Med anledning av motion om prospekteringen av mineral m. m.

NU 1978/79:14

Näringsutskottets betänkande 1978/79:14

med anledning av motion om prospekteringen av mineral m. m. Ärendet

1 motionen 1977/78:1292 av Britta Hammarbacken m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av konsekvenserna av gällande lagstiftningsregler för såväl undersökning som brytning av mineralfyndigheter i enlighet med vad som anförts i motionen.

Statens industriverk har avgett remissyttrande över motionen.

Motionen

I motionen behandlas tre problem.

Inledningsvis uttalar motionärerna att de regler i gruvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen) som behandlar rätten att undersöka mineralfyndighet kan utnyttjas på ett sätt som inte kan antas överensstämma med lagstiftarens mening. Motionärerna anför att 3 kap. 3 § gruvlagen ger möjligheter för den som inmutat ett område att där också bryta koncessionspliktigt mineraliskt ämne utan att avvakta den mer omfattande prövning som sker av en ansökan om undersökningskoncession enligt minerallagen. De anser att i gruvlagen bör klart anges att brytning endast får ske av inmutningsbara mineral, dvs. de som räknas upp i 1 kap. 2 §.

Motionärerna menar vidare att markägaren har alltför små möjligheter att bevaka sina intressen i samband med att någon ansöker om inmutning enligt gruvlagen eller undersökningskoncession enligt minerallagen. Vid en översyn av lagarna bör frågan om markägarens rätt att höras över ansökningar tas upp, anför motionärerna. I detta sammanhang uttalar de att en reglering i överensstämmelse med expropriationslagstiftningen bör övervägas. En sådan skulle innebära att den som ansöker om inmutning eller undersökningskoncession blir skyldig att ersätta markägaren dennes kostnader i samband med prövning av ansökan.

Slutligen påpekar motionärerna att en undersökningskoncession enligt minerallagen kan komma att omfatta ett mycket stort område. Efter en tids undersökningsarbete kan det visa sig att stora delar av området saknar intresse för koncessionshavaren. Enligt motionärerna bör det föreskrivas i minerallagen att koncessionshavaren är skyldig att anmäla sådant förhållande till den tillståndsgivande myndigheten, varefter detta område ”kan befrias från” beslutet om undersökningskoncession.

1 Riksdagen 1978/79. 17 sami. Nr 14

NU 1978/79:14

2 Huvuddrag i det gruvrättsliga regelsystemet

Rätten att utnyttja malm- och mineralförekomster regleras i vårt land enligt tre olika system, nämligen inmutningssystemet, koncessionssystemet och jordäganderättssystemet. Huvuddelen av den nu gällande gruvrättsliga lagstiftningen tillkom år 1974.

Inmutningssystemet innebär i princip att den som i föreskriven ordning först anmäler att han vill utnyttja en fyndighet får ensamrätt till denna. Systemet ligger till grund för gruvlagen (1974:342). Enligt denna har var och en rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet (1 kap. 1 §). Mineralfyndighet är inmutningsbar om den innehåller 1. malm till guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink,järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock inte sjö- eller myrmalm, eller 2. svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit (1 kap. 2 §). Den som erhållit inmutningsrätt (inmutaren) får inom ett angivet område utföra undersökningsarbete i fråga om inmutningsbart mineral (1 kap. 4 §). Vill inmutaren bearbeta fyndigheten har han, under vissa förutsättningar, rätt att fä sig anvisad mark för ändamålet, s. k. utmål (1 kap. 5 §).

Principen för koncessionssystemet är att rätten att eftersöka och bearbeta fyndighet upplåts efter diskretionär prövning av statlig myndighet. Denna princip kommer till uttryck i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen). Enligt denna lag fordras särskilt tillstånd (koncession) för undersökning och bearbetning av fyndighet av 1. olja, gas, stensalt eller annat salt som förekommer på likartat sätt, 2. alunskiffer för att utvinna olja eller gas, 3. stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, 4. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral, eller 5. torv för att utvinna energi (1 §). Vissa undantag från koncessionsplikten finns dock angivna i lagen. Koncession meddelas som undersökningskoncession eller bearbetningskoncession (5 §).

Koncessionssystemet ligger också till grund för lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och lagen (1966:319) om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden.

Rätten att utnyttja mineral som inte omfattas av ovannämnda fyra lagar tillkommer jordägaren.

