Med anledning av motion om avgifter för banktjänster

NU 1977/78:54

Näringsutskottets betänkande 1977/78:54

med anledning av motion om avgifter för banktjänster Ärendet

I motionen 1977/78:1296 av Sune Johansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen av regeringen begär[förslag till] ändring i gällande banklagstiftning, så att riksbanken i framtiden blir beslutande organ för bankavgifternas storlek.

Motionen

Motionärerna anför att det inte finns några fasta regler för de avgifter som bankerna tar ut av sina kunder för olika tjänster och att avgifterna till följd därav varierar kraftigt mellan olika banker. Bankerna gör en subjektiv, skönsmässig bedömning av vilken avgift de skall ta ut, säger motionärerna och menar att det kan ifrågasättas om bankernas arbete är så omfattande att det står i relation till avgifternas storlek. Härvidlag borde i stället samhället ha ett avgörande inflytande.

Gällande bestämmelser

Enligt kungörelsen(1956:519) med vissa föreskrifter enligt lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden har bankinspektionen befogenhet att i fråga om bankväsendet och övrig verksamhet som är föremål för bankinspektionens tillsyn inhämta uppgift jämlikt lagen. Bankinspektionen har vidare enligt instruktionen (1970:538) för bankinspektionen att bl. a. följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om prisoch konkurrensförhållanden i fråga om bankväsendet.

Redogörelse beträffande priser och avgifter på banktjänster

Bankinspektören Hans Henrik Abelin har i Svenska bankföreningens tidskrift Ekonomisk revy nr 1978:3 publicerat en redogörelse med rubriken Priser och avgifter på banktjänster - några reflexioner sett ur bankinspektionens synvinkel. Den återges här med ett särskilt markerat tillägg.

Bakgrund

Före februari 1975 rådde ett tariffsamarbete mellan affärsbankerna. Samarbetet medförde att alla banker höll i princip samma priser och avgifter

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 54

NU 1977/78:54

för de tjänster som respektive bank tillhandahöll sina kunder. Efter ingripande från näringsfrihetsombudsmannen (NO) upphörde tariffsamarbetet i allt väsentligt och bankerna hade att i fortsättningen ta ut de priser och avgifter som man ansåg nödvändiga utan hänsyn till övriga banker. Sparbankerna och föreningsbankerna hade ingen egentlig motsvarighet till den typ av tariffsamarbete som gällde för affärsbankerna. Sparbankerna tillämpar emellertid ett slags vägledning i fråga om vissa avgifter och priser på banktjänsterna. Eftersom sparbankerna inte i alla lägen följer dessa rekommendationer, har NO inte ansett att motsvarande konkurrensbegränsning föreligger i detta hänseende som när det gällde affärsbankernas tariffsamarbete.

Syftet med NO:s aktion var att få till stånd en friare konkurrens på prisområdet. Hans tanke var sannolikt att priskonkurrensen på sikt skulle bli effektivitetsfrämjande och medföra prissänkningar till följd av förbättrad kostnadsanalys och kostnadssänkande åtgärder. Ännu har den ökade konkurrensen emellertid inte lett till sänkta priser och avgifter. På grund av bl. a. den kraftiga utvecklingen på löneområdet med starkt stigande kostnader som följd men också till följd av att bankerna blivit alltmera företagsekonomiskt inriktade skedde visserligen en ingående översyn inom avgiftsområdet. En bidragande orsak till att en sådan översyn kom till stånd torde också ha varit svårigheterna för bankerna att via ökade räntemarginaler skaffa sig höjda intäkter. Bankerna, som dittills inte låtit kostnaderna för de olika tjänsterna slå igenom i prissättningen, började alltså att i allt större utsträckning göra kostnadskalkyler och avgiftsbelägga tjänster som inte varit prissatta eller också varit avgiftsbelagda slentrianmässigt. Men i takt med att bankerna började föra en egen prispolitik skedde en explosionsartad utveckling på avgiftsområdet. En rad prishöjningar företogs på olika områden bland banktjänsterna och nya avgifter infördes. På mindre än två år har sålunda bankerna höjt avgiftsnivån med över 50 procent.

