Med anledning av motion om viss översyn av resegarantilagen

NU 1977/78:27

Näringsutskottets betänkande 1977/78:27

med anledning av motion om viss översyn av resegarantilagen Ärendet

I motionen 1976/77:122 av Sven Andersson i Örebro (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning med ändamål att överse formerna för resegarantilagen,som anges i motionen (se nedan s. 3).

Resegarantisystemet

Resegarantilagen och dess bakgrund

Lagen (1967:203) om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet trädde i kraft den 1 juli 1967. Med hänsyn till att lagstiftningen innebar en nyhet på det näringsrättsliga området bestämdes att den skulle tas upp till förnyad prövning sedan man haft tillfälle att studera dess verkningar. Lagen fick därför sin giltighetstid begränsad till fem år. Den ersattes av resegarantilagen (1972:204), som trädde i kraft den 1 juli 1972 och gäller utan tidsbegränsning. Den nya lagen gavs samma principiella innebörd som den tidigare lagen.

Lagstiftningen om resegarantier föranleddes av missförhållanden inom resebranschen. Antalet sällskapsresor ökade kraftigt efter andra världskriget. Med den snabba expansionen inom branschen följde vissa problem. Under början av 1960-talet förekom s. k. skandalresor som arrangerades av små, icke seriösa företag. I slutet av 1960-talet inträffade också några s. k. resekrascher, där större reseföretag inte kunde fullgöra sina åtaganden gentemot resenärerna. Lagstiftningen om resegarantier kom till för att undanröja sådana missförhållanden.

Resegarantilagen innebär i huvudsak följande. Den som anordnar eller förmedlar sällskapsresa till utomnordiskt land är skyldig att ställa säkerhet hos kommerskollegium i form av betalningsutfästelse av bank eller försäkringsbolag. Den som enbart förmedlar sällskapsresor skall ställa säkerhet oavsett om resorna anordnas i Sverige eller utomlands. Säkerheterna bestäms med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning. Beloppet skall uppgå till minst 200 000 kr. för den som anordnar eller förmedlar sällskapsresor utomlands och till minst 50 000 kr. för den som förmedlar sällskapsresor inom Sverige. Säkerheterna får tas i anspråk för återbetalning av medel som har erlagts för resa som inte kommer till stånd samt för uppehälle, återresa och skälig ersättning för förlorade förmåner vid resa som avbryts.

Ärenden om ianspråktagande av säkerheter prövas av en särskild nämnd,

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 27

NU 1977/78:27

resegarantinämnden, som består av en opartisk ordförande samt två representanter för konsument- och två för företagarintressena.

Resegarantisystemet i praktiken

Det kan konstateras att resegarantisystemet har verkat sanerande inom resebranschen. Antalet fall där ställda säkerheter har behövt tas i anspråk har successivt minskat. Under perioden 1967/68-1971/72 förekom nio betalningsinställelser. I genomsnitt utbetalades då 285 000 kr. per år. Under perioden 1972/73-1976/77 var antalet betalningsinställelser sju; den sista av dessa - sommaren 1976 - föranledde emellertid ingen utbetalning. Utbetalningarna hade under den senare perioden sjunkit till i genomsnitt 186 000 kr. per år. Under år 1977 har hittills ingen säkerhet tagits i anspråk.

Samtidigt som utbetalningarna av medel har minskat har reseföretagen måst ställa allt större summor i säkerhet i förm av betalningsutfästelser av banker och försäkringsbolag. Detta hänger samman med dels den ökande omfattningen av resandet, dels de stigande priserna på resor. Den praxis som tillämpas innebär att varje enskild anordnare eller förmedlare av sällskapsresor skall ställa en säkerhet som motsvarar företagets ekonomiska åtaganden. Varje enskilt företag ansvarar enbart för sina egna utfästelser till resenärerna. Endast den säkerhet som ett företag självt har ställt kan således användas för gottgörelser till resenärerna om en resa ställs in eller blir avbruten. Systemet medför ofrånkomligen att garantisummorna blir stora. Säkerheternas sammanlagda belopp under några år är följande:

