Med anledning av motioner om mödrahälsovård och förlossningsvård
SoU 1977/78:13
Socialutskottets betänkande 1977/78:13
med anledning av motioner om mödrahälsovård och förlossningsvård Motionsyrkandena I
motionen 1976/77:98 av Karl Bengtsson (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om ökade möjligheter till förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet.
I motionen 1976/77:719 av Inga Lantz m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen måtte uttala
1) att läkare med adekvat utbildning skall finnas tillgänglig på förlossningsavdelningarna dygnet runt,
2) att åtgärder vidtas så att de barnmorskor som i dag behärskar de metoder som leder till effektiv smärtlindring ges reell möjlighet att utöva dessa,
3) att läkarna på förlossningsavdelningarna får skyldighet att fortlöpande praktiskt handleda barnmorskorna i dessa metoder,
4) att tidigare utbildade barnmorskor snarast erhåller kompletterande utbildning i detta avseende,
5) att planläggning skall ske för paracervikal-, epidural- och pudendusblockadens införande vid kvinnoklinikerna,
6) att samtliga gravida kvinnor genom mödrahälsovården får genomgå kurs i psykoprofylax,
7) att utvärdering av TSN-metoden och Cardiff-metoden sker,
8) att en samlad översyn företas över erforderliga initiativ för att riksdagens principbeslut från 1971 skall kunna förverkligas.
I motionen 1976/77:732 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen måtte uttala
1) att mödrahälsovården bör ges ökad beredskap för att ge kvinnor psykisk och social hjälp,
2) att personaltätheten bör ökas så att utrymme finns för samtal mellan läkare och gravida kvinnor och mellan barnmorskor och gravida kvinnor,
3) att psykologtjänster bör inrättas på varje mödravårdscentral och förlossningsavdelning,
4) att ökade resurser bör anslås till upplysningsverksamhet om kontraceptiva metoder i syfte att eliminera oönskade graviditeter.
I motionen 1976/77:1116 av Daniel Tarschys (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen ges i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som vidtagits med anledning av de uttalanden om smärtlindring vid
1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 13
SoU 1977/78:13
förlossning som görs i socialutskottets betänkande SoU 1976/77:6 och som lämnats utan erinran av riksdagen.
Förbättring av mödrahälsovården, m. m.
Motionerna
I motionen 1976/77:719-vari främst framförs en rad förslag som syftar till att öka möjligheterna till smärtlindring vid förlossning - anförs bl. a. att den s. k. psykoprofylaxmetoden, som bygger på avslappning och andningsövningar, regelmässigt borde erbjudas alla gravida kvinnor inom ramen för mödrahälsovården, då metoden kan ge en bra psykologisk smärtlindring. Motionärerna påpekar emellertid att eftersom denna metod bygger på många osäkra moment metoden inte kan ses som alternativ till övriga avancerade smärtlindringsmetoder utan som ett komplement till dessa.
I motionen 1976/77:732 framhålls sammanfattningsvis att mödrahälsovården måste kunna ge såväl en somatisk som en psykisk och social vård. Motionärerna påpekar bl. a. att psykiska och sociala problem ofta förstärks under graviditeten, medan dagens mödrahälsovård emellertid är ensidigt somatiskt inriktad och bara tar hand om kvinnorna ur kroppsligt medicinsk synvinkel. Motionärerna påpekar vidare bl. a. att personaltätheten på mödravårdscentralerna måste ökas så att det finns tid att tala om förlossningen, om smärtlindring, om föräldraskapoch om annat som är viktigt för varje blivande mamma. Trots alla kontraceptiva metoder som finns, är i dag varannan graviditet oplanerad, framhålls det vidare. Motionärerna anför i anslutning härtill att enligt undersökningar de svåra psykiska problemen är vanligast bland de kvinnor vilkas graviditet är oplanerad och att för dessa kvinnor också förlossningsupplevelsen oftare blir negativ och smärtsam.
Tidigare riksdagsbehandling m. m.
Utskottet behandlade under förra riksmötet i betänkandet SoU 1976/77:6 motionsyrkanden om mödrahälsovården som var likartade med dem som framförs i yrkandetö i motionen 1976/77:719och i yrkandena 1-3 i motionen 1976/77:732. I recitdelen av nämnda betänkande lämnades en närmare redogörelse - till vilken utskottet hänvisar - för organisationen av mödrahälsovården m. m. och för utredningsarbete som berörde de i motionsyrkandena aktuella frågorna, nämligen utredningsarbete inom socialstyrelsen om vårdstrukturen, om mödrahälsovårdens innehåll och organisation samt om barnhälsovårdens organisation och innehåll, utredningsarbete om föräldrautbildning med anknytning till landstingens organisation för förebyggande mödra- och barnavård, vilket utförs av den år 1973 tillkallade barnomsorgsgruppen (S 1973:07), samt utredningsarbete om en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården, vilket utförs av den år 1975 tillkallade hälso- och
SoU 1977/78:13
sjukvårdsutredningen (S 1975:04) och vilket bl. a. innefattar den förebyggande hälsovården.
Utskottet föreslog att motionsyrkandena skulle avslås, och riksdagen beslutade i enlighet härmed. Utskottet anförde bl. a. följande.
Mödrahälsovården och barnhälsovården har till uppgift att genom hälsovårdande verksamhet i såväl fysiskt som psykiskt hänseende förebygga uppkomsten av sjukdomar och insufficienstillstånd hos blivande och nyblivna mödrar och hos barn intill skolåldern. Närmare föreskrifter om mödrahälsovården, som bedrivs vid mödravårdscentraler, och om barnhälsovården, som bedrivs vid barnavårdscentraler, har meddelats i ett av socialstyrelsen år 1969 fastställt normalreglemente för mödra- och barnhälsovården (MF 1969:39). Enligt föreskrifterna bör kvinnan bl. a. ges möjlighet att bereda sig för förlossningen genom att delta i särskilt anordnad mödraundervisning. vari övningar i andningsteknik och avslappning bör ingå.
