Bet. 1977/78:SoU26

Med anledning av motioner om vissa abortfrågor

Typ: Betänkande
Datum: 1978-04-11
Källa: data.riksdagen.se

SoU 1977/78:26

Socialutskottets betänkande 1977/78:26

med anledning av motioner om vissa abortfrågor Motionerna

I motionen 1977/78:445 av Allan Åkerlind (m) och Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att snabbt arbeta fram förslag till ny abortlagstiftning som tar hänsyn till barnets rätt till liv.

I motionen 1977/78:1089 av Sven Johansson m. fl. (c, m, fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av abortlagen och informationen om denna i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen, med hänvisning till regeringsrättens dom den 6 oktober 1977, hos regeringen begär införande av en lagfäst rätt för sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl finner det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp, att avstå från medverkan vid sådana ingrepp.

I motionen 1977/78:1501 av Filip Fridolfsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag till lagstiftning, av vilken klart framgår att ingen inom sjukvården anställd, som av etiska eller religiösa skäl finner det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp, skall kunna tvingas härtill.

I motionen 1977/78:1502 av Yvonne Hedvall (m) och Blenda Littmarck (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn syftande till att erforderlig ”kurativ” hjälp i samband med abortansökan skall kunna ges.

Abortlagen (1974:595)

Abortlagen (1974:595, ändrad 1975:747) trädde i kraft den 1 januari 1975. Samtidigt upphörde brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning och 1938 års lag om avbrytande av havandeskap att gälla. Den äldre lagstiftningen innebar att abort i princip var förbjuden men att havandeskap fick avbrytas om vissa särskilt angivna indikationer förelåg.

Enligt abortlagen avgörs frågan om abort före utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon för vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig att

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 26

SoU 1977/78:26

omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantagsfall. För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd, som för lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas att fostret är livsdugligt, får tillstånd endast lämnas om havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Då det gäller frågan om abort i sist angivna undantagsfall anförde socialutskottet vid behandlingen av förslaget till abortlag bl. a. följande (SoU 1974:21 s. 37).

I förhållande till vad som gäller enligt 1938 års lag innebär den i propositionen föreslagna och av utskottet tillstyrkta ordningen att den tidsgräns, efter vilken abort endast för ske i undantagsfall och efter tillstånd av socialstyrelsen, sänks från utgången av 20:e havandeskapsveckan till utgången av 18:e veckan. Vidare kommer i princip alla aborter efter utgången av nämnda tidsgräns att prövas av socialstyrelsen. F. n. fordras inte tillstånd av socialstyrelsen då åtgärden sker på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan. Slutligen tas i den nya lagen in en uttrycklig bestämmelse om att tillstånd till abort inte får lämnas om det kan antas att fostret är livsdugligt. Undantag från regeln för göras blott i fall då fortsatt graviditet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Enligt utskottets mening innebär den nya lagen en klar förbättring av det lagfästa skyddet för livsdugliga foster.

Beträffande de överväganden som låg till grund för den nya abortlagstiftningen hänvisar utskottet i första hand till prop. 1974:70 med förslag till abortlag, m. m. och till utskottets ovan nämnda betänkande i ärendet, SoU 1974:21, vilket i alla punkter godkändes av riksdagen. Utskottet hänvisar vidare till sina betänkanden SoU 1975/76:20 och 41 samt 1977/78:11, i vilka behandlas vissa av de frågor som tas upp i de nu aktuella motionerna.

Abortrådgivning och verksamhetsredovisning

Vid behandlingen av propositionen med förslag till abortlag, m. m. uppehöll sig utskottet utförligt vid frågan om abortrådgivning. Detta skedde bl. a. mot bakgrunden av att det i ett flertal motioner tagits upp frågan om obligatorisk information eller rådgivning i abortärenden. Utskottet anförde i huvudsak följande (SoU 1974:21 s. 32).

Som utskottet tidigare anfört bygger utskottets ställningstagande i fråga om utgångspunkten för abortlagstiftningen på förutsättningen att samhället på ett effektivt sätt kan erbjuda all den hjälp och allt det stöd kvinnan behöver för att fatta sitt beslut i abortfrågan. Departementschefen framhåller att det bör ingå som ett naturligt led i varje abortärende att kvinnan underrättas om sina möjligheter att fö rådgivning och att hon bereds tillfälle att ta del av informationen. Sådan underrättelse bör lämnas redan när kvinnan tar den första kontakten i abortärendet, antingen det är med läkare, kurator eller annan personal som har befattning med abortfrågan. Då abortutredning i

SoU 1977/78:26

enlighet med det nyss anförda skall göras torde ett eventuellt behov av rådgivning kunna tillgodoses inom ramen för den kontakt med kurator som ett sådant förfarande kommer att innebära.