Bankinspektionens prisövervakning

Bankinspektionen, som är prisövervakande myndighet när det gäller banker och andra som står under inspektionens tillsyn, har noggrant följt den nya utvecklingen på prisområdet. I slutet av år 1975 gick inspektionen ut med en skrivelse till samtliga bankinstitut och redovisade vissa allmänna synpunkter på prissättningen. I skrivelsen ombads bankerna att årligen senast den 15 januari inkomma med uppgift till inspektionen om de avgifter och priser som debiteras kunderna. Uppgifterna skulle också avse den timersättning som debiteras t. ex. i notariatverksamheten. Om ändring skedde i fråga om avgiftens storlek eller i fråga om annan prissättning, skulle banken anmäla ändringen till inspektionen, dagen för ändringen och grunden för den nya prissättningen. Om en bank tillämpade olika avgifter eller priser i olika regioner, skulle uppgift lämnas även om sådana förhållanden.

NU 1977/78:54

[Bankinspektionens synpunkter på prissättningen gick i huvudsak ut på följande. Principiellt kan fri prissättning sägas råda, men detta innebär inte att principen om kostnadstäckning för tillhandahållna tjänster skall frångås. Bankerna börsålunda sträva efteratt vid prissättningen av sina tjänster uppnå täckning för sina kostnader utan att därvid gå utöver vad som behövs för att sådan täckning skall erhållas.]

Skrivelsen äger fortfarande giltighet. Detta innebär alltså att bankerna fortlöpande skall hålla kontakt med inspektionen beträffande förekommande priser och avgifter på banktjänsterna. Så sker också genom bankernas årliga rapportering till inspektionen och genom att bankerna åtagit sig att före planerat införande av ny avgift eller planerad avgiftshöjning inkomma till inspektionen med besked i dessa avseenden. På detta sätt har inspektionen möjlighet att före avgiftens införande eller ändring bedöma att denna inte är oskälig och, om så behövs, ta upp förhandlingar med banken.

För att man på ett så tidigt stadium som möjligt skulle få klarhet i vilka beräkningsmetoder som borde komma till användning vid prissättningen sammankallade inspektionen under 1976 representanter för olika banker och för bankorganisationerna till sammanträden. I detta sammanhang ville inspektionen också diskutera, hur bankerna på lämpligaste sätt borde informera om priser och avgifter som man debiterar kunderna. Tre arbetsgrupper tillsattes under inspektionens ledning, en grupp för affärsbankerna, en för sparbankerna och en för föreningsbankerna. Arbetet i de två sistnämnda grupperna har i stor utsträckning blivit beroende av arbetet i affärsbanksgruppen. I denna ingick representanter för PKbanken, Skandinaviska Enskilda banken, Handelsbanken, Götabanken och Östgötabanken. Dessutom ingick en företrädare för Bankföreningen. Kontakterna med sparbankerna och föreningsbankerna skedde via respektive bankorganisation. Även fortlöpande sammanträder inspektionen med arbetsgrupperna.

På ett tidigt stadium i diskussionerna framhölls från inspektionens sida,att inspektionen i första hand såg som sin uppgift att stödja bankerna i deras ambition att driva sin rörelse sunt och med insättarnas säkerhet för ögonen. Samtidigt framhöll emellertid inspektionen att konsumenternas intressen måste bevakas också i så måtto att man uppmärksammar att bankerna inte tar oskäligt höga avgifter för sina tjänster. I detta avseende har inspektionen enligt sin instruktion samma uppgifter som statens pris- och kartellnämnd (SPK) har beträffande näringslivet i stort. Inspektionen var angelägen att framhålla att de synpunkter på kalkylmetoder som från inspektionens sida kunde läggas i själva kostnadsresonemangen inte fick betraktas som självklara. Tvärtom kunde det med hänsyn till den individuella bankens sätt att beräkna kostnaderna vara fullt naturligt att banken för samma tjänst bestämmer priset efter andra metoder än en annan bank.

Någon för alla situationer klar och allmängiltig regel för hur priset på en banktjänst bör räknas fram kunde - och kan - bankinspektionen inte ange. Vissa principiella synpunkter anfördes dock från inspektionens sida och

1* Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 54

NU 1977/78:54

borde kunna tjäna som vägledning för de vidare diskussionerna.

