Med anledning av motion om försäkringspremierna för motorcyklar
NU 1977/78:20
Näringsutskottets betänkande 1977/78:20
med anledning av motion om försäkringspremierna för motorcyklar Ärendet I
motionen 1976/77:1322 av Per Unckel (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om översyn av 282 § 2 mom. lagen om försäkringsrörelse för att erhålla rimligare försäkringspremier för motorcyklar.
Motiveringen till motionen finns i motionen 1976/77:1320 om säkerhetsmässig reglering av motorismen, vilken har behandlats av trafikutskottet i betänkandet TU 1977/78:2.
Gällande rätt
I 282 § 2 mom. lagen om försäkringsrörelse (1948:433), vilket moment infördes genom lag år 1950 (1950:320), föreskrivs om skälighetsprincipen beträffande skadeförsäkring. Enligt denna bestämmelse åligger det styrelsen och verkställande direktören i bolag som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Det åligger därjämte styrelsen och verkställande direktören att till försäkringsinspektionen, för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den metod som har använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.
Principerna för premiesättningen och frågan om lagfästande av skälighetsprincipen diskuterades i propositionen 1950:220. Chefen för handelsdepartementet uttalade bl. a. följande:
Det är givet att konkurrensen mellan bolagen i regel är ägnad att främja effektiviteten. Med ökad rationalisering följer möjlighet till premiesänkning, till förbättring av villkoren i övrigt och till ökad service. Men enbart konkurrensen utgör icke garanti för skälig premiesättning. Bolag med en mångfald försäkringsgrenar torde trots konkurrensen ha möjlighet - åtminstone i viss utsträckning -att använda överskott i en gren för subventionering av en annan, icke bärkraftig gren, eller att anlita hopsamlade vinstfonder för att i dumpingsyfte övergående pressa ned premierna inom en viss försäkringsgren. 1 intet av dessa fall kunna skälighetsprincipens krav anses uppfyllda.
Enligt min mening tala övervägande skäl för ett lagfästande av skälighetsprincipen. I försäkringslagens 282 § bör - såsom ett nytt andra moment - upptagas en allmän föreskrift om att premiesättningen skall vara skäligt avvägd. Avvägningen bör ske med hänsyn till den risk, som försäkringen är
1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 20
NU 1977/78:20
avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Uttrycket försäkring har här kollektiv betydelse. Indelningen i riskgrupper måste naturligtvis ske efter skäliga grunder. Tydligt är att den del av premien, som svarar mot själva risken, bör inrymma erforderliga säkerhetsmarginaler. Bolagets ekonomiska ställning utgör en omständighet som bör kunna beaktas vid premiesättningen. Ett väl konsoliderat företag bör sålunda vara oförhindrat att disponera fondavkastningen till reduktion av premierna. Självfallet böra premierna därjämte lämna utrymme för skälig vinstmarginal.
I propositionen behandlades försäkringsinspektionens uppgifter. Det anfördes bl. a.:
Även om i lagen icke stadgas skyldighet för försäkringsinspektionen att ingripa i frågor rörande premiesättningen är myndigheten naturligen oförhindrad att under hand upptaga ämnet till diskussion med vederbörande bolag. Det bör anmärkas att de utpräglade fallen av för hög eller för låg premie torde falla under bestämmelsen i 288 § nya försäkringslagen att försäkringsinspektionen skall ingripa med föreläggande där allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger.
Av vikt är att försäkringsinspektionen med uppmärksamhet följer utvecklingen på området. Det kan förutsättas att inspektionen påkallar ändring i lagstiftningen om anledning därtill skulle yppas.
Motionen
I den motivering till hemställan i motionen 1976/77:1322 som lämnas i motionen 1976/77:1320 påpekas att försäkringskostnaderna utgör en dryg utgift för alla motorfordonsförare. Under senare år har fordonsförsäkringspremierna höjts kraftigt. För vissa motorcykelkategorier närmar sig försäkringsbeloppen per år motorcykelns inköpspris, hävdar motionären. Han erinrar om att enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse varje skadekategori skall bära sina egna risker och kostnader. Denna princip är riktig, säger motionären. Han ifrågasätter dock om den kan tillåtas få sådana ”orimliga konsekvenser som den håller på att få på motorcykelområdet”.
