Med anledning av motion om en ny internationell konvention rörande arbetstiden

SoU 1977/78:14

Socialutskottets betänkande 1977/78:14

med anledning av motion om en ny internationell konvention rörande arbetstiden

Motionen

I motionen 1976/77:190 av Knut Johansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar begära att den svenska regeringen, i samråd med övriga nordiska länders regeringar, verkar för att frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden aktualiseras inom ILO.

ILO (International Labour Organisation - internationella arbetsorganisationen) ILO

(internationella arbetsorganisationen) är FN:s organ för socialpolitik och arbetsmarknadsfrågor. Organisationen har till skillnad från andra mellanstatliga organisationer en trepartsstruktur, dvs. inom ILO deltar inte bara företrädare för regeringarna utan också representanter för arbetsgivare och arbetstagare i de olika styrningsorganen.

ILO grundades år 1919. Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde Sverige som medlem av organisationen. Fr. o. m. år 1946 är ILO ett av Förenta nationernas fackorgan. Den 1 juli 1977 var antalet medlemsstater 135 och är nu efter USA:s utträde i början av november 134.

Organisationens huvudprinciper och socialpolitiska principprogram innefattas i dess nu gällande stadga (konstitution), som antogs den 19 september 1946, och en vid stadgan fogad bilaga, den s. k. Philadelphiadeklarationen, som antogs år 1944.

ILO:s program förverkligas dels genom antagandet av internationella överenskommelser som är avsedda att reglera arbetsförhållanden och sociala villkor i medlemsstaterna, dels genom att ILO utarbetar och genomför program för tekniskt bistånd för utvecklingsländer. Beslut om nyssnämnda normer får i regel formen av en internationell konvention, avsedd att ratificeras av ILO:s medlemmar, eller en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller på annat sätt men utan den bindande karaktär som tillkommer en ratificerad konvention. Andra av ILO fattade beslut, som är av mindre räckvidd eller väsentligen av formell natur, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, ges vanligen formen av en resolution.

Tillkomsten och genomförandet av en konvention eller rekommendation sker i korthet enligt följande.

Efter omfattande förberedelser framläggs ett utkast till konvention eller rekommendation inför organisationens beslutande församling, internatio 1

Riksdagen 1977/78. 12 sami. A'r 14

SoU 1977/78:14

nella arbetskonferensen. En sådan konferens sammanträder normalt i juni varje år. Konferensen underkastar förslaget en detaljerad granskning. För att det skall godtas fordras två tredjedels majoritet i konferensen. Sedan konventionen eller rekommendationen antagits av konferensen skall varje medlemsstats regering inom ett år (undantagsvis arton månader) underställa vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) denna för lagstiftning eller andra åtgärder.

Medlemsstaterna blir inte automatiskt bundna av konventioner som arbetskonferensen antagit. Om en medlemsstat vill ansluta sig till en viss konvention sker detta genom en ratifikation, varigenom medlemsstaten godtar konventionens bestämmelser och förpliktar sig att - i den mån så inte redan skett - genomföra motsvarande regler i sin lagstiftning.

Rekommendationerna utgör till medlemsstaterna riktade uppmaningar att vid utformning av lagstiftning och praxis följa rekommendationernas anvisningar. Rekommendationerna ratificeras inte.

Medlemsstaterna är skyldiga att genom rapporter underrätta ILO om vad staten har gjort för att uppfylla bestämmelserna i en av staten ratificerad konvention, skälen till att vissa konventioner inte ratificerats och hur staten anpassat sin lagstiftning och praxis till rekommendationerna.

ILO har hittills antagit 149 konventioner och 157 rekommendationer.

Behandlingen av arbetstidsfrågor inom ILO

ILO har genom åren antagit ett stort antal konventioner om arbetstiden, såväl generella som speciella (gällande viss bransch eller liknande). Den första konvention som över huvud taget antogs av ILO var 1919 års konvention (nr 1) om begränsning av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar om dagen och fyrtioåtta timmar i veckan. Därefter har arbetstidsfrågor många gånger stått på arbetskonferensens dagordning.

