Med anledning av motion om åtgärder mot märkesdifferentiering
NU 1977/78:28
Näringsutskottets betänkande 1977/78:28
med anledning av motion om åtgärder mot märkesdifferentiering Ärendet
I motionen 1976/77:1239 av Bonnie Bernström (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder mot märkesdifferentiering.
Begreppet märkesdifferentiering
Med märkesdifferentiering avses produktdifferentiering med hjälp av varukännetecken. Begreppet kan definieras på skilda sätt.
1 konsumentverkets rapport (1974:9) ”Märkesdifferentiering - ett konsumentproblem” anges två definitioner. Enligt den ena är innebörden att praktiskt taget identiska produkter med olika märkesnamn saluförs av ett och samma företag (koncern). Enligt den andra innefattar begreppet försäljning av praktiskt taget identiska produkter med olika märkesnamn oberoende av vem de är tillverkade av.
1 ett meddelande från näringsfrihetsombudsmannen (NO) i tidskriften Pris- och kartellfrågor (1975:9 s. 41) sägs märkesdifferentiering innebära att identiska eller praktiskt taget identiska produkter tillverkade inom samma koncern saluförs under olika märkesnamn. I anslutning härtill påpekas att förekomsten av praktiskt taget identiska produkter tillverkade av olika koncerner orsakar liknande problem för konsumenterna och att det därför kan göras gällande att även denna variant bör - såsom enligt den senare av definitionerna i konsumentverkets rapport - föras in under begreppet märkesdifferentiering.
Motionen
Många företag saluför i dag helt eller nästan identiska produkter under olika varunamn och skiljer på prissättning efter varunamnen, framhålls i motionen. Sådan märkesdifferentiering medför svårigheter för konsumenten att göra sitt val av vara till lägsta pris. Motionären hänvisar till ett tidningsreportage om tillämpning av märkesdifferentiering beträffande spisar och dammsugare och påpekar att liknande förhållanden förekommer i fråga om TV-apparater, tvättmaskiner, diskmaskiner, utombordsmotorer, glödlampor, cyklar m. m. Konsumentverkets rapport i ämnet år 1974 åberopas också. Motionären nämner skäl som från företagens sida kan anföras för märkesdifferentiering men menar att det sett från konsumenternas sida är fråga om att företagen ägnar sig åt att lura kunderna. Man har inte heller,
1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 28
NU 1977/78:28
tillägger motionären, genom konsumentupplysning lyckats komma till rätta med de konsekvenser som märkesdifferentieringen medför.
Rättsregler
Varumärkeslagstiftning
Bestämmelser om varumärken finns i varumärkeslagen (1960:644) och kollektivmärkeslagen (1960:645). Till lagstiftningen ansluter vissa administrativa bestämmelser.
Med varumärke menas särskilt kännetecken för att från andras varor skilja sådana varor som näringsidkare tillhandahåller i sin rörelse. Enligt varumärkeslagen kan näringsidkare få ensamrätt till varumärke genom att låta registrera det i varumärkesregistret hos patent- och registreringsverket. Ensamrätt kan emellertid också förvärvas utan registrering, nämligen om märket blivit inarbetat. Därmed menas att märket här i riket har blivit allmänt känt som beteckning på innehavarens varor bland de personer till vilka det riktar sig.
Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror samt av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning. Genom inarbetning kan ensamrätt erhållas även till s. k. slagord (slogan) och annat särskilt varukännetecken. Släktnamn och firma är uteslutna från varumärkesregistrering men skyddas enligt varumärkeslagen som s. k. naturliga varukännetecken.
Ensamrätten till varumärke innebär att annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet använda ett med varumärket förväxlingsbart kännetecken för sina varor vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet muntlig användning.
Med varor likställer lagen tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Detta medför att även s. k. servicemärken, dvs. kännetecken som används av t. ex. banker, resebyråer eller skönhetsinstitut, kan skyddas.
För att ett varumärke skall kunna registreras krävs att det har särskiljningsförmåga, dvs. att det är ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. I vissa fall får registrering inte ske. Detta gäller t. ex. om märket är förväxlingsbart med annans registrerade märke, om det uppenbart är ägnat att vilseleda allmänheten eller om man i märket har tagit in skyddade internationella eller statliga beteckningar eller kommunala vapen. Registrering av varumärke gäller för tio år och kan förnyas, varje gång för ytterligare tio år.
I princip förutsätter varumärkesskyddet att märket används. Denna princip kommer emellertid bara indirekt till uttryck i lagen.
Enligt kollektivmärkeslagen kan förening av näringsidkare genom registrering eller inarbetning förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas av medlem för varor eller tjänster som han tillhandahåller i sin rörelse. Offentliga myndigheter, stiftelser och andra sammanslutningar som bedriver kontroll av varor eller tjänster kan också få
NU 1977/78:28
ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas förvaror eller tjänster som är föremål för kontroll. Varumärke som avses i kollektivmärkeslagen kallas kollektivmärke. För kollektivmärken gäller i huvudsakliga delar bestämmelserna i varumärkeslagen.
Varumärkesrätten har liksom patenträtten och upphovsrätten stark internationell anknytning. Sedan länge har man också strävat efter ett internationellt samarbete på detta område. Ett uttryck härför är Pariskonventionen av år 1883 för industriellt rättsskydd.
Marknadsföringslagen (1975:1418) har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Centrala bestämmelser i lagen är tre generalklausuler, av vilka två är aktuella i detta sammanhang.
Den ena av dessa generalklausuler (2 §) gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Denna generalklausul ingick tidigare i lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring, som den 1 juli 1975 efterträddes av den nuvarande, utvidgade marknadsföringslagen.
Den andra av de här avsedda generalklausulerna (3 §) gäller information. Om näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet underlåter att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan han åläggas att lämna sådan information. Åläggandet får innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på våra, i annonser eller andra framställningar eller på vissa andra i lagen angivna sätt.
Sådant förbud eller åläggande som här nämnts skall i regel förenas med vite.
