Med anledning av propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag m. m. jämte motioner

SoU 1977/78:1

Socialutskottets betänkande 1977/78:1

med anledning av propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1976/77: 149 har regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. arbetsmiljölag,

2. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612),

3. lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av

gods som skall inlastas å fartyg,

4. lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103),

5. lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift,

6. lag om ändring i lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.

Lagförslagen redovisas i bilaga 1 till betänkandet.

Lagrådet har hörts över förslagen till arbetsmiljölag och lag om ändring i byggnadsstadgan och därvid lämnat förslagen utan erinran.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad utskottet anför på s. 9—11.

I samband med propositionen behandlar utskottet helt eller delvis nio under allmänna motionstiden år 1977 väckta motioner, 1976/77: 359,

563, 706, 733, 899, 986, 1118, 1119 och 1309, och sex med anledning av propositionen väckta motioner, 1976/77: 1671—1676. Motionsyrkandena redovisas i följande avsnitt.

Utskottet har inhämtat yttrande från jordbruksutskottet över motionen 1976/77: 1675, såvitt avser yrkandet 15 om en utbyggnad av produktkontrollnämnden. Yttrandet (JoU 1977/78: 1 y) fogas vid betänkandet som bilaga 4.

Motionerna

Under allmänna motionstiden år 1977 väckta motioner I motionen 1976/77: 359 av Paul Jansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om snara åtgärder för att förbättra arbetsmiljön för kyrkogårdsarbetare i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motionen 1976/77:563 av Lars Wemer m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om ändringar i arbetarskyddslagen i syfte att minska arbetshets och utslagning genom att den lokala fack 1

Riksdagen 1977/78.12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

föreningen tillerkänns rätt att stoppa skiftarbete och arbete på obekväm arbetstid, som icke är nödvändigt på grund av tekniska förhållanden.

Motivering till yrkandet finns i motionen 1976/77: 562.

I motionen 1976/77: 706 av Karl Hallgren m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar hos regeringen anhålla att i den kommande arbetsmiljölagstiftningen beaktas vad som anförts i motionen beträffande enmansarbete.

I motionen 1976/77: 733 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt här är i fråga, att riksdagen uttalar

1. att ändrade utredningsdirektiv ges till utredningen om företagshälsovård och yrkesmedicinsk verksamhet enligt principen att all företagshälsovård skall stå fri från arbetsköparinflytande genom att ekonomiskt och organisatoriskt brytas ut ur företagen, ledas av en betryggande arbetarmajoritet och samordnas med landstingens hälso- och sjukvård,

2. att i de föreslagna kompletterande utredningsdirektiven skall anges ett utbyggnads- och utbildningsprogram för full företagshälsovård enligt Företagshälsovårdsutredningens normer (SOU 1968: 44) för samtliga anställda i Sverige,

3. att de grundläggande kostnaderna för all företagshälsovård skall tas ut via avgifter från arbetsköparna,

5. att utredningen om företagshälsovård och yrkesmedicinsk verksamhet ges tilläggsdirektiv i syfte att utredningen skall arbeta fram förslag till (utbyggnad av yrkesmedicinska kliniker på länsplanet och) nödvändiga utbildningsresurser för att kunna uppnå ett uppskattat behov av ca (150 yrkesmedicinska specialister och) 200 yrkeshygieniker före år 1985,

6. att yrkeshygienikerutbildning med arbetarskyddsstyrelsen som huvudman igångsättes hösten 1977, bl. a. som underlag för den begärda framtida yrkeshygienikerutbildningen i ovanstående krav,

7. att kurser i arbetarskyddsfrågor för kvalificerade skyddsombud möjliggörs för 200—500 skyddsombud per år i arbetarskyddsstyrelsens regi och att kurserna utökas stegvis med målsättning att kunna erbjuda kurser för 500 per år fr. o. m. år 1981,

8. att antalet ämnen i hygieniska gränsvärdeslistan utökas från ca 120 ämnen till ca 500,

9. att alla ämnen som misstänks vara cancerframkallande på människan åsätts nollvärde och att inga dispenser kan ges efter år 1980,

10. att den dokumentation som gränsvärdet är satt efter redovisas för varje enskilt gränsvärde,

11. att en generell sänkning till högst en fjärdedel av nu gällande gränsvärden genomföres för att minska riskerna och öka eventuell säkerhetsfaktor,

SoU 1977/78:1

12. att importförbud för asbest och asbesthaltiga produkter införes, där endast utomordentligt restriktiva dispenser kan ges.

Yrkandet 4, som avser tjänster och medel för yrkesmedicinska kliniker, och yrkandet 5, såvitt avser yrkesmedicinska kliniker och yrkesmedicinska specialister, har behandlats av utskottet i det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1976/77: 24.

I motionen 1976/77: 899 av Eivor Marklund m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen uttalar sig för en sådan ändring i arbetarskyddslagens bestämmelser att där inskrivs att kvinna skall ha rätt att amma sitt barn på arbetstid och utan löneavdrag.

Motionen har överflyttats till socialutskottet från arbetsmarknadsutskottet.

I motionen 1976/77:986 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen uttalar att åtgärder bör vidtas för att sörja för utgivning av arbetarskyddsbestämmelser och förteckningar över skadliga ämnen på invandrarspråk.

Motivering till yrkandet finns i motionen 1976/77: 985.

I motionen 1976/77: 1118 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen måtte besluta

1. att hos regeringen anhålla om översyn av de befintliga reglerna i arbetarskyddslagen som skall ha till syfte att skydda minderårig,

2. att hos regeringen anhålla om förslag till ändringar i arbetarskyddslagens bestämmelser om användandet av minderårig i arbete så att ej undantag och kryphål mot huvudreglerna förekommer.

I motionen 1976/77: 1119 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen måtte besluta

1. att hos regeringen hemställa om en översyn av arbetarskyddslagens och allmänna arbetstidslagens bestämmelser om de minderårigas arbetstid,

2. att denna översyn skall ha som uppgift att för riksdagen lägga förslag om borttagande av samtliga undantag från huvudreglerna vad gäller minderårigas arbetstid.

I motionen 1976/77: 1309 av Lars Wemer m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen uttalar

1. att speciellt stora säkerhetsmarginaler bör tillämpas för ämnen som misstänks ha effekter som kan komplicera graviditeter och att nollvärden införes för år 1981, i enlighet med kravet rörande cancerframkallande ämnen,

2. att ämnen som misstänks komplicera graviditeten markeras i hygieniska gränsvärdeslistan på likartat sätt som de cancerframkallande ämnena.

SoU 1977/78:1

4 Med anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1976/77: 1671 av Kerstin Anér (fp) hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1976/77: 149 understryker att de anställda med hjälp av arbetsmiljölagen skall kunna påverka också datoriseringen i arbetslivet.

1 motionen 1976/77: 1672 av Birger Nilsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar att Jämtlands län fr. o. m. budgetåret 1978/79 skall utgöra ett eget distrikt inom yrkesinspektionen.

I motionen 1976/77: 1673 av Rolf Hagel (-) och Alf Lövenborg (-) hemställs att riksdagen med anledning av propositionen 1976/77: 149 beslutar

1. att 3 kap. 7 § andra stycket arbetsmiljölagen ges följande lydelse: I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket skall de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha ansvar för samordningen. Sådan överenskommelse skall vara skriftlig.,

2. att 4 kap. 1 § första stycket andra meningen ges följande lydelse: Längden och förläggningen av rast skall anges på förhand. Ingen rast får vara kortare än 30 minuter.,

3. att i 4 kap. 1 § andra stycket första meningen ”fern timmar i följd” ändras till fyra timmar i följd,

4. att i 4 kap. 6 § första stycket ”trettiosex timmars” ändras till ”sextio timmars”,

5. att 5 kap. 5 § första stycket får följande lydelse: Minderårig får icke anlitas till arbete mer än sju timmar av dygnet eller trettiofem timmar i veckan.

I motionen 1976/77: 1674 av Kurt Hugosson (s) och Lennart Pettersson (s) hemställs, såvitt här är i fråga, att riksdagen i anslutning till behandlingen av propositionen 1976/77: 149 beslutar

1. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om att arbetsmarknadens parter bereds tillfälle att medverka i arbetarskyddsstyrelsens arbete med att utarbeta föreskrifter,

2. att hos regeringen begära att utgångspunkten för de anvisningar till arbetsmiljölagen som arbetarskyddsstyrelsen skall utarbeta skall vara att de anställda genom sina organisationer skall kunna styra datoriseringen inom arbetslivet.

övriga yrkanden i motionen har överflyttats från socialutskottet till andra utskott, nämligen yrkandena 3—5 till arbetsmarknadsutskottet, som behandlar dessa i betänkandet AU 1977/78: 4, och yrkandet 6 till utbildningsutskottet, som behandlar detta i ett kommande betänkande.

I motionen 1976/77: 1675 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs att riksdagen 1.

antar det i propositionen framlagda förslaget till arbetsmiljölag

SoU 1977/78:1

med i motionen föreslagna ändringar (bilaga 2 till betänkandet),

2. uttalar att såväl farliga ämnen som finns på arbetsplatsen som alla ämnen som i den yrkesmässiga hanteringen kan medföra hälsorisker bör förtecknas på arbetsstället,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om en plan för utarbetande av föreskrifter inom arbetarskyddsverket,

4. som sin mening ger regeringen till känna att arbetsmarknadens parter bör beredas tillfälle att i enlighet med vad som i motionen anförts medverka i arbetarskyddsstyrelsens arbete med att utarbeta föreskrifter,

5. hos regeringen begär att permanenta organ med partsrepresentation inrättas för olika verksamhetsområden inom arbetarskyddsstyrelsens tillsynsverksamhet,

6. hos regeringen begär en utredning som syftar till att bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen och i arbetsmiljölagen skall sammanföras i en lag,

7. som sin mening ger regeringen till känna att de fackliga organisationerna bör erhålla full ersättning för kostnader som är förenade med den regionala skyddsverksamheten,

8. som sin mening ger regeringen till känna att suppleanter i yrkesinspektionsnämnderna bör jämställas med ordinarie ledamöter när det gäller kallelse till nämndernas sammanträden och ekonomisk ersättning för uppdraget,

9. som sin mening ger regeringen till känna att yrkesinspektionsnämndemas behörighet bör vidgas till att omfatta även tjänstetillsättningar,

10. hos regeringen begär förslag om formerna för överförandet av den kommunala tillsynen till yrkesinspektionen,

11. som sin mening ger regeringen till känna att skyddsombud eller lokal facklig organisation bör underrättas om ansökningar eller anvisningar enligt miljöskyddskungörelsen,

12. som sin mening uttalar att regler om gränsvärden och andra föreskrifter om arbetsmiljöns utformning bör utformas med utgångspunkt i principen att arbetstagare oavsett kön skall ha tillgång till alla arbeten i arbetslivet,

13. som sin mening uttalar att gravida kvinnor bör ha rätt till sådan tillfällig förändring av sina arbetsförhållanden och arbetsuppgifter att de inte på grund av arbetets art behöver tidigarelägga sin graviditetsledighet,

14. begär att regeringen lägger fram förslag till en flerårsplan för utbyggnad av arbetarskyddsverket,

15. begär att regeringen lägger fram förslag till en flerårsplan för utbyggnad av produktkontrollnämnden med eget kansli,

16. som sin mening uttalar att målet för företagshälsovårdens utbyggnad skall vara företagshälsovård åt alla anställda,

SoU 1977/78:1

17. begär att regeringen skall låta utreda frågan om tillståndsgivning för mätteknisk konsultverksamhet,

18. beslutar att till Arbetarskyddsstyrelsen: Information om arbetsmiljölagen på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 6 000 000 kr.

I motionen 1976/77: 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar

1. att arbetsmiljölagen skall leda till en riskfri fysisk arbetsmiljö utan arbetshets och utslagning och att 2 kap. 1 § ändras enligt förslag i motionen,

2. att alla arbetare skall ha tillgång till företagshälsovård och att

2 kap. 2 § får ett tillägg enligt förslag i motionen,

3. att arbetsmiljölagen stadgar att ämne som misstänks vara hälsooch miljöfarligt inte får användas, att cancerframkallande ämnen skall förbjudas och att gränsvärden skall skydda hälsan under ett helt liv och att 2 kap. 6 § ändras enligt förslag i motionen,

4. att arbetsmiljölagen skall tillerkänna lönearbetarna maktbefogenheter för att åstadkomma en sund och säker arbetsmiljö och att 3 kap. 1 § ändras enligt förslag i motionen,

5. att arbetares rätt att avbryta arbete utvidgas och att den lokala fackliga organisationen är den enda instans som kan pröva åtgärden samt att 3 kap. 4 § ändras enligt förslag i motionen,

6. att ämne skall bevisas ofarligt innan det får användas i arbetslivet och att 3 kap. 9 § ändras enligt förslag i motionen,

7. att pausernas längd, antal och förläggning avgörs av den lokala fackliga organisationen, om inte förhandlingar ger resultat och att 4 kap.

3 § ändras enligt förslag i motionen,

8. att skiftarbete och nattarbete endast får förekomma när produktionsteknik, säkerhetsskäl och allmänhetens behov av service påkallar detta och att 4 kap. 5 § ändras enligt förslag i motionen,

9. att veckovilan skall vara 48 timmar och att 4 kap. 6 § ändras enligt förslag i motionen,

10. att nattvilan för minderåriga som ej fyllt 16 år skall vara mellan 19 och 7 och att 5 kap. 5 § ändras enligt förslag i motionen,

11. att det lokala skyddsarbetet skall organiseras genom förhandlingar, att arbetarparten skall ha strejkrätt och att 6 kap. 1 § ändras enligt förslag i motionen,

12. att skyddsombud, ledamot i skyddskommitté och huvudskyddsombud kan utses från arbetarorganisation, som inte är bunden av kollektivavtal, enligt vad som föreslås i 6 kap. 2, 3 och 8 §§ enligt förslag i motionen,

13. att utbildningen av skyddsombud tillkommer den fackliga organisationen, att arbetsköparna bekostar utbildningen och att 6 kap. 4 § ändras enligt förslag i motionen,

SoU 1977/78:1

14. att fackliga förtroendemän och fackliga experter har fritt tillträde till arbetsplatsen och att en ny lagparagraf, 6 kap. 4 a §, införs enligt förslag i motionen,

15. att skyddsombud har rätt att avbryta allt hälsofarligt arbete och allt ensamarbete samt att endast lokal facklig organisation kan pröva skyddsombuds åtgärd och att 6 kap. 7 § ändras enligt förslag i motionen,

16. att lokal fackförening tillerkänns vetorätt i arbetsmiljöfrågor i vad avser ackords- och prestationsarbete, personalstyrkornas storlek, avbytare, reservstyrkor, tidmätningar, rationaliseringar, produktionsuppläggningar, avskedanden samt vid byggnadslov och att därför en ny paragraf, 6 kap. 7 a §, införs enligt förslag i motionen,

17. att skyddskommitté skall vara forum för förhandlingar mellan parterna och att arbetarparten kan vidta strejk i arbetsmiljöfrågor samt att 6 kap. 9 § ändras enligt förslag i motionen,

18. att yrkesinspektionen skall vara huvudman även för den kommunala tillsynen och att 7 kap. 2 § utgår,

19. att tystnadsplikten för skyddsombud och fackets förtroendevalda skall avgöras av fackföreningens medlemmar och att 7 kap. 13 § ändras enligt förslag i motionen,

20. att straffbestämmelserna i lagen inte gäller facklig organisation eller dess företrädare och att en ny paragraf, 8 kap. 5 §, införs enligt förslag i motionen,

21. att tillsynsmyndighet ej kan förhindra lokal facklig organisations och skyddsombuds rätt att utnyttja strejkrätt, vetorätt och rätten att avbryta arbete och att 9 kap. 5 § får ett tillägg enligt förslag i motionen,

22. att beträffande arbetsmiljön inom försvaret

a) arbetsmiljölagen i fredstid skall gälla inom hela försvaret utan inskränkningar,

b) inga inskränkningar i skyddsombudets rättigheter får förekomma inom försvaret,

c) de värnpliktiga skyddsassistenterna får skyddsombuds status,

23. att hos regeringen hemställa om att berörd myndighet åläggs

a) att utöka antalet ämnen i hygieniska gränsvärdeslistan från ca 120 ämnen till ca 500,

b) att redovisa den dokumentation som ligger till grund för fastställandet av varje enskilt gränsvärde,

c) att genomföra en generell sänkning till högst en fjärdedel av nu gällande gränsvärden för att minska riskerna och för att öka den s. k. säkerhetsfaktorn,

d) att förbjuda import av asbest och asbesthaltiga produkter och att ge dispenser utomordentligt restriktivt,

24. att hos regeringen hemställa om att det skall uppdras åt berörd myndighet att vidta åtgärder för att

a) dels lokal facklig organisation skall ges möjlighet att utarbeta ar -

SoU 1977/78:1

betsmiljöprogram, som skall vara underlag vid förhandlingar om åtgärdsprogram, och att detta skall ske på betald arbetstid, dels studiegrupper bland de anställda kontinuerligt skall kunna studera och utforska sin egen miljö på betald arbetstid, dels i övrigt verka för vad i motionen anförs om planering och förhandsgranskning,

b) att fackföreningens experter, som kallas till arbetsplatsen, ges fritt tillträde och att kostnaderna bestrids av arbetsköparen,

c) att planeringstiderna förlängs, så att fackföreningen och dess experter har möjligheter till meningsfull förhandsgranskning,

25. att hos regeringen hemställa om förslag om kompletteringar av arbetsmiljölagen i syfte

a) att regler för vad som skall gälla som farligt arbete för minderåriga och regler för skiftarbete för minderåriga utformas i enlighet med vad i motionen anförs,

b) att kraftiga straffavgifter och förverkande av egendom eller dess värde skall utdömas för företag, som inte följer arbetsmiljölagen eller förelägganden om förbättringar, och att en bättre tillämpning av straffbestämmelserna garanteras mot enskild arbetsköpare eller dess ställföreträdare som försummar arbetsmiljön i enlighet med vad som anförs i arbetsmiljölagen 8 kap. om ansvar,

c) att arbetarrepresentanterna i arbetarskyddsstyrelsen och i yrkesinspektionsnämnderna skall ha vetorätt när beslut uppenbart strider mot lönearbetamas intresse,

d) att representanter för de handikappade skall ingå i arbetarskyddsstyrelsen och i yrkesinspektionsnämnderna,

26. att uttala att målsättningen för företagshälsovården är företagshälsovård för alla senast år 1985 och att utredningen ”företagshälsovård och yrkesmedicinsk verksamhet” bör ges tilläggsdirektiv, i enlighet med vad som anförs i motionen,

27. att uttala att dygnsmaximeringen bör utgå från att bestämmelserna om allmän och extra övertid utgår ur allmänna arbetstidslagen och att endast arbete som föranleds av fara för liv och egendom får bedrivas utöver ordinarie arbetstid samt att hemställa hos regeringen om förslag till ändringar i allmänna arbetstidslagen i enlighet därmed,

28. att uttala sitt stöd för inrättandet av fackliga arbetsmiljö- och kontrollinstitut, i enlighet med vad som anförs i motionen.

De i motionen under punkterna 1—21 framlagda förslagen till ändringar i och tillägg till lagtexten redovisas i bilaga 3 till betänkandet.

SoU 1977/78:1

9 Utskottet

Inledning

Under 1970-talet har beslut fattats om en rad reformer på arbetslivets område. I detta hänseende kan nämnas de omfattande ändringar som år 1973 gjorts i arbetarskyddslagstiftningen samt tillkomsten av lagen (1974: 12) om anställningsskydd, lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet och semesterlagen (1977: 480).

I propositionen 1976/77: 149 om arbetsmiljölag m. m. framläggs förslag som syftar till fortsatt reformarbete på arbetslivsområdet i linje med de tidigare reformerna. Bakgrunden till propositionen är i korthet följande. Riksdagen hemställde år 1969 (2LU 1969: 58, rskr 273) om en allmän översyn av arbetarskyddslagen (1949: 1). År 1970 tillsattes arbetsmiljöutredningen. Utredningen lämnade år 1972 sitt första betänkande (SOU 1972: 86) Bättre arbetsmiljö. Den år 1973 beslutade delreformen av arbetarskyddslagstiftningen grundades på detta betänkande. Genom reformen ökades på en rad olika sätt de anställdas inflytande över arbetsmiljön. Arbetarskyddsmyndigheterna omorganiserades och förstärktes. Arbetarskyddsfonden, som startade sin verksamhet år 1972, fick ökade resurser och därigenom kunde forskningen intensifieras och en omfattande utbildningsverksamhet om grundläggande arbetsmiljöfrågor genomföras. I början av år 1976 redovisade arbetsmiljöutredningen sitt slutbetänkande (SOU 1976: 1) Arbetsmiljölag jämte tre bilagor (SOU 1976: 2—4) med bakgrundsmaterial till betänkandet. Betänkandet innehöll förslag till arbetsmiljölag, som skall ersätta nuvarande arbetarskyddslag, och arbetsmiljöförordning. Lagförslaget innebar i väsentliga delar en helt ny reglering jämfört med vad som nu gäller. Vid remissbehandlingen av betänkandet ställde sig remissinstanserna i allt väsentligt bakom utredningsförslaget. LO och TCO stödde sig därvid på arbetsplatsremisser där över 100 000 medlemmar deltagit. Vid utformningen av propositionen har endast i ett fåtal fall avvikelse skett från de förslag som utredningen framlagt.

I det följande lämnas en översiktlig redovisning för innehållet i det i propositionen framlagda förslaget till arbetsmiljölag (i det följande benämnd AML). Vid behandlingen av de olika delavsnitten i propositionen ges i allmänhet en mera fullständig redovisning för lagförslaget.

AML är uppbyggd som en ramlag med allmänt hållna bestämmelser. Avsikten är att dessa bestämmelser successivt skall konkretiseras genom föreskrifter som utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen.

AML skall vara allmängiltig och omfatta så gott som allt arbete. Skyddsföreskrifter om tekniska anordningar och farliga ämnen föreslås bli tillämpliga även på ensamföretagarna. Försvaret förs i princip in

SoU 1977/78:1

under lagen. Föreslagna skyddsföreskrifter gäller även elever fr. o. m. grundskolans årskurs 7 samt vårdtagare och värnpliktiga.

I lagförslaget anges de allmänna krav som skall kunna ställas på arbetsmiljöförhållandena. Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Arbetet skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Man skall sträva efter att anordna arbetet så att arbetstagaren själv kan påverka sin arbetssituation.

Enligt lagförslaget är det en grundläggande regel för arbetet i arbetsmiljöfrågor att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att de anställda utsätts för ohälsa eller olycksfall. I vissa avseenden anger förslaget den närmare innebörden av arbetsgivarens förpliktelser. Så är fallet i fråga om bl. a. instruktion och utbildning. I en särskild bestämmelse anges att arbetet skall planläggas och anordnas med beaktande av att människors förutsättningar att utföra arbete är olika. Vidare skall arbetsgivare ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet.

Enligt lagförslaget skall huvudansvaret för arbetsmiljön ligga på arbetsgivaren. Även de anställda åläggs emellertid ett skyddsansvar. Arbetstagare skall använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

I lagförslaget anges också det ansvar i skyddshänseende som skall finnas för dem som framställer eller överlåter anordningar eller ämnen som sedan utnyttjas i arbetslivet. Även för dem som upplåter lokaler eller markområde för arbete föreskrivs ett ansvar. Vidareutveckling sker av de regler som år 1973 infördes om ett särskilt skyddsansvar för dem som driver verksamhet på gemensamt arbetsställe.

Beträffande förhandsbedömning föreslås långtgående befogenheter för regeringen eller, efter regeringens bstämmande, arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om prövning av arbetsprocesser, arbetsmetoder eller anläggningar innan de tas i bruk. Krav på godkännande skall kunna ställas innan maskiner eller andra tekniska anordningar överlåts eller används liksom på fortlöpande kontroller. Även i fråga om användningen av kemiska produkter skall godkännandeprövning kunna införas. Vid sidan härav skall generellt eller i enskilda fall kunna föreskrivas om arbetshygieniska undersökningar. Instrument tillhandahålls för meddelande av föreskrifter om märkning av tekniska anordningar och kemiska produkter. Som ett led i möjligheterna att föranstalta om förhandsbedömning skall kunna föreskrivas skyldighet att anmäla planerade åtgärder av olika slag. När det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt skall användningen av arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller kemisk produkt kunna generellt förbjudas. Vidare föreslås ett allmänt

SoU 1977/78:1

bemyndigande att meddela föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare att låta utföra läkarundersökningar.

I lagförslaget tas liksom i arbetarskyddslagen upp särskilda regler om arbetstidens förläggning och om minderåriga. Nya regler föreslås bl. a. om raster och pauser samt om veckovila. Den allmänna minimiåldern för tillträde till arbete föreslås höjd med hänsyn till de bestämmelser om skolgång som nu gäller. Skyddsreglerna för minderåriga har utformats även med hänsyn till att ungdomen inte får avskärmas från arbetslivet.

Nya regler föreslås när det gäller de anställdas medverkan vid arbetsmiljöns utformning. Skyddskommittéernas och skyddsombudens deltagande redan på planeringsstadiet uppmärksammas sålunda ytterligare. Skyddsombudens möjligheter att ingripa mot ensamarbete utvidgas. Arbetsgivare skall vara skyldig att underrätta skyddsombud om för ändringar av betydelse för skyddsförhållandena. Den enskilde arbetstagaren får en uttrycklig rätt att i farosituationer avbryta sitt arbete för att rådgöra med skyddsombud och arbetsledare. En regel föreslås om att den anställde skall vara fri från skadestånd i sådana fall.

Sanktionssystemet enligt lagförslaget överensstämmer i princip med motsvarande system i arbetarskyddslagen. Arbetarskyddsstyrelsen skall dock i avsevärt ökad omfattning kunna meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter. Vid överträdelse av föreskrift om förprövning m. m skall frihetsstraff kunna följa. Förslaget innebär också att arbetarskydds myndigheternas befogenheter att göra direkta ingripanden stärks. Även möjlighet att i vissa fall förverka egendom föreslås.

Den lokala tillsynen föreslås ske genom allmänna yrkesinspektionens olika distrikt. Sprängämnesinspektionen och elektriska inspektionen försvinner som specialinspektioner enligt arbetarskyddslagstiftningen.

Nya regler föreslås också om fullföljd av talan. Bl. a. skall huvudskyddsombud eller, om sådant inte finns, annat skyddsombud få föra talan mot beslut i ärende enligt AML. Även i byggnadslovsärenden föreslås rätt för skyddsombud att föra talan mot beslut som avser hans skyddsområde.

AML föreslås träda i kraft den 1 juli 1978.

Utskottet anser att de i propositionen angivna riktlinjerna för en modern och framåtsyftande arbetsmiljölagstiftning är riktiga. Lagstiftningen bör garantera en tillfredsställande standard på arbetsplatser och vara en bas för vidare förbättringar (prop. s. 188—189). En av de viktigaste riktlinjerna är att lagstiftningen bör klart spegla att bedömningen av arbetsmiljön skall ske utifrån ett vidare hälsobegrepp; en renodlat teknisk och fysiologisk syn på arbetsplatsens hälsorisker har sålunda efter hand avlösts av en insikt om att man bör sträva efter bästa möjliga arbetsförhållanden också från social och psykologisk synpunkt. Med utgångspunkt i detta betraktelsesätt bör skärpt uppmärksamhet riktas mot

SoU 1977/78:1

såväl fysiska faktorer i arbetsmiljön som omständigheter sammanhängande med arbetets uppläggning och innehåll. Ett krav som också bör ställas är att lagstiftningen måste ge underlag för strävanden att allvarligt tillgodose de arbetandes behov. Med utgående från arbetets centrala betydelse för människans möjligheter till ett fullvärdigt liv bör man med detta krav kunna sikta till att oberoende av skyddssynpunkter skapa betingelser för att arbetet skall främja möjligheterna till arbetstillfredsställelse. Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) kan ses som ett ytterligare instrument för att förverkliga de krav som slås fast i arbetsmiljölagstiftningen. Liksom hittills skall lagstiftningen i första hand vara förebyggande. Som anges i det följande måste arbetsmiljöarbetet också fortsättningsvis grundas på samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. I övrigt hänvisar utskottet i här aktuellt avseende till propositionen. Det finns vidare skäl att särskilt framhålla vikten av att en arbetsmiljölag ger en vid ram för den centrala arbetarskyddsmyndigheten att utfärda generella föreskrifter, som preciserar den arbetsmiljöstandard som i olika hänseenden bör gälla. Genom en sådan lagstiftningsteknik är det möjligt att ingripa med nya föreskrifter i takt med att nya erfarenheter görs och nya rön sker.

De principer som sålunda bör vara vägledande för arbetsmiljölagstiftningen återspeglas väl i förslaget till AML. Utskottet kan också konstatera att propositionen genomgående fått ett positivt mottagande i de motioner som väckts med anledning av denna. Krav på mera långtgående ändringar av propositionen har framställts endast i en partimotion av vänsterpartiet kommunisterna (motionen 1676).

Med hänsyn till vad i nämnda motion anförs vill utskottet särskilt understryka att i lagförslaget en fortsatt utveckling skett av principen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för att en god arbetsmiljö skall åstadkommas. Utskottet vill med anledning härav framhålla att de resultat som hittills uppnåtts på det traditionella arbetarskyddsområdet genom samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare är positiva. Därvid måste naturligtvis beaktas att resultaten i åtskilliga fall är att se som en följd av fackliga krav. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening inte skäl att i en ny lag på det här aktuella området frångå principen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. En konsekvens härav blir att utskottet avstyrker yrkanden från vänsterpartiet kommunisterna i nämnda motion om långtgående maktbefogenheter för arbetstagarsidan. I följande avsnitt i betänkandet tar utskottet upp dessa lika väl som övriga motionsyrkanden. Utskottet anser det dock motiverat att redan här i korthet redovisa sitt ställningstagande till propositionen och till vissa motionsfrågor.

Utskottet tillstyrker att riksdagen utan ändring antar det i propositionen framlagda förslaget till AML. Utskottet tillstyrker också de följdändringar som föreslås i annan lagstiftning. Med anledning främst av

SoU 1977/78:1

motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) förordar utskottet att riksdagen gör vissa uttalanden rörande innebörden av arbetsmiljölagstiftningen. Utskottet förordar dessutom visst ytterligare utredningsarbete, bl. a. om den statliga produktkontrollorganisationen och om en samordning av reglerna i allmänna arbetstidslagen och de regler i AML, som avser arbetstidens förläggning.

Arbetsmiljölagens tillämpningsområde

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde har successivt utvidgats till att omfatta i princip allt arbete som utförs av arbetstagare. I propositionen föreslås att AML skall tillämpas på ännu fler grupper än vad som är fallet enligt arbetarskyddslagen. Utgångspunkten är att lagen skall vara allmängiltig och omfatta så gott som allt arbete. Förslaget innebär bl. a. att bestämmelser om skyddsföreskrifter beträffande tekniska anordningar och farliga ämnen skall gälla även för ensamföretagare. Verksamheten inom försvaret förs i princip in under lagen. Skyddsföreskrifter, som tas upp i lagen, skall gälla även elever fr. o. m. grundskolans årskurs 7 samt vårdtagare och värnpliktiga. Nuvarande undantag för familjemedlemmars arbete slopas, något som får betydelse främst för familjejordbruken.

Utskottet kommer i det följande att närmare behandla AML:s tillämpning på försvaret och inom elevområdet. I övrigt godtar utskottet förslagen i propositionen i här aktuell del utan särskilda uttalanden.

Försvaret

Det föreslås i propositionen att AML i princip skall vara tillämplig inom området för det samlade försvaret. Detta innebär bl. a. att nuvarande undantag för militära övningar slopas. Departementschefen förordar dock att med stöd av bemyndigande i AML (1 kap. 4 §) en bestämmelse tas in i arbetsmiljöförordningen av innebörd att skyddsombuds rätt att avbryta arbete i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande inte skall gälla övning inom försvaret. Vidare föreslås att reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare inte skall vara direkt tillämpliga på de värnpliktiga. Detta innebär bl. a. att de värnpliktiga inte kan verka som skyddsombud eller ledamöter i skyddskommittéer. I propositionen framhålls att ett lämpligt system synes vara att' de värnpliktiga, såsom f. n. sker, utser skyddsassistenter och adjungerade ledamöter i skyddskommittéer. Tillsynen över arbetsmiljön inom försvaret skall utövas av arbetarskyddsmyndigheterna. Den förutsätts i huvudsak ske genom att arbetarskyddsmyndigheterna efter kallelse går in och diskuterar militära frågor och lämnar erforderligt bistånd i övrigt. I propositionen framhålls dock att man bör söka åstadkomma en regelbunden tillsyn även inom försvarets område.

SoU 1977/78:1

14 Förslagen i propositionen överensstämmer i dessa avseenden med arbetsmiljöutredningens förslag. TCO:s representant i utredningen reserverade sig mot utredningens förslag såvitt gällde bl. a. det föreslagna undantaget beträffande skyddsombuds rätt att stoppa verksamheten under militära övningar. Reservanten anförde att det förhållandet, att stopp för en verksamhet ibland kan ge upphov till en ny säkerhetsrisk, inte är unikt för övning inom försvaret och nämnde som exempel skyddsombuds arbete inom andra områden, t. ex. verksamhetsområdena för polis, brandkår och järnvägspersonal. Någon olägenhet av att skyddsombuds stoppningsrätt gäller fullt ut inom dessa och andra områden, där motsvarande situationer som vid övningar kan tänkas uppstå, hade enligt reservanten inte kunnat konstateras. Undantag från AML:s bestämmelser vid övning inom försvaret borde därför inte göras. Reservanten anförde även att tillsynen inom försvarets område borde ske på samma sätt och med samma tidsintervaller som för civil verksamhet och inte endast efter kallelse av part. I remissvaret över betänkandet delade TCO helt reservantens mening.

I motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att AML i fredstid skall gälla inom hela försvaret utan inskränkningar (yrkandet 22 a). Motionärerna preciserar sig i vissa avseenden, nämligen genom att yrka att inga inskränkningar i skyddsombuds rättigheter skall förekomma inom försvaret (yrkandet 22 b) och att de värnpliktiga skyddsassistentema skall få skyddsombuds status (yrkandet 22 c). Motionärerna ansluter sig helt till den uppfattning som TCO enligt det ovan sagda intagit och framhåller dessutom att det är särskilt viktigt att yrkesinspektionen får möjlighet att arbeta på samma villkor inom försvaret som inom andra samhällssektorer. Vad beträffar de värnpliktiga menar motionärerna att det är viktigt att de värnpliktiga får möjlighet att kontrollera tillämpningen av AML, eftersom lagen skall gälla även för dem. De värnpliktiga skyddsombuden bör därför få samina ställning som skyddsombuden har inom arbetslivet i övrigt.

Utskottet instämmer i propositionens förslag att i fredstid AML i princip skall vara tillämplig inom hela försvaret. Som framhålls av departementschefen kan den sociala lagstiftningen inte anpassas efter de extraordinära förhållanden som råder vid krig och beredskap, utan de lagar som stiftas på det sociala området bör skrivas för normala fredsförhållanden. För att försvarsmakten skall fylla sin uppgift i krig måste dock utbildning och övningar bedrivas så realistiskt som möjligt även i fredstid. Militär materiel och militära befästningar, som utformats med hänsyn till största möjliga effekt i krig, måste utnyttjas vid utbildning och övningar i fredstid.

Kravet på krigsanpassning ger den militära övningsverksamheten en i förhållande till civil verksamhet så särpräglad karaktär, att detta enligt utskottets mening motiverar att det i arbetsmiljöförordningen förs in en

SoU 1977/78:1

undantagsbestämmelse beträffande skyddsombuds rätt att stoppa arbete under övning inom försvaret. I detta sammanhang bör även framhållas att kravet på säkerhet för dem som deltar i sådana övningar tillgodoses genom ett system av mycket omfattande och detaljerade säkerhetsföreskrifter. Det kan här särskilt nämnas att enligt den s. k. Säkl F (Säkerhetsinstruktion för vapen och ammunition m. m. Försvarsmakten) gäller beträffande all personal att den, som under övning uppmärksammar något som han bedömer kan äventyra säkerheten, utan dröjsmål skall ingripa. Om omedelbar fara är för handen kan han avbryta verksamheten.