En viktig princip är att gruvbrytning, på samma sätt som annan industriell verksamhet, är underkastad även annan lagstiftning som rör användning av mark och vatten. Här kan nämnas byggnads-, vatten-, naturvårds-, miljöskydds- och fornminneslagstiftningen. Gruvrätten utgör alltså en förutsättning för att man skall kunna utverka de tillstånd av olika slag som enligt sistnämnda lagstiftning krävs för verksamheten.

Gruvrättens allmänna syfte kan sålunda sägas vara att främja gruvnäringen genom att inskränka den rätt som eljest tillkommer jordägaren. Lagstiftningen avspeglar synsättet att prospektering efter mineral är en samhällsnyttig verksamhet, som i första hand måste skyddas mot andra prospektörer

NU 1978/79:14

och mot eventuella försök av jordägaren att hindra verksamheten. Också exploatering av påträffade mineralfyndigheter betraktas som en samhällsnyttig insats, men intresset av exploatering måste avvägas mot andra angelägna samhällsintressen.

Vissa bestämmelser i gruv- och minerallagarna

Undersökningsarbete

Inmutarens undersökningsarbete får enligt gruvlagen bestå endast i sådana åtgärder som behövs för att visa att inmutningsbar mineralfyndighet förekommer inom det inmutade området och för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet (3 kap. 2 §). Inmutningsbart mineral som bryts under undersökningsarbetet får inmutaren använda endast i den mån det behövs för undersökning av dess beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning (3 kap. 3 §). Ej inmutningsbart mineraliskt ämne får brytas endast i den mån det behövs för att undersökningsarbetet skall kunna bedrivas ändamålsenligt. Av det brutna får inmutaren använda vad som behövs för undersökningsarbetet på fyndigheten.

Den som innehar undersökningskoncession enligt minerallagen får inom koncessionsområdet utföra undersökningsarbete i syfte att utröna möjligheterna att utvinna mineraliskt ämne som avses med koncessionen (16 §). Efter mönster från gruvlagen anges i minerallagen att undersökningsarbete får bestå endast i sådana åtgärder som behövs för att visa att fyndighet av mineraliskt ämne som avses med koncessionen förekommer inom koncessionsområdet och för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och utvinningsbarhet(22 §). Underarbetet brutet eller på annat sätt utvunnet mineraliskt ämne som avses med koncessionen får koncessionshavaren använda endast i den mån det behövs för undersökning av ämnets beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning (23 §). Han får bryta eller på annat sätt utvinna mineraliskt ämne av annat slag än som avses med koncessionen endast i den mån det behövs för att undersökningsarbetet skall kunna bedrivas ändamålsenligt. Av det som sålunda utvunnits får koncessionshavaren använda vad som behövs för undersökningsarbetet på fyndigheten.

Under vissa omständigheter får undersökningsarbeten dock göras utan koncession. I 8 § minerallagen föreskrivs sålunda att koncessionspliktig fyndighet får - om koncession inte har meddelats - undersökas av 1. den som har rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 § gruvlagen (dvs. inmutning resp. utmål) eller som ansökt om sådan rätt inom område som omfattas av rätten eller ansökningen, 2. den som innehar bearbetningskoncession avseende annan grupp av ämnen inom området för koncessionen och 3. fastighetsägaren inom annat område än som avses under 1 och 2. För fall som avses under 1 och 2

1* Riksdagen 1978/79. 17 sand. Nr 14

NU 1978/79:14

erfordras medgivande till arbetet av fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller servitut i den mån arbetet medför intrång i deras rätt. I detta sammanhang bör också nämnas att det i 9 § minerallagen finns bestämmelser som ger fastighetsägaren rätt att under vissa omständigheter utan koncession bearbeta eljest koncessionspliktiga fyndigheter.

Prövning av ansökningar Inmutning

Inmutningsrätt enligt gruvlagen erhålls efter ansökan hos bergmästaren i distriktet (1 kap. 3 §). Som bevis om inmutningsrätt utfärdar bergmästaren mutsedel. Prövningen är av huvudsakligen formell art och avser bl. a. att säkerställa att vissa i lagen angivna inmutningshinder iakttas. Sökanden bör kunna påräkna bifall till sin ansökan så länge han inte begär att få ett större område än han uppenbarligen har förutsättningar att aktivt utnyttja (jfr prop. 1974:32 s. 143).

