Bet. 1978/79:NU6

Med anledning av motion om ändrad sammansättning av marknadsdomstolen

Typ: Betänkande
Datum: 1978-10-24
Källa: data.riksdagen.se

Näringsutskottets betänkande 1978/79:6

med anledning av motion om ändrad sammansättning av marknadsdomstolen Ärendet I

motionen 1977/78:304 av Hans Alsén m. fl. (s) hemställs att riksdagen uttalar sig för en förstärkning av konsument- och löntagarintressena i marknadsdomstolen.

Motionen

Marknadsdomstolens uppgift att ta till vara konsumenternas intressen är svår, säger motionärerna. Många marknadsföringsmetoder som länge har betraktats som legala och viktiga för företagarna drabbar ekonomiskt och utbildningsmässigt svaga konsumentgrupper hårt. Välutbildade, ekonomiskt starka grupper har oftast större motståndskraft. Eftersom konsumenterna i många avseenden är svaga på marknaden jämfört med producenterna borde marknadsdomstolen ha en sammansättning som medför att konsumentintresset verkligen kan göra sig gällande.

Motionärerna hänvisar till marknadsdomstolens avgörande år 1977 i ett ärende rörande märkesdifferentiering (se s. 7). De gör den kommentaren att effekterna av en dom som inte utgår från konsumentintresset utan från företagsintresset kan bli mycket negativa särskilt för de svaga konsumenterna, om domen blir prejudicerande. Mot denna bakgrund uttalar sig motionärerna för att man skall se över hur konsumentintressena bättre kan tillvaratas i marknadsdomstolen. Representationen för konsument- och löntagarintressena skulle, menar de, med oförändrat ledamotsantal kunna förstärkas genom att den icke-partsrepresenterande ledamot som skall ha särskild insikt i konsumentfrågor byts ut mot en representant för en organisation med starka konsumentintressen, t. ex. Pensionärernas riksorganisation. Ett annat alternativ är att kretsen av ledamöter i marknadsdomstolen utökas med en sådan representant.

Marknadsdomstolens uppgifter

Marknadsdomstolen handlägger som slutinstans ärenden enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen), enligt marknadsföringslagen (1975:1418) och enligt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Förfarandet regleras genom dessa lagar och genom

1 Riksdagen 1978/79. 17 sami. Nr 6

NU 1978/79:6

lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

I konkurrensbegränsningslagen stadgas dels att förbud skall gälla mot vissa arter av konkurrensbegränsning, dels att det skall ankomma på marknadsdomstolen att genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av annan konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning.

Förbuden, som är straffsanktionerade, avser bruttoprissättning (2 §) och anbudskarteller (3 §). Mål rörande överträdelser prövas av allmän domstol. Under vissa betingelser - såsom att konkurrensbegränsningen kan antas medföra kostnadsbesparingar för konsumenterna - får marknadsdomstolen lämna dispens från förbuden.

Med skadlig verkan förstås enligt en generalklausul (5 §) att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. För fall då förhandling avslutas utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning har kunnat undanröjas finns följande regler. Om ärendet avser vägran av företagare att sälja förnödenhet till företagare i senare försäljningsled på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra företagare, får marknadsdomstolen meddela leveransföreläggande vid vite. I andra fall då förhandling misslyckas skall domstolen, om saken bedöms vara av större vikt, göra anmälan till regeringen.

Framställning om förhandling görs av näringsfrihetsombudsmannen (NO). Om denne beslutar att inte agera i ett visst fall får förhandling begäras också av företagare som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen eller av konsument- eller löntagarsammanslutning.

Marknadsföringslagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheteroch att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Centrala bestämmelser i lagen är tre generalklausuler.

Enligt den första av dessa (2 §) kan marknadsdomstolen meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Denna generalklausul ingick tidigare i lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring (även benämnd marknadsföringslagen), som den 1 juli 1975 avlöstes av den nuvarande, utvidgade marknadsföringslagen.

Den andra generalklausulen (3 §)avser information. Om näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet underlåter att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information.

Den tredje generalklausulen (4 §) avser produktsäkerhet m. m. Saluhåller näringsidkare till konsument för enskilt bruk vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan

NU 1978/79:6

marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller om varan är uppenbart otjänlig för sitt ursprungliga ändamål.

Sådant förbud eller åläggande som här nämnts skall i regel förenas med vite.

Det allmännas talan inför marknadsdomstolen förs av konsumentombudsmannen (KO). Om denne i ett visst fall beslutar att inte göra ansökan om förbud eller åläggande får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Gäller frågan förbud enligt den första av generalklausulerna får ansökan i sådant fall också göras av näringsidkare som berörs av handlingen. KO får utfärda förbuds- resp. informationsföreläggande i fall som ej är av större vikt.