För att innehav av motorcykel inte skall förbehållas de besuttna i samhället bör man, anser motionären, söka finna en mera ändamålsenlig grund för beräkning av fordonspremien. En lösning som han visar på är att göra en samlad bedömning av bilskador och motorcykelskador. Härigenom skulle man kunna få ett bredare beräkningsunderlag vid premiesättningen.
Vissa uppgifter i anslutning till motionen
Bakgrund till motionsyrkandet
I december 1976 aviserade ett större försäkringsbolag att det avsåg att fr. o. m. januari 1977 höja sina motorcykelförsäkringspremier med 54 96 för den obligatoriska trafikförsäkringen, 100 96 för vagnskadeförsäkring och 150 96 för delkaskoförsäkring. Efter invändningar från försäkringsinspek -
NU 1977/78:20
tionen och motororganisationerna genomförde bolaget sedermera höjningar av försäkringspremierna med resp. 40 96, 40 % och 60 96. Även om de aviserade höjningarna minskades påtagligt blev alltså de slutliga premiehöjningarna stora. Som förklaring till att man kunde reducera de ursprungligen avsedda höjningarna angav bolaget att man vidtagit diverse skadeförebyggande åtgärder samt vissa åtgärder för att minska skaderegleringskostnaderna.
Antalet motorcykelförsäkringar m. m.
Antalet motorcykelförsäkringar uppgick år 1975 till ca 35 000 under årsrisk, dvs. med giltighetstid endast för viss del av året, och till drygt 25 000 vid årets utgång. År 1976 var antalet försäkringar drygt 32 000 under årsrisk och 20 700 vid årets utgång.
Det totala antalet trafikförsäkrade fordon vid utgången av 1975 utgjorde 3 471 000. Härav svarade personbilarna för ca 72 96.
Antalet skador per år och 1 000 fordon uppgick år 1974 - enligt försäkringsinspektionens år 1977 utgivna redovisning Enskilda försäkringsanstalter 1975 (SOS) - för personbilar till 59 och för motorcyklar till 55.
Försäkringsinspektionens kommentar till premiesättning vid bilförsäkring
I sitt svar i april 1972 på en skrivelse från näringsfrihetsombudsmannen (NO) om premiehöjningar för bilförsäkring gav försäkringsinspektionen bl. a. följande principiella synpunkter på beräkning av försäkringspremier.
Karakteristiskt för skadeförsäkringsverksamheten är tillhandahållandet av produkter vars priser baseras på uppskattningar av skadekostnaderna i form av förväntade genomsnittsvärden. Svårigheten är att rätt uppskatta dessa genomsnittsvärden, som måste grundas på antaganden om framtida skadefrekvens och skadestorlek. Därvid utgör ofta det individuella bolagets erfarenhet inte ett tillräckligt statistiskt underlag. Mot denna bakgrund finnér inspektionen det naturligt att bedömningar avseende framtida riskkostnader skeri samråd mellan bolagen. Med samma villkor för en viss försäkring blir — åtminstone i princip - skadekostnaden för ett försäkringsfall densamma oavsett försäkringsgivare.
För skadeförsäkringsverksamheten gäller dessutom att - beroende på rena tillfälligheter (slump) - de faktiska skadekostnaderna kan för visst år uppvisa stora variationer jämfört med de uppskattade genomsnittsvärdena, även i de fall dessa är ”teoretiskt” riktiga. För att kunna möta ogynnsamma slumpmässiga avvikelser - inom vissa gränser - är det därför viktigt att den uppskattade kostnaden i genomsnitt (riskpremien) förses med en säkerhetsbelastning.