En viktig fråga, som snart nog inställde sig, var i vad mån bankerna kunde finna någon anledning att, som en kompensation för den mycket restriktiva räntepolitik som f. n. förs, finansiera sin verksamhet genom höga avgifter och priser. Även om man i resonemangen kunde spåra en tendens till att bankerna i det låsta läget på räntesidan gärna såg en möjlighet att skaffa intäkter genom kraftigt höjda avgifter, kan man dock konstatera enighet om att en klar åtskillnad bör hållas mellan intäkterna via utlåningsräntan, å ena sidan, och intäkterna av avgifter, å andra sidan. Resonemangen förde med andra ord fram till att huvudprincipen för avgiftssättningen bör vara pris efter prestation. Inspektionen har också sökt att i huvudsak följa denna linje.

Med hänsyn till de speciella förhållanden som under hösten 1977 tog sig uttryck i ett allmänt prisstopp, har undantag dock fått göras från nämnda princip. Vidare bör i detta sammanhang framhållas att principen givetvis inte kan upprätthållas i alla lägen. Om kostnaderna för utförandet av diverse tjänster stiger alltför kraftigt, torde det vara svårt för banken att genom en rimlig prissättning skaffa sig kostnadstäckning. Den enda utvägen att i ett sådant läge finansiera underskottet torde vara via ränteintäkterna. Man har mot denna bakgrund anledning fråga sig, om inte under sådana omständigheter ett alternativ till den nuvarande räntepolitiken kunde övervägas utan att för den skull de bärande idéerna i denna behöver raseras. Under alla förhållanden kan ett högt kostnadsläge för bankerna leda till att dessa måste överväga nya möjligheter till rationalisering med en sänkning i vissa fall av servicenivån eller ett eventuellt slopande av vissa kostnadskrävande tjänster som följd.

Allmänna kostnadsresonemang

Diskussionerna med de olika bankgrupperna gav vid handen att bankerna i princip har tre vägar att gå för att fastställa priserna mot bakgrund av de kostnader som man anser bör belasta den ifrågavarande tjänsten. Man utgår härvid från särkostnader, samkostnader och vinstpåslag.

Vad man särskilt försöker att få fram är de olika komponenter som en banktjänst kan sägas bestå av. Så gott som all service som bankerna utför syftar ytterst till att åstadkomma någon form av betalningsverksamhet. Den förutsätter tillgång på organisation och utrustning, både i personellt och materiellt avseende. Kostnaderna för de olika delarna av bankservicen bör så långt möjligt analyseras och mätas. Särkostnaderna, dvs. kostnaderna för det arbete och det material som är nödvändiga för att den ifrågavarande tjänsten skall kunna lämnas, bör härvid fastställas. Givetvis är det inte alltid lätt att slå fast, vilka kostnader som skall hänföras till den ena eller den andra tjänsten. Detta har också från bankinspektionens sida framhållits i diskussionerna med bankerna. Man har emellertid varit tämligen enig om att vissa tjänster kan betraktas som särskilt konsumentberoende eller konsumeptinriktade och att

NU 1977/78:54

viss återhållsamhet vid avgiftssättningen här bör eftersträvas. Detta gäller framför allt vissa tjänster på utlåningssidan. Här kan nämnas t. ex. den service som bankerna ger vid avisering av lån eller uppläggning av olika former av krediter. Ett annat exempel gäller försäljning av resevaluta. Från inspektionens sida har i dessa fall framförts önskemål att banken vid sin prissättning inte överskrider särkostnaderna.

Man har i en del fall ansett att banken vid sin prissättning bör kunna inkalkylera också samkostnader, dvs. kostnader som är gemensamma för flera tjänster och som alltså inte kan hänföras till en viss tjänst/produkt. Detta resonemang innebär sålunda att t. ex. kostnaderna för styrelse, verkställande direktör, stabsorgan m. m. slås ut på flera tjänster och till någon del belastar en viss tjänst. Exempel på tjänster, där sådana kostnader kan tas ut, är vissa former av betalningsservice. Även på utlåningssidan förekommer givetvis också tjänster, för vilka kan utgå både sär- och samkostnader. Generellt kan man säga att samkostnaderna kan leda till ett ca 30-procentigt påslag på särkostnaderna.