Enligt avtalsvillkorslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare att använda avtalsvillkor som är oskäligt mot konsumenten. Lagen gäller i fråga om villkor som används vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk. Begreppet ”annan nyttighet” infördes vid en utvidgning av tillämpningsområdet år 1977; dessförinnan var giltigheten i detta hänseende begränsad till villkor ”i samband med uthyrning av lösöre”. Om vite, om KO:s funktioner och om sekundär talerätt för vissa sammanslutningar innehåller avtalsvillkorslagen samma slags bestämmelser som marknadsföringslagen.

Marknadsdomstolens sammansättning, m. m.

Gällande bestämmelser och praxis

Lagen om marknadsdomstol m. m. innehåller i huvudsak följande bestämmelser om domstolens sammansättning.

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter. Alla utses för viss tid av regeringen. För varje ledamot utom ordföranden skall finnas en eller flera ersättare.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Två av de övriga ledamöterna är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om marknadsföring och ärenden om oskäliga avtalsvillkor. Den förre skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden, den senare i konsumentfrågor. Av övriga ledamöter skall tre utses bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får däremot inte utses bland personer som kan anses företräda sådana intressen.

Marknadsdomstolen är beslutför när ordföranden och fyra andra ledamöter är närvarande. I beslut skall delta lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen, dvs. en, två eller tre av vardera kategorin. Av de särskilda ledamöterna deltar endast den som utsetts för sådant ärende som det är fråga om. Antalet ledamöter som deltar i

NU 1978/79:6

ett beslut kan sålunda variera från nio till fem. Som marknadsdomstolens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter förenar sig; vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Om marknadsdomstolens aktuella sammansättning kan följande noteras. De särskilda ledamöterna är professorer i företagsekonomi resp. i nationalekonomi. Av de övriga ledamöterna är en - liksom den ersättare som har utsetts för honom - tjänsteman hos Landsorganisationen i Sverige (LO), en - liksom ersättaren - tjänsteman hos Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och en - liksom två ersättare - tjänsteman hos Kooperativa förbundet (KF). 1 det sistnämnda fallet har som tredje ersättare utsetts en tjänsteman hos Centralorganisationen SACO/SR. De ledamöter som har utsetts bland företrädare för företagarintressen är tjänstemän-alla med juridisk utbildning -hos resp. Sveriges industriförbund, ett medlemsförbund i Sveriges grossistförbund och ett medlemsförbund i Sveriges köpmannaförbund. Bland ersättarna för dessa ledamöter finns representanter även för andra grenar av näringslivet, såsom jordbruket - som företräds av en tjänsteman hos Lantbrukarnas riksförbund (LRF) - och reklambranschen.

Bakgrund

Marknadsdomstolen tillkom den 1 januari 1971, då lagen om otillbörlig marknadsföring trädde i kraft. Till utgången av år 1972 benämndes den marknadsrådet.

Marknadsdomstolens uppgifter enligt konkurrensbegränsningslagen ålåg t. o. m. år 1970 näringsfrihetsrådet, som hade inrättats enligt beslut år 1953 och var sammansatt enligt ungefär samma principer som marknadsdomstolen.

Enligt den proposition som låg till grund för inrättandet av näringsfrihetsrådet var det av vikt att såväl beprövad domarerfarenhet som ekonomisk sakkunskap skulle finnas företrädd i rådet (prop. 1953:103 s. 261). För att rådet skulle få nödig förankring i de kretsar som närmast berördes av dess verksamhet borde inom rådet vidare finnas företrädare för såväl näringslivet som konsumenterna. Föredragande statsrådet underströk att näringslivets representanter i rådet väsentligen skulle ha till uppgift ”att hävda de synpunkter och uppfattningar som är representativa för företagarvärlden i allmänhet”. De borde däremot icke uppfattas såsom representanter för de olika näringsgrenarnas särintressen. Föredraganden ansåg det dock sannolikt att de personer som kom i fråga hade anknytning till någon huvudgrupp inom näringslivet; i första hand borde då utses personer med anknytning till industrin, detaljhandeln och jordbruksnäringen. Som suppleanter borde även fackmän med intressen inom grosshandeln och hantverket förordnas. Om det var angeläget att någon suppleants sakkunskap kom rådet till godo vid handläggningen av ett visst ärende, fanns möjligheten att någon av de ordinarie ledamöterna avstod från att deltaga, så att suppleanten i fråga fick

NU 1978/79:6

träda in.

