Med anledning av motion om utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen

SoU 1977/78:12

Socialutskottets betänkande 1977/78:12

med anledning av motion om utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen Motionen I

motionen 1976/77:137 av Inga Lantz m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en kartläggning för att utröna vilka åtgärder som behövs för att kunna erbjuda en fullgod preventivmedelsrådgivning.

Motionärerna påpekar bl. a. att då förslaget till den gällande abortlagen (1974:595) behandlades av riksdagen allmän enighet rådde om att en ökad satsning på preventivmedelsrådgivning måste ske och att lagförslag antogs i samband därmed, som var avsedda att stimulera till utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen men som dock inte tvingade landstingen att ordna med heltäckande rådgivning. Motionärerna anför att möjligheterna för kvinnorna att få preventivmedelsrådgivning i rätt tid är dåliga. Väntetider om två-fyra månader torde vara vanliga inom de flesta landsting, och många kvinnor blir gravida medan de väntar på rådgivning, anförs det vidare. Väntetider i Västerås och Eskilstuna nämns härvid som exempel, och vissa uppgifter lämnas om det antal aborter i Västervik som man beräknar skulle ha kunnat undvikas, m. m.

Motionärerna framför kravet att varje landsting borde åläggas att bedriva preventivmedelsrådgivning samt anför i anslutning härtill följande.

Rådgivningen kan ske inom mödrahälsovårdens ram. Men rådgivning och information måste ges på olika nivåer, och därför bör speciella ungdomsmottagningar och mottagningar inom t. ex. företagshälsovården komplettera mödrahälsovårdens arbete i detta avseende. Det är också viktigt att satsa på uppsökande verksamhet, som riktar sig till utsatta riskgrupper i vårt samhälle.

Utvecklingen av preventivmedelsrådgivningen

För att främja preventivmedelsrådgivning infördes år 1945 ett särskilt statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen för preventivmedelsrådgivning inom mödrahälsovårdens ram. Statsbidragen avvecklades dock sedermera. Efterhand började preventivmedelsrådgivning att bedrivas även inom andra områden av hälso- och sjukvården m. m. I början av 1970-talet kunde sådan rådgivning meddelas vid gynekologisk mottagning, gynekologisk eller obstetrisk vårdavdelning, mödravårdscentral, distriktsläkarmottagning, vårdcentral, rådgivningsbyrå i sexualfrågor, familjerådgivningsbyrå, abortrådgivningsbyrå eller genom Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 12

SoU 1977/78:12

2 Dessutom förekom rådgivning i vissa skolor. Härutöver förekom att rådgivning lämnades vid dermatologisk klinik och av privatpraktiserande läkare.

I samband med att riksdagen år 1974 antog den nu gällande abortlagen, vilken medförde ökade möjligheter för kvinnan att fl abort, beslutade riksdagen om ökade insatser i fråga om preventivmedelsrådgivningoch andra förebyggande åtgärder (prop. 1974:70, SoU 1974:21, rskr 1974:268). 1 propositionen betonades att abort alltjämt måste betraktas som en nödfallsutväg och att födelsekontrollen måste ske med hjälp av olika preventiva åtgärder. Riksdagen biträdde förslag i propositionen om att huvudansvaret för preventivmedelsrådgivningen skulle vila på sjukvårdshuvudmännen, att sjukvårdshuvudmännen skulle få en lagfäst rätt till ersättning från den allmänna försäkringen för preventivmedelsrådgivning och information, att motsvarande ersättning också skulle kunna utgå till organisationer och andra som med socialstyrelsens tillstånd bedriver preventivmedelsrådgivning, att rådgivningen skulle vara kostnadsfri för den enskilde, att preventivmedel skulle i viss omfattning tillhandahållas kostnadsfritt i samband med rådgivningen samt att särskilda insatser skulle göras i fråga om preventivmedelsinformation m. m. genom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning samt genom ungdoms- och kvinnoorganisationer.

Inom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning hade utarbetats ett förslag till långsiktigt handlingsprogram för preventivmedelsinformationen i landet som avsåg en tidsperiod på i första hand fem år.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt bestämmelser i lagen (1974:525) om ersättning för viss.fodelsekontrollerande verksamhet m. m. får staten, landstingskommun eller kommun ersättning för kostnader för rådgivning i födelsekontrollerande syfte som meddelas den som omfattas av sjukförsäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Motsvarande ersättning utgår enligt lagen även till organisation, som med socialstyrelsens tillstånd bedriver sådan rådgivning. Enligt lagen utgår även ersättning till privatpraktiserande läkare - enligt grunder som regeringen fastställer - för rådgivning i födelsekontrollerande syfte. Ersättningen, som även omfattar kostnaderna för preventivmedel som utlämnas, bestrids av allmän försäkringskassa.