För tillämpning av lagen svarar konsumentombudsmannen (KO) - vilken befattning är förenad med tjänsten som chef för konsumentverket - och marknadsdomstolen. KO skall övervaka marknaden, ta upp förhandlingar och träffa överenskommelser med företrädare för näringsidkarna och föra det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Denna - om vars sammansättning m. m. stadgas i lagen (1970:417) om marknadsdomstol rh. m. - avgör som slutinstans ärenden om förbud resp. åläggande enligt de båda nämnda generalklausulerna. I fall som ej är av större vikt får KO utfärda förbudsföreläggande resp. informationsföreläggande.
Enligt 13 § livsmedelslagen (1971:511) skall färdigförpackat livsmedel som saluhålls vara tydligt och otvetydigt märkt med uppgifter om livsmedlets slag
1* Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 28
NU 1977/78:28
och sammansättning, dess nettovikt eller nettovolym vid förpackningstillfället, förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt i vissa fall hemort, i vissa fall anvisning om förvari ngssätt och uppgift om hållbarhetstid samt slutligen sådana uppgifter i övrigt av betydelse för konsumenterna som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer(normalt livsmedelsverket). Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan dels begränsa märkningsskyldigheten enligt livsmedelslagen, dels föreskriva märkning även av annat livsmedel än fardigförpackat.
För att tillgodose konsumentintresset får - enligt 15 § - regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att särskild beteckning skall vara förbehållen livsmedel av visst slag.
Kompletterande bestämmelser till livsmedelslagen finns i livsmedelskungörelsen (1971:807).
Konkurrensbegränsningslagen
1 lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet stadgas dels att förbud skall gälla mot vissa arter av konkurrensbegränsning (bruttoprissättning, anbudskarteller), dels att det skall ankomma på marknadsdomstolen att genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av annan konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning (1 §). Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annan näringsutövning (5 §).
Om förhandling har avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning har kunnat undanröjas och ärendet avser vägran av företagare att sälja förnödenhet till företagare i senare försäljningsled på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra företagare, får marknadsdomstolen meddela leveransföreläggande vid vite. 1 andra fall av förhandlingsmisslyckanden skall domstolen om saken bedöms vara av större vikt göra anmälan till regeringen (21 §).
Rapport från konsumentverket
Konsumentverket genomförde år 1974 en förstudie rörande märkesdifferentiering. Syftet var bl. a. att kartlägga de konsumentproblem som är förknippade med märkesdifferentieringen. Arbetet bedrevs i en projektgrupp och en referensgrupp, den senare med representanter även för konsumentombudsmannen - då en myndighet utan anknytning till konsumentverket -, näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och kartellnämnd. Resultatet av förstudien publicerades i september 1974 i konsumentverkets rapport (1974:9) Märkesdifferentiering - ett konsumentproblem.
1 rapporten konstaterades att märkesdifferentiering var mycket utbredd på
NU 1977/78:28
kapitalvarusidan men även förekom inom andra branscher, t. ex. beträffande bilreservdelar, målarfärg, skor och damstrumpor. De uppgifter som lämnades i rapporten avsåg i regel läget ett par år tidigare. I stort sett ansågs emellertid de beskrivna förhållandena gälla även vid rapporttidpunkten.
InomTV-branschen saluförs ofta apparater av samma fabrikat under olika varumärken, uppgavs det i rapporten. Av samtliga TV-apparater såldes ca hälften under fler än ett varumärke. Motsvarande andel angavs vara drygt hälften för dammsugare, omkring två tredjedelar för kyl- och frysenheter, diskmaskiner och tvättmaskiner, omkring tre fjärdedelar för spisar och fyra femtedelar för cyklar. Den enda svenska tillverkaren av utombordsmotorer sålde sådana under tre märken. Två typfall, glödlampor och cyklar, behandlades mera utförligt i rapporten. I det senare fallet visades hur den största tillverkaren, Monark-Crescént, sålde cyklar under 13 olika varumärken.
Av märkesdifferentieringen föranledda konsumentproblem i samband med val av inköpsställe och produkt sammanfattades i sex punkter. Dessa var i korthet följande. Märkesdifferentiering innebär att konsumenternas utvärdering av försäljningsinformation försvåras. Den innebär att konsumenten ägnar tid och tankeverksamhet åt onödiga val. Skenbara sortimentsskillnader mellan butiker försvårar för konsumenter att bedöma prisnivåer. Valet av inköpsställe försvåras. Märkesdifferentiering försvårar för konsumenten att ta del av andra konsumenters märkeserfarenhet och fördröjer sålunda förändringar i efterfrågan. Ofta kombineras hög reklamintensitet med försök av producenterna att skapa en ”kvalitetsimage” som kan användas för att ta ut högre priser än som kan motiveras av kostnadsskillnader mellan praktiskt taget identiska varumärken.
Några argument som från företagens sida brukar anföras för märkesdifferentiering togs också upp i rapporten och bemöttes med motargument. Bland argumenten var följande. Märkesdifferentiering är ofta en förutsättning för skapandet av lågpriskanaler inom detaljhandeln. Genom ”private brands” kan även lågpriskanaler få leveranser av marknadens bästa produkter. Fler märken kan ge större säljchans. Det kan finnas inarbetade preferenser hos konsumenterna för ett märke, vilket gör att företag vid fusioner föredrar att behålla det uppköpta märket.
Sammanfattningsvis framhöll projektgruppen som sin uppfattning att märkesdifferentiering försvårar konsumentens valsituation, ger ökade kostnader och minskar konkurrensen.
Möjligheterna att komma åt märkesdifferentieringen med stöd av marknadsföringslagen, varumärkeslagen och livsmedelslagen diskuterades. Vidare förtecknades tänkbara myndighetsåtgärder för att minska konsumentproblemen i samband med märkesdifferentiering. Dessa åtgärder var konsumentupplysning, märkning - som kunde åstadkommas genom överenskommelser med företagen eller genom lagstiftning -, förbud i konkurrensbegränsningslagen mot att ett varumärke förbehålls vissa utvalda detaljister (s. k. selektiv försäljning) och förbud mot märkesdifferentiering
NU 1977/78:28
över huvud taget (med undantag av modellbeteckningar för olika estetiska funktioner).