Enligt 2 kap. 12 § får bergmästaren avgöra inmutningsärendet utan att annan än sökanden har erhållit tillfälle att yttra sig. I specialmotiveringen för denna paragraf anförde industriministern följande (prop. 1974:32 s. 145 fi):

Enligt 15 § förvaltningslagen (1971:290; ändrad senast 1973:245) får ärende i princip inte avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Undantag från denna princip medges bl. a. om åtgärderna är uppenbart obehövliga eller om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras. Eftersom bergmästare är sådan förvaltningsmyndighet varpå förvaltningslagen äger tillämpning, gäller nämnda bestämmelser också i ärende om beviljande av inmutningsrätt om inte annat föreskrivits. Det kan enligt min mening sättas ifråga om 15 § förvaltningslagen bör gälla i ärende hos bergmästaren om beviljande av inmutningsrätt. Risken för att markägare och andra motparter tillskyndas rättsförlust eller ekonomisk skada om de inte bereds tillfälle att yttra sig över ansökan om inmutningsrätt synes vara utomordentligt ringa. Bergmästaren skall sålunda självmant beakta de hinder mot inmutning som kan komma i fråga. I beslut om beviljande av inmutningsrätt görs f. ö. regelmässigt ett generellt undantag för områden som omfattas av inmutningshinder. De undersökningsarbeten som utförs inom ett inmutat område före utmålsläggning är vidare mera sällan av den art att bestående skada på marken uppkommer. För skada och intrång utgår ersättning. Oftast berörs bara en mindre del av området. I det övervägande antalet fall upphör inmutningen vid undersökningstidens slut utan att leda till utmålsläggning. Undersökningsarbete får f. ö. inte påbörjas med mindre inmutaren viss tid dessförinnan underrättat markägaren och eventuell nyttjanderättshavare. Markägaren och andra som berörs av ansökningen om inmutningsrätt har dessutom rätt att överklaga bergmästarens beslut. Mot bakgrund av vad jag nu anfört har jag ansett att det bör få ankomma på bergmästaren att avgöra i vad mån 15 § förvaltningslagen skall tillämpas i ärende hos honom om beviljande av inmutningsrätt.

NU 1978/79:14

5 Om ansökan bifalls skall fastighetsägare och övriga kända sakägare fä avskrift av mutsedeln (2 kap. 14 §).

Undersökningskoncession

Ansökan om koncession enligt minerallagen ges in till statens industriverk och prövas av regeringen (2 §).

Närmare bestämmelser om handläggningen av ansökningar om koncessioner finns i kungörelsen (1974:893) om vissa mineralfyndigheter (mineralkungörelsen). Enligt denna skall ansökan om undersökningskoncession innehålla uppgift om bl. a. den planerade verksamhetens art och sannolika omfattning, sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheten, den tillämnade verksamhetens inverkan på allmänna och enskilda intressen samt de åtgärder sökanden anser behövliga för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt. Mineralkungörelsen innehåller också föreskrifter om visst kungörande av ansökan och om att industriverket, ifall tillgängliga uppgifter gör det möjligt och ger anledning därtill, skall sända meddelande om ansökning om undersökningskoncession till industriellt foretag, innehavare av viss företrädesrätt och annan som berörs av ansökningen. Industriverket skall se till att koncessionsärende tillförs den utredning som kan anses påkallad med hänsyn till den tillämnade verksamhetens art och omfattning. Yttrande skall alltid inhämtas från bergmästaren, kommunen och länsstyrelsen. Sedan ärendet tillförts behövlig utredning skall industriverket överlämna det med eget utlåtande till regeringen.

I övrigt är förvaltningslagens (1971:290) regler om handläggning av ärende tillämpliga. Avskrift av regeringens beslut om undersökningskoncession tillställs vanligen dem som yttrat sig i ärendet, varjämte koncessionshavaren åläggs att underrätta markägaren m. fl. om innebörden av koncessionsbeslutet.