Ibland kan det, som tidigare antytts, vara svårt att dra en gräns mellan de tjänster, för vilka banken bör ta ut endast särkostnaderna, och tjänster för vilka även samkostnadspåslag kan ske. I sådana fall kan en lösning vara att frågan avgörs efter samråd med inspektionen. Härigenom kan man bl. a. komma fram till en ståndpunkt, som från principiella utgångspunkter kan vara av intresse också för andra banker med samma avvägningsproblem. Hittills har dock sådana tveksamma fall inte vållat några praktiska olägenheter.

En ytterligare möjlighet för bankerna att prissätta sina tjänster är att räkna med vinstpåslag. Allmänt sett kan det synas naturligt att bankerna kalkylerar med vinstpåslag på avgifter och provisioner när det gäller tjänster utanför inoch utlåningssidan, under förutsättning att dessa inte finansieras via ränteintäkterna. Ett exempel där sådant påslag, åtminstone i princip, ter sig motiverat är notariatverksamheten. Normalt torde ingen vara tvungen att använda sig av en notariatavdelning på bank, eftersom andra möjligheter i regel står till buds. Man kan sålunda anlita advokat, revisor eller någon annan för de uppdrag man vill överlämna till notariatavdelningen. Väljer man att gå till en banks notariatavdelning får man därför - givetvis inom rimliga gränser - betala vad banken anser att uppdragets utförande kostat. Banken är själv medveten om att man här befinner sig i en konkurrenssituation och man tar därför i regel inte särskilt höga timavgifter eller arvoden. Motsvarande resonemang gäller i tillämpliga delar i fråga om utlandssidan. Bankerna har visserligen här i särskild grad en oligopolställning, men konkurrensen är erfarenhetsmässigt tillräckligt hård för att risk inte skall finnas för att bankerna tar ut oskäliga avgifter inom denna sektor.

Det bör i sammanhanget framhållas att bankerna genomgående vid diskussionerna med inspektionen visat förståelse förde avvägningsproblem som man står inför. Samtidigt som bankerna med stor saklighet bidragit - och

NU 1977/78:54

fortlöpande bidrar - till meningsfulla överläggningar i ämnet har de också visat en betydande vilja att nå lösningar, som varit till nytta i vidare mening. Detta har inte minst kommit till uttryck vid de överläggningar som inspektionen nyligen hållit med bankerna i anledning av regeringens önskemål om en mycket intensiv prisövervakning inom näringslivet.

Vissa klagomål

I det föregående har nämnts att vissa avgifter kan sägas vara särskilt konsumentberoende eller konsumentinriktade. Det kanske mest typiska exemplet torde vara aviserings- eller omsättningsavgiften. Denna avgift kallas ibland också förlängningsavgift. Bankerna tillämpade tidigare i fråga om aviseringskostnaden mycket olika prissättning. Ursprungligen tog en del banker, framför allt föreningsbankerna men också åtskilliga sparbanker, inte alls betalt för avisering av förfallande amorteringar och räntor. Detta gäller alltjämt vissa hypoteksinstitut. Efter hand infördes emellertid avgifter och dessa steg snabbt från några kronor till tio kronor per aviseringstillfälle. Samtidigt passade en del banker på att lägga om sina lån från halvårsamortering till kvartalsamortering. Mycket vanligt var att bankerna därvid höjde aviseringsavgiften; höjningar från fem till tio kronor var det vanliga mönstret.

De samtidigt genomförda ändringarna ledde alltså till en fyrdubbling av aviseringskostnaden per år. Förfarandet var särskilt vanligt under år 1976. En mängd klagomål kom in till bankinspektionen, både skriftligen och muntligen. Klagomålen gällde både fyrdubblingen av årskostnaden och det förhållandet att banken ensidigt och utan kundens medgivande lagt om låneamorteringarna från halvår till kvartal. Många ansåg sig lurade på ett sådant tillvägagångssätt från bankens sida. Efter ingående överläggningar inom verksledningen och kontakter med bankorganisationerna skrev bankinspektionen till berörda banker och anmodade dem att i de fall, där man s. a. s. brutit upp gamla lån, se till att omläggningen till kvartalsamortering skedde med kundens medgivande. Om sådant medgivande inte erhölls, borde banken stå kvar vid den tidigare amorteringsplanen. Inspektionens aktion ledde till att några banker fick gå tillbaka till den gamla ordningen i de fall där kunden inte accepterade en omläggning till kvartalsamortering.