Den mest kända av ILO:s arbetstidskonventioner torde vara den år 1935 antagna konventionen (nr 47) om arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan. Konventionen är en principkonvention, som inte i och för sig kan omsättas i lagstiftning. Den är avsedd att utgöra en ram för en serie av specialkonventioner för olika industrier. I specialkonventionema skall den allmänna principen om 40 timmars arbetsvecka i detalj genomföras under hänsynstagande till särskilda förhållanden inom vaije industri. I ingressen till konventionen anförs som motivering till densamma att arbetslösheten fått avsevärd utsträckning och varaktighet samt att det är önskvärt att arbetarna såvitt möjligt bereds tillfälle fl del av de förmåner som härflyter ur den snabba tekniska utveckling som kännetecknar den moderna industrin. Ratifikation av konventionen innebär att medlemsstaten förklarar sig gilla dels principen om 40-timmarsveckan, tillämpad på sådant sätt att den inte medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå, dels vidtagande eller främjande av åtgärder som kan anses ägnade att leda till detta mål. Däijämte förbinder sig medlems -

Sol) 1977/78:14

staten att i enlighet med detaljföreskrifter, som kan komma att meddelas i särskilda konventioner som ratificeras av staten, tillämpa nämnda princip på olika slag av sysselsättningar.

Konventionen har uppnått en mycket begränsad formell anslutning, nämligen fem ratifikationer (Australien, Nya Zeeland, Sovjetunionen, Ukraina och Vitryssland). Det kan nämnas att i tillägg till konventionen har antagits konventioner om arbetstid inom bestämda näringsgrenar. Också dessa konventioner har fött en mycket begränsad anslutning bland medlemsstaterna.

Sverige har inte ratificerat konventionen (nr 1) om 48-timmarsvecka eller konventionen (nr 47) om 40-timmarsvecka. Frågan om ratifikation av ILOkonventionen nr 47 togs upp senast av ILO-kommittén år 1970. Kommittén kom till slutsatsen att det för det dåvarande inte var möjligt att föreslå ratifikation av konventionen. Frågan borde emellertid tas upp av kommittén till förnyat övervägande sedan lämplig tid förflutit efter det att 1970 års arbetstidslag börjat tillämpas i full utsträckning. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1971.

Arbetstidsfrågor har även diskuterats inom ILO på 1960-talet. År 1962 antogs rekommendationen nr 116 om förkortning av arbetstiden. Rekommendationen antogs först efter behandling på tre arbetskonferenser, eftersom den under det andra året (1961) inte fick tillräckligt stöd vid konferensen.

I detta sammanhang bör även nämnas att en expertgrupp inom ILO i en nyligen publicerad rapport om den stigande arbetslösheten i Europa rekommenderat regeringarna och arbetsmarknadens parter i Europas industriländer att lösa sysselsättningsproblemen genom en förkortning av arbetstiden, t. ex. genom införande av fyradagarsvecka eller genom utökning av antalet deltidsarbeten.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om Sveriges anslutning till ILO-konventionen nr 47 om 40 timmars arbetsvecka behandlades av andra lagutskottet i betänkandet 2LU 1936:19. Utskottet uttalade därvid bl. a. att ratificering av en konvention om 40- timmarsvecka knappast överensstämde med den omständigheten, att vårt land ännu inte ansett sig kunna biträda den år 1919 antagna konventionen nr 1 om 48-timmarsvecka. Ett godkännande av 40-timmarskonventionen skulle, enligt utskottets mening, även på ett annat område medföra en alltför stor motsats mellan teori och praktik - en reglering efter helt andra linjer hade nämligen ifrågasatts beträffande den tillämnade lagstiftningen angående arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel. Någon utredning om de samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska följderna av införande i svenskt näringsliv av 40 timmars arbetsvecka hade ej åvägabragts. Utskottet avstyrkte ratifikation av konventionen, och riksdagen följde utskottets förslag.

1* Riksdagen 1977/78. 12 samt. Nr 14

SoU 1977/78:14

4 Rekommendationen nr 116 om förkortning av arbetstiden behandlades av andra lagutskottet i betänkandet 2LU 1963:9. Utskottet ansåg i likhet med departementschefen och ILO-kommittén att rekommendationen inte borde föranleda några särskilda åtgärder från svensk sida.