Koncessionsområdes storlek

Enligt minerallagen skall koncession avse bestämt område och viss tid (4 §). Område och giltighetstid bestäms efter vad som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

I specialmotiveringen för denna paragraf anförde industriministern bl. a. följande (prop. 1974:146 s. 81 f.):

I fråga om koncessionsområde har någon maximistorlek inte ansetts böra föreskrivas. Trots detta begränsas emellertid möjligheten att lägga ut stora områden på olika sätt, bl. a. av fyndighetens sträckning och ändamålet med koncessionen. Undersökningsområdes storlek bör bestämmas med hänsyn till vad som är ägnat att bäst tillgodose det allmännas intresse av att få till stånd en rationell prospekteringsverksamhet. Område för bearbetningskoncession bör bestämmas utifrån vad som är motiverat av fyndighetens

NU 1978/79:14

sträckning och behovet av mark för driftsanläggningar. Samtidigt bör vid bestämmande av koncessionsområde beaktas också att det fåren form som är lämplig t. ex. med hänsyn till bestående fastighetsgränser. I enlighet härmed har i paragrafens andra stycke föreskrivits att koncessionsområde bestämmes efter vad som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

Enligt nuvarande ordning beviljas bearbetningskoncession för andra mineraliska ämnen än olja och gas utan begränsning i tiden. Med hänsyn till den snabba utveckling som numera äger rum på alla områden har det ansetts lämpligt att det allmänna efter en tids förlopp får möjlighet att pröva om koncession bör fortsätta att gälla och i så fall på vilka villkor detta skall få ske. Enligt paragrafens andra stycke skall därför koncession meddelas för viss tid. Jag har inte funnit anledning att fastställa någon maximitid. Som utredningen anfört bör undersökningskoncession normalt inte ges för längre tid än 3-5 år och bearbetningskoncession i regel inte för längre tid än 25 år. Också koncessionstiden får anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. I överensstämmelse härmed har i paragrafens andra stycke tagits upp föreskrift om att koncessionstiden skall bestämmas efter vad som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

Koncession kan förenas med de föreskrifter som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som eljest påkallas för att främja ett från allmän synpunkt ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna (10 §). Staten har också möjlighet att ta ut avgift av koncessionshavaren. En sådan typ av avgift är s. k. arealavgift som beräknas med hänsyn till koncessionsområdets yta. Arealavgift avses enligt förarbetena till minerallagen i första hand verka för att koncessionsområdet inte görs onödigt stort eller behålls längre än nödvändigt (prop. 1974:146 s. 89).

Anmäler koncessionshavaren att han önskar frånträda sin rätt, upphör denna sex månader efter det att anmälan kom in, om ej annat följer av koncessionen (12 §). Det föreskrivs emellertid också att koncessionshavaren, om han önskar avstå endast viss del av koncessionsområdet, skall ansöka därom. Ansökningen handläggs och prövas i den ordning som gäller för erhållande av koncession. Skälet för denna ordning är att nya föreskrifter kan behövas i fråga om arbetsskyldighet, avgifter, gränser m. m.(prop. 1974:146 s. 90).

I detta sammanhang kan nämnas att giltighetstiden för de av regeringen hittills meddelade undersökningskoncessionerna enligt minerallagen vanligen har bestämts till tre-fem år. Ofta har dock koncessionshavaren fått rätt till viss förlängning om vissa villkor uppfylls, t. ex. i fråga om undersökningsarbetets omfattning. Koncessionsbesluten innehåller i sådana fall ofta ett påpekande om att koncessionsområdet vid en förlängning kan begränsas till vad som är skäligt med hänsyn till resultatet av gjorda undersökningsarbeten.

NU 1978/79:14

7 Vissa utredningar, m. m.

Mineralpolitiska utredningen

Mineralpolitiska utredningen (I 1974:02; ordförande: landshövding Karl Frithiofson) har till uppgift bl. a. att överväga om en ändrad inriktning eller utformning av mineralpolitiken är motiverad med hänsyn till samhällets långsiktiga behov. I direktiven sägs uttryckligen att det inte kan ifrågakomma att nu ompröva de principer som ligger till grund för gruvlagen. Utredningen bör emellertid överväga om det på sikt finns anledning att ändra gränsdragningen mellan inmutningsbara och koncessionspliktiga mineral.

Utredningen räknar med att slutföra sitt arbete under våren 1979.

Översyn av gruvrättsliga avgifter

Riksrevisionsverket redovisade i februari 1977 erfarenheter av det system för gruvrättsliga avgifter som införts år 1974, bl. a. genom bestämmelserna i minerallagen, och föreslog vissa höjningar. Regeringen har i oktober 1978 fattat beslut om vissa ändringar i avgiftssystemet.