Redogörelse från näringsfrihetsombudsmannen
Vid de nordiska pris- och konkurrensmyndigheternas höstmöte 1975 i Norge diskuterades bl. a. pris- och konkurrensförhållanden inom dagligvaruområdet. Från svensk sida förekom då ett inledningsanförande om märkesdifferentiering. Huvudinnehållet däri har publicerats i Pris- och kartellfrågor 1975:9 såsom meddelande från näringsfrihetsombudsmannen (NO). Vad som anfördes i definitionsfrågan har delvis återgivits ovan (s. 1). Av framställningen i övrigt - som delvis nära ansluter sig till konsumentverkets ovan refererade rapport -återges här följande (delvis i sammandragen form).
Motiv och uppkomstsätt
Förekomsten av olika märken på samma vara hos en fabrikant har inte sällan uppkommit genom uppköp av annat företag. Det köpande företaget vill utnyttja det uppköpta företagets/märkets goodwill hos återförsäljare och kunder. Att låta märket försvinna i samband med köpet eller senare antas innebära förlust av en betydande del av det uppköpta företagets marknad. Samordning av tillverkningen av olika märken kan ge stordriftsfördelar såsom lägre kostnader och priser och högre lönsamhet.
En fabrikant kan också, i sin strävan att öka marknadsandel och produktion, utan uppköp ta upp ett eller flera nya produktnamn/märken på en i sortimentet befintlig vara såsom en marknadsföringsåtgärd. Att ha flera märken anses nämligen mer eller mindre automatiskt ge större säljchans. Det kan vara så att säljaren genom att ge de olika märkena olika image, eventuellt i samband med olika prisnivåer, kan nå ut till flera grupper av konsumenter och därmed öka sin försäljning. En del konsumenter är mindre priskänsliga och anser kanske att det är status att köpa varor som getts en lyxigare image, medan andra köper så billigt som möjligt. Om företaget ökar sin produktion på detta sätt kan också i vissa lägen stordriftsfördelar uppkomma.
Märkesdifferentieringen kan också mer eller mindre tvingas fram av återförsäljarledet eller vara resultatet av strävanden inom såväl fabrikantsom distributörsled. Olika distributionskanaler vill ofta ha olika märken bl. a. för att hindra kostnadsövervältring mellan låg- och högservicekanaler. Fabrikanten har intresse av att tillgodose dessa krav för att få sälja till olika kategorier av återförsäljare. Lågpriskanaler erbjuds private brands på goda märkesprodukter, vilket ansetts underlätta skapandet av lågpriskanaler. Härigenom ”störs” inte andra försäljningskanaler i sådan utsträckning att de vägrar köpa produkten. Olika private brands kan också vara önskemål från exempelvis konkurrerande varuhuskedjor som söker särprägel och enhetlig
NU 1977/78:28
profil på sitt sortiment. Lågpris på private brands är svårare för konkurrenterna att kopiera och antas ge en allmän lågprisimage som drar kunder. Private brands kan innebära sortimentsrationalisering i en del fall. Märkesdifferentiering kan också vara en förutsättning för befogad eller obefogad prisdifferentiering mellan olika återförsäljarkategorier. En återförsäljare, t. ex. kedjeföretag, som gör stora inköp kan lättare få förmånliga priser om han accepterar ett private brand eller varor utan varumärke åsatt. Producenten kan koncentrera sin marknadsföring till andra områden än kedjans och därmed minska marknadsföringskostnaderna.
Ytterligare en variant i märkesdifferentieringens uppkomstsätt är det fall att en fabrikant A av kapacitets- och kostnadsskäl väljer att låta legotillverka viss produkt eller andel av försåld mängd av en produkt hos en annan tillverkare B med ledig kapacitet. A önskar att samtliga produkter han säljer bär samma märke, varför B måste märkesdifferentiera sin produktion. Likartat är det fall att en distributör med visst eget märke vill ha detta kvar oberoende av eventuellt byte av leverantör. Alternativet kan vara en mera kostsam egen tillverkning.
Förekomsten av märkesdifferentiering med särskild hänsyn till dagligvaruområdet Försäljning
av produkter från en fabrikant under olika märken är i Sverige särskilt vanlig på kapitalvarusidan.
Från andra, icke kapitalvaruområden i Sverige kan nämnas märkesdifferentiering i fråga om bilreservdelar, målarfärg, skor, damstrumpor och glödlampor.
Såväl på livsmedelssidan som inom non-food-sektorn finns olika former av märkesdifferentiering. Inom non-food-sektorn torde försäljning från en fabrikant under olika märken förekomma i fråga om bl. a. pappersservietter samt disk- och tvättmedel.
När det gäller livsmedel har den i Sverige år 1972 införda nya livsmedelslagstiftningen inneburit att möjligheterna att märkesdifferentiera minskat. Enligt livsmedelslagen skall nämligen tillverkarens eller förpackarens namn anges på livsmedelsförpackningar om inte livsmedelsverket medger dispens. Denna bestämmelse hindrar visserligen inte formellt en tillverkare att saluföra sina produkter under olika märkesnamn men minskar naturligen intresset härför, eftersom flera av de så att säga normala effekterna av en sådan märkesdifferentiering försvagas eller upphör. Icke desto mindre finns exempel på marknadsföring av livsmedel från en tillverkare under olika märkesnamn. Här kan nämnas grönsaks- och fiskkonserver.
Ett exempel från livsmedelssidan illustrerar de värderingsproblem som märkningskrav och märkesdifferentiering kan leda till. Inom konsumentkooperationen säljs en kakaoprodukt som tillverkas av ett företag utanför KFsektorn. Produkten säljs till högre pris under annat namn i enskild handel. KF
NU 1977/78:28
ansåg det billigare att låta det andra företaget tillverka produkten än att självt investera i maskiner med onödigt hög kapacitet. En förutsättning för att planerna skulle gå i lås var att KF hade ett eget märke på produkten och att ett KF-företag stod som tillverkare. KF fick en mycket omdiskuterad dispens från livsmedelslagens krav om märkning med verklig tillverkare, bl. a. eftersom det ansågs att en billig produkt annars skulle försvinna från marknaden.