Socialutskottet har årligen och senast i våras behandlat motioner vari yrkats generell förkortning av arbetstiden. Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1976/77:30 att det råder enighet mellan löntagarorganisationerna och regeringen om att det långsiktiga målet på arbetstidsområdet är en 30 timmars arbetsvecka som skall uppnås genom förkortning av den dagliga arbetstiden. I betänkandet framhölls vidare att det råder en långtgående enighet om att det i första hand är arbetsmarknadens parter som har att avgöra hur och i vilken takt reformeringen av arbetstiden skall ske. Genom representationen i delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) har arbetsmarknadens parter också möjlighet att få de frågor belysta som de anser relevanta för att kunna göra denna bedömning. Utskottet anförde avslutningsvis att det mot bakgrund av långtidsutredningens bedömning och den bedömning av vårt samhällsekonomiska läge som gjorts i kompletteringspropositionen (prop. 1976/77:150) var uppenbart att en så resurskrävande reform som en allmän arbetstidsförkortning av den storleksordning motionärerna förespråkade (7 timmars arbetsdag under år 1977 och 6 timmars arbetsdag senast år 1980) inte kunde genomföras under de närmaste åren utan att det blev en fråga på betydligt längre sikt.

I nämnda betänkande (s. 4-5) lämnas även en redogörelse för tillsättandet av DELFA samt för dess direktiv och pågående verksamhet.

Medlemsförslag i Nordiska rådet

Ett medlemsförslag om en ny internationell konvention om arbetstiden har den 28 mars 1977 väckts i Nordiska rådet av bl. a. de svenska medlemmarna Knut Johansson (s) och Olof Palme (s). 1 medlemsförslaget hemställs att Nordiska rådet beslutar rekommendera regeringarna i de nordiska länderna att verka för att frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden aktualiseras inom ILO. Motiveringen i medlemsförslaget överensstämmer med motiveringen i motionen 1976/77:190. Medlemsförslaget har hänvisats till Nordiska rådets social- och miljöutskott och har genom dess försorg remitterats till ett stort antal myndigheter och organisationer i de nordiska länderna. Remissutfallet kan i korthet anges på så sätt att medlemsförslaget tillstyrks av arbetstagarorganisationerna, arbetarskyddsmyndigheterna ställer sig positiva till förslaget, medan arbetsgivarorganisationerna avstyrker bifall.

ILO-kommittén, som hörts över förslaget, anför bl. a. följande.

Det remitterade medlemsförslaget syftar till att regeringarna i de nordiska länderna inom ILO skall aktualisera frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden. ILO-kommittén vill erinra om att antagande av en ILOkonvention normalt kräver en tvåårsbehandling av arbetskonferensen.

SoU 1977/78:14

5 Dennas dagordning begränsas vanligen till ett litet antal ämnen (två nya ämnen per år) och fastställs av ILO:s styrelse mycket lång tid i förväg. Sålunda fastställer styrelsen i november 1977 dagordningen för 1979 års konferens, och valet av nya ämnen kommer att ske från en lista med ämnen i vilka föreskrivna s. k. law and practice reports föreligger. Listan upptar inget generellt arbetstidsämne. Närmast arbetstidsproblematiken ligger ett föreslaget ämne om deltidssysselsättning. Härav följer att frågan om antagande eller revision av en arbetstidskonvention kan tas upp tidigast år 1980 och leda till beslut tidigast år 1981.

ILO-kommittén, som själv är ett trepartiskt sammansatt organ, vill fästa Nordiska rådets uppmärksamhet vid ILO:s trepartsstruktur. 1 ILO-arbetet deltar som självständiga och oberoende parter företrädare för regeringar, arbetsgivare och arbetstagare. En eller flera företrädare representerande en eller flera av de tre parterna kan fritt ta initiativ av det slag som föreslås i den text varöver kommittén har att yttra sig. I det här fallet syftar förslaget till ett regeringsinitiativ. För att ett sådant skall bli framgångsrikt i ILO:s styrelse krävs i regel stöd också från arbetsgivar- och arbetstagargrupperna. Enligt kommitténs uppfattning bör möjligheterna att vinna sådant stöd sonderas på ett tidigt stadium. Kommittén finnér inget hinder föreligga för närmare sondering hos parterna om intresset för en revision av konventionen nr 47.

