Med anledning av motioner om en enhetlig tandvårdsersättning m. m.
SfU 1977/78:5
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1977/78:5
med anledning av motioner om en enhetlig tandvårdsersättning m. m.
Motionerna
1 motionen 1976/77:1078 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag syftande till införande av enhetlig tandvårdsersättning inom tandvårdsförsäkringen.
I motionen 1976/77:1086 av Per-Eric Ringaby (m)och Karl Leuchovius(m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till en till 4 000 kr. höjd förhandsprövningsgräns inom tandvårdsförsäkringen.
Motionärerna i motionen 1078 framhåller att den nuvarande trappstegskonstruktionen i ersättningssystemet bör bytas mot en enhetlig ersättning.
De uttalar sig inte om ersättningens nivå men anser att alla tänkbara alternativ måste underkastas en noggrann prövning. De menar att en rationalisering skulle vara av största värde för att utvinna mer aktiv vårdtid.
Tandläkarna skulle därigenom kunna ta hand om fler nya patienter för konsultation och för behandling inom rimlig tid därefter. De nuvarande tidsutdräkterna anser motionärerna vara mycket otillfredsställande för såväl patienter som tandläkare.
I motionen 1086 framhåller motionärerna att förhandsprövningar av alla ärenden avseende kostnader under 4 000 kr. f. n. som regel alltid godkänns av kassorna. En höjning av gränsen till denna nivå skulle innebära att man minskade tidsåtgången för kassornas prövningsarbete med nästan hälften och därigenom frigjorde 32 000 timmar för aktiv tandvård. Det motsvarar - menar motionärerna - vård av 20 000 patienter med en genomsnittlig behandlingstid av över en och en halv timme.
Gällande bestämmelser
Fr. o. m. den 1 januari 1974 gäller i Sverige en allmän tandvårdsförsäkring.
Denna är inordnad i den allmänna sjukförsäkringen och omfattar alla försäkrade över 19 års ålder, i ett inledningsskede också åldersgruppen 17-19 år. Försäkringen avser alla former av tandvård, alltså även förebyggande sådan, som ges såväl inom folktandvården som vid odontologisk fakultet och hos privatpraktiserande tandläkare. För försäkringen gäller en särskild tandvårdstaxa avsedd att vara en maximitaxa såväl för den behandling som en till försäkringen ansluten tandläkare utför som för den tandvård som ges vid folktandvårdens olika polikliniker och vid de odontologiska fakulteterna.
1 Riksdagen 1977/78. II sami. Nr 5 Omtryckning
SfU 1977/78:5
2 Av beloppen i tandvårdstaxan skall patienten och försäkringen i regel betala hälften vardera. Överstiger den sammanlagda kostnaden för en behandlingsomgång enligt taxan 1 000 kr., ersätter försäkringen 75 % av den del av kostnaden som överstiger nämnda belopp. Vid en behandlingskostnad på t. ex. 2 000 kr. betalar alltså patienten 750 kr. och försäkringen 1 250 kr. Kostnaden för vissa behandlingar, däribland förebyggande åtgärder, ersätts alltid till 75 procent av försäkringen, medan andra, exempelvis utgifter för ädla metaller och proteständer, helt faller på försäkringen.
Om den beräknade kostnaden för tandvården uppgår till ett högre belopp än 3 000 kr., skall tandläkarens behandlingsförslag underkastas förhandsprövning av försäkringskassan.
I samband med att riksdagen vid 1975/76 års riksmöte behandlade ett av regeringen framlagt förslag till nya anslutnings- och etableringsregler för tandläkare antog riksdagen också ett förslag till åtgärder i syfte att ge nya patienter ökade möjligheter till tandvård inom ramen för tandvårdsförsäkringen (prop. 1975/76:44, SfU 1975/76:15, rskr 66). Systemet, som bygger på ett frivilligt åtagande från Tandläkarförbundets sida, har prövats fr. o. m. den 1 januari 1976 och innebär att försäkrade som är i akut behov av vård - liksom tidigare - skall tas om hand omgående enligt överenskommelse om akut- och jourtandvård mellan de lokala tandläkarföreningarna och huvudmännen för folktandvården. Övriga försäkrade, som saknar tandläkare men som söker tandvård, skall så snart som möjligt och i regel inom 3-6 månader få konsultera tandläkare. Behandling skall därefter äga rum inom tid som är rimlig med hänsyn till konsultationens resultat.
