Med anledning av motion om nationalisering av bilindustrin

NU 1978/79:10

Näringsutskottets betänkande 1978/79:10

med anledning av motion om nationalisering av bilindustrin Ärendet

I motionen 1977/78:1985 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag till nationalisering av den svenska bilindustrin.

Motionen har väckts den 25 maj 1978 under åberopande av 3 kap. 15 § riksdagsordningen, om motionsrätt med anledning av händelse av större vikt.

Motionen

Motionärerna erinrar om att AB Volvo i maj 1978 har slutit en principöverenskommelse med norska staten om ett samarbete inom energi- och industriområdena. De säger att Volvos handlande riktar sig mot det svenska folkets intressen. I ett läge då industrisysselsättningen i Sverige minskar väljer företagsledningen att flytta en del av produktionen utomlands. Motionärerna påpekar att bilindustrin är en viktig del av det svenska näringslivet. Den har en strategisk betydelse för hela samhällsekonomin och borde därför vara underkastad samhällelig kontroll och planering, anför de.

I motionen uttalas vidare att ett förstatligande bör ses mot bakgrund av att bilindustrins resurser måste mobiliseras i ett samhällsprogram för att dämpa privatbilismen. De bör delvis kunna inriktas på alternativ produktion av kollektiva transportmedel.

Vissa uppgifter i anslutning till motionen

Den svenska bilindustrin

I Sverige finns två biltillverkare, AB Volvo och Saab-Scania AB.

AB Volvo, som är Nordens största industrikoncern, omsatte år 1977 totalt ca 16 200 milj. kr. Försäljningen uppgick i Sverige till ca 4 700 milj. kr. och i de övriga nordiska länderna till ca 2 300 milj. kr. Bilförsäljningen - person- och lastvagnar samt bussar-uppgick samma år till totalt ca 12 800 milj. kr. Härav svarade den svenska marknaden för ca 3 200 milj. kr. Koncernen sysselsätter i Sverige ca 44 000 personer, av vilka huvudparten är sysselsatta med biltillverkning.

Volvotillverkadeår 1977totalt225 700personbilar,varav 125 lOOiSverige.

1 Riksdagen 1978/79. 17 sami. Nr 10

NU 1978/79:10

2 Motsvarande siffror för lastbils- och busstillverkning är 28 100 och 13 300.

I Sverige har Volvo 30 fabriker och ca 700 fristående leverantörer.

Saab-Scania AB:s totala försäljning uppgick år 1977 till ca 10 800 milj. kr. I Sverige omsatte koncernen ca 5 900 milj. kr. Inom Saab-Scania-gruppen finns en division för lastbilsproduktion - Scaniadivisionen - och en personbilsdivision. Dessa två divisioner står för ca 80 96 av Saab-Scanias försäljning. År 1977 hade Saab-Scania ca 42 000 anställda, varav ca 35 000 inom Sverige. Saab-Scania levererade år 1977 totalt 75 900 nya personbilar och 20 700 lastbilar och bussar. Till Sverige levererades 29 300 personbilar och 3 600 bussar och lastbilar.

I den rapport som bilindustriutredningen (ses. 5)avlämnade i maj 1978 har den svenska bilindustrin och dess läge beskrivits på följande sätt.

Bilindustrin och dess vitt förgrenade underleverantörsnät utgör ett betydande inslag i det svenska näringslivet. De båda svenska biltillverkarna, Volvo och Saab-Scania, framstår i ett internationellt perspektiv som förhållandevis små företagsenheter men är likväl i relation till den inhemska industrins storlek företag av t. o. m. större sysselsättningsmässig betydelse än de stora nordamerikanska bilföretagen.

De båda bilföretagens försäljning år 1977, ca 27 miljarder kronor, motsvarar ungefär 12 % av den svenska industriproduktionens totala saluvärde detta år. Bilföretagen exporterar huvuddelen av sin fordonsproduktion.