Från soliditetssynpunkt är det i princip nödvändigt att försäkringsbolagens intäkter (premier och kapitalavkastning) för viss period i möjligaste mån
NU 1977/78:20
täcker kostnader som belöper på denna period. (1 sammanhanget bör nämnas att de faktiska kostnaderna för inträffade skador kanske först åtskilliga år efteråt kan avgöras med säkerhet; detta gäller exempelvis trafikförsäkringens personskador.) Under förutsättning att samtliga försäkringsgivare uppskattar den genomsnittliga riskkostnaden för en viss grupp av försäkringstagare med samma behov av försäkringsskydd till samma belopp (riskpremien utan säkerhetsbelastning) kan ev. olikheter i premiesättningen endast motiveras med att försäkringsgivarna har olika behov avseende de delar av premien som skall täcka förvaltningskostnader (försäljnings-, skadebehandlings- och administrationskostnader) och säkerhetsbelastningar eller att bolagen har olika stor kapitalavkastning (relativt sett). Även om det av nyssnämnda skäl kan föreligga vissa begränsade skillnader mellan försäkringsbolagens premiebehov har inspektionen icke ansett att bolagen av sådana anledningar måste tillämpa olika premier.
Skrivelse från NO till försäkringsinspektionen
NO har i skrivelse till försäkringsinspektionen den 11 oktober 1977 begärt att få en ingående belysning av hur försäkringsbolagen kalkylerar sina premier för motorfordonsförsäkringar.
I skrivelsen anförs bl. a. följande.
Försäkringsbolagen utbjuder ett brett sortiment av försäkringstjänster. Variationsrikedomen inom respektive försäkringstyp framstår som betydande förden bredare allmänheten bland bolagens kunder. Vidare är det fråga om komplicerade tjänster till både omfattning och innehåll. Flertalet enskilda försäkringstjänsters omfattning, som de specificeras i försäkringsvillkoren, täcker ett stort antal olika risker. Till den komplexitet som ligger i själva antalet risktyper en försäkring omfattar kommer sedan de olika villkorspunkternas innehåll. Riskerna kan täckas på olika sätt och i olika omfattning. Skaderegleringen kan vara upplagd på olika sätt. Återbäringen kan vara olika hög och servicen i övrigt olika omfattande. Det finns således betydelsefulla skillnader mellan försäkringsbolagen med avseende på tjänsternas omfattning och innehåll. Komplexiteten medför stora svårigheter för kunderna vid jämförelser mellan de olika konkurrerande försäkringsbolagens produkter. Svårigheterna att jämföra omfattning och innehåll gör att prisjämförelser blir osäkra.
På en för försäkringstagarna praktiskt mycket betydelsefull punkt - självriskens omfattning - synes motorfordonsförsäkringarna för närvarande utvecklas i riktning mot ökad variation. Detta är positivt från försäkringstagarsynpunkt. Samtidigt ökar emellertid också svårigheterna för konsumenterna att göra prisjämförelser mellan olika försäkringar. Inom ramen för en utveckling av detta slag finns emellertid också en risk för att priskonkurrensen mellan företagen skall skjutas i bakgrunden till förmån för den konkurrens som tar sig uttryck i försäkringarnas utformning och omfattning.
NU 1977/78:20
5 I en på uppdrag av NO gjord utredning avseende konkurrensförhållanden inom sakförsäkringsbranschen under 1960-talet uttalade försäkringsinspektionen att med rådande struktur på försäkringsväsendets område konkurrensen främst borde ta sig uttryck på prissidan. Möjligheterna till priskonkurrens betingades enligt inspektionens uppfattning främst av företagens effektivitet, kapitalstyrka, företagsform och i viss mån av att de skilda företagstyperna riktar sig till olika målgrupper. Inspektionen framhöll emellertid att produkterna borde vara i huvudsak lika men kanske präglade av en ännu större enhetlighet än vad som var fallet när utredningen gjordes. I beslut den 29 juni 1972 anslöt sig NO till uppfattningen att konkurrensen inom försäkringsväsendet främst borde ta sig uttryck på prissidan. Enligt NO var en väl fungerande konkurrens det effektivaste medlet att motverka prisökningar även på försäkringsområdet. Samråd i prisfrågor och därav följande kännedom om övriga företags agerande var enligt NO i princip ägnat att minska återhållsamheten vid kalkylering och prissättning och att hämma en från allmän synpunkt önskvärd rationalisering.