Åtgärder mot skadlig märkesdifferentiering
I de fall märkesdifferentiering kan betraktas som skadlig konkurrensbegränsning torde de nordiska konkurrenslagstiftningarna i princip möjliggöra ingripanden. Någon omfattande praxis med problematiken verkligen ställd på sin spets har inte redovisats. Ett flertal fall finns dock på olika håll där myndigheterna ingripit för att få till stånd leveranser av vissa kända märkesvaror till distributionskanaler som i fråga om uppbyggnad och prispolitik skiljer sig från gängse affärstyper. Från sådana fall kan möjligen dräs slutsatsen att myndigheterna även kan ingripa för att få till stånd leveranser av visst märke och inte bara en viss produkt ur en fabrikants sortiment.
I svensk praxis finns några få fall där märkesdifferentiering mera direkt berörts. Inget av dem rör dagligvaruområdet. I några fall - ett par äldre rörande cyklar, damunderkläder och klänningar samt ett nyare rörande symaskiner - har återförsäljare anmält leverantörer för vägran att leverera visst märke. Efter förhandlingar har klagandeföretagen erbjudits leveranser av likvärdiga eller identiska produkter under annat, eventuellt eget, märke eller utan märke. Klagandeföretagen har förklarat sig nöjda med detta resultat och inte längre velat driva ärendena. NO har ansett den skadliga verkan undanröjd och har alltså accepterat märkesdifferentieringen under de i respektive fall rådande konkurrensförhållandena. Det har också ansetts svårt att driva ett fall av leveransvägran då klaganden dragit sig tillbaka. Symaskinsfallet får också ses mot bakgrund av att lösningen innebar en uppluckring av tidigare allenarådande direktförsäljningssystem. - För några år sedan anmälde emellertid en lågpriskanal i fråga om damskor en skofabrikant för leveransvägran av visst känt märke (Lejonsko/Katja of Sweden). Fabrikanten erbjöd samma skotyp under annat märke men detta godtogs inte av klaganden och inte heller av NO, som till slut hemställde hos marknadsdomstolen om förhandling. Vägran att leverera av märket ansågs negativt påverka priskonkurrens, effektivitet och klagandens näringsutövning. Innan huvudförhandlingen inför marknadsdomstolen ägde rum meddelade fabrikanten att önskade leveranser skulle upptas.
Åtgärder för att undvika skadliga effekter av märkesdifferentiering kan även vidtas inom ramen för myndigheternas konsumentupplysning samt
NU 1977/78:28
genom överläggningar med företagen på frivillig grund. Så sker också för närvarande.
Synpunkter på ätgärdsbehov och åtgärdsinriktning
I Sverige har speciellt konsumentverket ägnat märkesdifferentieringen uppmärksamhet på senare tid. Det är också där som man framfört tanken att införa förbud mot märkesdifferentiering eller så långtgående upplysningsoch märkningsplikt att märkesdifferentiering i praktiken torde försvinna. Som en annan tänkbar åtgärd har verket anfört ändring av konkurrensbegränsningslagen så att selektiv försäljning av märkesvaror förbjuds.
De svenska konkurrensmyndigheterna har som nämnts inte någon omfattande praxis rörande märkesdifferentieringsfall. NO har avskrivit några ärenden sedan klagande återförsäljare förklarat sig nöjd med att få varor under eget märke. Det kan ifrågasättas om konsumentintresset verkligen tillgodoses härigenom, i synnerhet som en vanlig orsak till märkesdifferentiering är just återförsäljares strävan att undvika priskonkurrens.
I allmänhet torde de konkurrensvårdande myndigheterna få göra sina bedömningar från fall till fall när det gäller konkurrensbegränsningar i form av märkesdifferentiering såväl som i andra former. Avvägningar mellan föroch nackdelar från allmän konsumentsynpunkt måste göras. Ett generellt förbud mot selektiv försäljning av märkesvaror skulle medföra såväl positiva som negativa verkningar.
Formellt förbud mot eller praktiskt omöjliggörande av märkesdifferentiering kan tänkas försvåra eller hindra vissa företagsöverl åtel ser som från allmän synpunkt är önskvärda. 1 ett existerande företags produktion kan man vidare gå miste om långserieeffekter, vilket kan resultera i högre priser per enhet än om märkesdifferentiering tillåts som ett medel att öka produktionen. Ett förbud mot märkesdifferentiering kan också tvinga företag till kostsam utbyggnad av egen tillverkning i stället för legotillverkning som utnyttjar ledig kapacitet. En viktig fråga är också hur lågpriskanalernas möjligheter att få varor skulle påverkas, om private brands omöjliggörs. Skulle följden här bli ökad egen tillverkning, kanske till högre kostnad, eller skulle NO få flera leveransvägransfall att lösa eller skulle priset bli ännu mindre intressant som konkurrensmedel? Kanske skulle ett förbud som omöjliggör profilering genom private brands hos återförsäljare minska konkurrensviljan eller medföra användning av dyrbarare konkurrensmedel.
Dessa och andra tveksamma följder av generella förbud och långtgående märkningstvång såsom medel mot märkesdifferentiering gör att NO i Sverige är benägen att förorda ytterligare åtgärder som riktar sig direkt mot skadliga effekter av märkesdifferentiering. Sådana åtgärder kan vara ökad konsumentupplysning, överläggningar mellan fabrikanter och konsumentföreträdare, t. ex. konsumentverket, och ökad informationsplikt, möjligen märk -
NU 1977/78:28
ning med tillverkarnamn. Konkurrensens positiva verkningar bygger ju bl. a. på att konsumenterna är väl informerade och prismedvetna. Märkesdifferentiering kan verka i motsatt riktning och får därför inte bagatelliseras. Effekterna förefaller dock inte vara så entydigt negativa att det är befogat att helt förbjuda märkesdifferentiering eller vidta andra drastiska lagstiftningsåtgärder. Härtill kommer att förbud och långtgående märkningskrav kan leda till svåra tolknings- och kontrollproblem och till strävan att kringgå bestämmelserna genom t. ex. faktisk produktdifferentiering som splittrar serierna.