Bankinspektionen tillämpade i sitt resonemang två principer. Den ena principen är att ett s. k. bundet lån inte ensidigt kan sägas upp av banken såvida inte förbehåll om detta intagits i låneavtalet. Ett bundet lån innebär nämligen i princip att banken förbundit sig att låta krediten stå kvar så länge avtalet löper. Även om avtalet mellan banken och kunden skulle strida mot banklagens bestämmelser om amorteringsskyldighet, får banken anses skyldig att stå vid sitt ord och hålla sin civilrättsligt ingångna förpliktelse. Det bör dock i sammanhanget påpekas att bundna lån numera förekommer i relativt liten utsträckning och därför i viss mening kan sägas sakna större

NU 1977/78:54

praktisk betydelse.

Men även om banken garderat sig i låneavtalet genom uppsägningsklausul, borde banken inte utan vidare ha rätt att ensidigt säga upp lånet och ändra amorteringsvillkoren. Banken har nämligen - och här kommer den andra av inspektionens principiella synpunkter in i bilden - att enligt banklagen bedriva verksamheten sunt. Banketiska skäl talar härvid för att t. ex. en villaägare, som erhållit ett lån med huset som säkerhet och där amorteringsplanen är upplagd på låt oss säga lOår, inte skall behöva räkna med att banken - under åberopande av uppsägningsklausulen - säger upp lånet redan efter ett år. Han skall inte heller behöva räkna med att lånetiden förkortas i sådan utsträckning att detta påverkar hans möjlighet att betala sin skuld på rimliga villkor. Detta resonemang gäller självfallet under förutsättning att bankens likviditet eller säkerhet inte kräver att en snabbare tillströmning av utlånade medel sker till banken.

Information om priser och avgifter

En viktig fråga, som inspektionen tagit upp med bankerna i samband med resonemangen om priser och avgifter, gäller informationen om dessa. Givetvis är det av intresse för kunderna att de känner till vad de har att betala för olika tjänster som banken erbjuder. Detta är av betydelse både för att kunderna i förväg skall ha klart för sig de förestående kostnaderna och för att de skall kunna jämföra priset med andra bankers avgifter för samma slags tjänst. Tidigare fick inspektionen också ta emot klagomål från allmänheten över att bankerna inte tillkännager priser och avgifter som de tar ut för sina tjänster. Efter överläggningar med bankerna har inspektionen kommit överens med dessa om att de svarar för att skriftlig information - utan anmodan från kundernas sida - lämnas på bankkontoren om de vanligaste priserna och avgifterna. Så gott som samtliga affärsbanker har sörjt för att broschyrer innehållande uppgifter i dessa hänseenden finns utlagda på bankkontoren. Enligt vad inspektionen erfarit kommer också övriga bankinstitut att inom kort lämna motsvarande information.

Den aktuella situationen

Allmänt prisstopp infördes som bekant den 26 augusti 1977. Prisstoppet gällde i första hand varor och tjänster inom näringslivet. Undantagna från bestämmelserna om prisstopp var bank- och försäkringstjänster. Emellertid skrev regeringen till bankinspektionen och anmodade den att ta upp överläggningar inom sitt område i syfte att begränsa prishöjningar så länge prisstoppet varade. Resultatet skulle redovisas till regeringen. Inspektionen kom överens med bankerna om att dessa, så länge det allmänna prisstoppet varade, inte utan speciella skäl skulle höja förekommande avgifter eller införa nya sådana. Prisstoppet löpte ut den 31 oktober 1977. Dessförinnan

NU 1977/78:54

avlämnade regeringen en proposition (prop. 1977/78:45), i vilken SPK ålades att i fortsättningen utöva en mycket intensiv prisövervakning. Denna skulle framfor allt syfta till att företag inom näringslivet inte genom prishöjningar kompenserade sig för löneglidning, minskad försäljningsvolym eller väntade kostnadsökningar.

