Med anledning av motioner om samordningen av offentliganställdas tjänstepension med ATP m. m.
SfU 1977/78:9
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1977/78:9
med anledning av motioner om samordningen av offentliganställdas tjänstepension med ATP m. m.
Motionerna m. m.
I motionen 1976/77:681 av Per Gahrton (fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande de f. d. offentliganställda pensionärernas förhållanden.
I motionen 1976/77:694 av Per-Eric Ringaby m. fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar att regeringen på lämpligt sätt skall låta pröva möjligheten att värdesäkra äldre livräntor för före detta offentliganställda.
I motionen 1976/77:1082 av Blenda Littmarck (m) och Nils Carlshamre(m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om lämpliga åtgärder syftande till att ATP på offentliganställdas sidoinkomster ställs utanför samordningen i enlighet med vad i motionen anförts.
Per Gahrton riktar i motionen 681 kritik mot det nuvarande samordningssystemet. Han anser det orimligt att ökningar av folkpensions- och ATPförmåner för den som uppbär statlig eller kommunal pension skall ha betydelse endast i det fall ökningen innebär att nämnda förmåner tillsammans överstiger 65 % av den lön den anställde hade vid avgången med pension. De flesta stats- och kommunalpensionärer har ingen ATP på sidoinkomster trots att de i de flesta fall är tvingade betala ATP-avgift. Om någon däremot under en del av sitt liv haft privata inkomster och sedan statlig tjänst, utgår privat intjänad ATP ograverad, eftersom samordningen enbart gäller sådana pensioner som intjänats samtidigt. Motionären anser att man som princip borde kunna slå fast att den lagfästa rätten till ATP skall ha samma innebörd för offentligt som för privat anställda. Han hänvisar till att Statspensionärernas riksförbund och Pensionerade lärares riksförbund i en gemensam skrivelse till de tre stora löntagarorganisationerna krävt långtgående förbättringar av pensionerna och menar att bl. a. detta klart torde visa att missnöjet bland de f. d. offentliganställda pensionärerna är betydande. Även om dessa pensionärer saknar formell förhandlingsrätt måste - framhåller motionären - riksdagen lyssna på deras synpunkter och via sin lönedelegation visa dem rimlig hänsyn.
Liknande synpunkter har framförts i motionen 1082 av Blenda Littmarck och Nils Carlshamre. De framhåller att det nuvarande samordningssystemet särskilt hårt drabbar dem som inte kan nå upp till en tjänstepension som är lika stor som eller större än högsta ATP. Offentliganställda, som inte har så
1 Riksdagen 1977/78. 11 sami. Nr 9
SfU 1977/78:9
hög slutlön att de når upp till en pensionsnivå motsvarande högsta ATPpension, bör enligt motionärernas mening tillgodoräknas en pension där såväl statliga (kommunala) som privata sidoinkomsterger full utdelning i form av en ATP som inte samordnas med tjänstepensionen.
Per-Eric Ringaby m. fl. framhåller i motionen 694 att tjänstelivräntor före 1973 inom det statliga pensionssystemet fortfarande inte är värdesäkrade och att de inte ens varit föremål för någon uppräkning; exempel finns på livräntor som stått oförändrade sedan 1950-talet. Motionärerna anser det inte rimligt att äldre statsanställda skall vara de enda som inte får kompensation för inflationen. Livräntorna utgår ofta som kompletteringspension till den allmänna pensionen. Enligt gällande samordningsbestämmelser reduceras då tjänstel i vräntan i samma grad som den allmänna pensionen höjs. Detta kan - menar motionärerna - inte godtas. Med hänsyn härtill och till att en värdesäkring av de äldre livräntorna på grund av deras ringa antal kan beräknas medföra en ringa kostnad yrkar motionärerna att regeringen skall pröva möjligheterna att genomföra en sådan värdesäkring.
