Med anledning av motioner om vissa abortfrågor

SoU 1977/78:11

Socialutskottets betänkande 1977/78:11

med anledning av motioner om vissa abortfrågor Motionerna

I motionen 1976/77:723 av Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny abortlagstiftning.

I motionen 1976/77:1102 av Sven Johansson m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett klarläggande uttalande om att abort endast är en yttersta nödlösning,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag till en tilläggskungörelse av innebörden att ingen inom sjukvården anställd som av etiska eller religiösa skäl finnér det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp skall kunna tvingas härtill.

Abortlagen (1974:595), m. m.

Enligt abortlagen (1974:595, ändrad 1975:747) avgörs frågan om abort före utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantagsfall. För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd, som får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas att fostret är livsdugligt, får tillstånd endast lämnas om havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Abortlagen trädde i kraft den 1 januari 1975. Samtidigt upphörde brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning och 1938 års lag om avbrytande av havandeskap att gälla. Den äldre lagstiftningen innebar att abort i princip var förbjuden men att havandeskap fick avbrytas om vissa särskilt angivna indikationer förelåg.

Beträffande de överväganden som låg till grund för den nya abortlagstiftningen hänvisar utskottet i första hand till prop. 1974:70 med förslag till abortlag, m. m. och till utskottets betänkande i ärendet, SoU 1974:21, vilket i alla punkter godkändes av riksdagen. Utskottet hänvisar vidare till sina betänkanden SoU 1975/76:20 och 41, i vilka behandlas i huvudsak samma frågor som tas upp i de nu aktuella motionerna.

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 11

SoU 1977/78:11

2 Sjukvårdspersonals skyldighet i medverkan vid abort

Beträffande frågan om skyldighet för sjukvårdspersonal att medverka vid abort anförde föredragande departementschefen i propositionen 1974:70 bl. a. följande (s. 76).

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten. Enligt 13-15 § § sjukvårdskungörelsen (1972:676) vilar ansvaret för fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör därför undvika att till abortverksamheten binda sådan personal som av exempelvis moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete. Detta gäller inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan. Jag vill erinra om att vad jag nu har anfört även kommit till uttryck i det tidigare nämnda cirkuläret (MF 1972:59) från socialstyrelsen med råd och anvisningar rörande tidiga abortingrepp. Några särskilda författningsbestämmelser i ämnet anser jag f. n. inte behövliga.

I några motioner framfördes yrkanden, vilka syftade till att läkare och annan sjukvårdspersonal skulle ha rätt att vägra medverka vid abortingrepp. Socialutskottet anförde följande (SoU 1974:21 s. 40).

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna och man bör, som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad. Å andra sidan förutsätter utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

Socialstyrelsen utfärdade under år 1974 cirkulär med anvisningar om tillämpningen av abortlagen (MF 1974:100). I cirkuläret anfördes bl. a. följande.

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har behandlats i förarbetena till abortlagen, varvid man framhållit vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten. Enligt 13—15 sjukvårdskungörelsen (SFS 1972:676; MF 1972:101) vilar ansvaret på fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. (Se även MF 1972:59).

SoU 1977/78:11

3 I början av år 1975 tog JO Bertil Wennergren som initiativärende upp frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort. I ärendet inhämtades bl. a. yttrande från socialstyrelsen. JO hemställde att socialstyrelsen skulle dels yttra sig över varför styrelsen i sina anvisningar förbigått socialutskottets uttalande, dels i övrigt anlägga de synpunkter på förhållandet mellan sjukvårdspersonals tjänsteplikt och samvetsfrihet när det gäller medverkan till abort som styrelsen fann ägnade att ytterligare belysa frågan.

Beträffande innehållet i socialstyrelsens yttrande -som avgavs samma dag, den 27 november 1975, som socialutskottets ovan nämnda betänkande SoU 1975/76:20 - samt innehållet i JO:s utlåtande i ärendet, vilket avgavs i januari 1976 hänvisar utskottet till utskottets betänkande SoU 1975/76:41 samt till JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 165.

I mars 1976 gjorde socialstyrelsen - i överensstämmelse med vad JO förordat i sitt utlåtande - en omprövning av sina uttalanden i MF 1974:100 rörande sjukvårdspersonalens möjligheter att slippa medverka vid abort till förmån för den avsevärt mera restriktiva ståndpunkt utskottet gett uttryck för vid abortlagens tillkomst. Socialstyrelsen utfärdade då cirkuläret SOSFS (M) 1976:14 om ändring i ovan angivna cirkulär MF 1974:100.1 cirkuläret anförs efteren erinran om de motstående intressen som föreligger och en hänvisning till bestämmelserna i 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen följande.