Lakan)år dst axan (1974:699) äger tillämpning på, förutom läkarvård enligt 2 kap. 2 $ lagen om allmän försäkring, bl. a. avgifter vid rådgivning enligt lagen om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m. Vid rådgivning i födelsekontrollerande syfte såväl inom offentlig läkarvård - dvs. läkarvård som ombesörjs av staten, landstingskommun-eller kommun som inte tillhör landstingskommun - som inom läkarvård som lämnas av

SoU 1977/78:12

privatpraktiserande läkare, som är uppförd på en av allmän försäkringskassa uppförd förteckning, utgår inte någon patientavgift utan rådgivningsarvodet bestrids helt av den allmänna försäkringskassan. Förskrivning av preventivmedel och utlämning av preventivmedel i samband med rådgivning i födelsekontrollerande syfte skall ske utan särskild kostnad för den försäkrade såväl inom den offentliga läkarvården som inom privatläkarvården.

Enligt bestämmelser i lagen (1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedelm. m. omfattas medel, på vilka läkemedelsförordningen (1962:701) är tillämplig och som förskrivs av läkare i födelsekontrollerande syfte, av läkemedelsrabatten. Den del av kostnaden som den enskilde inte har att erlägga bestrids av den allmänna försäkringskassan. De preventivmedel som avses är p-piller. Andra slag av preventivmedel ingår bland dem som utlämnas utan kostnad i samband med preventivmedelsrådgivningen.

1 prop. 1977/78:23 om vissa sjukförsäkrings- och avgiftsfrågor, vilken nyligen avgivits och vilken hänvisats till socialförsäkringsutskottet, föreslås ändringar i reglerna om läkemedelsrabatten för att möjliggöra prisnedsättning även när p-piller skrivs ut av barnmorska.

Organisationen av preventivmedelsrådgivningen

I prop. 1974:70 förordades att det borde ankomma på varje sjukvårdshuvudman att anpassa organisationen av preventivmedelsrådgivningen inom sitt område till de lokala behoven och att rådgivningsverksamheten skulle få sin organisatoriska förankring i mödrahälsovården. Socialutskottet anslöt sig i betänkandet SoU 1974:21 härtill men underströk betydelsen av att rådgivningen gavs en sådan inriktning och utformning att den inte skulle framstå som avsedd enbart för kvinnor. När det gällde rådgivning till nyförlösta kvinnor föll det sig enligt utskottet naturligt att rådgivningen borde ske i anslutning till mödrahälsovårdscentralernas vanliga arbete. För andra grupper, t. ex. män och ungdomar, torde det, framhöll utskottet, av psykologiska skäl vara mindre ändamålsenligt att ha preventivmedelsrådgivning kopplad till mödrahälsovården. Utskottet anförde att det var i hög grad angeläget att verksamheten organiserades så att den blev tillgänglig för alla grupper samt att - som erfarenheten visade - det inte sällan torde vara lämpligt att organisera en särskild rådgivningsverksamhet för ungdomar. De närmare övervägandena i angivna hänseenden borde enligt utskottet emellertid ankomma på sjukvårdshuvudmännen.

Socialstyrelsen har i ett år 1974 utfärdat cirkulär med anvisningar om tillämpningen av abortlagen (MF 1974:100) bl. a. anfört följande om organisationen av preventivmedelsrådgivningen.

Regelmässigt bör sjukvårdshuvudmännen liksom hittills ha huvudansvaret för verksamheten med preventivmedelsrådgivning. Det bör därför ankomma på varje sjukvårdshuvudman att anpassa organisationen av

1* Riksdagen 1977178. 12 sami. Nr 12

SoU 1977/78:12

rådgivningen inom sitt område till de lokala behoven. Inom ett sjukvårdsområde bör den omedelbara medicinskt-administrativa ledningen av verksamheten åvila mödrahälsovårdsöverläkaren eller annan av sjukvårdshuvudmannen utsedd överläkare vid kvinnoklinik. Härigenom markeras den av departementschefen i proposition 1974:70 med förslag till abortlag m. m. förordade meningen, att rådgivningsverksamheten bör få sin organisatoriska förankring i mödrahälsovården.