Utskottet kan helt instämma i de synpunkter, som sålunda anförs av departementschefen.

Då det gäller frågan om rådgivning bör vara obligatorisk eller ej vill utskottet erinra om att socialstyrelsen, en del medicinska remissinstanser och Svensk kuratorsförening framhållit att det bör vara kvinnans egen önskan som blir helt avgörande. Utskottet delar denna uppfattning. I enlighet med vad som också förordas av departementschefen skall alltså ingen kvinna behöva inställa sig för rådgivning mot sin vilja.

Utskottet vill emellertid i denna del ytterligare anföra följande. Vad som anförs i de ovan redovisade motionerna visar enligt utskottets mening att det är ytterst betydelsefullt att understryka att i begreppet abortrådgivning inte får inläggas den betydelsen att verksamheten har till syfte att påverka den abortsökande kvinnan att avstå från att begära abort eller att låta utföra abort. En sådan tolkning av begreppet kan lätt få den inte önskvärda psykologiska effekten på en kvinna, som överväger abort, att hon undviker att ta del också av den information hon kan få om det bistånd, som samhället i olika avseenden kan erbjuda, om hon fullföljer graviditeten. Utskottet vill därför framhålla att det framstår som nödvändigt - och detta gäller självfallet i särskilt hög grad fall där kuratorsutredning inte är aktuell - att kvinnan muntligt underrättas såväl om att rådgivning finns tillgänglig och hur denna är utformad som om de alternativa möjligheter hon kan erbjudas i fråga om samtal med personer som har kännedom om förhållandena på olika områden av betydelse för kvinnan i en abortsituation. Många gånger torde föreliggande informationsbehov kunna tillgodoses i direkt anslutning till den första kontakten i abortärendet. 1 det fall då den första kontakten sker med gynekolog kan det dock inte krävas att denne alltid skall ha möjlighet att lämna några mer detaljerade upplysningar om exempelvis samhällets hjälpmöjligheter för en kvinna som är gravid. Det är därför, i enlighet med det ovan sagda, viktigt att kvinnan i ett sådant fall tillförsäkras den information hon behöver som underlag för sitt beslut. Med hänsyn till det anförda finner utskottet det angeläget att vägledande anvisningar utarbetas rörande lämplig organisation och utformning av den informationsverksamhet som utskottet ovan berört.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av ett antal motioner gavs på utskottets hemställan regeringen till känna.

Under år 1974 utfärdade socialstyrelsen cirkulär med anvisningar om tillämpningen av abortlagen (MF1974:100). I cirkuläret - som ändrats endast i det avseende som anges i nästa avsnitt - ges anvisningar bl. a. om abortrådgivningen med utgångspunkt i de principer som lades fast vid antagandet av den nya abortlagstiftningen.

Som närmare berörs nedan följer socialstyrelsen fortlöpande tillämpningen av abortlagen bl .a. då det gäller abortrådgivningen. Utskottet vill här särskilt nämna att det förra året i socialstyrelsens regi anordnades en planeringskonferens kring abortrådgivningens innehåll och organisation och att det därvid skedde en summering av erfarenheterna av abortrådgivningen under den tid den nya abortlagstiftningen varit gällande.

1* Riksdagen 1977178. 12 sami. Nr 26

SoU 1977/78:26

4 Socialutskottet diskuterade vid abortlagstiftningens tillkomst bl. a. frågan om uppföljning av abortverksamheten (SoU 1974:21 s. 41). Därvid uttalade utskottet bl. a. att man kunde utgå från att socialstyrelsen noggrant kommer att följa tillämpningen av den nya abortlagen. Styrelsen har fastställt formulär för rapportering av uppgifter gällande verkställda abortoperationer. Formulären är så utformade att styrelsen skall kunna följa utvecklingen av den på den nya abortlagstiftningen grundade verksamheten.

Sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort

Beträffande frågan om skyldighet för sjukvårdspersonal att medverka vid abort anförde föredragande departementschefen i propositionen 1974:70 bl. a. följande (s. 76).