1968 mars 1971

1977 Tidigare överväganden om resegarantisystemets utformning

Resegarantiutredningen, som tillkallades år 1971 för att pröva den fortsatta giltigheten av lagen om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet, påtalade - i betänkandet (Ds H 1972:1) Ny resegarantilag - att de säkerheter varje företag måste ställa successivt hade ökat medan utbetalningarna hade minskat. Utredningen övervägde av denna anledning om finansieringssystemet kunde utformas efter andra principer. Två alternativa system skisserades. Det ena innebar att reseföretagen bildade en gemensam fond och det andra att varje företag skulle försäkra varje deltagare i en sällskapsresa mot den skada som denne kunde drabbas av om företaget inte kunde fullgöra sina åtaganden. Den korta tid som stod till förfogande gjorde det dock inte möjligt för utredningen att närmare granska alternativen. Med hänsyn till de goda erfarenheterna av lagstiftningen om resegarantier och behovet av ett

35 milj. kr. 40- 48 80-120 110-158

NU 1977/78:27

garantisystem förordade utredningen därför att det gällande systemet med smärre justeringar skulle behållas tills vidare.

1 förarbetena till den gällande resegarantilagen (prop. 1972:92) uttalade handelsminister Feldt att de alternativa förslag som resegarantiutredningen hade skisserat inte avsåg omfattningen av skyddet för resenärerna utan mer den tekniska frågan om olika metoder för finansiering av garantisystemet. Han ansåg att genomförandet av en ny resegarantilagstiftning inte borde fördröjas av ytterligare utredningsarbete men att inget hindrade att utredningens förslag om ändring av finansieringssystemet prövades i annan ordning. Handelsministern förklarade att han i lämplig form avsåg att ta upp frågan om en sådan utredning.

Motionen

1 motionen erinras om resegarantilagens innebörd och om de överväganden som gjordes när lagstiftningen fick sin nuvarande utformning. De nackdelar i systemet som resegarantiutredningen påtalade och som är förorsakade av systemets konstruktion kvarstår och har närmast ökat i omfattning, säger motionärerna. Säkerheternas summa har - såsom belysts ovan (s. 2) - ökat kraftigt samtidigt som utbetalningarna minskat. Motionärerna finnér det angeläget att möjligheterna till en ändrad utformning av garantisystemet, exempelvis med en gemensam fond, nu utreds närmare. Därvid bör, menar de, också kunna övervägas en sådan utvidgning av lagstiftningen att ersättning till resenärer vid reklamationer kan utbetalas ur garantimedlen i de fall då allmänna reklamationsnämnden har förklarat resenären berättigad till ersättning men sådan ej kan utgå därför att reseföretaget har inställt sina betalningar eller gått i konkurs. Vidare torde, tillägger motionärerna, möjligheten till inrättande av någon form av obligatoriskt försäkringsskydd för utlandsresenärer vid dödsfall eller svårare akuta sjukdomsfall kunna prövas inom ramen för ett fondsystem av antytt slag.

Aktuella utredningar

Översyn av resegarantilagen

Handelsminister Burenstam Linder har - enligt bemyndigande av regeringen den 3 november 1977 - tillkallat en särskild utredare (avdelningschef Bengt Odelgard) för översyn av resegarantilagen.

I direktiven för utredningen konstateras att förhållandena inom resebranschen har stabiliserat sig sedan resegarantilagstiftningens tillkomst. Viss ekonomisk garanti anses dock alltjämt behövlig om konsumenterna skall kunna delta i sällskapsresor utan att utsätta sig för alltför stora ekonomiska risker. Resenärerna måste, uttalas det, liksom hittills garanteras ett minimiskydd genom lagstiftning av samma principiella innebörd som den nuvarande.

NU 1977/78:27

4 Förhållandet att enligt det tillämpade systemet allt större säkerheter måste ställas trots att garantimedlen i allt mindre grad tas i anspråk skapar problem, framhålls det. Konsekvensen blir ytterst att de kapitalkostnader som uppstår får betalas av resenärerna. Det sammanlagda beloppet av ställda säkerheter motsvarar en högst osannolik krissituation, nämligen att i stort sett alla reseföretag som har ställt säkerheter skulle samtidigt bli ur stånd att fullgöra sina åtaganden mot resenärerna. Det finns skäl att överväga om inte de nuvarande formerna för finansiering av resenärernas skydd vid sällskapsresor kan förbättras.

I direktiven erinras om den nu aktuella motionen och vad som där anförs om nackdelar med det nuvarande finansieringssystemet. Den allmänna uppfattningen hos berörda branschorganisationer m. fl. intressenter är också, säger sig handelsministern ha erfarit, att vissa justeringar av finansieringssystemet är önskvärda. Det är därför angeläget att möjligheterna att finna en konstruktion för resegarantier som inte har det nuvarande systemets olägenheter utreds. Systemet bör samtidigt som det ger resenärerna erforderligt skydd medföra att varje företag har en rimlig grad av eget ansvar. Ett villkor måste även vara att systemet är smidigt att administrera och kontrollera.