Enligt rapporten var bl. a. följande faktorer av betydelse för bilindustrins utveckling på kort sikt. Båda företagen hade under de närmaste månaderna att introducera sina personbilsmodeller för år 1979. Den svenska marknaden för personbilar är mycket svag. En väsentlig orsak härtill är effekten av de planerade eller övervägda statliga åtgärderna på beskattningsområdet. Sammantagna kan dessa få allvarliga konsekvenser även på längre sikt för svensk bilindustri eftersom de i så hög grad just berör de segment av marknaden där de svensktillverkade bilarna ligger.

Ett grundläggande problem i det medellånga perspektivet är enligt rapporten om de svenska personbilsmodellerna kommer att "hålla” i konkurrensen med den nya generationens bilar från andra ledande bilföretag. Den finansiella belastningen på de båda företagen kan bli mycket stor om så inte skulle bli fallet.

En grundläggande fråga i dag men med konsekvenser i första hand på medellång sikt - och kanske även på lång sikt - är det förhållandet att de svenska bilföretagen under perioden 1975-1978 inte genererat eller genererar tillräckliga vinstmedel ur den egna rörelsen, medan samtidigt viktiga konkurrenter uppvisar betydligt bättre vinster. Den allvarligaste konsekvensen härav skulle kunna vara att tillräckliga resurser inte ställs till förfogande för den långsiktiga tekniska produkt- och systemutvecklingen. Om de svenska biltillverkarna till följd därav förlorar teknisk kompetens förlorar de också i framtida konkurrensförmåga.

NU 1978/79:10

3 Från företagens synpunkt finns det i fråga om produktutveckling en hel del viktiga områden där några påtagliga konkurrensförhållanden knappast synes föreligga mellan de svenska bilföretagen, vare sig det gäller personbilar eller lastvagnar. Ett samarbete mellan de svenska tillverkarna kring sådana produktutvecklingsprojekt skulle kunna medföra kostnadsbesparingar.

Bilindustrins långsiktiga problem har enligt utredaren på ett klargörande sätt sammanfattats i Volvos och Saab-Scanias presskommuniké den 6 maj 1977 rörande företagens gemensamma förslag om samgående (se s. 4).

I rapporten återges följande avsnitt:

Den internationella bilindustrins utveckling under 1970-talet har präglats av nya marknadsförutsättningar. Den svaga konjunkturen i kombination med lägre tillväxttakt har lett till överkapacitet i bl. a. Västeuropa, framför allt i fråga om personvagnar. En rad strukturförändringar - i huvudsak på det nationella planet - har genomförts. De statliga stödåtgärderna har varit många. Den japanska bilindustrin har gjort avsevärda inbrytningar både på de europeiska och amerikanska marknaderna. 1 utvecklingsländerna växer nu fram en transportmedelsindustri som successivt kommer att påverka utrymmet för traditionell export av färdiga produkter från industriländerna. Samtidigt skapas även förutsättningar för en ökad export av know-how, fabriksprojekt och komponenter.

I kommunikén hänvisas även till förväntade skärpta krav på säkerhet, energibesparing och miljöhänsyn. Den nya internationella marknadssituationen präglas av allt större företagsenheter samtidigt som de båda företagen inom bilbranschen är relativt små.

Utredaren ansluter sig till bilföretagens framförda bedömning av bilindustrins långsiktiga problem och risker. Han framhåller dock att de svenska bilföretagen under det gångna decenniet har kunnat bygga upp en internationellt stark marknadsposition för såväl personbilar som lastfordon. Utvecklingen på lastbilsmarknaden har varit positiv och väntas bli fortsatt gynnsam under de närmaste åren. Liksom på personbilsområdet får man dock räkna med en hårdnad konkurrens på den europeiska marknaden. I rapporten sägs att stora långsiktiga problem för den svenska bilindustrin kvarstår och att några påtagliga förändringar inte synes ha inträffat.