Socialstyrelsen påbörjade hösten 1975 en utredning om mödrahälsovårdens innehåll och organisation. Denna görs inom ramen för ett under de senaste åren bedrivet utredningsarbete om vårdstrukturen, som bl. a. omfattat förlossningsvården. Under utredningsarbetet skall bl. a. frågor om det medicinska, det psykologiska och det sociala vårdinnehållet behandlas. Behovet av förändrat innehåll i mödraundervisningen och av psykologisk förberedelse för förlossningen skall också beaktas. Det bör vidare nämnas att barnomsorgsgruppen (S 1973:07) har i uppdrag att göra en övergripande utredning rörande föräldrautbildning och bl. a. skall pröva möjligheterna att knyta föräldrautbildning och föräldrainformation till mödra- och barnhälsovården. Med hänsyn till det sålunda redovisade utredningsarbetet och med beaktande av att socialstyrelsen tidigare i år påbörjat en utredning om barnhälsovårdens organisation och innehåll - varunder bl. a. frågan om en bättre samordning av mödrahälsovården och barnhälsovården skall behandlas - påkallar motionerna 1975/76:270 och 1975/76:444 i här aktuella delar inte någon åtgärd av riksdagen. Som utskottet betonade förra året - då utskottet efter remissbehandling tog ställning till i stort sett samma frågor som de nu behandlade - är det av vikt att utredningsarbetet bedrivs så skyndsamt som möjligt.
Utredningsarbetet inom socialstyrelsen om mödrahälsovården och barnhälsovården har sedermera samordnats. Det beräknas bli slutfört under våren 1978.
Barnomsorgsgruppen beräknas komma att i början av nästa år avge ett betänkande om föräldrautbildning i anslutning till barnets födelse.
Det bör i detta sammanhang även nämnas att utskottet i betänkandet SoU 1977/78:12 behandlar en motion om utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen och därvid lämnar en närmare redogörelse för de insatser av olika slag
- bl. a. informationsinsatser - som samhället gör för att öka omfattningen av denna rådgivning.
1* Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 13
SoU 1977/78:13
4 Smärtlindring vid förlossning
Motionerna
I motionen 1976/77:719 och motionen 1976/77:1116 erinras om att utskottet år 1971 i det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1971:40 bl. a. uttalade att smärtlindring vid förlossning är ett rimligt krav som varje kvinna som så önskar skall fl uppfyllt. 1 båda motionerna påpekas att detta mål ännu inte är förverkligat.
I motionen 1976/77:719 anförs sålunda bl. a. att det år 1977 fortfarande är nästan omöjligt för de flesta kvinnor att få effektiv lindring. Den metod som anses ge den bästa smärtlindringen, epiduralblockaden (ryggradsbedövning), ges, sägs det, bara till 1,7 % av kvinnorna, paracervikalblockaden (livmoderhalsbedövning) till 3,9 96 och pudendusblockaden (bäckenbottenbedövning) till 48 %. Sistnämnda metod, sägs det vidare, hjälper emellertid bara i sista slutskedet av förlossningen, och smärtlindring behövs under större delen av det aktiva förlossningsarbetet. Enligt motionärerna skulle ungefär 85 % av kvinnorna behöva effektiv smärtlindring. Motionärerna anför vidare bl. a. att det är särskilt svårt att fl smärtlindring under natten. Smärtlindring under natten med avancerade metoder finns, påpekas det, bara vid de stora kvinnoklinikerna. Motionärerna kommenterar närmare de olika motionsyrkandena. Om den s. k. TSN-metoden, transkutan (transkutan = genom huden) nervstimulering, anför motionärerna att denna metod går ut på att med elektriska impulser till ryggmärgen bryta värksmärtorna och att den är ett komplement främst till psykoprofylax och pudendusblockad. Beträffande den s. k. Cardiff-metoden anförs bl. a. att metoden i korthet innebär att man kan tidsplanera förlossning. Det påpekas att en tidsplanerad dagförlossning har många fördelar - bl. a. slipper kvinnorna komma till BB på kvällen eller under natten då de mest behöver vila och sömn, att utvilade kvinnor orkar bättre med förlossningsarbetet och att deras smärttröskel ligger högre samt att genom planerade dagtidsförlossningar möjligheterna är större att fl effektiv smärtlindring, eftersom det på dagen finns mer personal att tillgå.
I motionen 1976/77:1116 erinras även om uttalanden av utskottet under förra riksmötet om motioner angående smärtlindring vid förlossning i betänkandet SoU 1976/77:6. Utskottet framhöll bl. a. att det krävs fortsatta, intensiva insatser för att man så snabbt som möjligt skall nå det mål som ställdes upp 1971 samt angav vissa åtgärder som det är angeläget för socialstyrelsen att vidta. Motionären påpekar att socialstyrelsen mot bakgrund härav bör(l) ta hänsyn till kravet på smärtlindring vid förlossning då resurser på sjukvårdsområdet fördelas, (2) kartlägga läget beträffande resurser för smärtlindring vid förlossning i olika delar av landet samt (3) göra upp en plan för hur riksdagens uttalande från år 1971 skall förverkligas. Enligt motionärens mening är det angeläget att riksdagen och allmänheten ges en
SoU 1977/78:13
samlad redovisning av hur socialstyrelsen fullföljer de uttalanden som riksdagen ställt sig bakom.
Anvisningar om och metoder för smärtlindring vid förlossning
I ett cirkulär från år 1969 (MF 1969:69) har socialstyrelsen gett råd och anvisningar rörande smärtlindring vid förlossning. Enligt cirkuläret skall barnaföderskans önskan beträffande smärtlindring vid förlossning tillgodoses i den utsträckning medicinska skäl medger. Smärtlindring skall ges i enlighet med den ansvarige läkarens intentioner, och det ankommer på denne att göra tjänstgörande barnmorskor förtrogna med de för dem nya smärtlindringsmetoder som han önskar skall komma till användning. Den ansvarige läkaren skall utförda skriftlig instruktion för förlossningsavdelning beträffande den smärtlindringsmetodik som får användas av barnmorska.