Enligt vad utskottet inhämtat har ILO:s styrelse numera beslutat att på dagordningen för 1979 års arbetskonferens ta upp endast ett nytt ämne, nämligen ”Older workers”.

Social- och miljöutskottet tar ställning till medlemsförslaget under december månad, och Nordiska rådet behandlar frågan vid sitt sammanträde i februari 1978.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO, SACO/SR och SAF.

Motionsyrkandet tillstyrks av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, LO, TCO och SACO/SR. Landstingsförbundet förklarar att förbundet inte har några invändningar emot motionsyrkandet. Svenska kommunförbundet finnér det vara tveksamt om det nu finns anledning att vidta de åtgärder som föreslås i motionen. SAF avstyrker motionen.

Remissinstanserna framhåller allmänt att frågan om en förkortning av veckoarbetstiden till 30 timmar är en reform på lång sikt. Vidare betonas att det är parterna på arbetsmarknaden som skall avgöra i vilken takt och på vilket sätt en arbetstidsförkortning skall genomföras.

Särskilda synpunkter i övrigt som förs fram av remissinstanserna redovisas i det följande.

Socialstyrelsen anför att styrelsen har en positiv inställning till arbetstidsförkortning men vill starkt understryka behovet av noggranna analyser och

SoU 1977/78:14

studier av effekterna för bl. a. vårdområdet. Som positiv faktor framhåller styrelsen möjligheterna till ett förändrat familjemönster, som bl. a. skulle innebära förändring av mans- och kvinnoroller. Socialstyrelsen anför vidare följande.

Ett motiv för arbetstidsförkortning, som inte särskilt ofta framhålles, är möjligheterna att skapa fler arbetstillfällen eller rättare sagt möjlighet att bättre fördela arbetstillfällen. Vad arbetslöshet innebär i form av identitetsförlust och sociala påfrestningar med åtföljande socialhjälpsbehov kan inte nog understrykas.

Styrelsen finner således att det är motiverat att aktualisera frågan om ny ILO-konvention om arbetstiden men förutsätter därvid att riktlinjer för den framtida arbetstidsreformen dras upp på grundval av så noggranna analyser som möjligt av de tänkbara effekterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att utredningsverksamheten i de nordiska länderna beträffande konsekvenserna av en större arbetstidsförkortning i möjligaste mån bör samordnas. En sådan samordning skulle enligt styrelsens mening även bidra till att skapa förutsättningar för en harmonisering av den nordiska arbetsmarknaden även i detta avseende.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att frågan om en arbetstidsförkortning inte primärt är en arbetarskyddsfråga. Allmänna arbetstidslagen har i mycket förlorat karaktären av skyddslagstiftning och övergått till att bli ett regelsystem som anger vad som enligt allmänt accepterad uppfattning skall gälla som maximinorm för arbetstidens längd. Förkortningen av arbetstiden bör enligt styrelsens mening i stället grundas på individens val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden.

Även Svenska kommunförbundet betonar att skyddsaspekter inte längre kan anses aktuella när det gäller frågan om arbetstidens längd. Förbundet pekar på den konfliktsituation som finns mellan bemanningsproblem beträffande sjuk- och hälsovård samt social service inklusive barnomsorg å ena sidan och medborgarnas alltmer ökade krav på service å andra sidan. Förbundet anför vidare.

Arbetstids- och bemanningsproblem på den kommunala arbetsmarknaden synes f. n. och möjligen även på sikt vara dominerade av dels å ena sidan att söka tillskapa möjligheter till nedsättning av arbetstid i samband med delpension, dels å andra sidan att söka uppnå ökade möjligheter till deltidsanställningar och/eller öka sysselsättningsgraden i de redan befintliga anställningarna av denna typ. Åtgärder av denna typ representerar i princip en önskvärd flexibilitet ur sysselsättningssynpunkt.

