Med anledning av propositionen 1977/78:37 om vårjakt efter sjöfågel jämte motioner
JolJ 1977/78: 9
Jordbruksutskottets betänkande 1977/78:9
med anledning av propositionen 1977/78: 37 om vårjakt efter sjöfågel jämte motioner
Propositionen
I propositionen 1977/78: 37 har regeringen (jordbruksdepartementet) berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredraganden har anfört om vårjakt efter sjöfågel.
I propositionen förordas att skärgårdsbefolkningen i vissa län tillåts en begränsad vårjakt efter sjöfågel. Jakten skall endast få avse hanfågel av ejder och få bedrivas under en försöksperiod om fem år.
Motionerna m. m.
I motionen 1977/78: 33 av Svante Lundkvist m. fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar avslå regeringens proposition 1977/78: 37 om vårjakt efter sjöfågel.
1 motionen 1977/78: 59 av Bertil Johansson m. fl. (c, m, fp) hemställs att riksdagen avslår propositionen 1977/78: 37 angående vårjakt på hanfågel av ejder under en försöksperiod av fem år.
Utskottet har i ärendet uppvaktats av representanter för Svenska jägareförbundet, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska sydkustfiskarenas centralförbund, Skärgårdens intresse- och kontaktorganisation (SIKO), Blekinge sjöfågeljägareklubb, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening, vilka framfört synpunkter på det föreliggande förslaget.
Skrivelser har till utskottet inkommit från naturskyddsorganisationer och enskilda personer.
Utskottet
Som framgår av propositionen har sjöfågeln i vårt land sedan flera decennier varit föremål för skyddsåtgärder av olika slag. Redan före tillkomsten av gällande jaktstadga (1938: 279) hade all vårjakt efter sjöfågel avlysts för västkusten. På övriga kuststräckor var viss vårjakt efter sjöfågel tillåten in på 1950-talet. Under jaktåren 1950/51—1954/55 skärptes skyddsåtgärderna. Anledningen till de skärpta åtgärderna var att sjöfågelstammarna starkt decimerats. Orsakerna härtill var främst en intensiv jakt i förening med äggplockning under andra världskriget, de hårda isvintrarna under 1940-talets första år och de allt oftare uppträdande spilloljeutsläppen. Åtgärderna innebar bl. a. att ejdern blev
1 Riksdagen 1977178. 16 sami. Nr 9
JoU 1977/78: 9
helt fridlyst under våren och att all vårjakt avlystes utmed Norrlandskusten och vid Skånekusten. I mitten av 1950-talet konstaterades att oljeutsläppen medfört en kraftig påfrestning för sjöfågelstammarna, varför all vårjakt efter sjöfågel förbjöds från våren 1955. Sedan dess har denna jakt varit förbjuden i Sverige.
Enligt nu gällande regler får på ostkusten ett tjugotal arter av sjöfågel, bl. a. ejder, storskrake och vigg, jagas endast på hösten varje år med början i augusti eller september t. o. m. november eller december.
Sverige ratificerade år 1963 den s. k. Paris-konventionen. Enligt denna anser de fördragsslutande staterna att skydd i princip bör ges alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden. Enligt artikel 6 i konventionen berättigar dock rådande särskilda förhållanden inom näringslivet i Sverige och vissa andra länder vederbörande myndigheter i dessa länder att medge undantag och göra vissa avvikelser från bestämmelserna i konventionen.
Förbudet mot vårjakt har alltsedan det genomfördes varit föremål för en livlig debatt. Flera framställningar om återinförande i mer eller mindre begränsad omfattning av vårjakten har gjorts under årens lopp. Till stöd för framställningarna har anförts bl. a. skärgårdsbefolkningens urgamla rätt att beskatta sjöfågeln även under våren samt behovet av husbehovsjakt och den avkoppling och omväxling, som vårjakten anses innebära. Det har vidare hävdats att en på olika sätt begränsad jakt ej utgör någon fara för fågelbestånden. Tvärtom skulle sjöfågelvården troligen genom ökad medverkan från befolkningens sida vid tillsynen över jaktutövningen förbättras. Mot vårjakten har andragits bl. a. att den är biologiskt förkastlig och att den innebär risker för utarmning av fågellivet. Dessutom har hänvisats till att man internationellt tagit en klar ståndpunkt mot ett återinförande av vårjakten.