De svenska försäkringsbolagen har periodvis bedrivit en aktiv priskonkurrens. På senare tid har dock företrädare för branschen i varierande sammanhang antytt att den på försäkringsmarknaden rådande hårda konkurrensen lett till att premienivån under lång tid legat ”för lågt” och att försäkringsbolagen i avvaktan på varandra inte vågat höja premierna. Det har även förekommit uppgifter som tyder på att försäkringsbolagen i fortsättningen kommer att vara mindre benägna att priskonkurrera. Under de senaste åren har försäkringsbolagen med hänvisning till bl. a. ökad skadefrekvens och den allmänna kostnadsutvecklingen höjt sina premier vid ett flertal tillfällen med ibland stora belopp. I vissa fall har resultatet blivit betydande premiehöjningar under förhållandevis kort tidrymd.
NO erinrar om de premiehöjningar som ett försäkringsbolag aviserade i december 1976 (se ovan s. 2)och de höjningar som bolaget efter invändningar från försäkringsinspektionen och motororganisationema faktiskt genomförde. Mot denna bakgrund önskar NO få en ingående belysning av hur försäkringsbolagen kalkylerar sina premier för motorfordonsförsäkringar. Utredningen bör begränsas till stickprovsvis utvalda exempel på bestämda kategorier av försäkringsobjekt inom personbilsförsäkring och motorcykelförsäkring. Vilka bolag och objektkategorier som skall ingå i undersökningen torde lämpligen bestämmas först i samband med planläggningen av denna. Undersökningen bör vidare avse samma objektkategorier för samtliga berörda bolag. Av vikt är att utredningen läggs upp på ett sätt som medger jämförelser mellan de i utredningen ingående bolagen. Det är därvid av särskilt intresse att få klarlagt om och i så fall i vilken utsträckning bolagen samarbetar vid framkalkyleringen av premierna. Klarläggas bör också om bolagen utan att direkt samarbeta ändå beter sig likartat, t. ex. genom att utnyttja gemensamma utgångspunkter och beräkningsgrunder vid bestämmandet av olika komponenter i kalkylerna. Förändringar av premiens storlek
NU 1977/78:20
måste ses i samband med förändringar i försäkringens innehåll. Utvecklingen av premierna bör därför sammanställas med utvecklingen av försäkringarnas innehåll på ett sådant sätt att de båda faktorerna kan jämföras. Utredningen bör inte inskränkas till en statisk beskrivning utan möjliggöra jämförelser över tiden och mellan olika zoner.
Utskottet
I 282 § 2 mom. lagen om försäkringsrörelse (1948:433) föreskrivs att premiesättningen vid skadeförsäkring skall vara skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Motionären anser att denna s. k. skälighetsprincip bör bli föremål för en översyn i syfte att få till stånd rimligare försäkringsperioder för motorcyklar. Han anser att skälighetsprincipen leder till att premierna för motorcykelförsäkring tenderar att bli avskräckande höga. En möjlig lösning på detta problem skulle enligt motionären vara att göra en samlad bedömning av bilskador och motorcykelskador för att få ett bredare beräkningsunderlag vid premiesättning.
Skadeförsäkringspremier fastställs av försäkringsbolagen själva enligt skälighetsprincipen. Att bolagen verkligen följer denna princip kontrolleras av försäkringsinspektionen, som är tillsynsmyndighet. Av den redogörelse som har lämnats i det föregående framgår att utvecklingen i fråga om försäkringsbolagens premiesättning för motorfordonsförsäkringar noga följs av försäkringsinspektionen och näringsfrihetsombudsmannen. En sådan översyn som motionären föreslår finner utskottet inte motiverad.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1976/77:1322.
Stockholm den 22 november 1977
På näringsutskottets vägnar FRITZ BÖRJESSON
Närvarande: Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Lilly Hansson (s), KarlAnders Petersson (c), Ivar Högström (s), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert Andersson (s), Pär Granstedt (c) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).
GOT AB Stockholm 1977