För smärtlindring vid förlossning används olika metoder. De metoder som särskilt varit aktuella i diskussionen om smärtlindring vid förlossning är pudendusblockaden, som avser bedövning av en nerv i bäckenbotten, paracervikalblockaden, som avser bedövning av området kring livmoderhalsen, samt epiduralanestesin (ryggbedövning). Pudendusblockaden får läggas av barnmorska. Utbildning häri innefattas i en läroplan för barnmorskeutbildningen, som fastställdes av skolöverstyrelsen år 1973, samt i en utbildningsplan och kursplaner för kompletteringsutbildning i smärtlindring vid förlossning för barnmorskor med äldre studiegång, som fatställts av skolöverstyrelsen år 1976. Nämnda läroplan och planer för kompletteringsutbildning har utarbetats mot bakgrund av bl. a. 1971 års riksdagsuttalande. Paracervikalblockaden och epiduralanestesin, som är de mest effektiva men samtidigt mest avancerade metoderna och som jämställs med de narkosmetoder som kommer till användning vid operationer, kräver medverkan av läkare.
I betänkandena SoU 1971:40 och 1976/77:6 har lämnats närmare redogörelser för organisationen av och verksamheten inom förlossningsvården, till vilka hänvisas.
Tidigare riksdagsbehandling
På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1971:40 uttalade riksdagen att smärtlindring vid förlossning är ett rimligt krav som varje kvinna som så önskar skall få uppfyllt. Motioner om smärtlindring vid förlossning har därefter behandlats av utskottet år 1974 (SoU 1974:38), år 1975 (SoU 1975/ 76:14) samt i fjol (SoU 1976/77:6). Utskottet, som gjorde de i fjol behandlade motionerna till föremål för remissbehandling, anförde i betänkandet SoU 1976/77:6 bl. a. följande.
Av den redovisning som lämnas i tidigare avsnitt av betänkandet framgår att en rad åtgärder vidtagits i syfte att 1971 års riksdagsuttalande skall fl
SoU 1977/78:13
effekt. Klara förbättringar i fråga om möjligheterna för kvinnor att fö smärtlindring vid förlossning har också kommit till stånd. Samtidigt måste emellertid konstateras att det krävs fortsatta, intensiva insatser för att det mål som ställdes upp 1971 - att varje kvinna som så önskar kan få smärtlindring vid förlossning - skall nås så snabbt som möjligt. Utskottet förutsätter att man vid tilldelningen av läkartjänster liksom vid fördelningen av resurser på sjukvårdsområdet beaktar 1971 års riksdagsuttalande. Det bör vara en angelägen uppgift för socialstyrelsen att kontinuerligt inhämta, sammanställa och redovisa uppgifter om utvecklingen inom de olika landstingsområdena då det gäller resurserna för smärtlindring vid förlossning samt att informera sjukvårdshuvudmännen om de ytterligare insatser som enligt socialstyrelsens mening behöver göras för att 1971 års riksdagsuttalande skall förverkligas. Utskottet vill här även framhålla, att man vid organiserandet av förlossningsvården bör beakta angelägenheten av att det för kvinnor i t. ex. glesbygder - vilka inte kan förutses fl förlossningsvård med de mest kvalificerade metoderna för smärtlindring nära hemorten - finns möjlighet att i stället välja en mindre specialiserad men närbelägen förlossningsvård.
Utskottet föreslog avslag på motionerna, vilket också blev riksdagens beslut.
Visst uppdrag av regeringen åt socialstyrelsen m. m.
Regeringen har mot bakgrund av bl. a. socialutskottets uttalande i betänkandet SoU 1976/77:6 genom beslut i mars 1977 uppdragit åt socialstyrelsen att kontinuerligt inhämta, sammanställa och redovisa uppgifter om utvecklingen och planerna inom de olika sjukvårdsområdena i fråga om resurser för smärtlindring vid förlossning, att följa forskningen inom området och fortlöpande informera sjukvårdshuvudmännen om nya rön och hur de kan förverkligas i det praktiska sjukvårdsarbetet samt att jämväl i övrigt beakta vad socialutskottet anfört i nämnda betänkande.
Socialstyrelsen avser att - med anledning av regeringens ovannämnda uppdrag - i december i år lämna en första redovisning för utvecklingen beträffande verksamheten med smärtlindring vid förlossning. Från socialstyrelsen har inhämtats följande uppgifter beträffande användningen av epiduralanestesi, paracervikalblockad och pudendusblockad vid förlossningar. Uppgifterna visar andelen med nämnda smärtlindringsmetoder förlösta kvinnor i procent av totalantalet förlösta kvinnor. Härjämte redovisas motsvarande uppgifter beträffande användningen av kejsarsnitt, som sker vid narkos.
SoU 1977/78:13
7 År
Epidural-
anestesi
Paracervikal-
blockad
Pudendus-
blockad
Kejsar-
snitt
0,9
Uppgift sak- nas
7,0
1,2
2,5
6,8
1,7
3,8
7,6
2,8
5,1
9,2
1977 (t. o. m. april)
6,8
5,4
10,2
Ökade möjligheter till förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet Motionen 1
motionen 1976/77:98 erinras om att sjukvårdshuvudmännen genom s. k. utomlänsavtal reglerat ersättningen mellan sjukvårdshuvudmännen för vård som en huvudman lämnar patient som är bosatt inom annan huvudmans sjukvårdsområde, vilket för patienten under vissa förutsättningar kan innebära att han inte behöver erlägga högre vårdavgift än den han skulle haft att erlägga om han varit bosatt inom den vårdgivande huvudmannens sjukvårdsområde. Motionären påpekar att vid förlossning denna förmån dock gäller för patienten om förtidsbörd inträffar mer än 21 dagar före beräknad nedkomst samt då sociala eller humanitära skäl prövas föreligga och hemlandstinget i anledning härav utfardar betalningsförbindelse. Som ett exempel på fall då förmånen tveklöst beviljas anges det fall, då en abortsökande kvinna, som är bosatt på en mindre ort, av rädsla för att förhållandet skulle bli känt föredrar att få aborten utförd på annan ort. Som ett annat godtagbart skäl anges att en gravid kvinna, som saknar anhöriga på sin bostadsort eller som har dåliga bostadsförhållanden, önskar komma närmare sina föräldrar eller annan anhörig. 1 regel, sägs det, utfärdas också betalningsförbindelse då en gravid kvinna måste företa en tjänsteresa i nära anslutning till förlossningen och då en kvinna studerar på annan ort och kanske måste avlägga en viktig tentamen i nära anslutning till den beräknade tidpunkten för nedkomsten. Det påpekas att om resan däremot betraktas som en ”ren nöjesresa” betalningsförbindelse inte utfärdas.