Till de positiva dragen i utvecklingen räknar utredaren att bilföretagen exporterar huvuddelen av sin fordonsproduktion. De svarar härigenom för ca 10 % av den svenska varuexportens värde. Den höga exportandel som den svenska bilindustrin har uppnått och dess starka ställning på den svenska marknaden vittnar om att industrin under de gångna åren har lyckats bygga upp en internationellt sett stark marknadsposition.

Särskilt gäller detta de båda företagens lastbilsrörelser. Med en årsomsättning på vardera över 4 miljarder kronor är båda lastbilsrörelserna internationellt sett stora företag inom sektorn tunga lastfordon. Deras produkter ligger tekniskt långt framme och står sig väl i den internationella konkurrensen. Produktionsanläggningarna är i huvudsak både moderna och storleksmässigt

1* Riksdagen 1978/79. 17 sami. Nr 10

NU 1978/79:10

internationellt konkurrenskraftiga. Företagens grundläggande produktfilosofi visar påtagliga olikheter t. ex. i fråga om motorer och i fråga om busstillverkningen. Till inte oväsentlig del har företagen olika basmarknader. Även om konkurrensen kan antas hårdna betydligt inte minst som konsekvens av föreliggande överkapacitet och det samordnings- och utvecklingsarbete som bedrivs av nyligen sammanslagna lastbilsföretag synes båda företagens lastbilsrörelse ha en så stark ställning produkt-,-marknads- och lönsamhetsmässigt att de under de närmaste åren även med pressade marginaler bör kunna fortsätta att väsentligt bidra till koncernresultaten.

Sammanfattningsvis bedömer utredaren de långsiktiga problemen vara stora och svårlösta, främst i vad gäller personbilarna. Då den svenska bilindustrin svarar för 10 % av landets export och sysselsättning är det inte fråga endast om problem för företagen själva. Samhället har anledning att noga följa och tillsammans med branschen och de anställda analysera utvecklingen av branschens problem och dess konsekvenser för den svenska bilindustrin.

Planerat samgående mellan Volvo och Saab-Scania

Den 6 maj 1977 tillkännagav ledningen för Volvo och ledningen för SaabScania att man planerade ett samgående mellan de båda företagen. Avsikten var att bilda ett gemensamt holdingbolag. Samarbetet skulle främst avse utveckling och produktion av vissa gemensamma komponenter i en ny personbil/lastbil. Volvo och Saab-Scania skulle dock marknadsföra sina produkter separat, möjligen med undantag för försäljningen på vissa utlandsmarknader. Förslaget förkastades av företagens styrelser under sommaren 1977.

Principavtal mellan Volvo och norska staten

Den 22 maj 1978 offentliggjorde Volvos verkställande direktör att ett principavtal om samarbete inom energi- och industriområdena hade slutits mellan norska staten och AB Volvo. Principavtalet innebär i huvudsak att Volvo ombildas till ett gemensamt svenskt-norskt bolag, kallat Volvo (Svenskt-Norskt AB). Nuvarande aktieägare i AB Volvo avses bli ägare av aktierna i ett holdingbolag, Svenska AB Volvo, som i sin tur skall äga 60 % av aktierna i Volvo (Svenskt-Norskt AB). Volvo Flygmotor skall föras ur AB Volvo och till 100 % ägas av Svenska AB Volvo. Ett nytt bolag, Volvo Petroleum AB, skall etableras. Även detta bolag skall till 100 % ägas av Svenska AB Volvo. I Norge skall också bildas ett holdingbolag, Norsk Volvo A/S. Detta skall tillskjuta 750 milj. svenska kr. och erhålla 40 % av aktierna i det gemensamma bolaget. Svenska AB Volvo skall ägas av de svenska aktieägarna och noteras på den svenska börsen och de utländska börser där AB Volvo i dag är noterat. Norsk Volvo A/S skall ägas av de norska

NU 1978/79:10

aktieägarna och noteras på Oslobörsen. Volvokoncernen avses komma att satsa på teknisk utveckling och ökad industriell verksamhet i Norge. Volvo åtar sig att flytta Volvo Pentaverkens huvudkontor till Oslo. Vidare skall en ny båtmotor utvecklas och tillverkas i Norge. Norska staten skall garantera att Norsk Volvo A/S får tillräckliga medel till sitt kapitaltillskott i det nya Volvo.