Motioner av i huvudsak samma innebörd som de förevarande har behandlats av riksdagen vid såväl 1975 som 1976/77 års riksmöten. En utförlig redogörelse för gällande bestämmelser, frågornas tidigare behandling m. m. återfinns i socialförsäkringsutskottets betänkande 1976/77:9. Utskottet hänvisar till denna redogörelse och till vad utskottet i övrigt anfört i nämnda betänkande. I detta sammanhang vill utskottet erinra om att utskottet i betänkandet 1976/77:9 anfört att statspensionerna är värdesäkrade på det sättet att de bestäms på grundval av basbeloppet vid ingången av det år då de utbetalas. Om till följd av basbeloppets ändring folkpensionerna höjs under året höjs också de offentliganställdas pensioner i motsvarande mån.
Uppräkning av äldre livräntor m. m.
Riksdagen antog vid 1976/77 års riksmöte förslag till bestämmelser om uppräkning av äldre livräntor vilka grundas på minst 25-procentig invaliditet (prop. 1976/77:64, SfU 1976/77:21. rskr 201). Bestämmelserna innebär en uppräkning av livräntorna till dem som skadats före år 1955 med 30 96, till dem som skadats under åren 1955-1967 med 20 % och till dem som skadats efter år 1967 med 10 96.
Pensionskommittén har i ett i augusti i år avgivet delbetänkande (Pensionsfrågor m. m., SOU 1977:46) föreslagit att samtliga livräntor enligt den av riksdagen vid 1975/76 och 1976/77 års riksmöten beslutade lagstiftningen om ersättning vid skada i arbetet skall standardsäkras genom en i förhållande till värdesäkringen fristående uppräkning den 1 januari varje år. Uppräkningen grundas på utvecklingen mellan två på varandra följande kalenderår av summan av de aktiva förvärvsarbetandes löner enligt nationalräkenskaperna,
SfU 1977/78:9
sedan hänsyn tagits till förändringar i sysselsättningen och det allmänna prisläget. Uppräkning skall enligt förslaget ske första gången med verkan fr. o. m. den 1 januari 1978 och avse också sådana livräntor enligt äldre lagstiftning som kan anses ersätta ett inkomstbortfall. Förslaget i denna del innebär att äldre livränta som utgår till försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel liksom livränta som utgår til! försäkrads efterlevande skall räknas upp efter väsentligen samma grunder som de nya arbetsskadelivräntorna.
Utskottet
I motionerna tas bl. a. upp frågor rörande samordningen av offentliga pensioner och pensionsförmånerna inom den allmänna försäkringen. De i motionerna framställda yrkandena och skälen härför redovisas i inledningen till detta betänkande.
Motionsyrkanden av samma innebörd som de nu förevarande har tidigare prövats av utskottet. Senast skedde det förra året. De skäl mot bifall till motionerna som utskottet därvid framförde (SfU 1976/77:9) och som godkändes av riksdagen är enligt utskottets mening alltjämt bärande.
I den allmänna debatten görs stundom gällande att statstjänstemännens folkpension och ATP "förhandlats bort” och att statstjänstemännen genom kollektivavtal ”berövats” sin lagliga rätt till den allmänna försäkringens förmåner. Detta resonemang bygger sannolikt på ett missförstånd. Varje svensk medborgare är enligt lag tillförsäkrad det grundskydd som folkpensionen ger och den ATP han intjänat under sin aktiva tid. Att statstjänstemannen i allmänhet inte får någon direkt fördel i pensionshänseende av inkomster förvärvade vid sidan om den statliga tjänsten sammanhänger - som utskottet tidigare framhållit - med det förhållandet att statspensionen är en kompletteringspension till pensioner från den allmänna försäkringen. Så länge den statliga pensionen är högre än den allmänna pensionen - och det torde vara regel - utgår alltid statlig pension med fulla beloppet. Om däremot folk- och tilläggspension tillsammans vid något utbetalningstillfälle skulle överstiga tjänstepensionens belopp skall det högre beloppet utbetalas. Statspensionären kan alltså aldrig bli sämre ställd i pensionshänseende än den som uppbär enbart förmåner från den allmänna försäkringen.
Utskottet uttalade i sitt betänkande förra året den meningen att frågor avseende offentligt anställdas pensioner borde avgöras efter förhandlingar mellan berörda parter på arbetsmarknaden. Vad sorn vid utskottets behandling av de nu aktuella motionerna muntligen framförts av representanter för de tre största löntagarorganisationerna har styrkt utskottet i denna uppfattning.