Vad gäller tillämpningen beträffande värnpliktiga av samverkansreglerna i 6 kap. förslaget till AML vill utskottet understryka vad som anförs i propositionen om nödvändigheten av att skyddsombud och ledamot av skyddskommitté har ingående kunskaper och erfarenhet beträffande sitt verksamhetsområde. Med hänsyn till att värnpliktstjänstgöringen är en form av utbildning och att utbildningstiden i de flesta fall inte överstiger åtta månader torde inte de värnpliktiga rent allmänt sett hinna förvärva den kunskap och erfarenhet som skyddsombud och ledamot i skyddskommitté förutsätts besitta. Utskottet anser därför att nuvarande ordning, som innebär att de värnpliktiga utser skyddsassistenter och adjungerade ledamöter i skyddskommittéer, är ett till omständigheterna väl anpassat system. Utskottet vill dock i sammanhanget framhålla betydelsen av att man inom ramen för detta system verkligen bemödar sig om att få till stånd ett aktivt deltagande från de värnpliktigas sida i skyddsarbetet.

Utskottet delar även i övrigt den uppfattning som framförs i propositionen om lagens tillämpning inom försvaret. Med hänvisning till såväl vad i propositionen anförs i detta avseende som vad utskottet ovan uttalat tillstyrker utskottet förslagen i propositionen och avstyrker motionen 1676 i motsvarande del (yrkandena 22 a—c).

Elevområdet

Enligt propositionen skall AML i princip gälla inom hela elevområdet fr. o. m. grundskolans årskurs 7. Liksom när det gäller de värnpliktiga görs emellertid vissa undantag, bl. a. för samverkansreglerna i 6 kap. förslaget till AML.

Utskottet anser att det finns anledning att göra viss åtskillnad mellan äldre och yngre elever när det gäller samverkansreglerna. Utvecklingen på utbildningsområdet under senare år har medfört att antalet vuxna elever ökat avsevärt. Många av dessa, t. ex. inom arbetsmarknadsutbildningen, s. k. AMU-elever, har lång erfarenhet av arbetslivet och finner det självklart att skyddsarbetet skall bedrivas på samma sätt under utbildningstiden som i arbetslivet. Även utskottet anser att starka skäl talar för att samverkansreglerna i dessa fall skall tillämpas fullt ut. Ut -

SoU 1977/78:1

skottet delar departementschefens uppfattning att man beträffande AML:s tillämpning inte bör göra någon åtskillnad mellan elever som genomgår teoretisk utbildning och elever som genomgår praktisk utbildning. Man bör därför enligt utskottets mening överväga att i princip tillämpa samverkansreglema beträffande alla vuxna elever, dvs. inom högskoleområdet samt inom den kommunala och statliga vuxenutbildningen. Även i propositionen framförs denna uppfattning (s. 202). Departementschefen anför att chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Mogård kommer att föreslå regeringen att uppdra åt skolöverstyrelsen och universitets- och högskoleämbetet att tillsammans med arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmarknadens parter närmare utreda dessa frågor. Utskottet utgår därvid från att vad utskottet ovan anfört kommer att beaktas i utredningsarbetet.

Arbetsmiljöns beskaffenhet

Allmänt

De centrala bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet återfinns i 2 kap. 1 och 2 §§ förslaget till AML. Där stadgas att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället (1 § första stycket). Arbetsförhållandena skall anpassas till människomas förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anordnas på sådant sätt, att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation (1 § andra stycket). Arbetet skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en sund och säker miljö (2 §).

I den allmänna motiveringen i propositionen (s. 220—230) framhålls att det är av grundläggande betydelse att AML speglar en helhetssyn på arbetsmiljön. Väsentligt är också att i lagen slås fast att arbetsmiljön skall vara i jämnbredd med den sociala och tekniska utvecklingen i samhället och att kraven skall kunna skärpas i takt med att utvecklingen fortskrider. Man skall vidare ta hänsyn till människans förutsättningar

i såväl fysiskt som psykiskt avseende. Departementschefen framhåller beträffande den psykiska sidan av arbetsförhållandena att det bör lämnas stort spelrum för fortsatt utveckling och för de fackliga organisationernas handlande. Arbetsmiljön är sålunda helt och hållet omfattad av MBL. Frågor om arbetsmiljön i vid bemärkelse behandlas även i annan lagstiftning, t. ex. lagen om anställningstrygghet och lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder. De psykiska och sociala faktorerna utgör enligt departementschefen inte någon avskild grupp av arbetsmiljöfaktorer utan framkommer genom att arbetsmiljön betraktas från psykologisk och sociologisk synpunkt. Den psykosociala aspekten sammanfaller därför i mycket med den helhetssyn på arbetsmiljön som förordas i propositionen. Avsikten är således att de ovan angivna bestäm -

SoU 1977/78:1

melserna skall ge underlag för allsidiga bedömningar från såväl fysiska som psykiska aspekter. Det betonas i sammanhanget att synpunkter från de anställda blir en självklar utgångspunkt vid en allsidig bedömning av arbetsmiljön. Till grund för bestämmelserna ligger enligt departementschefen att arbetet i möjligaste mån skall vara riskfritt i fysiskt och psykiskt avseende men även ge möjlighet till engagemang, arbetsglädje och personlig utveckling. Samtidigt måste hänsyn tas till att arbetstillfredsställelse i hög grad beror av enskilda människor skiftande läggning. Genom bestämmelsen om att arbetet skall anordnas på sådant sätt att arbetstagaren själv kan påverka sin arbetssituation vidgas syftet med arbetarskyddslagstiftningen på ett påtagligt sätt. Departementschefen framhåller att det förebyggande skyddet givetvis kommer att vara utgångspunkten vid bedömningen av hur arbetsmiljön skall utformas. I avvägningen måste dessutom ingå att man i rimlig mån tar hänsyn till tekniska och ekonomiska faktorer liksom till olika samhällsbehov. Ett rationellt produktionssätt fritt från riskabla, tunga och psykiskt onödigt påfrestande moment skall emellertid inte heller vara hela det mål man söker uppnå med arbetsmiljölagstiftningen. Man skall även väga in i vad mån en lösning främjar den anställdes självständighet och ansvar i arbetet. Det framhålls i propositionen att ökat självbestämmande och ökat yrkesmässigt ansvar i vissa fall kan åtadkommas genom självstyrande grupper eller sammansatta arbetsuppgifter och att man vid planeringen av arbetsmiljön skall se till att man tar vara på de möjligheter som finns att tillföra arbetet sådana värden. Av grundläggande betydelse är vidare att arbetsmiljömässiga värderingar förs in redan vid arbetets planläggning och uppläggning. Departementschefen framhåller att redan vid teknisk forskning och tekniskt utvecklingsarbete bedömningar bör ske även av miljömässiga och sociala konsekvenser.

Utskottet anser att de grundläggande bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet som föreslås i 2 kap. 1 och 2 §§ förslaget till AML överensstämmer med de allmänna målsättningar som man bör ha för att utforma en från alla synpunkter tillfredsställande arbetsmiljö. Utskottet vill i övrigt anföra följande.

Det hade naturligtvis i och för sig varit önskvärt om det, i överensstämmelse med vad som framhållits vid remissbehandlingen av arbetsmiljöutredningens betänkande, i förslaget till AML hade gjorts ytterligare preciseringar av vilka krav som bör ställas på arbetsmiljön i psykosocialt hänseende. Samtidigt måste det emellertid konstateras att AML är avsedd att bli en ramlag och att liksom när det gäller andra arbetsmiljöfaktorer en precisering av kraven måste i väsentlig utsträckning hänskjutas till tillsynsmyndigheterna. Med hänsyn till den föreslagna konstruktionen av sanktionssystemet innebär den omständigheten att kraven preciseras först i tillämpningsföreskrifter inte att kraven är mindre bindande för arbetsgivaren. Utskottet vill också framhålla att,

2 Riksdagen 1977/78. 12 samt. Nr 1

SoU 1977/78:1

i den mån lagreglerna får sitt materiella innehåll genom tillämpningsföreskrifter, det är förhållandevis lätt att få till stånd en snabb anpassning till utvecklingen, något som kan vara av särskild betydelse då det gäller psykosociala arbetsmiljöfaktorer. Utskottet vill härvid peka på den omfattande arbetslivsforskning som bedrivs och planeras. Det sagda innebär inte att utskottet tror att de mest väsentliga förbättringarna av psykosociala arbetsmiljöfaktorer kan åstadkommas genom författningsbestämmelser. Även om — som klarläggs i propositionen (s. 223) — de psykosociala faktorerna inte utgör någon avskild grupp av arbetsmiljöfaktorer, är det utskottets förhoppning att det samarbete mellan parterna på arbetsplatsen som kommer att äga rum genom MBL-förhandlingar blir av särskild betydelse för att lösa de psykosociala arbetsmiljöproblemen. Det sagda visar enligt utskottets mening att den vidgade syn på arbetsmiljön, som slås fast i AML, kommer att innebära starkt ökade krav inte bara på arbetsgivarna utan även på tillsynsmyndigheterna och de fackliga organisationerna.

1 motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås en annan lydelse av 2 kap. 1 § AML (yrkandet 1). Motionärerna utgår i likhet med förslaget i propositionen från den grundläggande målsättningen att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande från såväl fysiska som psykiska utgångspunkter. Av motionärernas förslag till lagtext och motiveringen till denna framgår emellertid att motionärerna har en helt annan grundinställning till hur arbetet i arbetsmiljöfrågor skall bedrivas. Motionärerna menar att arbetet skall föras genom en facklig kamp av arbetstagarna mot arbetsgivarna och att AML skall ge arbetstagarna fackliga maktbefogenheter i olika avseenden.

Flera gånger tidigare och senast under våren i samband med riksdagsbehandlingen av vissa ändringar i MBL har vänsterpartiet kommunisterna fört fram liknande krav och synpunkter. Arbetsmarknadsutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande AU 1976/77: 32 (s. 8) dessa och andra motionsyrkanden från vänsterpartiet kommunisterna med den av inrikesutskottet tidigare framförda motiveringen (InU 1975/76: 45 s. 23) att vänsterpartiet kommunisternas förslag inte var möjligt att förena med vårt demokratiska och ekonomiska system och att det föll utanför inrikesutskottets uppgift att diskutera den omläggning av samhällssystemet som motionärernas förslag förutsatte.

Socialutskottet har i det inledande avsnittet i detta betänkande anslutit sig till den i propositionen framförda uppfattningen att samverkan mellan arbetstagare och arbetsgivare är en förutsättning för ett framgångsrikt arbete när det gäller att skapa en god arbetsmiljö. Arbetsgivare och arbetstagare bör i samförstånd och med avvägning av de olika intressen som måste beaktas gemensamt söka åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. Den metod som vänsterpartiet kommunisterna anvisar står i motsats till den för arbetsmiljölagstiftningen grundläggande principen

SoU 1977/78:1

om samverkan. Utskottet vill i detta sammanhang även peka på de möjligheter till inflytande över sin arbetsmiljö som arbetstagarna har enligt MBL. Enligt denna lag finns även en s. k. kvarlevande stridsrätt, som innebär att part, som vid förhandling om kollektivavtal om löner och anställningsvillkor begärt att medbestämmandefråga skall regleras i avtal, har möjlighet att, om detta inte sker, vid senare förhandlingar som inte leder till avtal använda stridsåtgärder.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen i här aktuell del och avstyrker motionen 1676 i motsvarande mån (yrkandet 1).

I detta sammanhang tar utskottet även upp frågan om tobaksrökning på arbetsplatserna, som på senare tid tilldragit sig stor uppmärksamhet. Därvid har särskilt diskuterats riskerna för att inverkan av viss miljöfaktor i arbetslivet leder till särskilt skadlig påverkan i de fall då de som utsätts för miljöfaktorn är rökare. Utskottet vill liksom arbetsmiljöutredningen och departementschefen slå fast att arbetsmiljölagstiftningen inte bör syfta till att arbetstagare skall kunna förbjudas röka i sådana fall. Däremot är det en viktig uppgift bl. a. för företagshälsovården att upplysa om att rökning i kombination med inverkan av vissa ämnen kan innebära särskilda hälsorisker. Utskottet kan även i övrigt instämma i vad departementschefen anför om tobaksrökning (s. 234). För egen del vill utskottet erinra om att den mera övergripande frågan om åtgärder mot tobakens skadeverkningar behandlas av tobakskommittén (S 1977: 37), som tillsatts under våren 1977. Kommittén skall avge förslag till ett fortsatt samlat åtgärdsprogram med syfte att minska tobakskonsumtionen och motverka dess skadeverkningar. Resultatet av kommitténs överväganden kan självfallet bli av betydelse även för frågan om tobaksrökning på arbetsplatserna.

Datoriseringen i arbetslivet

I två motioner, motionen 1671 av Kerstin Anér (fp) och motionen 1674 av Kurt Hugosson (s) och Lennart Pettersson (s), har tagits upp frågan om hur man skall undvika de risker som användningen av styrsystem baserade på ADB kan medföra för demokratiseringen av arbetslivet. Frågan diskuteras i propositionen, och departementschefen betonar angelägenheten av att dessa risker uppmärksammas. Samtidigt framhåller departementschefen att de system det här rör sig om i stor utsträckning redan är etablerade och har visat sig vara en viktig del i en rationell utveckling inom arbetslivet och samhället i övrigt. Redan 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen, vilka förs vidare i förslaget till AML, innebär att representanter för arbetstagarna skall vara med från början vid förberedelse av sådana system. Ytterligare garantier för arbetstagarnas deltagande i planeringsprocessen har skapats genom MBL. Reglerna i MBL om primär förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren medför att

SoU 1977/78:1

denne är skyldig att förhandla med den fackliga organisationen innan han får fatta beslut som rör datorisering och innebär viktigare förändringar av verksamheten. Enligt departementschefens mening lämpar sig frågor, som inte är av omedelbar skyddskaraktär och inte heller ingår i en allsidig bedömning av den fysiska arbetsmiljön, bäst för avgöranden mellan parterna. Departementschefen anser därför att man, när det gäller datoriseringen inom arbetslivet, i stor utsträckning bör förlita sig på parternas handlande med utgångspunkt i grundläggande bestämmelser i AML.

I motionen 1674 anger motionärerna i nio punkter de principer som enligt deras mening bör vara vägledande för hur staten som arbetsgivare skall möta löntagarorganisationernas krav på medbestämmande över datasystem som påverkar de anställdas arbetssituation. En stor del av de problem som datoriseringen medför på arbetsmiljöns område bör enligt motionärerna kunna lösas av arbetarskyddsstyrelsen genom föreskrifter. Motionärerna yrkar därför att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som i motionen anförs om att arbetsmarknadens parter skall beredas tillfälle att medverka i arbetet med att utarbeta föreskrifter på området (yrkandet 1) och att utgångspunkten för föreskrifterna skall vara att de anställda genom sina organisationer skall kunna styra datoriseringen inom arbetslivet (yrkandet 2). Övriga yrkanden i motionen behandlas av arbetsmarknadsutskottet (yrkandena 3—5) i betänkandet AU 1977/78: 4 och av utbildningsutskottet (yrkandet 6) i ett kommande betänkande.

Även i motionen 1671 framhålls det väsentliga i att de anställda får möjlighet att medverka när datorer beställs, så att de inte i onödan blir fastlåsta vid vissa rutinartade arbetsuppgifter utan i stället får ett mer omväxlande och stimulerande arbete. Motionären vill dock framför allt fästa uppmärksamheten på den praktiska sidan av arbetet vid dataterminaler. I motionen framhålls att sådant arbete ofta ger fysiska besvär och kan verka psykiskt påfrestande genom att arbetstagaren måste vara ständigt uppmärksam för att inte oöverskådliga konsekvenser skall drabba arbetskamrater, tredje man eller honom/henne själv. Motionären yrkar att riksdagen skall understryka att de anställda med hjälp av AML skall kunna påverka också datoriseringen i arbetslivet.

Det svenska arbetslivet har under senare år kännetecknats av en snabb mekanisering och automatisering som gått hand i hand med en omfattande strukturrationalisering. Detta har varit en förutsättning för att arbetslivet skall utvecklas och fungera rationellt och effektivt när det gäller att utnyttja tillgängliga resurser och ny teknik. Datateknologin utgör ett av flera inslag i denna snabba tekniska utveckling. Datatekniken ingriper emellertid på flera sätt i de anställdas arbetsförhållanden och har hos många skapat oro för att arbetsmiljön skall förändras i sådan riktning att den kommer att präglas av en än starkare automatik

SoU 1977/78:1

och därmed också kommer att karakteriseras av mycket monotona arbetsuppgifter. Vid tidigare utformning av arbetsorganisation och arbetsförhållanden i samband med införandet av datasystem har man ofta försummat att ta tillräcklig hänsyn till de anställdas krav på frihet i arbetet, ansvar och meningsfyllda arbetsuppgifter. De möjligheter som föreligger att i samband med införandet av datatekniken skapa goda arbetsmiljöer synes inte ha utnyttjats i tillräcklig omfattning.

Som framhålls i propositionen har arbetstagarna redan genom 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftningen garanterats medverkan i projekteringsarbetet när det gäller system för planläggning och uppläggning av arbetet. Ytterligare garantier för arbetstagarnas medverkan har skapats genom MBL. Beträffande arbetstagarnas medverkan i arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete bör framhållas att representanter för arbetstagarnas fackliga organisationer ingår i arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse och vidare att det i propositionen betonas på en rad ställen att det är väsentligt att arbetsmarknadens parter deltar i det kommande författningsarbetet.

Utskottet anser att man genom förslaget till AML skapat betryggande garantier för att arbetstagarna genom sina organisationer skall kunna påverka sin arbetsmiljö. Detta gäller givetvis även uppläggningen av arbetet i samband med datorisering. Utskottet vill dock gärna understryka angelägenheten av att man i samband med införandet av datasystem på arbetsplatserna verkligen tillvaratar de möjligheter som ges att skapa goda arbetsmiljöer. För att arbetstagarna effektivt skall kunna deltaga i denna process, fordras att både forskning och utbildning inriktas på deras behov. Det bör framhållas att de anställdas organisationer har uppmärksammat de problem som uppkommer vid datorisering av arbetslivet. Sålunda har TCO år 1976 och LO i år lagt fram rapporter i ADBfrågor och även tillsatt arbetsgrupper för att följa utvecklingen på området, och SACO/SR avser att under hösten börja arbetet med ett datapolitiskt program.

Med hänsyn till vad som anförs i propositionen om vikten av att de anställda deltar i arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete och betydelsen av att föreskrifterna får god förankring hos arbetstagarna anser utskottet att syftet med motionen 1674 i här aktuell del (yrkandena 1 och 2) får anses tillgodosett. Utskottet återkommer i avsnittet om Tillsyn m. m. (s. 60) till övriga frågor som rör arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet.

Då det gäller de praktiska aspekter på arbetet vid dataterminaler som tas upp i motionen 1671 vill utskottet — med hänsyn till att det här rör sig om en relativt ny teknik och nya arbetsformer — framhålla att det finns anledning för såväl de fackliga organisationerna som tillsynsmyndigheterna att med särskild uppmärksamhet följa utformningen av arbetsmiljön vid sådana terminaler.

SoU 1977/78:1

22 Med hänvisning till det ovan anförda är det enligt utskottets mening inte erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna 1671 och 1674 (yrkandena 1 och 2).

Gränsvärden m. m.

Olika gränsvärdesfrågor har under senare år dragit till sig allt större uppmärksamhet. Detta får ses mot bakgrunden av den alltmer ökande insikten om de risker den tekniska utvecklingen för med sig. I propositionen betonas (s. 242) särskilt risker genom strålning av olika slag och risker i samband med att olika kemiska ämnen i ökad utsträckning framställs, används och sprids i miljön. Motsvarande synpunkter kan enligt departementschefen också i stor utsträckning läggas på faktorer som buller, vibrationer, klimat och belysning. Även vissa frågor som t. ex. arbetsutrymme, arbetstyngd eller arbetsställningar kan diskuteras från gränsvärdessynpunkt. I propositionen framhålls att det därför finns starka skäl för att gränsvärdessystemet skall utsträckas till allt fler kemiska och fysikaliska faktorer i arbetsmiljön efter hand som förutsättningar härför föreligger. Departementschefen framhåller dock samtidigt att det finns påtagliga begränsningar i möjligheterna att förebygga kemiska och fysikaliska risker genom gränsvärden, eftersom det fortfarande bara i relativt begränsad utsträckning finns forskningsmässigt underlag liksom underlag för regler beträffande den arbetshygieniska kontrollen. Skilda miljöfaktorer lämpar sig också i olika grad för reglering genom gränsvärden. Det betonas vidare att man måste anlägga en totalsyn på belastande miljöfaktorer i den yttre miljön och i arbetsmiljön. Kriterierna för gränsvärden bör enligt propositionen vara stränga, bl. a. med hänsyn till människors olika känslighet för besvär. Vidare framhålls i propositionen att alla möjligheter bör tas till vara för att hindra att människor som är särskilt känsliga utsätts för inverkan som för dem kan innebära speciella risker. Det påpekas även att företagshälsovården här har en viktig uppgift och att arbetstagarnas medverkan i gränsvärdesarbetet är av stor betydelse.

Vad gäller frågan om s. k. nollvärde för vissa ämnen erinras i propositionen om att all mänsklig aktivitet kan ha ogynnsamma effekter och att det då ofta gäller att finna medel mot dessa utan att hindra verksamheten. Vidare måste de fackliga organisationerna och den ansvariga myndigheten väga in även alternativa hälsorisker som följd av omplaceringar, nedläggningar av företag e. d. Man måste också se till att ingripandet inte orsakar större säkerhetsrisker på andra områden, där man kan vara beroende av viss produktion eller vissa tjänster. Sådana ytterligare överväganden kan leda till att man går in för förbättringar etappvis. Det framhålls i propositionen att under vissa omständigheter ett absolut förbud bör kunna tillgripas mot användning av t. ex visst slags ämne eller teknisk anordning. Slutligen betonas i pro -

Soll 1977/78:1

positionen att gränsvärden uttrycker minimikrav. Möjligheter måste således finnas för arbetstagarparten och tillsynsmyndigheterna att med stöd av den föreslagna lagstiftningen kräva förbättringar som innebär att värden under fastställt gränsvärde skall uppnås.

Utskottet ansluter sig till de i propositionen angivna riktlinjerna för arbetet med gräns värdesfrågor och vill särskilt framhålla vikten av att gränsvärdessystemet utsträcks så snart förutsättningarna föreligger. Vidare vill utskottet understryka betydelsen av att man vid kontrollen och åtgärderna beträffande kemiska och fysikaliska faktorer strävar efter en helhetssyn som omfattar både den yttre miljön och arbetsmiljön. Ett nära samarbete mellan arbetarskyddsstyrelsen och produktkontrollnämnden i dessa frågor är enligt utskottets mening en given förutsättning för att man skall få en sådan samlad bedömning avseende flera miljösektorer.

I motionen 1676 yrkas att det i AML skall stadgas att ämne som misstänks vara hälso- och miljöfarligt inte får användas och att gränsvärden skall skydda hälsan under ett helt liv (yrkandet 3 delvis). Vidare yrkas att ämne skall bevisas ofarligt innan det får användas i arbetslivet (yrkandet 6). Av motionärernas förslag till lagtext i detta avseende framgår att det är tillverkare av ämne som skall bevisa ofarligheten av detta.

Sistnämnda yrkande innefattar krav på en förhandsgranskning av kemiska ämnen. En generell förhandsprövning diskuterades vid införandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor (prop. 1973: 17, JoU 1973: 19) och det konstaterades att en sådan prövning skulle möta stora praktiska svårigheter och knappast vara sakligt motiverad. I den nu aktuella propositionen framhålls (s. 274) att snart sagt alla ämnen kan ge skadeverkningar under vissa förhållanden. En generell förhandsprövning skulle förutsätta att det i den officiella prövningen skulle ingå att man tog ställning till verkningarna på alla tänkbara användningsområden och med alla tänkbara användningssätt. Dessutom beror verkningarna även av vilka andra ämnen som används samtidigt och vilka miljöfaktorer som i övrigt råder. En sådan förhandsgranskning skulle förutsätta enorma resurser hos den prövande myndigheten, och systemet skulle administrativt inte kunna fungera.

De redovisade synpunkterna beträffande frågan om officiell förhandsprövning av kemiska ämnen kan i huvudsak anläggas också på motionärernas krav att tillverkare skall åläggas att visa att ett ämne är ofarligt innan det får införas i arbetslivet. Även om målsättningen bör vara att man skall ersätta farliga ämnen med sådana som är ofarliga är det självfallet inte möjligt att generellt förbjuda användningen i arbetslivet av alla ämnen som kan ge skadliga verkningar om de hanteras på ett olämpligt sätt. Man måste i stället söka eliminera de risker som kan uppstå vid användningen av sådana ämnen. I förslaget lill AML

SoU 1977/78:1

slås fast att såväl arbetsgivare som producenter är skyldiga att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Dessa bestämmelser tillsammans med arbetarskyddsstyrelsens tillsynsansvar inom området ger enligt utskottets mening den rättsliga grund som behövs för kontroll av farliga ämnen i arbetslivet.

Motionärerna har föreslagit en annan lydelse av såväl 2 kap. 6 § som

3 kap. 9 § AML. Med hänvisning till vad som i propositionen anförs i berörda avseenden och vad utskottet ovan uttalat godtar utskottet den i propositionen föreslagna lagtexten och avstyrker motionsyrkandena.

I motionen 1676 yrkas även att cancerframkallande ämnen skall förbjudas (yrkandet 3 delvis) samt att arbetarskyddsstyrelsen skall åläggas dels att utöka antalet ämnen i listan över hygieniska gränsvärden från 120 ämnen till ca 500 (yrkandet 23 a), dels att redovisa den dokumentation som ligger till grund för fastställande av varje enskilt gränsvärde (yrkandet 23 b), dels att genomföra en generell sänkning till högst en fjärdedel av nu gällande gränsvärden för att minska riskerna och för att öka den s. k. säkerhetsfaktorn (yrkandet 23 c).

I motionen 1309 av Lars Werner m. fl. (vpk), som väckts under den allmänna motionstiden i år, yrkas beträffande gränsvärdeslistan, dels att speciellt stora säkerhetsmarginaler bör tillämpas för ämnen som misstänks ha effekter som kan komplicera graviditeter och att nollvärden införs för år 1981 i enlighet med kravet rörande cancerframkallande ämnen (yrkandet 1), dels att ämnen som misstänks komplicera graviditeten markeras i gränsvärdeslistan på likartat sätt som de cancerframkallande ämnena (yrkandet 2).

Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om hygieniska gränsvärden (nr 100) trädde i kraft den 1 januari 1975. Styrelsen har nu utarbetat ett förslag till ny gränsvärdeslista och förslaget har remissbehandlats. Den nya gränsvärdeslistan kommer att innehålla betydligt fler ämnen än den nuvarande. I den särskilda förteckningen över vissa cancerframkallande ämnen avser man att införa en ny lista, ”Ämnen under särskild observation”, och under en särskild rubrik skall även lämnas uppgifter om vissa ämnen med stark hälsopåverkan i övrigt. Man avser även att sänka gränsvärdena för ett antal ämnen.

Beträffande frågan om dokumentation framhåller departementschefen att det som grundval för gränsvärdena måste finnas ett väl fungerande dokumentationssystem, men att denna fråga torde få lösas efter flera linjer. En allmän kartläggning på det kemiska området har påbörjats inom ramen för produktkontrollnämndens verksamhet med upprättande av det s. k. produktregistret som avses omfatta ca 60 000 produkter, och en uppbyggnad sker f. n. av ett informationssystem för miljövården (MI). Av betydelse är vidare den kontinuerliga förstärkningen av arbetarskyddsstyrelsens resurser. I propositionen framhålls dock att det forskningsmässiga underlaget för fastställande av gränsvärden fortfaran -

SoU 1977/78:1

de bara finns i relativt begränsad omfattning och att det krävs forsknings- och utvecklingsinsatser på en mängd områden.

Utskottet anser, i likhet med vad som framhålls i propositionen, att ett gränsvärdessystem inte får vara alltför komplicerat och att man måste ställa rimliga krav på underlaget för myndighetens avgörande.

I takt med att det forskningsmässiga underlaget förbättras kommer självfallet även dokumentationen att bli alltmer omfattande. Det bör betonas att produktkontrollnämndens verksamhet här är av största betydelse. Frågan om produktkontrollnämndens utbyggnad behandlas närmare av utskottet i avsnittet Tillsyn m. m. nedan (s. 60).

Vad avser kravet på förbud för cancerframkallande ämnen bör framhållas att arbetarskyddsstyrelsen i förslaget till ny gränsvärdeslista tagit upp ett fördubblat antal cancerframkallande ämnen som inte får användas i arbetslivet. Utskottet vill även peka på den möjlighet som ges i förslaget till AML att förena förbud mot farliga ämnen, t. ex. cancerframkallande ämnen, med direkt straffsanktion (3 kap. 14 §). Arbetet med gränsvärdesfrågor sker fortlöpande som en viktig del av arbetarskyddsstyrelsens verksamhet. Det kan därför förutsättas att såväl de av motionärerna framförda kraven beträffande ändringar i och utvidgning av gränsvärdeslistan som liknande krav från andra håll, t. ex. från de fackliga organisationerna, kommer att uppmärksammas av arbetarskyddsstyrelsen i detta arbete och prövas mot bakgrund av de i propositionen angivna riktlinjerna för arbetet och det vid varje tidpunkt föreliggande vetenskapliga underlaget. Enligt vad utskottet inhämtat beräknar arbetarskyddsstyrelsen att kunna utfärda den nya gränsvärdeslistan före årets slut. Utskottet vill i sammanhanget kraftigt understryka vikten av att listan utfärdas utan dröjsmål.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1676 i här aktuell del (yrkandet 3 delvis samt yrkandena 23 a—c) och motionen 1309.

Utskottet tar härefter upp ett motionsyrkande som rör asbest. I motionen 1676 yrkas att behörig myndighet skall åläggas att förbjuda import av asbest och asbesthaltiga produkter och att ge dispenser utomordentligt restriktivt (yrkandet 23 d).

Frågan om förbud mot import och användning av asbest och asbesthaltigt material har behandlats flera gånger tidigare av utskottet och senast i fjol (SoU 1975/76: 40 s. 28). Utskottet har avvisat tanken på ett totalförbud i lag mot användning av asbest, bl. a. på grund av att ett förbud skulle kunna medföra att man går över till andra material som inte kontrollerats från arbetarskyddssynpunkt och som i framtiden kan komma att visa sig vara förknippade med lika allvarliga eller ännu större hälsorisker än vad fallet är beträffande asbest. Hälsoriskerna vid asbesthanteringen bör i stället mötas genom åtgärder inom ramen för gällande arbetarskyddslagstiftning. Målet för åtgärderna bör vara att

SoU 1977/78:1

asbest och asbestprodukter skall försvinna från arbetslivet. Utöver vad sorn redovisats i nämnda betänkande beträffande arbetarskyddsstyrelsens arbete med att begränsa användningen av asbest vill utskottet med hänsyn till frågans vikt lämna följande utförliga upplysningar i saken.

Arbetarskyddsstyrelsen har i meddelande 1976: 20 utfärdat anvisningar för kapning av cementrör, som innebär att rör av asbestcement inte får kapas eller på annat sätt bearbetas med höghastighetsmaskiner. Anvisningarna i styrelsens meddelande 1976: 8, som med vissa undantag innebär att arbetstagare efter utgången av juni 1976 inte får sysselsättas i arbeten med nyinstallation av asbestcementprodukter, upphävs enligt meddelande 1976: 21 från och med den 1 januari 1978 beträffande installation av vatten- och avloppsrör samt fjärrvärmekulvertar från AB Eternitrör, och särskilda anvisningar meddelas beträffande användningen av sådana rör. Bakgrunden till detta undantag är att nämnda företag tagit fram förbättrade metoder för kapning och koppling av rör som företaget tillverkar. Enligt anvisningar i meddelande 1976: 39 får asbest efter utgången av september månad 1977 inte användas vid arbete med framställning av golv- och väggbeklädnader, och vidare får efter utgången av september månad 1978 arbetstagare inte sysselsättas med installation av golv- och väggbeklädnader med asbest. I arbetarskyddsstyrelsens informationsserie kommer i dagarna en broschyr om avlägsnande av asbest vid svetsningsarbete, från skyddsutrustning och från laboratorier. Före årsskiftet utges ännu en broschyr i samma serie om asbest inom motorbranschen, och arbete pågår med ytterligare en broschyr om åtgärder vid rivning av asbest. Dessutom kan nämnas att arbetarskyddsstyrelsens referensgrupp för asbestfrågor, vari ingår bl. a. representanter för arbetsmarknadens parter, fortsätter sitt arbete med att följa upp arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om asbest. Frågan om asbest i arbetslivet ingår även i arbetarskyddsstyrelsens s. k. silikosuppföljningsprojekt.

Utskottet har fortfarande samma uppfattning beträffande förbud mot import och användning av asbest och asbesthaltigt material som redovisades i utskottets betänkande SoU 1975/76: 40. Utskottet vill även peka på de utvidgade möjligheter som den föreslagna lagstiftningen ger beträffande förhandsbedömning. Bl. a. är avsikten att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna bemyndigas att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter om olika slag av förhandsbedömning (3 kap. 12 § AML). I detta sammanhang bör även nämnas att man inom LO nyligen påbörjat arbete med att utforma ett fackligt handlingsprogram mot asbest med den långsiktiga målsättningen att man helt skall få bort asbest ur arbetslivet. Utskottet förutsätter att arbetarskydds verket liksom hittills med uppmärksamhet följer utvecklingen på området och fortlöpande vidtar alla åtgärder som är erforderliga för att så långt möjligt garantera betryggande säkerhetsförhållanden för arbetstagarna. Utskottet anser under hänvisning till det anförda att motionen 1676 i aktuell del (yrkandet 23 d) inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Soll 1977/78: 1

27 Motionen 733 av Lars Werner m. fl. (vpk) har väckts under den allmänna motionstiden i år. Yrkandena 8—12 överensstämmer i allt väsentligt med vad som sedermera yrkats i motionen 1676 (yrkandet 3 delvis, yrkandena 23 a—d). Med hänvisning till vad ovan anförts beträffande motionen 1676 i motsvarande delar avstyrker utskottet även motionen 733 (yrkandena 8—12). Beträffande motionen 733 i övrigt, såvitt motionen behandlas i detta betänkande, hänvisas till vad utskottet anför i avsnittet Företagshälsovård m. m. (s. 39).

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp ett annat yrkande i motionen 1676, nämligen ett yrkande om att riksdagen skall uttala sitt stöd för inrättandet av ett fackligt arbetsmiljö- och kontrollinstitut (yrkandet 28). Motionärerna menar att ett sådant institut är nödvändigt som bas för bl. a. facklig, obunden forskning om arbetsmiljörisker i den fysiska miljön och för en facklig kontroll av arbetsmiljöns utveckling.

Frågan om ett fackligt institut har diskuterats av riksdagen i samband med tillkomsten av arbetarskyddsfonden (SfU 1971: 17) och i samband med delreformen av arbetarskyddslagstiftningen år 1973 (Soli 1973: 25). Riksdagen ansåg vid dessa tillfällen att det inte var lämpligt att riksdagen fattade beslut som innebar att den fackliga rörelsen ålades att starta och driva ett sådant institut utan att det torde få bli fackföreningsrörelsens egen sak att fatta beslutet härom. Frågan har även behandlats av riksdagen i år (AU 1976/77: 21). Riksdagen hänvisade då bl. a. till den av arbetarskyddsfonden understödda forskningen på arbetsmiljöområdet. Det framhölls därvid att företrädare för arbetstagarsidan ingår i fondens styrelse. Vad riksdagen sålunda tidigare uttalat i frågan äger enligt utskottets mening fortfarande giltighet. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Utskottet behandlar slutligen även ett annat yrkande i motionen 1676 som har nära samband med frågan om arbetslivsforskning. Motionärerna yrkar (yrkandet 14) att fackliga förtroendemän och experter skall få fritt tillträde till arbetsplatserna och att detsamma skall gälla dem som anlitas av arbetstagarna eller lokal facklig organisation i arbetet med att förbättra arbetslivets villkor samt forskare som på eget initiativ vill bedriva forskning i arbetsmiljöfrågor. Motionärerna yrkar även (yrkandet 24 b) att kostnaderna för facklig expert som kallas till arbetsplatsen skall bestridas av arbetsgivaren.

De av motionärerna aktualiserade frågorna ligger inom ramen för nya arbetsrättskommitténs uppdrag. Enligt vad utskottet inhämtat kommer kommittén att i dagarna lägga fram ett delbetänkande vari behandlas dels utvidgning av förtroendemannalagen och finansiering av den fackliga verksamhet som berörs därav, dels arbetslivsforskning, dels facklig information på betald arbetstid. Utskottet anser att behandlingen av kommitténs förslag bör avvaktas. Utskottet avstyrker således motionen 1676 i motsvarande del (yrkandena 14 och 24 b).