I avtalet har de norska myndigheterna förklarat att Volvo Petroleum AB efter ansökan i lämplig utsträckning kommer att beviljas koncessionsrättigheter för oljeletning på den norska kontinentalsockeln. Principavtalet skall utgöra underlag för detaljförhandlingar. Ett slutligt avtal förutsattes skola föreligga den 15 oktober 1978 och komma att gälla från den 1 januari 1979 efter godkännande av Norges storting och Volvos bolagsstämma.

Vissa utredningar

Bilindustriutredningen

I oktober 1977 uppdrog industriminister Åsling åt bankdirektör Bert Lindström att analysera alternativa utvecklingsvägar för svensk bilindustri. Utredningsarbetet avslutades i maj 1978. Utredaren redovisade sitt arbetsresultat i en rapport. I denna konstaterade han att förutsättningarna för utredningen på ett grundläggande sätt förändrats genom de planer som AB Volvo tillkännagav den 22 maj 1978 om att teckna ett principavtal med den norska staten.

1 sin sammanfattning av nuläget inom bilindustrin anförde utredaren bl. a. följande:

Alldeles övervägande skäl talar för att tidpunkten nu inte är lämplig för en allmän debatt om alternativa långsiktiga utvecklingsvägar. Utgången av förhandlingarna om norgeavtalet med olika berörda parter måste avvaktas. Det kommer antagligen att ta upp till ett halvt år innan ett avtal kan vara helt klart. Ett slutligt fastläggande av detta blir mycket avgörande för Volvos val av framtida utvecklingsvägar.

Saab-Scania avser inte att före årets utgång fatta slutgiltigt bindande beslut om verkställande av nya stora produktutvecklingskostnader eller anläggningsinvesteringar avseende sin personbilssida. Företaget arbetar som huvudalternativ med en helsvensk lösning av sitt modellprogram.

Båda företagen har vidare deklarerat att ett samgående i någon form mellan de båda företagen inte är aktuellt eller önskvärt sedan förslaget om fusion föregående sommar föll. 1 företagens planer fram till årsskiftet ingår inte heller att begära generella större statliga bidrag för den långsiktiga produktutvecklingen.

Det närmaste halvåret önskar företagen ge prioritet åt och koncentrera resurserna på de aktuella marknadsföringsfrågorna. En av myndigheterna nu initierad allmän debatt i Sverige om den svenska personbilsindustrins gemensamma långsiktiga problem och framtida möjligheter skulle inte i praktiken bidra till dessa långsiktiga frågors lösning.

En sådan debatt skulle dessutom troligen på sina håll komma att skapaoro

NU 1978/79:10

inom företagen och hos deras återförsäljare vilket var fallet under fusionsförhandlingarna föregående sommar. Den skulle också kunna försvåra den svenska bilförsäljningen på de viktiga och just nu svåra nordiska marknaderna.

Samtidigt är det av stor betydelse att industridepartementet på hög nivå håller fortlöpande kontakter såväl med representanter för företagsledningarna som med fackföreningarna. Industriministern bör om ca ett halvår åter med företag och de fackliga organisationerna ta upp frågan om de långsiktiga struktur- och utvecklingsfrågorna för svensk bilindustri.

Följande förslag till åtgärder lades fram i rapporten.

Industriministern bör ge en av sina statssekreterare särskilt uppdrag att nära följa utvecklingen inom svensk bilindustri genom en speciell kontaktgrupp för bilindustrifrågor.