Särskilda mottagningar för preventivmedelsrådgivning inom mödrahälsovårdens ram kan anordnas också för särskilda grupper som exempelvis ungdom och invandrare.

I den i sjukvårdshuvudmännens regi bedrivna preventivmedelsrådgivningen bör det vara möjligt att utnyttja mödravårdscentralernas personal och lokaler. Dock är det givetvis angeläget att tillse, att personalresurserna m. m. är så dimensionerade att övriga uppgifter inom mödrahälsovården kan fullgöras.

Utöver inom den allmänna sjukvårdens ram anordnad preventivmedelsrådgivning förutsätts sådan verksamhet kunna anordnas och drivas också av annan huvudman, i privat läkarvård eller av särskilda organisationer och skall då stå under tillsyn av legitimerad läkare. För anordnande och bedrivande av sådan rådgivning i privat regi, genom organisation eller annorledes, fordras socialstyrelsens medgivande. Sådant medgivande erfordras dock icke om verksamheten bedrivs av legitimerad läkare i dennes mottagningslokaler.

För tillstånd att meddela preventivmedelsrådgivning fordras att verksamheten bedrivs i för ändamålet lämpliga lokaler med tillgång på erforderlig obstetrisk-gynekologisk utrustning inklusive åtminstone ett beräknat veckobehov av preventivmedel.

Förutom vid mödravårdscentraler kan ersättningsberättigade mottagningar för preventivmedelsrådgivning anordnas vid t. ex. följande typer av enheter:

- distriktssköterske/barnmorskemottagning

- distriktsläkarmottagning

- mottagning vid kvinnoklinik

- venereologisk mottagning

- sexualrådgivningsbyrå (motsvarande)

- familjerådgivningsbyrå

- ungdomsmottagning

- skolhälsovårdsmottagning

- företagshälsovårdsmottagning

- militärläkarmottagning

- RFSU-klinik

m. fl.

Det förefaller naturligt att läkare med obstetrisk-gynekologisk utbildning och allmänläkare i stor utsträckning kommer att engageras i detta arbete. Det är emellertid angeläget att en del av läkarnas arbetsuppgifter i sammanhanget överförs till barnmorskor, kuratorer eller andra befattningshavare inom organisationen, som erhållit erforderlig utbildning i ämnet.

Samma krav på utbildning måste självfallet ställas på dem som utanför den offentliga hälso- och sjukvårdens ram meddelar preventivmedelsrådgivning.

Det bör ankomma på den läkare, som har tillsynen över verksamheten, exempelvis mödrahälsovårdsöverläkaren, att var och en inom sitt område bevaka, att de som meddelar preventivmedelsrådgivning besitter erforderliga kunskaper härför.

SoU 1977/78:12

5 Tillstånd att bedriva preventivmedelsrådgivning har bl. a. meddelats Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Stockholms Studentkårers Centralorganisation, Kårortsnämnden i Uppsala, Göteborgsstudenternas hälsovårds- och motionsidrottsnämnd, Kårortsnämnden i Lund/Malmö samt Stiftelsen linköpingsstudenternas kårortsnämnd.

Arbetsgruppen med uppgift att följa utvecklingen inom abortverksamheten och preventivmedelsrådgivningen

Socialministern besvarade den 12 maj 1975 (prot. 1975:77 s. 125-134) en interpellation (1975:58) om ökad preventivmedelsrådgivning. Under den debatt som följde på interpellationssvaret ställde sig socialministern positiv till ett förslag av interpellanten om att socialdepartementet borde kalla Landstingsförbundet och socialstyrelsen till en arbetsgrupp, som skulle få i uppdrag att kontinuerligt följa utvecklingen och analysera statistiken fortlöpande i vad avser preventivmedelsområdet. Socialministern framhöll att det borde övervägas om inte en sådan arbetsgrupp även borde följa abortutvecklingen.