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten. Enligt 13—15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) vilar ansvaret för fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör därför undvika att till abortverksamheten binda sådan personal som av exempelvis moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete. Detta gäller inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan. Jag vill erinra om att vad jag nu har anfört även kommit till uttryck i det tidigare nämnda cirkuläret (MF 1972:59) från socialstyrelsen med råd och anvisningar rörande tidiga abortingrepp. Några särskilda författningsbestämmelser i ämnet anser jag f. n. inte behövliga.

1 några motioner framfördes yrkanden, vilka syftade till att läkare och annan sjukvårdspersonal skulle ha rätt att vägra medverka vid abortingrepp. Socialutskottet anförde följande (SoU 1974:21 s. 40).

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna och man bör, som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad. Å andra sidan förutsätter utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

Socialstyrelsen utfärdade under år 1974 cirkulär med anvisningar om tillämpningen av abortlagen (MF 1974:100). I cirkuläret anfördes bl. a. följande.

SoU 1977/78:26

5 Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har behandlats i förarbetena till abortlagen, varvid man framhållit vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten. Enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (SFS 1972:676; MF 1972:101) vilar ansvaret på fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. (Se även MF 1972:59.)

I början av år 1975 tog JO Bertil Wennergren som initiativärende upp frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort. I ärendet inhämtades bl. a. yttrande från socialstyrelsen. JO hemställde att socialstyrelsen skulle dels yttra sig över varför styrelsen i sina anvisningar förbigått socialutskottets uttalande, dels i övrigt anlägga de synpunkter på förhållandet mellan sjukvårdspersonals tjänsteplikt och samvetsfrihet när det gäller medverkan till abort som styrelsen fann ägnade att ytterligare belysa frågan.

Beträffande innehållet i socialstyrelsens yttrande - som avgavs samma dag, den 27 november 1975, som socialutskottets ovan nämnda betänkande SoU 1975/76:20-samt innehållet i JO:s utlåtande i ärendet, vilket avgavs i januari 1976 hänvisar utskottet till utskottets betänkande SoU 1975/76:41 samt till JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 165.

I mars 1976 gjorde socialstyrelsen - i överensstämmelse med vad JO förordat i sitt utlåtande - en omprövning av sina uttalanden i MF 1974:100 rörande sjukvårdspersonalens möjligheter att slippa medverka vid abort till förmån för den avsevärt mera restriktiva ståndpunkt utskottet gett uttryck för vid abortlagens tillkomst. Socialstyrelsen utfärdade då cirkuläret SOSFS (M) 1976:14 om ändring i ovan angivna cirkulär MF 1974:100.1 cirkuläret anförs efter en erinran om de motstående intressen som föreligger och en hänvisning till bestämmelserna i 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen följande.

Vid fördelningen av arbetsuppgifterna bör inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt hänsyn tas till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Sjukvårdspersonalens medverkan vid abort måste betraktas i ljuset härav. Det är angeläget att abortverksamheten primärt organiseras så att i densamma inte tas i anspråk personal, som finner det oförenligt med sin etiska eller religiösa uppfattning att medverka vid aborter. Socialstyrelsen förutsätter sålunda att den, som under åberopande av sådana betänkligheter förklarar sig önska erhålla befrielse från att medverka i abortverksamheten, skall slippa deltaga däri. Sådant undantagande får dock icke innebära befrielse från skyldighet att medverka vid abort, då situationen är sådan att fara föreligger för moderns liv och hälsa. Sjukvårdshuvudmännen bör som en beredskapsåtgärd i sin planering av abortverksamheten, var och en inom sitt sjukvårdsområde, räkna med alternativa lösningar beträffande dispositionen av personalresurserna för ändamålet, för att på så sätt säkerställa att abortsökande kvinna, som är berättigad till abort enligt lagen, skall kunna få ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål.

SoU 1977/78:26

6 Beträffande det här aktuella målet, som avgjordes av regeringsrätten den 6 oktober 1977 och som åberopas i motionen 1977/78:1089, finns skäl redovisa följande.

Domen avsåg besvär som en överläkare vid ett lasarett inom visst landsting anfört över ett av sjukvårdsstyrelsen meddelat beslut angående sjukvårdspersonals rätt att slippa medverka vid abort. I det överklagade beslutet hade sjukvårdsstyrelsen avslagit begäran såväl om generell befrielse för all berörd sjukvårdspersonal från medverkan vid abortverksamhet som om befrielse för överläkares och en annan läkares personliga del.