Aktuellt rättsfall
Marknadsdomstolen har den 23 augusti 1977 efter talan av konsumentombudsmannen (KO) fattat beslut i ett ärende rörande märkesdifferentiering vid marknadsföring av fernissa.
KO:s talan
KO hade med stöd av 2 § marknadsföringslagen yrkat förbud för AB Alfort & Cronholm (i fortsättningen kallat bolaget) i första hand att vid marknadsföring av en och samma produkt på sätt närmare angavs använda olika benämningar på produkten, i andra hand att vid marknadsföring av fernissa under benämningen Skagerak Båtfernissa underlåta att upplysa om att samma fernissa av bolaget även marknadsfördes under benämningen Alcro Trälack Blank eller att företa annan liknande handling. (Det bör observeras att KO:s talan grundades enbart på 2 § marknadsföringslagen - om otillbörlig åtgärd vid marknadsföring - vilken i sak har gällt sedan år 1971, inte på 3 § - om information - vilken trädde i kraft först den 1 juli 1975.)
Sakläget vari korthet följande. Undertiden 1971-1975 saluförde bolaget en och samma fernissa under olika namn, nämligen Alcro Trälack Blank och Alcro Skagerak Båtfernissa. Numera används skilda recept på produkterna, men under den angivna tiden förelåg receptidentitet. Förhållandet uppmärksammades av KO till följd av en anmälan. Enligt denna såldes Trälack Blank för 16 kr. 50 öre och Skagerak Båtfernissa för 19 kr. 40 öre. På burkarna för Skagerak Båtfernissa angavs bl. a. att produkten hade ”extra god väder- och vattenbeständighet”. Som illustration på burken förekom stäven på en båt. 1 en broschyr riktad ”till alla båtägare” upptogs Skagerak Båtfernissa såsom en av flera lämpliga produkter för behandling av båtar. Alcro Trälack Blank omnämndes inte i broschyren. På de burkar vilkas innehåll betecknades som Trälack Blank angavs att denna var en ”fernissa för trä ute och inne”; vissa träslag nämndes som undantag. Det sades vidare att den var ”tillverkad på alkyder med mycket hög väderbeständighet”.
Ett av syftena med marknadsföringslagen är, anförde KO, att underlätta för konsumenterna att orientera sig på marknaden. En förutsättning för att
NU 1977/78:28
konsumenterna skall kunna träffa ett rationellt val mellan olika utbjudna varor är att de kan göra meningsfulla jämförelser av varornas pris, kvalitet och användbarhet. Konsumenternas möjligheter att på sakliga grunder välja mellan olika varor torde därför avsevärt försvåras om identiska varor marknadsförs under olika namn, med angivande av olika användningsområden och till olika pris. Bolagets förfarande att marknadsföra en och samma fernissa med olika bruksanvisningar och till olika priser medförde svårigheter för konsumenterna att orientera sig på marknaden. Dessutom blev eventuella försök av konsumenterna att göra kvalitetsjämforelser meningslösa. Det påtalade förfarandet stod därför enligt KO:s mening i strid med de principer på vilka marknadsföringslagen bygger.
Därest marknadsdomstolen skulle anse att bolaget inte kunde förbjudas att marknadsföra en och samma produkt under olika benämningar var det enligt KO:s mening angeläget att bolaget ålades att vid marknadsföringen upplysa om att samma produkt såldes även under annan benämning. Vid marknadsföringen hade inte uttryckligen påståtts att Skagerak Båtfernissa var mer lämplig än Trälack Blank vid behandling av båtar. KO fann det dock uppenbart att den konsument som bedömde utbudet av fernissor på marknaden fick intrycket att Skagerak Båtfernissa var bättre lämpad för båtar. Denna villfarelse kunde motverkas om bolaget ålades en upplysningsplikt i enlighet med KO:s andrahandsyrkande.
KO framhöll att hans talan i det aktuella fallet inte innebar att han ansåg att s. k. märkesdifferentiering borde förbjudas generellt. De nackdelar varmed en märkesdifferentiering är förenad därigenom att konsumenternas valsituation försvåras måste emellertid, om förfarandet skulle godtas, uppvägas av klara fördelar för konsumentkollektivet. Närmast till att påvisa sådana fördelar var det företag som tillämpade märkesdifferentiering i det enskilda fallet. Under alla förhållanden måste ett minimikrav vara att nackdelarna av märkesdifferentieringen så långt möjligt eliminerades genom upplysning.
Motpartens talan
Bolaget bestred KO:s talan och anförde bl. a. följande.
KO:s uppgift att det under viss tid hade förelegat receptidentitet mellan de båda produkterna var korrekt. En viktig anledning till att bolaget lanserade Skagerakserien för båtfärger var att det hade visat sig omöjligt att konkurrera inom båtsektorn med i och för sig lämpliga produkter ur standardsortimentet. En särskild båtserie behövdes för att komma in på marknaden för fritidsbåtar.
En stor del av båtfärgsprodukterna kan användas endast till båtar. Båtfärgskonsumenter som grupp skiljer sig starkt från färgkonsumenter i allmänhet. Gruppen är mycket mindre, köpintresse föreligger endast under två månader per år men regelbundet varje år, varukännedomen är större och likaså märkestroheten. Försäljning av färg till båtägare kräver en annorlunda och mera kostnadskrävande marknadsföring, t. ex. skötselråd och bruksan -
NU 1977/78:28
visningar, än beträffande färg i allmänhet och dessutom en särskild båtvårdsserie. Detta sammanhänger bl. a. med att det starkt marknadsledande märket - med en marknadsandel av 70-75 % - sedan länge hade använt sig av en sådan. Skageraks marknadsandel -10-15 % - hade sannolikt vunnits på bekostnad av ett annat märke än det marknadsledande. Bolaget hade alltså ingen stark ställning på båtfärgsmarknaden. Däremot torde det på den övriga konsumentfargsmarknaden vara det ledande märket med en andel av ca 38 %. Båtfärgsmarknaden måste därför från marknadsföringssynpunkt ses som en separat marknad.