Senast har Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska jägareförbundet och Svenska sydkustfiskarenas centralförbund begärt att jakttidsbestämmelserna ändras så att en begränsad vårjakt efter sjöfågel blir tillåten. Kungl. Maj:t har emellertid i beslut år 1974 lämnat framställningarna utan åtgärd.
I en vid riksmötet 1975 väckt motion, undertecknad av företrädare för samtliga fem riksdagspartier, hemställdes att riksdagen skulle uttala sig för genomförandet av en begränsad senvinterjakt efter sjöfågel för yrkesfiskare och andra skärgårdsbor.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1975/76: 26) uttalade jordbruksutskottet bl. a. att det inte utan närmare undersökning var möjligt att få ett säkert underlag för en bedömning huruvida utvecklingen i fråga om antal, könsfördelning m. m. för de aktuella fågelarterna tagit en riktning som kunde minska betänkligheterna mot vårjakt från naturvårds- och viltvårdssynpunkt. Mot bakgrund av det starka intresse som uppenbarligen förelåg för vårjakt efter sjöfågel förordade
JoU 1977/78: 9
utskottet i sitt betänkande att regeringen skyndsamt skulle låta utreda de möjliga formerna för en sådan jakt.
Regeringen uppdrog åt naturvårdsverket att genomföra en utredning av de möjliga formerna för en vårjakt. Vid sin redovisning av uppdraget avstyrkte verket ett återinförande av jakten och hemställde om befrielse från uppdraget.
Den i mars 1977 tillsatta jakt- och viltvårdsutredningen har fått i uppdrag bl. a. att komplettera naturvårdsverkets utredning med en undersökning av formerna för vårjakt efter sjöfågel. Beredningen avlämnade i juni 1977 delbetänkandet (Ds Jo 1977: 4) Vårjakt efter sjöfågel. Detta har remissbehandlats.
Beredningens förslag innebär inte något ställningstagande i frågan huruvida angiven jakt bör återinföras utan redovisar endast under vilka former vårjakt efter sjöfågel bör bedrivas om den tillåts. Förslaget syftar till en begränsad vårjakt efter hanfågel av ejder, storskrake och
vigg I
föreliggande proposition förordas, på grundval av beredningens förslag och avgivna remissyttranden, att skärgårdsbefolkningen i vissa län tillåts att bedriva vårjakt efter sjöfågel. Som närmare anges i den följande redogörelsen innehåller regeringsförslaget vissa avvikelser från beredningens förslag såvitt avser tillåtna fågelarter och omfattningen av den personkrets som skall kunna få tillstånd till jakt. Föreskrifter om jakt och viltvård faller i princip inom regeringens kompetensområde. I enlighet med uttalanden i utskottets betänkande 1975/76: 26 har riksdagen emellertid beretts tillfälle att avge yttrande över vad i propositionen anförts om vårjakt efter sjöfågel.
Enligt regeringsförslaget bör vårj akten få bedrivas längs östersjökusten från och med Uppsala till och med Blekinge län under en försöksperiod om fem år. En förutsättning för denna jakt skall i princip vara att det inom det aktuella området finns en för jaktutövarna representativ lokal jaktvårdssammanslutning. Jakten får avse endast hanfågel av ejder. Också med avseende på utövare och jakttid får jakten en begränsad omfattning. För tillstånd till jakt föreslås som huvudregel gälla att vederbörande är fast bosatt i skärgården och får sin huvudsakliga försörjning från yrkesverksamhet där. Med skärgård avses i förslaget öar utan fast landförbindelse. Tillstånd bör i första hand kunna ges fiskare och skärgårdsjordbrukare. För den som är sysselsatt i annan verksamhet föreslås krav på att vederbörande genom yrkesverksamhet eller bosättning har förvärvat god kännedom om skärgården och dess naturförhållanden. Personer som är bosatta och verksamma på öar med fast landförbindelse skall enligt förslaget också kunna komma i fråga för jakt, om förhållandena på dessa öar i övrigt liknar dem som råder i skärgården. Detta gäller också vissa fiskare som är bosatta på kustlandet i anslutning till skärgårdsområdena.
JoU 1977/78: 9
4 Undantagsregeln för de på fastlandet boende fiskarena bör enligt föredragande departementschefen omfatta även kustjordbrukare, vilka till inte oväsentlig del får sin försörjning från fiske som binäring.