Den flexibilitet mellan arbete, fritid och utbildning, som en ny ILOkonvention om arbetstidens längd skulle ge ett stöd för, finnér styrelsen sammanfattningsvis dels redan aktuell och delvis förverkligad på den svenska arbetsmarknaden, dels i princip hemmahörande under arbetsmarknadens parters domvärjo; parter vars agerande och kompetens successivt stärks bl. a. genom ILO:s arbete. Även om det i motionen betonas att förverkligandet av en reform av den art och omfattning som en 30-timmars

SoU 1977/78:14

arbetsvecka innebär ligger långt fram i tiden finnér styrelsen det därför vara tveksamt om det nu finns anledning att vidtaga de åtgärder som föreslås i motionen.

Landstingsförbundet anför att ett alltför snabbt genomförande av en arbetstidsförkortning till 30 timmar per vecka skulle allvarligt försvåra eller t. o. m. göra det omöjligt för landstingen att fullgöra sina sjukvårdspolitiska skyldigheter och ambitioner. Förbundet framhåller att personalbristen är mycket stor redan i dag inom vissa yrkesgrupper.

LO utgår från att regeringen samråder med arbetsmarknadens parter om hur frågan lämpligen bör aktualiseras inom ILO.

TCO hänvisar till den av 1976 års TCO-kongress antagna rapporten ”Arbetstid - förslag till reformer”, i vilken framhålls vikten av en arbetstidsförkortning för alla med det långsiktiga målet 30 timmar per vecka och 6 timmar per dag. TCO anför vidare.

Huvudmålsättningen i arbetstidsfrågan bör vara en generell förkortning av den dagliga arbetstiden till 6 timmar, men för vissa arbetstagare, exempelvis för dem som är bundna till arbetsplatsen också under fritiden, för vissa skiftarbetande och för dem som är sysselsatta i arbete utanför hemorten, kan en annan utläggning av en arbetstidsförkortning vara starkt motiverad. Dessa grupper kan ha större nytta av en förkortning som läggs ut i form av flera fridagar eller längre sammanhängande ledighet. Frågan om i vilken takt en arbetstidsförkortning kan genomföras och hur generella arbetstidsförkortningar skall vägas mot andra sätt att ta ut en standardökning måste i första hand avgöras av de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden.

TCO ser6-timmarsdagen i första hand som ett medel att öka välfärden och att skapa ett mjukare och mänskligare samhälle. Bl. a. skulle den öka möjligheterna att förena ett heltidsarbete med ansvar för hem och familj, att delta i facklig, politisk och kulturell verksamhet och att förbättra omsorgen om barnen.

Även SACO/SR anser att huvudlinjen för en förkortning av arbetstiden bör vara en förkortning av arbetsdagen. SACO/SR anför bl. a. följande.

SACO/SR anser dock inte att det för närvarande finns underlag för ett kategoriskt avståndstagande från andra former av arbetstidsförkortning, t. ex. fyra dagars arbetsvecka. Snarare återfinns i rapporten från delegationen för arbetstidsfrågor (SOU 1976:34) uppgifter som talar för att en kortare arbetstid i form av färre arbetsdagar i en del fall kan framstå som en bättre lösning. Det kan ifrågasättas om inte arbetstagarna själva bör ges möjlighet att individuellt bestämma hur arbetstidsförkortningen skall förläggas. Hittills vunna erfarenheter om flexibel arbetstid är övervägande positiva. SACO/SR anser därför att effekterna av en individuell valfrihet beträffande arbetstidsförkortningens förläggning närmare bör utredas.

SAF framhåller att arbetstidsfrågan har en väsentlig kostnadsaspekt som måste beaktas inte minst med hänsyn till det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Denna synpunkt får enligt SAF:s mening en ökad tyngd genom den under de senaste åren i jämförelse med tidigare perioder mycket svaga produktionstillväxten i den svenska ekonomin. Föreningen

SoU 1977/78:14

finnér därför anledning att ifrågasätta möjligheterna över huvud taget för en arbetstidsreform f. n.

