid bl. a. följande:

För egen del anser jag att det många gånger vore av värde för lanthandeln och därmed för konsumenterna om hänvisningsskyltar kunde medges i större utsträckning än vad som f. n. synes vara fallet. Härigenom kan turister och andra förbipasserande bli uppmärksammade på lanthandeln, vilken på så vis kan få ökat kundunderlag och därmed förbättrade förutsättningar att leva vidare. Vad riksdagen uttalade år 1975 bör fortfarande utgöra riktmärke för var sådana skyltar bör kunna sättas upp. Jag vill härvid särskilt understryka uttalandet att en generösare bedömning skall kunna göras beträffande landsbygdsvägar och övriga vägar med mindre snabb och tät trafik. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet vill jag dock framhålla att det torde vara värdefullt om närmare riktlinjer kunde tillskapas för dessa hänvisningsskyltar. Chefen för kommunikationsdepartementet kom -

JoU1977/78:4

mer därför att i annat sammanhang anmäla fråga om uppdrag till berörda myndigheter att utarbeta anvisningar för hänvisningsskylt för lanthandel.

De åtgärder som jag nu har förordat bör kunna öka förutsättningarna för mindre handelsenheter att leva vidare av egen kraft. Särskilt i glesbygder och andra områden med svagt underlag för butiksrörelser kommer dock att krävas ytterligare åtgärder från det allmännas sida.

Utskottet vill för sin del understryka de av riksdagen tidigare gjorda uttalandena angående sambandet mellan trafiksäkerheten och förekomsten av olika slags skyltar längs vägarna. Den restriktivitet i ärenden av här åsyftat slag som myndigheterna visat får enligt utskottets uppfattning anses värdefull med hänsyn inte bara till trafiksäkerheten utan även till det allmänna intresset att landskapsbilden längs vägarna i största möjliga utsträckning hålls fri från störande inslag. Som bl. a. anförts i prop. 1977/78:8 torde emellertid en generösare bedömning kunna göras, framför allt vad beträffar de egentliga landsbygdsvägarna. Över huvud taget synes glesbygdens speciella förhållanden böra ägnas särskild uppmärksamhet i här aktuellt hänseende. Utskottet konstaterar att de nyss redovisade uttalandena i prop. 1977/78:8 och den däri åsyftade verksamheten beträffande anvisningar för hänvisningsskyltar ligger i linje med önskemålen i motionen 1214 och föreslår därför att denna lämnas utan någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Frågor angående naturvårdslagstiftningen i övrigt

Enligt motionen 1217 förekommer det i samband med naturreservatsbildningatt avtal träffas med berörda markägare att viss skogs- eller jordbruksdrift fortsättningsvis skall bedrivas. Härför fordras bl. a. djurhållning och vård av ekonomibyggnader m. m. Enligt motionären kan åtaganden av åsyftat slag från markägarens sida medföra ekonomiska svårigheter för denne. En undersökning av förhållandena på det berörda området bör därför göras.

Utskottet får erinra om att naturvårdslagens regler om reservatsbildning m. m. inte ger möjlighet att förplikta markägaren att utföra positiva åtgärder, såsom t. ex. djurhållning ellerliknande i motionen 1217 angiven verksamhet. 1 den mån sådana åtaganden från markägarens sida förekommer grundas dessa på en frivillig överenskommelse med naturvårdsmyndigheten eller m. a. o. på ett avtal av privaträttslig karaktär. Om endera parten anser sig missgynnad av avtalet bör han därför i första hand anlita de möjligheter till jämkning eller eventuellt till uppsägning av avtalet som rättsordningen erbjuder. F. ö. kan nämnas att det i princip fastställs särskild ersättning - vid sidan av den ersättning som själva reservatsbildningen som sådan kan föranleda till - för den belastning i jordbruksdriften m. m. som de nu åsyftade åtagandena innebär. Såvitt utskottet kunnat utröna föreligger i nu aktuellt hänseende inte några missförhållanden av den beskaffenheten att ett initiativ

JoU 1977/78:4

från riksdagens sida synes påkallat. Motionen bör därför lämnas utan åtgärd.

I motionen 1222 anförs att reglerna för bidrag till landskapsvårdande åtgärder i odlingslandskapet blivit alltför komplicerade, vilket medfört att den tidigare ganska framgångsrika försöksverksamheten på området riskerar att upphöra. Förutom en omständlig planeringsprocedur på länsplanet krävs bl. a. att naturvårdsverket engageras i varje enskilt ärende. Genom kravet att bidrag som regel skall avse vårdåtgärder inom område som avsatts som naturvårdsområde eller liknande kompliceras beslutsprocessen ytterligare.

Det är enligt motionärerna angeläget att den statliga byråkratin reduceras även på naturvårdens område. Bl. a. framhålls att kommunerna genom arbetet med den fysiska riksplaneringen har god översikt över naturvårdsplaneringen och möjligheter att i egen regi driva naturvårdsprojekt. Därför borde kommunerna i ökad utsträckning kunna självständigt ansvara för naturvårdsarbetet. En motsvarande förenkling är angelägen även vad gäller de administrativa rutinerna för fördelning av beredskapsmedel för natur- och landskapsvårdande åtgärder.

Utskottet kan för sin del instämma i motionärernas synpunkter så till vida att en ökad decentralisering av naturvårdsplaneringen framstår som önskvärd i och för sig. När det gäller t. ex. bidrag till landskapsvårdande åtgärder bör dock beaktas att verksamheten i fråga är relativt nystartad och att för budgetåret 1977/78 anslagits ett belopp om 500 000 kr. för ändamålet. Bl. a. med hänsyn till de begränsade belopp som stått till förfogande har det ansetts lämpligare med en handläggning på central nivå än att göra en fördelning länsvis av anslagna medel.

Utskottet vill tillägga att åtskilliga av de i motionen åsyftade problemen - som framgår av den föregående redogörelsen - blivit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Sålunda har en arbetsgrupp inom naturvårdsverket utarbetat ett förslag till anvisningar för en samordnad handläggning av verksamheten rörande planering och utförande av natur- och landskapsvård som beredskapsarbeten. Vidare har 1975 års decentraliseringsutredning avgett ett betänkande med förslag och överväganden rörande en ökad decentralisering inom naturvårdsplaneringen, vilka synes ligga i linje med motionärernas önskemål. Utskottet finner med hänvisning till det anförda att motionen 1222 inte påkallar någon åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer att riksdagen

1. lämnar motionen 1976/77:1213 utan åtgärd,

2. lämnar motionen 1976/77:1214 utan åtgärd.

JoU 1977/78:4

3. lämnar motionen 1976/77:1217 utan åtgärd,

4. lämnar motionen 1976/77:1222 utan åtgärd.

Stockholm den 18 oktober 1977

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Hans Wachtmeister (m), Maj Britt Theorin (s). Bertil Jonasson (c), Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung (m), Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c). Håkan Strömberg (s), Stig Alftin (s), Ove Karlsson (s), Kerstin Anér (fp) och Sven Eric Lorentzon (m).