1 besvären yrkade överläkaren undanröjande av sjukvårdsstyrelsens beslut. Han hävdade att beslutet inte stod i överensstämmelse med vad justitieombudsmannen och riksdagen uttalat samt vad socialstyrelsen föreskrivit i numera gällande tillämpningsanvisningar till abortlagen, dels att beslutet kränker hans enskilda rätt.

Regeringsrätten lämnade besvären utan bifall. Som skäl härför anförde domstolen följande.

Varken genom lag eller genom annan författning har landstinget betagits sin befogenhet att av läkare i landstingets stjänst fordra medverkan vid abort enligt abortlagen. Såvitt visats i målet har ej heller eljest meddelats någon föreskrift, som sjukvårdsstyrelsen har att följa men med vilken det klandrade beslutet ej är förenligt. Beslutet strider följaktligen ej mot lag eller annan författning och överskrider ej heller på annat sätt styrelsens befogenhet.

Annan omständighet, som enligt 7 kap. 1 § kommunallagen skulle medföra att beslutet är olagligt, har ej anförts i målet.

Utskottet

Abortlagen (1974:595) trädde i kraft den 1 januari 1975. Frågan om abort avgörs före utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantagsfall. För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd. Sådant får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden.

Vid abortlagens tillkomst underströks utomordentligt starkt betydelsen av att, om ett havandeskap skall avbrytas, detta sker i ett tidigt skede. Utskottet hänvisar till sitt betänkande i ämnet (SoU 1974:21 bl. a. s. 25 och 28). Utskottet ansåg bl. a. att en abortlagstiftning som utgår från att kvinnan skall haen principiell rätt att bestämma om hennes graviditet skall avbrytas eller ej kan utformas så att det formella förfarandet görs mycket okomplicerat, vilket i sin tur generellt sett bör få till följd att abort kan utföras i ett mycket tidigt

SoU 1977/78:26

skede. Abortlagen är utformad i enlighet med den angivna principen. Då det gäller sena aborter innebär ordningen enligt abortlagen i förhållande till vad som gällde enligt 1938 års lag att den tidsgräns, efter vilken abort får ske endast i undantagsfall, sänkts från utgången av 20:e havandeskapsveckan till utgången av 18:e veckan. I motsats till vad som gällde tidigare - då abort i angivna fall inte fordrade tillstånd av socialstyrelsen om åtgärden skedde på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan - skall i princip alla aborter efter utgången av nämnda tidsgräns prövas av socialstyrelsen. I abortlagen finns också en uttrycklig bestämmelse om att tillstånd till abort inte får lämnas om det kan antas att fostret är livsdugligt. Undantag från denna regel får göras bara i fall då fortsatt graviditet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Som utskottet uttalade vid abortlagens tillkomst innebär abortlagen i förhållande till tidigare gällande lagstiftning på området en klar förbättring av det lagfästa skyddet för livsdugliga foster. Utskottet anser inte att det nu finns skäl för omprövning av bestämmelserna i abortlagen om förutsättningarna för sena aborter. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionen 1977/ 78.445 av Allan Åkerlind (m) och Tore Nilsson (m)omen ny abortlagstiftning innehållande regler som ger livsdugliga foster ett bättre skydd än den nuvarande lagen. Utskottet vill i detta sammanhang nämna att för första gången sedan år 1960 antalet legala aborter år 1976 visade en nedgång i förhållande till nästföregående år och att det år 1977 skett en ytterligare nedgång av antalet aborter.

Yvonne Hedvall (m) och Blenda Littmarck (m) yrkar i motionen 1977/ 78:1502 att en översyn skyndsamt skall göras som syftar till att varje abortsökande kvinna skall kunna få all erforderlig hjälp av det slag som kan ges av kuratorer. Kvinnan bör upplysas om vilka konsekvenser en abort medför i fysiskt och psykiskt hänseende, vilka stöd- och hjälpinsatser som samhället kan lämna om barnet föds samt om möjligheterna att låta bortadoptera barnet.

Av bl. a. socialutskottet underströks vid abortlagens tillkomst att abort måste vara en nödfallsutväg och under inga omständigheter får betraktas som en preventivmetod. Det underströks också att fortsatta insatser måste göras inom familje- och socialpolitiken så att vid inträffad graviditet abort inte av sociala och ekonomiska skäl framstår som enda alternativet. I betänkandet i ämnet framhölls att samhället på ett effektivt sätt måste kunna erbjuda all den hjälp och allt det stöd kvinnan behöver för att fatta sitt beslut i abortfrågan. I sistnämnda hänseende har utskottet i det föregående lämnat en utförlig redovisning för vad utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande i ämnet (s. 2).