Frågornas tidigare behandling
Såväl frågan om en enhetlig ersättning inom tandvårdsförsäkringen som frågan om en uppräkning av förhandsprövningsgränsen har tidigare prövats av riksdagen. Vid 1975/76 års riksmöte väcktes en motion med yrkande om en enhetlig återbäring om 60 procent för alla tandvårdsarbeten, kombinerad med ett särskilt högkostnadsskydd för mycket dyrbara åtgärder. Vid samma riksmöte yrkades i en annan motion en fördubbling eller rnera av då gällande förhandsprövningsgräns om 2 000 kr. med motivering bl. a. att försäkringskassornas förtroendetandläkare genom en sådan höjning skulle avlastas avsevärt med arbete och därmed i ökad omfattning få tillfälle att ägna sig åt praktisk tandvård.
Socialförsäkringsutskottet framhöll med anledning härav (SfU 1975/76:15) att det, med hänsyn till angelägenheten av att man beredde även försäkrade med begränsade inkomster möjligheter till större tandvårdsarbeten, inte kunde anses motiverat att höja självkostnadsandelen vid sådana arbeten. Utskottet hänvisade också till att införandet av en generell självkostnadsandel om 40 procent kunde antas komma att menligt inverka på den förebyggande vården, för vilken f. n. gäller en självkostnadsandel om endast 25 procent oavsett vårdkostnad. Inte heller ansåg utskottet motionärernas
SfU 1977/78:5
förslag vara förenat med några påtagliga administrativa fördelar, eftersom det förutsatte att man införde ett kompletterande högkostnadsskydd för mycket dyrbara åtgärder.
Yrkandet om en uppräkning av gränsen för forhandsprövning i ersättningssystemet avstyrkte utskottet med i huvudsak den motiveringen att riksförsäkringsverket och dess tandvårdsdelegation hade till uppgift att noggrant följa utvecklingen i fråga om försäkringen och dess effekter på tandvården. Utskottet förutsatte att verket därvid skulle framlägga de förslag till justeringar i ersättningssystemet som verket fann påkallade och utskottet framhöll i sammanhanget att det måste vara en fördel för både patienten och tandläkaren att omfattande vårdavgifter underkastades en förhandsgranskning av försäkringskassan och dess förtroendetandläkare.
Utskottet
I de förevarande båda motionerna behandlas frågor avseende tandvårdsförsäkringens ersättningsnivå och gränsen för forhandsprövning inom tandvårdsförsäkringen.
För tandvårdsförsäkringen gäller en särskild tandvårdstaxa avsedd att vara en maximitaxa såväl för den behandling som en till försäkringen ansluten tandläkare utför som för den tandvård som ges vid folktandvårdens olika polikliniker och vid de odontologiska fakulteterna. Av beloppen i taxan skall patienten och försäkringen i regel betala hälften vardera. Överstiger den sammanlagda kostnaden för en behandlingsomgång enligt taxan 1 000 kr., ersätter försäkringen emellertid 75 procent av den del av kostnaden som överstiger detta belopp. Kostnader för behandling med hel över- eller underkäksprotes och helprotes samt för förebyggande åtgärder ersätts till 75 procent av försäkringen oavsett vårdkostnadens storlek, medan exempelvis utgifter för ädla metaller och proteständer helt faller på försäkringen.
Om den beräknade kostnaden för tandvården uppgår till ett högre belopp än 3 000 kr. skall tandläkarens behandlingsförslag underkastas förhandsprövning av försäkringskassan.
Nils Carlshamre m. fl. yrkar i motionen 1078 utredning och förslag om en enhetlig tandvårdsersättning inom tandvårdsförsäkringen. De framhåller att införandet av en sådan ersättning skulle innebära en rationalisering av försäkringen. Tandläkarna skulle då ha möjlighet att ta hand om fler nya patienter för konsultation och för behandling inom rimlig tid efter den första konsultationen. Motionärerna anser de nuvarande tidsutdräkterna otillfredsställande för såväl patienter som tandläkare. Yrkandet i motionen 1086 av Per-Eric Ringaby och Karl Leuchovius har tillkommit i samma syfte som yrkandet i motionen 1078. Motionärerna har beräknat att en höjning av förhandsprövningsgränsen till 4 000 kr. skulle innebära att man kunde frigöra 32 000 timmar för aktiv tandvård.