SAF efterlyser ett mer okonventionellt grepp på arbetstidsfrågan och anser att ett antal alternativa arbetstidsformer för olika kategorier arbetstagare eller delar av näringslivet bör studeras. Möjligheterna att i ökad utsträckning kunna erbjuda individuellt anpassade arbetstider bör utredas liksom i vilken utsträckning arbetstidens längd skulle kunna variera med konjunkturutvecklingen. SAF konstaterar att diskussionen om förkortning av veckoarbetstiden ner mot 30 timmar ännu inte vunnit någon större internationell spridning och anför vidare.

En allmän regel för ILO-konventioner är att de bör vara universella. Den nu gällande ILO-konventionen om 40 timmar som mål för veckoarbetstidens längd från 1935 har hittills endast ratificerats av fem medlemsländer. Först sedan gällande konvention ratificerats av ett större antal länder är det enligt vår uppfattning lämpligt att aktualisera frågan om en ny konvention. För närvarande synes frågan om en ny arbetstidskonvention i huvudsak endast vara av intresse för vissa industriländer. I Sverige, som i nämnda hänseende kan anses ligga väl framme, kan som angivits ovan frågan om en förkortning av veckoarbetstiden till 30 timmar få aktualitet först på mycket lång sikt. För många länder inom ILO torde redan en veckoarbetstid på 40 timmar framstå som orealistisk.

Mot denna bakgrund kan föreningen inte dela den i motionen anförda uppfattningen att det är hög tid att frågan om en ny arbetstidskonvention aktualiseras inom ILO.

Föreningen vill emellertid i detta sammanhang framhålla att de internationella aspekterna på arbetstidsfrågoma har stor betydelse. Inte minst gäller detta effekterna av olika arbetstidsreformer på de olika ländernas internationella konkurrenskraft. Föreningen delar därför uppfattningen att det är angeläget att diskussionen om arbetstidsfrågoma stimuleras. Denna diskussion bör dock föras i andra former än de i motionen föreslagna.

Utskottet

Internationella arbetsorganisationen (ILO)antog år 1919 sin första konvention som samtidigt var den första arbetstidskonventionen, nämligen konvention nr 1 om begränsning av arbetstiden inom industrin. Konventionen syftade till införande av 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. År 1935 antogs den senaste generella arbetstidskonventionen, konvention nr 47 om 40 timmars arbetsvecka. Denna konvention är utformad som en principkonvention och avsedd att vara en ram för branschanpassade specialkonventioner. ILO har under senare delen av 1930-talet antagit flera sådana specialkonventioner. Arbetstidsfrågan togs upp igen på ILO:s dagordning år 1960 och efter behandling av frågan på tre arbetskonferenser antog ILO år 1962 en rekommendation (nr 116) om arbetstidens förkortning. I inledningen till rekommendationen anges 40 timmars arbetsvecka som en social målsättning.

SoU 1977/78:14

9 Konventionerna och rekommendationerna om arbetstiden har tillhört de konventioner och rekommendationer som vunnit minst stöd bland ILO:s medlemmar. Konventionen nr 47 har hittills ratificerats av endast fem medlemmar och även specialkonventionerna har fått en mycket begränsad anslutning. Förantagandet av rekommendationen nr 116 krävdes behandling på tre arbetskonferenser mot normalt två, eftersom rekommendationen vid 1961 års konferens inte vann tillräcklig anslutning bland medlemmarna.