Motionären anför bl. a. att det är otidsenligt att begränsa de gravida kvinnornas rörelsefrihet till det egna landstingsområdet under tre hela veckor före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och att det inte heller kan anses önskvärt eller lämpligt att pröva varje enskilt fall för utfärdande av betalningsförbindelse. Motionären påpekar att den enskilde rimligtvis är den som bäst kan avgöra om en resa kan och bör företas eller ej och att vad som av landstinget uppfattas som en nöjesresa för den enskilde kan vara en mycket angelägen resa. Motionären anför vidare följande.
SoU 1977/78:13
8 Grunden för utomlänsavtalet synes vara att det inte har någon större betydelse för huvudmannen om vårdkostnaden betalas kontant till ett annat landsting eller i form av vård inom det egna landstinget. Detta torde, enligt min mening, gälla oavsett den enskildes skäl för att utnyttja sjukhusvård utanför det egna landstingsområdet. Den naturligaste lösningen vore alltså att ändra utomlänsavtalet på denna punkt. Regeringen bör hos sjukvårdshuvudmännen väcka frågan. Om denna väg inte är framkomlig, bör möjligheten att utjämna kostnaderna via den allmänna försäkringen prövas.
Vissa bestämmelser m. m.
Skyldigheten att bereda sjukvård
Skyldigheten att bereda sjukvård regleras i 3 § sjukvårdslagen (1962:242). Det åligger landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun att för dem, som är bosatta inom landstingskommunens respektive kommunens område (sjukvårdsområde), ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom. En person anses i regel bosatt på den ort där han är kyrkobokförd.
Enahanda skyldighet som nyss sagts åvilar landstingskommun (varmed här och i det följande även avses kommun som inte tillhör landstingskommun) för dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, då behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande inte utan men kan flyttas till sjukhus där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar över vårdplatser.
Enligt 3 § allmänna läkarinstruktionen (1963:241) åligger det varje läkare - vare sig han är i allmän tjänst eller enskilt utövar läkaryrket - bl. a. att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd fordrar.
Enligt 24 § sjukvårdslagen beslutar - inom ramen för vad landstingets sjukvårdsstyrelse bestämt - vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare om intagning på sjukhus. Beslutanderätten beträffande intagning får överlåtas på annan vid sjukhuset anställd läkare. Stadgandet innebär att det ytterst är sjukvårdsstyrelsen som bestämmer hur sjukhuset eller klinik inom sjukhuset skall utnyttjas. Sjukvårdsstyrelsen kan påverka patientintagningen genom generella direktiv, som preciserar en kliniks uppgifter. Om intagning på sjukhus eller klinik inom sjukhus gäller vidare enligt 25 § sjukvårdslagen bl. a. att på sjukhus eller klinik får intas endast den som är i behov av vård eller observation på sjukhus, att intagning inte får äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför sjukhuset eller kliniken är avsedd, med mindre särskilt trängande omständigheter föreligger, samt att det utan sjukvårdsstyrelsens medgivande på sjukhus ej heller får intas annan än den, för vilken landstingskommunen jämlikt sjukvårdslagen eller enligt avtal har att ombesörja sluten vård.
SoU 1977/78:13
9 Vårdavgift fö r sj u k h us v å rd
Om vårdavgift för sjukhusvård gäller enligt 27 § sjukvårdslagen att den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård. Beträffande vårdavgift, som det enligt lagen om socialhjälp eller barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall emellertid gälla vad i dessa lagar är stadgat.
Den vårdavgift som sjukvårdshuvudmännen numera uttar för sjukhusvård på allmän sal av patient bosatt inom huvudmannens sjukvårdsområde (inomlänspatient) utgör 20 kr. per dag (fr. o. m. den 1 januari 1978 30 kr. per dag), för vilken avgift ersättning utgår från allmänna försäkringen. Vårdavgiften är emellertid obetydlig i förhållande till de faktiska kostnaderna för vården, vilket medför att sjukvårdshuvudmännen till huvudsaklig del finansierar sjukhusvården skattevägen.
För vård av patienter från främmande sjukvårdsområden (utomlänspatienter) debiteras dock avgifter som i allmänhet motsvarar de verkliga driftkostnaderna vilka kan uppgå till avsevärda belopp beroende på specialitet. Vanligen träder emellertid patientens hemlandsting emellan så att patienten inte behöver debiteras högre avgift än 20 kr. per dag, vilken avgift slutligen erläggs av den allmänna försäkringen. Sjukvårdshuvudmännen har träffat särskilt avtal (s. k. utomlänsavtal) om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter, för vilket avtal en redogörelse lämnas i det följande.
Utomlänsavtalet
Gällande utomlänsavtal
Då det inte ansetts skäligt att utomlänspatienter genomgående skall erlägga de höga vårdavgifter som uppstår om sjukvårdshuvudmännens självkostnader läggs till grund för vårdavgifterna, har huvudmännen under årens lopp träffat särskilda överenskommelser, utomlänsavtal, för vård av vissa utomlänspatienter. Gällande utomlänsavtal, 1977 års utomlänsavtal, har träffats mellan Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundets sjukvårdsdelegation. Det har godkänts av samtliga landsting och av Gotlands, Göteborgs och Malmö kommuner. I utomlänsavtalet anges särskilt att huvudmännens skyldighet att ombesörja vård regleras i sjukvårdslagen och påverkas inte av utomlänsavtalet. Utomlänsavtalet innebär att utomlänspatient normalt inte skall behöva erlägga mer i vårdavgift än inomlänspatient på det sjukhus där vård ges, varvid en högre avgift debiteras den sjukvårdshuvudman inom vars område patienten är bosatt. När det gäller förlossningsvård och abort gäller utomlänsavtalet (enligt 11 § punkten 2) till förmån för utomlänspatient vid förtidsbörd samt vid förlossning och abort då sociala eller humanitära skäl prövas föreligga och hemlandstinget i anledning härav utfärdar betalningsförbindelse. Förtidsbörd skall enligt en kommentar till nämnda regel i utomlänsavtalet anses föreligga, när förlossningen äger
SoU 1977/78:13
rum mer än 21 dagar före beräknad tidpunkt. Denna skall styrkas av den läkare eller barnmorska som haft kontrollen av barnaföderskan inom mödravården eller vid motsvarande kontroll hos annan läkare. Till ledning för prövningen huruvida sociala eller särskilda skäl kan anses föreligga hänvisas i kommentaren till avtalsregeln till ett meddelande nr 1 som utfärdats i januari 1975 av det s. k. utomlänsutskottet. Detta utskott utses av parterna i utomlänsavtalet för handläggning av vissa frågor i anslutning till utomlänsavtalet. I fråga om utomlänsavtalets tillämpning på förlossningsvård anförs i nämnda meddelande bl. a. följande.