SoU 1977/78:1

28 Mätteknisk konsultverksamhet

En förutsättning för att systemet med gränsvärden skall fungera är att det finns tillfredsställande mättekniska resurser för kontroll av miljön. I motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) framhålls att av den undersökning om kemiska hälsorisker i arbetsmiljön som presenterades vid 1976 års LO-kongress framgick att resurserna på området är klart otillräckliga. Nuvarande brister på mättekniska resurser har enligt motionärerna fått till följd att det etablerats ett betydande antal företag som på kommersiell grund erbjuder mättjänster. Motionärerna framhåller att kvaliteten hos de erbjudna tjänsterna är mycket skiftande och anser att verksamheten bör kontrolleras. I motionen yrkas därför att frågan om ett tillståndsförfarande för mätteknisk konsultverksamhet bör utredas med förtur av företagshälsovårdsutredningen (yrkandet 17).

I företagshälsovårdsutredningens uppdrag ingår enligt direktiven bl. a. att utreda hur tillgången på mät- och analysresurser för arbetsmiljön skall säkras för framtiden. Enligt vad utskottet inhämtat har utredningen nu fastställt en plan för denna del av sitt arbete. Utredningen skall bl. a. beskriva befintliga mät- och analysresurser och under år 1978 göra arbetsplatsundersökningar och enkäter. På grundval av resultatet av detta arbete samt övrigt bakgrundsmaterial skall sedan förslag arbetas ut angående den framtida mättekniska verksamheten. I samband därmed kommer också att tas upp frågan om auktorisation för mättekniska konsulter. Eftersom utredningen således redan har börjat arbeta med den fråga, som tagits upp av motionärerna, anser utskottet att motionärernas önskemål får anses tillgodosett. Utskottet vill dock understryka vikten av att arbetet bedrivs skyndsamt. Utskottet utgår också från att utredningen överväger möjligheterna att framlägga ett delbetänkande rörande den här aktuella frågan. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionen 1675 i här behandlad del (yrkandet 17) inte behöver föranleda någon riksdagens åtgärd.

Möjligheterna till arbete

I propositionen (s. 247) framhålls att AML i princip skall gälla för alla människor i arbetslivet. Det betonas att avsikten är att lagen skall tjäna som underlag vid strävandena efter en arbetsmarknad med stor variation på arbetsuppgifterna, där var och en kan få sysselsättning efter sina fysiska och psykiska förutsättningar. Arbetsmiljön måste i så stor utsträckning som möjligt planeras på ett sätt som gör att alla människor som vill förvärvsarbeta också skall kunna tas emot i arbetslivet. Det följer av lagens karaktär av ramlag att speciella förhållanden för särskilda grupper av arbetstagare får beaktas av arbetarskyddsstyrelsen vid utarbetandet av tillämpningsföreskrifter till lagen.

De handikappades riksförbund (DHR) har vid remissbehandlingen av arbetsmiljöutredningens slutbetänkande anfört att det i AML bör in -

SoU 1977/78:1

föras en bestämmelse som skall ange att arbetsförhållandena bör anpassas till förutsättningarna hos arbetstagare med särskilda behov i fysiskt och psykiskt avseende. Departementschefen har med anledning därav framhållit att det enligt förslaget till AML (3 kap. 3 §) åligger arbetsgivare att ta hänsyn till att människor har olika förutsättningar att utföra arbetsuppgifter. Vidare finns det också ett ansvar för de handikappades arbetssituation inom ramen för den partssamverkan som sker i anpassningsgrupperna. Departementschefen framhåller även det områdesansvar beträffande tillämpningsföreskrifter om handikappanpassning som finns hos flera myndigheter, bl. a. statens planverk och arbetarskyddsstyrelsen.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att utöver vad som stadgas i 3 kap. 3 § förslaget till AML någon särskild bestämmelse om de handikappades arbetssituation inte behöver tas in i lagen. Vad som ovan anförts innebär att de författningsbestämmelser som föreslagits i angivna avseende är tillräckliga för att ge förutsättningar för att tillgodose det behov som finns att hjälpa de handikappade i arbetslivet.

I arbetarskyddslagen finns särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete (5 kap.). Någon motsvarighet till dessa föreslås inte ingå i AML. Speciella förhållanden för kvinnor, t. ex. under graviditet, skall i stället beaktas genom tillämpningsföreskrifter.

Den tidigare delegationen (Ju 1973: 03) för jämställdhet mellan män och kvinnor har i skrivelse till dåvarande departementschefen föreslagit en kompletterande bestämmelse i AML av innehåll att kvinna, som på grund av havandeskap inte kan utföra sitt ordinarie arbete, skall beredas annat arbete eller, om detta inte är möjligt, ha rätt till ledighet. Departementschefen erinrar med anledning av skrivelsen först om den ledighet som arbetstagare har rätt till enligt lagen om föräldraledighet och anför därefter följande (s. 250).

Som delegationen har framhållit i sin skrivelse kan det emellertid inte anses riktigt att kvinnor med vissa arbetsuppgifter tvingas ta ut föräldraledighet långt före förlossningen. I likhet med delegationen anser jag att det är angeläget att havande kvinna har möjlighet att vara kvar i arbetet och att därför i första hand en omplacering inom arbetsplatsen bör försökas om hennes ordinarie arbetsuppgifter påkallar det. Frågan om ersättning för bortfallen lön i fall där förhållandena på arbetsplatsen inte medger omplacering får övervägas i annan ordning. Jag vill emellertid framhålla att havande kvinna enligt lagen om anställningsskydd får anses skyddad i sin anställning även i fall då längre ledighet än normalt behövs med hänsyn till hennes arbetsuppgifter.

I anslutning till det anförda vill utskottet erinra om att en promemoria med förslag till vidgad rätt till ledighet för vård av barn m. m. nyligen lagts fram av en arbetsgrupp inom socialdepartementet (Ds S 1977: 7).

I motionen 1675 yrkas att riksdagen som sin mening uttalar dels att regler om gränsvärden och andra föreskrifter om arbetsmiljöns ut -

SoU 1977/78:1

formning bör utformas med utgångspunkt i principen att arbetstagare oavsett kön skall ha tillgång till alla arbeten i arbetslivet (yrkandet 12), dels att gravida kvinnor bör ha rätt till sådan tillfällig förändring av sina arbetsförhållanden och arbetsuppgifter att de inte på grund av arbetets art behöver tidigarelägga sin graviditetsledighet (yrkandet 13).

Av utformningen av lagförslaget och de uttalanden som gjorts i den allmänna motiveringen i propositionen framgår klart att arbetstagare oavsett kön i princip skall ha tillgång till alla arbeten i arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen har därför en skyldighet att i sin författningsverksamhet utgå från denna princip. Något särskilt uttalande med anledning av motionsyrkandet erfordras enligt utskottets mening därför inte.

Beträffande arbetssituationen för gravida kvinnor ansluter sig utskottet till vad som anförts av departementschefen och som kommer till uttryck i motionen 1675. Utskottet förutsätter att de uttalanden som sålunda gjorts beträffande omplacering inom arbetsplatsen av kvinna som på grund av havandeskap inte kan fullgöra sitt ordinarie arbete kommer att uppmärksammas av bl. a. arbetarskyddsstyrelsen i dess tillsynsverksamhet. I de undantagsfall där omplacering inte kan ske är det naturligtvis angeläget att kvinnan får kompensation för uteblivna löneförmåner. Hur ersättningsfrågan skall lösas får emellertid övervägas bl. a. i samband med det fortsatta reformarbetet på föräldraförsäkringens område. Det behövs enligt utskottets mening inte heller i detta avseende något särskilt uttalande från riksdagens sida.

Enligt 4 kap. 4 § förslaget till AML skall kvinna som ammar sitt barn ha rätt till ledighet för amningen. En motsvarighet till den föreslagna regeln finns f. n. i 35 § arbetarskyddslagen.

Under den allmänna motionstiden i januari i år har väckts en motion, motionen 899 av Eivor Marklund m. fl. (vpk), i vilken yrkandet innebär att det i arbetarskyddslagstiftningen skall tas in en bestämmelse av innebörd att, då kvinna utnyttjar sin rätt till ledighet från arbetet för att amma, avdrag på lönen inte får göras.

Frågan om vidgade möjligheter till ersättning till föräldrar för det inkomstbortfall som uppstår till följd av ledighet i samband med barnsbörd är enligt utskottets mening en fråga som i första hand får diskuteras i anslutning till utformningen av reglerna för föräldraförsäkringen. Utskottet avstyrker därför motionen 899.

Övrigt

Arbetsmiljön för en särskild grupp av arbetstagare, nämligen kyrkogårdsarbetarna, tas upp i motionen 359 av Paul Jansson m. fl. (s), som avgivits under den allmänna motionstiden i år. Motionärerna framhåller att på kyrkogårdarna i nästan samtliga mindre församlingar kyrkogårdsarbetare saknar tillgång till dricks- och tvättvatten, toalett, lämplig plats för ombyte och förvaring av kläder samt lämplig plats för intagande av

SolJ 1977/78:1

måltid. Församlingarnas representanter har angivit att orsakerna till bristerna i arbetsmiljön är att församlingarna har för få skattebetalare och därmed också för små ekonomiska resurser för att kunna klara kraven på en god arbetsmiljö för sina kyrkogårdsarbetare. Motionärerna föreslår som en tänkbar åtgärd för att förbättra arbetsmiljön för kyrkogårdsarbetarna att de skattesvaga församlingarna får möjlighet att uppta förmånliga lån till arbetsmiljöförbättrande åtgärder, t. ex. ur kyrkofonden.

Utskottet vill slå fast att de krav på en god arbetsmiljö som arbetstagarna äger ställa med stöd av den nya arbetsmiljölagstiftningen självfallet kommer att kunna ställas av den här angivna arbetstagargruppen med samma rätt som andra grupper.

Såvitt avser det konkreta yrkande som tas upp i motionen vill utskottet framhålla följande. Kyrkoministerns stat-kyrka grupp (U 1976: 15), som tillkallades enligt regeringens bemyndigande i april 1975 för överläggningar med företrädare för svenska kyrkan om de framtida förhållandena stat-kyrka, kommer enligt vad utskottet inhämtat att lägga fram sitt förslag i början av nästa år. Frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet kommer därvid att behandlas. Utredningsgruppens förslag bör avvaktas.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att något riksdagens initiativ med anledning av motionen 359 inte bör tas.

Allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl.

Samverkans principen

I 3 kap. förslaget till AML behandlas de allmänna skyldigheter som enligt lagen skall vila på arbetsgivare, arbetstagare och vissa andra kategorier, som har möjlighet att medverka till goda arbetsmiljöer, exempelvis tillverkare av tekniska anordningar och framställare av kemiska produkter. Den grundläggande principen för arbetet i arbetsmiljöfrågor föreslås bli lagfäst i 3 kap. 1 § AML, där det stadgas att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

Motsvarande bestämmelse finns nu i arbetarskyddslagen (39 §). Bestämmelsen tillkom vid 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftningen. Reformen byggde på tanken att samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare är en förutsättning för att man skall kunna skapa goda arbetsförhållanden. Det framhölls såväl av arbetsmiljöutredningen som av departementschefen i propositionen 1973: 130 att många arbetsmiljöfrågor är av den art att en samverkan mellan de närmast berörda är en nödvändighet för att man skall nå resultat. I den nu aktuella propositionen anförs (s. 251) att de fortsatta strävandena med utgångspunkt i de nya reglerna har gett framgångar, och att det finns all anledning att gå vidare på de vägar mot en bättre arbetsmiljö som redan anträtts. Skyl -

SoU 1977/78:1

digheten för arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö bör därför enligt propositionen även framdeles vara grundläggande för arbetsmiljöarbetet.

1 motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att den föreslagna samverkansregeln skall ersättas med ett stadgande av innebörd att AML skall tillerkänna arbetstagarna maktbefogenheter för att åstadkomma en sund och säker arbetsmiljö (yrkandet 4). I huvudsak samma yrkande framfördes av vänsterpartiet kommunisterna vid riksdagsbehandlingen av 1973 års delreform. I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1973: 25 (s. 43) avstyrkte utskottet yrkandet. Utskottet anförde bl. a. att den i propositionen föreslagna lagtexten väl återspeglade den huvudprincip på vilken den lokala skyddsverksamheten i fortsättningen skulle vila.

Som anförts redan i inledningen till detta betänkande ansluter sig utskottet till de föreslagna principerna för den nya lagstiftningen. Med hänsyn härtill och med hänvisning till vad utskottet uttalat i det inledande avsnittet i denna fråga (s. 12) avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet och tillstyrker det i propositionen framlagda förslaget till lydelse av 3 kap. 1 § AML.

Ensamarbete

Arbetsmiljöfrågorna vid ensamarbete behandlas utförligt i propositionen. I förslaget till AML har flera bestämmelser som har betydelse för arbetsmiljön vid ensamarbete tagits in. Den grundläggande regeln som gäller allt arbete finns i 2 kap. 1 § andra stycket förslaget till AML. Där stadgas att arbetet skall anpassas efter människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Enligt 3 kap. 2 § andra stycket åligger det arbetsgivare att beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam. Slutligen bör nämnas att skyddsombud enligt 6 kap. 7 § andra stycket i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande kan avbryta arbete som arbetstagare utför ensam, om det är påkallat ur skyddssynpunkt och rättelse inte kan uppnås genast genom hänvändelse till arbetsgivaren.

Som motivering till de angivna bestämmelserna anförs i propositionen bl. a. (s. 255) att ensamarbete inte bara kan innebära särskilda risker från skadesynpunkt utan även innehåller moment som i psykiskt och socialt avseende kan göra arbetsformen särskilt påfrestande. I propositionen betonas det angelägna i att närmare föreskrifter angående ensamarbete utarbetas för olika områden. Arbetarskyddsstyrelsen bör enligt propositionen (s. 256) i samråd med arbetsmarknadens parter också överväga i vad mån ensamarbete under vissa omständigheter skall förbjudas och meddela föreskrifter härom. Departementschefen framhåller även att förslaget till AML inrymmer möjlighet att förena förbud mot

SoU 1977/78:1

ensamarbete med direkta straffsanktioner (3 kap. 14 § och 8 kap. 2 § första stycket).

I motionen 706 av Karl Hallgren m. fl. (vpk), som avgivits under den allmänna motionstiden i år, vill motionärerna att arbetstagaren i samråd med den lokala fackliga organisationen skall avgöra om arbete får utföras som ensamarbete. Motionärerna tar särskilt sikte på lokpersonalens arbetsförhållanden vid enmansbetjäningen på expressgodståg och andra godståg och anser att ett förbud mot enmansbetjäning av sådana tåg bör införas.

Arbetsmiljöfaktorerna vid ensamarbete har varit föremål för en ingående diskussion och behandling av arbetsmiljöutredningen, remissinstanserna och i propositionen. Enligt utskottets mening bör de i propositionen redovisade förslagen till bestämmelser vara ett gott stöd då man skall lösa de problem som kan uppstå i samband med ensamarbete. Utskottet har vid denna bedömning beaktat att bestämmelserna skall följas upp med närmare föreskrifter på olika områden, och att man därvid mer detaljerat kommer att gå in på i vad mån och under vilka omständigheter ensamarbete skall kunna utföras. Utskottet förutsätter att man i samband därmed kommer att behandla även den nu förekommande enmansbetjäningen på godståg och expressgodståg. Vad gäller frågan om vem som skall ha ansvaret för avbrytande av ensamarbete anser utskottet att ansvaret bör ligga hos skyddsombudet och i sista hand hos yrkesinspektionen. Utskottet grundar detta ställningstagande dels på de i föregående avsnitt gjorda övervägandena rörande arbetstagarsidans medinflytande på arbetarskyddsfrågorna, dels på principen att det inom arbetsmiljölagstiftningens ram ytterst bör ankomma på arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen att avgöra vilka krav som från arbetsmiljösynpunkt bör ställas på arbetsplatsens utformning och på arbetsprocesserna. Utskottet avstyrker således motionen 706.

Gemensamma arbetsställen

Vid 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftningen infördes särskilda bestämmelser om skyddsansvar på gemensamma arbetsställen. Dessa bestämmelser innebär att när två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriver arbete på samma arbetsställe de skall samråda och gemensamt verka för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället. Ansvaret för samordningen av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet ligger på byggherren, som dock kan överlåta detta ansvar till någon av dem som bedriver arbete på arbetsstället. Nu nämnda bestämmelser om obligatoriskt samordningsansvar föreslås bli överförda till AML och desutom föreslås att ett samordningsansvar läggs på den som råder över fast driftställe som är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter. Även i sistnämnda fall skall ansvaret kunna överlåtas. Utanför kretsen av gemensamma arbetsställen där det finns ett

3 Riksdagen 1977/78.12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

obligatoriskt samordningsansvar kommer att falla dels andra tillfälliga arbetsställen än byggarbetsplatser, dels rörliga arbetsställen, dels fasta arbetsställen där ingen arbetsgivare eller annan företagare kan sägas råda över det gemensamma arbetsstället. För sistnämnda slag av gemensamma arbetsställen föreslås att i 3 kap. 7 § andra stycket AML tas in en bestämmelse av innebörd att de som bedriver arbete där kan överenskomma att en av dem skall ha ansvaret för samordningen. Enligt 7 kap. 6 § förslaget till AML kan yrkesinspektionen efter bedömning i det enskilda fallet bestämma om samordningsansvar beträffande alla typer av gemensamma arbetsställen.

I motionen 1673 av Rolf Hagel (-) och Alf Lövenborg (-) yrkas att det obligatoriska samordningsansvaret utsträcks till att omfatta alla gemensamma arbetsställen. Enligt motionen skall de som bedriver arbete på gemensamt arbetsställe, där det enligt propositionen inte skall råda obligatoriskt samordningsansvar, överenskomma att en av dem skall ha ansvar för samordningen. Sådan överenskommelse skall vara skriftlig (yrkandet 1).

Genom förslaget i propositionen att även den som råder över fast driftställe, som är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter, skall ha ett obligatoriskt samordningsansvar har området för ett sådant obligatoriskt ansvar utvidgats betydligt. Mot bakgrund av vad i propositionen anförs om det angelägna i att man finner former för ett obligatoriskt samordningsansvar beträffande fasta driftställen, där olika slag av entreprenadverksamhet bedrivs, anser utskottet att den föreslagna utvidgningen är väl avvägd. Bland de gemensamma arbetsställen där även fortsättningsvis samordningsansvaret inte kommer att vara obligatoriskt finns en rad olika typer av arbetsställen. Dessa kan ofta inte klart avgränsas mot arbetsställen som inte är gemensamma. Det skulle enligt utskottets mening innebära svåra gränsdragningsproblem att införa ett obligatoriskt samordningsansvar för alla gemensamma arbetsställen. Utskottet vill därmed inte bestrida att det kan brista i skyddsarbetet på vissa av dessa arbetsställen. Det finns emellertid anledning anta att detta i första hand beror på att bestämmelserna om skyddsansvar på gemensamma arbetsställen inte fått den önskvärda genomslagskraften. I propositionen förutsätts att arbetarskyddsmyndigheterna med uppmärksamhet följer utvecklingen på samtliga de gemensamma arbetsställen där skyddsförhållandena behöver regleras. Utskottet vill understryka det angelägna i att så sker och att man i första hand genom information söker avhjälpa förekommande brister. Utskottet vill tillägga att i de fall överenskommelse om samordningsansvar frivilligt träffas, det självfallet är önskvärt att överenskommelsen får skriftlig form. En regel härom bör dock i första hand tas in i tillämpningsföreskrifterna. Utskottet vill även peka på den möjlighet som yrkesinspektionen har att efter bedömning i det enskilda fallet bestämma om samordningsansvar beträffande alla typer

SoU 1977/78: 1

av gemensamma arbetsställen. Enligt vad utskottet inhämtat har yrkesinspektionen utnyttjat denna möjlighet endast i något enstaka fall vilket kan tyda på att behovet av ett obligatoriskt samordningsansvar för dessa arbetsställen inte är särskilt stort. Utskottet tillstyrker således förslaget i propositionen och avstyrker motionen 1673 i motsvarande del (yrkandet 1).

Förhandsbedömning m. m.

Allmänt

I propositionen framhålls att arbetarskyddet i första hand bör vara förebyggande och att ett moment av förhandsbedömning bör ingå i allt skyddsarbete och i alla föreskrifter av tillsynsmyndighet. Tyngdpunkten när det gäller att bevaka arbetsmiljösynpunkter vid olika projekt måste ligga i de anställdas deltagande och granskning vid projekteringen. Liksom i arbetsmiljöutredningens slutbetänkande och remissyttrandena understryks i propositionen att det är väsentligt att man beaktar arbetsmiljösynpunkter på ett tidigt stadium av planeringsprocessen. F. n. finns det i arbetarskyddslagen vissa regler om ansvar för tillverkare och leverantörer av maskiner och annan teknisk utrustning. 1 propositionen föreslås att dessa regler kompletteras och förs över till AML. Syftet med de nya reglerna är enligt propositionen att det skall skapas garantier för att hänsyn tas till arbetsmiljön innan t. ex. en anläggning, maskin, kemisk produkt, arbetsprocess eller arbetsmetod börjar användas. Ansvaret för förhandsbedömningen föreslås ligga i första hand på tillverkare och leverantörer samt på arbetsgivare. Myndigheternas förhandsprövning skall gälla de fall där särskild kontroll behövs.

Utskottet har inte något att erinra mot de överväganden sorn innefattas i det sagda. Utskottet vill dessutom understryka vad som anförs i motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) om vikten av facklig medverkan vid arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete beträffande olika former av förhandsgranskning.

I motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkar motionärerna att planeringstiderna förlängs så att fackföreningen och dess experter får möjligheter till meningsfull förhandsgranskning (yrkandet 24 c). Det framhålls i motionen att de utrymmen och resurser som byggherrar anslår för planering och projektering av byggnader, anläggningar m. m. har under 1960- och 1970-talen förkortats så att omsorgsfulla insatser från konsulters sida nu längre knappast är möjliga. Som en förutsättning för att arbetsmiljöerna skall kunna förbättras krävs det enligt motionärernas mening längre planeringstider med tillräckligt utrymme för de anställda både i arbetsmiljöerna och de anställda i konsultföretagen att gemensamt tränga in i miljöproblemen och ta fram alternativa lösningar.

SoU 1977/78:1

36 Utskottet anser att det ligger i sakens natur att en förhandsgranskning, som gör skäl för sitt namn, endast kan komma till stånd om de anställda ges sådant tidsutrymme för granskningen som motionärerna förordar. För att syftet med granskningen inte skall äventyras är det därför av vikt att bl. a. yrkesinspektionen uppmärksammar det behov som finns att ge arbetstagarparten tillräcklig tid för en granskning som ger parten en reell möjlighet att påverka planeringen. Det torde, såvitt utskottet kan bedöma, vara svårt att närmare precisera hur långa planeringstiderna bör vara i olika fall, eftersom mycket skiftande förhållanden råder i olika planeringssituationer. Väsentliga faktorer som måste tillmätas betydelse i sammanhanget är omfattningen av projektet och vilken svårighetsgrad i tekniskt och likartat avseende som föreligger i det enskilda fallet. Med det anförda får motionen 1676 anses besvarad i motsvarande del (yrkandet 24 c).

I samma motion tas även upp frågan om möjligheter för de anställda att utarbeta arbetsmiljöprogram och studera sin arbetsmiljö på betald arbetstid. Motionärerna yrkar även att det skall uppdras åt berörd myndighet att i övrigt verka för vad i motionen anförs om planering och förhandsgranskning (yrkandet 24 a).

Nya arbetsrättskommittén skall enligt sina direktiv med förtur ta upp frågor om ändringar i förtroendemannalagen, om arbetslivsforskning och om facklig information på betald arbetstid. Enligt vad utskottet inhämtat kommer kommittén att i dagarna lägga fram ett delbetänkande. Med hänsyn till att frågor av den karaktär som aktualiseras av motionärerna kommer att behandlas i betänkandet anser utskottet att detta bör avvaktas.

Med hänvisning till det nu anförda och vad utskottet i övrigt anfört beträffande planering och förhandsgranskning avstyrker utskottet motionen 1676 i här aktuell del (yrkandet 24 a).

Samordning med miljöskyddslagstiftningen

Samordningen mellan AML och miljöskyddslagstiftningen diskuteras ingående i propositionen. Miljöskyddslagen (1969: 387) avser att skydda den yttre livsmiljön och har ett vidsträckt tillämpningsområde. Den gäller i princip all förorening och störning som kan drabba omgivningen vid användningen av fast egendom. Dit hör vattenföroreningar, luftföroreningar, buller, skakningar, ljus och andra liknande olägenheter. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet har rätt att begära prövning om han får driva verksamheten och under vilka villkor det får ske. I stor utsträckning finns också en skyldighet att begära prövning av verksamheten på förhand. Tillståndsprövningen ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd. I förarbetena till lagen framhålls att begreppet omgivningen inte omfattar den störande anläggningen och att personer som är verksamma inom själva störningskällan skyddas genom arbetarskyddslagstiftningen.

SoU 1977/78:1

37 Arbetsmiljöutredningen framhöll i sitt slutbetänkande att miljöskyddslagen med sina tillåtlighetsregler har en annan uppbyggnad än arbetarskyddslagstiftningen och att utredningar i samband med tillåtlighetsprövning ofta torde sakna intresse för arbetarskyddet och i vart fall inte kan ligga till grund för en motsvarande prövning av arbetsmiljön. I den mån arbetsmiljösynpunkter berörs i ett miljöskyddsärende måste man dock enligt utredningen se till att hänsyn tas till dessa redan vid den planering som föregår behandlingen enligt miljöskyddslagstiftningen. Utredningen förslog därför att i miljöskyddskungörelsen (1969: 388) skulle föreskrivas att underrättelse om inkomna ansökningar eller anmälningar i miljöskyddsärenden skulle lämnas av vederbörande miljöskyddsmyndighet till skyddsombud eller, om sådant ej fanns, facklig organisation som företrädde arbetstagarna.

1 propositionen har utredningens förslag inte tagits upp. Motiveringen för detta är dels att antalet miljöskyddsärenden är mycket stort samtidigt som de utredningar som miljöskyddsmyndigheterna kräver ofta saknar intresse från arbetsmiljösynpunkt, dels att det föreligger risk för att skyddsombud eller facklig organisation som får underrättelse om en ansökan eller anmälan enligt miljöskyddslagen kan bibringas uppfattningen att även arbetsmiljöfrågor prövas i miljöskyddsärendet. I propositionen framhålls vidare att en sådan underrättelseskyldighet, som utredningen förordat, i onödan skulle försvåra handläggningen så mycket mera som risken för direkt konflikt mellan olika miljöintressen torde föreligga endast i ett begränsat antal fall. I propositionen understryks i sammanhanget vikten av att skyddsombud eller facklig organisation genom arbetsgivarens försorg kopplas in vid planering av åtgärder som faller under miljöskyddslagen så snart åtgärderna har anknytning till arbetsmiljön.

I motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) yrkar motionärerna att underrättelseskyldighet för miljöskyddsmyndighet införs enligt utredningens förslag (yrkandet 11). I motionen anges att bedömningen av frågan om det i ett ärende enligt miljöskyddslagen också finns arbetsmiljöaspekter att ta hänsyn till inte bör göras av arbetsgivaren utan att skyddsombudet och den fackliga organisationen i varje enskilt fall bör få möjlighet att själva göra bedömningen.

Utskottet anser att de farhågor som uttalas i propositionen för att den av utredningen föreslagna lösningen skulle kunna försvåra och tynga arbetet för myndigheten är värda beaktande. Utskottet anser emellertid också att det är angeläget att det syfte som ligger bakom motionsyrkandet tillgodoses. Efter ingående överväganden har utskottet stannat för att förorda att arbetsgivare som gör ansökan eller anmälan i miljöskyddsärende skall bli skyldig att underrätta skyddsombud, skyddskommitté eller facklig organisation. Vad utskottet anfört med anledning av motionen 1675 i här aktuell del (yrkandet 11) bör ges regeringen till känna.

SoU 1977/78:1

38 Förteckning över farliga ämnen

Enligt 3 kap. 13 § förslaget till AML kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva att förteckning skall föras över bl. a. ämne som avses i 3 kap. 9 §, dvs. ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall.

Departementschefen har i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsmiljöutredningens förslag (SOU 1976: 1 s. 197) uttalat (s. 293) att, för att en förteckning av angivet slag skall tjäna sitt ändamål, det synes nödvändigt att föreskrifter härom tar sikte på bl. a. ämnen där särskilda försiktighetsmått är nödvändiga vid hanteringen och som speciellt bör observeras vid tillsynen.

Enligt utskottets mening kan det i åtskilliga fall vara av stort värde att samtliga ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall finns redovisade i en särskild förteckning på arbetsplatsen. Denna uppfattning står i överensstämmelse med vad LO uttalat i sitt remissvar över utredningens förslag och med vad som anförs i motionen 1675 (yrkandet 2). I det bemyndigande som regeringen torde komma att ta in i arbetsmiljöförordningen bör det därför enligt utskottets mening inte göras någon begränsning i fråga om omfattningen av sådana förteckningar. Den föreslagna lagtexten ger regeringen möjlighet att utfärda ett sådant bemyndigande. Det ankommer därefter på arbetarskyddsstyrelsen att pröva i vilken utsträckning bemyndigandet skall utnyttjas. Utskottet utgår emellertid från att arbetarskyddsstyrelsen, då myndigheten skall utfärda föreskrifter angående farliga ämnen, beaktar vad utskottet ovan uttalat. Med det anförda får motionen 1675 i motsvarande del (yrkandet 2) anses tillgodosedd.

Tillstånd för nyanläggningar

I motionen 1675 tas även upp frågan om hur arbetsmiljöintressena skall kunna tillgodoses vid planering av nyanläggningar. Motionärerna framhåller att det i dessa fall är svårt att ge arbetstagarsidan möjlighet att på ett tidigt stadium påverka planeringen från arbetsmiljösynpunkt. En viss bevakning av arbetsmiljöintressena sker visserligen genom yrkesinspektionens förhandsgranskning av byggnadslovsärenden som avser arbetslokaler och liknande, men denna bevakning är enligt motionärerna inte till fyllest, eftersom man ofta inte känner till vilken verksamhet som skall bedrivas i lokalerna. Det krävs inte heller byggnadslov för alla typer av anläggningar. Motionärerna yrkar därför att arbetarskyddsstyrelsen skall ges möjlighet föreskriva att anläggning, i vars planering för aktuellt ändamål arbetstagarna inte deltagit på sätt som anges i AML, får tas i bruk endast efter tillstånd (yrkandet 1 delvis). Motionärerna föreslår i detta syfte att en bestämmelse med nämnda innehåll förs in som punkt

4 i 3 kap. 12 § första stycket förslaget till AML.

I förslaget till AML stadgas att regeringen eller, efter regeringens

SoU 1977/78:1

bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen om det är påkallat från skyddssynpunkt, kan föreskriva att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhet av visst slag får användas endast efter tillstånd (3 kap. 12 § första stycket punkt 1). Utskottet tillstyrker denna lagregel. Genom bestämmelsen får arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att föreskriva tillståndstvång för nyetablerade anläggningar, bl. a. i sådana fall som motionärerna åsyftar. Något tillägg till lagtexten erfordras således inte för att tillgodose motionärernas önskemål. Utskottet vill dock framhålla att den omständigheten att arbetstagarparten inte medverkat vid planeringen av anläggning för aktuellt ändamål bör vara ett skäl för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva att anläggningen får användas endast efter tillstånd. Detta bör enligt utskottets mening gälla alla anläggningar, såväl nyetablerade som övriga.

Företagshälsovård m. m.

Utbyggnaden av företagshälsovården

Företagshälsovården har en av de viktigaste funktionerna att fylla inom företag och förvaltningar då det gäller arbetsgivarens möjligheter att tillhandahålla resurser för kontrollen av arbetsmiljön samt dennes ansvar för att de anställdas förhållanden är tillfredsställande från säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt. Även om företagshälsovården i första hand skall vara tekniskt och medicinskt förebyggande ges i regel också viss sjukvård inom denna. I många fall utgör sjukvården en betydande del av företagshälsovården.

Som framhölls i samband med 1973 års delreform på arbetarskyddsområdet har företagshälsovården ute på arbetsplatserna bedömts som en av de mer väsentliga faktorerna för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö (SoU 1973: 25 s. 61). Det är därför viktigt att företagshälsovården har en nära anknytning till skyddsarbetet i övrigt på arbetsplatserna. Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund att frågor om företagshälsovård, liksom varit fallet sedan delreformens genomförande, skall tillhöra skyddskommitténs kompetensområde.

Av det sagda följer också att det är mycket angeläget med en utbyggnad av företagshälsovården. Sedan början av 1970-talet har en avsevärd utbyggnad ägt rum. Särskilt då det gäller små arbetsplatser — där de organisatoriska problemen på området kan vara betydande — är det emellertid långt kvar innan alla löntagare har tillgång till företagshälsovård. Här kan dock nämnas att flera landstingskommuner har planerat för företagshälsovård för andra arbetstagargrupper än landstingens egna, och vissa landsting har redan företagshälsovård som organiserats på detta sätt. Med stöd av arbetarskyddsfonden och i samråd med berörda parter planeras även en viss försöksverksamhet där de organisatoriska formerna för och inriktningen av sådan företagshälsovård kan prövas.

SoU 1977/78:1

40 Utskottet anser att det bör slås fast att målet för utbyggnaden av företagshälsovården bör vara att alla löntagare skall ha tillgång till företagshälsovård. Denna åsikt har också uttalats av departementschefen (s. 193), och samma uppfattning har kommit till uttryck i direktiven för den förra året tillsatta utredningen (A 1976: 01) om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten (företagshälsovårdsutredningen). Enligt direktiven bör utbyggnaden av företagshälsovården liksom nu ske på frivillighetens väg och frågor om dess innehåll m. m. regleras genom avtal och överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Takten för förverkligandet av det ovan angivna målet skall bestämmas av parterna under hänsynstagande till de resurser som kan ställas till förfogande. Härvid åsyftas såväl direkta resurser avsatta genom avtal mellan parterna som tillgång till personal etc. Delar av arbetsmarknaden omfattas inte av avtal om företagshälsovård. Om utredningen finner att en utbyggnad beträffande dessa områden inte är att förutse, bör utredningen överväga alternativa vägar att åstadkomma en sådan utbyggnad. Direktiven innehåller också ett uppdrag att pröva frågan om en ändamålsenlig fördelning och planering av läkarresurserna inom företagshälsovården. Utredningen skall även ta upp frågor rörande utbildning av företagshälsovårdens personal. En särskild uppgift för utredningen blir att göra en allmän bedömning av hur företagshälsovården vid små och geografiskt spridda företag skall läggas upp.

Genom vad sålunda anförts om målet för företagshälsovårdens utbyggnad får enligt utskottets mening motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) anses tillgodosedd i motsvarande del (yrkandet 16). Ett yrkande i motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) (yrkandet 2) — vari föreslås att det i ett andra stycke i 2 kap. 2 § AML skall tas in en regel om att alla arbetare skall ha tillgång till företagshälsovård — bör inte heller föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet anser nämligen att det inte skulle vara meningsfullt med en sådan regel, eftersom den i nuläget måste kombineras med mycket omfattande dispensmöjligheter. Utbyggnaden av företagshälsovården skulle enligt utskottets mening inte påskyndas om en regel infördes i AML enligt motionsyrkandet. I den av motionärerna föreslagna lagtexten behandlas även huvudmannaskapsfrågan. Denna fråga tas upp i det följade.

Vad som anförts i det föregående innebär bl. a. att det inte kan eller bör anges någon exakt tidpunkt då målet företagshälsovård för alla löntagare skall vara uppnått. Ett yrkande i detta hänseende i motionen 1676 (yrkandet 26 delvis) avstyrks därför. Det är inte heller motiverat att med anledning av samma motion (yrkandet 26 delvis) eller motionen 733 av Lars Wemer m. fl. (vpk) (yrkandet 2) förorda att tillägg eller förtydligande till direktiven för företagshälsovårdsutredningen utfärdas om utbyggnads- och utbildningsresurserna för de olika personalkategorierna inom företagshälsovården. I sitt av riksdagen godkända betän -

SoU 1977/78:1

kande SoU 1975/76: 40 avstyrkte utskottet förra året ett liknande yrkande. Utskottets ställningstagande innebar att utskottet ansåg att direktiven för företagshälsovårdsutredningen är tillräckliga för att tillgodose motionsyrkandets syfte. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker således även de nu aktuella yrkandena (motionen 733 yrkandet

2 och motionen 1676 yrkandet 26 delvis).