Ändamålet med kontaktgruppen skall vara att utgöra ett direkt forum för fortlöpande information och diskussion om utvecklingen inom bilindustrin. Härvid kan också beröras möjligheterna till samverkan inom den svenska bilindustrin bl. a. vad gäller strukturfrågor kring bilindustrin och långsiktig ej konkurrerande teknisk utveckling och produktutveckling.

Industriministern bör redan nu deklarera sin avsikt att i november eller december i år då Volvos avtal med Norge fått sin slutgiltiga lösning anordna möten med företagen var för sig och med de fackliga organisationerna för att därvid dels diskutera den aktuella marknads- och konkurrenssituationen, dels gå igenom slutrapporten från statens industriverks utredningarangående bilindustrin och i anslutning härtill för diskussion ta upp frågan om alternativa utvecklingsvägar för svensk bilindustri.

Utredaren angav följande områden som möjliga för ett icke konkurrerande långsiktigt produktutvecklingssamarbete mellan Volvo och Saab-Scania: o Alternativa bränslen, t. ex. metanol, för användning såväl i bensin- som i dieselmotorer, o Nya drivkällor, gasturbindrift, batterier för elbilar. o Analys och utvärdering av helt nya konstruktionsmaterial, exempelvis kompositmaterial, keramiska material vid gasturbindrift samt eventuellt även aluminium och plast, för att underlätta för företagen att tillgodogöra sig den nya tekniken, o Gemensam utveckling av komponenter och system som inte är typbundna, t. ex. elektronikens ökade användning, bromssystem, o Miljö- och säkerhetsfrågor av grundläggande art, inkl. mätmetoder och normer.

o Utnyttjande och utprovningsresurser, t. ex. provbana, krockbana, bullerlaboratorier, vindtunnel med klimatkammare, dyrbar simuleringsutrustning.

Statens industriverks bilutredning

1 oktober 1977 fick statens industriverk i uppdrag att utreda vissa frågor rörande svensk bilindustri. I en promemoria som upprättats inom industri -

NU 1978/79:10

departementet lämnades bl. a. följande riktlinjer för utredningsarbetet.

Utvecklingen av marknads- och konkurrensförhållanden bör bedömas.

Vidare bör de moment av biltillverkningen, där ny teknik kan väntas medverka till en betydande rationalisering eller automatisering av verksamheten uppmärksammas. Undersökningen bör härvid begränsas till sådan känd teknik som kan förutses bli introducerad inom en femårsperiod, med utblick mot ytterligare fem år. Industriverket bör belysa bl. a. hur den tekniska utvecklingen påverkar förekomsten av stordriftsfördelar i produktionen. Eventuella skillnader i möjligheterna för svensk resp. utländsk bilindustri att tillgodogöra sig en ny teknik bör belysas.

Bilindustrins roll i det svenska produktionssystemet bör kartläggas och analyseras. Underleverantörsfrågan har här central betydelse och bör därför ägnas särskild uppmärksamhet. De inhemska underleveranserna bör inte ses isolerade från de underleveranser som sker från utländska företag. Förekomsten av för de olika bilföretagen gemensamma underleverantörer bör belysas. Bilindustrins roll som en betydande avnämare för den sektor som producerar investeringsvaror bör också behandlas.

Svar på frågor

Den 31 maj 1978 (RD 1977/78:159 s. 179) besvarade statsminister Fälldin en fråga (1977/78:498)av Thage Peterson (s)om dels vilka åtgärder regeringen hade vidtagit eller underlåtit att vidta för att klara Volvos utvecklingsproblem med svenska utvecklingsresurser, dels vilken principiell syn statsministern hade på utländska förvärv av stora utvecklingsbara svenska företag.

I sitt svar erinrade statsministern om att principöverenskommelsen om norskt delägarskap i Volvo hade träffats inom ramen för det avtal om energioch industrisamarbete som regeringarna i Sverige och Norge ingick år 1977.