Konsumentkooperationen utövar företagsverksamhet av mångskiftande slag och skulle till följd härav kunna tänkas representerad på företagarsidan, sade föredraganden. Man kunde emellertid, tilläde han, inte bortse från att kooperationen utgör en sammanslutning av konsumenter och att rörelsen ser som sin huvuduppgift att främja konsumentintresset. Rörelsens representant hade därför enligt hans mening sin naturliga plats på konsumentsidan. De övriga företrädarna för de allmänna konsument- och löntagarintressena borde vara personer med förankring i de stora löntagarorganisationerna.

Marknadsrådets - numera marknadsdomstolens - sammansättning behandlades i den proposition (prop. 1970:57) som innehöll förslag till lagstiftning om otillbörlig marknadsföring. Den enda principiella nyheten vid jämförelse med näringsfrihetsrådet varatt en särskild ledamot med inriktning på konsumentfrågor tillkom. Föredragande statsrådet uttalade bl. a. (s. 164) att den inriktning på etiska normer som skulle prägla bedömningen av marknadsföringsärendena gjorde det angeläget att vid handläggningen av dem ha ett starkt inslag av representanter för konsumenternas och näringslivets intressen. Det förslag som förelåg om att en ledamot skulle ha särskild insikt i konsumentfrågor ansåg han från samma synpunkt vara välbetänkt.

Beträffande näringsidkarrepresentantemas funktion i marknadsrådet anförde föredraganden bl. a. följande. Han ville inte i första hand se dem som företrädare för särskilda branschintressen. Deras uppgift var snarare att tillföra rådet kännedom om de värderingar som rådde inom näringslivet i allmänhet. Det var genom dessa ledamöter som näringslivet skulle lå inflytande på rättsbildningen. Med utgångspunkt i denna syn på näringslivsrepresentanternas ställning i rådet ansåg han inte att det i lagen om marknadsråd m. m. borde föreskrivas att företrädare för en viss bransch skulle delta i behandlingen av en viss typ av ärenden. Om företrädarna för konsument- och löntagarintressen gjorde föredraganden inget särskilt uttalande. Vad beslutförhetsreglerna beträffar anförde han bl. a. att han utgick från att både vice ordföranden och den ledamot som skulle ha särskild insikt i näringslivets förhållanden resp. i konsumentfrågor i praktiken regelmässigt skulle komma att delta i marknadsrådets avgöranden, åtminstone i ärenden av större vikt.

Jämförelse med andra domstolar m. m.

1 statliga organ såsom specialdomstolar, verksstyrelser och nämnder ingår i stor utsträckning ledamöter som faktiskt och ibland även formellt representerar intresseorganisationer inom verksamhetsområdet. Statsmakternas motiv för denna representation har varit skiftande. I vissa fall har man uttryckligen velat bereda inflytande för partsintressen. I andra fall har man särskilt betonat behovet av att få tillgång till sakkunskap och synpunkter från

NU 1978/79:6

de berörda organisationerna. Deltagande av intresserepresentanter har också ansetts stärka statliga organs auktoritet genom att skapa förtroende bland dem som blir föremål för deras åtgärder.

Särskilt i specialdomstolar och liknande organ har en paritetisk partsrepresentation införts. Härmed avses att två motstående intressegrupper, såsom arbetsgivare och arbetstagare eller fastighetsägare och hyresgäster, är företrädda med lika många ledamöter vardera.

En särskilt uppmärksammad instans av detta slag är arbetsdomstolen, som började sin verksamhet år 1929. Vid handläggning av mål inom arbetsdomstolen deltar - enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister liksom enligt tidigare bestämmelser-ordförande samt högst sex och lägst fyra andra ledamöter. Av de senare skall högst fyra och lägst två tillhöra en grupp av ledamöter som har utsetts efter förslag av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer (eller att representera staten som arbetsgivare). Lika många - två elleren-skall kommafrån vardera sidan. Återstående ledamöter skall liksom ordföranden vara utsedda bland personer som ej kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.

Likartade bestämmelser finns i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol. Denna domstol är domför med sju eller i vissa fall med fyra ledamöter. Av dessa skall tre resp. två vara lagfarna ledamöter och fyra resp. två intresseledamöter. Intresseledamot skall ha särskild sakkunskap om förhållandena på bostadsmarknaden och utses efter förslag av ”sådan riksorganisation av fastighetsägare, bostadsrättsföreningar, hyresgäster, bostadsrättshavare eller näringsidkare som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda den intressegrupp som det är fråga om”. Av intresseledamöterna skall vid handläggningen av ett visst mål lika många komma från fastighetsägarnas sida och från hyresgästernas och bostadsrättshavarnas sida.