En arbetsgrupp med uppgift att följa utvecklingen inom abortverksamheten och preventivmedelsrådgivningen tillsattes samt började sin verksamhet i juni 1975. Arbetsgruppen, för vars verksamhet inte några särskilda direktiv givits, består av två representanter för socialdepartementet (ordförande och sekreterare), två för socialstyrelsen och en för Landstingsförbundet. Man avser att till ett sammanträde i arbetsgruppen i december i år införskaffa uppgifter om dagsläget beträffande verksamheten med preventivmedelsrådgivning hos sjukvårdshuvudmännen i syfte att dagsläget skall närmare analyseras vid nämnda sammanträde.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1976/77:137 från socialstyrelsen, Landstingsförbundet samt Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

Ställningstaganden till motionen m. m.

Socialstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.

Den utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen och informationen om preventiv födelsekontroll som pågår enligt abortlagens intentioner har ännu inte på alla håll nått den omfattningen lagstiftarna åsyftat. På två års tid har emellertid genom olika åtgärder -1, ex. stimulans i form av statsbidrag - en kraftig ökning av rådgivningsverksamheten skett. Preventivmedelsrådgivningen är utan tvekan i stor utsträckning ett prioriterat område inom hälsooch sjukvården. Utbildningen av barnmorskor i antikonception och preven -

Sol! 1977/78:12

tivmedelsrådgivning har givit dem ett helt nytt verksamhetsområde inom mödrahälsovården. Allt tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta varför det inte synes befogat med lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma en ytterligare utbyggnad. Enligt socialstyrelsens uppfattning bör istället informationsverksamheten intensifieras och framför allt riktas till de sjukvårdshuvudmän som ännu ej prioriterat detta område så högt.

Landstingsförbundet anför att de uppgifter, som förbundet har, visar på en under senare år kraftig utbyggnad av preventivmedelsrådgivningsverksamheten men att uppbyggnaden har sin begränsning beroende på brist på personal och lämpliga lokaler. Landstingsförbundet omnämner i detta sammanhang att förbundet hösten 1975 gjort en kartläggning beträffande sjukvårdshuvudmännens preventivmedelsrådgivning i anslutning till verksamheten i arbetsgruppen med uppgift att följa utvecklingen inom abortverksamheten och preventivmedelsrådgivningen.

Landstingsförbundet framhåller avslutningsvis att preventivmedelsrådgivningen måste bedömas och avvägas i ett totalt planeringssammanhang, där nämnda verksamhet får vägas mot andra önskade och prioriterade områden inom hälso- och sjukvården.

RFSU anför beträffande motionärernas krav påen kartläggning beträffande preventivmedelsrådgivningen att en omfattande kartläggning redan har genomförts av socialstyrelsen och att även en inom socialstyrelsen pågående utredning om mödrahälsovårdens innehåll och organisation kommer att lämna bidrag härvidlag.

Vad som emellertid enligt RFSU är angeläget är 1) att den fortlöpande informationen till de förtroendevalda i landstingen förbättras, 2) att särskilda åtgärder vidtas för rådgivning till ungdomar och vissa invandrargrupper samt 3) att riksdagen förbereder en förlängning av anslaget till den abortförebyggande verksamheten med inriktning på nuvarande tre huvudtyper av åtgärder, så att anslaget kan utgå även efter den preliminärt fastställda femårsperiodens slut.

Som motivering till det först nämnda kravet anförs att socialstyrelsens jämförande statistik över rådgivningsfrekvens, väntetider och abortfrekvens visserligen är bekant för berörda tjänstemän inom landstingens förvaltningar men ofta inte effektivt når de valda landstingspolitikerna. Dessa har, sägs det, inte alltid klart för sig hur stor eftersläpningen är i deras landstingsområde i förhållande till andra.

RFSU kommenterar det andra kravet på följande sätt.

Något som visat sig behövligt och särskilt gynnsamt är speciella preventivrådgivningsmottagningar för ungdom. För närvarande finns ett 30-tal, t. ex. Stockholms skoldirektions, ungdomsmottagningen i Borlänge eller RFSU:s ”Öppet Hus” i Stockholm som bedrivs vid sidan av RFSU:s allmänna preventivrådgivningsklinik.

Även för invandrare från länder med andra samlevnadsmönster än våra behövs speciella mottagningstider, tillgång till tolk och i vissa fall kvinnlig

SoU 1977/78:12

gynekolog. Abortfrekvensen bland invandrarkvinnor är högre än den genomsnittliga i landet. En uppsökande verksamhet genom dessa invandrargruppers egna organisationer och möjligen genom hemspråkslärare är önskvärd. Situationen kan vara den att det gäller att i första hand vinna männens förtroende och medgivande.