Från svensk sida var detta ett led i ansträngningarna att långsiktigt säkra leveranser av olja från Norge och att underlätta för svenska företag att vinna insteg i oljeprospekteringen i Nordsjön. Det förutsattes därvid att svenska företag, efter överenskommelse direkt med berörda norska intressenter, som motprestation skulle bidra till den industriella utvecklingen i Norge.

Volvoavtalet bör skapa förutsättningar för att få fram ett långtidsavtal om oljeleveranser från Norge till Sverige, sade statsministern. Han anförde vidare att den svenska regeringen också hade sett mycket positivt på Volvos intresse för ett svensk-norskt industrisamarbete. De nu aktuella samarbetsplanerna innebär, menade statsministern, betydande fördelar även från svensk synpunkt. Det är en felaktig bild som spritts, när man gjort gällande att Volvoavtalet bara innebär att norska intressenter så att säga köper in sig i Volvo. De ställer också andra resurser till förfogande, som ger koncernen som helhet bättre expansionsmöjligheter. Det norska engagemanget innebär dessutom en vidgad hemmamarknad för Volvo. Statsministern meddelade

NU 1978/79:10

att han haft möjligheter att följa förhandlingarna mellan Volvo och den norska regeringen sedan tidigt på vintern 1978. Från svensk sida hade man ställt som villkor att en sysselsättningsundersökning i Norge inte får ske på bekostnad av sysselsättningen i Sverige.

I fråga om möjligheterna att klara Volvos utvecklingsproblem med svenska utvecklingsresurser svarade statsministern att avtalet inte får ses som ett sätt att klara några akuta Volvoproblem. Några sådana behov fanns inte. Avtalet hade kommit till stånd för att ge Volvo en offensiv inriktning som inte är möjlig med bara svenska resurser. Samarbetsformen innebär att man minskar riskerna för framtida utländsk dominans i svensk bilindustri.

I fråga om Volvos behov av finansiellt stöd för sin produktutveckling hävdade Thage Peterson att Volvoledningen hade fört en diskussion med regeringen om stöd med 1 miljard kronor till en ny bilmodell. Detta förhållande tydde enligt frågeställaren på att Volvo hade haft behov av kapitaltillskott.

Statsministern framhöll att Volvo inte hade ställt något krav till den svenska regeringen om att få 1 miljard kronor. Det hade, sade han, förts diskussioner om behovet av att resurser ställdes till förfogande för utvecklingsprogram inom den ordinarie verksamheten. Regeringen hade sagt sig vara beredd att låta göra en utredning därom, eftersom det finns två stora bilföretag i Sverige. Det pågående utvecklingsprogrammet i Volvo hade sin säkra finansiering.

Samma dag besvarade industriminister Åsling i ett sammanhang fem frågor som alla rörde Volvos flyttning av viss tillverkning till Norge. Lennart Pettersson (s) hade frågat (1977/78:501) hur industriministern bedömde att Volvos principavtal med den norska regeringen om ett samarbete inom energi- och industriområdena skulle komma att påverka dels lokaliseringen av Volvos framtida produktion, dels förläggningen av utvecklingsarbetet på en ny personbilsmodell. I skilda frågor till statsministern hade Carl-Henrik Hermansson (vpk) (1977/78:496), Oswald Söderqvist (vpk) (1977/78:497), Rolf Hagel (apk)(1977/78:502)och Kurt Hugosson(s)(1977/78:519)begärt att få reda på dels vilka konsekvenser för sysselsättningen Volvoaffären väntades leda till, dels om regeringen hade några planer på att staten i någon form skulle gå in som ägare i AB Volvo eller den svenska bilindustrin.

I sitt svar(RD 1977/78:159 s. 187) påpekade industriministern bl. a. att en överenskommelse som träffats mellan de norska och svenska industri- och energiministrarna år 1977 innebar att det skapades ramar för ett ökat samarbete mellan de båda länderna. Han ansåg att Volvoavtalet föll inom den ramen.