Vad beträffar förlossningsvård är i första hand att uppmärksamma de s. k. obemärkta barnaföderskorna, som uppsöker främmande sjukhus för att på så sätt uppnå största möjliga sekretess om sin belägenhet. Ett uttryck härför är bl. a. hennes åtgärd att låta kyrkoskriva sig på den främmande orten. Starka humanitära och sociala skäl talar här för en tillämpning av avtalet.
Men även för gifta kvinnor kan ur allmänt humanitära synpunkter hävdas att de skall omfattas av avtalet. Utskottet har härvid beslutat att avtalet skall tillämpas
dels när makar i brist på egen bostad nödgas innebo på olika håll, varvid hustrun efter nedkomsten ej gärna kan vårda barnet i det förhyrda rummet;
dels när makar vistas på främmande ort, utan att där vara i folkbokföringsförordningens mening bosatta, t. ex. vid studier eller tillfällig tjänstgöring; dels när hustrun rest till anhöriga på annan ort, enär mannen på grund av arbete, militärtjänstgöring eller annan därmed jämförbar omständighet måste vistas utom hemorten och därför ej kan vara hustrun behjälplig.
Den tidigare av samtliga berörda huvudmän godkända överenskommelsen att jämväl utgiva ersättning enligt avtalet för obemärkta barnaföderskor vid förlossningsvård på Karolinska sjukhuset gäller alltjämt. Överenskommelsen avser dock icke förlossningspatienter, som är bosatta i Stockholms län.
Beträffande såväl förlossningsvård som abort har, som framgått av det sagda, hemlandstinget att godkänna betalningsansvar för patienten. Hemlandstingets godkännande kan ske antingen i förväg med en efter ansökan av patienten utfärdad förbindelse eller i efterhand sedan hemlandstinget underrättats om vården.
Ändringar beträffande förlossningsvård i utomlänsavtalet för år 1978
Landstingsförbundet har i cirkulär 1977-10-27 (AC 48/77) rekommenderat landstingen samt Gotlands, Göteborgs och Malmö kommuner att godkänna ett nytt utomlänsavtal för tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1978. Ändring har gjorts bl. a. av föreskrifterna beträffande förlossningsvård mot bakgrund av att förbundets kongress i juni i år - med anledning av motioner om utomlänsavtalets tillämpning vid förlossningsvård - uppdragit åt förbundsstyrelsen att ompröva tillämpningsanvisningarna till 11 § punkten 2 i avtalet. Enligt den nya lydelsen av 11 § punkten 2 i utomlänsavtalet skall det
SoU 1977/78:13
tillämpas ”vid förtidsbörd dvs. när förlossningen äger rum mer än 21 dagar före beräknad tidpunkt samt vid förlossning och abort om särskilda skäl föreligger och hemlandstinget utfärdar betalningsförbindelse”. I en kommentar till regeln hänvisas beträffande grunder för bedömning om särskilda skäl föreligger till ett meddelande nr 1 till 1978 års utomlänsavtal. Detta meddelande har ännu inte utfardats men kan beräknas komma att ges samma innebörd som det följande, med vilket den gjorda ändringen i utomlänsavtalet kommenteras i ovannämnda cirkulär.
Hittillsvarande praxis bör som ändringen i avtalstexten anger justeras i vissa avseenden. Det tidigare använda begreppet ”sociala och humanitära skäl” har ersatts med särskilda skäl. Detta därför att man i praxis medgivit betalningsförbindelse i en vidare omfattning än begreppet sociala och humanitära skäl egentligen anger.
Betalningsförbindelse skall alltså kunna utfärdas om särskilda skäl föreligger. Det finns här i princip två olika situationer dels den att den blivande modern tillfälligt - ett par dagar - vistas utanför det egna sjukvårdsområdet inom 21 dagar före beräknad tidpunkt för förlossning samt dels den att den blivande modern vistas inom främmande sjukvårdsområde i avsikt att där föda sitt barn.
Den först nämnda situationen gäller fall där vistelsen utanför det egna sjukvårdsområdet är av tillfällig natur antingen så att den blivande mamman är bortrest när 21-dagarsregeln träder in men beräknas återkomma i god tid före beräknad förlossningsdag eller så att hon gör en kortvarig resa inom de 21 dagarna men likaledes beräknas vara på hemorten i god tid före beräknad förlossningsdag. Förutsättningen för att betalningsförbindelse skall utfärdas i dessa fall är att särskilda skäl föreligger - exempelvis yrkesarbetande kvinna som har ett tillfälligt tjänsteuppdrag på annan ort eller en studerande som genomgår kurs eller tentamen på ort inom främmande sjukvårdsområde. Även i andra liknande fall skall betalningsförbindelse kunna utfärdas. Det kan gälla rent personliga angelägenheter av stor betydelse för den gravida kvinnan - exempelvis ett kort besök hos nära anhörig som är svårt sjuk, stor högtidsdag inom familjen eller liknande. Ju närmare beräknad förlossningsdag resan skall företas desto starkare motiv bör krävas för att betalningsförbindelse skall utfärdas. För resa inom 10 dagar före beräknad förlossningsdag bör normalt inte betalningsförbindelse utfärdas.