De tre huvudtyper av åtgärder i den abortförebyggande verksamheten som RFSU avser med det tredje kravet är bidraget vid varje preventivrådgivningstillfalle, bidragen till ideella organisationer som inom sina områden genomfor upplysande och attitydpåverkande projekt samt den verksamhet som bedrivs under direkt medverkan av socialstyrelsen. RFSU framhålleratt den fortsatta abortförebyggande verksamheten måste gå ut på att kraftigt nedbringa antalet aborter.

Uppgifter om preventivmedelsrådgivningens omfattning m. m.

Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat två tabeller med uppgifter om preventivmedelsrådgivningens omfattning år 1976, vilka grundats på uppgifter från riksförsäkringsverkets statistik över ersättningsberättigade rådgivningsbesök. Om detta underlag för bedömning av rådgivningsverksamheten anför socialstyrelsen följande.

Genom riksförsäkringsverkets statistik över varje ersättningsberättigat rådgivningsbesök kan rådgivningsverksamheten uppskattas kvantitativt. Att bedöma verksamheten efter hur lång väntetiden är vid olika preventivmedelsmottagningar är däremot en otillförlitlig metod. Till rådgivningsmottagningarna i de län, vars preventivmedelsrådgivning är föga utbyggd, är köerna ofta korta - människorna vet att möjligheterna att få rådgivning är begränsade och bryr sig därför inte om att beställa tid. När verksamheten byggs ut växer däremot köerna snabbt. Därtill kommer att vid många mottagningar antecknas besökare endast ett par veckor framåt i tiden - övriga ombedes återkomma. Den rapporterade väntetiden blir därigenom kort.

I motionen nämns att man t. ex. i Västerås kan få vänta ett helt år för att få spiral eller p-piller. Detta säger emellertid inte så mycket om den faktiska rådgivningssituationen. Västmanland hör till de områden där man tidigt satsade på rådgivning och bl. a. inrättade flera mottagningar som sköts av barnmorskor. Informationen till allmänheten om dessa mottagningar medförde att köerna till rådgivningen inom kort blev allt längre. Antalet rådgivningsbesök i Västmanland är stort och man kan också notera att abortfrekvensen i länet sjunkit under år 1976 jämfört med 1975, totalt med drygt 6 % och när det gäller ungdomsaborter med närmare 15 96.

I tabellerna lämnas uppgifter för varje län, för Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner samt för hela riket totalt. I den ena tabellen redovisas antalet läkarbesök och antalet barnmorskebesök - fördelade på första och andra halvåret 1976 - inom preventivmedelsrådgivningen i offentlig regi. Socialstyrelsen framhåller att uppgiftsmaterialet utvisar att det under andra halvåret 1976 ägde rum ungefär 14 000 fler rådgivningsbesök än under årets första hälft samt anför följande.

SoU 1977/78:12

8 Den höjda besöksfrekvensen kan ses som en följd av bl. a. den utbyggnad av verksamheten som pågår. Under år 1976 skedde totalt 386 815 besök i rådgivningsverksamheten under offentligt huvudmannaskap. Om man räknar med även besök hos privatläkare och besök på RFSU skedde totalt över 500 000 rådgivningsbesök under 1976, vilket jämfört med år 1975 är en ökning med ca. 75 000 besök. Som en jämförelse kan nämnas att det under 1970-talets första år ägde rum ca. 10 000 besök per år inom mödrahälsovården för erhållande av preventivmedelsrådgivning. Man kan också konstatera den inbrytning som gjorts av barnmorskor på detta verksamhetsfält. Det föreligger dock avsevärda skillnader i olika delar av landet. I några få områden framför allt i Kristianstads län och Malmö kommun är ytterst få barnmorskor engagerade i preventivmedelsrådgivningen. På andra håll, t. ex. Norrbottens och Västmanlands län meddelas över 80 % av besökarna rådgivning av barnmorskor.

I den i offentlig regi bedrivna rådgivningen ägde under 1976 totalt sett 53 % av alla rådgivningsbesök rum hos barnmorskor. Det är också på bammorskesidan man tydligast ser ökningen. Medan rådgivningsbesöken hos läkare t. o. m. minskade en aning i antal under andra halvåret 1976 ökade besöken hos barnmorskor från ungefär 97 000 under första halvåret till drygt 110 000 andra halvåret.