De av KO angivna priserna var detaljhandelspriser. Bolagets listpriser på de ifrågavarande produkterna till färghandeln var 10 kr. 20 öre resp. 8 kr. 48 öre. Den verkliga prisskillnaden var dock mindre till följd av skilda rabattsatser. Att bolaget tillämpade olika priser för de båda produkterna vid försäljningen till färghandeln berodde helt och hållet på kostnadsskillnader. Båtfernissan belastades med högre provningskostnader och såldes i mindre kvantiteter. Styckkostnaden för emballage, lagring m. m. var också högre. Båtprodukternas karaktär av säsongprodukter medförde ytterligare betydande merkostnader. Prisskillnaden kompenserade inte bolaget för de högre kostnaderna beträffande båtfernissan.
Bolaget ville i första hand göra gällande att Skagerak Båtfernissa och Trälack Blank var olika produkter från marknadsföringssynpunkt. I färgbranschen liksom i många andra branscher haren viss märkesvara inte någon en gång för alla given teknisk definition, utan ändringar görs från tid till annan av recept eller specifikation. Produktbenämningen däremot bibehålls oförändrad så länge som det är naturligt att se varan som samma kommersiella produkt. Produktbenämningen är en värdefull good-will-bärare och ett viktigt långsiktigt redskap i marknadsföringen, likaså förpackning och utstyrsel. En produkt är alltså någonting dynamiskt och bestämt snarare till funktion än till tekniskt innehåll. Även om det skulle anses vara fråga om samma produkt är det legitimt att profilera en viss vara för att kunna bearbeta skilda konsumentgrupper. Den i ärendet aktuella märkesdifferentieringen hade f. ö. tillkommit av en slump. En fernissa av ”trälack”-kvalitet som vid ett tillfälle hade medtagits vid bolagets fortlöpande provningar av båtfernissa hade visat sig ge bästa resultat. På grund härav kom de båda märkena att under viss tid ha samma recept.
Enligt varumärkesrätten finns, hävdade bolaget, en principiell rätt att använda olika varumärken för samma tekniska produkter. Bolaget insåg väl att vissa slag av märkesdifferentiering i vissa situationer kan bedömas som olämpliga. Däremot hävdade bolaget att själva märkesdifferentieringen som sådan inte kunde angripas som otillbörlig enligt marknadsföringslagen. I det aktuella fallet var det fråga om en legitim och på intet vis olämplig differentiering. Den innebar för konsumenternas del ett värdefullt hjälpmedel för att underlätta valet av olika färgprodukter genom att produkter för behandling av båtar hade sammanförts under gruppnamnet Skagerak. Ett
NU 1977/78:28
ingripande enligt marknadsföringslagen skulle vidare vara oförenligt med de konkurrensrättsliga principerna. Bolaget hade med hjälp av märkesdifferentieringen lyckats ta sig in på båtfärgsmarknaden och därvid förstärkt konkurrensen på denna.
Marknadsdomstolens beslut
Marknadsdomstolen fann att bolagets marknadsföring inte var otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen. KO:s talan lämnades således utan bifall.
KO:s förstahandsyrkande var enligt marknadsdomstolen så generellt utformat att dess räckvidd sträckte sig långt utöver vad som erfordrades för att förhindra ett upprepande av den påtalade marknadsföringen. Ett sådant förbud kan icke lagligen utfärdas med stöd av marknadsföringslagen, sade domstolen.
Beträffande andrahandsyrkandet anförde domstolen följande.
Vid bedömningen av huruvida en åtgärd är att anse såsom otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen bör enligt lagens förarbeten hänsyn tas i första hand till konsumenternas behov av skydd mot metoder som är vilseledande eller som på annat sätt försvårar för dem att träffa ett rationellt val mellan olika utbjudna varor och tjänster (prop. 1970:57 s. 63 f.).
Märkesdifferentiering förekommer i en rad olika former. Allmänt förstås härmed det förhållandet att identiska eller nästan identiska produkter, tillverkade inom samma företag, saluförs under olika märkesnamn. Märkesdifferentiering innefattar inte i sig något vilseledande men kan i förening med andra åtgärder från marknadsförarens sida möjliggöra ett vilseledande av de konsumenter till vilka produkten riktar sig. Frågan var då om något sådant vilseledande kunde anses föreligga i det aktuella fallet.
KO:s förbudsyrkande var inte knutet till prissättningen på de båda produkterna, men KO syntes vid sitt ställningstagande ha fäst avseende vid den aktuella prisskillnaden. Om bolaget i en serie av båtprodukter tillhandahöll en särskild förpackning av fernissa för båtändamål med särskild bruksanvisning och därmed ansvarade för att fernissan var avpassad för det speciella användningsområdet skulle det, om priset på båtfernissan var detsamma som priset på trälacken, knappast kunna hävdas att förfarandet innefattade vilseledande av konsumenterna. I det aktuella fallet var emellertid priset på de båda produkterna inte detsamma, och frågan blev då om prisskillnaden borde föranleda en annan bedömning. Riktigheten av bolagets uppgifter om att marknadsföringen av båtfernissa var mer kostnadskrävande än försäljningen av annan fernissa hade inte bestritts av KO.
Syftet med märkesdifferentieringen var att bolaget, i konkurrens med andra fabrikat på området, ville förenkla informationen till konsumenterna om att bolaget tillhandahöll en för båtändamål lämplig fernissa. Inte minst i ett konkurrensläge som det aktuella, där ett företag hade en liten marknadsandel på ett speciellt produktområde, kunde märkesdifferentiering av detta
NU 1977/78:28
slag vara en mer effektiv och mindre kostnadskrävande konkurrens- och informationsåtgärd än andra tänkbara åtgärder. Frågan var då om prisskillnaden var större än som motiverades av de speciella kostnader som var förknippade med marknadsföringen för båtändamål. Marknadsdomstolen kunde inte finna att så var fallet. Den aktuella prissättningen innebar att försäljningen till båtkonsumenterna fick bära de kostnader som var föranledda av den. Det var därför inte vid den föreliggande prisskillnaden vilseledande att vid försäljning av Skagerak Båtfernissa underlåta att upplysa om att samma fernissa tillhandahölls under annan beteckning för andra ändamål.