Statens industriverks alunskifferutredning

Statens industriverk redovisade våren 1978 utredningen (S1ND PM 1978:2, 3) Alunskiffer. I denna diskuteras bl. a. behovet att genom lagstiftningsåtgärder förbättra möjligheterna att samordna de exploateringsintressen som gruvrätten främjar med olika bevarandeintressen (kap. 8,9). Härvid görs vissa uttalanden om skillnaderna mellan gruvlagens inmutningssystem och minerallagens koncessionssystem.

Uttalandena tar närmast sikte på den prövning som förekommer inför beslut om bearbetning, dvs. vid utmålsläggning resp. meddelande av bearbetningskoncession. De har dock visst intresse för bedömningen av de frågor som behandlas i den här aktuella motionen.

Utredningen anger (s. 153) några karakteristiska skillnader mellan de båda systemen. Sålunda sker enligt utredningen den huvudsakliga avvägningen, med redovisning och bedömning av markanspråk och intressen som konkurrerar med mineralutvinning, på ett tidigt stadium i samband med koncessionsprövningen enligt minerallagen men på ett sent stadium - vanligen många år efter inmutning och utmålsläggning - då gruvbrytning aktualiseras enligt gruvlagen. Vidare gör minera!lagen det möjligt att utforma villkor och föreskrifter för reglering av verksamheten med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet, medan gruvlagen innehåller generella regler. Betydelsen av den sistnämnda skillnaden skall enligt utredningen inte överdrivas, eftersom avgifter, villkor och föreskrifter enligt minerallagen i praxis har bestämts i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i gruvlagen och med denna som förebild.Vidare diskuterar alunskifferutred -

NU 1978/79:14

ningen de särskilda gruvrättsliga problem som är förknippade med undersökning och utvinning av alunskiffer (s. 157 f.). Dessa problem foijer av att alunskiffer innehåller många olika mineral. På vissa av dessa mineral är gruvlagens inmutningssystem tillämpbart, medan beträffande andra gäller koncessionssystemet enligt minerallagen. Dessutom innehåller alunskiffer mineral på vilka jordägarsystemet tillämpas.

I remissyttrande över alunskifferutredningen kritiserar bergmästarna i norra och södra distrikten alunskifferutredningens uttalanden om skillnaderna mellan gruvlagens inmutningssystem och minerallagens koncessionssystem. Bergmästarna betecknar det som en fiktion att den huvudsakliga avvägningen mellan mineralutvinning och motstående samhällsintressen alltid skulle ske på ett tidigare stadium vid tillämpning av minerallagen än vid tillämpning av gruvlagen. I den mån inte fyndigheten är känd och betingelserna för utvinning utformade leder, anförs det i yttrandet, det enligt minerallagen tillämpade remissförfarandet inte till slutgiltiga resultat; ofta blir det en tom formalitet. Bergmästarna menar att det är möjligt att bygga in ett liknande remissförfarande i gruvlagen genom mindre ändringar. Händelseutvecklingen vid den planerade skifferbrytningen i Ranstad nämns av bergmästarna som ett fall då motsättningarna mellan mineralutvinning och motstående intressen inte, trots att koncessionssystemet tillämpades, konkretiserades slutgiltigt förrän brytning skulle ske.

Mineralpolitiska utredningen meddelar i sitt yttrande över industriverkets alunskifferutredning att utredningens arbete med lagstiftningsfrågor ännu inte har kommit så långt att några bestämda slutsatser kan urskiljas. De särskilda problem som hänger samman med regler för undersökning och bearbetning av alunskiffer är dock enligt utredningen av så stor vikt att de kommer att övervägas särskilt.

Något beslut av regeringen med anledning av industriverkets alunskifferutredning föreligger inte.

Remissyttrande

Som kommentar till motionärernas synpunkter på innebörden av rätten att undersöka mineralfyndigheter anför statens industriverk i huvudsak följande.

Den i motionen beskrivna situationen - där rätten till undersökning av en fyndighet kan vara beroende av prövning enligt flera regelsystem - har förutsetts vid utformningen av gällande lagregler. Enligt verket är problemet i första hand aktuellt när det gäller tillstånd till undersökning av alunskiffer. I verkets alunskifferutredning (se föregående avsnitt) har föreslagits vissa riktlinjer för den framtida regleringen av dessa frågor. Mineralpolitiska utredningen har i yttrande över denna utredning anmält sin avsikt att överväga ämnet.