Arbetsdomstolens verksamhet under de första 25 åren har varit föremål för vetenskapligt studium (Lennart Geijer och Folke Schmidt, Arbetsgivare och fackföreningsledare i domarsäte; Lund 1958). Sammanfattningsvis har konstaterats att i början av perioden ståndpunkterna i olika frågor stod hårt och oförmedlat mot varandra men att senare antalet kontroversiella frågor minskade och gemenskapen ökade. ”Den enhällighet som i dag [1958] råder inom AD mellan ämbetsmän, arbetsgivar- och arbetstagarledamöter är ett utslag av det faktum, att den gemensamma värdebasen blivit bredare” (a.a. s. 382).

I propositionen med förslag till lag om bostadsdomstol m. m. (prop.

1974:151) uttalade föredraganden, statsrådet Lidbom: ”Man måste hålla

i minnet att intresseledamöterna inte är och inte skall uppfattas som intresserepresentanter i egentlig mening, dvs. som företrädare för endera partens intressen. De är meddomare som har att företa en objektiv bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda kunskaper och erfarenheter.”

NU 1978/79:6

1 motionen åberopat rättsfall, m. m.

I motionen hänvisas till ett ärende i marknadsdomstolen år 1977, i vilket domstolen har fattat ett beslut som enligt motionärernas mening ”uppenbart måste anses strida mot konsumenternas intressen”. Ärendet gällde märkesdifferentiering vid marknadsföring av fernissa. Det finns utförligt refererat i näringsutskottets betänkande NU 1977/78:28.

1 korthet var ärendets innebörd följande. Ett företag hade under en period sålt en och samma fernissa dels som ”trälack”, dels - till högre pris - som ”båtfernissa”. KO yrkade förbud för företaget i första hand att vid marknadsföring av en och samma produkt använda olika benämningar på produkten, i andra hand att vid marknadsföring av fernissa under den ena benämningen underlåta att upplysa om att bolaget marknadsförde samma fernissa även under den andra benämningen.

Marknadsdomstolen fann att bolagets marknadsföring inte var otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen och lämnade således - med utförlig motivering - KO:s talan utan bifall. Inom domstolen anmäldes avvikande mening av ordföranden och de tre ledamöter som utsetts bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. Dessa fyra ville bifalla KO:s andrahandsyrkande.

I sitt nyss angivna betänkande, med anledning av en motion om åtgärder mot märkesdifferentiering, uttalade näringsutskottet att man inte av det refererade fallet borde dra slutsatsen att marknadsföringslagen är verkningslös i samband med märkesdifferentiering. Utskottet anförde:

Omständigheterna i det berörda fallet var delvis speciella. Räckvidden av

2 § kan komma att prövas i nya ärenden rörande märkesdifferentiering. Därtill kommer att bestämmelsen i 3 § - om åläggande för näringsidkare att lämna information som har särskild betydelse för konsumenterna - inte kunde åberopas i detta fall, eftersom den är av yngre datum än den påtalade åtgärden. KO har, bl. a. i intervjuer, förklarat att han avser att i en nära framtid bringa ett nytt fall under marknadsdomstolens prövning och då lägga även 3 § till grund för sin talan.

Såsom har nämnts i ett senare betänkande (NU 1977/78:64 s. 12,15) har KO i mars 1978 bragt ett annat fall av märkesdifferentiering under marknadsdomstolens prövning. Enligt KO:s ansökan skulle marknadsdomstolen ålägga ett företag att vid marknadsföring av köksspis av viss typ tydligt upplysa om de varunamn under vilka spisen förekommer på marknaden. KO har senare anhängiggjort ytterligare ett ärende av samma innebörd. I dessa fall grundar KO sin talan på 3 § marknadsföringslagen, om åläggande att lämna information.

NU 1978/79:6

8 Reservationer i marknadsdomstolen

Inledning

Förekomsten och innebörden av skiljaktiga meningar inom marknadsdomstolen belyses av följande tabeller med kommentarer. Redovisningen, uppdelad på de tre olika lagar som domstolen har att tillämpa, omfattar domstolens slutliga beslut under perioden den 1 januari 1971 - den 30 juni 1978. Beslut som innefattar skiljaktighet beträffande både utgången och motiveringen upptas endast i kolumnen för skiljaktighet beträffande utgången. I tabellerna 3 och 5 betecknas med ”K” ledamot (ledamöter) som representerar konsument- och löntagarintressen (i texten: ”konsumentrepresentant”) och med ”0” ledamot utan intresseförankring (ordföranden, vice ordförande, särskild ledamot). Ledamot som representerar företagarintressen betecknas i texten som ”företagarrepresentant”.