Organisationen av företagshälsovården

Frågan om huvudmannaskapet för företagshälsovården har behandlats av utskottet flera gånger tidigare. Enligt de principer som nu råder kan företagshälsovården vara inbyggd i företagen, om dessa är tillräckligt stora för att ha egen företagshälsovård. För övriga arbetsplatser är det vanligt att företagshälsovården ordnas genom olika former av samverkan, t. ex. genom företagshälsovårdscentraler som är gemensamma för flera företag. Som delvis framgår av framställningen i det föregående är möjligheterna till samarbete med samhällets hälso- och sjukvård här av särskild betydelse. Organisationsmodellerna har sin utgångspunkt i de riktlinjer för företagshälsovård som antogs av SAF och LO år 1967. Förra året träffades ett arbetsmiljöavtal mellan SAF, LO och PTK. Avtalet har gett de anställda ett väsentligt ökat inflytande över bl. a. företagshälsovården. Även på den offentliga sektorn finns avtal som avser riktlinjer för företagshälsovården.

Med hänsyn till att de nuvarande organisationsformerna för företagshälsovården har sin grund i avtal mellan arbetsmarknadens parter och då organisationsformerna är väl förenliga med det synsätt som präglar reglerna i AML om ansvaret för skyddsverksamheten i företagen är utskottet inte berett tillstyrka att — som förordas i motionen 733 (yrkandet 1) och motionen 1676 (yrkandet 26 delvis) — företagshälsovårdsutredningen skulle få tilläggsdirektiv av innebörd att huvudmannaskapet för företagshälsovården skulle överföras till organ där arbetarna hade majoritet och att den skulle samordnas med landstingens hälso- och sjukvård. Vid denna bedömning beaktar utskottet att det i direktiven för utredningen understryks bl. a. att det är viktigt att samverkan kommer till stånd mellan den allmänna hälso- och sjukvården samt arbetarskyddet då det gäller frågan om tillgodoseendet av sjukvård; i direktiven anges att behovet av sjukvård i största möjliga utsträckning bör tillgodoses inom den offentliga primärsjukvården. I enlighet med det sagda avstyrks motionsyrkandena.

Beträffande ett yrkande i motionen 733 (yrkandet 3) om att de grundläggande kostnaderna för företagshälsovård skall tas ut via avgifter från arbetsgivarna, vill utskottet framhålla att motionärerna inte närmare motiverat yrkandet men att detta torde vara att se som ett följdyrkande till det i nästföregående stycke behandlade yrkandet i huvudmannaskapsfrågan. På grund av utskottets ställningstagande i sistnämnda fråga är

SoU 1977/78:1

något riksdagens yttrande med anledning av det här aktuella yrkandet inte erforderligt.

Utbildningen av yrkeshygieniker

Utskottet tar här också upp yrkanden i motionen 733, dels om att företagshälsovårdsutredningen skall ges tilläggsdirektiv med syfte att utredningen skall utarbeta förslag till nödvändiga utbildningsresurser för ett uppskattat behov av ca 200 yrkeshygieniker före år 1985 (yrkandet

5 delvis), dels att yrkeshygienikerutbildning med arbetarskyddsstyrelsen som huvudman skall igångsättas under hösten, bl. a. som underlag för den begärda framtida yrkeshygienikerutbildningen i nyssnämnda krav (yrkandet 6).

Frågor om utbildning av yrkeshygieniker behandlades relativt ingående av utskottet våren 1976. I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1975/76: 40, till vilket utskottet hänvisar (s. 24 och 25), erinrade utskottet om att yrkeshygien ingår i kursplanerna för arbetarskyddsstyrelsens utbildning av företagshälsovårdens personal, att skyddsingenjörema erhåller den mest omfattande utbildningen i ämnet, att arbetsmiljöutredningen framhållit bl. a. att det behövs kvalificerade specialister för de komplicerade mätningar som krävs för att man skall kunna tilllämpa fastställda gränsvärden och att detta behov uppmärksammats i direktiven för företagshälsovårdsutredningen. I direktiven understryks att den tekniska utvecklingen och de alltmer komplicerade kemiska och fysikaliska frågorna medför att den tekniska delen av företagshälsovården får allt större tyngd. Det kommer i stor utsträckning att krävas specialister på olika områden av yrkeshygien, mätteknik, ergonomi m. m. Utredningen skall därför undersöka behovet av olika miljötekniker. Utskottet uttalade att mot bakgrund av det anförda och med hänvisning till vad direktiven i övrigt innehåller utskottet ansåg sig kunna räkna med att utredningen kommer att ingående överväga de frågor som motionärerna tagit upp. Utskottet nämnde också att arbetarskyddsstyrelsen kommit långt i förberedelserna på att få till stånd en kvalificerad yrkeshygienisk utbildning samt att frågan även behandlas inom en arbetsgrupp för arbetsmedicin och arbetshygien under nordiska ministerrådets ämbetsmannakommitté för arbetsmiljöfrågor.

Utskottet vill med anledning av de nu aktuella motionsyrkandena tilllägga följande. Vid arbetarskyddsstyrelsen har fr. o. m. den 1 juli i år inrättats tre utbildningstjänster för yrkeshygieniker. I myndighetens anslagsframställning för budgetåret 1978/79 framhålls det att avsikten är att innehavarna av dessa tjänster under två år genom praktiskt arbete kombinerat med teoretiska studier skall lära sig yrkeshygienisk mät- och undersökningsmetodik. Tillkomsten av dessa tjänster innebär att avsevärda resurser inom olika delar av arbetsmedicinska avdelningen måste avsättas för denna utbildning men tjänsterna är samtidigt av betydelse

SoU 1977/78:1

för planeringen av den kommande högre utbildningen av yrkeshygieniker.

Utskottet anser mot bakgrunden av det anförda att något riksdagens initiativ med anledning av motionen 1676 i här aktuell del inte är påkallat (yrkandet 5 delvis och yrkandet 6).

Slutligen tar utskottet i detta sammanhang upp frågan om yrkesskadestatistiken. Förra året lade yrkesskadestatistikutredningen fram betänkandet (SOU 1976: 17) Skador i arbetet, statistik och information. I motionen 1675 framhålls angelägenheten av att den förbättring av statistiken som utredningen föreslagit snarast förverkligas.

Som motionärerna i viss mån utvecklar är det av betydelse både för arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen, de fackliga organisationerna och den lokala skyddsorganisationen att en förbättring av yrkesskadestatistiken kommer till stånd. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse det faktum att, enligt vad som numera har upplysts, regeringen under hösten kommer att lägga fram förslag för riksdagen med anledning av betänkandet. Något riksdagens initiativ är därför inte påkallat.

Arbetstidens förläggning

Allmänt

Lagbestämmelser om arbetstiden finns såväl i allmänna arbetstidslagen (1970: 103) som i arbetarskyddslagen. De grundläggande reglerna om arbetstidens längd finns i allmänna arbetstidslagen, medan motsvarande regler om arbetstidens förläggning under dygnet och under veckan har sin plats i arbetarskyddslagen. Denna uppdelning av reglerna bör ses bl. a. mot den bakgrunden att statsmakterna vid allmänna arbetstidslagens tillkomst år 1970 inte längre bedömde det nödvändigt att låta skyddssynpunkter vara i främsta rummet avgörande för arbetstidslagstiftningens utformning. Sådana borde i stället tillgodoses genom en moderniserad arbetarskyddslagstiftning och genom ökade insatser för arbetarskyddet.

Som närmare kommer att redovisas i det följande föreslås i propositionen att reglerna i arbetarskyddslagen om arbetstidens förläggning under dygnet i princip överförs till AML. I fråga om veckovilan föreslås en väsentlig förbättring för arbetstagarna. Även beträffande de övriga arbetstidsregler, som nu finns i arbetarskyddslagen, föreslås förändringar. Från de generella arbetstidsregler, som kommer att finnas i lagen och som närmare diskuteras i det följande, skall enligt propositionen avvikelse kunna göras, dels genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av facklig organisation på förbundsnivå, dels genom myndighetsdispens.

I motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas att riksdagen skall begära en utredning som syftar till att bestämmelserna i allmänna arbets -

SoU 1977/78:1

tidslagen och i AML skall sammanföras i en lag (yrkandet 6). Motionärerna anför bl. a. att regler om övertidens omfattning finns i allmänna arbetstidslagen, trots att frågan därom i stor utsträckning är en skyddsfråga.

Den av motionärerna aktualiserade frågan har diskuterats såväl av arbetsmiljöutredningen och vissa remissinstanser som av departementschefen. Denne anför att det f. n. pågår åtskilligt utrednings- och forskningsarbete som berör arbetstidsfrågorna. Han hänvisar till att arbete inom delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) pågår och att forskningsprojekt inletts beträffande bl. a. sociala och hälsomässiga konsekvenser av olika former av obekväm arbetstid. Departementschefen anför att resultaten av dessa och andra aktiviteter kan efter hand bidra till att skapa det förbättrade underlag som torde behövas innan man tar ställning till en mera vittgående förändring i systematiskt avseende beträffande arbetstidsregleringen.

Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissyttrande understrukit att det såväl för de tjänstemän som har att tolka och tillämpa arbetstidslagstiftningen som för den dispenssökande allmänheten framstår som svårbegripligt att bestämmelserna om arbetstidens längd skall finnas i en lag och bestämmelserna om arbetstidens förläggning i en annan, även om rena skyddssynpunkter spelat en mindre roll vid utformningen av de förra än av de senare. Styrelsen anser att det därför ligger nära till hands att låta allmänna arbetstidslagstiftningen ingå som ett kapitel av AML. Även LO och TCO har uttalat sig för ett sammanförande av reglerna om arbetstiden. Utskottet ansluter sig till denna ståndpunkt, vilken står i överensstämmelse med motionärernas inställning i frågan. Inte heller departementschefen har gett uttryck åt någon annan uppfattning i principfrågan.

Enligt utskottets mening bör man inte överdriva de svårigheter som kan finnas att sammanföra de aktuella lagbestämmelserna i ett enhetligt regelsystem. Eftersom det i första hand gäller att finna en lämplig lagteknisk lösning bör bl. a. den omständigheten att arbete pågår inom DELFA beträffande frågor om arbetstidens längd inte utgöra något hinder för att ett sådant regelsystem arbetas fram. Regeringen bör därför ta initiativ till att bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen och reglerna i AML om arbetstidens förläggning sammanförs i ett regelsystem.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1675 i här aktuell del (yrkandet 6) bör ges regeringen till känna.

Utskottet vill framhålla att det i dag måste anses vara självklart att en arbetstagare så snart som det är möjligt skall informeras om vilken arbetstidsförläggning som gäller för honom så att han kan planera sin fritid på bästa sätt. Som departementschefen framhåller (s. 303) är det för arbetstagarna förenat med betydande olägenheter att inte i god tid få besked om tjänstgöringsförhållandena, något som självfallet i särskilt

SoU 1977/78:1

hög grad gäller arbetstagare med oregelbunden arbetstidsförläggning. Utskottet vill därför med skärpa understryka vad departementschefen framhåller i sammanhanget, nämligen att det är nödvändigt att arbetstidsschema upprättas och företes i god tid i alla de fall då detta är möjligt. MBL bör kunna verksamt bidra till att överenskommelser i dessa frågor kommer till stånd i större utsträckning än f. n. För den händelse det skulle visa sig att förhoppningarna härvidlag inte infrias, får frågan om behovet av en lagreglering av informationsskyldigheten och av andra i sammanhanget aktuella frågor tas upp till nya överväganden. Utskottet anser med hänvisning till det anförda att det nu inte är erforderligt med något riksdagens initiativ med anledning av motionen 1675 i denna del (yrkandet 1 delvis).

Raster och pauser

Det föreslås i propositionen att liksom i gällande arbetarskyddslag föreskrifter om raster och pauser för arbetstagare skall finnas i den nya lagen. Rast definieras som avbrott i den dagliga arbetstiden, under vilket arbetstagare inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Rast får under vissa, snävt avgränsade förutsättningar utbytas mot måltidsuppehåll, som inräknas i arbetstiden. Paus utgör ett kortare avbrott i arbetsdagen som arbetstagaren får ta då och då för att erhålla tillfällig avkoppling. I motsats till rast inräknas paus i den dagliga arbetstiden.

Enligt propositionen bör i 4 kap. 1 § AML tas in en bestämmelse om att längden och förläggningen av rast skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger. Med beaktande av att det har förutsatts att den närmare regleringen av arbetsuppehållen skall ske avtalsvägen tillstyrker utskottet denna utformning av bestämmelsen. Förslag i motionen 1673 av Rolf Hagel (-) och Alf Lövenborg (-) om att lokutionen ”så noga som omständigheterna medger” skall utgå avstyrks således (yrkandet 2 delvis). Utskottet tillstyrker också förslag om att det i samma paragraf skall stadgas att rasternas antal, längd och förläggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena. På de skäl som anges i propositionen (s. 305) avstyrker utskottet framförda önskemål om att det i lagtexten skall anges viss minimilängd för rast; i ovan nämnda motion förordas en sådan minimilängd om 30 minuter (yrkandet 2 delvis). I propositionen anförs bl. a. som skäl för den intagna ståndpunkten att en sådan reglering skulle bli onödigt stel och dessutom kunna få normerande verkan utöver vad som åsyftas och därigenom leda till inskränkning av raster som är längre än det minimum som regeln anger. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att rast inte inräknas i arbetstiden.

F. n. gäller att arbetstagare som utför arbete under minst sex timmar av dygnet skall ha rast. Det föreslås i propositionen en ändring av regelkonstruktionen på så sätt att det i AML skall föreskrivas att arbete

SoU 1977/78:1

inte får pågå mer än visst antal timmar i sträck. En tidsgräns om fem timmar föreslås. Tidsgränsen har motiverats med hänvisning till arbetsmedicinska synpunkter. Utskottet ansluter sig till förslaget och avstyrker motionen 1673, såvitt däri förordats en ännu lägre tidsgräns, nämligen fyra timmar (yrkandet 3).

Då det gäller pauser föreslås i propositionen att i 4 kap. 3 § AML skall stadgas att arbete skall anordnas så, att arbetstagare kan ta de pauser som behövs utöver raster, att, i den utsträckning som påkallas av arbetsförhållandena, särskilda arbetspauser skall beredas arbetstagare, samt att sådana pausers längd och förläggning skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger. Det skall också uttryckligen anges att pauser inräknas i arbetstiden.

Enighet råder om att den närmare bestämningen av när särskilt paussystem skall tillämpas liksom av pausernas antal och längd i första hand får ske avtalsvägen. I motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att om förhandlingar på området inte leder till resultat arbetarpartens (den lokala fackliga organisationens) ståndpunkt skall gälla och att tillsynsmyndighet inte skall äga ompröva det beslut som innefattas i ett sådant ståndpunktstagande (yrkandet 7).

I överensstämmelse med vad utskottet i det inledande avsnittet uttalat beträffande de grundläggande principerna för skyddsarbetet kan utskottet inte tillstyrka motionsyrkandet. Det får vid behov ankomma på tillsynsmyndighet att liksom då det gäller andra frågor ge råd och vägledning samt i sista hand ta ställning rörande tillämpningen i det särskilda fallet. Som påpekas i propositionen kan det för vissa arbetsuppgifter även bli aktuellt att meddela generella verkställighetsföreskrifter (s. 307).

Nattvila, dygnsmaximering

Frågorna om nattarbetsförbud och maximering av arbetstid diskuteras mycket utförligt i propositionen (s. 307—313).

Det är obestridligt att det i viss utsträckning förekommer att man gör en arbetstidsförläggning, som inrymmer mycket långa arbetsskift. Detta är inte acceptabelt, vare sig från allmän hälsosynpunkt eller med hänsyn till de konsekvenser från allmän social synpunkt som långa skift kan leda till. De i olika sammanhang framförda kraven på en begränsning av dygnsarbetstiden förtjänar därför noggrant beaktande. I förevarande sammanhang har krav framställts om en regel som maximerar dygnsarbetstiden till 10 timmar, nämligen i motionen 1675 (yrkandet 1 delvis). Vidare har i motionen 1676 framställts ett yrkande som bl. a. syftar till införande av en dygnsmaximiregel (yrkandet 27). Vid sina överväganden av frågan har utskottet ingående diskuterat de synpunkter som redovisas i propositionen. Därvid har utskottet kommit fram till att det inte är möjligt att utan närmare utredning utforma reg -

SoU 1977/78:1

ler som tillgodoser motionärernas önskemål om en dygnsmaximering.

I sammanhanget bör noteras att de regler om dygnsmaximering som fanns före den allmänna arbetstidslagens ikraftträdande avsåg enbart den ordinarie arbetstiden och således inte utgjorde hinder för uttag av övertid vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Utskottet anser att frågan om införandet av bestämmelser som begränsar dygnsarbetstiden bör utredas i samband med det arbete på en samordning av reglerna i allmänna arbetstidslagen och reglerna om arbetstidens förläggning i AML som utskottet i det föregående förordat. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1675 i här aktuell del (yrkandet 1 delvis) och motionen 1676 i motsvarande del (yrkandet 27) bör ges regeringen till känna.

Det föreslås i propositionen att till AML skall överföras den regel som nu finns i arbetarskyddslagen av innehåll att arbetstagare skall ha behövlig ledighet för nattvila och att tiden mellan kl. 24 och 5 skall ingå i ledigheten (4 kap. 5 § första stycket AML).

Utskottet vill inledningsvis framhålla att, som också anförs i propositionen, den arbetsvetenskapliga expertisen torde stå ganska enig bakom rekommendationer om begränsning av nattarbete till fall där sådant arbete är starkt motiverat av arbetsuppgifterna. Mot denna bakgrund kan utskottet helt ansluta sig till vad departementschefen uttalar därom (s. 308), att AML:s bestämmelser om ledighet för nattvila måste bygga på att det från samhällets synpunkt är önskvärt att nattarbete i möjligaste mån undviks. De bestämmelser som ger den grundläggande regleringen av nattarbete bör liksom hittills och enligt vad som föreslås i propositionen ge uttryck för den i samhället förhärskade synen på nattarbete och tjäna som grund för ett system som erbjuder en tillfredsställande kontroll av att nattarbete inte tillgrips i andra fall än då det är försvarligt från allmän synpunkt. Utskottet ansluter sig även i övrigt till vad departementschefen uttalar om åtgärder för att begränsa sådant arbete eller för att motverka skadeverkningar därav. Då utskottet inte heller har något att erinra mot den tidrymd som enligt lagförslaget skall omfattas av nattarbetsförbudet tillstyrker utskottet den aktuella lagtexten.

Vissa samhällsfunktioner är så viktiga att de oundgängligen måste fortgå även på natten. Detta gäller i främsta rummet vårdsektorn. Det finns emellertid även andra samhällsviktiga arbetsuppgifter, där det med fog kan hävdas att de måste utföras även nattetid. I propositionen nämns särskilt servicefunktioner inom kommunikationssektorn och arbeten inom den kontinuerliga driften i processindustrin.

Utskottet tillstyrker mot den angivna bakgrunden att avvikelse från nattarbetsförbudet liksom hittills skall gälla för arbeten som med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste utföras nattetid (4 kap. 5 § andra stycket). Enligt utskottets mening bör denna bestämmelse få en restriktiv tillämpning med hänsyn

SoU 1977/78:1

till den allmänna grundsyn på nattarbete som utskottet gett uttryck åt. Enligt vad som föreslås i propositionen och som utskottet tillstyrker, skall dispens från nattarbetsförbudet kunna ges när särskilda skäl föreligger. Vidare bör, som inledningsvis berörts, avsteg från huvudregeln om nattarbetsförbud också kunna göras kollektivavtalsvägen (4 kap. 7 §). Med hänsyn till denna möjlighet torde även vid en restriktiv tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. 5 § andra stycket AML arbetarskyddsstyrelsen inte behöva belastas av något mera betydande antal dispensärenden.

I propositionen föreslås att den bestämmelse i arbetarskyddslagen som stadgar att arbetstagare i överordnad ställning ej omfattas av nattarbetsförbudet inte skall föras över till AML. Utskottet tillstyrker detta förslag.

Vad utskottet i det föregående anfört rörande reglerna i AML om nattarbete innebär att utskottet helt ansluter sig till den restriktiva syn på nattarbete som kommer till uttryck i propositionen. Utskottets ställningstagande till de olika reglerna innebär att utskottet samtidigt gjort en bedömning av yrkandena i motionen 563 av Lars Werner m. fl. (vpk) och av motionen 1676 (yrkandet 8). I den mån yrkandena inte besvarats genom vad utskottet ovan anfört avstyrks dessa.

Ve eko vila

Då det gäller ledighet för veckovila finns i arbetarskyddslagen en generell regel om att arbetstagare skall beredas minst 24 timmars sammanhängande ledighet för varje period om sju dagar.

I propositionen föreslås att det också i AML skall tas in ett stadgande, som ger ett grundskydd beträffande regelbunden veckovila. Det föreslås att minsta tid för veckovila skall vara 36 timmar (4 kap. 6 § första stycket). Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till veckoslut. Undantag från de redovisade reglerna får göras tillfälligtvis, om det föranleds av särskilt förhållande som ej har kunnat förutses.

På de skäl som redovisas i propositionen (s. 313—316) ansluter sig utskottet till förslaget. Detta innebär att utskottet avstyrker motionen 1673 (yrkandet 4) och motionen 1676 (yrkandet 9), såvitt i motionerna yrkas en ytterligare höjning av den undre gränsen för veckovila, nämligen till 60 respektive 48 timmar. I sistnämnda motion yrkas också en skärpning av undantagsbestämmelsen. Med anledning av innehållet i motionsyrkandena och av att motionärerna i motionen 1675 uttalar sig för önskvärdheten av en ytterligare höjning av den undre gränsen för veckovila inom en nära framtid, vill utskottet framhålla att erfarenheterna av den nya regeln om veckovila får bli avgörande för frågan om man kan införa en bestämmelse om en ännu längre veckovila utan att man i samband härmed tvingas vidga möjligheterna till undantag från huvudregeln.

SoU 1977/78:1

49 Minderåriga

Allmänt

Såväl enligt gällande lagstiftning som enligt förslaget till AML avses med minderårig den som inte har fyllt 18 år.

De nuvarande bestämmelserna i arbetarskyddslagen om minderårigas användande i arbete (22—33 §§) torde utan överdrift kunna betecknas som mycket komplicerade och oöverskådliga. Det finns inte minst med hänsyn härtill anledning räkna med att i vart fall vissa av bestämmelserna inte sällan eftersätts oavsiktligt och utan att detta medför något ingripande från tillsynsmyndigheterna.

Med hänsyn bl. a. till den nioåriga skolplikten och den starkt utbyggda gymnasieskolan är behovet av särskilda skyddsregler för minderåriga avsevärt mindre än vid tidpunkten för tillkomsten av arbetarskyddslagen. I likhet med arbetsmiljöutredningen och departementschefen anser utskottet det dock inte vara möjligt att helt undvara särbestämmelser för den aktuella gruppen. I överensstämmelse med vad som föreslås i propositionen är det emellertid uppenbarligen både nödvändigt och lämpligt att bestämmelserna i AML förenklas och begränsas i förhållande till motsvarande bestämmelser i arbetarskyddslagen. Härvidlag beaktar utskottet också möjligheten att i AML införa bestämmelser som ger regeringen eller arbetarskyddsstyrelsen bemyndigande att utfärda straffsanktionerade föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete; flera sådana bemyndiganden har enligt propositionen föreslagits ingå i 5 kap. AML, som skall innehålla bestämmelser om minderåriga.

Minimiålder

Det föreslås i propositionen att i 5 kap. 2 § AML skall intas bestämmelser om minimiålder vid yrkesarbete. Minderårig skall i princip få ta anställning först under det kalenderår han fyller 16 år. Då krav på fullgjord skolplikt också ställs upp blir det i praktiken först efter vårterminens slut nämnda år, som tillträde till förvärvsarbete allmänt medges. Främst för att möjliggöra för skolungdom att ta förvärvsarbete vid sidan av skolarbetet och under ferier föreslås att det skall finnas undantag från huvudregeln om minimiålder. Undantaget avser lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på hälsan, på utvecklingen eller på skolgången. Det förutsätts i propositionen att arbetarskyddsstyrelsen skall meddela närmare föreskrifter om vilka slag av arbeten som här avses samt beträffande de villkor som bör gälla för arbetets bedrivande, exempelvis om arbetstidens längd och förläggning; en bestämmelse som ger stöd för bemyndigande för styrelsen att utfärda föreskrifter föreslås. Föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet skall vara direkt straffsanktionerade.

Utskottet tillstyrker att paragrafen utformas i enlighet med förslaget i propositionen.

4 Riksdagen 1977178.12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

50 I motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) (yrkandet 25 a delvis) vill motionärerna att riksdagen skall begära förslag om kompletterande regler i AML som syftar till att skiftarbete skall förbjudas för den som är under 16 år och i övrigt — således för den som är 16—18 år gammal — vara tillåtet endast om särskilda skäl föreligger.

Då det gäller minderåriga under 16 år torde det endast i ett begränsat antal fall komma att bli aktuellt med skiftarbete. Med hänsyn till förekomsten av feriearbete är den av motionärerna upptagna frågan dock inte helt utan betydelse för denna grupp. Det är emellertid enligt utskottets mening uppenbart att frågan om reglering av arbetstidens förläggning måste påkalla särskild uppmärksamhet, då arbetarskyddsstyrelsen skall meddela föreskrifter om användande av minderåriga under 16 år till arbete. I fråga om 16—18-åringar bör nämnas att ett i förhållande till de allmänna reglerna i 4 kap. om nattvila vidgat skydd för minderåriga föreslås bli intaget i 5 kap. 5 § och att i samma paragraf också skall tas in en regel om dygnsmaximering för minderåriga. Dispens från de sålunda angivna reglerna skall kunna ges endast om särskilda skäl föreligger. Till det sagda kommer att föreskrifter skall kunna utfärdas om villkor för eller förbud mot att minderårig anlitas till arbete som medför påtaglig risk för olycksfall eller för överansträngning eller annan skadlig inverkan på minderårigs hälsa eller utveckling (5 kap. 3 § andra stycket). Enligt utskottets mening är det mot bakgrund av den lämnade redovisningen inte motiverat att samtidigt som en ny reglering av minderårigas arbete sker begära en komplettering av reglerna i sådant avseende som motionärerna förordar. Utskottet anser att lagbestämmelserna ger tillräckligt utrymme för att hindra skiftarbete som kan vara till men för minderårig. Motionsyrkandet avstyrks därför i här aktuell del (yrkandet 25 a delvis).

Farligt arbete

Motionärerna i motionen 1676 vill också att de bestämmelser om farligt arbete som nu finns i 24 § arbetarskyddslagen skall föras in i AML (yrkandet 25 a delvis). Reglerna innebär att den minderårige skall ha fyllt eller under kalenderåret fyller 15 år för att få användas för vissa slag av arbeten, som ansetts vara mera påfrestande för minderåriga. Bl. a. avses hantverks- eller industriellt arbete och byggnadsarbete.

I propositionen föreslås i här aktuellt avseende en allmän bestämmelse av innehåll att arbetsgivare skall se till att minderårig arbetstagare inte anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall, överansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling (5 kap. 3 § första stycket). Denna bestämmelse har f. n. en motsvarighet i 26 § arbetarskyddslagen. Dessutom föreslås en skärpning i AML, då det gäller möjligheterna att ingripa med generella föreskrifter beträffande sysselsättningar som anses påtagligt farliga för minderåriga. Nu

SoU 1977/78:1

krävs att synnerlig fara skall föreligga medan — som framgår av vad tidigare anförts i detta avsnitt — enligt förslaget till AML det skall bli möjligt att förbjuda att minderårig anlitas till visst arbete så snart det föreligger påtaglig risk för den minderårige.

Utskottet anser att den författningsmässiga konstruktion som valts i propositionen då det gäller att hindra skador eller annan menlig inverkan på minderåriga genom farligt arbete — och som i praktiken innebär att arbetarskyddsstyrelsen kommer att anpassa reglerna för farligt arbete allteftersom arbetsförhållandena ändrar sig — är överlägsen den nuvarande. Att så skulle vara fallet har inte heller ifrågasatts av motionärerna, utom såvitt avser reglerna för den grupp minderåriga som är yngre än 16 år. Utskottet vill beträffande denna grupp minderåriga instämma i vad departementschefen anför därom att, i den mån arbetarskyddsstyrelsen finner skäl meddela förbud för minderårig att utföra vissa farliga arbeten, dispens från förbudet endast bör medges den som uppnått 16 års ålder.

Under hänvisning till det anförda anser utskottet att motionsyrkandet inte heller i nu aktuell del bör föranleda någon riksdagens åtgärd (yrkandet 25 a delvis).

Arbetstid och nattvila

Som delvis redan berörts föreslås i propositionen att vissa särskilda bestämmelser om minderårigas arbetstid och nattvila skall tas in i AML.

Det föreslås att i 5 kap. 5 § tas in en bestämmelse av innehåll dels att minderårig inte får anlitas till arbete mer än 9 timmar av dygnet eller 45 timmar i veckan, dels att minderårig arbetstagare för nattvila skall beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn och att i ledigheten skall ingå tiden mellan kl. 22 och kl. 5, dels att tillsynsmyndighet får medge undantag från de redovisade reglerna om särskilda skäl föreligger.

De föreslagna reglerna om dygns- och veckomaximum innebär att de nu gällande maximigränserna sänks, nämligen från 10 till 9 timmar, respektive från 54 till 45 timmar. På de skäl som anförs i propositionen (s. 326—327) tillstyrker utskottet förslaget. Utskottets ställningstagande innebär att ett yrkande i motionen 1673 av Rolf Hagel (-) och Alf Lövenborg (-) om ännu lägre maximigränser avstyrks (yrkandet 5).

I fråga om de föreslagna reglerna om längden av obruten nattvila och förläggningen av viss del av denna har motionsvägen framställts erinringar endast såvitt avser minderåriga som ej fyllt 16 år. I motionen 1676 (yrkandet 10) föreslås att för minderåriga som tillhör nämnda grupp den oavbrutna nattvilan skall vara minst 12 timmar och att i ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 19 och klockan 7.

Utskottet vill erinra om att, enligt vad som framgår av den tidigare redogörelsen i detta avsnitt, avsikten är att arbetarskyddsstyrelsen skall

SoU 1977/78:1

meddela närmare föreskrifter, bl. a. om arbetstidens längd och förläggning beträffande minderårig arbetstagare som under kalenderåret ej uppnått 16 års ålder och som ej slutat sin obligatoriska skolgång. Som framhålls i propositionen (s. 328) bör därför AML:s bestämmelser om nattvila för minderåriga kunna inriktas på ungdomar som fullgjort sin skolplikt men ännu ej fyllt 18 år. Mot denna bakgrund anser utskottet att reglerna i AML i här aktuellt avseende bör få det innehåll som föreslagits i propositionen. Utskottet anser att det finns befogad anledning räkna med att motionsyrkandets syfte i princip kommer att bli tillgodosett genom de föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen kommer att utfärda. På grund av det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker motionsyrkandet (yrkandet 10).

Två motioner — motionerna 1118 av Lars Werner m. fl. (vpk) och 1119 av Lars Werner m. fl. (vpk) — i vilka framställs yrkanden avseende regler i den nuvarande arbetarskyddslagen, som föreslås upphävd, påkallar inte något riksdagens yttrande.

Lokal skyddsverksamhet

Allmänt

Vid 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftningen lades tyngdpunkten på att regler skulle skapas om de anställdas medverkan vid utformningen av arbetsmiljön. En tidigare bestämmelse om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare under arbetsgivarens ledning ersattes med den i ett tidigare avsnitt (s. 31) behandlade regeln av innebörd att arbetsgivare och arbetstagare som jämställda parter skall samverka för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden. De anställdas inflytande på det lokala skyddsarbetet ökades också bl. a. genom att skyddsombudens lagfästa befogenheter vidgades, genom att skyddskommittéer skulle tillsättas i ökad omfattning och få ytterligare uppgifter och genom att utbildningen av skyddsombud byggdes ut kraftigt.

Skyldigheten för arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö skall i enlighet med det sagda även framledes vara en grundläggande princip (3 kap. 1 § förslaget till AML). Den lokala skyddsverksamheten skall bedrivas gemensamt av arbetsgivare och arbetstagare (6 kap. 1 § förslaget till AML). Det föreslås i propositionen att den ställning skyddsombuden nu har i den lokala skyddsverksamheten skall bibehållas även i framtiden. De centrala bestämmelserna i arbetarskyddslagen om skyddsombudens uppgifter förs därför över till AML. De föreslagna reglerna om skyddsombud har vidare anpassats till vad som gäller enligt lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Dessutom föreslås i viss utsträckning nya regler när det gäller de anställdas medverkan vid arbetsmiljöns utformning. Skyddskommittéernas och skyddsombudens deltagande redan

SoU 1977/78:1

på planeringsstadiet uppmärksammas sålunda ytterligare. Skyddsombudens möjligheter att ingripa mot ensamarbete föreslås utvidgade. Arbetsgivare skall vara skyldig att underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena. Den enskilde arbetstagaren får enligt propositionen en uttrycklig rätt att i farosituationer avbryta sitt arbete för att rådgöra med skyddsombud och arbetsledare. Arbetstagaren skall i sådana fall vara fri från skadestånd.

Flera motionsyrkanden har väckts beträffande den lokala skyddsverksamheten, vad gäller såväl principerna för verksamheten som de lösningar vilka i enskildheter valts i lagförslaget.

Principen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare behandlas, som tidigare redovisats, i motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk). Motionärerna underkänner samverkansprincipen som utgångspunkt för den föreslagna lagstiftningen. De vill i stället att AML skall utformas som ett stöd för arbetstagarna i den fackliga kampen, och att de anställda och deras organisationer genom bestämmelser i lagen i betydande omfattning skall tillförsäkras maktbefogenheter. Enligt motionärerna skall det lokala skyddsarbetet organiseras genom förhandlingar, varvid arbetstagarparten skall ha strejkrätt och vetorätt (yrkandet 11). Den lokala fackföreningen skall tillerkännas vetorätt dels i arbetsmiljöfrågor vad avser ackords- och prestationsarbete, personalstyrkornas storlek, avbytare, reservstyrkor, tidmätningar, rationaliseringar, produktionsuppläggningar och avskedanden, dels vid byggnadslov (yrkandet 16). Skyddskommitté skall vara forum för förhandlingar mellan parterna och arbetstagarparten skall ha rätt att tillgripa strejk när förhandlingar i arbetsmiljöfrågor inte leder till överenskommelse (yrkandet 17). Vidare skall tillsynsmyndighet ej kunna ändra lokal facklig organisations och skyddsombuds beslut enligt AML att utnyttja strejkrätt, vetorätt och rätten att avbryta arbete (yrkandet 21).

Utskottet har i avsnittet Arbetsmiljöns beskaffenhet behandlat ett övergripande yrkande av motionärerna (yrkandet 1) om de grundläggande principerna för skyddsarbetet. Med hänvisning till vad som där uttalats (s. 18) avstyrker utskottet de nu redovisade motionsyrkandena (yrkandena 11, 16,17 och 21).

Utseende av skyddsombud

I 6 kap. 2 § andra stycket förslaget till AML stadgas att skyddsombud utses av lokal arbetstagarorganisation, som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses skyddsombud av arbetstagarna. Enligt 6 kap. 8 § andra stycket förslaget till AML gäller samma ordning vid utseende av arbetstagarrepresentant i skyddskommitté. Om det vid arbetsställe finns mer än ett skyddsombud skall enligt 6 kap. 3 § förslaget till AML ett av ombuden utses till huvudskyddsombud med uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet.

SoU 1977/78:1

54 I motionen 1676 (yrkandet 12) yrkas att beslutanderätten då det gäller att utse skyddsombud inte skall vara förbehållen kollektivavtalsbunden lokal arbetstagarorganisation utan att även annan lokal facklig organisation, som företräder minst en femtedel av arbetstagarna på arbetsstället, skall kunna utse skyddsombud. Vidare skall enligt motionärerna arbetstagarrepresentant i skyddskommitté utses dels av kollektivavtalsbunden organisation under förutsättning att denna företräder minst en tredjedel av arbetstagarna på arbetsstället, dels av annan lokal facklig organisation om denna företräder två tredjedelar av arbetstagarna. Motionen innehåller slutligen förslag till vissa regler om fördelning av skyddsombud och arbststagarrepresentanter i skyddskommitté mellan flera organisationer och om utseende av huvudskyddsombud.

Vänsterpartiet kommunisterna har flera gånger tidigare framställt yrkanden som i huvudsak överensstämmer med det nu framförda. Utskottet hänvisar till vad som i detta avseende anförts av socialutskottet i betänkandena SoU 1975: 4 (s. 37) och 1975/76: 40 (s. 32). Utskottet har givit uttryck för uppfattningen att det är naturligt att kollektivavtalsslutande organisation, som tagit på sig ansvaret för utvecklingen i olika avseenden, även har ansvaret för arbetarskyddsfrågor. Vidare har utskottet i överensstämmelse med vad inrikesutskottet uttalat bl. a. i InU 1974: 15 (s. 29) framhållit att kopplingen till kollektivavtalsslutande organisation är uttryck för en princip som används i hela det arbetsrättsliga reformarbetet. Socialutskottet, som erinrar om att arbetsmarknadsutskottet senare i höst kommer att behandla frågan cm minoritetsorganisationers ställning inom den arbetsrättsliga lagstiftningen (AU 1977/78: 11), vidhåller sin uppfattning i frågan och tillstyrker således förslagen i propositionen och avstyrker motionen 1676 i här aktuell del (yrkandet 12).