I den andra tabellen redovisas antalet rådgivningsbesök såväl inom den offentliga preventivmedelsrådgivningen som hos privatpraktiserande läkare samt antalet rådgivningsbesök per 1 000 kvinnor i åldrarna 14-44 år(de fertila åldrarna). Socialstyrelsen anför om denna tabell bl. a. följande.

Det optimala behovet av preventivmedelsrådgivningsbesök kan uppskattas till ungefär hälften så många besök, som det finns kvinnor i fertil ålder. Totalt utfördes i genomsnitt under 1976 drygt 300 besök per 1 000 kvinnor i åldrarna 14 t. o. m. 44 år. Motsvarande siffra 1975 var ungefär 200.

Med fö undantag hade man i länen (eller motsvarande) under 1976 nått upp till 250 eller fler besök per 1 000 kvinnor dvs. till hälften eller mer av det uppskattade behovet. Vissa län har en betydligt högre besöksfrekvens än 250 per 1 000 kvinnor.

Landstingsförbundet anför följande.

Abortstatistiken för år 1976 visar jämfört med år 1975 en, om ändock blygsam, minskning av aborttalet. Den största minskningen kan noteras bland tonårsaborterna. Cirka en halv miljon kvinnor har kommit i åtnjutande av samhällets preventivmedelsrådgivning och ungefär hälften av dessa besök har ägt rum hos barnmorskor. Man kan vidare konstatera att inom de sjukvårdsområden där man gjort en jämförelsevis stor satsning med preventivmedelsrådgivning detta har återspeglats i en minskning av aborttalet. Landstingsförbundet har således vid en försiktig bedömning av tillgänglig statistik över abort- och preventivmedelsverksamhet kunnat konstatera att en intensifierad satsning på preventivmedelsrådgivning och upplysning återverkar på aborttalet.

RFSU anför följande.

Under den mångåriga debatt som föregick den nya abortlagen påstods ofta att kvinnans rätt att själv besluta om abort skulle leda till en katastrofal

SoU 1977/78:12

ökning av antalet aborter. Spådomen har hittills inte gått i uppfyllelse. Året 1976 - det andra efter den nya lagens ikraftträdande - blev tvärt om det första på mer än 10 år då antalet aborter inte ökade. Det minskade med 0,4 96. En av anledningarna härtill är utan tvivel de åtgärder som kunnat genomföras tack vare riksdagens årliga anslag sedan 1975 till abortförebyggande åtgärder. Alltjämt måste det dock betecknas som ett allvarligt socialt, psykologiskt och medicinskt missförhållande att mer än 30 000 aborter årligen förekommer. Man kan inte nöja sig med att ökningen för tillfället hejdats.

Preventivrådgivning bedrivs av samtliga landsting. Problemet är att rådgivningsfrekvensen inom vissa landstingsområden är låg. Per 1 000 kvinnor i fertil ålder var den under 1976 i Kristianstads län 175 besök, i Jönköpings län 200, i Västerbottens län 215 och i Värmlands län 225 besök. Medelantalet besök per landstingsområde var 290, medan det beräknade behovet är 500.

Om åtgärder för att öka preventivmedelsrädgivningen m. m.

Socialstyrelsen framhåller att socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning har sedan år 1973 fött anslag för informationsåtgärder i enlighet med de intentioner som sedan kom till uttryck i abortlagen - nämligen att födelsekontroll i första hand skall ske med preventiva åtgärder och aborten alltjämt skall ses som en nödlösning - samt att socialstyrelsen erhållit och alltjämt erhåller medel från staten för utbildning av läkare och barnmorskor i antikonception och preventivmedelsrådgivning.

I fråga om information till sjukvårdshuvudmännen m. m. anför socialstyrelsen följande.

Nämnden för hälsoupplysning inom socialstyrelsen har i sin informationsverksamhet bl. a. vänt sig till sjukvårdshuvudmännen för att informera om den nya abortlagen och dess intentioner beträffande preventivmedelsrådgivningen samt om erforderlig utbildning och information i sammanhanget. Ett par konferenser har hållits samt kurser för arbetslag från olika landstingsområden bestående av läkare ansvariga för rådgivning om preventivmedel, informationsansvariga vid landsting och barnmorskor verksamma inom området. Genom dessa kontakter har ett antal försöksverksamheter startats med en bred satsning på rådgivning, utbildning och information inom olika landstingsområden.