Det skall enligt direktiven stå utredaren fritt att överväga smärre justeringar av resegarantilagens räckvidd.

R eklamationsutredningen

Reklamationsutredningen (H 1976:02; ordförande: rättschef Staffan Magnusson) har till uppgift att göra en samlad översyn av reklamationsförfarandet i konsumenttvister, bl. a. genom allmänna reklamationsnämnden. I direktiven, utfärdade av handelsminister Lidbom, anförs att det inte är tillräckligt med förbättrade möjligheter att lösa konsumenttvister. Man bör i den utsträckning det är möjligt förebygga att felaktiga varor bjuds ut till konsumenterna eller att tjänster utförs på ett bristfälligt sätt. Konsumentverket har fått i uppdrag att branschvis göra en systematisk och uttömmande genomgång av det material som finns inom allmänna reklamationsnämnden i syfte att finna vägar för att eliminera reklamationsorsaker. En särskild fråga som berörs i direktiven är om reklamationsnämndsbeslut bör göras verkställbara. Mycket talar, anförs det, för att man bör avstå från en sådan reform. Reklamationsnämndens beslut följs f. n. i stor utsträckning. Vidare finns det goda möjligheter att inom ramen för domstolsförfarandet - förenklat när det gäller rättegång om mindre värden - få fram tvingande avgöranden mot näringsidkare som inte rättar sig efter nämndens bedömning. Dessa möjligheter skulle ytterligare kunna förbättras genom att något konsumentorgan får rätt att föra konsuments talan i tvistemål inför allmän domstol. Utredningen skall närmare överväga om inte konsumentombudsmannen bör kunna föra sådan talan.

NU 1977/78:27

5 Riksdagsbehandling av motion om obligatorisk reseförsäkring

I en motion år 1976 föreslogs utredning om skyldighet för arrangörer av gruppresor att ordna försäkring för resenärerna. Motionen avstyrktes av näringsutskottet (NU 1976/77:4)och avslogsav riksdagen. Utskottet erinrade om de möjligheter att få ersättning för sjukvård utomlands som ges genom den allmänna försäkringen och i vissa fall inom ramen för utvidgad hemförsäkring samt om det försäkringsskydd som kan erhållas genom särskild reseförsäkring. Vidare nämnde utskottet att en särskild projektgrupp inom konsumentverket arbetade med frågor rörande utformning och marknadsföring av försäkringstjänster. Verket avsåg att genom överläggningar med försäkringsbranschen åstadkomma försäkringar vilkas innehåll, utformning och prissättning svarade mot breda konsumentintressen.

Utskottet

1 motionen begärs en översyn av resegarantilagen (1972:204). Ändamålet med denna lag är att skapa garanti för att resenärerna kan få ersättning när reseföretag inte kan fullgöra sina åtaganden. Antalet fall då säkerhet har behövt tas i anspråk har varit ringa. Samtidigt har det sammanlagda beloppet av de betalningsutfästelser som krävs såsom säkerhet stigit till mycket hög nivå. Motionärerna vill att en ändrad utformning av resegarantisystemet skall övervägas. De anger också ett par andra frågor - om ersättning till resenärer vid reklamation, efter uttalande av allmänna reklamationsnämnden,ochom visst obligatoriskt försäkringsskydd för utlandsresenärer - som skulle kunna prövas i sammanhanget.

Handelsministern har nyligen tillkallat en särskild utredare för översyn av resegarantilagen. Motionen åberopas i direktiven, och dess huvudsyfte har uppenbarligen blivit tillgodosett genom utredningsuppdraget. Den i motionen berörda frågan om ersättning vid reklamation synes tillhöra det ämnesområde som reklamationsutredningen (H 1976:02) behandlar.

Utskottet finnér att motionen inte påkallar någon åtgärd från riksdagens sida och hemställer alltså

att riksdagen avslår motionen 1976/77:122.

Stockholm den 1 december 1977

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik Wååg (s), Ingvar Carlsson (s), Lilly Hansson (s), KarlAnders Petersson (c), Ingegärd Oskarsson (c). Sten Svensson (m), Rune Jonsson i Husum (s) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).

GOTAB 57103 Stockholm 1977