Statspensionärerna har genom överenskommelser under senare år mellan de statsanställdas organisationer och avtalsverket erhållit betydligt förbättrade förmåner. Utskottet vill i sammanhanget särskilt erinra om att
SfU 1977/78:9
statspensionerna - i likhet med bl. a. folkpensionen - numera är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet och att vissa statliga lönetillägg - däribland alla de mera betydande - fr. o. m. i år grundar rätt inte bara till ATP utan också till statspension.
Vad särskilt angår frågan om äldre livräntor vill utskottet erinra om att riksdagen vid förra riksmötet antog bestämmelser om viss uppräkning av livräntor vilka grundas på minst 25 96 invaliditet och att pensionskommittén i ett i år avlämnat delbetänkande (Pensionsfrågor m. m., SOU 1977:46) föreslagit att alla livräntor enligt den lagstiftning om ersättning för skada i arbetet,som trätt i kraft den 1 juli i år, skall standardsäkras. Uppräkning skall enligt förslaget ske första gången med verkan fr. o. m. den 1 januari 1978 och avse också sådana livräntor enligt äldre lagstiftning som kan anses ersätta ett inkomstbortfall.
På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till samtliga motioner.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår
1. motionen 1976/77:681,
2. motionen 1976/77:694 och
3. motionen 1976/77:1082.
Stockholm den 7 december 1977
På socialförsäkringsutskottets vägnar SVEN ASPLING
Närvarande: Sven Aspling (s), Eric Carlsson* (c), Per-Eric Ringaby (m), Gillis Augustsson (s), Arne Magnusson (c), Helge Karlsson (s), Britta Bergström (fp), Doris Håvik (s). Maj Pehrsson (c), Eric Marcusson (s), Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström (s), Elis Andersson (c), Barbro Engman (s) och Martin Olsson (c).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anser dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
I motionerna — (= majoriteten s. 3) — detta betänkande.
I den -- (= majoriteten s. 3) -- försäkringens förmåner. Detta är en polemisk beskrivning av situationen. Varje svensk --(= majoriteten s. 3) — aktiva tid. Men det går inte att förneka att denna lagfästa rätt inte får fullt ut samma innebörd för offentliganställda som för privatanställda. De här
SfU 1977/78:9
påtalade skillnaderna i det beräkningssätt som de slutgiltiga pensionerna grundas på för å ena sidan de ofTentliganställda och å den andra de privatanställda beror på att som ett resultat av förhandlingarna mellan parterna på den offentliga sidan de offentliganställdas pensioner bruttosamordnas.
Utskottet är väl medvetet om att detta är och bör förbli en fråga där den fria förhandlingsrätten skall respekteras, en mening som också vid utskottets behandling av de nu aktuella motionerna muntligen framförts av representanter för de tre största löntagarorganisationerna. - Utskottet vill dock erinra om att statsmakterna har ett speciellt ansvar i detta fall. Regeringen utgjorde förhandlingspart när samordningen kom till. - Vidare står det fullt klart att det offentliga pensionssystemet har en del påtagliga fördelar framför det system som tillämpas på den enskilda sektom. Detta torde vara förklaringen till att bruttosamordningen ursprungligen införts och nu trots den sänkta pensionsåldern inom den allmänna försäkringen bibehållits med löntagarparternas goda minne. Ett nettosamordningssystem hade annars berett mark för en ordning där folkpensionen och ATP inte samordnats för ofTentliganställda men det hade, som antytts, inneburit försämringar i andra avseenden. Att den offentliganställde i allmänhet inte får någon direkt fördel i pensionshänseende av inkomster förvärvade vid sidan om den offentliga tjänsten sammanhänger alltså med det förhållandet att tjänstepensionen är en kompletteringspension till pensioner från den allmänna försäkringen. Så länge tjänstepensionen är högre än den allmänna pensionen - och det torde vara regel - utgår alltid tjänstepensionen med fulla beloppet. Om däremot - - (= majoriteten s. 3) -- beloppet utbetalas. Den offentliganställde, som gör arbetsinsatser på fritiden för att förbättra sin ekonomi och för att sedermera nå upp till en pensionsnivå som överstiger vad vederbörande eljest skulle ha nått, finner ofta när pensionen så småningom betalas ut att hans arbetsinsats i sistnämnda avseende varit förgäves. Detta är inte minst beklagansvärt när det gäller offentliganställda med låga och medelmåttiga slutlöner. Den privatanställde i motsvarande slutlöneläge skulle visserligen utan extra arbetsinsatser få något lägre slutpension, men alla inkomster förvärvade genom sidoarbete skulle bygga på pensionstryggheten upp till i varje fall den maximala tilläggspensionen utan inskränkningar i t. ex. ITP eller motsvarande. Den privatanställde i den aktuella situationen kan således försäkra sig om en bättre ekonomi efter pensioneringen genom att förvärva sidoinkomster.