När det gäller markägarens möjligheter att bevaka sina intressen i samband

NU 1978/79:14

med ansökan om inmutning eller undersökningskoncession erinrar verket också om gällande bestämmelser. I praktiken har, anför industriverket, markägarna även i flertalet ärenden angående undersökningskoncession beretts tillfälle att inkomma med synpunkter genom att kopia av kungörelse om ansökan har tillställts dem. Verket har ingen erinran mot att denna praxis blir lagfäst. Men av praktiska skäl måste i så fall undantag kunna medges för sådana fall där antalet markägare är mycket stort.

Industriverket diskuterar också motionärernas förslag om en föreskrift som skulle ålägga koncessionshavare att avstå från ett område eller del därav så snart detta undersökts och befunnits sakna intresse. Frågan om undersökningsområdenas storlek övervägs f. n. inom industriverket i samband med beredningen av ansökningar från AB Svensk Alunskifferutveckling om undersökningskoncessioner inom delar av Närke och Skåne. Sålunda diskuteras f. n. med sökanden och med berörda kommuner i Närke hur man skall finna en formel för att minska undersökningsområdenas storlek efter hand som resultat av den översiktliga prospekteringen kommer fram. Enligt verket är det angeläget att finna former för hur delområden inom ett undersökningsområde successivt skall avstås. Bl. a. kan avgiftssystemet utformas med hänsyn till detta syfte. Verket avser att i det aktuella ärendet begära regeringens bemyndigande att besluta i frågor om avstående från delområden.

I detta sammanhang erinrar industriverket också om att frågan om flexiblare tidsgränser för giltigheten av inmutningar enligt gruvlagen har aktualiserats i alunskifferutredningen (s. 161)och om att nämnden för statens gruvegendom har tillstyrkt åtgärder med detta syfte.

Utskottet

Motionen 1977/78:1292 innehåller kritik mot vissa regler på det gruvrättsliga området. Kritiken kan sammanfattas i tre punkter. För det första menar motionärerna att reglerna för undersökningsarbete enligt gruvlagen (1974:342) och enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter inte är samordnade i tillräcklig utsträckning och att reglerna ”kan utnyttjas på ett sätt som inte kan antas överensstämma med lagstiftarens mening”. För det andra anser de att markägaren har alltför små möjligheter att bevaka sina intressen i samband med att någon ansöker om inmutning enligt gruvlagen eller undersökningskoncession enligt minerallagen. Slutligen förordar de att bestämmelser utfärdas som möjliggör att områden, som omfattas av undersökningskoncession enligt minerallagen, skall kunna ”befrias från” beslutet om sådan koncession efter hand som undersökningsarbetet fortskrider och visar negativt resultat. Motionärerna föreslår en översyn av konsekvenserna av gällande regler på de områden som behandlas i motionen.

1 det föregående har utskottet angett huvuddragen i det gruvrättsliga

NU 1978/79:14

regelsystemet och ingående redogjort för gällande bestämmelser om undersökningsarbete, om förfarandet vid prövning av ansökningar och om storleken av koncessionsområde.

Utskottet konstaterar att den gruvrättsliga lagstiftningens allmänna syfte kan sägas vara att främja gruvnäringen genom att inskränka den rätt som eljest tillkommer jordägaren. Denna principiella syn ligger bakom detaljregleringen av olika delfrågor.

Redogörelsen för gällande bestämmelser i gruvlagen och i minerallagen rörande undersökningsarbete visar enligt utskottets uppfattning att motionärernas kritik är överdriven när de hävdar att gällande regler skulle kunna utnyttjas på ett sätt som strider mot lagstiftarens mening. Det framgår emellertid av statens industriverks yttrande över motionen att vissa problem är förknippade med tillståndsgivning i samband med undersökning av alunskiffer, eftersom alunskiffer innehåller olika mineral som kan göra det nödvändigt att samtidigt tillämpa gruvlagens bestämmelser om inmutning och minerallagens bestämmelser om undersökningskoncession. Dessa frågor, som också har uppmärksammats av verket i annat sammanhang, avses bli behandlade av mineralpolitiska utredningen (1 1974:02) i dess slutbetänkande våren 1979. Ett riksdagsuttalande om översyn av dessa regler behövs därför inte.