Regeringens uttalanden i propositionen avsåg SPK:s prisövervakande roll när det gäller näringslivet i stort. De omfattade dock inte uttryckligen banksektorn. Bankinspektionen har dock, bl. a. efter överläggningar med ekonomidepartementet, utgått från att inspektionen inom sitt tillsynsområde skall utöva samma intensifierade prisövervakning som i enlighet med nyssnämnda proposition skall åvila SPK. Inspektionen har uppfattat regeringens önskemål så, att stor återhållsamhet bör eftersträvas när det gäller höjningar av bankernas priser och avgifter och att, i vart fall under år 1978, helst inga andra prishöjningar bör ske än de som uppkommit till följd av den allmänna fördyringen under det senaste året. Inspektionen har i enlighet härmed rekommenderat bankerna att inte höja avgifterna mer än nödvändigt och helst ej över i genomsnitt 10 procent för aktuella tjänster. Givetvis har undantag fått godtas, även om inspektionen i mycket stor utsträckning hållit på 10-procentsrekommendationen.

Inspektionen är medveten om att dess rekommendation innebär ett avsteg från principen om pris efter prestation. Bankerna har emellertid även i den nu aktuella situationen visat förståelse för de framförda önskemålen och förklarat sig beredda att med dessa insatser på avgiftsområdet ta sitt samhällsansvar i det allvarliga ekonomiska läge vi befinner oss i. Hur länge denna situation på prisområdet skall bestå är naturligtvis svårt att ha en bestämd mening om. Sannolikt torde det bli aktuellt att bankerna företar en allmän översyn av avgiftsnivån redan om något år igen. Detta hindrar inte att särskilt angelägna önskemål om höjningar får tas upp fortlöpande.

Framställning till regeringen från Sveriges köpmannaförbund

I en skrivelse som inkom till ekonomidepartementet den 8 november 1977 hemställde Sveriges köpmannaförbund att regeringen i anslutning till upphävandet av det allmänna prisstoppet skulle uppdra åt bankinspektionen att överenskomma med bankväsendet att aviserade avgifter och höjning av avgifter vid insättning på bankräkning av dagskassor samt vid leverans av växelmynt inte skulle verkställas.

Regeringen lämnade framställningen utan åtgärd. I regeringens beslut hänvisades till att bankinspektionen som ett led i den intensifierade prisövervakning som bedrevs redan hade inlett överläggningar med representanter för bankerna i syfte att förmå dessa att så långt möjligt undvika nya avgifter eller höjningar av avgifter på banktjänster.

NU 1977/78:54

9 Utskottet

En väsentlig inkomstkälla för bankerna är de avgifter som de tar ut av kunderna för olika tjänster. Bankerna får nu själva sätta dessa avgifter, som sålunda för likvärdiga tjänster kan variera från bank till bank. I motionen föreslås att banklagstiftningen skall kompletteras med bestämmelser om att riksbanken skall fastställa bankavgifternas storlek.

Bankinspektionen är tillsynsmyndighet för bankerna och skall enligt sin instruktion bl. a. följa utvecklingen av pris- och konkurrensförhållanden i fråga om bankväsendet. De avgiftsvariationer som nu förekommer är delvis ett resultat av att tidigare förekommande tariffsamarbete mellan affärsbankerna har upphört efter ingripande från näringsfrihetsombudsmannen. Som framgår av redogörelsen i det föregående är bankernas prissättning föremål för ingående uppmärksamhet från bankinspektionens sida. I nuläget utövar inspektionen inom banksektorn samma intensifierade prisövervakning som åligger statens pris- och kartellnämnd när det gäller näringslivet i stort.

Utskottet vill understryka att bankinspektionens insatser på detta område är betydelsefulla. Någon åtgärd från riksdagens sida finner utskottet inte anledning till. Motionen avstyrks sålunda.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1296.

Stockholm den 18 april 1978

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s). Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik Wååg (s), Lilly Hansson(s), Karl-Anders Petersson (c), Ivar Högström (s), Ingegärd Oskarsson (c). Lennart Pettersson (s). Sten Svensson (m), Johan Olsson (c) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).

GOTAB 58008 Stockholm 1978