Jakten föreslås få bedrivas under en sammanhängande tid av högst fem dagar i så nära anslutning till islossningen som möjligt. Tillståndsmyndigheten föreslås för varje sökande få fastställa en eller flera platser på vilka jakten får utövas. Jaktformen skall enligt förslaget vara jakt från skåre med vettar. Om sådan jakt på grund av de lokala förhållandena inte är möjlig, bör jakten enligt förslaget få bedrivas från båt med vettar eller, undantagsvis, i form av sträckskytte från båtlinje, s. k. båtlinjeskytte.
I fråga om kostnaderna för verksamheten förordas att dessa bestrids med medel ur jaktvårdsfonden.
Enligt propositionen bör en strävan vara att jakten skall få bedrivas redan våren 1978, om praktiska förutsättningar härför föreligger.
I motionerna 33 och 59 framställs yrkanden av innebörd att riksdagen bör avstyrka att den föreslagna jakten införs. Till stöd härför åberopar motionärerna bl. a. Sveriges verksamhet inom det internationella naturvårdsarbetet, vilken sägs ha fört landet till en förgrundsplats på naturvårdens och viltvårdens område. Vidare framhålls att jakt under våren — det vildas föryngringsperiod — strider mot ekologiskt riktiga principer för jakt. I motionen 33 understryks att en åtgärd av så begränsat värde för ett litet antal medborgare som förslaget innebär inte utgör skäl nog att riskera Sveriges goda anseende som en ledande nation på miljövårdens område.
Utskottet vill för sin del framhålla att den intensitet och det stora intresse varmed frågan drivits från skärgårdsbefolkningens sida tyder på att vårjakten utgör en betydelsefull faktor när det gäller att förbättra levnadsvillkoren för den bofasta skärgårdsbefolkningen och jämförbara grupper. Under remissbehandlingen av jakt- och viltvårdsberedningens förslag och i andra sammanhang har emellertid också anförts flera skäl mot att åter tillåta denna jakt.
Vid övervägande av skälen för och emot en återinförd vårjakt har utskottet i likhet med föredragande departementschefen funnit det angeläget betona att den jakt som enligt förslaget kan komma i fråga får en mycket begränsad omfattning. Som utskottet anförde i betänkandet 1975/76: 26 bör jakten givetvis utformas på ett sätt som inte innebär några risker för utarmning av fågellivet eller eljest medför några större olägenheter från naturvårdssynpunkt. Med hänsyn till de uppgifter som lämnats om den aktuella fågelarten synes enligt propositionen en jakt i nu föreslagen omfattning inte innebära några risker för ejderstammens populationsutveckling. Utskottet, som delar regeringens bedömning härvidlag, vill framhålla att den planerade utvärderingen av er -
JoU 1977/78: 9
farenheterna under försökstiden bör utgöra en garanti för att eventuella olägenheter av nu åsyftat slag kommer att uppmärksammas. Utskottet anser sig således från allmän naturvårdssynpunkt inte ha någon anledning att göra invändningar mot förslaget.
Enligt vad utskottet vidare anförde i nyss angivna betänkande måste också de internationella aspekterna på problemet beaktas i sammanhanget. Under ärendets behandling har farhågor framförts för att en återinförd vår jakt bl. a. skulle menligt påverka Sveriges verksamhet i det internationella naturvårdsarbetet. Som exempel på sådan verksamhet har nämnts den nya konvention till skydd för hotade djurarter och flyttfåglar som f. n. utarbetas inom Europarådet. Utskottet vill i detta hänseende för sin del understryka att förslaget inte innebär annat än att företrädare för en begränsad befolkningsgrupp efter särskild ansökan skall kunna erhålla personligt tillstånd att bedriva jakt. Det är således inte fråga om att införa s. k. allmän jakttid för ifrågavarande fågelart. En undantagsbestämmelse med så begränsad räckvidd bör enligt utskottets bedömning inte utgöra något påtagligt hinder för ett fortsatt aktivt engagemang från Sveriges sida i den internationella naturvården. Inte heller från nu åsyftade utgångspunkter har utskottet någon erinran mot förslaget. I den nyss nämnda utvärderingen av försöksverksamheten bör självfallet ingå också en uppföljning och bedömning av de internationella aspekterna.
Propositionen föranleder i övrigt inte något särskilt uttalande av utskottet.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 33 och 1977/ 78: 59 lämnar utan erinran vad i propositionen anförts om vårjakt efter sjöfågel.