Vid fördelningen av arbetsuppgifterna bör inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt hänsyn tas till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Sjukvårdspersonalens medverkan vid abort måste betraktas i ljuset härav. Det är angeläget att abortverksamheten primärt organiseras så att i densamma inte tas i anspråk personal, som finner det oförenligt med sin etiska eller religiösa uppfattning att medverka vid aborter. Socialstyrelsen förutsätter sålunda att den, som under åberopande av sådana betänkligheter förklarar sig önska erhålla befrielse från att medverka i abortverksamheten, skall slippa deltaga däri. Sådant undantagande får dock icke innebära befrielse från skyldighet att medverka vid abort, då situationen är sådan att fara föreligger för moderns liv och hälsa. Sjukvårdshuvudmännen bör som en beredskapsåtgärd i sin planering av abortverksamheten, var och en inom sitt sjukvårdsområde, räkna med alternativa lösningar beträffande dispositionen av personalresurserna för ändamålet, för att på så sätt säkerställa att abortsökande kvinna, som är berättigad till abort enligt lagen, skall kunna fö ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål.

Utskottet

I betänkandet behandlas tre yrkanden som avser abortlagstiftningen eller som har nära samband med denna lagstiftning.

Abortlagen (1974:595) trädde i kraft den 1 januari 1975. Lagen har ersatt 1938 års lag om avbrytande av havandeskap. För att abort skulle vara tillåten enligt 1938 års lag fordrades bl. a. att någon av de fem abortindikationer, som uppställdes i lagen, var uppfylld. Prövningen skedde antingen av två läkare (tvåläkarintyg) eller av socialstyrelsen. Utgångspunkten för den nu gällande

SoU 1977/78:11

abortlagstiftningen är att, om kvinnan efter moget övervägande finner att abort är den lämpligaste lösningen av de problem som en väntad graviditet medför, hon också skall fö abort.

Tore Nilsson (m) framställer i motionen 1976/77:723 ett yrkande som syftar till att riksdagen skall begära förslag till en ny abortlagstiftning, som är avsevärt restriktivare än den nuvarande lagstiftningen.

Frågan om lagstiftningen på abortområdet skulle bygga på samma princip som 1938 års lag eller om den skulle ha som utgångspunkt kvinnans egen bestämmanderätt övervägdes, som utskottet framhållit tidigare (SoU 1975/ 76:20 och 41), mycket ingående såväl under det utredningsarbete, som föregick tillkomsten av den nuvarande abortlagstiftningen, som i propositionen i ämnet (1974:70) och vid riksdagsbehandlingen (SoU 1974:21) av denna. Som ovan angetts stannade man för det senare alternativet. Utskottet - som i detta sammanhang vill nämna att för första gången sedan år 1960 antalet legala aborter förra året visade en nedgång i förhållande till nästföregående år - anser inte att någon omständighet föreligger som utgör skäl för att utskottet skulle förorda en omprövning av sitt tidigare ställningstagande i den här aktuella frågan. Utskottet avstyrker därför motionen 1976/ 77:723.

Vid abortlagens tillkomst underströks bl. a. av socialutskottet att abort måste vara en nödfallsutväg och under inga omständigheter skulle få betraktas som en preventivmetod. Det underströks också att fortsatta insatser måste göras inom familje- och socialpolitiken så att vid inträffad graviditet abort inte av sociala och ekonomiska skäl framstår som enda alternativet. I betänkandet i ämnet framhölls vidare att samhället på ett effektivt sätt måste kunna erbjuda all den hjälp och allt det stöd kvinnan behöver för att fatta sitt beslut i abortfrågan. I det ovan angivna betänkandet SoU 1974:21 (s. 42) har en kortfattad redovisning lämnats för insatser på familje- och socialpolitikens område under åren närmast före abortlagens tillkomst. Även därefter har samhället gjort insatser på området. Sålunda har bl. a. beslut fattats om utbyggd barnomsorg och om förbättrade bostadsbidrag och höjda barnbidrag.

Det sagda visar enligt utskottets mening att det på olika sätt kommit till klart uttryck att abort av samhället betraktas endast som en nödlösning för en kvinna som befinner sig i en icke önskad graviditet. Utskottet anser därför att det inte är erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1976/77:1102 av Sven Johansson m. fl. (c), såvitt däri yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära ett klarläggande uttalande om att abort endast är en yttersta nödlösning (yrkandet 1). Utskottet vill med hänsyn till motionsyrkandets formella utformning tillägga att det inte ankommer på regeringen att göra motivuttalanden avseende lagstiftning som beslutats av riksdagen.