KO hade också hävdat att den aktuella marknadsföringen försvårade konsumenternas val mellan olika produkter. Bolagets nämnda informationsåtgärder medförde enligt marknadsdomstolens mening att båtkonsumenterna effektivt upplystes om bolagets båtfernissa såsom ett av de på marknaden förekommande produktalternativen. Så långt underlättades konsumenternas val. Med hänsyn härtill och till vad marknadsdomstolen uttalat om arten av och bakgrunden till prisskillnaden ansåg domstolen sammanfattningsvis att den aktuella marknadsföringen inte på ett otillbörligt sätt försvårade konsumenternas produktval.
A vvikande mening inom marknadsdomstolen
Inom marknadsdomstolen anmäldes avvikande mening av ordföranden, justitierådet Peter Westerlind, och av tre andra ledamöter. Reservanterna uttalade bl. a. följande.
Märkesdifferentiering är en mycket utbredd företeelse på marknaden. Prövningen av om den här aktuella marknadsföringen var att anse såsom otillbörlig i marknadsföringslagens mening borde därför ske under hänsynstagande till förhållandena kring marknadsdifferentiering i allmänhet. Genomgående torde det förhålla sig så, att det i första hand är i näringsidkarens intresse som märkesdifferentiering tillämpas. I den mån märkesdifferentieringen bidrar till en effektivare konkurrens på marknaden åstadkoms emellertid från samhällelig synpunkt önskvärda effekter som även konsumenterna är betjänta av.
Med hänsyn till att användningen av märkesdifferentiering i huvudsak sker i näringsidkarens intresse och till att märkesdifferentiering i allmänhet utgör sådan metod som försvårar konsumenternas möjligheter att orientera sig på marknaden måste det anses rimligt att de former av märkesdifferentiering som i alltför hög grad försvårar konsumenternas valsituation bedöms såsom otillbörliga enligt marknadsföringslagen. Vid ett sådant övervägande bör i första hand konsumenternas intressen beaktas. Vilka omständigheter som vid en värdering enligt marknadsföringslagen skall anses ha särskild betydelse för märkesdifferentieringens betecknande såsom otillbörlig får fastläggas genom marknadsdomstolens fortlöpande rättsgestaltning.
NU 1977/78:28
15 Märkesdifferentiering är inte i sig att anse såsom otillbörlig marknadsföring. Att såsom i förevarande fall tillämpa en märkesdifferentiering, där den presumtive köparen inte bereds minsta möjlighet att inse att den ena varan, som utbjuds till ett betydligt högre pris än den andra, är helt produktidentisk med den billigare varan, måste dock anses såsom en vilseledande och därmed otillbörlig marknadsföring.
KO:s förstahandsyrkande avvisades även av reservanterna, ehuru med en annan motivering än majoritetens. Däremot borde enligt reservanterna andrahandsyrkandet - om upplysningsplikt - bifallas och vitet för den händelse informationsplikten inte fullgjordes bestämmas till 100 000 kr. Genom att bolaget åläggs en sådan upplysningsplikt som begärts kommer, sade reservanterna, de för konsumenterna negativa verkningarna att motverkas i sådan utsträckning att bolagets märkesdifferentiering inte längre framstår såsom otillbörlig enligt marknadsföringslagen.
Vissa rättsfrågor med anknytning till ärendet
I handlingarna rörande det ovan refererade ärendet hos marknadsdomstolen ingår en översikt av professorn i civilrätt vid Stockholms universitet Ulf Bernitz över vissa i sammanhanget aktuella rättsfrågor. Översikten har kommit till på begäran av KO:s motpart. Författaren förklarar emellertid att hans avsikt har varit att - utan att ingå i bedömning av själva yrkandena i målet - sammanställa en översikt över vissa bakomliggande rättsfrågor som ter sig centrala. I översikten anges sammanfattningsvis följande utgångspunkter för bedömningen av frågor om märkesdifferentiering.
Att en näringsidkare begagnar sig av flera varumärken, också för samma produkt eller slag av tjänst, utgör i och för sig en normal och förutsedd varumärkesanvändning. Detta är en grundläggande utgångspunkt både för Pariskonventionen och för den nationella varumärkeslagstiftningen i länder med marknadsekonomi, häribland Sverige. Varumärkeslagstiftningen ser nämligen varumärket såsom ett individualiseringsmedel knutet till näringsidkaren och ej som ett identifieringsmedel för en viss specifik produkt eller tjänst. Skälen till att näringsidkare inte sällan tillämpar varumärkesdifferentiering är högst olikartade. I vissa situationer torde varumärkesdifferentiering medföra positiva konkurrenseffekter som får antas ytterst komma också konsumenterna till godo. I andra situationer kan tillämpningen av varumärkesdifferentiering utgöra ett missbruk som innefattar skadlig konkurrensbegränsning, och marknadsdomstolen har då möjlighet att ingripa enligt 5 § konkurrensbegränsningslagen. I åter andra situationer förefaller varumärkesdifferentiering kunna missbrukas i näringsidkares marknadsföring på ett sätt som innefattar otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen. Främst torde härvid märkas fall av varumärkesdifferentiering som verkar vilseledande. Dylika fall kan ses som en specialtyp av vilseledande varumärkesanvändning vid marknadsföring. Vilseledande varumärkesdiffe -
NU 1977/78:28
rentiering synes föreligga närén näringsidkares marknadsföring i visst fall har givits en sådan utformning att konsumenterna av varan eller tjänsten bibringas en till varumärkesdifferentieringen knuten, oriktig föreställning om vad som marknadsförs. Det kan härvid erinras om att Pariskonventionen utgår från att ingripande kan ske mot konkurrensåtgärder som innefattar vilseledande varumärkesanvändning och att etiska synpunkter är grundläggande för bedömningen enligt 2 § marknadsföringslagen.