Marknadsdomstolens beslut under åren 1971-1977 finns utgivna i tryck i tre volymer med titeln Marknadsdomstolens avgöranden (1971-1973, 1974-1975,1976-1977). Enhällighet och reservationer i marknadsdomstolen vid beslut enligt marknadsföringslagen under tiden januari 1971—juni 1977 har behandlats av Maj-Britt Remstam i en uppsats i civilrätt vid Stockholms universitet 1976, Marknadsdomstolen - organisation och praxis.

Konkurrensbegränsningslagen

Tabell 1. Beslut enligt 2 eller 3 § konkurrensbegränsningslagen (dispensärenden) -

År

Antal

beslut

Därav med reservation betr. utgången

1978 (-juni)

Summa

a) 1976:25. Marknadsdomstolen lämnade en tidsbegränsad dispens från anbudskartellförbudet. Den ende närvarande konsumentrepresentanten motsatte sig detta.

NU 1978/79:6

9 Tabell2. Beslut enligt 5 § konkurrensbegränsningslagen (om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning)

Antal

beslut

Därav med reservation betr. utgången motiveringen

1978 (-

juni)

Summa

1 Tabell3. Fördelning av i tabell 2 angivna reservationer beträffande utgången (beteckningar i tabellen: se s. 8)

År

Antal ären- den med reservation

Ej K

K (alla) + 0

(ej alla)

K (ej alla) + 0

1»

Summa

a) 1974:4. De tre konsumentrepresentanterna och den särskilde ledamoten ansåg till skillnad från majoriteten att vägran av tidningen Land att införa viss annons (om gödselmedel) innefattade konkurrensbegränsning med skadlig verkan.

b) 1977:29. En konsumentrepresentant ansåg till skillnad från majoriteten (sex ledamöter, varav en konsumentrepresentant) att viss leveransvägran medförde skadlig verkan.

c) 1973:16. Vice ordföranden och en konsumentrepresentant ansåg till skillnad från majoriteten (fem ledamöter, varav en konsumentrepresentant) att Scandinavian Airlines System (SAS) i visst fall genom sin prispolitik åstadkommit konkurrensbegränsning med skadlig verkan.

NU 1978/79:6 10

Marknadsföringslagen

Tabell 4. Beslut enligt marknadsföringslagen

År

Antal

beslut

Därav med reservation betr. utgången motiveringen

1978 (-

juni)

Summa

8 Tabell5. Fördelning av i tabell 4 angivna reservationer beträffande utgången (beteckningar i tabellen: se s. 8)

År

Antal ären- den med reservation betr. ut- gången

Ej K

K (alla) + 0

(ej alla)

K (ej alla) Annan + 0 konstel- lation

2a.b

28-h

1°

2<U

1978 (-juni)

Summa

3 I nio av de 24 fallen med skiljaktiga meningar beträffande ärendets utgång var ingen konsumentrepresentant bland reservanterna. De som reserverade sig var en eller två företagarrepresentanter, i tre fall tillsammans med den särskilde ledamoten; en återstående företagarrepresentant ingick i majoriteten.

I följande fem fall har alla närvarande konsumentrepresentanter reserverat sig, i samtliga fall jämte en av ledamöterna utan intresseförankring:

a) 1972:3,om rabattmärkeserbjudande vid marknadsföring av cigarettmärke. Majoriteten förbjöd - enligt KO:s tredjehandsyrkande - sådan reklam för erbjudandet som inte klart angav villkoren för detta. Reservationer dels av ordföranden och två konsumentrepresentanter, dels av den tredje konsumentrepresentanten. Båda reservationerna gick ut på bifall till KO:s

NU 1978/79:6

förstahandsyrkande om förbud mot själva rabattmärkeserbjudandet.

b) 1972:15, om kombinationserbjudande (smyckestenar som tilläggsförmån vid bensinköp). De tre konsumentrepresentanterna och den särskilde ledamoten ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten.

c) 1974:16, om ev. vilseledande verkan av sakligt riktiga uppgifter i margarinannons. De två konsumentrepresentantema och den särskilde ledamoten ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten.

d) 1977:1. Majoriteten (fyra ledamöter) förbjöd Konsum i Stockholm att i sin marknadsföring hävda att VIVO- och Favörkedjorna ingick i DAGABblocket och att de behärskades av redarkapitalet. Reservationer dels av de två konsumentrepresentanterna, som inte fann påståendena otillbörliga, dels av vice ordföranden, som fann blott det senare påståendet otillbörligt.

e) 1977:22. Det i motionen åberopade ärendet (se s. 7).