Yrkanden av i huvudsak samma innebörd som de nu förevarande
SfU 1977/78:5
behandlades av riksdagen vid 1975/76 års riksmöte. De skäl som socialförsäkringsutskottet därvid anförde mot ett bifall till motionsyrkandena och som redovisats ovan äger enligt utskottets mening alltjämt i hög grad giltighet. Utskottet vill särskilt erinra om att tandvårdsreformen bl. a. bygger på den förutsättningen, att riksförsäkringsverket med biträde av den till verket knutna tandvårdsdelegationen, vari ingår företrädare för såväl tandläkare som tandtekniker, noggrant skall följa utvecklingen i fråga om försäkringen och dess effekter på tandvården i allmänhet, på vårdefterfrågan och på tandtillståndet hos olika befolkningsgrupper och därvid föreslå de justeringar och kompletteringar i systemet som verket kan finna påkallade.
En enhetlig ersättningsnivå så utformad att den inte kräver ett särskilt högkostnadsskydd skulle möjligen kunna innebära vissa administrativa förenklingar. Med hänsyn till att kostnader för förebyggande åtgärder och protesbehandlingar i dag ersätts till 75 procent av tandvårdsförsäkringen, oavsett vårdkostnad, skulle emellertid en enhetlig ersättning behöva fastställas vid minst denna nivå om man inte vill försämra försäkringens ersättning för sådana kostnader och om man vill undvika ett högkostnadsskydd för särskilt dyrbara behandlingar. Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från riksförsäkringsverket kan en enhetlig ersättning om 75 procent beräknas medföra en ökning av utgifterna för tandvårdsförsäkringen på drygt 230 milj. kr., beräknat på 1976 års kostnader. Med hänsyn till vad sålunda anförts är utskottet inte berett biträda yrkandet i motionen 1078.
Vad särskilt angår frågan om förhandsprövningsgränsen inom tandvårdsförsäkringen vill utskottet erinra om att den gräns om 2 000 kr., som tidigare gällde, så sent som den 1 januari i år på förslag av riksförsäkringsverket räknats upp med 1 000 kr. till 3 000 kr. 1 skrivelse till socialdepartementet i december 1976 framhöll verket bl. a. att de taxehöjningar som skett efter tandvårdsförsäkringens genomförande i och för sig endast motiverade en höjning av gränsen med 500 kr. till 2 500 kr. Med hänsyn till att den nya gränsen enligt verkets mening borde kunna tillämpas för en längre tid framåt föreslog emellertid verket att gränsen sattes vid 3 000 kr. Som utskottet tidigare framhållit måste det ligga i både patienternas och tandläkarnas intresse att kostsammare behandlingar underkastas försäkringskassans granskning. Den nuvarande förhandsprövningsgränsen medför att förhandsprövning sker så snart patientens kostnad överstiger 1 000 kr. Detta får anses innebära en skälig avvägning. På grund av det anförda och då det enligt utskottets mening kan förutsättas att riksförsäkringsverket kommer att fortlöpande föreslå de justeringar i gällande ersättningssystem som verket finner påkallade avstyrker utskottet bifall även till motionen 1086.
SfU 1977/78:5 5
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1976/77:1078 och 1976/77:1086.
Stockholm den 16 november 1977
På socialförsäkringsutskottets vägnar SVEN ASPLING
Närvarande: Sven Aspling (s). Eric Carlsson (c), Per-Eric Ringaby (m), Gillis Augustsson (s), Arne Magnusson (c), Helge Karlsson (s). Britta Bergström (fp). Maj Pehrsson (c), Allan Åkerlind (m), Börje Nilsson (s), Gösta Andersson (c), Ralf Lindström (s), Börje Hörnlund* (c), Barbro Engman (s) och Lars-Åke Larsson* (s).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
Särskilt yttrande
av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anför:
Sedan utskottet handlagt förevarande ärende har det kommit till vår kännedom att socialdepartementet i samband med den i fjolårets regeringsdeklaration aviserade översynen av tandvårdsförsäkringens regler om etableringskontroll planerar att också ta upp frågan såväl om enhetlig ersättningsnivå som om höjd förhandsprövningsgräns. Därmed måste yrkandena i motionerna i stort sett anses tillgodosedda varför vi i nuläget avstår från att yrka bifall till motionerna.
■