På många håll är ännu verksamheten på planeringsstadiet under det att man i andra landsting drivit en försöksverksamhet under flera år. Utan tvekan prioriteras preventivmedelsrädgivningen mycket högt inom många landstingsområden.

Utbyggnaden av en fungerande preventivmedelsrådgivning parallellt med informationsinsatser på bred front är emellertid en lång och mödosam process och man kan inte förvänta en omedelbar effekt i form av sjunkande aborttal. Antalet legala aborter var under 1976 totalt sett något mindre jämfört med 1975.1 vissa län kan man se en ökning, i andra en, visserligen blygsam, men dock tydlig minskning, speciellt beträffande tonårsaborterna. Orsakerna till detta är många och kan inte enbart sättas i samband med preventivmedelsrådgivningen. Den kraftiga minskningen i antalet aborter som man sista året kunnat iaktta på Gotland vill man emellertid gärna sätta i samband med den

SoU 1977/78:12

informationsverksamhet på bred front som där bedrivits sedan 1973. Denna nedgång skedde emellertid först efter ett par års målmedveten utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen, samordnad med utbildning av personal inom hälso-, sjuk- och socialvård samt skola och en information på bred front till allmänheten om sexualitet och samlevnad. Till en början fick man i själva verket en ökning av antalet aborter, sannolikt beroende på att människor blivit medvetna om möjligheten att välja abort.

Landstingsförbundet anför att sedan den nya abortlagen den 1 januari 1975 trädde i kraft sjukvårdshuvudmännen har gjort stora ansträngningar för att förebygga oönskade graviditeter samt framhåller att sjukvårdshuvudmännen, efter rekommendation från Landstingsförbundet, enskilt eller i samverkan, anordnat kurser för bl. a. barnmorskor i preventivmedelsrådgivning.

Utskottet

I samband med att riksdagen år 1974 antog den nu gällande abortlagen (1974:595), vilken medförde ökade möjligheter för kvinnan att få abort, beslutade riksdagen om ökade insatser i fråga om preventivmedelsrådgivning och andra förebyggande åtgärder (prop. 1974:70, SoU 1974:21, rskr 1974:268). Dessa insatser gjordes mot bakgrund av att abort borde betraktas som en nödfallsutväg och att födelsekontrollen borde ske med hjälp av preventiva åtgärder. Sjukvårdshuvudmännen skulle ha huvudansvaret för preventivmedelsrådgivningen. De fick rätt till ersättning från den allmänna försäkringen för sådan rådgivning som lämnas den enskilde kostnadsfritt. Motsvarande ersättning infördes för organisationer och andra som med socialstyrelsens tillstånd bedriver preventivmedelsrådgivning. Även privatpraktiserande läkare fick rätt till ersättning från den allmänna försäkringen för kostnadsfri preventivmedelsrådgivning. Preventivmedel skulle i viss omfattning tillhandahållas utan kostnad i samband med rådgivningen, och p-piller inordnades i sjukförsäkringens läkemedelsrabattering. Vidare ställdes väsentligt ökade anslag till förfogande för information om preventivmedelsrådgivningen genom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning, och särskilda medel anvisades för information genom ungdoms- och kvinnoorganisationer. Det förordades i propositionen att det skulle ankomma på varje sjukvårdshuvudman att anpassa organisationen av rådgivningen inom sitt område till de lokala behoven men att rådgivningsverksamheten skulle organisatoriskt förankras i mödrahälsovården.

I motionen 1976/77:137 av Inga Lantz m. fl. (vpk) påpekas bl. a. att möjligheterna för kvinnorna att få preventivmedelsrådgivning är dåliga, att väntetider från två till fyra månader torde vara vanliga i de flesta landsting och att många kvinnor blir gravida medan de väntar på rådgivning. Motionärerna anser att landstingen bör fl åläggande att bedriva preventivmedelsrådgivning. Det framhålls att rådgivning och information måste ges på olika nivåer och att därför speciella ungdomsmottagningar och mottagningar inom t. ex.