Varumärkesutredningen
Varumärkesutredningen (Ju 1974:10; ordförande: justitierådet Anders Knutsson) har i uppdrag att göra en översyn av varumärkeslagstiftningen m. m. En av uppgifterna är att utarbeta förslag till de ändringar och kompletteringar av den svenska varumärkeslagstiftningen som behövs vid ett tillträde till den överenskommelse om internationell varumärkesregistrering, Fördraget om registrering av varumärken (Trademark Registration Treaty, TRT), som antogs vid en diplomatisk konferens i Wien år 1973. En översyn av varumärkeslagstiftningen är emellertid, sägs i utredningsdirektiven, önskvärd också från andra utgångspunkter:
1 dagens moderna konsumtionssamhälle spelar varumärkena en viktig roll för att identifiera olika varor. Denna roll har förstärkts genom utvecklingen inom varudistributionen. Varuutbudet ökar ständigt och den enskilde konsumenten,som i allt mindre omfattning kan få personlig handledning vid sitt val av vara, är ofta hänvisad till den ledning som han kan fä genom olika varukännetecken, framför allt då varumärkena. Med hänsyn till den roll som dessa spelar är det viktigt att vi har en lagstiftning om varumärken som är avpassad till tidens krav. De sakkunnigas uppdrag bör därför inte begränsas till sådana frågor som har samband med ett svenskt tillträde till TRT utan omfatta en mera allmän översyn av lagstiftningen på området. Härvid bör särskilt konsumentpolitiska synpunkter tillmätas stor vikt.
I detta sammanhang erinrar direktiven om den möjlighet till ingripande mot användning av vilseledande varukännetecken som (numera) marknadsföringslagen erbjuder. Det betecknas som angeläget att även varumärkeslagen är utformad på ett sätt som bereder allmänheten ett gott skydd mot vilseledande varukännetecken. De sakkunniga skall undersöka vilka möjligheter som finns att i varumärkeslagen ytterligare bygga ut det skydd som allmänheten bör ha i detta avseende. En rad speciella frågor som bör tas upp i utredningsarbetet nämns vidare i direktiven. De sakkunniga har också frihet att ta upp andra frågor inom varumärkesrätten som kan bli aktuella under utredningsarbetet.
NU 1977/78:28
17 Utskottet
Med märkesdifferentiering (varumärkesdifferentiering) förstås i första hand att identiska eller praktiskt taget identiska produkter, tillverkade inom samma företag (koncern), saluförs under olika märkesnamn - och därvid ofta till olika pris. Märkesdifferentiering förekommer i Sverige särskilt i fråga om konsumentkapitalvaror men också i fråga om andra varor, även s. k. dagligvaror. Motionären kritiserar detta system och vill att riksdagen skall begära att regeringen lägger fram förslag till åtgärder mot märkesdifferentiering.
De problem som kan uppkomma för konsumenterna till följd av märkesdifferentiering kan sammanfattas i att konsumenternas val försvåras, att varukostnaderna ökar och att konkurrensen minskar. I en del fall torde emellertid märkesdifferentiering vara förmånlig för konsumenterna. Den kan t. ex. bidra till ökad konkurrens genom att möjliggöra att en vara utom på traditionellt sätt saluförs via en lågpriskanal.
Frågan i vad mån märkesdifferentiering skall kunna angripas inom varumärkeslagstiftningens ram prövas f. n. av varumärkesutredningen (Ju 1974:10).
Konkurrensbegränsningslagen (1953:603) och marknadsföringslagen (1975:1418) ger vissa möjligheter till ingripanden mot märkesdifferentiering som bedöms ha skadliga verkningar. Av stort intresse är ett aktuellt rättsfall - refererat ovan - där marknadsdomstolen på talan av konsumentombudsmannen (KO) prövade om marknadsföring av en viss produkt under två olika varumärken till skilda priser var otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen såsom vilseledande för konsumenterna. Majoriteten inom domstolen lämnade KO:s talan utan bifall. Härav bör man dock inte dra slutsatsen att marknadsföringslagen är verkningslös i samband med märkesdifferentiering. Omständigheterna i det berörda fallet var delvis speciella. Räckvidden av 2 § kan komma att prövas i nya ärenden rörande märkesdifferentiering. Därtill kommer att bestämmelsen i 3 § - om åläggande för näringsidkare att lämna information som har särskild betydelse för konsumenterna - inte kunde åberopas i detta fall, eftersom den är av yngre datum än den påtalade åtgärden. KO har, bl. a. i intervjuer, förklarat att han avser att i en nära framtid bringa ett nytt fall under marknadsdomstolens prövning och då lägga även 3 § till grund för sin talan.
Av diskussionen i ämnet, vilken har belysts genom referat i det föregående, framgår enligt utskottets mening att något generellt förbud mot märkesdifferentiering f. n. knappast kan komma i fråga. Här som ofta eljest på det marknadsrättsliga området gäller det i stället att genom rättspraxis få gränser uppdragna mellan godtagbar och icke godtagbar tillämpning av en omdiskuterad metod. Den fortsatta aktivitet beträffande fall av märkesdifferentiering som KO har aviserat är från denna utgångspunkt väsentlig.
Vid sidan av de åtgärder som kan grundas på konkurrensbegränsnings -
NU 1977/78:28
lagen och marknadsföringslagen kan den allmänna konsumentupplysning som bedrivs av samhällets konsumentpolitiska organ och i massmedierna vara ett betydelsefullt medel i kampen mot skadlig märkesdifferentiering. Utskottet förutsätter att konsumentverket beaktar frågan om märkesdifTerentiering även vid planeringen av verkets allmänna information.
Mot bakgrund av vad här anförts finner utskottet inte någon framställning i ämnet till regeringen vara motiverad.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1976/77:1239.
Stockholm den 6 december 1977
På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG
Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Arne Blomkvist (s), Nils Erik Wååg (s), Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Karl-Anders Petersson (c), Ivar Högström (s), Rune Ångström (fp), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).
GOTAB 57109 Stockholm 1977