Utbildning av skyddsombud

Frågan om vem som skall ha ansvaret för utbildningen av skyddsombud diskuterades utförligt vid genomförande av 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftn ingen. I enlighet med starka önskemål från LO och TCO infördes en bestämmelse i arbetarskyddslagen (40 § a tredje stycket) av innehåll att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svarar för att skyddsombud får erforderlig utbildning. Vid riksdagsbehandlingen av reformen yrkade vänsterpartiet kommunisterna att ansvaret för utbildningen skulle läggas helt på de anställdas organisationer. Utskottet avstyrkte i betänkandet SoU 1973: 25 (s. 52) detta yrkande och anförde att arbetsmarknadens parter redan hade ett väl fungerande samarbete på området och att inte minst arbetstagarnas organisationer ställt sig starkt positiva till att det existerande systemet i princip skulle bibehållas och byggas ut.

I den nu aktuella propositionen föreslås att bestämmelsen om utbildningsansvaret skall överföras oförändrad från arbetarskyddslagen till 6

SoU 1977/78:1

kap. 4 § tredje stycket AML. I motionen 1676 (yrkandet 13) upprepas kravet på att de fackliga organisationerna skall ha hela ansvaret för utbildningen av skyddsombud. Vidare yrkas att arbetsgivaren skall bekosta utbildningen.

Beträffande frågan om vem som skall ansvara för utbildningen av skyddsombud hänvisar utskottet till sitt uttalande år 1973 och vill dessutom tillägga att det är naturligt att principen om partssamarbete som ligger till grund för lagstiftningen skall gälla även i detta avseende. Beträffande frågan om kostnadsansvaret för utbildningen av skyddsombud m. fl. vill utskottet framhålla att arbetsgivaren i princip redan står för dessa utgifter dels direkt genom att det i avtal år 1974 mellan arbetsmarknadens parter överenskommits att sådan utbildning skall ske på betald arbetstid, dels indirekt genom att studiematerial o. d. till sådan utbildning bekostas genom bidrag från arbetarskyddsfonden som finansieras genom arbetsgivaravgifter. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionsyrkandet (yrkandet 13).

Kurser i arbetarskyddsfrågor för kvalificerade skyddsombud bör enligt ett yrkande i motionen 733 av Lars Wemer m. fl. (vpk) ordnas i betydande omfattning i arbetarskyddsstyrelsens regi. Kurserna bör utökas stegvis och målsättningen bör vara att kurser för 500 ombud per år anordnas fr. o. m. år 1981 (yrkandet 7).

Med ekonomiskt stöd från arbetarskyddsfonden anordnade arbetarskyddsstyrelsen under budgetåret 1975/76 en försökskurs i arbetarskyddsfrågor för kvalificerade skyddsombud. De 25 deltagarna, av vilka krävdes viss grundläggande arbetsmiljöutbildning och god erfarenhet i arbetarskyddsfrågor, togs ut av arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med LO och TCO. Deltagarna var verksamma som skyddsombud, huvudskyddsombud, regionala skyddsombud eller centralt anställda funktionärer inom arbetsmiljöområdet. En systematisk utvärdering av kursen har genomförts och redovisats av arbetarskyddsstyrelsen (Arbetarskyddsstyrelsen Utbildning 13/76). På grundval av de erfarenheter som vunnits genom försöksverksamheten ämnar arbetarskyddsstyrelsen enligt vad som framgår av arbetarskyddsverkets nyligen ingivna anslagsframställning för budgetåret 1978/79 (s. 36) med ekonomiskt stöd från arbetarskyddsfonden anordna en liknande kurs även under nästa budgetår.

Motionärerna menar att nuvarande begränsade kursverksamhet betingas av resurs- och lärarknapphet och att riksdagen bör verka för att resurserna utökas. Av den nämnda redovisningen av försöksverksamheten framgår (s. 103) att ett mycket begränsat antal skyddsombud per år har behov av en sådan mera omfattande utbildning som försöksverksamheten avsett. Mot bakgrund härav har i rapporten föreslagits att det i fortsättningen inte skall anordnas mer än en kurs per år och att antalet deltagare inte skall överstiga 25—30.

Den lokala skyddsverksamheten befinner sig i ett uppbyggnadsskede

SoU 1977/78:1

och det är därför naturligt att utbildningsverksamheten i första hand inriktas på att alla skyddsombud får en grundläggande utbildning och att grundutbildningen sedan byggs på med en vidareutbildning som är bransch- och företagsinriktad. Den kvalificerade utbildning som arbetarskyddsstyrelsen planerar för nästa budgetår synes med hänsyn till vad som redovisas i den ovan angivna rapporten motsvara det nuvarande behovet av sådan utbildning. Utskottet vill dock framhålla att, i den mån antalet kvalificerade skyddsombud med behov av avancerad utbildning ökar, man bör överväga att ge utbildningsverksamheten en större omfattning. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 733 i här behandlad del (yrkandet 7).

Skyddsombuds stoppningsrätt, m. m.

År 1973 infördes bestämmelser i arbetarskyddslagen (40 § b) om rätt för skyddsombud att avbryta arbete dels i fall då omedelbar och allvarlig fara hotar arbetstagares liv eller hälsa och rättelse inte genast kan ske genom hänvändelse till arbetsgivaren, dels i fall då arbetsgivare överträder tillsynsorgans förbud mot visst arbete eller mot användning av viss lokal, maskin e. d. Beslut av skyddsombud om avbrytande av arbete gäller i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen.

I propositionen föreslås att den möjlighet som skyddsombud har att avbryta arbete som bedrivs i strid mot tillsynsmyndighets förbud i enskilda fall nu skall utvidgas till att gälla även då arbete bedrivs i strid mot generella förbud. Vidare föreslås att skyddsombud får möjlighet att avbryta ensamarbete, när det är påkallat från skyddssynpunkt och rättelse inte kan uppnås genast genom hänvändelse till arbetsgivaren (6 kap. 7 § förslaget till AML).

I motionen 1676 yrkas att skyddsombud skall få rätt att avbryta allt hälsofarligt arbete och allt ensamarbete samt att endast lokal facklig organisation skall kunna pröva skyddsombuds åtgärd. Vidare yrkas att arbetstagare, vars arbete stoppas av skyddsombud, skall få full lön under tiden arbetet är stoppat (yrkandet 15). Även i motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) vill motionärerna att arbetstagare under sådana omständigheter skall ha rätt till full lön.

Utskottet behandlade år 1973 (SoU 1973: 25 s. 45) ett yrkande från vänsterpartiet kommunisterna om att skyddsombud skulle få avbryta arbete så snart visst arbete innebar fara för den anställdes hälsa samt att

— utom då regionalt skyddsombud utsetts — den lokala fackföreningen och inte yrkesinspektionen skulle äga pröva det berättigade i skyddsombudets åtgärder. Utskottet avstyrkte motionen och anförde bl. a. att det enligt utskottets mening hade gjorts en lämplig avgränsning i propositionen av situationer i vilka skyddsombud skulle äga avbryta arbetet. Med hänsyn till dels den principiella inställningen att parterna på jämställd grund skall samarbeta i arbetarskyddsfrågor, dels principen att det inom arbetarskyddslagstiftningens ram ytterst ankommer på arbetar -

SoU 1977/78:1

skyddsstyrelsen och yrkesinspektionen att avgöra vilka krav som från skyddssynpunkt bör ställas på arbetsplatsers utformning m. m., kunde utskottet inte biträda yrkandet om att den lokala fackföreningen skulle pröva skyddsombuds beslut att avbryta visst arbete. Utskottet har samma uppfattning nu som år 1973 i dessa frågor och tillstyrker således förslaget i propositionen i detta avseende. Utskottet vill med anledning av vad som anförs i motionen 1675 framhålla att bestämmelsen i 6 kap.

7 § innebär bl. a. att skyddsombud kommer att ha stoppningsrätt även i situationer där skadeeffekten skulle visa sig först efter en tid.

Vad avser skyddsombuds rätt att avbryta ensamarbete har utskottet i ett tidigare avsnitt av detta betänkande behandlat frågan om sådant arbete och får därför i första hand hänvisa till vad som där anförts (s. 32). Den i propositionen föreslagna lagregeln i 6 kap. 7 § andra stycket, som innebär att skyddsombud får en mycket vidsträckt befogenhet att stoppa ensamarbete, är avsedd att kompletteras med närmare föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen. Som utskottet tidigare framhållit kan ensamarbete innebära allvarliga påfrestningar för arbetstagaren och det är därför enligt utskottets mening mycket tillfredsställande att skyddsombud nu får utvidgad möjlighet att stoppa sådant arbete. Utskottet vill i sammanhanget understryka att man vid bedömningen av om det är påkallat från skyddssynpunkt att avbryta ensamarbete självfallet skall ta samma hänsyn till den psykiska hälsan som till den fysiska hälsan. Det bör likaså framhållas att skyddsombuds stoppningsrätt innefattar möjlighet att förklara att hinder föreligger mot visst arbete redan innan detta påbörjas.

Då det gäller frågan om ersättning till anställd som berörs av att arbete avbrutits av skyddsskäl vill utskottet framhålla att regeringen nyligen beslutat tillsätta en utredning för att göra en översyn av anställningsskyddslagstiftningen. Utredningen skall enligt sina direktiv närmare studera bl. a. frågan om ersättning till arbetstagare vid permittering. Då den av motionärerna aktualiserade frågan har nära samband därmed, förutsätter utskottet att även denna fråga kommer att behandlas av utredningen i dess fortsatta arbete.

Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker motionsyrkandet (yrkandet 15).

I detta sammanhang tar utskottet också upp frågan om arbetstagares rätt att inställa sitt arbete. I 3 kap. 4 § andra stycket förslaget till AML föreslås att arbetstagare skall ha rätt att vid omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa inställa sitt arbete för att rådgöra med arbetsledare eller skyddsombud. Arbetstagaren skall vara fri från ersättningsskyldighet för skada på grund av att arbetet avbrutits. De föreslagna bestämmelserna saknar motsvarighet i gällande arbetarskyddslagstiftning.

I motionen 1676 (yrkandet 5) vill motionärerna att arbetstagares rätt

SoU 1977/78:1

att inställa sitt arbete skall utvidgas och utformas enligt motionärernas förslag beträffande skyddsombuds stoppningsrätt.

Utskottet instämmer med den i propositionen framförda uppfattningen att oavsett att den föreslagna ordningen i allmänhet torde tillämpas redan nu och även delvis följer av MBL det torde vara av värde att frågan uttryckligen regleras i AML. Utskottet biträder således förslaget i propositionen. Motionen 1676 i motsvarande del (yrkandet 5) avstyrks med hänvisning till vad som ovan anförts vid behandlingen av yrkandet om utvidgning av skyddsombuds stoppningsrätt.

Tystnadsplikt för skyddsombud m. fl.

Nuvarande regler om tystnadsplikt för skyddsombud m. fl. i 51 § arbetarskyddslagen föreslås i propositionen överförda i oförändrat skick till 7 kap. 13 § AML. Reglerna innebär att den som tagit befattning med tillsyn enligt lagen eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté inte får obehörigen yppa eller utnyttja vad han eller hon under uppdraget eller i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. Samma tystnadsplikt gäller även i fråga om ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad denne erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté.

I motionen 1676 yrkas att tystnadsplikten för skyddsombud och andra fackliga företrädare skall avgöras av fackföreningens medlemmar (yrkandet 19).

De aktuella bestämmelserna om tystnadsplikt infördes i samband med delreformen år 1973 av arbetarskyddslagstiftningen. Med anledning av ett motionsyrkande från vänsterpartiet kommunisterna om en jämkning av den då föreslagna lagtexten av väsentligen samma innebörd som den nu aktuella uttalade utskottet att den föreslagna lagtexten måste ses i relation till den vidsträckta informationsrätt som samtidigt gavs skyddsombud. Utskottet ansåg att det inte fanns någon risk för att skyddsombud eller skyddskommittéledamot på grund av tystnadsplikten inte skulle kunna agera effektivt i arbetarskyddshänseende, eftersom propositionsförslaget också när det gällde sådant som omfattades av tystnadsplikten tillgodosåg dessa företrädares behov av att kunna samråda med styrelsen för den fackliga organisationen (SoU 1973: 25 s. 48). Utöver vad utskottet tidigare uttalat kan anföras följande.

Ett bifall till motionsyrkandet skulle i realiteten innebära att tystnadsplikten för angivna grupper i det närmaste skulle avskaffas, eftersom informationen skulle kunna spridas i en så vid krets att tystnadsplikten skulle bli i det närmaste illusorisk. Utskottet anser i enlighet med sitt tidigare uttalande att det är givet att en vidsträckt informationsrätt måste kompletteras med bestämmelser om tystnadsplikt i vissa avseen -

SoU 1977/78:1

den. Utskottet tillstyrker således förslaget i propositionen och avstyrker motionsyrkandet (yrkandet 19).

Regionala skyddsombud

Efter förslag av arbetsmiljöutredningen och enligt vad som redovisas i propositionen (s. 445) kommer departementschefen att föreslå regeringen en förenkling av reglerna om ersättning för de regionala skyddsombudens verksamhet samt en höjning av bidragsramen med 50 % från 12 milj. kr. till 18 milj. kr. I motionen 1675 (yrkandet 7) anför motionärerna att enligt de fackliga organisationernas mening den föreslagna höjningen av bidragsramen inte på långa vägar är tillräcklig. Produktionen skall bära kostnaderna för verksamheten i dess helhet liksom redan nu är fallet beträffande kostnaderna för de lokala skyddsombudens verksamhet. För att möjliggöra en snabb utbyggnad av verksamheten bör därför riksdagen enligt motionärerna fatta ett principbeslut om att de fackliga organisationerna skall få ersättning fullt ut för de kostnader som är förenade med den verksamhet som bedrivs genom regionala skyddsombud.

Vid 1973 års delreform slogs fast att kostnaden för arbetsmiljöförbättrande åtgärder ute på arbetsplatserna är en del av produktionskostnaden och därför i princip bör bäras av produktionen. I förevarande proposition anför departementschefen (s. 192) att detta uttalande alltjämt äger giltighet och att samhället inte bör avlasta arbetsgivarna deras ansvar för arbetsmiljön. Den i propositionen redovisade inställningen angående kostnadsansvaret innebär bl. a. att produktionen i princip skall bära kostnaden för hela den lokala skyddsverksamheten inbegripet den regionala skyddsverksamheten. Utskottet ansluter sig till vad som anförs i propositionen och anser att motionärernas önskemål om ett principuttalande i frågan om full kostnadstäckning redan är tillgodosett. Motionsyrkandet påkallar således inte någon riksdagens åtgärd.

Utskottet vill med anledning av vad som anförs i motionen tillägga följande. Den höjning av bidragsramen som kommer att föreslås är avsedd att ge en större kostnadstäckning än f. n. och får ses som ett led i strävan att full kostnadstäckning skall uppnås. Då det gäller såväl ersättning för den regionala skyddsverksamhet som nu bedrivs som motsvarande ersättning i ett läge då man i princip uppnått full kostnadstäckning är det enligt utskottets mening både lämpligt och nödvändigt att ett relativt långtgående schablonsystem tillämpas vid fördelningen av tillgängliga medel. Därigenom bör man kunna begränsa det administrativa förfarandet och liksom hittills undvika att i detalj pröva vilka faktiska kostnader som uppstått. Vid utformningen av ersättningsreglerna bör självfallet hänsyn tas till den regionala skyddsverksamhet som redan bedrivs eller som planeras inom de olika fackförbundens verksamhetsområden. Det sagda ligger väl i linje med vad som anförs i propositionen.

SoU 1977/78: 1

60 Skyddsfrågor beträffande invandrare

Det framhålls i propositionen (s. 348) att skyddsfrågor som gäller invandrares arbetsuppgifter bör fortlöpande uppmärksammas inom ramen för den lokala skyddsorganisationen. Varningsskyltar och liknande måste vara begripliga även för utländska arbetstagare, och bruksanvisningar för användning av tekniska anordningar och hantering av farliga ämnen måste vid behov finnas även på invandrarspråken. Vidare understryks vikten av att garantier skapas så att arbetstagaren förstår varför nödvändig personlig skyddsutrustning skall användas och hur den skall brukas för att ge avsett skydd. I propositionen behandlas också frågor om tillgång till tolkservice samt om information och introduktion beträffande skyddsfrågor för invandrare på mindre arbetsställen.

I motionen 986 av Lars Wemer m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen uttalar att åtgärder bör vidtas för att sörja för utgivning av arbetarskyddsbestämmelser och förteckningar över skadliga ämnen på invandrarspråk.

Motionen har väckts under den allmänna motionstiden i år. Utskottet anser att det av motionärerna framställda yrkandet besvarats genom de uttalanden i propositionen som ovan redovisats och som utskottet inte har något att erinra emot. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 986 är därför inte erforderlig.

Tillsyn m. m.

Arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet, m. m.

Avsikten är att det i arbetsmiljöförordningen skall tas in ett bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av AML. I dessa föreskrifter skall således göras en precisering av de allmänna bestämmelser som tas upp i AML och i arbetsmiljöförordningen. Nu åsyftade föreskrifter blir inte direkt straffsanktionerade. Föreskrifterna skall emellertid ge möjlighet till ingripande i enskilda fall av tillsynsmyndigheterna — arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen — i syfte att få till stånd konkreta åtgärder för att undanröja hälsorisker och driva igenom skyddsåtgärder och förbättringar av arbetsförhållandena. Med stöd av — förutom AML eller arbetsmiljöförordningen — nu angivna föreskrifter skall tillsynsmyndigheterna kunna meddela föreläggande och förbud som i enskilda fall behövs (7 kap. 7—10 §§). Brott mot sådana påbud skall, om inte vite har utsatts, kunna föranleda straffpåföljd.

Arbetarskyddsstyrelsen skall dessutom efter regeringens bemyndigande

— sådant torde komma att tas in i arbetsmiljöförordningen — kunna meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter i betydligt ökad omfattning (förslaget till AML 3 kap. 12—17 §§, 5 kap. 2 § andra stycket, 3 § andra stycket och 4 §).

Utskottet, som i ett senare avsnitt återkommer till frågan om sank -

SoU 1977/78:1

tionssystemet, vill här uttala sin anslutning till den principiella uppbyggnaden av det föreskriftssystem som i enlighet med det sagda kommer att gälla enligt AML. Utskottet förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen liksom hittills verkar för att en tillfredsställande arbetsmiljö åstadkommes genom att vid sidan av föreskrifterna utfärda rekommendationer, råd och upplysningar. Det är också viktigt att arbetarskyddsstyrelsen även fortsättningsvis ger ut norm- och standardsamlingar samt medverkar vid standardiseringsarbete som bedrivs av Sveriges standardiseringskommission eller av annan huvudman. Utskottet vill understryka vikten av att arbetstagarrepresentationen ökas i standardiseringsarbetet.

Enligt lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och andra författningar och författningssamlingsförordningen (1976: 725, ändrad 1976: 877) torde enligt vad som anförs i propositionen (s. 353) bland arbetarskyddsstyrelsens uppgifter i och med AML:s ikraftträdande ingå att utge författningssamling enligt de bestämmelser som meddelas i nämnda förordning. Med hänsyn tili det mycket stora författningsmaterial som torde böra ingå i denna författningssamling och till de olika slag av författningar som kommer att finnas på arbetsmiljöområdet är det av yttersta vikt att stor möda läggs ned på arbetet att ge författningssamlingen en i systematiskt avseende tillfredsställande utformning.

Som tidigare framhållits i detta betänkande medför AML:s karaktär av ramlag att arbetarskyddsstyrelsens författningsarbete blir av största betydelse för att ge lagstiftningen ett konkret innehåll. En effektiv tillsyn förutsätter också att stor vikt läggs vid utformningen av tillämpningsföreskrifterna till lagen. I propositionen betonas på ett flertal ställen att arbetarskyddsstyrelsens författningar bör komma till i nära samarbete med partsorganisationerna på arbetsmarknaden. Det framhålls att det sedan lång tid inom arbetarskyddsstyrelsen har utbildat sig olika former för parternas deltagande vid utarbetande av s. k. anvisningar m. m. och att vid det kommande författningsarbetet detta samarbete bör kunna intensifieras.

Den fackliga medverkan vid utarbetandet av föreskrifter tas upp i motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) (yrkandet 4). Motionärerna anser att bemyndigandet för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrifter bör utformas så, att arbetsmarknadens parter garanteras ett stort mått av inflytande på föreskrifternas utformning. I arbetsmiljöförordningen bör därför klargöras att arbetsmarknadens parter skall beredas tillfälle att yttra sig över arbetarskyddsstyrelsens förslag till föreskrifter och över det underlag som ligger till grund för förslaget. Det framhålls av motionärerna att detta dock inte får uppfattas så att ett formellt remissförfarande skulle vara tillräckligt. Motionärernas yrkande innebär inte heller, anförs det, att arbetarskyddsstyrelsen skall vänta med utfärdandet av föreskrifter tills arbetsmarknadens parter tillstyrkt förslag till föreskrifter, eftersom ansvaret för att föreskrifter verkligen kommer till stånd

SoU 1977/78:1

ligger hos arbetarskyddsstyrelsen. Motionärerna yrkar vidare att det i instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen skall inskrivas att en plan för utarbetandet av föreskrifter skall underställas styrelsen för godkännande (yrkandet 3). För att förstärka det fackliga inflytandet på samma sätt som skett lokalt genom tillkomsten av yrkesinspektionsnämnderna bör enligt motionärerna permanenta organ med partsrepresentation inrättas för olika verksamhetsområden inom arbetarskyddsstyrelsens tillsynsverksamhet, exempelvis för de områden där tillsynen handhas av maskinbyrån, byggnadsbyrån och kemibyrån (yrkandet 5).

Som tidigare anförts uttalar departementschefen vid upprepade tillfällen att det är av största betydelse att arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet sker i nära samråd och samarbete med parterna på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av dessa uttalanden förutsätter utskottet att arbetarskyddsstyrelsen kommer att sträva efter att ytterligare utveckla det samarbete som redan finns. Motionsyrkandet (yrkandet 4) bör därför enligt utskottets mening inte föranleda någon åtgärd.

1 arbetarskyddsverkets anslagsframställning för budgetåret 1978/79 anges att det för anvisningsverksamheten i dess helhet finns en rullande flerårsplanering. Vid planeringen av verksamheten övervägs även vilket stöd som kan behövas, t. ex. genom information, när anvisningarna ges ut och reglerna skall omsättas i praktiska åtgärder ute på arbetsplatserna. 1 anslagsframställningen anges vidare att det i samband med övergången från anvisningar till föreskrifter i och med AML:s ikraftträdande kommer att göras vissa ändringar i arbetet. Bl. a. kommer arbetet i större utsträckning att inriktas på att utforma mer övergripande föreskrifter för branscher och funktioner, så att man så snabbt som möjligt får fram ett grovt regelverk som sedan efter hand kan förfinas.

Med hänsyn till att det således redan nu finns en flerårsplan för anvisningsverksamhet och att denna innefattar arbetarskyddsstyrelsens kommande författningsarbete med anledning av AML anser utskottet att motionärernas önskemål i detta avseende (yrkandet 3) är tillgodosett. Utskottet vill även framhålla att det på detta område är nödvändigt med en elastisk form av planering i likhet med den nuvarande, eftersom omprioriteringar ofta måste göras på grund av larmrapporter beträffande effekterna av vissa ämnen, m. m.

Utskottet tar i detta sammanhang även upp frågan om spridningen av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Enligt 3 kap. 3 g första stycket förslaget till AML skall arbetsgivare se till att arbetstagare får god kännedom om de förhållanden, under vilka arbetet bedrivs, och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Arbetsgivaren skall även förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning sorn behövs och vet vad han skall iaktta för att undgå riskerna i arbetet. I arbetsgivarens skyldighet enligt det föreslagna lagrummet ingår enligt utskottets mening att se till att de föreskrifter, som berör den verksamhet som bedrivs på

SoU 1977/78:1

arbetsstället, finns tillgängliga där. Enligt vad som anförs i propositionen (s. 371) kommer också bestämmelser av denna innebörd att tas in i arbetsmiljöförordningen. Det bör även framhållas att yrkesinspektionen vid sitt tillsynsarbete ute i företag och förvaltningar kan tillhandahålla den lokala skyddsorganisationen erforderliga föreskrifter utan kostnad.

Utskottet anser mot bakgrund av den ökade betydelse som föreskrifterna kommer att få när AML börjar tillämpas att det är angeläget att föreskrifterna får största möjliga genomslagskraft. Det är därför önskvärt att föreskrifter som meddelas av arbetarskyddsstyrelsen utan kostnad kan tillhandahållas skyddsombud och andra inom skyddsverksamheten på de arbetsställen som berörs av föreskrifterna. I vilken takt detta kan förverkligas får prövas i samband med budgetarbetet.

1 detta sammanhang bör även nämnas att arbetarskyddsstyrelsens informationssektion sedan några år ger ut lättillgängliga sammanfattningar av styrelsens anvisningar i broschyrform. Hittills har närmare ett 40-tal sådana broschyrer kommit ut och målsättningen är att varje föreskrift även skall finnas i broschyrform. Denna typ av information är effektiv men samtidigt mycket kostnadskrävande. Arbetarskyddsstyrelsen har därför under senare år fått kraftigt ökade resurser för information som skall göra det möjligt för styrelsen att successivt bygga ut denna verksamhet.

Beträffande motionsyrkandet om partsrepresentation inom arbetarskyddsstyrelsens tillsynsverksamhet vill utskottet framhålla att en sådan representation kan innebära vissa fördelar. Utskottet anser emellertid det inte vara lämpligt att man nu föreskriver att arbetarskyddsstyrelsen skall inrätta permanenta organ av viss utformning. Däremot bör myndigheten ha möjlighet att, i de fall arbetsmarknadens parter så önskar, inrätta organ för särskilda funktioner med företrädare för parterna. Genom det anförda får motionen 1675 i här aktuell del (yrkandet 5) anses besvarad.

Underställningsförf arandel

Ett spörsmål som har nära samband med arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet är frågan om det s. k. underställningsförfarandet, dvs. frågan i vad mån arbetarskyddsstyrelsen skall underställa föreskrifter, som utarbetats av myndigheten, regeringens prövning. I propositionen föreslås att i 9 kap. 4 § AML en bestämmelse tas in av innehåll att arbetarskyddsstyrelsen beträffande föreskrift till allmän efterrättelse äger underställa regeringen fråga av särskild betydelse.

Departementschefen framhåller att den föreslagna underställningsmöjligheten enligt AML bör kunna ersätta underställningsförfarandet enligt kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndigheters rätt att meddela föreskrifter, anvisningar och råd (numera ändrad genom förordningen 1977: 629). Enligt den tidigare lydelsen av kungörelsen skul -

SoU 1977/78:1

le myndighet underställa regeringen frågor om att meddela ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar eller råd som i väsentlig grad kunde leda till kostnadsökningar. Den föreslagna rätten för arbetarskyddsstyrelsen att inom vida ramar självständigt meddela tillämpningsföreskrifter motiveras av departementschefen bl. a. med att arbetarskyddsstyrelsen effektivt och utan onödig tidsutdräkt skall kunna driva arbetsmiljöfrågor. Ytterligare ett skäl att reservera underställningsförfarandet för speciella fall är enligt departementschefen svårigheterna att på ett entydigt sätt beräkna kostnaderna för arbetsmiljöförbättringar. På grund av det nära samarbete med partsorganisationer och andra sammanslutningar inom arbetslivet som förutsätts i arbetarskyddsstyrelsens författningsarbete bör nödvändiga prioriteringar med hänsyn till samhällsekonomin kunna göras redan på detta stadium. Vad gäller den närmare tolkningen av den föreslagna paragrafen anför departementschefen i den allmänna motiveringen bl. a. följande (s. 378).

Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter kan komma att gälla frågor av stor samhällsekonomisk betydelse. Det synes för sådana fall lämpligt att i arbetsmiljölagen anvisa en väg att få fråga underställd regeringens prövning. Vidare kan mellan arbetarskyddsstyrelsen och annan myndighet vars verksamhetsområde berörs uppkomma olika uppfattning om hur ett författningsärende bör avgöras. Självfallet bör här eftersträvas att inom ramen för en allsidig avvägning komma till en samlad lösning. Misslyckas detta är det emellertid på regeringen det bör ankomma att göra den slutliga bedömningen. Eftersom arbetsmiljölagen avses vara övergripande i förhållande till annan lagstiftning, kommer arbetarskyddsstyrelsens kompetens att överlappa en rad sektorsansvariga myndigheters verksamhetsområden. Det är därför av särskild betydelse att underställningsmöjlighet införs i arbetsmiljölagen. Vad gäller beslutsfattandet inom arbetarskyddsstyrelsen bör verksstyrelsen som redan nämnts ha en allsidig sammansättning. Företrädare för olika intressen har härigenom möjlighet att söka nå fram till ett resultat som från skilda synpunkter framstår som tillfredsställande. Uppnås emellertid inte enighet, bör detta i fråga av större samhällsekonomisk eller principiell betydelse vara ett skäl att underställa frågan regeringens prövning. Det bör samtidigt framhållas att, även om verksstyrelsen är enig i sakfrågan, styrelsen bör kunna besluta om underställning om frågan är av principiell betydelse, lag finner det naturligt att styrelsen vid avgörande av frågor av stor principiell betydelse från samhällsekonomisk eller annan synpunkt begagnar sig av underställningsmöjligheten enligt lagen.

I motionen 1675 yrkar motionärerna (yrkandet 1 delvis) att 9 kap.

4 § utgår ur lagtexten. Motionärerna anser att de uttalanden, som departementschefen gör i den allmänna motiveringen och som redovisats ovan, innebär att en minoritet i arbetarskyddsstyrelsen skulle kunna få till stånd en underställning. Risken är därför avsevärd, menar motionärerna, att, om bestämmelsen tas in i lagen, den kan användas av en minoritet för att försena tillkomsten av angelägna regler för förbättring av arbetsmiljön.

SoU 1977/78:1

65 Genom förslaget i propositionen utvidgas arbetarskyddsstyrelsens självständiga befogenheter väsentligt. Myndigheten får rätt att i avsevärt ökad omfattning självständigt utfärda straffsanktionerade föreskrifter. Av propositionen framgår att myndigheten tillagts dessa vidsträckta befogenheter för att föreskriftsarbetet skall kunna bedrivas effektivt och utan förseningar. Beslut i myndighetens styrelse fattas med enkel majoritet, och någon ändring i detta avseende är inte avsedd att komma till stånd. Det kommer således inte att finnas formell möjlighet för en minoritet att mot majoritetens vilja få till stånd en underställning. Motionärerna menar emellertid att departementschefens uttalande skulle innebära en så stark press på majoriteten vid de i propositionen angivna förhållandena att minoriteten i realiteten kunde framtvinga ett underställningsförfarande. Motionärerna vänder sig emellertid ej mot det föreslagna underställningsförfarandet som sådant utan mot att detta kan användas av minoriteten i förhalningssyfte.

F. n. finns det inte några uttryckliga bestämmelser som ger arbetar - skyddsstyrelsen möjlighet att tillämpa en motsvarighet till det underställningsförfarande som föreslås i propositionen. Arbetsmiljöutredningen utgick i sitt slutbetänkande från att den ovan nämnda kungörelsen (1970: 641) om begränsning i myndigheters rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd inte är tillämplig på arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet, eftersom styrelsen hittills utfärdat sina anvisningar med stöd av allmän lag. Kungörelsen har som ovan angetts ändrats genom förordningen 1977: 629. Förordningen innebär en avsevärd skärpning av myndigheternas skyldighet att underställa regeringen vissa frågor.

Den av utredningen redovisade uppfattningen att 1970 års kungörelse inte gäller för arbetarskyddsstyrelsen har även framförts av myndigheten. Mot denna bakgrund är det — bl. a. för att förebygga oklarhet i rättsläget då det gäller frågan om kungörelsen blir tillämplig på föreskrifter enligt AML ■— lämpligt att man i samband med den nya lagstiftningen reglerar underställningsförfarandet.

Med hänsyn till de vidsträckta befogenheter som tilläggs arbetarskyddsstyrelsen och som saknar motsvarighet för andra myndigheter inom statsförvaltningen, anser utskottet att det är motiverat att det i AML tas in en bestämmelse som ger arbetarskyddsstyrelsen uttrycklig rätt att underställa regeringen föreskrift. Det ankommer på verksstyrelsen att avgöra i vilka fall föreskrifter skall underställas regeringen. De synpunkter som redovisas i propositionen får inte tolkas så, att om oenighet råder inom verksstyrelsen i ett ärende om vissa föreskrifter, detta skulle innebära att frågan om utfärdandet av dessa föreskrifter automatiskt underställs regeringen. Det kommer nämligen säkerligen i vissa fall att föreligga skäl som med styrka talar emot en underställning, och utskottet vill härvidlag i likhet med motionärerna särskilt framhålla att underställningsförfarandet inte får leda till att angelägna föreskrifter

5 Riksdagen 1977178.12 sami Nr 1

SoU 1977/78:1

försenas. Även i propositionen (s. 356) understryks det angelägna i att arbetarskyddsstyrelsen effektivt och utan onödig tidsutdräkt skall kunna bedriva arbetet i arbetsmiljöfrågor. I fall då underställning sker är det enligt utskottets mening av yttersta vikt att regeringen avgör den aktuella frågan med största skyndsamhet. Då härtill kommer att utskottet förutsätter att underställning kommer att ske endast i undantagsfall bör motionsyrkandet (yrkandet 1 delvis) inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Det anförda innebär bl. a. att vad i kungörelsen 1970: 641 stadgas om underställning av föreskrifter, anvisningar eller råd inte blir tillämpligt för arbetarskyddsstyrelsens verksamhetsområde. Utskottet har inhämtat att regeringen inom kort kommer att förordna om undantag från kungörelsen för arbetarskyddsverket.

Utbyggnaden av arbetarskyddsverket

Arbetarskyddsverket får, som framgår av vad som anförts i det föregående, ökade uppgifter genom att den nya lagstiftningen i förhållande till den nuvarande arbetarskyddslagstiftningen kommer att ha ett utvidgat tillämpningsområde, bl. a. i fråga om familjejordbruken, ensamföretagarna, utbildningen och försvaret. AML får också en vidare ram än den nuvarande lagstiftningen genom att den kommer att rymma åtgärder mot alla slag av hälso- och säkerhetsrisker, såväl fysiska som psykiska, som anknyter till arbetsmiljön. Detta medför ökade krav på både arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Vidgade uppgifter kommer också att läggas på arbetarskyddsstyrelsen med hänsyn till det omfattande föreskriftsarbete som AML förutsätter.

En kraftig utbyggnad av arbetarskyddsverket har skett under senare år. Utbyggnaden har motiverats bl. a. med de ökade krav på verket som den nya lagstiftningen kommer att ställa. För innevarande budgetår har 85 nya tjänster inrättats vid verket. I arbetarskyddsverkets anslagsframställning för nästa budgetår framhålls att utbyggnaden av verket bör fortsättas i huvudsak enligt den plan som presenterades i föregående års anslagsframställning. Enligt denna bör arbetarskyddsstyrelsen byggas ut till nästan det dubbla under en femårsperiod och yrkesinspektionen tillföras tjänster av i det närmaste motsvarande storleksordning. För styrelsen föreslås ett 140-tal och för yrkesinspektionen ett 90-tal nya tjänster för budgetåret 1978/79. Härtill kommer även en ökning av tekniska hjälpmedel och annan utrustning.

Med hänsyn till att det redan finns en fungerande flerårsplanering för utbyggnaden av arbetarskyddsverket, i vilken hänsyn tagits till den väntade arbetsmiljölagstiftningen, anser utskottet att ett yrkande i motionen 1675 — vari begärs en flerårsplan från regeringen rörande utbyggnaden av verket (yrkandet 14) — får anses till viss del tillgodosett. Härvid beaktar utskottet även att riksdagen ges möjlighet att uttala sig i utbygg -

SoU 1977/78:1

nadsfrågan vid den årliga budgetbehandlingen. Utskottet vill slutligen med hänsyn till vad sorn anförs i motionen betona betydelsen av att det sker en planmässig utbyggnad av arbetarskyddsverkets resurser.