SoU 1977/78:12

företagshälsovården måste komplettera rådgivningen inom mödrahälsovårdens ram. Vidare framhålls att det också är viktigt att satsa på uppsökande verksamhet, som riktar sig till vissa utsatta riskgrupper. Motionärerna begär mot denna bakgrund en kartläggning som skall visa vilka åtgärder som behövs för att en fullgod preventivmedelsrådgivning skall kunna erbjudas.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen. Landstingsförbundet samt Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU). Socialstyrelsen framhåller att genom de satsningar av olika slag, som gjorts under de senaste åren en kraftig ökning av rådgivningsverksamheten har skett, att preventivmedelsrådgivningen utan tvekan i stor utsträckning är ett prioriterat område inom hälso- och sjukvården samt att allt tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta. Det synes därför enligt socialstyrelsen inte befogat med lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma en ytterligare utbyggnad. Enligt socialstyrelsens uppfattning bör i stället informationsverksamheten intensifieras och framför allt riktas till de sjukvårdshuvudmän som ännu inte prioriterat rådgivningsverksamheten så högt. Landstingsförbundet framhåller att preventivmedelsrådgivningen kraftigt byggts ut under senare år men att brist på personal och lokaler begränsar utbyggnaden. Landstingsförbundet påpekar att vid landstingens planering verksamheten med preventivmedelsrådgivning måste vägas mot andra angelägna områden inom hälsooch sjukvården. RFSU anser att det för den fortsatta utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen är angeläget att de förtroendevalda i landstingen - vilka, sägs det, inte alltid har klart för sig hur stor eftersläpningen är i deras-landstingsområde i förhållande till andra landstingsområden - får information om socialstyrelsens jämförande statistik över rådgivningsfrekvens, väntetider m. m. Vidare framhåller RFSU angelägenheten av att särskilda åtgärder vidtas för rådgivning till ungdomar och invandrargrupper samt att det ekonomiska stödet till rådgivningsverksamheten och de statliga satsningarna på information m. m. fortsätter.

Utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen kräver satsningar av framför allt sjukvårdshuvudmännen som har huvudansvaret för verksamhetenrÄven andra samhällsorgan och enskilda föreningar och organisationer har möjlighet att göra viktiga insatser när det gäller exempelvis information och attitydpåverkan. Som exempel på samordnade insatser som gett mycket goda resultat kan erinras om den försöksverksamhet med abortförebyggande åtgärder som bedrevs på Gotland under åren 1973-1976. Preventivmedelsrådgivningen fördes ut på mödravårdscentralerna, och socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning anordnade bl. a. kurser för hälso- och sjukvårdspersonal, skolpersonal, fritidsledare, socialarbetare m. fl. för att de skulle få ökade kunskaper för medverkan i preventivmedelsrådgivningen och för att föra ut information till allmänheten om densamma. Information sändes dessutom ut till alla hushåll. Satsningarna ledde till att Gotland år 1976 kunde uppvisa den högsta frekvensen i landet av besök vid rådgivningsmottagning -

SoU 1977/78:12

arna bland kvinnorna i fertil ålder och till att antalet aborter minskade kraftigt. Från 115 aborter under första halvåret 1975 minskade antalet till 72 under forsta halvåret 1976.

Det siffermaterial som socialstyrelsen redovisar i sitt yttrande visar att en kraftig utbyggnad sker av preventivmedelsrådgivningen. Vad som anförs av socialstyrelsen och Landstingsförbundet ger enligt utskottet anledning räkna med att denna utveckling också kommer att fortsätta. För den fortsatta utbyggnaden är det av vikt att bl. a. ungdomars och invandrargruppers behov beaktas. När det gäller information i anslutning till verksamheten bör man-i enlighet med vad socialstyrelsen och RFSU framhållit - även uppmärksamma det behov av information sjukvårdshuvudmännen har för att de skall kunna följa utvecklingen av preventivmedelsrådgivningen och ta erforderliga initiativ.

Med hänsyn till det anförda och till att utvecklingen inom preventivmedelsrådgivningen fortlöpande följs av en särskild till socialdepartementet knuten arbetsgrupp, i vilken socialstyrelsen och Landstingsförbundet är representerade, är enligt utskottets mening någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1976/77:137 inte erforderlig.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:137.

Stockholm den 1 december 1977

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Erik Larsson (c), Nils Carlshamre (m), Evert Svensson (s), Karin Andersson (c), Bengt Bengtsson (c)*, Ivar Nordberg (s), Sven-Gösta Signell (s). Kersti Swartz (fp). Ulla Tillander (c), Stig Alftin (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m). Lena Öhrsvik (s)*. Iris Mårtensson (s) och Margot Håkansson (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 55965 Stockholm 1977