I följande fem fall har en eller två konsumentrepresentanter reserverat sig, men inte hela gruppen:

0 1973:7, om kombinationserbjudande (bilder ur samlarserie som tilläggsförmån vid bensinköp). En av de två konsumentrepresentanterna ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten. g,h) 1975:10 och 11, om vederhäftighet i reklamuppgifter om odörhämmande verkan av vissa tvålar. En av de två konsumentrepresentanterna ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten, i) 1977:2, om annonsering rörande sällskapsresor till starkt rabatterat pris. Domstolen förbjöd annonsering om inte vissa villkor i fråga om tillgång på platser var uppfyllda vid annonsens beställande. En av de två konsumentrepresentanterna ville i stället knyta villkoren till tidpunkten då annonseringen skedde.

j) 1978:8, om produktsäkerhet (cykelbelysning som ej godkänts av statens trafiksäkerhetsverk). Två konsumentrepresentanter ville bifalla KO:s förbudstalan, som ogillades av majoriteten (inkl. den tredje konsumentrepresentanten, föreslagen av KF).

I följande två fall har av konsumentrepresentanterna en eller två reserverat sig tillsammans med den särskilde ledamoten, medan återstående har tillhört majoriteten:

k) 1976:8, om könsdiskriminering av kvinnor i reklamsammanhang (annons för smörjmedel). Två konsumentrepresentanter och den särskilde ledamoten ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten (inkl. den tredje konsumentrepresentanten, föreslagen av KF). Jfr NU 1975/ 76:61 (med referat av ärendet), 1976/77:52.

1) 1977:6, om kombinationserbjudande (jordglob till förmånspris vid köp av uppslagsverk). En av tre konsumentrepresentanter och den särskilde ledamoten ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten.

NU 1978/79:6

12 Slutligen finns tre fall med andra reservantkonstellationer:

m) 1974:25, om annons för figurformande metod. Majoriteten (inkl. en konsumentrepresentant, föreslagen av KF) ogillade KO:s förbudstalan. Reservationer dels av en konsumentrepresentant, en företagarrepresentant och den särskilde ledamoten, vilka ville bifalla KO:s talan, dels av en konsumentrepresentant, som ville bifalla denna talan i viss del.

n) 1975:22, om vilseledande uppgifter rörande innehållet i veckotidning. Domstolens beslut att förbjuda vilseledande genom annonser och löpsedlar dikterades av tre ledamöter. Reservationer dels av ordföranden, två konsumentrepresentanter och den särskilde ledamoten, vilka ville att förbudet skulle omfatta även tidningens omslag, dels av en konsumentrepresentant och en företagarrepresentant, vilka ville att det skulle omfatta endast annonser.

o) 1976:1, om hemförsäljning av böcker (fråga om förlaget vidtagit tillräckliga åtgärder för att hindra försäljarna att förfara felaktigt). En konsumentrepresentant och en företagarrepresentant ville bifalla KO:s förbudstalan (dock utan vitesföreläggande), vilken ogillades av majoriteten (inkl. den andre konsumentrepresentanten, föreslagen av KF).

A vtalsvillkorslagen

Tabell 6. Beslut enligt avtalsvillkorslagen

Antal

beslut

Därav med reservation betr. utgången

1978 (-juni)

Summa

1 När det gäller bedömningen av de avtalsvillkor som prövats har marknadsdomstolen varit helt enig. I det enda fallet av skiljaktighet ansåg representanten för företagarsidan att förbud ej behövde kombineras med vitesföreläggande.

Sammanfattande iakttagelser

Marknadsdomstolen har från sin tillkomst år 1971 fram till halvårsskiftet 1978 avgjort 198 ärenden. Av dessa avgöranden har 157 varit helt enhälliga.

I nio fall har reservation förekommit beträffande motiveringen, medan domstolen har varit enig om utgången. De nio ärendena redovisas inte

NU 1978/79:6

närmare här. Det kan emellertid nämnas att av reservationerna i dessa fall bara två (1973:6, 1973:26) härrörde från konsumentrepresentanterna, ena gången med undantag av den som föreslagits av KF. Båda gav uttryck för en strängare bedömning än majoritetens.