Arbetsformerna för arbetarskyddsverket

I propositionen föreslås ingen ändring av nuvarande arbetsformer för arbetarskyddsverket. Under remissbehandlingen av arbetsmiljöutredningens slutbetänkande framfördes krav på en allmän översyn av arbetsformerna för verket. Som svar på detta anges i propositionen bl. a. (s. 361—362) att arbetarskyddsstyrelsen har inlett ett samarbete med statskontoret för att få underlag för bedömning av hur en översyn av arbetarskyddsverkets organisation skall kunna ske. Vidare anförs att arbetarskyddsverket hösten 1976 startat en undersökning rörande personalens attityder till och upplevelse av arbetet inom verket, och att arbetarskyddsstyrelsen under år 1976 tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att närmare undersöka yrkesinspektionens arbetsformer och så snart som möjligt avge de förslag som föranleds därav. Departementschefen anser sig därför inte f. n. böra förorda någon allmän översyn av arbetsformerna för arbetarskyddsverket genom en särskild utredning.

I motionen 1676 av Lars Wemer m. fl. (vpk) yrkar motionärerna (yrkandet 25 c) att arbetstagarrepresentanterna i arbetarskyddsstyrelsen och i yrkesinspektionsnämnderna skall ha vetorätt, när beslut uppenbart strider mot arbetstagarnas intressen. Motionsyrkandet överensstämmer med den principiella linje som vänsterpartiet kommunisterna driver beträffande arbetet i arbetsmiljöfrågor. Med hänvisning till vad utskottet tidigare uttalat i denna fråga (s. 12) avstyrker utskottet detta motionsyrkande.

I motionen 1676 yrkas vidare (yrkandet 25 d) att representanter för de handikappade skall ingå i arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse och i yrkesinspektionsnämnderna.

Samma krav har under remissbehandlingen av arbetsmiljöutredningens slutbetänkande framförts av Handikappförbundens Centralkommitté. Departementschefen anför med anledning därav bl. a. (s. 351) att även andra intressen än rena partsintressen kan tillgodoses inom ramen för partsrepresentationen i verksstyrelsen. Handikappfrågor faller inom arbetstagarorganisationernas intresseområde i deras bevakning av att arbetsmiljön också anpassas till personer med arbetshandikapp. Utskottet delar departementschefens uppfattning i denna fråga och avstyrker motionsyrkandet. Beträffande anpassningen av arbetsmiljön till de handikappades särskilda behov hänvisar utskottet till vad som anförts i ett tidigare avsnitt (s. 29).

Yrkesinspektionsnämndernas arbetsformer tas upp även i motionen 1675. Motionärerna vill dels att suppleant i yrkesinspektionsnämnd —

SoU 1977/78:1

för att ha möjlighet att genom kontinuerligt deltagande i nämndens sammanträden skaffa sig den erfarenhet som krävs för att på ett effektivt sätt träda in i den ordinarie ledamotens ställe — skall jämställas med ordinarie ledamot, när det gäller kallelse till nämndens sammanträden, samt att suppleant skall få ekonomisk ersättning för uppdraget, eftersom detta särskilt för löntagarorganisationernas representanter kan vara en förutsättning för deras deltagande (yrkandet 8), dels att yrkesinspektionsnämndens behörighet skall vidgas till att omfatta även tjänstetillsättningar (yrkandet 9).

Frågan om suppleants närvarorätt i statliga styrelser m. m. behandlades i fjol av riksdagen. I sitt av riksdagen godkända betänkande KU 1976/77: 11 anförde konstitutionsutskottet bl. a. att det inte finns några särskilda regler om suppleanters rätt att närvara, rätt till arvode m. m. vid sammanträde i statliga styrelser och nämnder, och att praxis är högst varierande. Konstitutionsutskottet anförde att suppleanter givetvis borde ha möjlighet att följa styrelsearbetet och hålla sig informerade om verksamheten. Det var därför inte tillfredsställande, när suppleanter inte ens fått underrättelse om tidpunkt för sammanträde och om vilka ärenden som då skulle behandlas. Konstitutionsutskottet angav olika möjligheter att lösa problemet och ansåg att frågan borde bli föremål för närmare överväganden inom regeringen (rskr 1976/77: 26). Regeringen har sedermera utfärdat en förordning (1977: 625) om information till ersättare i statliga styrelser och nämnder. I förordningen anges att suppleant skall beredas tillfälle att genom information följa arbetet i styrelsen eller nämnden och i övrigt ges möjlighet till insyn i verksamheten. Myndigheten eller motsvarande organ skall medverka till att informationskravet tillgodoses. Vidare bör suppleant underrättas om sammanträden och de ärenden som då skall tas upp. Om det är lämpligt skall suppleant kallas till sammanträde även när ordinarie ledamot inte har förfall. Denna möjlighet skall uppmärksammas dels i början av suppleantens förordnande, dels då denne besitter särskild sakkunskap, dels då dennes närvaro av annat skäl är önskvärd men inte nödvändig. Dessutom stadgas att det vid behov bör anordnas särskilda informationsmöten för suppleanter.

Enligt utskottets mening har genom den nämnda förordningen, som tillkommit efter det att motionsyrkandet väcktes och som trädde i kraft den 1 september, motionsyrkandets huvudsyfte tillgodosetts. Bestämmelserna i förordningen bör ge suppleanterna i yrkesinspektionsnämnderna garanti för att de skall få en sådan tillfredsställande information att de kan tjänstgöra när ordinarie ledamot har förfall. Utskottet förutsätter att arbetarskyddsverket vid tillämpningen av förordningen och av gällande ersättningsbestämmelser också beaktar vad motionärerna påtalat om betydelsen av att suppleant får ekonomisk ersättning vid närvaro vid sammanträden och informationsmöten. Med hänvisning till det anförda anser

SoU 1977/78:1

utskottet att motionen 1675 i här aktuell del (yrkandet 8) inte påkallar någon åtgärd av riksdagen.

Motionsyrkandet om utvidgning av yrkesinspektionsnämnds kompetens utvecklas i motionen på så sätt att motionärerna vill att det i instruktionen för yrkesinspektionen skall tillfogas att yrkesinspektionsnämnd skall beredas tillfälle att yttra sig över sökande till tjänst inom distriktet. LO har i sitt remissyttrande över arbetsmiljöutredningens slutbetänkande framhållit att det upplevs som otillfredsställande att yrkesinspektionsnämnd inte har något inflytande vid tjänstetillsättningar. Departementschefen har i anslutning till en redovisning för detta uttalande anfört (s. 351) att det även enligt hans uppfattning kan vara lämpligt att yrkesinspektionsnämnd i den omfattning som är praktiskt möjlig bereds tillfälle att yttra sig över sökande till tjänst inom distriktet. Mot bakgrund av vad departementschefen sålunda anfört förutsätter utskottet att ett remissförfarande kommer till stånd. Innan man tar ställning till om förfarandet skall formaliseras genom en ändring i instruktionen för yrkesinspektionen bör man enligt utskottets mening först avvakta hur förfarandet kommer att fungera i praktiken. Utskottet anser därför att inte heller detta motionsyrkande (yrkandet 9) bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Yrkesinspektionens distriktsindelning

I motionen 1672 av Birger Nilsson m. fl. (s) yrkas att Jämtlands län fr. o. m. nästa budgetår skall utgöra ett eget distrikt inom yrkesinspektionen.

Utskottet har flera gånger tidigare och senast under våren behandlat motionsyrkanden av samma innebörd. Utskottet förutsatte i sitt betänkande SoU 1976/77: 22 att regeringen i samband med att propositionen om arbetsmiljölag lades fram skulle ta upp frågan till övervägande. I propositionen anför departementschefen att han ämnar inhämta regeringens bemyndigande att i särskild ordning utvärdera erfarenheterna av nuvarande distriktsindelning och avge de förslag som föranleds därav (s. 447—449). Rättesnöret i utredningsarbetet skall, enligt vad som anförs i propositionen, vara att distriktsindelningen bör vara sådan att goda kontaktmöjligheter erhålls mellan yrkesinspektionen och arbetslivet. Samtidigt skall eftersträvas en organisation som med hänsyn till tillsynsverksamhetens behov av specialister ger underlag för en tillräckligt allsidig personalsammansättning. Det framhålls att utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

Utskottet, som hyser förståelse för de skäl som motionärerna anfört för att Jämtland skulle utgöra ett eget yrkesinspektionsdistrikt, konstaterar med tillfredsställelse att en utvärdering av erfarenheterna av den nuvarande distriktsindelningen kommer till stånd. Resultatet av utred -

SoU 1977/78:1

ningsarbetet och de förslag som detta kan leda till bör avvaktas innan riksdagen tar ställning till frågan om Jämtlands län bör utgöra ett eget distrikt inom yrkesinspektionen. Utskottet, som utgår från att utredningsarbetet bedrivs med skyndsamhet, anser med hänsyn till det anförda att motionen 1672 inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

Den kommunala tillsynen

I flera motioner tas upp frågan om den kommunala tillsyn som bedrivs på mindre arbetsställen. Enligt arbetarskyddslagen åligger det kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse kommunala tillsynsmän att biträda inspektionen vid tillsynen. Bestämmelserna föreslås i propositionen bli överförda till AML (7 kap. 2 §).

I motionen 1675 anför motionärerna att det från fackligt håll har påpekats att tilldelningen av resurser för kommunal tillsyn i många kommuner är helt otillräcklig, och att det är principiellt oriktigt att en statlig uppgift överförs till enskilda kommuners ansvarsområde och därmed blir avhängig deras förmåga och vilja att avsätta resurser för ändamålet. Motionärerna anser att yrkesinspektionen bör överta det direkta ansvaret för tillsynen även på de små arbetsplatserna och yrkar att en utredning tillsätts med uppgift att närmare ange hur överförandet av den kommunala tillsynen till yrkesinspektionen skall ske (yrkandet 10). Ett yrkande av i huvudsak samma innehåll framförs i motionen 1676 (yrkandet 18).

Vid 1973 års delreform på arbetsmiljöområdet genomfördes en lagändring som syftade till att ge den kommunala tillsynen ökad effektivitet och starkare förankring hos kommunernas ledning. Arbetsmiljöutredningen har emellertid konstaterat att tillsynen ännu inte fått den utbyggnad och inriktning som då förutsattes. Sorn redovisas i propositionen (s. 162) har remissinstanserna varit mycket kritiska mot den nuvarande organisationen av tillsynen på mindre arbetsställen. Även utskottet anser att den kommunala tillsynen i stor utsträckning fungerar mindre tillfredsställande, låt vara att den i enstaka kommuner synes skötas väl. I nuvarande situation anser sig utskottet emellertid inte kunna tillstyrka något av de förslag som förs fram i de här aktuella motionsyrkandena. Nuvarande bestämmelser om den kommunala tillsynen bör därför tas in i AML. Utskottet vill dock i sammanhanget understryka vikten av att yrkesinspektionen håller en nära kontakt med de kommunala tillsynsmännen och bistår kommunerna vid tillsynen. Samtidigt måste det slås fast att det, liksom hittills varit fallet, blir ett obligatoriskt åliggande för kommunerna att ha en väl fungerande tillsyn av de mindre arbetsplatserna. Arbetarskyddsverket bör informera kommunerna och påvisa för dem vilka förpliktelser som AML i här aktuellt avseende innebär för dem.

SoU 1977/78:1

71 Utbyggnaden av produktkontrollnämnden, m. m.

De centrala bedömningarna enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor åvilar produktkontrollnämnden. Nämnden, som övertagit den tidigare giftnämndens arbetsuppgifter, har att meddela generella föreskrifter om hantering och import samt att leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen i övrigt. Nämnden handlägger vidare ärenden rörande registrering av bekämpningsmedel och skall därvid bl. a. pröva behovet av villkor och föreskrifter för användningen.

Produktkontrollnämnden är i administrativt hänseende knuten till naturvårdsverket, och verkets styrelse svarar för frågor om ekonomi och administration som berör produktkontrollnämnden. Nämnden är dock helt självständig när det gäller att tillämpa lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Nämnden skall företräda såväl myndighetsintressen som andra intressen. Regeringen beslutar om nämndens sammansättning. Som ledamöter i nämnden ingår cheferna för naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket samt representanter för arbetstagarna och näringslivet.

För beredning av frågor som nämnden handlägger har vid naturvårdsverket inrättats en särskild produktkontrollbyrå som i huvudsak organiserats genom att den tidigare giftnämndens kansli överförts till naturvårdsverket.

Det centrala ansvaret för tillsynen över efterlevnaden av lagen om hälso- och miljöfarliga varor och med stöd av lagen meddelade föreskrifter ankommer i princip på arbetarskyddsstyrelsen inom dess verksamhetsområde och på naturvårdsverket i övrigt. Under arbetarskyddsstyrelsen utövas den närmare tillsynen av yrkesinspektionen. I övrigt utövar, med i det följande nämnda undantag, länsstyrelsen den närmare tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den omedelbara tillsynen inom kommunen. I fråga om transporter av hälso- och miljöfarlig vara med luftfartyg eller fartyg utövas tillsyn som här avses av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, dvs. luftfartsverket resp. sjöfartsverket.

I motionen 1675 hemställs att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en flerårsplan för utbyggnad av produktkontrollnämnden med eget kansli (yrkandet 15). Motionärerna anför att det var naturligt när nämnden inrättades att den administrativt knöts till en redan etablerad myndighet — naturvårdsverket — för att ge stadga åt dess verksamhet. Genom de senaste årens snabba utveckling på arbetsmiljöområdet har nämndens arbete i större utsträckning än tidigare rört arbetsmiljöfrågor, varför anknytningen till naturvårdsverket inte längre är lika självklar. De stora arbetsuppgifterna inom den framtida produktkontrollen kommer att kräva att nämnden får egna kansliresurser. Motionärerna betonar också vikten av att nämnden utvidgar sitt samarbete med arbetarskyddsverket. Motionärerna anser därför att, i samma ord -

SoU 1977/78:1

ning som motionärerna tidigare föreslagit för arbetarskyddsverket, en treårs- eller femårsplan bör upprättas för nämndens långsiktiga resursutbyggnad och att planen bör innefatta bl. a. förslag till parlamentarisk medverkan i nämnden.

Jordbruksutskottet har på hemställan av socialutskottet yttrat sig över motionsyrkandet och därvid anfört bl. a. följande.

I det nu till utskottet remitterade avsnittet av motionen 1675 hävdas att produktkontrollnämndens resurser ej visat sig tillräckliga för de snabbt växande arbetsuppgifter som rör produktkontroll av kemiska hälsorisker i arbetslivet. Utskottet kan för sin del så till vida instämma häri, som att det varit uppenbara och naturligen förklarliga svårigheter att rekrytera kvalificerad expertis till produktkontrollen i en omfattning som motsvarar den kraftigt expanderande marknaden för kemiska och fysikaliskt-kemiska produkter av olika slag. Förbättringar och förstärkningsåtgärder har som framgår av det föregående vidtagits, men självfallet återstår åtskilligt som ännu måste göras. Såväl från riksdagens som från regeringens sida har också framhållits att arbetet med att få till stånd en effektiv produktkontroll är en av de viktigaste uppgifterna inom miljövården under de närmaste åren.

Med anledning av den nu behandlade motionen i ämnet vill utskottet hänvisa till att departementschefen i propositionen 1973: 17 med förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor, m. m. i samband med behandlingen av produktkontrollens organisation allmänt betonade att det kunde bli anledning att se över organisationsfrågorna i deras helhet när resultatet av arbetsmiljöutredningens och miljökontrollutredningens fortsatta arbete förelåg. Intill dess fick den föreslagna organisationen betraktas som ett provisorium. Riksdagen anförde ingen annan mening härvidlag. Miljökontrollutredningen har numera slutfört sitt arbete, och beslut i olika frågor på grundval av utredningens förslag har fattats av riksdagen, bl. a. i fråga om utveckling av ett informationssystem för miljövården (prop. 1974: 46, JoU 1974: 20, rskr 1974: 218). Arbetsmiljöutredningens förslag ligger till grund för den proposition (1976/77: 149) om arbetsmiljölag m. m. som nu behandlas av socialutskottet. Mot bakgrund av riksdagens tidigare ståndpunkt i hithörande frågor och under hänsynstagande till den snabba utveckling som skett på området finner utskottet för sin del starka skäl tala för att en översyn av den statliga produktkontrollorganisationen nu kommer till stånd. Översynen bör i överensstämmelse med vad som anförs i motionen syfta till en planmässig resursuppbyggnad som möjliggör effektivast möjliga kontroll av hälso- och miljöfarliga ämnen och som motsvarar utvecklingens krav. Utskottet finner det naturligt att produktkontrollnämnden ges en mera självständig ställning. Det finns dock enligt utskottets mening inte anledning för riksdagen att redan i detta sammanhang ta definitiv ställning till sådana frågor som kansliets organisatoriska uppbyggnad och placering i administrativt hänseende. Vid översynen bör det tas fram underlag som kan läggas till grund för beslut i sådana frågor.

Utskottet förordar att socialutskottet föreslår riksdagen att i den remitterade frågan som sin mening ge till känna vad utskottet här anfört.

Socialutskottet delar jordbruksutskottets uppfattning och föreslår därför att riksdagen med anledning av motionen 1675 (yrkandet 15) som sin

SoU 1977/78:1

mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts om en översyn av den statliga produktkontrollorganisationen.

Motionärerna i samma motion, motionen 1675, framhåller även att det är ytterligt angeläget att det planerade centrala produktregister, som skall innehålla uppgifter om innehållet i de kemisk-tekniska produkterna på marknaden, kommer till stånd utan dröjsmål. F. n. är de myndigheter som har att kontrollera kemiska miljöfaktorer, t. ex. arbetarskyddsverket, naturvårdsverket och produktkontrollnämnden, ofta hänvisade till att från leverantörerna begära in uppgifter om varje enskild produkt, för vilken misstanke om skadeverkningar framkommit. När man får tillgång till nya forskningsresultat om t. ex. ett ämnes giftighet, saknar man möjlighet att på ett enkelt sätt skaffa fram uppgifter om i vilka produkter detta ämne ingår. Detta medför att myndigheternas möjligheter till en mera offensiv verksamhet på detta område är allvarligt beskurna.

Jordbruksutskottet har i sitt yttrande i likhet med motionärerna understrukit vikten av att arbetet med produktregistret bedrivs skyndsamt så att det snarast kommer till praktisk användning. Även socialutskottet anser att det är angeläget att produktregistret snarast blir färdigställt.

Sanktionssystemet

Nuvarande ansvarsregler i arbetarskyddslagstiftningen innebär i stort sett att straffhot för brister i arbetsmiljön inträder först när tillsynsmyndighet i det enskilda fallet har meddelat föreläggande, förbud eller föreskrift och påbudet inte har efterkommits. Vissa i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen preciserade gärningar är dock direkt straffsanktionerade. Möjligheterna för arbetarskyddsstyrelsen att meddela generella föreskrifter med direkt straffpåföljd är begränsade till några speciella fall. Här avses främst besiktning av arbetslokal för riskfylld verksamhet, besiktning och provning av tryckkärl, lyftanordning, transportanordning eller lyftredskap samt i vissa fall undersökning av luftförhållanden. Sanktionssystemet kompletterades genom 1973 års reform. Tillsynsmyndigheterna fick då möjlighet att dels förena föreläggande och förbud med vite, dels förordna om rättelse på arbetsgivarens bekostnad om arbetsgivaren underlåter att vidta åtgärd som åligger honom enligt föreläggande.

Det föreslagna sanktionssystemet enligt AML överensstämmer i princip med nuvarande system. Såsom utskottet tidigare anfört i avsnittet Tillsyn m. m. är avsikten att det i arbetsmiljöförordningen skall tas in ett bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av AML. I dessa föreskrifter skall således göras en precisering av de allmänna bestämmelser som tas upp i AML och i arbetsmiljöförordningen. Nu åsyftade föreskrifter blir inte direkt straffsanktionerade. Föreskrifterna skall emellertid ge möjlighet till ingri -

SoU 1977/78:1

pande i enskilda fall av tillsynsmyndigheterna — arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen — i syfte att få till stånd konkreta åtgärder för att undanröja hälsorisker och driva igenom skyddsåtgärder och förbättringar av arbetsförhållandena. Med stöd av — förutom AML eller arbetsmiljöförordningen — nu angivna föreskrifter skall tillsynsmyndigheterna kunna meddela föreläggande och förbud som i enskilda fall behövs (7 kap. 7—10 §§). På samma sätt som enligt arbetarskyddslagen knyts till sådana påbud straffhot, vitesmöjlighet och möjlighet att förordna om tvångsutförande. Dessutom skall arbetarskyddsstyrelsen i betydande utsträckning med stöd av AML kunna meddela generella föreskrifter som är direkt straffsanktionerade. Detta kan gälla t. ex. särskilda villkor för användande av kemiskt ämne eller krav på tillstånd för användning av en arbetsprocess eller arbetsmetod. En nyhet i förslaget till AML är att om teknisk anordning eller ämne har använts i strid mot förbud förverkande skall ske av egendomen eller dess värde, om inte detta är uppenbart obilligt.

Utskottet anser att det är väsentligt att arbetsmiljölagstiftningen inrymmer ett sanktionssystem som ger tillsynsmyndigheterna möjlighet till effektiva och konstruktiva ingripanden. Systemet bör enligt utskottets mening vara så utformat, att det verkar pådrivande på arbetsmiljöarbetet och därigenom har en förebyggande och framåtsyftande effekt. Ett sådant system innebär också att skyddsombuden får ökat stöd i sitt arbete med att förbättra arbetsmiljön och att yrkesinspektionen får ett fast underlag för sina åtgärder. Utskottet tillstyrker därför den föreslagna konstruktionen av sanktionssystemet och anser att utvidgningen och kompletteringen av nuvarande sanktionsregler är välgrundad.

Fängelsestraff skall enligt förslaget kunna utdömas i betydligt ökad omfattning. Fängelse föreslås således ingå i straffskalan vid överträdelse av föreskrift om förprövning, kontroll och särskilt villkor för brukande samt vid överträdelse av föreskrift om förbud mot användning av arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller farligt ämne. Såväl under utredningsarbetet som vid remissbehandlingen har meningarna varit delade beträffande utvidgningen av möjligheterna att ådöma försumlig arbetsgivare frihetsstraff. Utskottet anser i likhet med departementschefen att det är väsentligt att nämnda slag av generella föreskrifter får en avsevärd tyngd. Det är därför viktigt att överträdelse av dessa föreskrifter uppfattas som allvarliga förseelser. Utskottet anser att en skärpning av ansvarsreglerna medverkar till att åstadkomma en preventiv effekt och tillstyrker förslaget i propositionen. Som anförs i motionen

1675 av Olof Palme m. fl. (s) kan överträdelse av märkningsföreskrift medföra risk för att en vara hanteras på sätt som medför allvarlig risk för hälsan. Det skulle därför kunna ifrågasättas om inte fängelse bör ingå i straffskalan även vid brott mot sådan föreskrift. Med hänsyn till att propositionen redan innebär en kraftig skärpning av ansvarsreglerna

SoU 1977/78:1

anser utskottet emellertid att man bör avvakta tills den nya lagstiftningen varit i kraft någon tid, innan man tar ställning till frågan om det är motiverat med en ytterligare skärpning. Utskottet förutsätter dock att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen på området. Härav följer att utskottet anser att motionen 1675 i här aktuellt avseende (yrkandet 1 delvis) inte bör föranleda någon åtgärd.

I samma motion, motionen 1675, och i motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) (yrkandet 25 b delvis) förordar motionärerna att det skall införas straffavgifter för juridiska personer. Även LO har under remissbehandlingen av arbetsmiljöutredningens slutbetänkande anfört att det föreligger ett stort behov av att man kan fastställa straffavgift för juridiska personer.

Även om redan de föreslagna reglerna ger myndigheterna viss möjlighet att förhindra att någon gör ekonomisk vinst genom överträdelse av arbetsmiljölagstiftningen anser utskottet att det finns starka skäl som talar för att införa straffavgift för juridisk person såväl i AML som i miljöskyddslagstiftningen. Erfarenheten har visat att det ofta är av föga värde från skyddssynpunkt att det finns möjlighet att t. ex. bötfälla enskild företrädare för företag som drivs av juridisk person. Straffavgift för den juridiska person som driver företaget torde vara en betydligt effektivare sanktion och skulle sannolikt i hög grad medverka till att lagstiftningen får den förebyggande verkan som är avsedd. Frågan om ekonomiska sanktioner mot juridiska personer behandlas emellertid f. n. av utredningen (Ju 1973: 11) om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet, och utredningen väntas inom kort lägga fram sitt betänkande. Utskottet anser i likhet med departementschefen att utredningens arbete inte bör föregripas.

I motionen 1676 anför motionärerna att myndigheterna hittills i hög grad undvikit att tillämpa nuvarande sanktionsbestämmelser. Motionärerna anser att dessa bör tillämpas mer konsekvent mot arbetsgivare som försummar arbetsmiljön (yrkandet 25 b delvis).

Tillsynsfunktioner vilar på både arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Den omedelbara tillsynen på arbetsställen utövas i regel av yrkesinspektionen, som har skyldighet att vaka över att gällande föreskrifter iakttas. Myndigheterna, som har möjlighet men inte skyldighet att tillgripa sanktioner, måste givetvis i det enskilda fallet göra en bedömning av samtliga omständigheter för att avgöra hur en tillfredsställande lösning av de aktuella arbetsmiljöproblemen skall kunna åstadkommas. Utskottet anser inte att det är påkallat med något uttalande från riksdagens sida när det gäller myndigheternas tillämpning av lagstiftningen i de enskilda fallen. Utskottet vill dock i detta sammanhang framhålla att det är viktigt att domare, åklagare och poliser får erforderlig utbildning på arbetsmiljölagstiftningens område och hänvisar till vad utskottet tidigare uttalat i denna fråga i sitt av riksdagen godkända betänkande 1975/76: 40 (s. 25).

SoU 1977/78:1

76 Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1676 i behandlad del (yrkandet 25 b).

I samma motion yrkas även att straff- och skadeståndsbestämmelserna i AML inte skall gälla facklig organisation eller dess företrädare (yrkandet 20). I motionen anges särskilt den föreslagna bestämmelsen i 8 kap. 3 § AML, där det stadgas att reglerna i 20 kap. 3 § brottsbalken skall tillämpas när de som tagit befattning med tillsyn enligt AML eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté bryter sin tystnadsplikt enligt 7 kap. 13 § AML. Detsamma gäller även styrelseledamot i lokal facklig organisation om ledamoten bryter sin tystnadsplikt beträffande information som han fått av skyddsombud eller skyddskommittéledamot. Den i 20 kap. 3 § brottsbalken angivna påföljden för brott mot tystnadsplikt är böter eller fängelse i högst ett år. Utskottet har i avsnittet Lokal skyddsverksamhet (s. 52) tillstyrkt de föreslagna reglerna i AML om tystnadsplikt. Brottsbalkens bestämmelser om påföljd för brott mot tystnadsplikt är av generell karaktär. Att undanta ovan nämnda grupper från tillämpningsområdet för de allmänna straffbestämmelserna i 20 kap. 3 § brottsbalken kan enligt utskottets mening inte komma i fråga.

Enligt propositionen skall förtroendemannalagens bestämmelser i princip gälla för skyddsombud och ledamot i skyddskommitté. Detta föreslås ske på så sätt att motsvarande bestämmelser i viss utsträckning tas in i AML och att det i övrigt görs en allmän hänvisning i AML (6 kap. 16 §) till bestämmelserna i förtroendemannalagen. Detta medför att förtroendemannalagens bestämmelser om arbetstagarorganisations skadeståndsansvar kan bli tillämpliga. Dessa regler innebär att arbetstagarorganisation kan åläggas att utge skadestånd om organisationen har föranlett en felaktig tillämpning av förtroendemannalagen eller kollektivavtal som trätt i lagens ställe och har insett eller uppenbarligen borde ha insett felaktigheten. Detsamma gäller om organisationen inte vidtar skäliga åtgärder för att hindra facklig förtroendeman från ett motsvarande förfarande eller om organisationen inte söker förebygga skada av ett felaktigt förfaringssätt. Facklig förtroendeman kan inte åläggas att utge skadestånd eller återbära erhållen lön för facklig verksamhet som han har bedrivit med organisationens godkännande.

Utskottet anser att det är väsentligt att facklig förtroendeman som verkar som skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ett skydd som är likvärdigt med skyddet enligt förtroendemannalagen. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag till samordning mellan förtroendemannalagen och AML. Med den principiella uppläggningen av den föreslagna samordningen blir resultatet att skadeståndsreglerna beträffande facklig organisation blir desamma oavsett vilken av de båda lagarna som tillämpas.

Den av motionärerna aktualiserade frågan om skadeståndsansvar för facklig organisation bör mot denna bakgrund bedömas i samband med

SoU 1977/78:1

att ställning tas till ändringar i förtroendemannalagen. Riksdagen kommer under hösten att pröva den frågan med anledning av motioner som behandlas i arbetsmarknadsutskottet (AU 1977/78: 6). Som utskottet tidigare redovisat lägger dessutom nya arbetsrättskommittén i dagarna fram ett delbetänkande, vari bl. a. behandlas frågan om utvidgning av förtroendemannalagens tillämpningsområde. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1676 i denna del (yrkandet 20).

Information om arbetsmiljölagen

I propositionen anges att avsikten är att sammanlagt ca 7,4 milj. kr. skall ställas till förfogande under budgetåret 1977/78 för information om AML. Departementschefen anför att han avser att i särskild ordning förorda att 4 milj. kr. ställs till arbetarskyddsstyrelsens förfogande för en informationskampanj inför ikraftträdandet av den nya lagstiftningen och att regeringen avser att anvisa 600 000 kr. för en informationsskrift av arbetsmarknadsdepartementet. Härtill kommer 2 810 000 kr. för arbetarskyddsstyrelsens normala informationsverksamhet som genom regleringsbrev ställts till arbetarskyddsstyrelsens förfogande för upplysning m. m. på arbetarskyddets område (se budgetpropositionen 1976/77: 100 bilaga 15 s. 154, SoU 1976/77: 22). Enligt vad utskottet inhämtat kommer regeringen att föreslå riksdagen att på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 anvisa det angivna beloppet om 4 milj. kr. för informationskampanjen.

Departementschefen anför (s. 449) att det behövs informationsinsatser av två slag beträffande den nya lagstiftningen. Ett mera omedelbart informationsbehov föreligger i anslutning till lagstiftningens ikraftträdande för att man skall översiktligt informera de grupper som berörs om de viktigaste nyheterna i lagen. Dessutom finns ett mer långsiktigt informationsbehov som uppkommer i takt med att nya föreskrifter meddelas med stöd av AML och nya forskningsrön och andra nyheter tillkommer.

Behovet av information inför lagens ikraftträdande föreslås i första hand bli tillgodosett genom en särskild informationskampanj. Kampanjen bör enligt departementschefen genomföras av arbetarskyddsstyrelsen i samarbete med nämnden för samhällsinformation. Arbetet bör bedrivas i nära samråd med arbetsmarknadsparterna och andra intressenter, och det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen att närmare finna ut de lämpliga formerna för detta samråd. Syftet med kampanjen är i första hand att sprida kännedom om att en ny lagstiftning på arbetsmiljöområdet skall träda i kraft. Informationen skall även ge vid handen vart den intresserade kan vända sig för att få ytterligare upplysningar. Departementschefen framhåller särskilt vikten av att grupper, som inte omfattas av gällande arbetarskyddslag men som kommer att omfattas av den föreslagna lagstiftningen, nås av information på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller bl. a. ensamföretagare, värnpliktiga och skol -

SoU 1977/78:1

elever. Departementschefen understryker även behovet av information på olika invandrarspråk. Kampanjen föreslås kompletterad med en informationsskrift från arbetsmarknadsdepartementet som skall innehålla de aktuella författningarna samt en översiktlig redogörelse för vad den nya lagstiftningen innebär.

Departementschefen framhåller även vikten av att vid sidan av de statliga informationsåtgärderna parterna på arbetsmarknaden och även andra verkar för att sprida ytterligare information om den nya lagstiftningen. Arbetarskyddsfonden har, enligt vad som anförs i propositionen, förklarat sig beredd att stödja sådana informationsinsatser.

Frågan om storleken av det belopp som skall användas till informationskampanjen i anslutning till AML:s ikraftträdande tas upp i motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s). Motionärerna menar att beloppet bör uppgå till 6 milj. kr., vilket utgör 2 milj. kr. mer än vad regeringen avser att föreslå och motsvarar det belopp som arbetsmiljöutredningen föreslog i sitt slutbetänkande.

Utskottet anser i likhet med departementschefen och motionärerna att det i samband med lagens ikraftträdande behövs en omfattande och väl förberedd informationsinsats som bör göras såväl genom arbetsmarknadens parter som genom statliga insatser. Utskottet vill här erinra om sitt tidigare uttalande om önskvärdheten av att nya föreskrifter utan kostnad kan tillhandahållas skyddspersonal som berörs av föreskrifterna (s. 63). Mot denna bakgrund kan utskottet godta att den samlade statliga informationsinsatsen i övrigt blir av den omfattning som anges i propositionen. Utskottet kommer att ta formell ställning till medelsanvisningen, såvitt avser beloppet om 4 milj. kr., i samband med behandlingen av regeringens förslag till tilläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande budgetår. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen 1675 i här aktuell del (yrkandet 18).

Utskottet vill i övrigt anföra följande. För att AML skall kunna tilllämpas i enlighet med de intentioner, som anges i propositionen och som utskottet anslutit sig till, är det väsentligt att skyddsombuden har tillfredsställande kunskap om den nya lagstiftningen. Skyddsombuden måste därför ges information och utbildning om denna. Även om gällande utbildningsavtal mellan arbetsmarknadens parter inte omfattar detta informationsbehov är det enligt utskottets mening uppenbart att det ligger i såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas intresse att informationen och utbildningen av skyddsombuden påbörjas före AML:s ikraftträdande den 1 juli 1978. Utskottet vill framhålla betydelsen av att så sker. Utskottet anser därför att när det gäller information och utbildning det är önskvärt att skyddsombuden jämställs med fackliga företrädare enligt förtroendemannalagen redan från årsskiftet.

Utöver det anförda föranleder propositionen inga erinringar eller särskilda uttalanden från utskottets sida.