På Lennart Petterssons fråga svarade industriministern att han inte hade anledning att ge sig in på några spekulationer om vad blivande norska intressenter i Volvo kunde komma att inta för ståndpunkt i olika frågor, t. ex. när det gällde sysselsättningen. Enligt vad han hade erfarit planerade man att förlägga utvecklingsarbetet för en viss ny bilmodell till Norge.

NU 1978/79:10

9 Rolf Hagels och Kurt Hugossons frågor om effekter på sysselsättningen av Volvos samarbete med Norge kunde, menade industriministern, inte i dagens läge besvaras. Hans allmänna bedömning var att samarbetet kommer att skapa förutsättningar för en positiv utveckling av sysselsättningen i Sverige.

På Oswald Söderqvists fråga svarade industriministern att Volvo Pentas verksamhet i Uppsala inte berördes av Volvos tillkännagivna planer på samarbete med Norge. Volvoledningens beslut att till sommaren 1979 helt upphöra med tillverkningen av utombordsmotorer stod fast. Han erinrade vidare om att en särskild utredare fått i uppdrag att analysera alternativa utvecklingsvägar för svensk bilindustri.

Det förslag som bilindustriutredaren presenterat förklarade industriministern sig vara beredd att förverkliga. Statssekreteraren i industridepartementet skulle alltså få i uppdrag att nära följa utvecklingen inom svensk bilindustri genom en speciell kontaktgrupp för bilindustrifrågor. De båda bilföretagen hade under hand ställt sig positiva till att delta i en sådan kontaktgrupp med representanter från koncernledningarna. Industriministern förutsatte att gruppen skulle hålla nära kontakt med de anställdas fackliga organisationer. Genom detta arrangemang skulle, ansåg industriministern, ett viktigt forum skapas för fortlöpande information och diskussion om utvecklingen inom bilindustrin.

Som svar på Carl-Henrik Hermanssons och Kurt Hugossons frågor meddelade industriministern att några åtgärder från regeringens sida i syfte att förstatliga AB Volvo eller andra delar av den svenska bilindustrin eller att tillskjuta ägarkapital till denna industri inte var aktuella.

Tidigare behandling av förslag om inrättande av ett utvecklingsbolag på bilområdet

Näringsutskottet behandlade våren 1978 (NU 1977/78:75) två förslag i den socialdemokratiska partimotionen 1977/78:1640 vilka rörde den svenska bilindustrin. Ett av förslagen gick ut på att staten skulle engagera sig i forsknings- och utvecklingsarbetet inom bilindustrin genom att bilda ett utvecklingsbolag för bilområdet. 1 detta bolag borde bilföretagen AB Volvo och Saab-Scania AB ingå. Utskottet uttalade att det onekligen fanns goda skäl som talade för ökade statliga insatser för att stimulera bilindustrins forsknings- och utvecklingsverksamhet. Utskottet ansåg dock att pågående utredningsarbete borde avvaktas och avstyrkte motionsyrkandet. - Det andra förslaget syftade till att tre nya utvecklingsbolag skulle inrättas. Ett av utvecklingsbolagen skulle lägga ut en beställning till Volvo och Saab-Scania på rationella och ekonomiska transportsystem. Utskottet avstyrkte förslaget med hänvisning bl. a. till att transportområdet tillhörde de insatsområden som styrelsen för teknisk utveckling hade prioriterat i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79.1 båda fallen reserverade sig de socialdemokra -

NU 1978/79:10

tiska representanterna. Riksdagen följde utskottet och avslog motionsyrkandena.

Utskottet

1 motionen föreslås att regeringen skyndsamt skall utarbeta förslag till nationalisering av bilindustrin. Motionärerna motiverar sitt yrkande bl. a. med att det principavtal om samarbete som har slutits mellan norska staten och AB Volvo kan komma att få allvarliga följder för den framtida produktionen och sysselsättningen i Sverige. Ytterligare ett skäl som talar för att bilindustrin bör förstatligas är enligt motionärerna att dess tillverkning i framtiden delvis bör kunna inriktas på alternativ produktion av kollektiva transportmedel.