Stockholm den 30 november 1977
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Maj Britt Theorin* (s), Sven Lindberg (s), Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung (m), Håkan Strömberg* (s), Ingemar Hallenius (c), Stig Alftin* (s), Gunnar Johansson (m), Rune Johnsson i Mölndal (c), Wivi-Anne Radesjö* (s), Torkel Lindahl* (fp) och Ingrid Andersson* (m).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
JoU 1977/78: 9
6 Reservation
av Svante Lundkvist (s), Maj Britt Theorin (s), Sven Lindberg (s), Håkan Strömberg (s), Stig Alftin (s), Wivi-Anne Radesjö (s) och Torkel Lindahl (fp) som anser att utskottets yttrande fr. o. m. det stycke som på s. 4 börjar med ”Utskottet vill” och utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del erinra om att det ovan angivna betänkandet 1975/76: 26 inte innebar något ställningstagande i frågan huruvida vårjakten borde återinföras. Som utskottet anförde var det nämligen inte utan en närmare undersökning möjligt att få ett säkert underlag för en bedömning huruvida utvecklingen tagit en riktning som kunde minska betänkligheterna mot vårjakt från naturvårds- och viltvårdssynpunkt. Efter viss utredning avstyrkte statens naturvårdsverk sedermera ett återinförande av jakten. Vid remissbehandlingen av jakt- och viltvårdsberedningens förslag, som ligger till grund för förevarande proposition, har vidare flertalet remissinstanser ställt sig tveksamma eller negativa till en återinförd vårjakt.
Som i det föregående anförts ratificerade Sverige år 1963 den s. k. Pariskonventionen av år 1950 angående fågelskydd. Innebörden av konventionen är att alla fåglar skall skyddas åtminstone under fortplantningstiden samt beträffande flyttfåglar dessutom under den tid då de vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under mars—juli. Enligt en undantagsbestämmelse berättigas emellertid vederbörande myndigheter i Sverige och vissa andra länder att göra avvikelser från konventionen med hänsyn till ”rådande särskilda förhållanden inom näringslivet”. Föredragande departementschefen framhåller att denna bestämmelse torde medge jakt i föreslagen omfattning. Åtskilliga remissinstanser har dock framhållit att vårjakten är oförenlig med Pariskonventionen. Vid ärendets behandling i utskottet har påpekats att undantagsregeln i konventionen synes ha formulerats med tanke på bl. a. efterkrigstidens särskilda förhållanden i Sverige och att den därför över huvud taget inte är tillämplig på dagens situation.
Härtill kommer att förslaget av många remissinstanser anses oförenligt med Sveriges verksamhet inom det internationella naturvårdsarbetet över huvud taget. Som exempel på sådan verksamhet har nämnts den nya konvention till skydd för hotade djurarter och flyttfåglar som f. n. utarbetas inom Europarådet och där Sverige tar aktiv del i arbetet.
Bland argument i övrigt som anförts mot förslaget kan nämnas att en jakt omedelbart före fortplantningstiden enligt vissa remissinstanser är den för beskattning av en djurstam olämpligaste metoden. Det anses vidare tveksamt om en vår jakt i den föreslagna formen kan övervakas och kontrolleras till rimliga kostnader. En sådan jakt kräver också omfattande administrativa insatser, vilket kan innebära att personella resurser undandras från andra uppgifter.