SoU 1977/78:1

79 Hemställan

Utskottet hemställer

såvitt avser AML 1 kap. Tillämpningsområde

1. beträffande arbetsmiljölagens tillämpning inom försvaret att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del

(yrkandena 22 a, b och c) antar 1 kap. 2 och 4 §§ i det i

propositionen framlagda förslaget till arbetsmiljölag,

såvitt avser AML 2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

2. beträffande riktlinjerna för arbetsmiljöns beskaffenhet att

riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del

(yrkandet 1) antar 2 kap. 1 § förslaget till arbetsmiljölag,

3. beträffande datoriseringen i arbetslivet att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1671 och motionen 1976/77: 1674 i denna del (yrkandet 2),

4. beträffande möjlighet till arbete oavsett kön att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 12),

5. beträffande arbetssituationen för gravida kvinnor att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 13),

6. beträffande utbyggnaden och organisationen av företagshälsovården att riksdagen

a) med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 2) antar 2 kap. 2 § förslaget till arbetsmiljölag,

b) avslår motionen 1976/77: 733 i denna del (yrkandena 1 och

2), motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 16) och motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 26),

7. beträffande finansieringen av företagshälsovården att riksdagen avslår motionen 1976/77: 733 i denna del (yrkandet 3),

8. beträffande utbildningen av yrkeshygieniker att riksdagen avslår motionen 1976/77: 733 i denna del (yrkandet 5 delvis och yrkandet 6),

9. beträffande användningen av farligt ämne m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet

3) antar 2 kap. 6 § förslaget till arbetsmiljölag,

10. beträffande gränsvärden att riksdagen avslår motionen 1976/ 77:733 i denna del (yrkandena 8, 9, 10 och 11), motionen 1976/77: 1309 och motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandena 23 a, b och c),

11. beträffande förbud mot import av asbest m.m. att riksdagen avslår motionen 1976/77:733 i denna del (yrkandet 12) och motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 23 d),

12. beträffande mätteknisk konsultverksamhet att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 17),

SoU 1977/78:1

13. beträffande arbetsmiljön för kyrkogårdsarbetare att riksdagen avslår motionen 1976/77: 359,

såvitt avser AML 3 kap. Allmänna skyldigheter

14. beträffande principen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare att riksdagen med avslag på motionen 1976/77:

1676 i denna del (yrkandet 4) antar 3 kap. 1 § förslaget till arbetsmiljölag,

15. beträffande ensamarbete att riksdagen avslår motionen 1976/ 77: 706,

16. beträffande arbetstagares rätt att avbryta sitt arbete att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 5) antar 3 kap. 4 § förslaget till arbetsmiljölag,

17. beträffande obligatoriskt samordningsansvar på gemensamma arbetsställen att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 1) antar 3 kap. 7 § förslaget till arbetsmiljölag,

18. beträffande skyddsansvar för leverantör av farligt ämne att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 6) antar 3 kap. 9 § förslaget till arbetsmiljölag,

19. beträffande tillstånd för anläggning att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 3 kap. 12 § förslaget till arbetsmiljölag,

20. beträffande förteckning över farliga ämnen att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 2),

såvitt avser AML 4 kap. Arbetstidens förläggning

21. beträffande sammanförande av reglerna i allmänna arbetstidslagen och bestämmelserna i arbetsmiljölagen om arbetstidens förläggning att riksdagen med anledning av motionen 1976/ 77: 1675 i denna del (yrkandet 6) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. beträffande förhandsbesked om rast att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 2 delvis),

23. beträffande minsta tid för rast att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 2 delvis),

24. beträffande längsta arbetstid före rast att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 3),

25. att riksdagen antar 4 kap. 1 § förslaget till arbetsmiljölag,

26. beträffande rätt för lokal facklig organisation att avgöra pausers längd m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1976/ 77: 1676 (yrkandet 7) antar 4 kap. 3 § förslaget till arbetsmiljölag,

27. beträffande amning på arbetstid att riksdagen avslår motionen 1976/77: 899,

SoU 1977/78:1

28. beträffande begränsning av dygnsarbetstiden, m. m. att riksdagen a)

med anledning av motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 1 delvis) och motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 27) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) avslår motionen 1976/77: 563 och motionen 1976/77: 1676

i denna del (yrkandet 8),

c) antar 4 kap. 5, 7 och 8 §§ förslaget till arbetsmiljölag,

29. beträffande veckovila att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 4) och motionen 1976/ 77: 1676 i denna del (yrkandet 9) antar 4 kap. 6 § förslaget till arbetsmiljölag,

30. beträffande arbetstidsschema att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 1 delvis),

såvitt avser AML 5 kap. Minderåriga

31. beträffande arbetstid för minderåriga att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 5),

32. beträffande nattvila för minderåriga under 16 år att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 10),

33. att riksdagen antar 5 kap. 5 § förslaget till arbetsmiljölag,

34. beträffande farligt arbete för minderåriga m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 25 a),

35. beträffande översyn av arbetarskyddslagens regler om minderårigs arbete, m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1118 och motionen 1976/77: 1119,

såvitt avser AML 6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare 36.

beträffande strejkrätt för arbetstagare m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandena 11 och 17) antar 6 kap. 1 och 9 §§ förslaget till arbetsmiljölag,

37. beträffande utseende av skyddsombud m. fl. att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 12) antar 6 kap. 2, 3 och 8 §§ förslaget till arbetsmiljölag,

38. beträffande förlängning av planeringstider att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 24 c),

39. beträffande underrättelseskyldighet i miljöskyddsärende att riksdagen med anledning av motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 11) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

40. beträffande arbetstagares rätt att på betald arbetstid utarbeta arbetsmiljöprogram m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/ 77: 1676 i denna del (yrkandet 24 a),

6 Riksdagen 1977178.12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

41. beträffande rätt för fackliga förtroendemän m. fl. att få fritt tillträde till arbetsplats m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandena 14 och 24 b),

42. beträffande ansvaret för utbildning av skyddsombud att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 13) antar 6 kap. 4 § förslaget till arbetsmiljölag,

43. beträffande kurser för kvalificerade skyddsombud att riksdagen avslår motionen 1976/77: 733 i denna del (yrkandet 7),

44. beträffande skyddsombuds stoppningsrätt m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 15) antar 6 kap. 7 § förslaget till arbetsmiljölag,

45. beträffande vetorätt för lokal fackförening att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 16),

46. beträffande regionala skyddsombud att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 7),

47. beträffande skyddsfrågor för invandrare att riksdagen avslår motionen 1976/77: 986,

såvitt avser AML 7 kap. Tillsyn

48. beträffande utbyggnad av arbetarskyddsverket att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 14),

49. beträffande arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1674 i denna del (yrkandet 1) och motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandena 3 och 4),

50. beträffande partsorgan i arbetarskyddsstyrelsens tillsynsverksamhet att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 5),

51. beträffande vetorätt för arbetstagarrepresentanter i arbetarskyddsstyreisen m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 25 c),

52. beträffande representation för handikappade i arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 25 d),

53. beträffande suppleant i yrkesinspektionsnämnd att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 8),

54. beträffande yrkesinspektionsnämnds behörighet att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 9),

55. beträffande yrkesinspektionens distriktsindelning att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1672,

56. beträffande den kommunala tillsynen att riksdagen

a) med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 18) antar 7 kap. 2 § förslaget till arbetsmiljölag,

b) avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 10),

SoU 1977/78:1

57. beträffande tystnadsplikt för skyddsombud m. fl. att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 19) antar 7 kap. 13 § förslaget till arbetsmiljölag,

58. beträffande den statliga produktkontrollorganisationen att riksdagen med anledning av motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 15) som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i betänkandet,

såvitt avser AML 8 kap. Ansvar

59. beträffande skärpning av påföljdsreglerna att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 8 kap. 2 § förslaget till arbetsmiljölag,

60. beträffande straffavgift för juridisk person m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 25 b),

61. beträffande straff- och skadeståndsbestämmelser för facklig organisation eller dess företrädare att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 20),

såvitt avser AML 9 kap. Fullföljd av talan

62. beträffande underställning av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 9 kap. 4 § förslaget till arbetsmiljölag,

63. beträffande tillsynsmyndighets rätt att ändra beslut av skyddsombud m. fl. att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 21) antar 9 kap. 5 § förslaget till arbetsmiljölag,

såvitt avser övriga frågor

64. beträffande fackligt arbetsmiljö- och kontrollinstitut att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 28),

65. beträffande anslag för information om arbetsmiljölagen att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 18),

66. att riksdagen antar förslaget till arbetsmiljölag i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan under punkterna 1, 2,

6 a, 9, 14, 16—19, 25, 26, 28 c, 29, 33, 36, 37, 42, 44, 56 a,

57, 59, 62 och 63,

67. att riksdagen antar följande i propositionen framlagda förslag, nämligen förslag till

lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612),

lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa

fall av gods som skall inlastas å fartyg,

SoU 1977/78:1

lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103), lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift, lag om ändring i lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.

Stockholm den 26 oktober 1977

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), Nils Carlshamre (m), John Johnsson (s), Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Karl Leuchovius (m), Kjell Nilsson (s), Britt Wigenfeldt (c), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp), Ulla Tillander (c), Stig Alftin (s) och Iris Mårtensson (s).

SoU 1977/78:1

85 Bilaga 1

I propositionen 1976/77:149 framlagda lagförslag (1—6), vilka tillstyrkts av utskottet

1 Förslag till

Arbetsmiljölag

Härigenom föreskrives följande.

1 kap. Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 3 §, varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning.

Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare finns bestämmelser i 3 kap.

2 § Vid tillämpning av 2 kap., 3 kap. 1—14 §§, 17 § andra stycket och 18 § samt 7—9 kap. skall med arbetstagare likställas

1. den som genomgår utbildning, dock ej elev i lägre årskurs än årskurs 7 i grundskolan eller motsvarande,

2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,

3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring eller som deltager i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret.

Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall likställas med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 §§.

I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet utföres.

3 § Lagen gäller ej

1. skeppstjänst,

2. arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll.

Bestämmelserna i 4 kap. och 5 kap. 5 § gäller ej arbete som utföres

1 arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat.

4 § Utan hinder av denna lag kan regeringen eller förvaltningsmyndighet, som regeringen bestämmer, beträffande försvarsmakten och civilförsvaret meddela särskilda föreskrifter i frågor som avses i lagen.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

1 § Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anordnas så, att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

2 § Arbete skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en sund och säker miljö.

3 § Arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt.

4 § Luft-, ljud- och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden skall vara tillfredsställande.

SoU 1977/78:1

86 Betryggande skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.

5 § Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så beskaffade och placerade och brukas på sådant sätt, att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och olycksfall.

6 § Ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endast under förhållanden som ger betryggande säkerhet.

7 § Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall icke nås på annat sätt, skall personlig skyddsutrustning användas. Denna skall tillhandahållas genom arbetsgivarens försorg.

8 § I den utsträckning som föranledes av arbetets art och arbetstagarnas behov skall finnas utrymmen och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila samt för första hjälp vid olycksfall eller sjukdom.

Fordon för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet.

9 § Om konstruktion och utformning av byggnad är särskilt föreskrivet

i byggnadsstadgan (1959: 612) och med stöd därav meddelade bestämmelser.

3 kap. Allmänna skyldigheter

1 § Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

2 § Arbetsgivare skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsättes för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planlägges och anordnas så, att en tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Lokaler samt maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhållas väl.

Arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

3 § Arbetsgivare skall se till att arbetstagare får god kännedom om de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Han skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iakttaga för att undgå riskerna i arbetet.

Det åligger arbetsgivare att taga hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika.

4 § Arbetstagare skall medverka till att åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iakttaga den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Finner arbetstagare att arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta företrädare för arbetsgivaren eller skyddsombud. För skada till följd av att arbetstagaren underlåter att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fortsättas är han fri från ersättningsskyldighet.

5 § I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar.

SoU 1977/78:1

87 Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verksamheten bedrives endast av medlemmar av samma familj.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd är skyldig att följa vad i denna lag och med stöd därav har föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe.

6 § När två eller flera samtidigt driver verksamhet på samma arbetsställe, skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållanden.

7 § Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemensamt arbetsställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället motsvarande ansvar. Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon av dem som bedriver arbete på arbetsstället.

I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket kan de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha ansvar för samordningen.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att samordning sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och de som arbetar där skall följa de anvisningar som han lämnar i detta syfte.

8 § Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter maskin, redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den avlämnas för att tagas i bruk eller utställes till försäljning eller i reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anordningens montering, användning och skötsel skall medfölja vid avlämnandet. Anordningen skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

9 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne, som kail föranleda ohälsa eller olycksfall, skall vidtaga de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt. När ämnet avlämnas för att tagas i bruk skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande, vari det förvaras, skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

10 § Den som installerar anordning som avses i 8 § skall se till att behövliga skyddsanordningar uppsattes och att i övrigt erforderliga skyddsåtgärder vidtages.

11 § 17 kap. 8 och 9 §§ föreskrives om skyddsansvar i vissa fall för den som råder över arbetsställe eller upplåter lokal eller markområde för arbete eller såsom personalutrymme.

12 § Om det är påkallat från skyddssynpunkt kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva

1. att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhet av visst slag får användas endast efter tillstånd,

2. att visst slag av anordning som avses i 8 § endast efter godkännande får användas eller avlämnas för att tagas i bruk,

SoU 1977/78:1

3. att visst ämne som avses i 9 § får användas endast efter godkännande eller att särskilt villkor skall gälla vid användningen av sådant ämne.

Som förutsättning för godkännande som avses i första stycket 2 kan föreskrivas villkor. I anslutning till sådant godkännande kan fastställas krav på monterings- och bruksanvisning som skall medfölja anordning, när den avlämnas för att tagas i bruk.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket 2 kan anges villkor för brukandet. Tillstånd eller godkännande som avses i första stycket kan förenas med villkor för brukandet.

Även utan samband med föreskrift enligt första stycket kan i angiven ordning föreskrivas om kontroll, provning eiler fortlöpande tillsyn vid användning av anordning, som där avses, samt om undersökning av de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

13 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva

1. att visst slag av anordning som avses i 8 § skall ha skylt eller annan märkning som upptager tillverkarens namn eller annan uppgift om anordningen,

2. att ämne som avses i 9 § eller förpackning, kärl eller liknande, vari ämnet förvaras, skall vid användningen ha märkning,

3. att förteckning skall föras över sådan anordning och sådant ämne. I samma ordning kan meddelas föreskrifter i fråga om installation av

visst slag av anordning som avses i 8 §.

14 § Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva förbud att använda arbetsprocess, arbetsmetod, anordning som avses i

8 § eller ämne som avses i 9 §.

15 § Innebär visst slag av arbete risk för ohälsa eller olycksfall kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsättes eller skall sysselsättas i arbetet. Föreskrift kan också meddelas om förbud att till arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett sjuklighet eller svaghet som gör honom särskilt mottaglig för sådan risk.

16 § Medför visst slag av arbete särskild risk för vissa grupper av arbetstagare kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen meddela föreskrift om förbud mot att arbetet utföres av arbetstagare, som tillhör sådan grupp, eller föreskriva att särskilt villkor skall gälla när arbetet utföres av sådan arbetstagare.

17 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva att vid läkarundersökning som har föreskrivits med stöd av 15 eller 16 § skall föras register med uppgifter om de undersöktas namn och om undersökningsresultat.

I samma ordning kan meddelas föreskrifter för dem som har skyddsansvar enligt 2 eller 5 § att göra anmälan eller lämna uppgifter till tillsynsmyndighet eller att förvara handling som har betydelse från skyddssynpunkt.

18 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen kan meddela föreskrifter i fråga om skyldighet för läkare att hos

SoU 1977/78:1

tillsynsmyndighet göra anmälan om sjukdom, som kan ha samband med arbete, och att lämna tillsynsmyndighet upplysningar och biträde.

4 kap. Arbetstidens förläggning

1 § Med rast avses i denna lag avbrott i den dagliga arbetstiden, under vilket arbetstagare icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Längden och förläggningen av rast skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger.

Raster skall anordnas så, att arbetstagare ej utför arbete mer än fem timmar i följd. Rasternas antal, längd och förläggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena.

2 § Rast får utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om detta är oundgängligen påkallat med hänsyn till arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan händelse som ej har kunnat förutses. Sådant måltidsuppehåll inräknas i arbetstiden.

3 § Arbete skall anordnas så, att arbetstagare kan taga de pauser som behövs utöver raster.

I den utsträckning som påkallas av arbetsförhållandena skall särskilda arbetspauser beredas arbetstagre. Sådana pausers längd och förläggning skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger.

Pauser inräknas i arbetstiden.

4 § Kvinna som ammar sitt barn får ej vägras ledighet härför.

5 § Arbetstagare skall ha behövlig ledighet för nattvila. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5.

Avvikelse från första stycket får göras, om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid eller annars bedrivas före klockan 5 eller efter klockan 24.

6 § Arbetstagare skall beredas minst trettiosex timmars sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas till veckoslut.

Undantag från första stycket får göras tillfälligtvis, om det föranledes av särskilt förhållande som ej har kunnat förutses.

7 § Avvikelse från 1 § andra stycket, 5 § första stycket och 6 § första stycket får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Vidare får genom sådant kollektivavtal rast utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i första stycket, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare, som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsattes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

8 § Tillsynsmyndighet får medge undantag från 1 § andra stycket, 5 § första stycket och 6 § första stycket, om särskilda skäl föreligger.

9 § Utan hinder av denna lag kan regeringen eller förvaltningsmyndighet, som regeringen bestämmer, meddela särskilda föreskrifter om arbetstidens förläggning vid vägtransport och luftfart.

SoU 1977/78:1

5 kap. Minderåriga

1 § Med minderårig avses i denna lag den som icke har fyllt aderton år.

2 § Minderårig får ej anlitas till arbete före det kalenderår under vilket han fyller sexton år och ej heller innan han har fullgjort sin skolplikt.

Utan hinder av första stycket får minderårig anlitas till lätt arbete som icke är ägnat att inverka menligt på hans hälsa, utveckling eller skolgång. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen meddelar särskilda föreskrifter i fråga om sådant arbete.

3 § Arbetsgivare skall se till att minderårig arbetstagare icke anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall eller för överansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen kan meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot att minderårig anlitas till arbete som medför påtaglig risk för olycksfall eller för överansträngning eller annan skadlig inverkan på minderårigs hälsa eller utveckling.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva att vid läkarundersökning, som har föreskrivits med stöd av 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket, skall föras register med uppgifter om de undersöktas namn och om undersökningsresultat.

5 § Minderårig får icke anlitas till arbete mer än nio timmar av dygnet eller fyrtiofem timmar i veckan.

Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från första och andra stycket, om särskilda skäl föreligger.

6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare

1 § Arbetsgivare och arbetstagare skall bedriva en på lämpligt sätt organiserad skyddsverksamhet.

2 § På arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsättes, skall bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat arbetsställe, om arbetsförhållandena påkallar det. För skyddsombud bör ersättare utses.

Skyddsombud utses av lokal arbetstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses skyddsombud av arbetstagarna.

För arbetsställe där skyddskommitté som avses i 8 § ej har tillsatts äger yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, medge att lokal avdelning av förbund eller med sådan avdelning jämförlig sammanslutning av arbetstagare utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagarna på arbetsstället (regionalt skyddsombud).

3 § Finns vid arbetsställe mer än ett skyddsombud, skall ett av ombuden utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet.

SoU 1977/78:1

4 § Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I detta syfte skall ombudet inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall. Ombudet skall deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom vid planering av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Arbetsgivare skall underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena inom ombudets område.

Skyddsombud skall söka vinna arbetstagarnas medverkan i skyddsarbetet.

Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud får erforderlig utbildning.

5 § Skyddsombud, som avses i 2 § andra stycket, har rätt till den ledighet som fordras för uppdraget. Vid sådan ledighet bibehåller ombudet sina anställningsförmåner.

6 § Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet.

7 § Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse icke genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen.

Om det är påkallat från skyddssynpunkt och rättelse icke genast kan uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande avbryta arbete som arbetstagare utför ensam.

Överträdes tillsynsmyndighets förbud, som har vunnit laga kraft eller som på grund av förordnande enligt 9 kap. 5 § skall lända till efterrättelse omedelbart, kan skyddsombud avbryta arbete som avses med förbudet.

För skada till följd av åtgärd som avses i denna paragraf är skyddsombud fri från ersättningsskyldighet.

8 § Vid arbetsställe, där minst femtio arbetstagare regelbundet sysselsattes, skall finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna. Skyddskommitté skall tillsättas även vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om det begäres av arbetstagarna.

Företrädare för de anställda utses bland arbetstagarna av lokal arbetstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal

i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses företrädare av arbetstagarna.

9 § Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

SoU 1977/78:1

10 § Skyddsombud får icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade

arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör skall arbetstagaren vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och anställningsvillkor, vilka överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle ha rått om han ej hade haft uppdraget.

11 § Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot 10 §, skall han ersätta uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bortfalla.

Är flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

12 § Den som vill fordra skadestånd enligt 11 § skall underrätta motparten om sitt anspråk inom fyra månader från det skadan inträffade. Har inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader från skadans uppkomst.

Första stycket skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om anspråk på anställningsförmåner enligt 5 §.

Iakttages ej vad som föreskrives i första eller andra stycket, är rätten till talan förlorad.

13 § Mål om tillämpning av 10 och 11 §§ handlägges enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. I fråga om talan mot arbetstagare gäller dock vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.

14 § I förhållande till arbetsgivare vinner 4—7 och 10—13 §§ tillämpning när den organisation eller de arbetstagare, som har utsett skyddsombudet, har underrättat arbetsgivaren om valet eller, om arbetsgivaren icke har kunnat nås, sänt underrättelse om valet till arbetsstället.

15 § Vad som sägs i 5 § och 10—14 §§ skall tillämpas på motsvarande sätt på ledamot av skyddskommitté.

16 § Beträffande skyddsombud och ledamot av skyddskommitté, vilka har utsetts av organisation som avses i 2 § andra eller tredje stycket, äger även lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen tillämpning. Detta gäller dock ej i den mån ombuds eller ledamots rättigheter enligt detta kapitel därigenom skulle inskränkas.

7 kap. Tillsyn

1 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen.

2 § Det åligger kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse en eller flera kommunala tillsynsmän med erforderlig kompetens att biträda yrkesinspektionen vid tillsyn enligt 1 §.

Kommun skall årligen till yrkesinspektionen lämna redogörelse för den kommunala tillsynens utövande.

SoU 1977/78:1

93 Fullgör kommunal tillsynsman ej vad som åligger honom och kommer det genom anmälan av yrkesinspektionen eller på annat sätt till kommunens kännedom, skall kommunen vidtaga åtgärder för att åstadkomma rättelse.

3 § Tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsyn enligt denna lag.

4 § Den som i sin verksamhet använder viss produkt eller har uppdragit åt annan att utföra visst arbete är skyldig att på tillsynsmyndighets begäran lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller utför arbetet.

5 § För tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet tillträde till arbetsställe och får där göra undersökningar och taga prov. För uttaget prov utgår ej ersättning.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet sådana kostnader för provtagning och undersökning av prov som har varit skäligen påkallade.

6 § Finns på gemensamt arbetsställe ej någon som har samordningsansvar enligt 3 kap. 7 §, kan yrkesinspektionen bestämma vem som skall ha sådant ansvar. När särskilda skäl föreligger kan yrkesinspektionen bestämma att annan än den som har ansvaret enligt nämnda paragraf skall vara samordningsansvarig.

Vid tillämpning av första stycket skall samordningsansvaret läggas på någon av dem som driver verksamhet på det gemensamma arbetsstället.

7 § Yrkesinspektionen äger gentemot den som har skyddsansvar enligt

3 kap. 2—10 § eller 6 § i detta kapitel meddela föreläggande eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut vite.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt föreläggande, får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.

Har föreläggande meddelats beträffande åtgärd till vilken fordras byggnadslov enligt byggnadsstadgan (1959: 612) men beviljas ej sådant lov, är föreläggandet förfallet såvitt avser åtgärden.

8 § Föreligger på arbetsställe förhållande som innebär risk för ohälsa eller olycksfall för någon som arbetar där, kan yrkesinspektionen rikta föreläggande eller förbud enligt 7 § mot den som råder över arbetsstället även när denne ej är arbetsgivare i förhållande till den som utsättes för risken.

9 § Föreligger missförhållande i skyddshänseende beträffande lokal eller markområde som har upplåtits för arbete eller såsom personalutrymme, kan yrkesinspektionen meddela förbud enligt 7 § mot sådan upplåtelse till dess angiven åtgärd har vidtagits med lokalen eller markområdet.

10 § Även arbetarskyddsstyrelsen äger besluta om åtgärd enligt 6—9 §.

SoU 1977/78:1

11 § För att säkerställa förbud enligt 7—9 § kan tillsynsmyndighet meddela beslut om försegling eller annan avstängning av anläggning, utrymme eller anordning. Sådant beslut verkställes genom myndighetens försorg.

12 § Regeringen kan föreskriva att särskilda avgifter skall tagas ut i ärende enligt denna lag.

13 § Den som har tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ej obehörigen yppa eller utnyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Vad nu sagts skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad denne har erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté som har utsetts av organisationen.

8 kap. Ansvar

1 § Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd av 7 kap. 7—10 §. Detta gäller dock ej om föreläggandet eller förbudet har förenats med vite.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 eller 14 § dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 kap. 2 § första stycket,

2. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 13 eller 15—17 § eller 5 kap. 2 § andra stycket, 3 § andra stycket eller 4 §,

3. vid fullgörande av skyldighet enligt 7 kap. 3 eller 4 § lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse,

4. utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller sätter sådan ur bruk.

3 § Om ansvar för den som överträder 7 kap. 13 § finns bestämmelser i 20 kap. 3 § brottsbalken.

4 § Har vid brott som avses i detta kapitel anordning eller ämne använts i strid mot förbud enligt 3 kap. 14 § eller 7 kap. 7 §, skall förverkande ske av egendomen eller dess värde, om denna rättsverkan ej är uppenbart obillig.

9 kap. Fullföljd av talan

1 § Talan mot beslut av yrkesinspektionen föres hos arbetarskyddsstyrelsen genom besvär.

2 § Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5 kap. 5 § eller 6 kap. 2 § tredje stycket får talan ej föras. Detsamma gäller styrelsens beslut i ärende som avser tillämpning av föreskrifter meddelade med stöd av 5 kap. 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket.

Talan mot annat beslut, som arbetarskyddsstyrelsen i särskilt fall har meddelat enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, föres hos regeringen.

SoU 1977/78:1

95 Talan får ej förås mot arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrift till allmän efterrättelse.

3 § För att tillvarataga arbetstagarnas intresse i ärende enligt denna lag får talan enligt 1 eller 2 § föras av huvudskyddsombud eller, om sådant ombud ej finns, av annat skyddsombud. Finns ej skyddsombud, får talan förås av arbetstagarorganisation i den mån saken rör medlemmarnas intresse och organisationen tidigare har yttrat sig i ärendet.

4 § Beträffande föreskrift till allmän efterrättelse äger arbetarskyddsstyrelsen underställa regeringen fråga av särskild betydelse, innan styrelsen meddelar beslut i ärendet.

5 § Tillsynsmyndighet äger förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978 då arbetarskyddslagen (1949: 1) och skogsförläggningslagen (1963: 246) skall upphöra att gälla. Till dess regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen enligt bemyndigande i den nya lagen meddelar bestämmelser som motsvarar kungörelsen (1949: 210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg, kungörelsen (1949:211) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar, kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon och kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten skall dock 14 och 16 §§, 26 § andra stycket, 74 § första stycket och 75 § arbetarskyddslagen fortfarande gälla.

Vid ikraftträdandet gällande föreskrift, råd eller anvisning, som har meddelats med stöd av 8 a § tredje stycket, 45 § andra eller tredje stycket eller 74 § andra stycket arbetarskyddslagen, äger fortsatt giltighet inom sitt tidigare tillämpningsområde och skall vid tillämpningen av arbetsmiljölagen anses ha meddelats enligt denna. Arbetsmiljölagens

8 kap. 2 § skall dock tillämpas endast så till vida, att första stycket skall gälla i fråga om föreskrift som har meddelats med stöd av 8 a § tredje stycket arbetarskyddslagen.

Vad som sägs i andra stycket skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om föreskrift, råd eller anvisning, som där nämns men som avses träda i kraft den 1 juli 1978 eller senare.

Föreläggande, förbud eller föreskrift, som har meddelats med stöd av 53—59 § arbetarskyddslagen, skall såvitt avser tid efter ikraftträdandet av arbetsmiljölagen anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse

1 denna.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses eljest däri föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i arbetsmiljölagen, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom föreskrives att 72 § byggnadsstadgan (1959: 612)1 skall ha nedan angivna lydelse.

1 Stadgan omtryckt 1972: 776.

SoU 1977/78:1

96 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

72 §

Kommunstyrelsen äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsverket om frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller myndighet som denne bestämmer.

Mot beslut om byggnadslov för byggnadsföretag som avses i 55 §

4 mom. äger huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte finnes, annat skyddsombud inom verksamheten föra talan. Finnes ej skyddsombud, får talan i stället föras av arbetstagarorganisation som enligt utlåtande som avses i 56 § 1 mom. andra stycket har yttrat sig i saken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 2 § lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

2 Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 1 § första—fjärde styckena utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen; och skall därvid i tilllämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat röran 1

Senaste lydelse 1973: 839.

Föreslagen lydelse

i1

Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 1 § första—fjärde styckena utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen; och skall därvid i tilllämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat röran -

SoU 1977/78:1

97 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

de tillsyn över efterlevnaden av de tillsyn över efterlevnaden av

arbetarskyddslagen (1949:1). arbetsmiljölagen (1977: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

4 Förslag till

Lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970:103)

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 7, 8 och 10—13 §§ allmänna arbetstidslagen (1970: 103) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda skäl föreligger.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda skäl föreligger.

8 §i

Har natur- eller olyckshändelse eller annan därmed jämförlig omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när denna avlämnats till posten i betalt brev.

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid får styrelsen föreskriva särskilda villkor.

Arbetsgivaren skall göra anmälan till tillsynsmyndighet om sådant arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos myndigheten. Anmälan eller ansökan anses gjord, när denna avlämnats till posten i betalt brev.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från andra stycket. Därvid får myndigheten föreskriva särskilda villkor.

10 §!

När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 § tagas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår. Har övertid, som avses i 9 §, tagits ut skall den övertid som medges enligt detta stycke minskas med den sålunda uttagna tiden.

1 Senaste lydelse 1976: 597.

7 Riksdagen 1977178. 12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

98 Nuvarande lydelse

När synnerliga skäl föreligger, får arbet ar sky ddssty reisen medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

Föreslagen lydelse

När synnerliga skäl föreligger, får tillsynsmyndighet medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg göras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

11 §

Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt anvisningar av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma rätt tillkommer facklig organisation som företräder arbetstagare på arbetsstället.

Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma rätt tillkommer facklig organisation som företräder arbetstagare på arbetsstället.

12 Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen (1949:1).

§2

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljölagen (1977: 000).

13 §3

I arbetarskyddsstyrelsens avgörande av ärende angående tillämpningen av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den omfattning och i den ordning regeringen bestämmer deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare.

I tillsynsmyndighets avgörande av ärende angående tillämpningen av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall

i den omfattning och i den ordning regeringen bestämmer deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

2 Senaste lydelse 1973: 837.

3 Senaste lydelse 1975: 728.

SoU 1977/78:1

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 3 § lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

4 Av arbetarskyddsavgiften skall en fjärdedel utgöra bidrag till statsverkets kostnader för arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet och tre fjärdedelar bidrag till kostnader i övrigt för forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträffande arbetarskydd ävensom till kostnader för skyddsarbete som utföres av skyddsombud som utsetts enligt 40 § tredje stycket arbetarskyddslagen (1949:1). Den sistnämnda delen skal) föras till en fond, benämnd arbetarskyddsfonden, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

51 Av arbetarskyddsavgiften skall en fjärdedel utgöra bidrag till statsverkets kostnader för arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet och tre fjärdedelar bidrag till kostnader i övrigt för forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträffande arbetarskydd ävensom till kostnader för skyddsarbete som utföres av skyddsombud som utsetts enligt 6 kap. 2 § tredje stycket arbetsmiljölagen (1977: 000). Den sistnämnda delen skall föras till en fond, benämnd arbetarskyddsfonden, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

1978.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 15 § lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

15 Beträffande den som företräder arbetstagarorganisation i frågor enligt denna lag och icke omfattas av lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen äger 42—44 §§ arbetarskyddslagen (1949:1) motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1 Senaste lydelse 1974: 796.

2 Senaste lydelse 1974: 368.

Föreslagen lydelse §2

Beträffande den som företräder arbetstagarorganisation i frågor enligt denna lag och icke omfattas av lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen äger 6 kap. 10—14 §§ arbetsmiljölagen (1977: 000) motsvarande tillämpning.

1978.

SoU 1977/78:1

100 Bilaga 2

I motionen 1976/77:1675 framlagda förslag till ändringar i regeringens förslag till arbetsmiljölag

Regeringens förslag Motionärernas förslag

3 kap.

12 §

Om det är påkallat från skyddssynpunkt kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva

1. att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhet av visst slag får användas endast efter tillstånd,

2. att visst slag av anordning som avses i 8 § endast efter godkännande får användas eller avlämnas för att tagas i bruk,

3. att visst ämne som avses i 9 § får användas endast efter godkännande eller att särskilt villkor skall gälla vid användningen av sådant ämne.

4. att anläggning på vars planering för aktuellt ändamål 6 kap. inte ägt tillämpning får tas i bruk endast efter tillstånd.

Som förutsättning för godkännande som avses i första stycket 2 kan föreskrivas villkor. I anslutning till sådant godkännande kan fastställas krav på monterings- och bruksanvisning som skall medfölja anordning, när den avlämnas för att tagas i bruk.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket 2 kan anges villkor för brukandet. Tillstånd eller godkännande som avses i första stycket kan förenas med villkor för brukandet.

Även utan samband med föreskrift enligt första stycket kan i angiven ordning föreskrivas om kontroll, provning eller fortlöpande tillsyn vid användning av anordning, som där avses, samt om undersökning av de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

4 kap.

5 §

Arbetstagare skall ha behövlig Arbetstagare skall ha behövlig

ledighet för nattvila. I ledigheten ledighet för nattvila. I ledigheten

skall ingå tiden mellan klockan 24 skall ingå tiden mellan klockan 24

och klockan 5. och klockan 5.

Arbetstagare får icke anlitas till arbete mer än 10 timmar av dygnet.

Avvikelse från första stycket får Avvikelse från första och andra

göras, om visst arbete med hänsyn stycket får göras, om visst arbete

till sin natur, allmänhetens behov med hänsyn till sin natur, allmän eller

annan särskild omständighet hetens behov eller annan särskild

måste fortgå även nattetid eller an- omständighet så kräver,

nars bedrivas före klockan 5 eller efter klockan 24.

SoU 1977/78:1

101 Regeringens förslag

Motionärernas förslag 6a §

När arbetstagare skall arbeta efter oregelbundna arbetstider skall arbetstidsschema fastställas. Detta skall upprättas i så god tid att rimlig hänsyn las till arbetstagarens behov av att planera sin fritid.

7 §

Avvikelse från 1 § andra stycket, 5 § första stycket och 6 § första stycket får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Vidare får genom sådant kollektivavtal rast utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen.

Avvikelse från 1 § andra stycket, 5 § första och andra stycket och 6 § första stycket får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Vidare får genom sådant kollektivavtal rast utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i första stycket, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare, som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsattes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

8 §

Tillsynsmyndighet får medge undantag från 1 § andra stycket,

5 § första stycket och 6 § första stycket, om särskilda skäl föreligger.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från 1 § andra stycket,

5 § första och andra stycket och

6 § första stycket, om särskilda skäl föreligger.

8 kap.

2 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 eller 14 § dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 kap. 2§ första stycket,

2. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 13

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12, 13 eller

14 § dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 kap. 2 § första stycket,

2. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap.

SoU 1977/78:1

102 Regeringens förslag Motionärernas förslag

eller 15—17 § eller 5 kap. 2§ 15—17 §§ eller 5 kap. 2§ andra

andra stycket, 3 § andra stycket stycket, 3 § andra stycket eller 4 §,

eller 4 §,

3. vid fullgörande av skyldighet enligt 7 kap. 3 eller 4 § lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse,

4. utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller sätter sådan ur bruk.

9 kap.

4 §

Beträffande föreskrift till allmän efterrättelse äger arbetarskyddsstyrelsen underställa regeringen fråga av särskild betydelse, innan styrelsen meddelar beslut i ärendet.

SoU 1977/78:1

103 Bilaga 3

I motionen 1976/77:1676 framlagda förslag till ändringar i regeringens förslag till arbetsmiljölag

Regeringens förslag

2 kap.

Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anordnas så, att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

Motionärernas förslag 1 §

Arbetsplatsen skall utformas efter lönearbetarnas sociala och kulturella behov, med en god fysisk arbetsmiljö, mänsklig arbetstakt och omväxlande arbete, överordnade målsättningar är en bra arbetsmiljö, trygghet i anställningen och arbetstillfredsställelse. Kraven på effektivitet och produktivitet underordnas dessa målsättningar.

Arbetsförhållandena skall anpassas efter människans förutsättningar. Arbetshets och utslagning och den ständiga sänkningen av lönearbetarnas produktiva ålder stoppas, sjukskrivning och förtidspensioneringar nedbringas radikalt samt att arbetshandikappade bereds i ökad omfattning plats

i produktion och arbetsliv.

Arbetsmiljöns beskaffenhet avgörs av maktförhållandena i samhället. Lönearbetarna skall därför påverka arbetsmiljöns utformning och sin arbetssituation genom fackliga maktbefogenheter.

Arbete skall

2 kap.

Ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endast under förhållanden som ger betryggande säkerhet.

2 kap. 2 §

säker miljö.

Arbetare skall ha tillgång till företagshälsovård som under facklig kontroll bedrivs av landstingskommun eller kommun som inte hör till landstingskommun.

6§

Ämne som kan misstänkas föranleda ohälsa eller olycksfall får inte användas. Alla ämnen som misstänks vara cancerframkallande åsätts gränsvärde 0 (noll). De hygieniska gränsvärdena skall utformas så att de skyddar mot ohälsa under ett helt liv.

SoU 1977/78:1

104 Regeringens förslag

3 kap.

Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

3 kap.

Arbetstagare skall —

Finner arbetstagare att arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta företrädare för arbetsgivaren eller skyddsombud. För skada till följd av att arbetstagaren underlåter att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fortsättas är han fri från ersättningsskyldighet.

3 kap.

Den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, skall vidtaga de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt. När ämnet avlämnas för att tagas i bruk skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande, vari det förvaras, skall vara tydligt markt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Motionärernas förslag 1 §

För att åstadkomma en sund och säker arbetsmiljö skall maktbefogenheter tillförsäkras de anställda och deras organisationer.

4 §

och olycksfall.

Innebär visst arbete fara för de anställdas hälsa kan anställd avbryta arbetet och kräva rättelse hos arbetsköparen; kan icke rättelse ske genom hänvändelse till arbetsköparen kan anställd och skyddsombud avbryta arbetet tills rättelse skett.

Den anställdes och skyddsombudets fackliga organisation skall ensam pröva det berättigade i att avbryta arbetet.