Socialstyrelsen har i slutet av år 1974 utfärdat cirkuläret (MF1974:100) med anvisningar om tillämpningen av abortlagen (SFS 1974:595; MF 1974:76) m. m. I cirkuläret ger myndigheten utförliga anvisningar beträffande abortrådgivningen. Enligt cirkuläret avses med abortrådgivning vid personligt

SoU 1977/78:26

besök meddelad information om möjligheterna att vid icke önskad graviditet erhålla abort samt om samhällets stödåtgärder vid graviditet m. m. I anvisningarna understryks - i överensstämmelse med utskottets och riksdagens ställningstagande - att rådgivningen inte har till syfte att påverka den abortsökande kvinnan att avstå från att begära abort eller låta utföra abort. Rådgivningskontakten är uteslutande avsedd att vara kvinnan till stöd och hjälp i en för henne svår situation. Vidare anförs bl. a. följande.

Det måste kraftigt understrykas att rådgivningen är helt frivillig. Kvinnans egen önskan om hon vill ha en sådan rådgivning eller ej måste vara helt avgörande. Däremot ingår det som ett naturligt led i varje abortärende, att kvinnan så tidigt som möjligt - helst redan vid den första kontakten i ärendet - underrättas om möjligheterna att få rådgivning, vem som meddelar den och var sådan finns att tillgå. Kvinnan bör också underrättas om att hon till rådgivningen får ta med sig någon närstående, om hon så önskar.

I cirkuläret tas även upp frågan om organisationen av abortrådgivningen. Det framhålls att i första hand kuratorer bör vara verksamma i denna. Kontakten med kuratorn, sägs det, innebär en värdefull möjlighet för kvinnan att få ett behov av närmare information och rådgivning i skilda frågor tillgodosett på ett ibland mer avspänt sätt än som i allmänhet är möjligt i samband med en gynekologisk undersökning.

Enligt utskottets mening har i socialstyrelsens cirkulär riksdagens intentioner då det gäller abortrådgivningen kommit till klart uttryck. Självfallet är det viktigt att det från socialstyrelsens sida sker en uppföljning av att abortrådgivningen också i praktiken får ett innehåll och en organisation som motsvarar intentionerna. I detta hänseende vill utskottet framhålla att det i socialstyrelsens regi förra året hölls en konferens med 40 deltagare från hela landet, nämligen läkare och kuratorer som arbetar inom abortverksamheten samt företrädare från socialstyrelsen och Landstingsförbundet. Mot bakgrunden att skillnaderna visat sig vara stora då det gäller frekvensen psykiater- och kuratorskontakter för abortsökande var avsikten att skillnaderna skulle diskuteras, hur stort behovet av rådgivning är, vilket innehåll den bör ha och hur man skall tillgodose dessa krav på bästa sätt. I en rapport från konferensen redovisas en enkät om abortrådgivningens organisation. Genom enkäten bekräftas att det finns betydande variationer mellan olika upptagningsområden då det gäller abortrådgivning.

Utskottet vill för sin del understryka vikten av att socialstyrelsen i mån av resurser även i fortsättningen tar initiativ av det slag anordnandet av den nämnda konferensen innebär. Sådana konferenser bör kunna ge underlag till bl. a. revision och komplettering av de gällande anvisningarna på området. Det bör också kunna ge impulser åt sjukvårdshuvudmännen i fråga om deras abortrådgivning.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen inte är erforderlig. Vid denna bedömning beaktar utskottet att socialstyrelsen även genom den verksamhetsstatistik som förs

SoU 1977/78:26

rörande aborter har möjlighet att översiktligt följa utvecklingen och därigenom får information som kan ge anledning till ytterligare insatser på området.

Liksom flera gånger tidigare har det i år väckts motioner i vilka framställs yrkanden som avser frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, nämligen motionen 1977/78:1089 (yrkandet 2) av Sven Johansson m. fl. (c, m, fp) och motionen 1977/78:1501 av Filip Fridolfsson (m).Yrkandena syftar till att det genom lag skall fastslås att sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl finnér det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp, inte skall kunna tvingas därtill.