Den andra situationen är att den blivande mamman har för avsikt eller i varje fall önskar föda sitt barn vid sjukhus utanför det egna sjukvårdsområdet. Här skall hittills gällande principer vara vägledande. En blivande moder ska alltså genom betalningsförbindelse beredas möjlighet att vistas inom främmande sjukvårdsområde och söka förlossningsvård vid främmande sjukhus om hon på hemorten saknar anhörig/närstående som hjälp och stöd eller om hon har bristfälliga bostadsförhållanden. Betalningsförbindelse skall sålunda efter prövning kunna utfärdas bl. a. i följande fall:
a) Kvinna som önskar föda sitt barn utan att detta uppmärksammas på hemorten - dvs. i ett tidigt skede av graviditeten lämnar hemorten och inte avser att återkomma förrän efter förlossningen. Även om denna situation numer är mindre vanlig bör möjligheten kvarstå tills vidare.
b) Kvinna som på grund av mycket bristfällliga botadsförhållanden inte lämpligen kan vårda sitt barn där utan tillfälligt i samband med förlossningen vistas hos anhöriga på ort inom annat sjukvårdsområde.
SoU 1977/78:13
c) Kvinna som på grund av att hon själv eller med henne sammanboende man studerar eller har ett tidsbegränsat arbetsuppdrag under en längre tid vistas på annan ort än där hon är kyrkskriven.
d) Kvinna som inför förlossningen är i behov av stöd och hjälp men som på bosättningsorten saknar anhörig eller annan närstående och därför önskar resa till anhörig eller närstående på annan ort.
Vad här angetts är vissa typsituationer där det är motiverat att hemlandstinget ersätter förlossningsvården. Även i andra liknande fall bör efter särskild prövning betalningsförbindelse kunna utfärdas. En vanlig situation är att en gravid kvinna önskar tillbringa den sista tiden före förlossningen på sitt sommarställe utanför det egna sjukvårdsområdet. 1 normalfallet är detta - med hänsyn till framför allt kapacitetsinskränkningar under semestertider - inte ett sådant särskilt skäl att betalningsförbindelse bör utfärdas. Enstaka undantag kan dock tänkas, exempelvis en gravid kvinna som har minderåriga barn vilka - om hemlandstinget inte gör betalningsutfästelse - blir tvungna att tillbringa en stor del av sommaren i stadsmiljö. En förutsättning här är att mottagande sjukhus meddelat att man har möjlighet att ta emot den blivande mamman. En sådan planering av förlossningsvård vid främmande sjukhus bör i den mån det är möjligt ske i samtliga de fall som här angivits. Det bör dock noteras att betalningsförbindelse även kan utfärdas i efterhand.
Viss utredning
Den i det föregående nämnda hälso- och sjukvårdsutredningen skall som grundval för sitt arbete med att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården föra en målsättningsdiskussion vilken skall ha som utgångspunkt att alla som bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor.
Tidigare riksdagsbehandling
Riksdagen behandlade under 1975/76 års riksmöte en motion som var likartad med motionen 1976/77:98. På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1975/76:47 avslog riksdagen motionen. Utskottet - som samtidigt behandlade bl. a. en motion om sjukvård utanför eget sjukvårdsområde - framhöll att sjukvårdslagstiftningen bygger på principen att huvudmännen skall ha ett långtgående ansvar för den offentliga sjukvården och att det är av stor vikt att det finns en omfattande kommunal självstyrelse på området, varför samarbetet mellan huvudmännen bör bygga på frivilliga överenskommelser mellan dessa. Utskottet påpekade att, såvitt utskottet kunde bedöma, den nuvarande avgränsningen av huvudmännens vårdskyldighet inte hade lett till nackdelar som påkallade något riksdagens initiativ. Utskottet erinrade vidare om innehållet i direktiven för hälso- och sjukvårdsutredningen samt tilläde beträffande den motion som var likartad med motionen 1976/77: 98 att förlossningsvården tillhör en vårdsektor, där bl. a. omfattande organisatorisk planering erfordras, varför det var förståeligt att huvudmännen ansett en viss restriktivitet vara nödvändig vid avgränsningen av de förlossningsfall som skall omfattas av utomlänsavtalet.
SoU 1977/78:13
13 Utskottet
I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om mödrahälsovården och förlossningsvården.
Mödrahälsovården m. m.
I motionen 1976/77:719 av Inga Lantz m. fl. (vpk)begärs bl. a. att riksdagen skall uttala att samtliga gravida kvinnor genom mödrahälsovården bör få genomgå kurs i psykoprofylaxmetoden för smärtlindring vid förlossning (yrkandet 6).
I motionen 1976/77:732 av Lars Werner m. fl. (vpk) påpekas att mödrahälsovården f. n. är ensidigt somatiskt inriktad och bara tar hand om kvinnorna ur kroppsligt medicinsk synvinkel. Motionärerna anser att mödrahälsovården måste kunna ge såväl en somatisk som en psykisk och social vård och begär att riksdagen skall uttala att mödrahälsovården borges ökad beredskap för att ge kvinnor psykisk och social hjälp, att personaltätheten bör ökas så att utrymme finns för samtal mellan läkare och gravida kvinnor och mellan barnmorskor och gravida kvinnor samt att psykologtjänster bör inrättas på varje mödravårdscentral och förlossningsavdelning. Motionärerna påpekar vidare bl. a. att de svåra psykiska problemen är vanligast bland de kvinnor vilkas graviditet är oplanerad och begär mot denna bakgrund att riksdagen skall uttala att ökade resurser bör anslås till upplysningsverksamhet om kontraceptiva metoder i syfte att eliminera oönskade graviditeter.
Mödrahälsovården har enligt ett av socialstyrelsen år 1969 fastställt normalreglemente för mödra- och barnhälsovården (MF 1969:39) till uppgift att genom hälsovårdande verksamhet i såväl fysiskt som psykiskt hänseende förebygga uppkomsten av sjukdomar och insufficienstillstånd hos blivande och nyblivna mödrar. Mödrahälsovården bedrivs vid mödravårdscentraler och omfattar dels vård av kvinnan under havandeskapet (förvård), vård av den nyförlösta kvinnan under tiden närmast efter förlossningen (eftervård) samt preventivmedelsrådgivning. Verksamheten med preventivmedelsrådgivning avser inte enbart blivande och nyblivna mödrar utan det förutsattes i samband med att statsmakterna år 1974 fattade beslut om ökade satsningar på preventivmedelsrådgivning (prop. 1974:70, SoU 1974:21, rskr 1974:268) att preventivmedelsrådgivningen även för andra grupper skulle ha sin organisatoriska förankring i mödrahälsovården.