I motionen 1976/77:1102 (yrkandet 2) tas också upp frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort. Motionsyrkandet syftar till att

SoU 1977/78:11

det genom uttrycklig författningsbestämmelse skall fastslås att läkare eller annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl finner det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp, inte skall kunna tvingas därtill.

Frågan diskuterades ingående vid abortlagens tillkomst. Därvid erinrades bl. a. om att sjukvårdspersonalen liksom annan personal i allmänhet är skyldig att fullgöra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren ålägger dem och att ansvaret för fördelningen av arbetet enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) i första hand vilar på klinik- och blockchefer. Socialutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna, och man bör, som departementschefen framhållit i propositionen i ämnet, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsatte utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal,som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed. Utskottet ansåg därför någon författningsmässig reglering av frågan inte vara påkallad. Å andra sidan förutsatte utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

I slutet av år 1974 utfärdade socialstyrelsen cirkulär med anvisningar om tillämpningen av abortlagen m. m. (MF 1974:100). Dessa anvisningar omprövades i mars månad förra året i överensstämmelse med vad utskottet (SoU 1975/76:20) och JO förordat. Socialstyrelsen utfärdade då ett ändringscirkulär som avser den här aktuella frågan om sjukvårdspersonalens medverkan vid abort. I cirkuläret (SOSFS(M) 1976:14) anförs efter en erinran om de motstående intressen som föreligger och en hänvisning till bestämmelserna i 13—15 §§ sjukvårdskungörelsen följande.

Vid fördelningen av arbetsuppgifterna bör inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt hänsyn tas till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Sjukvårdspersonalens medverkan vid abort måste betraktas i ljuset härav. Det är angeläget att abortverksamheten primärt organiseras så att i densamma inte tas i anspråk personal, som finner det oförenligt med sin etiska eller religiösa uppfattning att medverka vid aborter. Socialstyrelsen förutsätter att den, som under åberopande av sådana betänkligheter förklarar sig önska erhålla befrielse från att medverka i abortverksamheten,skall slippa delta däri. Sådant undantagande för dock icke innebära befrielse från skyldighet att medverka vid abort, då situationen är sådan att fara föreligger för moderns liv eller hälsa.

Sjukvårdshuvudmännen bör som en beredskapsåtgärd i sin planering av abortverksamheten, var och en inom sitt sjukvårdsområde, räkna med alternativa lösningar beträffande dispositionen av personalresurserna för ändamålet, för att på så sätt säkerställa att abortsökande kvinna, som är berättigad till abort enligt lagen, skall kunna fö ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål.

SoU 1977/78:11

6 Utskottet vill för sin del framhålla att de anvisningar som socialstyrelsen utfärdar på det här aktuella området skall vara vägledande för sjukvårdshuvudmännens organisation av abortverksamheten. De nu gällande anvisningarna stämmer väl överens med de synpunkter utskottet redovisade vid abortlagens tillkomst. Utskottet vill här också nämna att, såvitt utskottet känner till, varken i det ärende som nyligen avgjorts av regeringsrätten och som tilldragit sig viss uppmärksamhet i massmedia eller i något annat fall det har förekommit att sjukvårdshuvudman sökt tvinga läkare eller annan som är verksam inom sjukvården att mot dennes vilja medverka vid abort.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det inte föreligger något skäl att ompröva sitt ställningstagande år 1974 rörande frågan om lagreglering av sjukvårdspersonals medverkan vid abort. Nämnda ställningstagande överensstämde med beslut av utskottet att man skulle avstå från att lagreglera även sjukvårdshuvudmännens skyldigheter i fråga om abort.

Det sagda innebär att utskottet avstyrker motionen 1976/77:1102 även i här aktuell del (yrkandet 2).

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om en ny abortlagstiftning att riksdagen avslår motionen 1976/77:723,

2. beträffande frågan om sjukvårdspersonals medverkan vid abort m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77:1102.

Stockholm den 22 november 1977

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), Nils Carlshamre (m), Evert Svensson (s), Karin Andersson (c), John Johnsson (s), Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Kjell Nilsson (s), Britt Wigenfeldt (c), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp). Iris Mårtensson (s) och Blenda Littmarck (m).

■

1 I

I

GOTAB. Stockholm 1977