När det gäller utgången har marknadsdomstolen alltså varit enig i 166 av de 198 ärendena. De 32 ärendena med reservation utgör ungefär en sjättedel av samtliga. I dispensärenden enligt konkurrensbegränsningslagen och i ärenden enligt avtalsvillkorslagen har enigheten varit nästan fullständig. Avgöranden enligt generalklausulen i konkurrensbegränsningslagen har föranlett reservation i sex fall av 19 och avgöranden enligt marknadsföringslagen i 24 fall av 142.

Det går knappast att urskilja något bestämt mönster i reservationerna. I den

uppsats som nämns i inledningen till detta avsnitt sägs: ”Det finns

inget som direkt tyder på att MD:s ledamöter är 'partsintressenter’ i den meningen att de har röstat för en utgång i ärendet som har varit gynnsammare för deras respektive sida”. Detta omdöme bekräftas av den något mera omfattande inventering som har redovisats här. Särskilt kan noteras att det är fler reservationer som härrör från en del av konsumentrepresentanterna vid tillfället i fråga än som härrör från hela gruppen konsumentrepresentanter. (Motsvarande gäller än mer utpräglat beträffande företagarrepresentanterna.) Det sagda står i god överensstämmelse med vad marknadsdomstolens ordförande, justitierådet Peter Westerlind, har anfört i uppsatser om domstolen (här citerat från Svensk juristtidning 1976, s. 423):

Det förhållandet att vissa ledamöter är utsedda bland företrädare för företagarintressen och vissa bland företrädare för konsument- och löntagarintressen bör inte uppfattas som att dessa ledamöter skulle så att säga utgöra partsrepresentanter för respektive intressekategorier, varvid den ena partssidan kanske skulle framstå som mindre positiv till konsumentskyddet än den andra. Ingen av ledamöterna är partsrepresentant i den meningen. Alla är i stället ansvarsbelastade domare, uppfordrade att opartiskt tillämpa den lagstiftning till bl. a. konsumentens skydd vilken är. rättesnöret för marknadsdomstolens avgöranden.

1 de 32 fallen med skiljaktiga meningar beträffande utgången har majoriteten haft en röstövervikt över minoriteten av i ett fall sju röster, i tretton fall fem röster, i sju fall tre röster, i ett fall två röster och i nio fall en röst. Därtill kommer ett fall (se not n till tabell 5) då domstolens beslut dikterades av en minoritet. Av de nio fallen med en rösts övervikt gällde tre tillämpning av 5 § konkurrensbegränsningslagen och sex tillämpning av marknadsföringslagen. Man kan - utifrån motionärernas intentioner - göra tankeexperimentet att i dessa nio fall addera ytterligare en röst till ”konsumentsidan”. Vare sig man samtidigt eliminerar den särskilde ledamotens röst eller inte blir resultatet följande. I ett av ärendena, nämligen det som åberopas i motionen, skulle marknadsdomstolen ha bifallit KO:s förbudstalan i stället för att ogilla den. 1 ett annat ärende (se not a till tabell 5) skulle domstolen sannolikt ha utfärdat

NU 1978/79:6

ett längre gående förbud än som skedde. 1 de övriga 30 ärendena med reservation blir utgången oförändrad.

Utskottet

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen (1953:603), marknadsföringslagen (1975:1418) och avtalsvillkorslagen (1971:112). Antalet ärenden av olika kategorier som har avgjorts under perioden januari 1971—juni 1978 framgår av redogörelsen idet föregående (s. 8 f.). I en dominerande andel av fallen har domstolens prövning grundats på marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig marknadsföring. Talan har då i regel förts av konsumentombudsmannen (KO).

Efter mönster av arbetsdomstolen - som inom kort har funnits i 50 år - är marknadsdomstolen sammansatt av dels ämbetsmän, dels ledamöter utsedda bland företrädare för motstående intressen som berörs av domstolens verksamhet. Den består av ordförande och vice ordförande, som skall vara jurister med domarerfarenhet, två särskilda ledamöter - den ene för ärenden om konkurrensbegränsning och den andre för övriga ärenden - samt ytterligare sex ledamöter. Av de senare skall tre utses bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. I praktiken får dels organisationer inom näringslivet, dels de stora löntagarorganisationerna och Kooperativa förbundet (KF) föreslå ledamöter och ersättare för dessa. De särskilda ledamöterna, f. n. två professorer, och deras ersättare skall tillföra domstolen sakkunskap om näringslivets förhållanden resp. i konsumentfrågor. I beslut skall ordföranden och minst fyra andra ledamöter delta, därvid alltid lika många - tre, två eller en - från företagarsidan och från konsumentsidan.