JoU 1977/78: 9
7 Utskottet kan för sin del inte finna annat än att de skäl som talar för regeringens förslag så gott som uteslutande hänför sig till jakten som rekreationsvärde för skärgårdsbefolkningen. Föredragande departementschefen har härvidlag anfört bl. a. att vårjakten utgör ett viktigt inslag i många skärgårdsbors och fiskares livsföring. Utskottet är självfallet medvetet om att jakt för många människor i skärgården har stor betydelse från rekreationssynpunkt. Bedömningen av vårjaktens värde i angivna hänseende måste emellertid göras mot bakgrund av att denna jakt varit förbjuden i drygt två decennier och att det nu framlagda förslaget endast berör en mycket begränsad krets av människor. Utskottet delar den i motionerna framförda uppfattningen att ett återinförande av vårjakten skulle utgöra en belastning för Sveriges del i det internationella samarbetet på naturvårdens och miljövårdens område. Som framhållits bl. a. under remissbehandlingen har Sverige aktivt deltagit i arbetet med att utforma en ny fågelskyddskonvention inom Europarådet. Utskottet finner det synnerligen allvarligt om riksdagen nu skulle fatta ett beslut som skulle kunna få till följd att Sverige inte kan ansluta sig till denna konvention. Det kan vidare starkt ifrågasättas om undantagsbestämmelsen i Pariskonventionen, så som i propositionen påstås, verkligen medger en jakt av här förordat slag. Uppfattningen om vårjaktens förenlighet med konventionen måste rimligtvis grundas på ett antagande att jakten får betydelse från försörjningssynpunkt, vilket enligt utskottets bedömning inte kan anses vara fallet. Mot förslaget talar också de administrativa problem, övervakningssvårigheter och kostnader som försöksjakten skulle medföra. Sammanfattningsvis anser utskottet det mera angeläget att tillgängliga resurser sätts in på att följa upp de initiativ som redan tagits i andra avseenden till förmån för fisket och skärgårdsbefolkningen än att man — i strid med numera allmänt vedertagna principer för naturvårdens och viltvårdens bedrivande — vidtar en åtgärd som trots allt måste tillmätas en förhållandevis begränsad betydelse för dem som här avses.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna 1977/78: 33 och 1977/78: 59 avstyrker förslaget om vårjakt efter sjöfågel.
Särskilt yttrande
av Åke Wictorsson (s):
Skärgårdarna är en nationell tillgång som naturliga rekreationsområden för befolkning i de stora tätorterna. Spontant leder nuvarande utveckling till snabb privatisering och markspekulation. Samtidigt ökar behoven av möjligheter till rekreation och rörligt friluftsliv för stora folkgrupper med begränsade ekonomiska resurser. Därför krävs kraft -
JoU 1977/78: 9
fulla åtgärder från samhällets sida för att utveckla en socialt inriktad rekreationspolitik.
För detta har åtgärder vidtagits inom ramen för den fysiska riksplaneringen, en skärpt byggnadslagstiftning och en utbyggd naturvårdslagstiftning. Nu pågår en utveckling av olika turistiska åtgärder.
En nödvändig förutsättning för en aktiv rekreationspolitik inom skärgårdarna är en ökande bofast befolkning. De bofasta behövs för anläggningsarbeten, underhåll, service och tillsyn. Samtidigt skapar dessa arbeten nya utkomstmöjligheter för skärgårdsborna, som kan kombineras med de tidigare traditionella skärgårdsnäringarna jordbruk och fiske, småbåtsvarv etc. För att stimulera denna utveckling införde den socialdemokratiska regeringen det s. k. skärgårdsstödet som blivit en stor framgång. En ny statlig fiskeripolitik har också stor betydelse.
Förutom arbetsmöjligheter behöver en bofast skärgårdsbefolkning goda kommunikatoner, en väl utbyggd allmän service och tillgång till kultur- och fritidsaktiviteter anpassade till skärgårdens förhållanden. Vid upprepade tillfällen har skärgårdsbefolkningen i dessa sammanhang framfört den stora betydelsen av vårjakt på sjöfågel.
Förbudet mot vårjakt, som ursprungligen infördes av biologiska skäl, omfattas inte av någon större förståelse nu när dessa skäl inte längre föreligger. Vårjakten upplevs som en naturlig del av skärgårdslivet. Vårjakten har också fått ett värde som symbol för fastlandsbornas vilja att förbättra förhållandena för skärgårdsbefolkningen. Liksom all annan jakt som bedrivs i dag, har vårjakten betydelse framför allt för rekreation och naturupplevelser samtidigt som ev. byte blir ett tillskott i en hushållning med, i jämförelse med andra folkgrupper, ofta knappa resurser.
Biologisk expertis har vitsordat att tillgången på aktuell sjöfågel är mycket god. Den nu gällande internationella fågelskyddskonventionen medger nu aktuell jakt. Några bärande skäl för att vårt lands deltagande i det pågående internationella konventionsarbetet skulle omöjliggöras genom en tillåten vårjakt har inte redovisats.
Med hänvisning till vad som anförts och under den uttryckliga förutsättningen att jakten endast skall tillkomma de i skärgårdsnäringarna verksamma bofasta skärgårdsborna har jag därför kunnat ansluta mig till regeringsförslaget att tillåta en starkt begränsad vårj akt under en försöksperiod.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 7700S6