Vid abortlagens tillkomst diskuterades frågan ingående. Därvid erinrades bl. a. om att sjukvårdspersonalen liksom annan personal i allmänhet är skyldig att fullgöra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren ålägger dem och att ansvaret för fördelningen av arbetet enligt 13—15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) i första hand vilar på klinik- och blockchefer. Socialutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna, och att man bör, som departementschefen framhållit i propositionen i ämnet, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsatte utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed. Utskottet ansåg därför någon författningsmässig reglering av frågan inte vara påkallad. Å andra sidan förutsatte utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

I slutet av år 1974 utfärdade socialstyrelsen cirkulär med anvisningar om tillämpningen av abortlagen m. m. (MF 1974:100). Dessa anvisningar omprövades i mars månad 1976 i överensstämmelse med vad utskottet (SoU 1975/76:20) och JO förordat. Socialstyrelsen utfärdade dåettändringscirkulär som avser den här aktuella frågan om sjukvårdspersonalens medverkan vid abort. 1 cirkuläret (SOSFS (M) 1976:14) anförs efter en erinran om de motstående intressen som föreligger och en hänvisning till bestämmelserna i 13—15 §8 sjukvårdskungörelsen följande.

SoU 1977/78:26

delta däri. Sådant undantagande får dock icke innebära befrielse från skyldighet att medverka vid abort, då situationen är sådan att fara föreligger för moderns liv eller hälsa.

Sjukvårdshuvudmännen bör som en beredskapsåtgärd i sin planering av abortverksamheten, var och en inom sitt sjukvårdsområde, räkna med alternativa lösningar beträffande dispositionen av personalresurserna för ändamålet, för att på så sätt säkerställa att abortsökande kvinna, som är berättigad till abort enligt lagen, skall kunna få ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål.

Som utskottet tidigare framhållit skall de anvisningar som socialstyrelsen utfärdar på det här aktuella området vara vägledande för sjukvårdshuvudmännens organisation av abortverksamheten (SoU 1977/78:11 s. 6). De nu gällande anvisningarna stämmer väl överens med de synpunkter utskottet redovisade vid abortlagens tillkomst. Det finns också skäl att nämna att det, såvitt utskottet känner till, varken i det ärende som åberopas i motionen 1977/78:1089 och som nyligen avgjorts av regeringsrätten eller i något annat fall har förekommit att sjukvårdshuvudman sökt tvinga läkare eller annan som är verksam inom sjukvården att mot dennes vilja medverka vid abort. Tilläggas kan att regeringsrättens ställningstagande i angivna ärende - för vilket tidigare redogjorts (s. 6)- inte torde innebära någon förändring av det redan kända rättsläget på förevarande område.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte föreligger något skäl att ompröva riksdagens ställningstagande från år 1974 rörande frågan om lagreglering av sjukvårdspersonals medverkan vid abort. Utskottet vill samtidigt uttala att utskottet är berett att ånyo pröva den här aktuella frågan för den händelse det skulle visa sig att någon sjukvårdshuvudman söker tvinga läkare eller annan sjukvårdspersonal att medverka vid abort, trots att vederbörande befattningshavare av etiska eller religiösa skäl finner sådan medverkan oacceptabel och trots att det inte är fråga om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa. Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1977/78:1089 yrkandet 2 och motionen 1977/78:1501.

I motionen 1977/78:1089 av Sven Johansson m. fl. (c, m, fp) vill motionärerna ha en utvärdering av abortlagen och informationen om denna (yrkandet 1).

Motionärerna preciserar inte i vilket avseende utvärderingen av abortlagen skulle ske i vidare mån än att de uttalar att det bör ske en undersökning av hur sjukvårdspersonalen ser på abortlagen samt av i vad mån aborterna tar orimligt stora resurser i anspråk inom sjukvården.

Genom att utvecklingen på abortområdet redan före abortlagens ikraftträdande alltmera kommit att innebära att aborter utförs i ett tidigt skede av graviditeten har aborterna i stor utsträckning kommit att utföras polikliniskt. Detta minskar belastningen på sjukhusens vårdresurser. Mot bakgrund härav och med hänsyn till att - sedan en kvinna med stöd av gällande lag fått rätt till abort - hon måste ha rätt att få denna utförd med anlitande av samhällets

Soli 1977/78:26

vårdresurser anser utskottet det inte påkallat med en sådan utvärdering av abortlagen som motionärerna synes önska.