I motionen 1976/77:190 av Knut Johansson (s), Paul Jansson (s) och AnnaGreta Skantz (s) begärs att den svenska regeringen, i samråd med övriga nordiska länders regeringar, verkar för att frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden aktualiseras inom ILO. Motionärerna framhåller bl. a. att det också i framtiden blir naturligt att se en successiv arbetstidsförkortning som en väg att fördela ett ökat produktionsresultat. Motionärerna anför att diskussionen härom redan har inletts i många länder och att i Sverige en huvudströmning i denna diskussion har varit tanken på en förkortning av veckoarbetstiden till 30 timmar, fördelade på sex timmar per dag under fem dagar. Ett viktigt motiv för en på detta sätt utformad arbetstidsförkortning har enligt motionärerna varit ambitionen att uppnå ökad jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet, i samhällsarbetet och i omsorgen om barnen. Motionärerna understryker att möjligheterna att förverkliga en sådan reform ligger långt fram i tiden men anser likväl att det är angeläget att diskussionen om hithörande frågor stimuleras både här hemma och i vår omvärld. Mot bakgrund bl. a. härav och av att den senaste allmänna arbetstidskonventionen antogs i mitten av 1930-talet anser motionärerna att det är hög tid att frågan om en ny arbetstidskonvention aktualiseras inom ILO. Motionärerna framhåller att i en sådan konvention riktlinjer bör dras upp för arbetstidsreformerna, och att genom bestämmelser i konventionen ett stöd bör skapas för kravet på flexibilitet mellan arbete, fritid och utbildning.

Ett med motionsyrkandet i huvudsak överensstämmande medlemsförslag har väckts i Nordiska rådet av bl. a. huvudmotionären Knut Johansson (s) och Olof Palme (s). Förslaget bereds inom social- och miljöutskottet som fattar beslut i frågan under december månad. Nordiska rådet behandlar därefter medlemsförslaget vid sitt sammanträde i februari.

I de nordiska länderna har i princip 40 timmars arbetsvecka nu genomförts och inom några år kan samma reform förväntas vara genomförd i det stora flertalet industriländer av betydelse. I flera länder förekommer diskussioner om ytterligare kraftiga begränsningar av arbetstiden och om flexibla arbetstider, dvs. arbetstider som förläggs på så sätt att de bättre överensstämmer med individens eller vissa arbetstagargruppers önskemål.

För Sveriges vidkommande har dessa diskussioner hittills lett fram till bl. a. att löntagarorganisationerna genom antagna program uttalat att det långsiktiga målet för en arbetstidsförkortning är en 30 timmars arbetsvecka uppnådd genom en förkortning av den dagliga arbetstiden. Vid överlägg -

SoU 1977/78:14

ningar år 1974 mellan regeringen och löntagarorganisationerna angående formerna för det fortsatta utredningsarbetet rörande arbetstidsfrågorna rådde enighet om denna målsättning. Vidare var regeringen och arbetsmarknadens parter överens om att det är arbetsmarknadens parter som måste bestämma takten i det fortsatta reformarbetet på arbetstidsområdet. Överläggningarna resulterade i att delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) tillsattes för att underlätta för parterna på arbetsmarknaden att överblicka och kontinuerligt följa pågående arbete rörande arbetstidsfrågorna och för att ta fram det underlag som erfordras för att bedöma i vilken takt framtida generella arbetstidsförkortningar kan ske. DELFA har med utgångspunkt i att det långsiktiga målet bör vara en 30 timmars arbetsvecka lagt fram en rapport (SOU 1976:34) Kortare arbetstid-När? Hur?, och delegationen förbereder nu ytterligare en rapport som beräknas kunna publiceras under senare delen av år 1978. Vidare kan här nämnas att SAF, LO och PTK vid 1977 års avtalsförhandlingar har överenskommit om gemensamt utredningsarbete bl. a. i syfte att föreslå åtgärder för att trygga sysselsättningen och öka produktionen samt för att begränsa orsakerna till frånvaron i arbetslivet. I detta utredningsarbete ingår arbetstidsfrågor som en naturlig del.

Utskottet har tidigare i år i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1976/77:30 framhållit att en så resurskrävande reform som en mera betydande förkortning av arbetstiden blir en fråga på lång sikt. Såväl motionärerna som remissinstanserna ger uttryck för samma uppfattning. Mot bakgrund av det utredningsarbete om en framtida arbetstidsförkortning som pågår i Sverige anser dock utskottet att det skulle vara av värde att frågan tas upp även på det internationella planet.