Innebörden av ATP upplevs således inte vara densamma av den ofTentliganställde som av den privatanställde.
Eftersom det mestadels inte går att göra undantaganden från ATP för de sidoinkomster som kan bli aktuella - undantaganderätten föreslås f. ö. i pensionskommitténs senaste betänkande bli helt slopad - och på den vägen friställa ekonomiskt utrymme för privat pensionsförsäkring, måste enligt utskottets mening utvägar skapas som tillgodoser offentliganställdas berättigade intresse av att förstärka pensionstryggheten genom sidoinkomster. De
SfU 1977/78:9
förbättringar som de senaste årens avtalsuppgörelser resulterat i och som bl. a. innebär att vissa lönetillägg fr. o. m. i år grundar rätt såväl till ATP som till statspension röjer inte på långt när problematiken ur världen.
Man bör ha i åminnelse att alla extrainkomster beskattas hårt, vilket länder den offentlige arbetsgivaren till fördel, liksom att den offentliganställde, som förbättrar sin ATP genom privat fritidsarbete minskar den offentlige arbetsgivarens utgifter i form av kompletteringspension. Vidare inbetalas ATP-avgifter av den offentliganställde eller dennes uppdragsgivare för privata extrainkomster. Om inkomsttagaren själv betalar avgifterna sker det upp till basbeloppstaket och eljest - vilket är det vanligaste - utan hänsyn till försäkringsmässiga begränsningar. Enligt utskottets mening skulle det mot denna bakgrund vara rimligt att ATP grundad på inkomster, som härrör från den enskilda sektorn, i princip betraktades som icke samordningsbar.
Utskottet vill för tydlighetens skull framhålla att inte endast pensioner av tillfälliga privata sidoinkomster utan också av inkomster från sammanhängande perioder av privat tjänst, under vissa betingelser samordnas så med offentlig pension att konsekvenserna blir stötande för rättskänslan.
Vad särskilt -- (= majoriteten s. 4) -- ett inkomstbortfall.
Sådana statliga livräntor, som inte ersätter ett inkomstbortfall utan motsvarar en avkortad statspension, är inte berörda av vad som nu nämnts. Emellertid har utskottet inhämtat sådana informationer som antyder att det är mycket sannolikt att också äldre livräntor av den sistnämnda typen inom en rimlig framtid kan komma att räknas upp. Utskottet hälsar en sådan utveckling med tillfredsställelse.
dels att utskottet under mom. 1 och 3 bort hemställa
att riksdagen med anledning av motionerna 1976/77:681 och 1976/ 77:1082 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
av Britta Bergström (fp) som anför:
Statspensionernas anknytning till basbeloppet har i betänkandet 1976/77:9 fått en ofullständig beskrivning. Där nämns nämligen inte att även de offentliganställdas pensioner höjs om under året folkpensionerna höjs på grund av basbeloppsändring. Denna ofullständighet förklarar delvis innehållet i motionen 1976/77:681.
Vid behandlingen i utskottet av de motioner som redovisas i föreliggande betänkande framkom att statspensionärernas organisation är av den uppfattningen att de yrkesaktivas förbund skall ha förhandlingsansvaret beträffande de offentliganställdas pensioner. Detta kan anses styrka det uttalande som utskottet tidigare gjort att frågor avseende offentliganställdas pensioner borde avgöras efter förhandlingar mellan berörda parter på arbetsmarknaden. Därmed understryks också det riktiga i att utskottet vidhåller denna tidigare intagna ståndpunkt.