I motionen 1977/78:304 begärs att riksdagen skall uttala sig för att konsument- och löntagarintressena får förstärkt representation i marknadsdomstolen. Motionärerna anger två möjligheter. Den icke partsbundne ledamot som skall ha särskild insikt i konsumentfrågor skulle kunna bytas ut mot en representant för Pensionärernas riksorganisation eller någon annan konsumentinriktad sammanslutning. Alternativt skulle ledamotskretsen utökas med en sådan representant.

Utgångspunkten för motionärernas förslag är ett beslut av marknadsdomstolen år 1977. Domstolens majoritet ogillade KO:s talan i ett ärende som gällde märkesdifferentiering. En minoritet, bestående av ordföranden och de tre ledamöter som utsetts bland företrädare för konsument- och löntagarintressen ville däremot ingripa med ett förbud som innebar att marknadsföringen inte fick fortsätta utan att kunderna informerades om att varan såldes under olika benämningar. Utskottet har, som redovisats i det föregående (s. 7), kommenterat detta rättsfall i ett betänkande hösten 1977. Bl. a. noterades då att rättsläget blivit ändrat genom den nya generalklausul i marknadsföringslagen som möjliggör informationsåläggande i vissa fall. För sin talan i

NU 1978/79:6

nya, ännu inte avgjorda ärenden rörande märkesdifferentiering har KO sålunda en annan grund än tidigare.

Motionärerna tycks förutsätta att det inte sällan förekommer att en majoritet inom marknadsdomstolen med ringa röstövervikt och mot en samlad front av konsumentrepresentanter fattar beslut som kan sägas gå emot konsumentintressena, t. ex. genom att KO:s talan ogillas. Den genomgång av reservationer i marknadsdomstolen som har redovisats i det föregående (s. 8 f.) ger vid handen att detta icke alls är fallet. Marknadsdomstolen har varit enig om utgången i fem sjättedelar av de ca 200 ärenden som den har slutligt avgjort från sin tillkomst år 1971 fram till halvårsskiftet 1978. När skiljaktiga meningar har förelegat och - vilket gällt i tre femtedelar av fallen - minoriteten har innefattat företrädare för konsumentsidan har konsumentrepresentanterna varit oeniga inbördes mycket oftare än de har reserverat sig samfällt. Bara i tiofall har majoriteten haft mindre övervikt över minoriteten än tre röster. Och bara i ett av dessa fall - det som åberopas i motionen - hade en sådan ändrad sammansättning av marknadsdomstolen som motionärerna förordar kunnat medföra ett ingripande från domstolens sida när i verkligheten ingen åtgärd kom till stånd.

Sammanfattningsvis tyder alltså genomgången av reservationerna dels på att marknadsdomstolens avgöranden präglas av en betydande enighet, dels på att förekommande reservationer snarare är uttryck för individuella bedömningar än för kollektiva reaktioner av intresserepresentanter. Utskottet vill betona att detta måste betraktas som tillfredsställande. Det får nämligen anses stå i god överensstämmelse med förarbetena till lagen om marknadsdomstol m. m. och med vedertagen uppfattning, om man på marknadsdomstolen applicerar vad föredragande statsrådet i propositionen år 1974 om inrättande av bostadsdomstolen uttalade om ”intresseledamöterna” i denna: De är inte och skall inte uppfattas som företrädare för endera partens intressen. ”De är meddomare som har att företa en objektiv bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda kunskaper och erfarenheter.” Marknadsdomstolens ordförande har också mot bakgrund av sina erfarenheter gjort ett motsvarande konstaterande för marknadsdomstolens del (se s. 13).

Genom sin tillämpning av generalklausulerna i de tre förut nämnda lagarna har marknadsdomstolen en väsentlig rättsbildande funktion på marknadsrättens område. Denna funktion har dock sina givna gränser. Det kan hända exempelvis att marknadsdomstolen finner att något som allmänt anses vara ett missförhållande på marknadsföringsområdet inte kan angripas med stöd av gällande lag. Utskottet vill hävda att det i ett sådant fall snarare är lagstiftningsåtgärder än ändrad sammansättning av marknadsdomstolen som man bör diskutera. Det kan erinras om att ett avgörande av marknadsdomstolen som har berörts i detta betänkande har föranlett riksdagen att av regeringen begära förslag till lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam (se not k till tabell 5).

NU 1978/79:6

16 Med hänvisning till vad här anförts hemställer utskottet att riksdagen avslår motionen 1977/78:304.

Stockholm den 24 oktober 1978

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar (m). Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c). Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik Wååg (s). Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Karl-Anders Petersson (c), Ivar Högström (s), Rune Ångström (fp), Lennart Pettersson (s) och Sven Eric Lorentzon (m).

GOTAB 58602 Stockholm 1978