I likhet med vad utskottet (SoU 1976/77:6) gjorde i fjol vid behandlingen av motionsyrkanden om undervisning i psykoprofylaxmetoden för gravida kvinnor genom mödrahälsovården och om åtgärder - likartade dem i motionen 1976/77:732 föreslagna - för att ge mödrahälsovården även ett psykologiskt och socialt innehåll får utskottet hänvisa till att det inom socialstyrelsen bedrivs ett utredningsarbete om mödrahälsovårdens innehåll
SoU 1977/78:13
och organisation. Vid detta arbete behandlas det medicinska, det psykologiska och det sociala vårdinnehållet i mödrahälsovården. Vidare vill utskottet erinra om att frågan om att knyta föräldrautbildning och föräldrainformation till mödrahälsovården prövas av barnomsorgsgruppen (S 1973:07). Socialstyrelsens utredningsarbete om mödrahälsovården, som även omfattar överväganden om preventivmedelsrådgivningen, har samordnats med ett utredningsarbete inom myndigheten om barnhälsovården. Detta utredningsarbete beräknas bli slutfört under våren 1978. Barnomsorgsgruppen beräknas i början av år 1978 redovisa resultatet av ovannämnt utredningsarbete om föräldrautbildning m. m. Med hänsyn till att utredningsarbetet om de frågor som tas upp i motionen 1976/77:719 i här aktuell del och motionen 1976/ 77:732 befinner sig i sitt slutskede påkallar enligt utskottets mening motionsyrkandena inte någon åtgärd av riksdagen. Då det gäller frågan om utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen hänvisar utskottet också till betänkandet SoU 1977/78:12, vilket avges samtidigt med förevarande betänkande.
Smärtlindring vid förlossning
I samband med riksdagsbehandlingen år 1971 av motioner om smärtlindring vid förlossning uttalade riksdagen på förslag av socialutskottet (SoU 1971:40) att smärtlindring vid förlossning är ett rimligt krav som varje kvinna som så önskar skall fl uppfyllt. I nämnda betänkande diskuterades relativt ingående de problem som lade hinder i vägen för att man skulle nå det uppställda målet och de åtgärder som från samhällets sida borde vidtas härvidlag. Härefter har under åren 1974, 1975 och 1976 under den allmänna motionstiden väckts motioner rörande förlossningsvården i vilka med vissa inbördes avvikelser framställts yrkanden vilka tagit sikte på frågan hur 1971 års uttalande skall förverkligas. Utskottet som gjorde 1976 års motioner till föremål för remissbehandling anförde med anledning av dessa motioner i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1976/77:6 bl. a. att en rad åtgärder vidtagits i syfte att 1971 års riksdagsuttalande skall få effekt och att klara förbättringar i fråga om möjligheterna för kvinnor att få smärtlindring vid förlossning också kommit till stånd. Samtidigt måste det konstateras, anförde utskottet vidare, att det krävs fortsatta, intensiva insatser för att det mål som ställdes upp 1971 skall nås så snabbt som möjligt. Utskottet förutsatte att man vid tilldelningen av läkartjänster liksom vid fördelningen av resurser på sjukvårdsområdet beaktar 1971 års riksdagsuttalande. Det borde enligt utskottet vara en angelägen uppgift för socialstyrelsen att kontinuerligt
$
inhämta, sammanställa och redovisa uppgifter om utvecklingen inom de olika landstingsområdena då det gäller resurserna för smärtlindring vid förlossning samt att informera sjukvårdshuvudmännen om de ytterligare insatser som enligt socialstyrelsens mening behöver göras för att 1971 års riksdagsuttalande skall förverkligas.
SoU 1977/78:13
15 I motionen 1976/77:719 av Inga Lantz m. fl. (vpk) begärs att riksdagen skall uttala vissa krav som syftar till att öka möjligheterna till smärtlindring vid förlossning (yrkandena 1-5 och 7) samt att riksdagen skall kräva att en samlad översyn företas över erforderliga initiativ för att riksdagens principbeslut från 1971 skall kunna förverkligas (yrkandet 8). I motionen 1976/77:1116 av Daniel Tarschys (fp) begärs att socialstyrelsen skall fä i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som vidtagits med anledning av de uttalanden om smärtlindring vid förlossning som gjordes i utskottets ovannämnda betänkande SoU 1976/77:6.
Mot bakgrund av bl. a. utskottets uttalanden i betänkandet SoU 1976/77:6 har regeringen genom beslut i mars i år uppdragit åt socialstyrelsen att kontinuerligt inhämta, sammanställa och redovisa uppgifter om utvecklingen och planerna inom de olika sjukvårdsområdena i fråga om resurser för smärtlindring vid förlossning, att följa forskningen inom området och fortlöpande informera sjukvårdshuvudmännen om nya rön och hur de kan förverkligas i det praktiska sjukvårdsarbetet samt att jämväl i övrigt beakta vad utskottet anfört i nämnda betänkande. Enligt vad utskottet inhämtat avser socialstyrelsen att i december i år avge en första redovisning med anledning av nämnda uppdrag.
Siffermaterial, som utskottet redovisat i ett föregående avsnitt (s. 7), visar att andelen kvinnor som erhåller smärtlindring med de mest effektiva metoderna - epiduralanestesi och paracervikalblockad - fortlöpande ökar men att denna andel fortfarande är liten. Om man emellertid räknade samman andelen kvinnor som förlösts genom kejsarsnitt, vilket sker vid narkos, eller som erhållit smärtlindring genom pudendusblockad, vilken ger smärtlindring i slutskedet av förlossningen, visar siffermaterialet att numera närmare 85 % av kvinnorna erhåller smärtlindring med metoder som anses verkningsfulla. Motsvarande siffror år 1973 torde ha varit ca 43-44 %.
Den ökning av verksamheten med smärtlindring vid förlossning som nämnda siffermaterial utvisar tar utskottet till intäkt för att sjukvårdshuvudmännen gör särskilda insatser för att det år 1971 uppställda målet skall nås. Med hänsyn härtill och till den uppföljning av verksamheten med smärtlindring vid förlossning som i enlighet med regeringens ovannämnda uppdrag sker inom socialstyrelsen anser utskottet att motionen 1976/77:719 i här aktuella delar och motionen 1976/77:1116 inte påkallar någon åtgärd av riksdagen.
Förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet
Sjukvårdshuvudmännen har genom s. k. utomlänsavtal reglerat frågan om ersättning mellan dem för vård som lämnas patient som är bosatt inom annan huvudmans sjukvårdsområde (s. k. utomlänspatient). Om den vård som lämnas omfattas av utomlänsavtal innebär detta för patienten att han inte behöver erlägga högre vårdavgift än den som tas ut av patient som är bosatt
SoU 1977/78:13
inom den vårdgivande huvudmannens sjukvårdsområde (inomlänspatient). Hemlandstinget svarar för den helt dominerande delen av vårdkostnaden, nämligen den kostnad som inte täcks av patientens vårdavgift. Det nuvarande utomlänsavtalet - 1977 års utomlänsavtal - gäller i fråga om förlossningsvård till förmån för utomlänspatient vid förtidsbörd om förlossningen äger rum mer än 21 dagar före beräknad tidpunkt samt vid förlossning då sociala eller humanitära skäl föreligger och hemlandstinget i anledning härav utfardar betalningsförbindelse.
I motionen 1976/77:98 av Karl Bengtsson (fp) påpekas med anledning av ovannämnda regler om förlossningsvård i utomlänsavtalet bl. a. att det är otidsenligt att begränsa de gravida kvinnornas rörelsefrihet till det egna landstingsområdet under så lång tid som tre veckor före den beräknade tidpunkten för nedkomsten samt att det inte kan anses önskvärt eller lämpligt att pröva varje enskilt fall för utfärdande av betalningsförbindelse. Motionären begära» det skall finnas ökade möjligheter till förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet och påpekar att den naturligaste lösningen därvid vore att ändra utomlänsavtalet samt att en annan möjlighet vore att utjämna kostnaderna via den allmänna försäkringen.
Utskottet hyser förståelse för motionens syfte. I likhet med vad utskottet gjorde i betänkandet SoU 1975/76:47 vid behandlingen av en likartad motion
- vilken riksdagen på förslag av utskottet avslog - vill utskottet emellertid framhålla att utomlänsavtalet måste ses mot bakgrund av att sjukvårdslagstiftningen ger sjukvårdshuvudmännen ett långtgående ansvar för den offentliga sjukvården, att det är viktigt att det råder en omfattande kommunal självstyrelse på området och att det därför måste få ankomma på sjukvårdshuvudmännen att själva närmare bestämma innehållet i samarbetet mellan dem.
Då det för förlossningsvården bl. a. krävs en omfattande organisatorisk planering, är det förståeligt att sjukvårdshuvudmännen kommit överens om vissa begränsningar t det ekonomiska ansvaret för utomlänsvård inom vårdområdet. 1 ett utomlänsavtal för år 1978, som Landstingsförbundet rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att godkänna, har ändringar gjorts i reglerna om förlossningsvård. Ändringarna har föranletts av beslut av Landstingsförbundets kongress i juni i år över motioner till kongressen. Ändringarna, som jämte kommentarer redovisats i ett föregående avsnitt (s. 10-12), innebär att sjukvårdshuvudmännen i ökad utsträckning blir ersättningsskyldiga för förlossningsvård som lämnas utomlänspatient. I förhållande till de regler, som gällde vid tidpunkten för motionens väckande, kommer således fr. o. m. årsskiftet att gälla regler för förlossningsvård utom det egna länet som ger möjlighet till utomlänsersättning i ett ökat antal fall. Utskottet hyser förhoppningen att de nya reglerna - i likhet med vad som varit fallet vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna - kommer att få en generös tillämpning av sjukvårdshuvudmännen.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motionen 1976/77:98 inte
SoU 1977/78:13
bör föranleda någon åtgärd av riksdagen.
Utskottet hemställer
1. beträffande kurs i psykoprofylaxmetoden inom mödrahälsovården att riksdagen avslår motionen 1976/77:719 (yrkandet 6),
2. beträffande mödrahälsovårdens innehåll m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77:732,
3. beträffande vissa åtgärder för smärtlindring vid förlossning m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77:719 (yrkandena 1-5 samt 7 och 8),
4. beträffande visst uppdrag åt socialstyrelsen avseende smärtlindring vid förlossning att riksdagen avslår motionen 1976/ 77:1116,
5. beträffande förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet att riksdagen avslår motionen 1976/77:98.
Stockholm den 1 december 1977
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: Göran Karlsson (s). Erik Larsson (c), Nils Carlshamre (m), Evert Svensson (s), Karin Andersson (c), Bengt Bengtsson (c)*, Ivar Nordberg (s), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp), Ulla Tillander (c), Stig Alftin (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m). Lena Öhrsvik (s)*, Iris Mårtensson (s) och Margot Håkansson (fp)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
beträffande förlossningsvård utanför del egna sjukvårdsområdet (punkten 5 i hemställan) av Kersti Swartz (fp), Gunnar Biörck i Värmdö (m) och Margot Håkansson (fp) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 16 med ”Utskottet hyser” och slutar på s. 17 med "av riksdagen” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en generös inställning bör råda när det gäller förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet. De skäl kvinnan anger för att förlossning inte kommit att äga rum på sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet bör godtas, om de inte är orimliga. Med anledning av beslut av
SoU 1977/78:13
18 Landstingsförbundets kongress i juni i år över motioner till kongressen har i ett utomlänsavtal för år 1978, som Landstingsförbundet rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att godkänna, visserligen gjorts vissa ändringar i reglerna om förlossningsvård, vilka innebär att sjukvårdshuvudmännen i ökad utsträckning blir ersättningsskyldiga för förlossningsvård som lämnas utomlänspatient. Reglerna i det nya utomlänsavtalet innebäremellertid att de gravida kvinnornas möjligheter till resa eller vistelse utanför hemorten fortfarande begränsas. Med hänsyn härtill bör regeringen enligt utskottets mening hos sjukvårdshuvudmännen väcka frågan om slopande av de regler som innebär begränsning i möjligheten till förlossningsvård mot inomlänsavgift utanför det egna sjukvårdsområdet. Om denna väg inte är framkomlig för att syftet med motionen 1976/77:98 skall kunna tillgodoses bör frågan om att utjämna kostnaderna för förlossningsvård genom den allmänna försäkringen prövas.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1976/77:98 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet att riksdagen med anledning av motionen 1976/77:98 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
GOTAB 55974 Stockholm 1976