Den svenska bilindustrin har expanderat kraftigt under 1960-talet och början av 1970-talet. Bilindustriföretagen AB Volvo och Saab-Scania AB sysselsätter ca 80 000 personer i Sverige. Detta innebär att ca 7 96 av de inom industrin sysselsatta arbetar inom bilindustrin. På flera orter är dessa företag helt avgörande för sysselsättningen. Då bilindustrin beräknas svara för ca 10 96 av den svenska exporten spelar den även på detta område en viktig roll. Volvo och Saab-Scanias verksamhet är sålunda av vital betydelse för det svenska samhället.

Bilindustrin står inför en rad svåra problem. Konkurrensen inom branschen är hård, och internationellt finns en viss överkapacitet. De svenska företagen måste för att hävda sig vidareutveckla sina produkter, bl. a. för att anpassa dem till de nya bestämmelser rörande säkerhet, bränsleförbrukning och avgasutsläpp som nu införs i flera länder, t. ex. USA. Detta ställer stora krav på teknisk kompetens och på finansiella resurser.

Bilindustrins förmåga att möta dessa krav och att vidareutvecklas är otvivelaktigt av mycket stor betydelse för näringslivet och sysselsättningen i Sverige. Det är därför angeläget att ansvariga myndigheter tillsammans med företrädare för branschen och de anställda noga följer och analyserar utvecklingen samt aktivt medverkar i en långsiktig planering av branschen. Som framgår av redovisningen i det föregående har regeringen vidtagit vissa åtgärder i detta syfte.

Motionärernas önskemål att bilindustrin skall förstatligas är däremot enligt utskottets mening närmast att uppfatta som uttryck för en allmän principiell inställning. Deras förslag ger inte i dagens läge något bidrag när det gäller att praktiskt lösa branschens problem.

Utskottet avstyrker motionen.

NU 1978/79:10 11

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1985.

Stockholm den 8 november 1978

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Hugo Bengtsson (s), Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik Wååg (s). Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Karl-Anders Petersson (c), Ivar Högström (s), Rune Ångström (fp), Ingegärd Oskarsson (c), Sten Svensson (m), KarlErik Häll (s) och Sven Eric Lorentzon (m).

Reservation

av Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Arne Blomkvist, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Ivar Högström och Karl-Erik Häll (alla s) som anser att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Bilindustrins förmåga” och slutar med "branschens problem" bort ha följande lydelse:

En förutsättning för att den svenska bilindustrin skall kunna behålla sin konkurrenskraft är alltså en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet. Detta innebär ett långsiktigt arbete och ett betydande risktagande. Företagens tekniska resurser bedöms allmänt som goda. Finansieringen av utvecklingsarbetet torde dock vara ett påtagligt problem för företagen. Starka skäl talar därför för att samhället aktivt bör stödja branschens egna ansträngningar att hävda sig i den internationella konkurrensen. Enligt utskottets mening skulle ett sådant engagemang lämpligen kunna ske på det sätt som i början av detta år angavs i den socialdemokratiska partimotionen 1977/78:1640. Motionärerna föreslog att staten skulle ta initiativ till att ett utvecklingsbolag för bilområdet bildades. I detta bolag skulle Volvo och SaabScania ingå. Utskottet vill dock understryka att eventuella statliga insatser förutsätter ett aktivt intresse från företagens sida och en samordning av företagens resurser.

Utskottet har här angivit vissa allmänna riktlinjer för hur statsmakterna skulle kunna medverka till att lösa bilindustrins problem. Motionärernas önskemål om ett förstatligande av bilindustrin kan inte anses förenligt med ett handlingsprogram som är realistiskt i dagens läge.

GOTAB 58726 Stockholm 1978