ILO-konventionen nr 47 från år 1935 får numera anses föråldrad och några ytterligare ratifikationer av denna torde knappast kunna förväntas. Med hänsyn till den ringa anslutning som konventionen flitt skulle kunna hävdas att det är små utsikter för att en ny arbetstidskonvention skulle komma att få en bredare anslutning, och att därför dylika konventioner saknar betydelse för arbetstidsfrågorna i medlemsstaterna. Utskottet anser dock inte att man bör underskatta den normbildande verkan som de av ILO antagna konventionerna har även för länder som inte ratificerar dem. Även rekommendationer kan ha en avsevärd normbildande betydelse.

Frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden kan tas upp på lLO:s dagordning tidigast år 1980 och det kan därför synas som om en aktualisering av frågan inte är särskilt brådskande. Med hänsyn till att dagordningen fastställs två år i förväg och att den framdeles sannolikt kommer att uppta endast ett nytt ämne per år bör emellertid frågan aktualiseras redan nu för att det skall finnas någon reell möjlighet att fö den behandlad av arbetskonferensen under början av 1980-talet.

Vid det förberedelsearbete som föregår frågans behandling inom ILO bör enligt utskottets mening beaktas vad som förs fram i motionen beträffande utformningen av konventionen, nämligen att denna bör vara en principkon -

SoU 1977/78:14

vention som anger vissa allmänna målsättningar. En av dessa målsättningar bör givetvis vara en längre gående begränsning av arbetstiden än som innefattas i gällande konvention. Utskottet vill i detta sammanhang i likhet med remissinstanserna understryka att denna begränsning på de skäl som anges i motionen i första hand bör ske genom en förkortning av den dagliga arbetstiden (se bl. a. SoU 1971:34 och 1974:7).

En annan målsättning i konventionen bör vara flexibilitet mellan arbete, fritid och utbildning. Kravet på en ökad anpassning av arbetstiden till arbetstagarnas önskemål har med allt större tyngd förts fram under senare år. En sådan anpassning ligger helt i linje med den sociala och tekniska utvecklingen i samhället och bör komma till uttryck i en ny konvention om arbetstiden.

Frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden fordrar som framhålls av remissinstanserna en grundlig beredning. Beträffande inriktningen av det utredningsarbete som måste föregå frågans behandling på arbetskonferensen vill utskottet anföra följande synpunkter.

Utredningsarbetet bör självfallet innehålla en analys av de effekter som en betydande arbetstidsförkortning skulle fö för olika medlemsstater. Av stort intresse är givetvis att man undersöker vilka effekterna skulle bli i samhällsekonomiskt avseende och för ländernas internationella konkurrenskraft. Utredningsarbetet synes även böra omfatta frågan om förhållandet mellan sociala framsteg i olika länder och ländernas inbördes konkurrensmöjligheter. Utredningsarbetet bör även närmare belysa arbetsmarknadseffekterna av en arbetstidsförkortning, särskilt beträffande sysselsättning och arbetskraftsutbud. De sociala konsekvenserna av såväl en arbetstidsförkortning som en ökad flexibilitet i arbetstidsuttaget bör även studeras närmare. I detta sammanhang bör även undersökas möjligheten av att varva arbete med utbildning med hänsyn till bl. a. att den snabba utvecklingen på många områden innebär ökade krav på vidareutbildning av arbetstagarna.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det är av värde att man för en internationell diskussion om utformningen av framtida arbetstidsreformer och en belysning av hithörande frågor. I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet motionen 1976/77:190. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att ILO-kommittén i sitt yttrande till Nordiska rådet uttalat att det är en förutsättning för ett framgångsrikt regeringsinitiativ att ett sådant initiativ har stöd från arbetsmarknadens parter.

SoU 1977/78:14

12 Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motionen 1976/77:190 hos regeringen begär att regeringen i samråd med övriga nordiska länders regeringar verkar för att frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden aktualiseras inom ILO.

Stockholm den 6 december 1977

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Erik Larsson (c), Nils Carlshamre (m), Evert Svensson (s), Karin Andersson (c), Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp). Ulla Tillander (c)*, Stig Alftin (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Lena Öhrsvik (s)*, Iris Mårtensson (s) och Margot Håkansson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 57032 Stockholm 1977