I överensstämmelse med vad som ovan angetts har det i många sammanhang - både inom och utom riksdagen - med skärpa understrukits att abort måste vara en nödfallsutväg och under inga omständigheter får betraktas som en preventivmetod. Med hänsyn till vad som sålunda framhållits och till vad som anförs i motionen anser utskottet det inte heller vara motiverat med någon utvärdering av informationen om abortlagen.

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om en ny abortlagstiftning att riksdagen avslår motionen 1977/78:445,

2. beträffande abortrådgivningen att riksdagen avslår motionen 1977/78:1502,

3. beträffande frågan om en utvärdering av abortlagen och informationen om denna att riksdagen avslår motionen 1977/ 78:1089 yrkandet 1,

4. beträffande frågan om sjukvårdspersonals medverkan vid abort att riksdagen avslår motionen 1977/78:1089 yrkandet 2 och motionen 1977/78:1501.

Stockholm den 11 april 1978

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s)*, John Johnsson (s), Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Karl Leuchovius (m)*. Britt Wigenfeldt (c), Kersti Swartz (fp), Ulla Tillander (c), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Lena Öhrsvik (s) och Iris Mårtensson (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av Gunnar Biörck i Värmdö (m) som anfört:

Sedan socialutskottet genom en admonition till socialstyrelsen fått denna att ändra sitt ursprungliga cirkulär med anvisningar om tillämpningen av abortlagen i den riktning, som riksdagen genom bifall till utskottets betänkande 1974:21 avsett, har utskottet - nu liksom tidigare i höstas - icke ansett lagreglering av sjukvårdspersonalens rätt att avstå från medverkan vid abortingrepp erforderlig. Man har ansett sig kunna lita på sjukvårdshuvud -

SoU 1977/78:26

männens hörsamhet gentemot vad riksdagen uttalat, och endast velat hålla lagstiftningsmöjligheten i reserv för det fall någon skulle bryta detta underförstådda ”gentlemens’ agreement”.

Om man emellertid får läsa, dels att JO i denna fråga tidigare uttalat att

”Socialstyrelsens (dåvarande) tillämpningsanvisningar måste

anses mer bindande för sjukvårdsstyrelsen än socialutskottets uttalanden”, dets att regeringsrätten i oktober 1977 fastslagit att ”varken genom lag eller annan författning har landstinget betagits sin befogenhet att av läkare i landstingstjänst fordra medverkan vid abort enligt abortlagen”, så kan det inte hjälpas att man måste fråga sig, vilken den faktiska innebörden är av ett riksdagsbeslut om bifall till ett utskottsbetänkande, i vilket klara riktlinjer fastlagts för hur en viss samhällelig verksamhet avses skola utövas. Icke sällan avstyrks ju motionsyrkanden just under hänvisning till vad utskottet för egen del anfört i sakfrågan, varvid motionärens intentioner ofta helt eller delvis bejakas, medan man formellt icke anser sig kunnat tillstyrka bifall. Detta gäller exempelvis socialutskottets betänkande 1975/76:20 där frågan om befrielse från medverkan till abort behandlas. Enligt JO:s och regeringsrättens uppfattning skulle vad ett utskott uttalat i ett av riksdagen bifallet betänkande icke utgöra hinder för myndighet eller annan att - intill dess ”lag eller annan författning” utfärdats - handla utan hänsynstagande til! viljeyttringar från riksdagen.

I debatten i kammaren den 30 november 1977 bedyrade bl. a. socialutskottets ordförande och Nils Carlshamre att vad utskottet uttalat - och riksdagen därmed ”sagt ifrån” - till sina effekter är likvärdigt med lagstiftning och endast utgör ”en annan metod”. I samma debatt framhöll jag att frågan uppenbarligen främst är juridisk. Jag anser fortfarande att det skulle vara önskvärt att riksdagen finge tillfälle att uttala sig i frågan, huruvida avsaknaden av bestämmelser i ”lag eller annan författning” gör uttalanden i utskottsbetänkande^ som godtagits av riksdagen, mindre värda än föreskrifter utfärdade av statliga myndigheter eller beslut fattade av kommunala organ. Detta är i grunden icke oväsentligt, vare sig för uppfattningen om riksdagens faktiska kompetens och uttrycksmöjligheter eller för utformningen av skyddet för samvetsfriheten i den aviserade nya lagstiftningen om medborgerliga fri- och rättigheter.

GOTAB 57909 Slockholm 1978