För skada till följd av att arbetet icke utförts i avvaktan på rättelse från arbetsköparen är den anställde och skyddsombudet fria från ersättningsskyldighet.

9 §

Det åligger tillverkaren till ämne att framta adekvata data för att visa olika substansers förväntade hälso- och miljöeffekt och påvisa ämnets ofarlighet innan det får införas i arbetslivet. Den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne skall före produktion och användning informera berörd myndighet. Informationen skall avse ämnets kemiska egenskaper, tillverknings- och förbrukningskvantitet, användningsområde, antal berörda arbetare samt resultat av utförda försök där hälso- och miljöeffekter undersökts. Undersökningen av ämnets hälso- och miljöeffekter skall testas avseende biologiska effekter. När ämnet avlämnas för att tagas i bruk skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande, vari det förvaras, skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

SoU 1977/78:1

105 Regeringens förslag Motionärernas förslag

4 kap. 3 §

Arbete skall utöver raster.

I den omständigheterna medger.

Pauser inräknas i arbetstiden.

Om förhandlingar om pausers längd, antal och förläggning ej kommer till överenskommelse, gäller arbetarpartens ställningstagande. Detta ställningstagande får ej upphävas av tillsynsmyndighet.

4 kap. 5 §

Arbetstagare skall —1 — klockan 5.

Avvikelse från första stycket får Afvikelse från första stycket får

göras, om visst arbete med hänsyn ske endast när produktionstekni till

sin natur, allmänhetens behov ken så oundgängligen kräver detta

eller annan särskild omständighet av säkerhetsskäl, allmänhetens be måste

fortgå även nattetid eller hov av service och när fara för liv

annars bedrivas före klockan 5 och egendom föreligger. Lokal

eller efter klockan 24. facklig organisation har rätt att

stoppa arbete som bedrivs i strid med denna paragraf.

4 kap. 6 §

Arbetstagare skall beredas minst Arbetare skall beredas minst 48

trettiosex timmars sammanhängan- timmars sammanhängande ledig de

ledighet under varje period om het under en period om sju dagar,

sju dagar. Sådan veckovila skall Sådan veckovila skall såvitt möj såvitt

möjligt förläggas till vecko- ligt förläggas till veckoslut,

slut.

Undantag från första stycket får Undantag från första stycket får

göras tillfälligtvis, om det föran- göras tillfälligtvis, om det förelig ledes

av särskilt förhållande som ger fara för liv eller egendom,

ej har kunnat förutses.

5 kap. 5 §

Minderårig får ; i veckan.

Minderårig arbetstagare klockan 5.

Minderårig som icke fyllt 16 år skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst 12 timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 19 och 7.

Tillsynsmyndighet får skäl föreligger.

6 kap. 1 §

Arbetsgivare och arbetstagare Det lokala skyddsarbetet or gaskall bedriva en på lämpligt sätt niseras genom förhandlingar mel organiserad

skyddsverksamhet. lan parterna, där arbetarparten

SoU 1977/78:1

106 Regeringens förslag Motionärernas förslag

har maktbefogenheter till sitt förfogande i form av strejkrätt och vetorätt.

6 kap. 2 §

På arbetsställe, ersättare utses.

Skyddsombud utses av lokal ar- Skyddsombud utses dels av lobetstagarorganisation som är eller kal facklig organisation som är

brukar vara bunden av kollektiv- eller brukar vara bunden av kol avtal

i förhållande till arbetsgiva- lektivavtal i förhållande till arbetsren. Finns ej sådan organisation, givaren och dels av lokal facklig

utses skyddsombud av arbetstagar- organisation som företräder minst

na. en femtedel av arbetstagarna på

arbetsstället.

Fördelningen av skyddsombuden, då fler än en facklig organisation enligt andra stycket är berättigade utse skyddsombud, sker i förhållande till antalet arbetstagare som respektive organisation företräder, dock att den kollektivavtalsslutande organisationen erhåller minst ett skyddsombud.

För arbetsställe (regionalt skyddsombud).

6 kap. 3 §

Finns vid skyddsombudens verksamhet.

Lokal facklig organisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren utser huvudskyddsombud om organisationen företräder mer än en tredjedel av arbetstagarna på arbetsstället. I annat fall utses huvudskyddsombudet av annan lokal facklig organisation som företräder mer än två tredjedelar av arbetstagarna på arbetsstället.

Finns ej sådana organisationer som avses i andra stycket, utses huvudskyddsombuden av arbetstagarna på arbetsstället.

6 kap. 4 §

Skyddsombud företräder ombudets område.

Skyddsombud skall i skyddsarbetet.

Arbetsgivare och arbetstagare De anställdas organisationer svasvarar gemensamt för att skydds- rar för att skyddsombudet får erombud får erforderlig utbildning. forderlig utbildning.

SoU 1977/78:1

107 Regeringens förslag Motionärernas förslag

6 kap. 4 a §

Fackliga förtroendemän och experter på alla nivåer inom fackföreningsrörelsen äger fritt tillträde till arbetsplatserna. Denna rätt tillkommer även andra enskilda personer som anställda och lokal facklig organisation önskar anlita som biträde i arbetet för att förändra arbetslivets villkor. Den tillkommer också forskare som på eget initiativ vill bedriva forskning i arbetslivsfrågor.

6 kap. 7 §

Innebär visst arbete omedelbar Innebär visst arbete fara för den

och allvarlig fara för arbetstagares anställdes hälsa och kan ej rättelse

liv eller hälsa och kan rättelse icke ske vid hänvändelse till arbetskö genast

uppnås genom hänvändelse pare, kan skyddsombud bestämma

till arbetsgivaren, kan skyddsom- att arbetet skall avbrytas,

bud bestämma att arbetet skall av- Skyddsombudets lokala fackliga

brytas i avvaktan på ställningsta- organisation är den enda instans

gande av yrkesinspektionen. som äger rätt att pröva det berätti gade

i skyddsombudets åtgärd.

Om det är påkallat från skydds- Om det är påkallat från skyddssynpunkt och rättelse icke genast synpunkt och sociala skäl och rät kan

uppnås genom hänvändelse till telse icke genast kan uppnås gearbetsgivaren, kan skyddsombud i nom hänvändelse till arbetsköpare,

avvaktan på yrkesinspektionens kan skyddsombud bestämma att

ställningstagande avbryta arbete arbete som utförs ensamt avbryts,

som arbetstagare utför ensam. Skyddsombudets lokala fackliga

organisation är den enda instans som äger rätt att pröva det berättigade i skyddsombudets åtgärd.

Arbetare som berörs av skyddsombuds åtgärd, att avbryta arbete, skall erhålla full lön under tiden arbetet är stoppat.

Överträdes tillsynsmyndighets med förbudet.

För skada från ersättningsskyldighet.

6 kap. 7 a §

Om förhandlingar om arbetsmiljön ej kommit till överenskommelse eller arbetsköparen i kraft av sitt ägande beslutar genomföra förändringar eller vägrar vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra arbetsmiljön, äger den lokala fackföreningen rätt att förhindra eller stoppa visst arbete el -

SoU 1977/78:1

108 Regeringens förslag Motionärernas förslag

ler åtgärd genom vetorätt mot arbetsköparens beslut. Vetorätten gäller följande områden:

— Rätt att förbjuda ackordsarbete och andra prestationssy stern som utgör en fara från skyddssynpunkt.

— Personalstyrkornas storlek, avbytare och reservstyrkor vid löpandebandsarbete och liknande processer.

— Tidmätningar, produktionsuppläggningar och rationaliseringar.

— Avskedanden som är påkallade av arbetsmiljöskäl.

Därest vid förhandsgranskning av ny-, om- eller tillbyggnad planlösningarna ej godkänts av skyddsombudet och den lokala fackliga organisationen, skall detta utgöra hinder för medgivande av byggnadslov.

6 kap. 8 § Vid arbetsställe, —

Företrädare för de anställda utses bland arbetstagarna av lokal arbetstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses företrädare av arbetstagarna.

Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet på ar -

ny arbetstagarna.

Företrädare för de anställda utses dels bland arbetstagare av lokal facklig organisation som är bunden av kollektivavtal om organisationen företräder minst en tredjedel av arbetstagarna på arbetsstället och dels av annan lokal facklig organisation som företräder två tredjedelar av arbetstagarna på arbetsstället.

Fördelningen av de anställdas företrädare då mer än en arbetstagarorganisation enligt andra stycket är berättigad utse företrädare sker i förhållande till antalet arbetstagare som respektive organisation företräder, dock att den kollektivavtalsslutande organisationen erhåller minst en företrädare. Finns ej sådana organisationer som sägs i andra stycket utses företrädare av arbetstagarna.

§

Skyddskommitté är första instans för förhandlingar mellan ar -

6 kap. 9 §

SoU 1977/78:1

109 Regeringens förslag

betsstället. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

Motionärernas förslag

betsplatsens parter i arbetsmiljöfrågor. Tvister skall föras vidare till ordinarie förhandlingsverksamhet mellan parterna. När förhandlingar i arbetsmiljöfrågor inte leder till överenskommelse äger arbetarparten rätt att tillgripa strejk. Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet och noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

7 kap. 2 §

Det åligger kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse en eller flera kommunala tillsynsmän med erforderlig kompetens att biträda yrkesinspektionen vid tillsyn enligt 1 §.

Kommun skall årligen till yrkesinspektionen lämna redogörelse för den kommunala tillsynens utövande.

Fullgör kommunal tillsynsman ej vad som åligger honom och kommer det genom anmälan av yrkesinspektionen eller på annat sätt till kommunens kännedom, skall kommunen vidtaga åtgärder för att åstadkomma rättelse.

7 kap. 13 §

Den som har tagit befattning Den som tagit befattning med

med tillsyn enligt denna lag eller tillsyn enligt denna lag eller ut utsetts

till skyddsombud eller leda- setts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ej obe- mot i skyddskommitté får ej obehörigen yppa eller utnyttja vad hörigen, såvitt ej angår de anställ han

under uppdraget eller i tjäns- das arbetsmiljö och skyddsintres ten

har erfarit om yrkeshemlighet, sen, yppa eller utnyttja vad han

arbetsförfarande, affärsförhållan- under uppdraget eller i tjänsten

SoU 1977/78:1

110 Regeringens förslag

de, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Vad nu sagts skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad denne har erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté som har utsetts av organisationen.

8 kap.

9 kap,

Tillsynsmyndighet äger

Motionärernas förslag

har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Skyddsombuds och förtroendemans mottagande av information i arbetsmiljö- och skyddsfrågor får föras vidare till den fackliga organisationens medlemmar som äger att besluta om medlem skall bindas vid sekretess.

5§

Vad som sägs om skadestånd och straffbestämmelser i detta kapitel avser inte fackliga organisationer eller dessas företrädare.

■5§

efterrättelse omedelbart.

Tillsynsmyndighet kan ej ändra på beslut av skyddsombud eller lokal facklig organisation i kraft av lagens stadganden om vetorätt, strejkrätt och rätten att avbryta arbete.

SoU 1977/78:1 lil

Bilaga 4

Jordbruksutskottets yttrande 1977/78: 1 y

över motion väckt med anledning av propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag m. m.

Till socialutskottet

Genom beslut den 29 augusti 1977 har socialutskottet hemställt om yttrande från jordbruksutskottet över den med anledning av propositionen 1976/77: 149 väckta motionen 1976/77: 1675, yrkande 15, angående en flerårsplan för utbyggnad av produktkontrollnämnden med eget kansli.

Motionsyrkandet

I motionen 1976/77: 1675 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkande 15), att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en flerårsplan för utbyggnad av produktkontrollnämnden med eget kansli.

I motionen erinras om att produktkontrollnämnden, som tillkom genom beslut av riksdagen 1973, har till uppgift att pröva frågor som avses i lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Motionärerna framhåller att produktkontrollnämnden under uppbyggnadsfasen har fått expandera i en takt som avgjorts av vad som bedömts praktiskt möjligt. De vittomfattande arbetsuppgifterna har emellertid i kombination med svårigheter att rekrytera kvalificerad personal medfört att nämnden haft svårigheter att hinna med sin omfattande arbetsbörda. I rapporten Arbetsmiljö till LO-kongressen 1976 betonas att produktkontrollnämndens resurser ej visat sig tillräckliga för de snabbt växande arbetsuppgifter som rör produktkontroll av kemiska hälsorisker i arbetslivet:

Det har visat sig att produktkontrollnämnden inte har kunnat fungera som en kraftfull och initiativtagande myndighet. Detta bl. a. på grund av dess brist på resurser och alltför starka administrativa och resurs mässiga

knytning till naturvårdsverket Fackföreningsrörelsen

kräver mot bakgrund av detta att produktkontrollnämndens fristående ställning ytterligare befästs. Fackföreningsrörelsen anser att det måste vara i hög grad angeläget att produktkontrollmyndigheten får resurser att göra mer övergripande produktutredningar.

Då produktkontrollnämnden inrättades var det enligt motionen naturligt att den administrativt anknöts till en redan etablerad myndighet,

SoU 1977/78:1

detta för att ge stadga åt den nyinrättade myndighetens verksamhet. Eftersom dess arbetsuppgifter i detta skede närmast anknöt till naturvårdsverket, var det lämpligast att produktkontrollnämnden administrativt anknöts till denna myndighet. Produktkontrollnämndens kansliresurser skapades genom en utbyggnad av naturvårdsverkets produktkontrollbyrå, som samtidigt fungerar som produktkontrollnämndens kansli.

Genom de senaste årens snabba utveckling på arbetsmiljöområdet har produktkontrollbyråns arbete i större utsträckning än tidigare rört arbetsmiljöfrågor, varför knytningen till naturvårdsverket inte längre är lika självklar som då produktkontrollnämnden inrättades, anför motionärerna. De stora arbetsuppgifterna inom den framtida produktkontrollen kommer också att kräva att nämnden får helt egna kansliresurser. Det är härvid viktigt att produktkontrollnämnden utvidgar sitt samarbete med arbetarskyddsstyrelsen och med yrkesinspektionen.

De myndigheter som har att kontrollera kemiska miljöfaktorer, t. ex. arbetarskyddsverket, naturvårdsverket och produktkontrollnämnden, har hittills ofta varit hänvisade till att från leverantörerna begära in uppgifter om varje enskild produkt, för vilken misstanke om skadeverkningar framkommit. När man fått tillgång till nya forskningsresultat om t. ex. ett ämnes giftighet, har man saknat möjlighet att på ett enkelt sätt skaffa fram uppgifter om i vilka produkter detta ämne ingår. Detta medför att myndigheternas möjligheter till en mer offensiv verksamhet på detta område är allvarligt beskurna. Dessa kommer dock att förbättras genom det planerade centrala produktregister som avses innehålla uppgifter om innehållet i de kemisk-tekniska produkter som förekommer på marknaden. Det är, anser motionärerna, ytterligt angeläget att registret kommer till stånd utan dröjsmål.

Produktkontrollnämndens långsiktiga resursuppbyggnad bör enligt motionen prövas med angivna målsättningar och i samma ordning som på annat ställe i samma motion föreslagits för arbetarskyddsverket, dvs. genom att en 3- eller 5-årsplan upprättas med utgångspunkt i de väsentliga utvidgningar av verksamheten som krävs för att myndigheten skall kunna uppfylla de krav som arbetstagarna har rätt att ställa på kontroll av sin arbetsmiljö. Motionen utmynnar på förevarande punkt i ett yrkande att riksdagen bör ge till känna att en sådan långtidsplan bör upprättas, innefattande bl. a. förslag till parlamentarisk medverkan i nämnden.

Nuvarande organisation

De centrala bedömningarna enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor åvilar produktkontrollnämnden. Nämnden har bl. a. att meddela generella föreskrifter om hantering och import samt att leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen i övrigt. Nämnden

SoU 1977/78:1

handlägger vidare ärenden rörande registrering av bekämpningsmedel och skall därvid bl. a. pröva behovet av villkor och föreskrifter för användningen.

Produktkontrollnämnden, som bl. a. övertagit den tidigare giftnämndens arbetsuppgifter, är i administrativt hänseende knuten till naturvårdsverket. Nämnden är i förhållande till naturvårdsverket helt självständig när det gäller att tillämpa lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Naturvårdsverkets styrelse svarar däremot för frågor om ekonomi och administration som berör produktkontrollnämnden.

Produktkontrollnämnden skall företräda såväl myndighetsintressen som andra intressen. Som självskrivna ledamöter i nämnden ingår cheferna för naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket. Vidare ingår representanter för arbetstagarna och näringslivet i nämnden.

I fråga om produktkontrollnämndens sammansättning beslutar regeringen.

För beredning av frågor som produktkontrollnämnden handlägger har vid statens naturvårdsverk inrättats en särskild produktkontrollbyrå som i huvudsak organiserats genom att giftnämndens kansli överförts till naturvårdsverket.

Det centrala ansvaret för tillsynen över efterlevnaden av lagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter har, med visst undantag, arbetarskyddsstyrelsen inom sitt verksamhetsområde och naturvårdsverket i övrigt. Under arbetarskyddsstyrelsen utövas den närmare tillsynen av yrkesinspektionen. I övrigt utövar, med i det följande nämnda undantag, länsstyrelsen den närmare tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den omedelbara tillsynen inom kommunen. I fråga om transport av hälso- och miljöfarlig vara med luftfartyg eller fartyg utövas tillsyn som här avses av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, dvs. luftfartsverket resp. sjöfartsverket.

Utskottet

De riktlinjer för organisationen av kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor som godkändes av 1973 års riksdag innebar bl. a. att ett särskilt produktkontrollorgan i form av en självständigt beslutande nämnd skulle inrättas den 1 juli 1973 för att göra de centrala bedömningar som blev aktuella i fråga om hälso- och miljöfarliga varor. Ifrågavarande organ, produktkontrollnämnden, som bl. a. övertagit den tidigare giftnämndens arbetsuppgifter, är i administrativt hänseende knutet till statens naturvårdsverk, vars styrelse svarar för frågor om ekonomi och administration som berör nämnden.

Produktkontrollnämndens främsta uppgift är att meddela generella föreskrifter om import och hantering av hälso- och miljöfarliga varor,

8 Riksdagen 1977178.12 sami Nr 1

SoU 1977/78:1

att leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen samt att — med den begränsning som följer av vad i det följande sägs beträffande löpande tillsyn över lagstiftningens efterlevnad — i övrigt fungera som centralt organ för ärenden som kan aktualiseras genom den nya lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Produktkontrollnämndens arbete är inriktat på att ta initiativ till och samordna kartläggning och undersökning av varor som kan misstänkas vara farliga.

För beredning av de frågor som produktkontrollnämnden handlägger har vid naturvårdsverket inrättats en särskild produktkontrollbyrå, som i huvudsak har organiserats genom att giftnämndens kansli överförts till naturvårdsverket.

Det centrala ansvaret för tillsynen över efterlevnaden av lagen om hälso- och miljöfarliga varor och med stöd av denna meddelade tillämpningsbestämmelser åvilar, med visst undantag, arbetarskyddsstyrelsen inom dess verksamhetsområde. I övrigt är naturvårdsverket ansvarig tillsynsmyndighet.

Enligt 1973 års riksdagsbeslut skall produktkontrollnämnden företräda såväl myndighetsintressen som andra intressen. Detta sker genom att som självskrivna ledamöter i nämnden ingår cheferna för naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket. Vidare ingår representanter för arbetstagarna och näringslivet i nämnden. Det ankommer på regeringen att besluta om produktkontrollnämndens sammansättning.

Utskottet har under senare år vid upprepade tillfällen haft anledning att återkomma till frågan om den statliga produktkontrollens organisatoriska uppbyggnad i samband med behandlingen av olika framställningar och förslag i propositioner och motioner, syftande till ökad effektivitet och ändamålsenlighet vid utövandet av sagda kontroll. Senast utskottet hade hithörande fråga uppe till behandling var i slutet av riksmötet 1976/77, då ett antal motioner om hälso- och miljöfarliga varor var föremål för prövning (se JoU 1976/77: 31).

Alltifrån tillkomsten av den nya lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor har utskottet betonat det självfallna i att lagstiftningen får en sådan utformning som vid tillämpningen medger en så effektiv produktkontroll som möjligt. Detta har också varit tanken med den moderna svenska lagstiftningen på området som gällt fr. o. m. den 1 juli 1973. Mycket hänger emellertid på hur tillämpningen sker och där kräver, som utskottet i olika sammanhang anfört, den snabba utvecklingen på förevarande område ett oavlåtligt framflyttande av positionerna fråD de produktkontrollerande samhällsorganens sida.

I samband med motionsyrkanden om en mera strikt tillämpning av kraven på bevis för ofarlighet vid kontrollen av hälso- och miljöfarliga ämnen har utskottet framhållit att den i lagen föreskrivna s. k. omvända bevisbördan inte bara får bli en vacker devis utan att bestämmelserna

SoU 1977/78:1

härom verkligen tillämpas på ett sätt som motsvarar lagstiftningens syfte. Med hänsyn till den stora vikt som måste tillmätas strävandena att så långt möjligt förebygga att nu ifrågavarande varor orsakar skadeverkningar på människor och i miljön, inte minst på arbetsmiljöns område, har utskottet utgått från att regeringen och berörda myndigheter ägnar hithörande frågor den största uppmärksamhet och bl. a. tillser att arbetet med att utvidga det effektiva verkningsområdet för lagstiftningen bedrivs i så snabb takt som möjligt. Utskottet har som nyss nämnts vid upprepade tillfällen understrukit att utvecklingen på förevarande område kräver ett oavlåtligt framflyttande av positionerna från de produktkontrollerande samhällsorganens sida.

I sammanhanget kan vidare nämnas att riksdagen förra året på utskottets tillstyrkan anvisade medel för förstärkningar av resurserna för kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor. Medel beräknades därvid för upprättande av ett produktregister, som skulle läggas upp i nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen och övriga berörda myndigheter. Vidare erhöll naturvårdsverket medel för viss ytterligare personalförstärkning vid produktkontrollbyrån. En forsknings- och undersökningsavdelning inrättades vidare fr. o. m. den 1 juli 1976 för samordning av naturvårdsverkets forsknings- och undersökningsverksamhet.

De beslutade organisationsförändringarna och tillkomsten av det angivna produktregistret, vilket beräknats bli färdigställt år 1977, har enligt utskottets mening varit ägnade att i avsevärd utsträckning öka produktkontrollens effektivitet.

Nyssnämnda produktregister kommer enligt utskottets uppfattning att få en avgörande betydelse för uppnåendet av målen för produktkontrollen. Det är främst produktkontrollnämnden som har att ta ställning till registrets närmare utformning och uppbyggnad. Utskottet har dock i annat sammanhang understrukit vikten av att det fortsatta arbetet med produktregistret bedrivs så att det snarast kommer till praktisk användning. Samtidigt har utskottet med skärpa framhållit nödvändigheten av att registret kan utnyttjas så att skyddsombuden på effektivast möjliga sätt bereds tillgång till för deras verksamhet relevanta uppgifter ur registret.

I det nu till utskottet remitterade avsnittet av motionen 1976/77: 1675 hävdas att produktkontrollnämndens resurser ej visat sig tillräckliga för de snabbt växande arbetsuppgifter som rör produktkontroll av kemiska hälsorisker i arbetslivet. Utskottet kan för sin del så till vida instämma häri, som att det varit uppenbara och naturligen förklarliga svårigheter att rekrytera kvalificerad expertis till produktkontrollen i en omfattning som motsvarar den kraftigt expanderande marknaden för kemiska och fysikaliskt-kemiska produkter av olika slag. Förbättringar och förstärkningsåtgärder har som framgår av det föregående vidtagits, men självfallet återstår åtskilligt som ännu måste göras. Såväl från riksdagens

SoU 1977/78:1

som från regeringens sida har också framhållits att arbetet med att få till stånd en effektiv produktkontroll är en av de viktigaste uppgifterna inom miljövården under de närmaste åren.

Med anledning av den nu behandlade motionen i ämnet vill utskottet hänvisa till att departementschefen i propositionen 1973: 17 med förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor, m. m. i samband med behandlingen av produktkontrollens organisation allmänt betonade att det kunde bli anledning att se över organisationsfrågorna i deras helhet när resultatet av arbetsmiljöutredningens och miljökontrollutredningens fortsatta arbete förelåg. Intill dess fick den föreslagna organisationen betraktas som ett provisorium. Riksdagen anförde ingen annan mening härvidlag. Miljökontrollutredningen har numera slutfört sitt arbete, och beslut i olika frågor på grundval av utredningens förslag har fattats av riksdagen, bl. a. i fråga om utveckling av ett informationssystem för miljövården (prop. 1974:46, JoU 1974:20, rskr 1974:218). Arbetsmiljöutredningens förslag ligger till grund för den proposition (1976/77: 149) om arbetsmiljölag m. m. som nu behandlas av socialutskottet. Mot bakgrund av riksdagens tidigare ståndpunkt i hithörande frågor och under hänsynstagande till den snabba utveckling som skett på området finner utskottet för sin del starka skäl tala för att en översyn av den statliga produktkontrollorganisationen nu kommer till stånd. Översynen bör i överensstämmelse med vad som anförs i motionen syfta till en planmässig resursuppbyggnad som möjliggör effektivast möjliga kontroll av hälso- och miljöfarliga ämnen och som motsvarar utvecklingens krav. Utskottet finner det naturligt att produktkontrollnämnden ges en mera självständig ställning. Det finns dock enligt utskottets mening inte anledning för riksdagen att redan i detta sammanhang ta definitiv ställning till sådana frågor som kansliets organisatoriska uppbyggnad och placering i administrativt hänseende. Vid översynen bör det tas fram underlag som kan läggas till grund för beslut i sådana frågor.

Utskottet förordar att socialutskottet föreslår riksdagen att i den remitterade frågan som sin mening ge till känna vad utskottet här anfört.

Stockholm den 18 oktober 1977

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Hans Wachtmeister (m), Maj Britt Theorin (s), Bertil Jonasson (c), Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung (m), Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s), Stig Alftin (s), Ove Karlsson (s), Kerstin Anér (fp) och Sven Eric Lorentzon (m).

SoU 1977/78:1 Register över motionerna

117 Bilaga 5

Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot i

betänkandet tets hemställan

under moment

1976/77:359 (s) 30, 31 13

(arbetsmiljön för kyrkogårdsarbetare) 1976/77:563

(vpk) 48 28

(begränsning av dygnsarbetstiden, m. m.)

1976/77:706 (vpk) 33 15

(ensamarbete)

1976/77: 733 (vpk) yrkandena 1 och 2 40, 41 6

(utbyggnaden och organisationen av företagshälsovården)

yrkandet 3 41, 42 7

(finansieringen av företagshälsovården) yrkandena

5 delvis och 6 42,43 8

(utbildningen av yrkeshygieni ker) yrkandet

7 55,56 43

(kurser för kvalificerade

skyddsombud)

yrkandena 8,9, 10 och 11 27 10

(gränsvärden)

yrkandet 12 27 11

(förbud mot import av asbest m. m.)

1976/77:899 (vpk) 30 27

(amning på arbetstid)

1976/77:986 (vpk) 60 47

(skyddsfrågor för invandrare)

1976/77:1118 (vpk) och 52 35

1976/77:1119 (vpk)

(översyn av arbetarskyddslagens regler om minderårigs arbete, m. m.)

1976/77:1309 (vpk) 24,25 10

(gränsvärden)

1976/77: 1671 (fp) 19—22 3

(datoriseringen i arbetslivet)

1976/77:1672 (s) 69, 70 55

(yrkesinspektionens distrikts indelning) 1976/77:

1673 (—) yrkandet 1: AML 3 kap. 7 § 34, 35 17

(obligatoriskt samordningsansvar på gemensamma arbetsställen)

SoU 1977/78:1

118 Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot i

betänkandet tets hemställan under moment

yrkandet 2 delvis: AML 4 kap. 1 § (förhandsbesked om rast)

yrkandet 2 delvis: AML 4 kap. 1 § (minsta tid för rast)

yrkandet 3: AML 4 kap. 1 § (längsta arbetstid före rast)

yrkandet 4: AML 4 kap. 6 § (veckovila)

yrkandet 5: AML 5 kap. 5 § (arbetstid för minderåriga)

1976/77:1674 (s) yrkandet 1

(arbetarskyddsstyrelsens

författningsverksamhet)

19—22

yrkandet 2

(datoriseringen i arbetslivet)

19—22

1976/77: 1675 (s) yrkandet 1 delvis: AML 3 kap. 12 §

(tillstånd för anläggning)

38, 39

yrkandet 1 delvis: AML 4 kap. 5, 7 och 8 §§

(begränsning av dygnsarbets- tiden, m. m.)

46, 47

yrkandet 1 delvis: AML 4 kap. 6 a § (ny)

(arbetstidsschema)

44,45

yrkandet 1 delvis: AML 8 kap. 2 § (skärpning av påföljdsreglema)

74, 75

yrkandet 1 delvis: AML 9 kap. 4 § (underställning av arbetar- skyddsstyrelsens föreskrifter)

64—66

yrkandet 2

(förteckning över farliga ämnen)

yrkandena 3 och 4

(arbetarskyddsstyrelsens

författningsverksamhet)

61, 62

yrkandet 5

(partsorgan i arbetarskydds- styrelsens tillsynsverksamhet)

62, 63

yrkandet 6

(sammanförande av reglerna i allmänna arbetstidslagen och bestämmelserna i arbetsmiljö- lagen om arbetstidens för- läggning)

43, 44

yrkandet 7

(regionala skyddsombud)

yrkandet 8

(suppleant i yrkesinspektions- nämnd)

67—69

53 SoU 1977/78:1

119 Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot i

betänkandet tets hemställan

under moment

yrkandet 9 68,69 54

(yrkesinspektionsnämnds

behörighet)

yrkandet 10 70 56

(den kommunala tillsynen)

yrkandet 11 37 39

(underrättelseskyldighet i

miljöskyddsärende)

yrkandet 12 29, 30 4

(möjlighet till arbete oavsett

kön)

yrkandet 13 29, 30 5

(arbetssituationen för gravida kvinnor)

yrkandet 14 66, 67 48

(utbyggnad av arbetar skyddsverket) yrkandet

15 71—73 58

(den statliga produktkontroll organisationen) yrkandet

16 40 6

(utbyggnaden och organisationen av företagshälsovården)

yrkandet 17 28 12

(mätteknisk konsultverksamhet)

yrkandet 18 78 65

(anslag för information om

arbetsmiljölagen)

1976/77: 1676 (vpk) yrkandet 1: AML 2 kap. 1 § 18, 19 2

(riktlinjerna för arbetsmiljöns beskaffenhet)

yrkandet 2: AML 2 kap. 2 § 40,41 6

yrkandet 26

(utbyggnaden och organisationen av företagshälsovården)

yrkandet 3: AML 2 kap. 6 § 23—25 9

(användningen av farligt ämne m. m.)

yrkandet 4: AML 3 kap. 1 § 32 14

(principen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare) yrkandet

5: AML 3 kap. 4 § 57,58 16

(arbetstagares rätt att avbryta sitt arbete)

yrkandet 6: AML 3 kap. 9 § 23,24 18

(skyddsansvar för leverantör av farligt ämne)

yrkandet 7: AML 4 kap. 3 § 46 26

(rätt för lokal facklig organisation att avgöra pausers längd m. m.)

SoU 1977/78:1

120 Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot i

betänkandet tets hemställan under moment

yrkandet 8: AML 4 kap. 5 § 48 28

yrkandet 27

(begränsning av dygnsarbetstiden, m. m.)

yrkandet 9: AML 4 kap. 6 § 48 29

(veckovila)

yrkandet 10: AML 5 kap. 5 § 51, 52 32

(nattvila för minderåriga under 16 år)

yrkandet 11: AML 6 kap. 1 § 53 36

yrkandet 17: AML 6 kap. 9 §

(strejkrätt för arbetstagare m. m.)

yrkandet 12: AML 6 kap. 2,3 54 37

och 8 §§

(utseende av skyddsombud m. fl.)

yrkandet 13: AML 6 kap. 4 § 55 42

(ansvaret för utbildning av

skyddsombud)

yrkandet 14: AML 6 kap. 27 41

4 a § (ny) yrkandet 24 b

(rätt för fackliga förtroendemän m. fl. att få fritt tillträde till arbetsplats m. m.)

yrkandet 15: AML 6 kap. 7 § 56, 57 44

(skyddsombuds stoppningsrätt m. m.)

yrkandet 16: AML 6 kap. 53 45

7 a § (ny)

(vetorätt för lokal fackförening) yrkandet 17: se yrkandet 11

yrkandet 18: AML 7 kap. 2 § 70 56

(den kommunala tillsynen)

yrkandet 19: AML 7 kap. 13 § 58, 59 57

(tystnadsplikt för skyddsombud m. fl.)

yrkandet 20: AML 8 kap. 5 § 76, 77 61

(ny)

(straff- och skadeståndsbestämmelser för facklig organisation eller dess företrädare)

yrkandet 21: AML 9 kap. 5 § 53 63

(tillsynsmyndighets rätt att ändra beslut av skyddsombud m. fl.)

yrkandena 22 a, b, c: AML 14,15 1

1 kap. 2 och 4 §§

(arbetsmiljölagens tillämpning inom försvaret)

yrkandena 23 a, b, c 24, 25 10

(gränsvärden)

SoU 1977/78:1

121 Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot ibetänkandet

tets hemställan

under moment

yrkandet 23 d 25,26 11

(förbud mot import av asbest

m. m.)

yrkandet 24 a 36 40

(arbetstagares rätt att på betald arbetstid utarbeta arbetsmiljöprogram m. m.)

yrkandet 24 b: se yrkandet 14

yrkandet 24 c 35,36 38

(förlängning av planeringstider)

yrkandet 25 a 50,51 34

(farligt arbete för minderåriga m. m.)

yrkandet 25 b 75,76 60

(straffavgift för juridisk person m. m.)

yrkandet 25 c 67 51

(vetorätt för arbetstagarrepresentanter i arbetarskyddsstyrelsen m. m.)

yrkandet 25 d 67 52

(representation för handikappade i arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse m. m.)

yrkandet 26: se yrkandet 2

yrkandet 27: se yrkandet 8

yrkandet 28 27 64

(fackligt arbetsmiljö- och

kontrollinstitut)

SoU 1977/78:1

122 Innehållsförteckning Sid.

Propositionen 1

Motionerna 1

Under allmänna motionstiden år 1977 väckta motioner 1

Med anledning av propositionen väckta motioner 3

Utskottet 9

Inledning 9

Arbetsmiljölagens tillämpningsområde 13

Försvaret 13

Elevområdet 15

Arbetsmiljöns beskaffenhet 16

Allmänt 16

Datoriseringen i arbetslivet 19

Gränsvärden m. m 22

Mätteknisk konsultverksamhet 28

Möjligheterna till arbete 28

Övrigt 30

Allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl 31

Samverkansprincipen 31

Ensamarbete 32

Gemensamma arbetsställen 33

Förhandsbedömning m. m 35

Allmänt 35

Samordning med miljöskyddslagstiftningen 36

Förteckning över farliga ämnen 38

Tillstånd för nyanläggningar 38

Företagshälsovård m. m 39

Utbyggnaden av företagshälsovården 39

Organisationen av företagshälsovården 41

Utbildningen av yrkeshygieniker 42

Arbetstidens förläggning 43

Allmänt 43

Raster och pauser 45

Nattvila, dygnsmaximering 46

Veckovila 48

Minderåriga 49

Allmänt 49

Minimiålder 49

Farligt arbete 50

Arbetstid och nattvila 51

Lokal skyddsverksamhet 52

Allmänt 52

Utseende av skyddsombud 53

Utbildning av skyddsombud 54

Skyddsombuds stoppningsrätt, m. m 56

Tystnadsplikt för skyddsombud m. fl 58

Regionala skyddsombud 59

Skyddsfrågor beträffande invandrare 60

Tillsyn m. m 60

Arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet, m. m 60

SoU 1977/78:1 123

Sid.

Underställningsförfarandet 63

Utbyggnaden av arbetarskyddsverket 66

Arbetsformerna för arbetarskyddsverket 67

Yrkesinspektionens distriktsindelning 69

Den kommunala tillsynen 70

Utbyggnaden av produktkontrollnämnden, m. m 71

Sanktionssystemet 73

Information om arbetsmiljölagen 77

Utskottets hemställan 79

Bilagor Bilaga 1

I propositionen framlagda lagförslag 85

Bilaga 2

I motionen 1976/77: 1675 framlagda förslag till ändringar i regeringens förslag till arbetsmiljölag 100

Bilaga 3

I motionen 1976/77: 1676 framlagda förslag till ändringar i regeringens förslag till arbetsmiljölag 103

Bilaga 4

Jordbruksutskottets yttrande 1977/78:1 y lil

Bilaga 5

Register över motionerna 117

NORSTEDTS TRYCKSRI STOCKHOLM 1977 770052