Regler och praxis beträffande markägares möjligheter att bevaka sina intressen i samband med ansökningar om inmutning eller undersökningskoncession är ett uttryck för den gruvrättsliga lagstiftningens allmänna syfte. Utskottet vill understryka att inmutning resp. undersökningskoncession inte utan ytterligare prövning ger annan rätt än att bedriva undersökningsarbete. Resultatet av undersökningarna behövs som underlag för en senare provning av om tillstånd till utvinning skall ges. Vid denna prövning bereds berörda markägare tillfälle uttala sig. Hithörande frågor torde emellertid uppmärksammas inom ramen för den allmänna utvärdering av 1974 års gruvrättsliga lagstiftning som mineralpolitiska utredningen, enligt vad utskottet erfarit, avser att presentera våren 1979. Det finns därför ingen anledning för riksdagen att nu aktualisera dessa frågor.

Storleken av de områden som omfattas av undersökningskoncession enligt minerallagen regleras, som den föregående framställningen visar, genom en prövning av tillståndsgivande myndighet med hänsyn till det allmännas intresse av att få till stånd en rationell prospektering. Giltighetstiden för koncession är tidsbegränsad. Vidare finns det oftast ett ekonomiskt incitament för koncessionshavaren att begränsa områdets storlek, eftersom viss arealavgift tas ut. Det kan vidare nämnas att statens industriverk f. n. i ett ärende om undersökningskoncession enligt minerallagen diskuterar med sökanden och med berörda kommuner hur man på ett smidigt sätt skall kunna minska undersökningsområdenas storlek efter hand som resultat av

NU 1978/79:14

den översiktliga prospekteringen kommer fram. Motionärernas syfte torde sålunda vara tillgodosett inom ramen för gällande regler och praxis. Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1292.

Stockholm den 28 november 1978

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik Wååg(s), Birgitta Hambraeus (c), Margaretha af Ugglas (m), Lilly Hansson (s), Karl-Anders Petersson (c), Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Rune Johansson i Ljungby (s) och Hugo Bergdahl (fp).

Reservation

av Bengt Sjönell, Fritz Börjesson, Birgitta Hambraeus och Karl-Anders Petersson (alla c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Redogörelsen för” och slutar med ”dessa frågor” bort ha följande lydelse:

En inmutning enligt gruvlagen beviljas av en myndighet - bergmästaren - som har att strikt iakttaga de i lagen preciserade villkoren. En undersökningskoncession enligt minerallagen beviljas däremot enligt ett diskretionärt förfarande som ger den koncessionsgivande instansen större utrymme för bedömning av frågan om ansökan skall beviljas eller inte. F. n. beviljas undersökningskoncession av regeringen, dvs. en politiskt ansvarig instans. Häri ligger en principiellt sett viktig skillnad. Denna skillnad för speciell betydelse när någon vill undersöka alunskiffer, eftersom alunskiffer innehåller olika mineral som kan göra det nödvändigt att samtidigt tillämpa gruvlagen och minerallagen. Problemet har också uppmärksammats av statens industriverk i olika sammanhang. Även mineral politiska utredningen avser att ta upp hithörande frågor. Det framgår emellertid inte klart av direktiven för denna utredning om den kan gå djupare in på de principiella avvägningar som ligger bakom nu gällande gruvrättsliga regelsystem. Därför bör riksdagen göra ett uttalande till regeringen av innebörd att frågan om hur tillstånd att undersöka alunskifferfyndigheter skall ges bör utredas i särskild ordning.

Nuvarande regler och praxis beträffande markägares möjligheter att bevaka sina intressen i samband med ansökningar om inmutning eller

NU 1978/79:14

undersökningskoncession avspeglar uppfattningen att markägaren får tåla ett visst intrång därför att det allmänna intresset kräver att vissa undersökningsarbeten blir utförda. Det kan emellertid ifrågasättas om inte avvägningen skett alltför mycket till markägarens nackdel när denne inte ens är tillförsäkrad att få ett personligt meddelande om att en ansökan föreligger och sålunda i praktiken saknar möjlighet att yttra sig under ärendets beredning. Utskottet anser att reglerna om handläggning av ansökan om inmutning enligt gruvlagen och om undersökningskoncession enligt minerallagen bör ses över i syfte att markägaren skall få större möjligheter än f. n. att yttra sig över sådana ansökningar.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1292 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av vissa gruvrättsliga regler.

GOTAB 58778 Slockholm 1978